1

Den 13 maj 2020 anmälde Republiken Finland, i enlighet med artikel 108.3 FEUF, en stödåtgärd till Europeiska kommissionen. Stödåtgärden avsåg en statlig garanti till förmån för Finnair, plc.

2

Syftet med den aktuella åtgärden är att hjälpa Finnair att från en pensionsfond erhålla ett lån på 600 miljoner euro för att täcka dess behov av rörelsekapital. Den statliga garantin täcker 90 procent av lånebeloppet och är begränsad till högst tre år. Resterande 10 procent av lånebeloppet täcks av en affärsbank på marknadsmässiga villkor. Garantin är avsedd att endast tas i anspråk om Finnair inte kan uppfylla sina åtaganden gentemot pensionsfonden.

3

Åtgärden grundar sig på artikel 107.3 b FEUF, såsom den tolkats i punkterna 2 och 3.2 i kommissionens meddelande av den 19 mars 2020 med titeln ”Tillfällig ram för statliga stödåtgärder till stöd för ekonomin under det pågående utbrottet av covid-19” (EUT C 91 I, 2020, s. 1), ändrat den 3 april 2020 (EUT C 112 I, 2020, s. 1) (nedan kallad den tillfälliga ramen).

4

Den 18 maj 2020 antog kommissionen beslut C(2020) 3387 final om statligt stöd SA.56809 (2020/N) – Finland covid-19: Statlig garanti till Finnair. I det beslutet fann kommissionen att det inte fanns anledning att göra några invändningar mot den aktuella åtgärden, med motiveringen att den var förenlig med den inre marknaden med stöd av artikel 107.3 b FEUF, såsom den tolkats i den tillfälliga ramen (nedan kallat det angripna beslutet).

5

I beslutet fann kommissionen att den aktuella åtgärden utgjorde statligt stöd enligt artikel 107.1 FEUF (styckena 30–35 i det angripna beslutet). Beträffande frågan om stödets förenlighet med den inre marknaden, ansåg kommissionen för det första att det scenario om Finnairs stundande likviditetsproblem som finländska myndigheter hade redogjort för var realistiskt. Kommissionen påpekade därefter att Finnair hade försökt erhålla finansiering på kreditmarknaderna, men inte hade kunnat täcka alla sina likviditetsbehov. Den 29 april 2020 meddelade Finnair att dess styrelse hade beslutat att förbereda en rekapitalisering (aktieemission) på grund av att förlusterna till följd av covid-19-pandemin hade påverkat företagets egna kapital. Kommissionen noterade bland annat att anbudet vid tidpunkten för antagandet av det angripna beslutet uppgick till cirka 500 miljoner euro och att det inte var säkert att denna transaktion skulle lyckas (styckena 40–44 i det angripna beslutet). Med hänsyn till Finnairs betydelse för Finlands ekonomi, fann kommissionen slutligen att åtgärden i fråga var nödvändig, ändamålsenlig och proportionerlig för att avhjälpa en allvarlig störning i ekonomin i denna medlemsstat (styckena 45–52 i det angripna beslutet). Kommissionen kontrollerade även att den aktuella åtgärden uppfyllde samtliga relevanta villkor i den tillfälliga ramen och konstaterade att så var fallet (stycke 53 i det angripna beslutet).

6

Efter det att talan hade väckts rättade kommissionen den 29 juli 2020 det angripna beslutet genom beslut C(2020) 5339 final med rubriken ”Rättelse av beslut C(2020) 3387 final av den 18 maj 2020 om statligt stöd SA.56809 (2020/N) – Finland covid-19: Statlig garanti till Finnair”. Det angripna beslutet, i dess rättade lydelse, offentliggjordes på kommissionens webbplats den 31 juli 2020.

7

Ryanair DAC väckte förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 26 juni 2020.

8

Genom handling som inkom till tribunalens kansli samma dag ansökte sökanden i enlighet med artiklarna 151 och 152 i tribunalens rättegångsregler om att målet skulle handläggas skyndsamt.

9

Den 6 juli 2020 ansökte kommissionen om att målet skulle vilandeförklaras i avvaktan på det slutliga avgörandet i målen T‑238/20 och T‑259/20, vilket sökanden motsatte sig den 9 juli 2020. Genom beslut av den 10 juli 2020 avslog ordföranden på tribunalens tionde avdelning kommissionens ansökan om vilandeförklaring.

10

Genom beslut av den 15 juli 2020 biföll tribunalen (tionde avdelningen) ansökan om skyndsam handläggning.

11

På förslag av tionde avdelningen beslutade tribunalen enligt artikel 28 i rättegångsreglerna att hänskjuta målet till en avdelning i utökad sammansättning.

12

Kommissionen inkom med sitt svaromål till tribunalens kansli den 31 juli 2020.

13

Den 13 augusti 2020 framställde sökanden, i enlighet med artikel 106.2 i rättegångsreglerna, en motiverad begäran om muntlig förhandling.

14

Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 16 september 2020 ansökte Konungariket Spanien om att få intervenera i målet till stöd för kommissionens yrkanden. Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 25 september 2020 begärde sökanden i enlighet med artikel 144.7 i rättegångsreglerna att vissa uppgifter i ansökan, i den förkortade versionen av ansökan och i bilagorna till dessa inte skulle kommuniceras till Konungariket Spanien. Sökanden bifogade följaktligen en icke-konfidentiell version av ansökan, den förkortade versionen av ansökan och bilagorna till dessa.

15

Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 29 september 2020 ansökte Republiken Finland om att få intervenera i målet till stöd för kommissionens yrkanden. Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 6 oktober 2020 begärde sökanden i enlighet med artikel 144.7 i rättegångsreglerna att de uppgifter som avses i punkt 14 ovan inte skulle kommuniceras till Republiken Finland.

16

Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 29 september 2020 ansökte Republiken Frankrike om att få intervenera i målet till stöd för kommissionens yrkanden. Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 6 oktober 2020 begärde sökanden i enlighet med artikel 144.7 i rättegångsreglerna att de uppgifter som avses i punkt 14 ovan inte skulle kommuniceras till Republiken Frankrike.

17

Genom beslut av den 14 oktober 2020 tillät ordföranden på tribunalens tionde avdelning i utökad sammansättning Konungariket Spanien, Republiken Frankrike och Republiken Finland att intervenera och förordnande interimistiskt att endast de icke-konfidentiella versionerna av ansökan, den förkortade versionen av ansökan och deras bilagor skulle kommuniceras, i avvaktan på dessa rättegångsdeltagares eventuella yttranden över begäran om konfidentiell behandling.

18

Som en åtgärd för processledning av den 14 oktober 2020 tilläts Konungariket Spanien, Republiken Frankrike och Republiken Finland att i enlighet med artikel 154.3 i rättegångsreglerna inkomma med en interventionsinlaga.

19

Den 29 oktober 2020 inkom Konungariket Spanien, Republiken Frankrike och Republiken Finland med sina interventionsinlagor till tribunalens kansli, utan att invända mot sökandens begäran om konfidentiell behandling.

20

Sökanden har yrkat att tribunalen ska

21

Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

22

Konungariket Spanien har yrkat att tribunalen ska ogilla talan i dess helhet och förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

23

Republiken Frankrike och Republiken Finland har yrkat att tribunalen ska ogilla talan.

24

Tribunalen erinrar om att unionsdomstolen har rätt att bedöma huruvida, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, god rättsskipning motiverar att talan ogillas, utan att dessförinnan ta ställning till talans upptagande till sakprövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 2002, rådet/Boehringer, C‑23/00 P, EU:C:2002:118, punkterna 51 och 52, och dom av den 14 september 2016, Trajektna luka Split/kommissionen, T‑57/15, ej publicerad, EU:T:2016:470, punkt 84). Med hänsyn särskilt till de överväganden som har medfört att målet ska handläggas skyndsamt och med hänsyn till den betydelse som ett skyndsamt avgörande av sakfrågan har för både sökanden och kommissionen, Konungariket Spanien, Republiken Frankrike samt Republiken Finland ska talan prövas i sak, utan att tribunalen dessförinnan tar ställning till huruvida talan kan tas upp till prövning.

25

Sökanden har åberopat fyra grunder till stöd för sin talan. Den första grunden avser ett åsidosättande av artikel 107.3 b FEUF. Den andra grunden avser åsidosättande av icke-diskrimineringsprincipen, friheten att tillhandahålla tjänster och etableringsfriheten. Den tredje grunden avser ett åsidosättande av artikel 108.2 FEUF. Den fjärde grunden avser åsidosättande av motiveringsskyldigheten.

26

Tribunalen erinrar inledningsvis om att kommissionen, efter det att talan hade väckts, har rättat det angripna beslutet (se punkt 6 ovan). Tribunalen konstaterar att rättelsen endast avser skrivfel rörande tre uppgifter i fotnot 9 i det angripna beslutet (se punkterna 117–124 nedan). Denna rättelse påverkar inte saken i målet såsom denna fastställs i talan och det krävs därför inte någon justering av talan. Det ankommer på tribunalen, för att tillgodose god rättskipning, att beakta rättelsen vid prövningen av de grunder som åberopats av sökanden i syfte att ge dem ändamålsenlig verkan.

27

Den första grunden består av två delar.

28

Sökanden har för det första gjort gällande att en individuell åtgärd till förmån för Finnair inte är ändamålsenlig för att avhjälpa en allvarlig störning i Finlands ekonomi. Sökanden har hävdat att det, med undantag för banksektorn, finns ytterst få beslut om att tillåta en åtgärd med stöd av artikel 107.3 b FEUF som avser enskilda företag. Sökanden anser även att det angripna beslutet inte på ett trovärdigt sätt visar att mervärdet eller de arbetstillfällen som Finnair skapar i sig gör det möjligt att dra slutsatsen att åtgärden i fråga är motiverad för att avhjälpa en allvarlig störning i Finlands ekonomi. Enligt sökanden var kommissionens rättstillämpning således felaktig när den ansåg att den aktuella åtgärden i sig avhjälpte en allvarlig störning i Finlands ekonomi och kommissionen gjorde även en uppenbart oriktig bedömning i detta avseende.

29

Sökanden har för det andra gjort gällande att kommissionen är skyldig att väga stödets gynnsamma effekter för att uppnå de mål som anges i artikel 107.3 b FEUF mot dessa negativa effekter på handeln och upprätthållandet av en icke snedvriden konkurrens. Sökanden anser att kommissionen inte gjorde någon sådan avvägning, vilket medförde både felaktig rättstillämpning och en uppenbart oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna. Detta motiverar att det angripna beslutet ogiltigförklaras. Enligt sökanden befriar den tillfälliga ramen inte kommissionen från skyldigheten att göra en avvägning innefattande den aktuella åtgärden eller andra individuella stöd som anmälts till kommissionen. Tvärtom krävs det enligt punkt 1.2 i den tillfälliga ramen att kommissionen gör en sådan avvägning.

30

Kommissionen har, med stöd av Konungariket Spanien, Republiken Frankrike och Republiken Finland, bestritt sökandens argument.

31

I artikel 107.3 b FEUF föreskrivs bland annat att stöd för att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi kan anses förenligt med den inre marknaden.

32

Tribunalen erinrar om att artikel 107.3 b FEUF utgör ett undantag från huvudregeln i artikel 107.1 FEUF att statligt stöd är oförenligt med den inre marknaden. Den förstnämnda bestämmelsen ska således tolkas restriktivt. (se dom av den 9 april 2014, Grekland/kommissionen, T‑150/12, ej publicerad, EU:T:2014:191, punkt 146 och där angiven rättspraxis). I artikel 107.1 FEUF preciseras att stöd, ”av vilket slag det än är”, som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel är oförenligt med den inre marknaden. Det är därför viktigt att notera att artikel 107.3 b FEUF är tillämplig såväl på stödordningar som på individuella stödåtgärder.

33

Enligt rättspraxis får kommissionen endast förklara ett stöd förenligt med den inre marknaden enligt artikel 107.3 FEUF om den kan konstatera att stödet bidrar till att förverkliga något av de angivna målen, vilka det stödmottagande företaget inte skulle kunna uppnå på egen hand under normala marknadsvillkor. En stödåtgärd kan med andra ord inte förklaras förenlig med den inre marknaden om den förbättrar det stödmottagande företagets finansiella situation utan att vara nödvändig för att uppnå de mål som anges i artikel 107.3 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 januari 2009, Kronoply/kommissionen, T‑162/06, EU:T:2009:2, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

34

Under dessa omständigheter kan ett individuellt stöd, såsom det nu aktuella stödet, förklaras förenligt med den inre marknaden om det är nödvändigt, ändamålsenligt och proportionerligt för att avhjälpa en allvarlig störning i den berörda medlemsstatens ekonomi.

35

I förevarande fall har sökanden, såsom framgår av punkt 44 i ansökan, inte bestritt vare sig att covid-19-pandemin har medfört en allvarlig störning i Finlands ekonomi eller att flygbranschen i sin helhet blivit särskilt påverkad av den kris som pandemin orsakat.

36

Både förekomsten av en allvarlig störning i Finlands ekonomi till följd av covid-19-pandemin och de betydande negativa effekter som pandemin haft på flygbranschen i Finland är för övrigt visade i styckena 40 och 41 i det angripna beslutet.

37

Finländska myndigheter konstaterade i detta sammanhang att Finnair riskerade att gå i konkurs till följd av det plötsliga bortfallet i dess verksamhet orsakat av covid-19-pandemin. De ansåg att en konkurs för Finnair i sin tur skulle skada Finlands ekonomi allvarligt, inbegripet landets försörjningstrygghet. Ett väl fungerande lufttrafiknät är enligt de finländska myndigheterna av grundläggande betydelse för landets ekonomi i sin helhet och en eventuell avveckling skulle ha allvarliga konsekvenser för flera regioner. De finländska myndigheterna ansåg således att en konkurs för Finnair, med hänsyn till företagets betydelse för Finlands ekonomi, skulle förvärra den allvarliga störningen i landets ekonomi (stycke 4 i det angripna beslutet).

38

Det huvudsakliga syftet med den aktuella åtgärden är att säkerställa att Finnair har tillräckligt med likvida medel för att kunna bibehålla sin ekonomiska bärkraft och upprätthålla sin trafik i en tid då covid-19-pandemin allvarligt har stört Finlands ekonomi i dess helhet samt förhindra Finnairs konkurs och därigenom ytterligare störningar av medlemsstatens ekonomi (styckena 3 och 39 i det angripna beslutet).

39

I det angripna beslutet konstaterade kommissionen att kollapsen av efterfrågan orsakad av spridningen av covid-19 och flygrestriktionerna haft en plötslig och dramatisk negativ inverkan på Finnairs kassaflöde. Kommissionen ansåg att det scenario som finländska myndigheter hade lagt fram föreföll realistiskt och visade att Finnair hade allvarliga och omedelbara svårigheter att fortsätta att kunna bedriva sin verksamhet. Kommissionen konstaterade även att Finnair hade försökt hitta finansiering på kreditmarknaderna, men att Finnair, på grund av den rådande situationen och osäkra utsikter, inte hade kunnat täcka alla sina likviditetsbehov (styckena 40–43 i det angripna beslutet). Sökanden har inte ifrågasatt dessa konstateranden.

40

Sökanden har däremot gjort gällande att kommissionen rättstillämpning var felaktig när den ansåg att den aktuella åtgärden i sig avhjälpte en allvarlig störning i Finlands ekonomi och att kommissionen även gjorde en uppenbart oriktig bedömning i detta avseende. Detta argument grundar sig på en felaktig tolkning av det angripna beslutet. I motsats till vad sökanden har gjort gällande ansåg inte kommissionen i detta beslut att den aktuella åtgärden i sig avhjälpte den allvarliga störningen i Finlands ekonomi. Kommissionen sökte visa att åtgärden, på grund av Finnairs betydelse för Finlands ekonomi, avsåg att avhjälpa den allvarliga störning i Finlands ekonomi som orsakats av covid-19-pandemin.

41

Det ska erinras om att det enligt artikel 107.3 b FEUF inte krävs att det aktuella stödet i sig kan avhjälpa den allvarliga störningen i den berörda medlemsstatens ekonomi. När kommissionen väl har konstaterat att en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi verkligen föreligger, kan denna medlemsstat nämligen, om övriga rekvisit i den artikeln är uppfyllda, ges tillåtelse att bevilja statligt stöd i form av stödordningar eller individuella stödåtgärder, vilka bidrar till att avhjälpa den allvarliga störningen. Det skulle således kunna röra sig om flera stödåtgärder som var och en bidrar till detta ändamål. Det kan således inte krävas att en stödåtgärd, för att den med giltig verkan ska kunna vara grundad på artikel 107.3 b FEUF, i sig avhjälper en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi.

42

Såvitt sökanden har gjort gällande att den aktuella åtgärden inte är ändamålsenlig för att avhjälpa den allvarliga störningen i Finlands ekonomi, ska tribunalen pröva huruvida kommissionen i det angripna har förmått visa att åtgärden, på grund av Finnairs betydelse för Finlands ekonomi, var avsedd att avhjälpa den allvarliga störning i Finlands ekonomi som orsakats av covid-19.

43

För att komma fram till denna slutsats beaktade kommissionen flera faktorer, bland annat passagerartrafik, frakttrafik, arbetstillfällen, inköp från leverantörer och bidrag till bruttonationalprodukten (BNP).

44

Kommissionen beaktade först Finnairs betydelse för passagerartrafiken (stycke 45 i det angripna beslutet).

45

Tribunalen delar kommissionens bedömning att Finnar, vid tidpunkten för antagandet av det angripna beslutet, hade ett betydande inrikes och utrikes linjenät som säkerställde Finlands konnektivitet. Såsom kommissionen konstaterade var Finnair det största flygföretaget i Finland, med närmare 15 miljoner passagerare år 2019, vilket motsvarar 67 procent av samtliga passagerare som reste till, från och inom Finland under det året. Detta har inte bestritts av sökanden. Finnairs ställning som största flygföretag bekräftas av Finavias statistikrapport för år 2019. Finavia driver Helsingfors-Vanda flygplats (Finland) och samtliga regionala flygplatser i Finland. Enligt rapporten utgjorde Finnairs passagerare mer än 60 procent av passagerarna på internationella flygningar och åtminstone 80 procent av passagerarna på inrikesflygningar. Finnairs totala marknadsandel uppgick till mer än 40 procent av lufttrafikmarknaden på Finavias flygplatser år 2019. Samma år svarade de två andra större flygföretagen endast för 12 procent respektive 3,4 procent av flygpassagerarna. Det ska dessutom noteras att Finnair är det enda flygföretag som, under hela året och enligt reguljär tidtabell, trafikerar majoriteten av de regionala flygplatserna i Finland.

46

Kommissionen beaktade därefter Finnairs roll för Finland när det gäller flygfrakten (stycke 46 i det angripna beslutet).

47

Finnair är det största flygfraktföretaget i Finland och tillgodoser behoven hos flera företag i Finland, såväl för export som för import av varor. Detta har inte heller bestritts av sökanden. Finnair har dessutom ett omfattande asiatiskt linjenät, vilket framgår av en tidningsartikel från nyhetssajten Aviation Business News som nämns i fotnot 14 i det angripna beslutet. Detta linjenät är av grundläggande betydelse för handeln mellan finländska och asiatiska företag och den är av ännu större betydelse i samband med covid-19-pandemin. Finnair har daglig fraktlinjetrafik till Sydkorea, Kina och Japan för att tillgodose Finlands efterfrågan på varor, i synnerhet läkemedel och medicinsk utrustning vilka är nödvändiga för att bekämpa covid-19-krisen. Nedstängningsåtgärder, såsom reserestriktioner och tillfälliga stängningar av inrättningar som allmänheten har tillgång till, har en omedelbar inverkan på ekonomin. En tryggad försörjning av de läkemedel och den medicinska utrustning som krävs för att bekämpa viruset är av strategisk betydelse för att kunna begränsa nedstängningsåtgärderna och därigenom snabbt få fart på den berörda medlemsstatens ekonomi.

48

Kommissionen påpekade även att Finnair var en stor direkt och indirekt arbetsgivare i Finland (stycke 47 i det angripna beslutet).

49

I slutet av år 2019 hade Finnair ungefär 6800 anställda. Detta har inte ifrågasatts av sökanden. Såsom kommissionen angav i stycke 50 i det angripna beslutet skulle en konkurs för Finnair således få sociala konsekvenser som skulle kunna förvärra den allvarliga störningen i Finlands ekonomi som landet för närvarande genomgår.

50

Kommissionen konstaterade dessutom att Finnairs inköp från leverantörer uppgick till 1,9 miljarder euro år 2019, varav 40 procent kom från finländska företag (stycke 48 i det angripna beslutet).

51

Tribunalen preciserar i detta avseende att en av Finnairs främsta lokala leverantörer är Finavia. Det framgår av det angripna beslutet att Finavias situation i hög grad är beroende av Finnairs framgång eller, i det aktuella sammanhanget, överlevnad. På kort sikt är Finnairs överlevnad således en förutsättning för att Helsingfors-Vanda flygplats och de övriga regionala flygplatser i Finland som drivs av Finavia ska fungera väl.

52

Ett annat bidrag från Finnair till Finlands ekonomi som kommissionen har beaktat rör forskning. Finnair deltar nämligen i ett forskningsprojekt som syftar till att ta fram elflygplan, vilket bekräftas av en artikel från flygnyhetssajten Simple Flying från september 2019.

53

Slutligen framgår det av det angripna beslutet att Finnair, enligt finländska myndigheter, år 2017 var det sextonde största bolaget i Finland i förhållande till sitt bidrag till landets BNP med ett mervärde på 600 miljoner euro.

54

Det framgår av dessa konstateranden avseende de faktiska omständigheterna att kommissionen har visat Finnairs betydelse för Finlands ekonomi. Sökanden har inte bestritt riktigheten av dessa konstateranden. Sökanden har medgett att de uppgifter om Finnairs antal anställda, inköp och bidrag till Finnairs BNP visserligen inte är ”försumbara”, men anser att dessa inte är tillräckligt betydelsefulla, med hänsyn till storleken på den förvärvsarbetande befolkningen och Finlands ekonomi, för att stödet ska anses vara förenligt med den inre marknaden enligt artikel 107.3 b FEUF, samtidigt som det mervärde som Finnair skapar inte skulle försvinna ”helt” om företaget gick i konkurs.

55

För det första konstaterar tribunalen att den jämförelse som sökanden gör mellan, å ena sidan, Finnairs inköp och antal anställda (vilka nämns i styckena 47–49 i det angripna beslutet) och, å andra sidan, Finlands BNP och antalet förvärvsarbetande i Finland i själva verket innebär att sökanden gör gällande att kommissionen har tillåtit den aktuella åtgärden eftersom upprätthållandet av Finnairs verksamhet i sig kunde avhjälpa den allvarliga störningen i Finlands ekonomi. Enligt sökanden är det belopp på 600 miljoner euro som Finnairs mervärde utgör obetydligt jämfört med Finlands BNP, vilken uppgår till 241 miljarder euro. På samma sätt utgör Finnairs 6800 anställda endast en mycket liten del av de 2,5 miljoner förvärvsarbetande personerna i Finland.

56

Tribunalen konstaterar att en genomgång av det angripna beslutet emellertid gör det möjligt att konstatera att kommissionen ansåg att Finnairs konkurs, med hänsyn till företagets betydelse för Finlands ekonomi, skulle få allvarliga konsekvenser för landets ekonomi i en kristid och att den aktuella åtgärden följaktligen var ändamålsenlig för att bidra till att avhjälpa en allvarlig störning i ekonomin, såvitt den avsåg att upprätthålla Finnairs verksamhet.

57

Tribunalen delar kommissionens och Republiken Finlands uppfattning att Finnair är betydelsefullt för Finlands flygtrafiknät, vilket i sig är av väsentlig betydelse för Finlands ekonomi. Vid tidpunkten för antagandet av det angripna beslutet hade Finnair en unik ställning i förhållande till övriga flygföretag som var verksamma i Finland. Det framgår således av det angripna beslutet att de största flygföretagen i Finland, vid sidan av Finnair, var Norwegian och SAS, vilka följdes av Lufthansa, KLM och Air Baltic. År 2019 hade Norwegian 12 procent av flygpassagerarna, medan SAS-passagerarna svarade för 3,4 procent av flygpassagerarna. Norwegian trafikerade fyra regionala flygplatser belägna i den norra delen av landet och SAS trafikerade tre regionala flygplatser, men Finnair var det enda flygföretaget med reguljär linjetrafik till flertalet av Finlands regionala flygplatser. Finnair hade dessutom ett omfattande internationellt linjenät på mer än 100 linjer mellan Finland och näringslivscentra i Europa och andra regioner i världen, i synnerhet i Asien. Finnair var det enda flygföretag som reguljärt trafikerar Finlands inrikes linjenät under hela året. Nästan 30 procent av efterfrågan för Finnairs internationella flygningar till eller från Finland avsåg affärsresor och denna andel uppgick till 50 procent för inrikesflygningarna.

58

Finnairs betydelse för Finlands ekonomi var inte begränsad till passagerartrafik. Finnair var även det största flygföretaget i fråga om flygfrakt och en konkurs skulle ha medfört en kraftig minskning av handeln mellan finska och asiatiska företag, samtidigt som Finnair sedan krisens början samarbetar med Försörjningsberedskapscentralen och använder sitt internationella linjenät för att tillgodose Finlands behov av nödvändigt materiel för att bekämpa covid-19-pandemin.

59

En stor del av finländska företag, arbetstagare samt finländska medborgare och unionsmedborgare förlitar sig således på Finnairs tjänster och skulle, om företaget gick i konkurs, inte kunna få sina behov tillgodosedda på kort sikt och i samma omfattning av andra flygföretag. Det kan i detta hänseende tilläggas, såsom kommissionen underströk i det angripna beslutet, att på grund av Finlands klimat och relativt isolerade geografiska läge i Europa är andra transportmedel inte alltid ett tillfredsställande alternativ till flyget. På kort sikt kunde således inte andra ekonomiska aktörer träda i Finnairs ställe i samma utsträckning.

60

Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar tribunalen att även om de 600 miljoner euro som utgör Finnairs mervärde endast utgör en del av Finlands BNP och Finnairs 6800 anställda endast utgör en bråkdel av antalet förvärvsarbetande i Finland, fanns det sannolikt inte något hållbart alternativ till Finnairs bidrag till Finlands ekonomi och Finlands konnektivitet. Med hänsyn till detta bidrag var den aktuella åtgärden som syftade till att upprätthålla Finnairs verksamhet under och efter krisen, i motsats till vad sökanden har hävdat, ändamålsenlig för att avhjälpa den allvarliga störningen i Finlands ekonomi.

61

Vad för det andra gäller argumentet att det mervärde som Finnair skapar inte skulle försvinna ”helt” om Finnair gick i konkurs, konstaterar tribunalen att sökanden har gjort detta påstående utan att lämna några förklaringar eller lägga fram någon bevisning som skulle göra det möjligt att förstå eller styrka påståendet. Härav följer att detta argument ska avvisas med stöd av artikel 76 d i rättegångsreglerna.

62

Vad det för det tredje gäller sökandens argument som grundar sig på kommissionens beslutspraxis och kommissionens meddelande med rubriken ”Tillämpning av reglerna om statligt stöd på åtgärder till förmån för finansinstitut med anledning av den globala finanskrisen” (EUT C 270, 2008, s. 8), erinrar tribunalen om att lagenligheten av det angripna beslutet endast ska bedömas i förhållande till artikel 107.3 b FEUF och inte mot bakgrund av påstådd tidigare praxis (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2013, Nitrogénművek Vegyipari/kommissionen, T‑387/11, ej publicerad, EU:T:2013:98, punkt 126 och där angiven rättspraxis). Tribunalen konstaterar vidare att den aktuella åtgärden har vidtagits med stöd av artikel 107.3 b FEUF, såsom den tolkats i den tillfälliga ramen. Kommissionens meddelande med rubriken ”Tillämpning av reglerna om statligt stöd på åtgärder till förmån för finansinstitut med anledning av den globala finanskrisen” är inte relevant i förevarande fall och kan under alla omständigheter inte visa att ett företag som Finnair inte kunde ta emot individuellt stöd enligt artikel 107.3 b FEUF, eftersom det inte var en bank som utgjorde en systemrisk för ekonomin vid konkurs.

63

Mot bakgrund av det anförda finns det inte anledning att ifrågasätta bedömningen i det angripna beslutet av huruvida den aktuella åtgärden var ändamålsenlig för att avhjälpa den allvarliga störningen i den berörda medlemsstatens ekonomi. Sökanden kan således inte vinna framgång med något av sina argument att kommissionen ansett att ett individuellt stöd, såsom det nu aktuella, kunde avhjälpa den allvarliga störningen i Finlands ekonomi, i den mening som avses i artikel 107.3 b FEUF.

64

Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den första grundens första del.

65

Enligt artikel 107.3 b FEUF ”[kan] stöd … för att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi [anses som förenligt med den inre marknaden]”. Det framgår av dess lydelse att denna bestämmelses upphovsmän ansåg att det låg i hela unionens intresse att en medlemsstat har möjlighet att övervinna en större kris, eller till och med en kris som är avgörande för statens överlevnad, vilken skulle få allvarliga konsekvenser för ekonomin i vissa eller samtliga medlemsstater, och således för själva unionen. Denna bokstavstolkning av lydelsen i artikel 107.3 b FEUF bekräftas av en jämförelse med lydelsen i artikel 107.3 c FEUF, som avser ”stöd för att underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner, när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset”. Sistnämnda bestämmelse innehåller ett rekvisit som innebär att det ska visas att handeln inte påverkas i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset, vilket inte återfinns i artikel 107.3 b FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 september 2020, Österrike/kommissionen, C‑594/18 P, EU:C:2020:742, punkterna 20 och 39).

66

Såvitt villkoren enligt artikel 107.3 b FEUF är uppfyllda, det vill säga i föreliggande fall, att den berörda medlemsstaten verkligen står inför en allvarlig störning av dess ekonomi och att de stödåtgärder som antagits för att avhjälpa denna störning är både lämpliga och proportionerliga i förhållande till detta ändamål, ska dessa åtgärder presumeras ha antagits i unionens intresse. Därför krävs det inte enligt den bestämmelsen att kommissionen gör en avvägning mellan stödets gynnsamma effekter och dess negativa effekter på handeln och bibehållandet av en icke-snedvriden konkurrens, i motsats till vad som föreskrivs i artikel 107.3 c FEUF. Annorlunda uttryckt behövs någon sådan avvägning inte inom ramen för artikel 107.3 b FEUF, eftersom resultatet presumeras vara positivt. Att en medlemsstat förmår avhjälpa en allvarlig störning i sin ekonomi kan nämligen endast leda till att unionen i allmänhet gynnas och till att den inre marknaden i synnerhet gynnas.

67

Tribunalen konstaterar således att det enligt artikel 107.3 b FEUF inte krävs att kommissionen gör en avvägning mellan stödets gynnsamma effekter och dess negativa effekter på handeln och upprätthållandet av en icke-snedvriden konkurrens, i motsats till vad som föreskrivs i artikel 107.3 c FEUF, utan den förstnämnda bestämmelsen kräver endast att kommissionen kontrollerar huruvida den aktuella åtgärden är nödvändig, lämplig och proportionerlig för att avhjälpa en allvarlig störning av den berörda medlemsstatens ekonomi. Sökanden kan följaktligen inte vinna framgång med argumentet att kravet på en intresseavvägning följer av den exceptionella karaktären av det stöd som förklaras vara förenligt med inre marknaden, inbegripet stöd som förklaras vara förenligt med stöd av artikel 107.3 b FEUF.

68

Sökanden kan inte heller göra gällande att det finns en skyldighet att göra en intresseavvägning som grundar sig på den tillfälliga ramen till följd av att denna är bindande för kommissionen och därmed utgör en separat grund för nämnda skyldighet. Det finns nämligen inte någon sådan skyldighet i den tillfälliga ramen. Sökanden har särskilt hänvisat till avsnitt 1.2 i den tillfälliga ramen, vilken avser ”behovet av nära samordning på EU-nivå av nationella stödåtgärder”. Detta avsnitt innehåller en enda punkt, punkt 10, som inte innehåller någon föreskrift i detta avseende. Sökanden kan således inte åberopa den tillfälliga ramen.

69

Av samma skäl kan kommissionens andrahandsargumentation att den tillfälliga ramen själv innehåller en sådan avvägning lämnas utan avseende.

70

Sökanden har åberopat domen av den 6 juli 1995, AITEC m.fl./kommissionen (T‑447/93–T‑449/93, EU:T:1995:130). Den domen kan emellertid inte heller stödja uppfattningen att kommissionen borde ha gjort en avvägning i det angripna beslutet. I det mål som avgjordes genom den domen hade kommissionen nämligen antagit ett beslut om att med stöd av artikel 107.3 b FEUF godkänna genomförandet av en generell stödordning. Godkännandet var emellertid förenat med vissa villkor. Tribunalen konstaterade i den domen att det framgick av utformningen av dessa ”villkor” att kommissionen hade ansett att för de fall som översteg vissa trösklar som fastställts i beslutet räckte inte konstaterandet att det förelåg en allvarlig störning i den berörda medlemsstatens ekonomi i sig för att motivera stödet i fråga (dom av den 6 juli 1995, AITEC m.fl./kommissionen, T‑447/93–T‑449/93, EU:T:1995:130, punkterna 127–129). Tribunalen klandrade därefter kommissionen för att inte ha prövat i vilken utsträckning som konkurrensen skulle ha kunnat snedvridas och handeln inom unionen skulle ha kunnat påverkas av det aktuella stödet. Kommissionen hade nämligen i beslutet om tillstånd för den aktuella stödordningen ålagt sig själv att göra detta (dom av den 6 juli 1995, AITEC m.fl./kommissionen, T‑447/93–T‑449/93, EU:T:1995:130, punkt 135).

71

Härav följer att de omständigheter som gav upphov till det mål som avgjordes genom domen av den 6 juli 1995, AITEC m.fl./kommissionen (T‑447/93–T‑449/93, EU:T:1995:130), skiljer sig från omständigheterna i förevarande mål. Denna rättspraxis kan således inte styrka att kommissionen i förevarande fall var skyldig att väga de gynnsamma effekterna av stödet för att uppnå de mål som anges i artikel 107.3 b FEUF mot dess negativa effekter på handeln och upprätthållandet av en icke snedvriden konkurrens. Sökandens argument i detta avseende kan således inte godtas.

72

Sökandens övriga argument kan inte påverka slutsatsen att kommissionen inte var skyldig att göra en avvägning i det angripna beslutet.

73

Beträffande argumentet att det angripna beslutet är motsägelsefullt med avseende på Finnairs marknadsandel och att kommissionen således hade gjort en oriktig bedömning av Finnairs och andra flygföretags betydelse för Finlands konnektivitet, framgår det av prövningen av den första grundens första del att kommissionen gjorde en korrekt bedömning av Finnairs betydelse för Finlands ekonomi och konnektivitet. När det gäller de inkonsekvenser som sökanden anser finns, kommer detta argument att behandlas inom ramen för den fjärde grunden avseende bristfällig motivering av det angripna beslutet.

74

Beträffande argumentet att det angripna beslutet inte behandlar stödets konsekvenser för den inre marknaden, konstaterar tribunalen att det i detta beslut anges att den aktuella åtgärden ger en fördel åt Finnair genom att företaget befrias från kostnader som det skulle ha haft under normala marknadsvillkor. Detta har även medgetts av sökanden i ansökan. Kommissionen medgav således att den aktuella åtgärden kunde snedvrida konkurrensen, eftersom den stärkte Finnairs konkurrensställning och att handeln mellan medlemsstaterna påverkades, eftersom detta företag var verksamt inom en bransch där det förekommer handel inom unionen (styckena 30–35 i det angripna beslutet). Såsom framgår av prövningen av den första grunden ovan och av den andra grunden nedan, gjorde kommissionen emellertid en riktig bedömning när den fann att denna åtgärd var nödvändig, ändamålsenlig och proportionerlig för att avhjälpa en allvarlig störning i Finlands ekonomi (styckena 36–52 i det angripna beslutet). I förevarande fall uppfyllde den aktuella åtgärden dock villkoren för undantaget i artikel 107.3 b FEUF. Under dessa omständigheter kunde kommissionen förklara att det aktuella individuella stödet var förenligt med den inre marknaden.

75

Av det ovan anförda följer att sökanden inte kan vinna framgång med något av de argument som anförts till stöd för påståendet att kommissionen inte har gjort en avvägning mellan stödets gynnsamma effekter för att uppnå de mål som anges i artikel 107.3 b FEUF och dess negativa effekter på handeln och upprätthållandet av en icke snedvriden konkurrens.

76

Följaktligen kan talan inte vinna bifall såvitt avser den första grundens andra del och därmed inte heller såvitt avser den första grunden i dess helhet.

77

Tribunalen erinrar om att enligt rättspraxis framgår det av systematiken i fördraget att det förfarande som föreskrivs i artikel 108 FEUF aldrig får utmynna i ett resultat som skulle vara oförenligt med specifika bestämmelser i fördraget. Kommissionen kan därför inte förklara ett statligt stöd, som på grund av vissa aspekter av sin utformning åsidosätter andra bestämmelser i fördraget, förenligt med den inre marknaden. På samma sätt kan kommissionen inte förklara ett statligt stöd, som på grund av vissa aspekter av sin utformning, åsidosätter allmänna principer i unionsrätten, såsom likabehandlingsprincipen, förenligt med den inre marknaden (dom av den 15 april 2008, Nuova Agricast, C‑390/06, EU:C:2008:224, punkterna 50 och 51).

78

I förevarande fall har sökanden gjort gällande att kommissionens godkännande av åtgärder och beslut om statligt stöd aldrig får strida mot andra bestämmelser i EUF-fördraget, såsom icke-diskrimineringsprincipen. Sökanden anser att den jämförbara situationen mellan flygföretag som trafikerar linjer till och från Finland behandlas olika genom att gynna Finnair, utan att det finns något sakligt skäl för detta. Till stöd för detta argument har sökanden bland annat åberopat kommissionens praxis avseende stödåtgärder som grundar sig på artikel 107.2 b FEUF. Sökanden har understrukit att covid-19-pandemin har haft allvarliga återverkningar för samtliga flygföretag som är verksamma i Finland. Behovet av att endast rädda Finnair, och inte övriga flygföretag som är verksamma i Finland, är enligt sökanden inte visat och stödet i fråga går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dess målsättning. Sökanden anser att stödet är ett uttryck för ren ekonomisk nationalism. Sökanden har tillagt att de tidigare räddningsåtgärderna för finansinstitut år 2008 och kommissionens meddelande med titeln ”Tillämpning av reglerna om statligt stöd på åtgärder till förmån för finansinstitut med anledning av den globala finanskrisen” tydliggör betydelsen av icke-diskrimineringsprincipen, vilken har åsidosatts i förevarande fall.

79

Sökanden har vidare hävdat att kommissionen, vid bedömningen av huruvida den aktuella åtgärden var förenlig med den inre marknaden, borde ha fastställt huruvida formen av det stöd som beviljats i förevarande fall, det vill säga en statlig garanti för ett lån, var förenlig med principen om frihet att tillhandahålla tjänster och principen om etableringsfrihet. Enligt sökanden var kommissionens rättstillämpning felaktig genom att den underlät att göra detta. Sökanden anser att det faktum att stödet endast är förbehållet Finnair innebär att övriga unionsflygföretags rättigheter att fritt tillhandahålla tjänster på den inre marknaden inskränks. Det angripna beslutet medför således en omotiverad inskränkning av principen om frihet att tillhandahålla tjänster och av principen om etableringsfrihet.

80

Kommissionen har, med stöd av Konungariket Spanien, Republiken Frankrike och Republiken Finland, bestritt sökandens argument.

81

Ett individuellt stöd, såsom det stöd som är aktuellt i förevarande mål, kommer per definition endast ett företag till godo och inga andra företag, inbegripet företag som befinner sig i en situation som är jämförbar med stödmottagarens situation. Ett individuellt stöd är således till sin beskaffenhet sådant att det innebär en särbehandling, eller till och med en diskriminering. Särbehandlingen eller diskrimineringen är emellertid naturligt förbunden med det faktum att åtgärden är individuell. Att, såsom sökanden har gjort, hävda att det aktuella individuella stödet strider mot icke-diskrimineringsprincipen innebär i allt väsentligt ett systematiskt ifrågasättande av förenligheten med den inre marknaden av samtliga individuella stödåtgärder enbart på grund av att de per definition endast kommer en stödmottagare till godo och därmed är diskriminerande, trots att unionsrätten tillåter medlemsstaterna att bevilja individuella stöd, förutsatt att samtliga rekvisit i artikel 107 FEUF är uppfyllda.

82

Om det emellertid antas, såsom sökanden har gjort gällande, att den särbehandling som införts genom den aktuella åtgärden, på grund av att den endast kommer Finnair till godo, kan likställas med en diskriminering, ska det prövas huruvida åtgärden är motiverad av ett berättigat mål och huruvida den är nödvändig, ändamålsenlig och proportionerlig för att uppnå detta mål. Såvitt sökanden har hänvisat till artikel 18 första stycket FEUF, påpekar tribunalen att enligt den bestämmelsen ska all diskriminering på grund av nationalitet vara förbjuden inom fördragens tillämpningsområde, ”utan att det påverkar tillämpningen av någon särskild bestämmelse i fördragen”. Det ska således prövas huruvida denna särbehandling är tillåten enligt artikel 107.3 b FEUF, vilken utgör den rättsliga grunden för det angripna beslutet. Denna prövning innebär dels att den aktuella åtgärdens syfte uppfyller kraven i sistnämnda bestämmelse, dels att villkoren för att bevilja den aktuella åtgärden, det vill säga i förevarande fall den omständigheten att den endast kommer Finnair till godo, är ägnade att uppnå detta mål och att de inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet.

83

I förevarande fall är målet med den aktuella åtgärden, såsom angetts i punkt 38 ovan, att säkerställa att Finnair har tillräckligt med likvida medel för att kunna bibehålla sin ekonomiska bärkraft och upprätthålla sin trafik i en tid då covid-19-pandemin allvarligt har stört Finlands ekonomi i dess helhet samt förhindra Finnairs konkurs och därigenom ytterligare störningar av medlemsstatens ekonomi.

84

Såsom tribunalen har redogjort för i punkt 36 ovan är både förekomsten av en allvarlig störning i Finlands ekonomi till följd av covid-19-pandemin och de betydande negativa effekter som pandemin haft på flygbranschen i Finland visade i det angripna beslutet. Med hänsyn till Finnairs betydelse för Finlands ekonomi, finner tribunalen därför att den aktuella åtgärden uppfyller villkoren enligt artikel 107.3 b FEUF.

85

Beträffande frågan huruvida den aktuella åtgärdens utformning är ägnad att uppnå detta mål och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det, framgår det av prövningen av den första grunden att beviljandet av den statliga garantin enbart till Finnair är ändamålsenligt för att uppnå det mål som eftersträvas med den aktuella åtgärden och uppfylla villkoren i artikel 107.3 b FEUF.

86

Sökanden har emellertid hävdat att den förmånliga behandling som Finnair getts varken är nödvändig eller proportionerlig i förhållande till det mål som Republiken Finland eftersträvar.

87

Tribunalen konstaterar för det första att, i motsats till vad sökanden har gjort gällande, är syftet med åtgärden inte att ”upprätthålla Finlands inrikes och utrikes flygkonnektivitet”. Mot bakgrund av det ovan i punkt 83 angivna målet med den aktuella åtgärden samt de omständigheter som angetts i punkterna 37 och 39 ovan, finner tribunalen att det faktum att endast Finnair beviljas den statliga garantin är nödvändigt för att uppnå nämnda mål.

88

Tribunalen delar dessutom kommissionens uppfattning, såsom denna uttryckts i svaromålet, att kommissionen inte var skyldig att pröva huruvida den aktuella medlemsstaten, utöver bevarandet av Finnair, borde ha utvidgat kretsen av stödmottagare, eftersom nödvändigheten i att bevara Finnairs bidrag till Finlands ekonomi var styrkt i det angripna beslutet. Sökandens argument på denna punkt kan således inte godtas.

89

För det andra ska det påpekas att sökanden inte har ifrågasatt stödbeloppet. Sökanden anser dock att det faktum att Finnair erhåller 100 procent av stödet, trots att Finnairs andel i Finlands konnektivitet är mindre än 100 procent, går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det mål som eftersträvas med åtgärden och är således oproportionerligt. Enligt sökanden skulle målet med åtgärden uppnås utan diskriminering om stödet beviljades alla flygföretag som är verksamma i Finland, i förhållande till deras respektive marknadsandelar.

90

Det ska vidare erinras om att proportionalitetsprincipen, som ingår bland de allmänna principerna i unionsrätten, kräver att unionsinstitutionernas rättsakter inte går utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med bestämmelserna i fråga (dom av den 17 maj 1984, Denkavit Nederland, 15/83, EU:C:1984:183, punkt 25). När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska den åtgärd väljas som är minst ingripande och de vållade olägenheterna ska inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (dom av den 30 april 2019, Italien/rådet (Fiskekvoter för svärdfisk i Medelhavet), C‑611/17, EU:C:2019:332, punkt 55).

91

I förevarande fall finner tribunalen under alla omständigheter och med hänsyn till övervägandena i punkterna 57–59 ovan det faktum att den statliga garantin endast beviljas Finnair inte gick utöver vad som var ändamålsenligt och nödvändigt för att förverkliga Republiken Finlands legitima målsättningar. I motsats till vad sökanden har anfört var detta således inte oproportionerligt. Att bevilja stödet till samtliga flygföretag som är verksamma i Finland, i förhållande till deras respektive marknadsandelar, såsom sökanden har föreslagit, skulle dessutom leda till en minskning av det stödbelopp som beviljas Finnair, så att dess likviditetsbehov inte skulle vara täckta. Detta är något som skulle kunna få allvarliga återverkningar på Finlands ekonomi, med hänsyn till Finnairs betydelse för denna. Sökandens argument på denna punkt kan således inte godtas.

92

Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar tribunalen att beviljandet av det aktuella stödet endast till Finnair inte gick utöver vad som var nödvändigt för att uppnå det mål som eftersträvas med stödet. Sökanden har således fel när den hävdar att Finnair, till följd av den aktuella åtgärden, åtnjuter en oberättigad förmånlig behandling.

93

Sökandens övriga argument inom ramen för den andra grunden kan inte godtas.

94

Eftersom den aktuella åtgärden uppfyller rekvisiten i artikel 107.3 b FEUF kan den inte anses vara ett uttryck för ren ekonomisk nationalism. Den finländska regeringens pressmeddelande, som sökanden har åberopat och som återfinns i bilaga A.3.4 till ansökan, kan inte heller visa att denna åtgärd är ett uttryck för ren ekonomisk nationalism.

95

Enligt detta pressmeddelande äger Republiken Finland visserligen 55,8 procent av Finnair. Ett stöd som uppfyller rekvisiten i artikel 107.3 b FEUF, såsom i förevarande fall, får dock beviljas ett företag som till en majoritet ägs av den berörda medlemsstaten. Såsom kommissionen har påpekat i sitt svaromål understryks dessutom i pressmeddelandet den betydelse som de linjer som Finnair trafikerar har för Finlands försörjningstrygghet, för frakt- och passagerartrafik samt det inflytande som företaget har på landets ekonomi. Under dessa omständigheter kan pressmeddelandet inte påverka sannolikheten i de bedömningar som kommissionen gjort, vilka återges i punkterna 39–53 ovan. Pressmeddelandet stämmer tvärtom överens med dessa bedömningar.

96

Sökanden har även åberopat den generella beskrivning av reglerna om statligt stöd och allmän trafikplikt inom luftfartssektorn under covid-19-pandemin, kommissionens påstådda beslutspraxis avseende artikel 107.2 b FEUF, kommissionens påstådda praxis avseende tidigare åtgärder för räddning av finansinstitut, vilka godkänts enligt artikel 107.3 b FEUF, och kommissionens meddelande med titeln ”Tillämpning av reglerna om statligt stöd på åtgärder till förmån för finansinstitut med anledning av den globala finanskrisen”.

97

Av de skäl som redan angetts i punkt 62 ovan är kommissionens meddelande och påstådda praxis inte relevanta i förevarande fall. När det gäller sökandens argument att icke-diskrimineringsprincipen lyfts fram i den generella beskrivningen av reglerna om statligt stöd och allmän trafikplikt inom luftfartssektorn under covid-19-pandemin, hänvisar tribunalen till övervägandena i punkterna 81–92 ovan.

98

Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens första del.

99

Beträffande artikel 56 FEUF konstaterar tribunalen att friheten att tillhandahålla tjänster på transportområdet enligt artikel 58.1 FEUF regleras av bestämmelserna i avdelningen om transporter, det vill säga avdelning VI i EUF-fördraget. Friheten att tillhandahålla tjänster på transportområdet är således föremål för särskild reglering i primärrätten (dom av den 18 mars 2014, International Jet Management, C‑628/11, EU:C:2014:171, punkt 36). Artikel 56 FEUF är följaktligen inte tillämplig som sådan på luftfartsområdet (dom av den 25 januari 2011, Neukirchinger, C‑382/08, EU:C:2011:27, punkt 22).

100

Avregleringsåtgärder avseende lufttransporttjänster kan således endast antas med stöd av artikel 100.2 FEUF (dom av den 18 mars 2014, International Jet Management, C‑628/11, EU:C:2014:171, punkt 38). Såsom sökanden har påpekat är det också med stöd av den bestämmelsen som unionslagstiftaren har antagit Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1008/2008 av den 24 september 2008 om gemensamma regler för tillhandahållande av lufttrafik i gemenskapen (EUT L 293, 2008, s. 3), vilken har till syfte att fastställa villkoren för tillämpningen av principen om frihet att tillhandahålla tjänster på luftfartsområdet (se, analogt, dom av den 6 februari 2003, Stylianakis, C‑92/01, EU:C:2003:72, punkterna 23 och 24).

101

I förevarande fall är det visserligen riktigt att den aktuella åtgärden avser ett individuellt stöd som endast kommer Finnair till godo, men sökanden har inte visat på vilket sätt den omständigheten att stödet endast kommer en mottagare till godo är ägnat att avhålla sökanden från att etablera sig i Finland eller från att leverera tjänster från eller till Finland. Sökanden har i synnerhet inte förmått visa vilka faktiska och rättsliga omständigheter som innebär att åtgärden får restriktiva verkningar som går längre än vad som krävs för att förbudet i artikel 107.1 FEUF ska bli tillämpligt, men som i enlighet med vad tribunalen funnit i punkterna 42–63 samt i punkterna 82–92 ovan är nödvändiga och proportionerliga för att avhjälpa den allvarliga störning i Finlands ekonomi som orsakats av covid-19-pandemin, i enlighet med kraven i artikel 107.3 b FEUF.

102

Den aktuella åtgärden kan följaktligen inte utgöra ett hinder för sökandens etableringsfrihet eller frihet att tillhandahålla tjänster. Sökanden kan inte heller klandra kommissionen för att inte uttryckligen ha prövat huruvida denna åtgärd är förenlig med etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster.

103

Under dessa omständigheter kan talan inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens andra del.

104

Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser någon del av den andra grunden.

105

Sökanden har gjort gällande att kommissionen åsidosatte kravet i artikel 107.3 b FEUF att väga stödets gynnsamma effekter mot stödets negativa effekter på handeln och upprätthållandet av en icke-snedvriden konkurrens och att kontrollera huruvida det angripna beslutet iakttog icke-diskrimineringsprincipen, friheten att tillhandahålla tjänster samt etableringsfriheten. Enligt sökanden är dessa fel vart och ett för sig tillräckliga för att dra slutsatsen att det aktuella stödet är oförenligt med den inre marknaden. Det angripna beslutet skulle således ha varit väsentligt annorlunda om kommissionen hade konstaterat att det förelåg tveksamhet i fråga om stödets förenlighet med den inre marknaden och hade inlett det formella granskningsförfarandet. Kommissionen åsidosatte sökandens rättigheter enligt artikel 108.2 FEUF och rådets förordning (EU) 2015/1589 av den 13 juli 2015 om genomförandebestämmelser för artikel 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUT L 248, 2015, s. 9) samt principen om god förvaltningssed genom att inte inleda det formella granskningsförfarandet och inhämta synpunkter från intresserade parter, i förevarande fall från sökanden.

106

Kommissionen har, med stöd av Konungariket Spanien, Republiken Frankrike och Republiken Finland, bestritt sökandens argument.

107

Sökandens tredje grund avser skyddet för sökandens processuella rättigheter till följd av att kommissionen inte inlett något formellt granskningsförfarande, trots att det påståtts att allvarliga tvivel föreligger. Denna grund har i själva verket åberopats i andra hand, för det fall att tribunalen inte skulle pröva bedömningen av stödet som sådant. Det framgår av fast rättspraxis att en sådan grund avser att göra det möjligt för en intresserad part att, i denna egenskap, kunna väcka talan enligt artikel 263 FEUF, vilket annars skulle ha varit omöjligt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 maj 2011, kommissionen/Kronoply och Kronotex, C‑83/09 P, EU:C:2011:341, punkt 48, och dom av den 27 oktober 2011, Österrike/Scheucher-Fleisch m.fl., C‑47/10 P, EU:C:2011:698, punkt 44). Tribunalen har emellertid prövat den första och den andra grunden, vilka avser bedömningen av stödet som sådant, vilket innebär att en sådan grund saknar ändamål.

108

Tribunalen konstaterar dessutom för fullständighetens skull att denna grund saknar fristående innehåll. Inom ramen för en sådan grund får sökanden nämligen, i syfte att tillvarata de processuella rättigheter som den parten har enligt det formella granskningsförfarandet, endast anföra argument som är ägnade att visa att bedömningen av de uppgifter och omständigheter som kommissionen hade tillgång till eller kunde ha tillgång till i samband med den preliminära granskningen av den anmälda åtgärden borde ha lett till tveksamhet beträffande stödets förenlighet med den inre marknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2008, Régie Networks, C‑333/07, EU:C:2008:764, punkt 81, dom av den 9 juli 2009, 3F/kommissionen, C‑319/07 P, EU:C:2009:435, punkt 35, och dom av den 24 maj 2011, kommissionen/Kronoply och Kronotex, C‑83/09 P, EU:C:2011:341, punkt 59). Tribunalen konstaterar emellertid att den tredje grunden på ett komprimerat sätt återger de argument som anförts inom ramen för den första och den andra grunden, utan att lyfta fram specifika omständigheter avseende eventuella allvarliga tvivel.

109

Av dessa skäl konstaterar tribunalen att eftersom den har prövat dessa grunder i sak, behöver denna grund inte prövas.

110

Sökanden har i huvudsak gjort gällande att kommissionens resonemang i det angripna beslutet antingen är obefintligt, tautologiskt eller motsägelsefullt.

111

Kommissionen har, med stöd av Konungariket Spanien, Republiken Frankrike och Republiken Finland, bestritt sökandens argument.

112

Domstolen erinrar om att den motivering som krävs i artikel 296 FEUF enligt fast rättspraxis ska vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och domstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha. Det krävs dock inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i den artikeln inte ska ske endast utifrån motiveringens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området (dom av den 15 april 2008, Nuova Agricast, C‑390/06, EU:C:2008:224, punkt 79, och dom av den 8 september 2011, kommissionen/Nederländerna, C‑279/08 P, EU:C:2011:551, punkt 125).

113

Sökanden har för det första hävdat att kommissionen har underlåtit att göra en avvägning mellan stödets gynnsamma effekter och dess negativa effekter på handeln och upprätthållandet av en icke snedvriden konkurrens.

114

Det följer emellertid av punkterna 65–67 ovan att det inte krävs någon avvägning mellan stödets gynnsamma effekter och dess negativa effekter på handeln och upprätthållandet av en icke-snedvriden konkurrens enligt artikel 107.3 b FEUF. Kommissionen var följaktligen inte skyldig att ange några skäl i detta avseende.

115

Sökanden har för det andra kritiserat kommissionen för att den inte har bedömt huruvida stödet var diskriminerande eller inte och huruvida det var förenligt med friheten att tillhandahålla tjänster och etableringsfriheten.

116

Tribunalen konstaterar emellertid att det angripna beslutet innehåller uppgifter, vilket det erinrats om i punkterna 39, 44–53 och 56–59 ovan, vilka gör det möjligt att förstå skälen till varför kommissionen ansåg att Republiken Finland kunde bevilja det aktuella stödet uteslutande till Finnair.

117

Sökanden har för det tredje gjort gällande att det angripna beslutet är inkonsekvent i fråga om det sätt på vilket Finnairs marknadsandelar anges i stycke 45 och i fotnot 9 i det angripna beslutet. Enligt sökanden stämmer Finnairs marknadsandel på 67 procent på marknaden för flygtrafiktjänster i Finland, oberoende av om det är fråga om inrikes eller utrikes flygningar, inte överens med de uppgifter som anges i fotnot 9 i det angripna beslutet. Dessa uppgifter går dessutom inte att förena med uppgifterna i den oberoende studie som sökanden har gjort. Denna inkonsekvens är desto allvarligare eftersom Finnairs marknadsandel är en omständighet som vägt tungt i kommissionens bedömning av Finnairs betydelse för Finlands ekonomi.

118

I detta avseende anges följande i stycke 45 i det angripna beslutet:

”Kommissionen påpekar att Finnair trafikerar ett betydande inrikes och utrikes linjenät som säkerställer konnektiviteten till och från Finland. Finnair är det största lufttrafikföretaget i Finland med närmare 15 miljoner passagerare år 2019 (67 procent av samtliga passagerare som reste till, från och inom Finland år 2019) …”

119

Fotnot 9 i det angripna beslutet hade ursprungligen följande lydelse:

”Enligt Finavias årsrapport för 2019 hade Finnair en marknadsandel på 67 procent av de passagerare som reste med internationella flygningar och 80 procent av de passagerare som reste på inrikesflygningar. Dess totala marknadsandel uppgår till 45 procent av den finska flygtrafikmarknaden.”

120

Tribunalen konstaterar att inkonsekvensen mellan Finnairs marknadsandelar såsom de anges i stycke 45 respektive i fotnot 9 i det angripna beslutet är resultatet av ett skrivfel som inte påverkar kommissionens bedömning och som inte har kunnat vilseleda sökanden.

121

Den 29 juli 2020 antog kommissionen nämligen beslut C(2020) 5339 final, med titeln ”Rättelse av beslut C(2020) 3387 final om statligt stöd SA.56809 (2020/N) – Finland covid-19: Statlig garanti till Finnair.” Det angripna beslutet, i dess rättade lydelse, offentliggjordes därefter på kommissionens webbplats den 31 juli 2020, såsom kommissionen angav vid förhandlingen. Enligt det angripna beslutet, i rättad lydelse, reste 67 procent av samtliga passagerare inom, till eller från Finland med Finnair år 2019. Finnair hade en marknadsandel på 62 procent av de passagerare som reste på internationella flygningar och 83 procent av de passagerare som reste på inrikesflygningar. Finnairs totala marknadsandel av den finska flygtrafikmarknaden uppgår till 44 procent. Det fel som sökanden har påtalat, vilket endast avsåg fotnot 9, har således rättats av kommissionen.

122

Det framgick klart och tydligt av den ursprungliga lydelsen av det angripna beslutet att Finnair år 2019 var Finlands största passagerarflygföretag med en marknadsandel på 67 procent av de passagerare som reste inom, till och från Finland. Detta gjorde det möjligt för berörda att känna till skälen för beslutet och för sökanden att ifrågasätta huruvida det var välgrundat, vilket visas av innehållet i ansökan.

123

Under dessa omständigheter kan skrivfelet i fotnot 9 i det angripna beslutet inte medföra att detta beslut är behäftat med en brist i motiveringen som kan motivera att det ogiltigförklaras i detta avseende.

124

Beträffande argumentet att den oberoende studie som sökanden har gjort på grundval av uppgifterna i Official Airline Guide, vilken getts in som bilaga A.3.2 till ansökan, ger en annan syn på Finnairs marknadsandelar, konstaterar tribunalen att de marknadsandelar som kommissionen redogjorde för i stycke 45 i det angripna beslutet och de marknadsandelar som sökanden har redogjort för i bilaga A.3.2 visserligen inte är identiska. Dessa skillnader, som är försumbara, kan emellertid förklaras av de olika källor från vilka uppgifterna om marknadsandelar har hämtats. Tribunalen delar kommissionens uppfattning att det inte finns anledning att anse att de uppgifter som härrör från Finavia, Finlands största flygplatsoperatör, skulle vara mindre tillförlitliga än uppgifterna i Official Airline Guide. Kommissionen stödde sig på Finavias uppgifter i det angripna beslutet.

125

Av det anförda följer att det angripna beslutet är tillräckligt motiverat och att talan följaktligen inte kan vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.

126

Talan ska således ogillas i sin helhet, samtidigt som sökanden beviljas den begärda konfidentiella behandlingen. Varken Konungariket Spanien, Republiken Frankrike eller Republiken Finland har framställt någon invändning i sistnämnda avseende.

127

Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas, inbegripet avseende kostnaderna hänförliga till begäran om konfidentiell behandling.

128

Vidare föreskrivs det i artikel 138.1 i rättegångsreglerna att de medlemsstater och institutioner som har intervenerat ska bära sina rättegångskostnader. Konungariket Spanien, Republiken Frankrike och Republiken Finland ska således bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN

följande: