–

ZK, i egenskap av efterträdare till JM, konkursförvaltare för BMA Nederland BV, genom I. Lintel och T. van Zanten, advocaten,

–

BMA Braunschweigische Maschinenbauanstalt AG, genom L. Kortmann, B. Kraaipoel och N. Pannevis, advocaten,

–

Stichting Belangbehartiging Crediteuren BMA Nederland, genom F. Eikelboom, advocaat,

–

Europeiska kommissionen, genom M. Heller, F. Wilman och M. Wilderspin, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av dels artiklarna 7 led 2 och 8 led 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1), dels artikel 4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, 2007, s. 40).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan ZK, i egenskap av efterträdare till JM, konkursförvaltare för BMA Nederland BV (nedan kallat BMA NL), och BMA Braunschweigische Maschinenbauanstalt AG (nedan kallat BMA AG), angående det sistnämnda bolagets påstådda skadeståndsvållande agerande, i strid med dess omsorgsplikt, till nackdel för det förstnämnda bolagets borgenärer.

3

I skälen 15, 16 och 34 i förordning nr 1215/2012 anges följande:

…

4

Kapitel II i denna förordning har rubriken ”Domstols behörighet” och innehåller bland annat ett avsnitt 1 (”Allmänna bestämmelser”) och ett avsnitt 2 (”Särskilda behörighetsbestämmelser”). I artikel 4.1 i förordningen, som ingår i detta avsnitt 1, föreskrivs följande:

”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, ska talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han eller hon har medborgarskap.”

5

I artikel 7 i samma förordning, som återfinns i kapitel II avsnitt 2 i förordningen, föreskrivs följande :

”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat kan väckas i en annan medlemsstat

…

…”

6

Enligt artikel 8 led 2 i förordningen, som ingår i samma avsnitt, kan talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat även väckas i följande fall:

”Om talan avser återgångskrav eller annat liknande, vid den domstol där det ursprungliga käromålet är anhängigt, såvida inte detta har väckts endast för att få talan mot tredje man prövad vid annan domstol än den som annars skulle ha varit behörig att pröva talan mot honom.”

7

I skäl 7 i Rom II‑förordningen anges följande:

”Denna förordnings materiella tillämpningsområde och bestämmelser bör överensstämma med … förordning [nr 44/2001] och de instrument som rör tillämplig lag på avtalsförpliktelser.”

8

Artikel 1 i den förordningen har rubriken ”Räckvidd”. I artikel 1.2 föreskrivs följande:

”Följande skall undantas från denna förordnings tillämpningsområde:

…

9

Kapitel II i förordningen rör skadeståndsgrundande händelser. Artikel 4 i samma förordning, med rubriken ”Huvudregel”, har följande lydelse:

”1.   Om inte annat föreskrivs i denna förordning, skall i fråga om en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i en skadeståndsgrundande händelse lagen i det land där skadan uppkommer tillämpas oavsett i vilket land den skadevållande händelsen inträffade och oavsett i vilket eller vilka länder indirekta följder av händelsen uppkommer.

2.   Om både den person vars ansvar görs gällande och den skadelidande har sin vanliga vistelseort i samma land vid den tidpunkt då skadan uppkommer, skall dock lagen i det landet tillämpas.

3.   Om det framgår av alla omständigheter i fallet att den skadeståndsgrundande händelsen har en uppenbart närmare anknytning till ett annat land än det som anges i punkt 1 eller 2, skall lagen i det landet tillämpas. En uppenbart närmare anknytning till ett annat land kan särskilt grundas på att det redan finns ett rättsförhållande mellan parterna, såsom ett avtal som har nära anknytning till den skadeståndsgrundande händelsen i fråga.”

10

I artikel 305a i del 3 i Burgerlijk Wetboek (civillagen), som trädde i kraft den 1 juli 1994, föreskrivs följande:

”1.   Varje institution eller sammanslutning som har full rättshandlingsförmåga får väcka talan i domstol för att försvara andra personers liknande intressen, under förutsättning att detta försvar utövas i enlighet med dess stadgar.

…

3.   En sådan talan som avses i punkt 1 får inte avse … skadestånd i pengar.

…”

11

BMA NL och dess moderbolag, BMA Groep BV, är bolag med hemvist i Nederländerna. BMA AG, med hemvist i Tyskland, är moderbolag till BMA Groep och följaktligen modermoderbolag till BMA NL. BMA Group äger BMA NL till 100 procent och driver ensamt bolaget.

12

Mellan åren 2004 och 2011 beviljade BMA AG lån till BMA NL på sammanlagt 38 miljoner euro. I finansieringsavtalen anges tysk domstol som behörig domstol och tysk lag som tillämplig lag. Finansieringen skedde genom en bank med hemvist i Nederländerna. BMA AG gick i vissa fall också i borgen för BMA NL:s skulder och gjorde kapitaltillskott till BMA NL.

13

I början av år 2012 slutade BMA AG att stödja BMA NL finansiellt. BMA NL ansökte då om att försättas i konkurs. Bolaget försattes i konkurs den 3 april 2012.

14

Det framgår av uppgifterna i målet att tillgångarna i BMA NL:s konkursbo inte räcker till att betala alla borgenärer fullt ut, att större delen av de oprioriterade fordringar som preliminärt tagits upp tillhör BMA AG och andra bolag i samma koncern med hemvist i Tyskland och att de övriga oprioriterade borgenärer som inte fått betalt har hemvist i diverse andra länder, både inom och utanför Europeiska unionen.

15

I målet vid den nationella domstolen väckte ZK en talan mot BMA AG som i nederländsk rätt kallas en Peeters/Gatzen-talan. Det är en talan om utomobligatoriskt skadestånd som en konkursförvaltare väcker mot en tredje man som påstås ha medverkat till den skada som åsamkats borgenärerna till ett bolag som försatts i konkurs. Talan väcks på hela borgenärskollektivets vägnar, men inte i deras namn, och den syftar till att återställa deras möjligheter att få betalt i konkursen. Resultatet gynnar hela borgenärskollektivet. För att avgöra en sådan talan är det inte nödvändigt att undersöka varje enskild borgenärs ställning.

16

ZK har hävdat att BMA AG har agerat olagligt och åsidosatt sin omsorgsplikt gentemot alla BMA NL:s borgenärer och att BMA AG är ansvarigt för den skada som de lidit.

17

Enligt konkursförvaltaren består det åsidosättandet närmare bestämt i att BMA AG slutade finansiera BMA NL, vilket ledde till att det sistnämnda bolagets konkurs blev oundviklig.

18

Efter bestridande från BMA AG förklarade sig Rechtbank Midden-Nederland (Domstolen för centrala Nederländerna), som är den hänskjutande domstolen, år 2018 behörig att pröva konkursförvaltarens talan med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden (EUT L 141, 2015, s. 19).

19

År 2019 biföll den domstolen, med stöd av artikel 8 led 2 i förordning nr 1215/2012, ansökan från Stichting Belangenbehartiging Crediteuren BMA Nederland (nedan kallad Stichting) om att få intervenera i det nationella målet.

20

Stichtings målsättning är att försvara intressena hos de av BMA NL:s borgenärer som lider eller lidit skada till följd av BMA AG:s handlande eller underlåtenhet. Stichting försvarar mer än 50 borgenärers intressen, vilkas fordringar sammanlagt utgör omkring 40 procent av alla de oprioriterade fordringar som tagits upp och som inte är kopplade till BMA AG.

21

I likhet med ZK har Stichting också hävdat att BMA AG har agerat olagligt mot borgenärerna och att bolaget är skyldigt att ersätta dem för den skada de lidit. Medan konkursförvaltaren har begärt att betalning ska ske till BMA NL:s konkursbo, har emellertid Stichting begärt att skulderna ska betalas direkt till var och en av borgenärerna.

22

Stichtings ansökan hade formen av en kollektiv talan i den mening som avses i artikel 305a i del 3 i civillagen.

23

Den hänskjutande domstolen har medgett att den, mot bakgrund av domen av den 6 februari 2019, NK (C‑535/17, EU:C:2019:96), gjorde fel när den förklarade sig behörig enligt förordning nr 2015/848. Det ankommer därför på den att bedöma om den är behörig enligt förordning nr 1215/2012 att pröva konkursförvaltarens yrkanden och Stichtings yrkanden i egenskap av intervenient. Den hänskjutande domstolen har noterat att domstolen inte har uttalat sig om dessa punkter i domen av den 6 februari 2019, NK (C‑535/17, EU:C:2019:96) och att det finns ett rimligt tvivel i detta avseende.

24

Den omständigheten att det rör sig om en kollektiv talan för en del av borgenärernas räkning gör det också svårt att fastställa vilken lag som är tillämplig ”där skadan uppkommer” i den mening som avses i artikel 4.1 i Rom II‑förordningen, varför det krävs en tolkning från EU-domstolen också i detta avseende.

25

Mot denna bakgrund beslutade Rechtbank Midden-Nederland (Domstolen för centrala Nederländerna) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

26

Den hänskjutande domstolen har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att domstolen i hemvistorten för ett bolag vars skulder inte kan drivas in på grund av att det bolagets modermoderbolag har åsidosatt sin omsorgsplikt gentemot det förstnämnda bolagets borgenär är behörig att pröva en kollektiv talan om utomobligatoriskt skadeståndsansvar som konkursförvaltaren för detta bolag har väckt inom ramen för sitt lagstadgade uppdrag att avveckla boet, för samtliga borgenärers räkning men inte i deras namn, när dessa borgenärer sedan kommer att behöva agera för att få individuell ersättning.

27

Inledningsvis bör det erinras om att eftersom förordningen, i enlighet med skäl 34 i förordning nr 1215/2012, upphäver och ersätter förordning nr 44/2001, som i sin tur ersatte 1968 års Brysselkonvention, är den tolkning som domstolen gjort av bestämmelserna i de sistnämnda rättsakterna även tillämplig på förordning nr 1215/2012 när dessa bestämmelser kan beskrivas som ”motsvarande”. Ett sådant förhållande råder mellan artikel 5 led 3 i Brysselkonventionen, i ändrad lydelse, och artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 samt artikel 7.2 i förordning nr 1215/2012 (dom av den 12 maj 2021, Vereniging van Effectenbezitters, C‑709/19, EU:C:2021:377, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

28

Det ska även erinras om att den särskilda behörighetsregeln i artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012, enligt vilken sökanden får väcka talan om skadestånd utanför avtalsförhållanden vid domstolen för den ort där skadan inträffade eller kan inträffa, enligt domstolens fasta praxis ska tolkas självständigt och restriktivt (dom av den 12 maj 2021, Vereniging van Effectenbezitters, C‑709/19, EU:C:2021:377, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

29

Den särskilda behörighetsregel som denna bestämmelse föreskriver, som ett undantag från den allmänna regeln om behörighet för domstolarna i svarandens hemvist i artikel 4 i samma förordning, grundar sig på att det finns en särskilt nära anknytning mellan tvisten och domstolen i den ort där skadan inträffade, vilket med hänsyn till intresset av en god rättskipning och en ändamålsenlig processledning gör det befogat att sistnämnda domstol ges behörighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2013, ÖFAB, C‑147/12, EU:C:2013:490, punkt 49, och dom av den 24 november 2020, Wikingerhof, C‑59/19, EU:C:2020:950, punkt 28).

30

I mål om skadestånd utanför avtalsförhållanden är domstolen för den ort där skadan inträffade eller kan inträffa nämligen vanligen den mest lämpade att avgöra saken, särskilt med hänsyn till dess närhet till tvisten och med hänsyn till att bevisupptagningen underlättas (dom av den 18 juli 2013, ÖFAB, C‑147/12, EU:C:2013:490, punkt 50).

31

Vad gäller en talan som syftar till att hålla en styrelseledamot och en aktieägare i ett bolag i likvidation ansvarig för bolagets skulder, har domstolen slagit fast att ”den ort där skadan inträffade eller kan inträffa” i den mening som avses i artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 är den ort till vilken den av bolaget bedrivna verksamheten och den ekonomiska situation som hänför sig till den verksamheten är knutna, vilket i målet ÖFAB (dom av den 18 juli 2013, C‑147/12, EU:C:2013:490) var platsen för bolagets säte (punkterna 54 och 55 i den domen).

32

I förevarande fall bör man analogt anse att den sistnämnda platsen också är den ort där skadan inträffade eller kan inträffa, i den mening som avses i artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012, när det är fråga om att fastställa behörigheten att pröva en skadeståndstalan som väckts av konkursförvaltaren för ett bolag mot det bolagets modermoderbolag, då bolagets skulder blivit omöjliga att driva in på grund av att modermoderbolaget underlåtit att uppfylla sin omsorgsplikt gentemot bolagets borgenärer.

33

Det kan antas att det konkursdrabbade bolagets hemvistort är den plats där det finns uppgifter om utvecklingen av bolagets ekonomiska situation vilka kan läggas till grund för en bedömning av huruvida det påstådda åsidosättandet av omsorgsplikten har ägt rum och i så fall i vilken utsträckning.

34

Av dessa skäl föreligger det, från ett rättskipnings- och processledningsperspektiv, ett särskilt nära samband mellan den väckta talan och denna plats, såsom krävs enligt ovan i punkt 29 nämnda rättspraxis. Dessutom, vilket betonas i skäl 15 i förordning nr 1215/2012, innebär hemvistorten en hög grad av förutsägbarhet, både för käranden och för svarandebolaget.

35

Däremot är den skada som varje borgenär till det bolag som försatts i konkurs indirekt har lidit inte relevant vid tillämpningen av artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 på en talan som konkursförvaltaren väcker inom ramen för sitt lagstadgade uppdrag att avveckla boet (se, analogt, dom av den 11 januari 1990, Dumez France och Tracoba, C‑220/88, EU:C:1990:8, punkt 21).

36

Slutsatsen blir därför att enligt artikel 7 led 2 i förordningen är den domstol inom vars domkrets ett bolag som försatts i konkurs har hemvist behörig att pröva en sådan kollektiv talan om skadestånd utanför avtalsförhållanden som konkursförvaltaren har väckt inom ramen för sitt lagstadgade uppdrag att avveckla boet.

37

Det saknar i detta avseende betydelse att en sådan talan inte rör varje enskild borgenärs specifika situation, vilket innebär att en tredje man som hålls ansvarig inte till sitt försvar gentemot konkursförvaltaren, som agerar inom ramen för sitt lagstadgade uppdrag, kan åberopa allt som denne eventuellt hade kunnat åberopa gentemot vissa enskilda borgenärer.

38

Omständigheter som är specifika för den typ av talan som föreskrivs i tillämplig nationell rätt kan nämligen inte påverka den självständiga tolkningen av artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012, vilken genom sin allmänna formulering omfattar ett stort antal olika typer av skadeståndsansvar (dom av den 30 november 1976, Bier, 21/76, EU:C:1976:166, punkt 18). Att beakta bedömningskriterier hämtade från nationell materiell rätt skulle nämligen undergräva syftena med förordningen att göra reglerna om domstols behörighet mer enhetliga och att garantera rättssäkerheten (se, analogt, dom av den 16 maj 2013, Melzer, C‑228/11, EU:C:2013:305, punkterna 34 och 35).

39

Domstolen har redan tidigare preciserat att artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 även gäller en ren fastställelsetalan som läggs till grund för en senare ersättningstalan (se, analogt, dom av den 5 februari 2004, DFDS Torline, C‑18/02, EU:C:2004:74, punkt 28). Det är därför inte relevant för fastställandet av behörigheten enligt denna bestämmelse att man inom ramen för en kollektiv talan väckt av konkursförvaltaren inte undersöker den individuella situationen för varje borgenär som, för att begära ersättning, kan grunda sig på det avgörande som meddelats med anledning av den kollektiva talan.

40

Den första frågan ska således besvaras på följande sätt. Artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att domstolen i hemvistorten för ett bolag vars skulder inte kan drivas in på grund av att det bolagets modermoderbolag har åsidosatt sin omsorgsplikt gentemot det förstnämnda bolagets borgenärer är behörig att pröva en kollektiv talan om utomobligatoriskt skadeståndsansvar som konkursförvaltaren för detta bolag, inom ramen för sitt lagstadgade uppdrag att avveckla boet, har väckt för samtliga borgenärers räkning men inte i deras namn.

41

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida svaret på den första frågan blir annorlunda om det beaktas att en stiftelse i det nationella målet agerar för att försvara borgenärernas kollektiva intressen och att de processhandlingar som företas i detta syfte inte tar hänsyn till borgenärernas individuella förhållanden.

42

Eftersom Stichting i det nationella målet endast är intervenient kan dess situation och de processuella rättigheter som den tilldelas enligt tillämplig lag inte påverka frågan om huruvida den nationella domstolen är behörig att pröva konkursförvaltarens talan.

43

Den andra frågan ska därför besvaras med att svaret på den första tolkningsfrågan inte blir annorlunda om det beaktas att en stiftelse i det nationella målet agerar för att försvara borgenärernas kollektiva intressen och att de processhandlingar som företas i detta syfte inte tar hänsyn till borgenärernas individuella förhållanden.

44

Den hänskjutande domstolen har ställt sin tredje fråga för att få klarhet i huruvida artikel 8 led 2 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att om den domstol där den ursprungliga talan väcktes återkallar sitt beslut att förklara sig behörig att pröva talan, så förlorar den automatiskt sin behörighet att pröva även de yrkanden som framställs av intervenienten.

45

Enligt artikel 8 led 2 i förordningen är den domstol som är behörig att pröva det ursprungliga käromålet i princip också behörig att pröva en eventuell ansökan om intervention. Av detta följer å andra sidan att om den domstolen omprövar sitt beslut rörande det ursprungliga käromålet och i slutändan finner att den inte är behörig att pröva det, kan den inte heller vara behörig att pröva interventionsansökan.

46

Det bör beaktas att en motsatt tolkning av denna bestämmelse skulle strida mot de underliggande målen att dels minimera risken för samtidiga förfaranden och undvika oförenliga domar i två medlemsstater, dels tillhandahålla ett forum som grundar sig på den nära kopplingen mellan domstolen och tvisten i syfte att underlätta en god rättskipning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 januari 2016, SOVAG, C‑521/14, EU:C:2016:41, punkt 38).

47

Att behålla den behörigheten endast beträffande interventionsansökan skulle med nödvändighet leda till att det förekom parallella förfaranden.

48

Den tredje frågan ska således besvaras med att artikel 8 led 2 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att om den domstol där den ursprungliga talan väcktes återkallar sitt beslut att förklara sig behörig att pröva talan, så förlorar den automatiskt sin behörighet att pröva de yrkanden som framställs av intervenienten.

49

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fjärde fråga, som ska prövas i sin helhet, för att få klarhet i huruvida artikel 4 i Rom II‑förordningen ska tolkas så, att den lag som är tillämplig på en skyldighet att betala ersättning till följd av den omsorgsskyldighet som åligger modermoderbolaget till ett bolag som har försatts i konkurs, i princip, är lagen i det land där det sistnämnda bolaget har hemvist.

50

Domstolen ska först pröva om ansvaret i fråga är av bolagsrättslig karaktär och därför enligt artikel 1.2 d i Rom II‑förordningen inte omfattas av förordningens tillämpningsområde. Den omständigheten att den hänskjutande domstolen formellt sett har begränsat sin fråga till att avse tolkningen av en särskild unionsbestämmelse utgör nämligen inte hinder för att EU-domstolen tillhandahåller den domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet (dom av den 15 juli 2021, DocMorris, C‑190/20, EU:C:2021:609, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

51

Denna bestämmelse avser utomobligatoriska förpliktelser som har sin grund i lagstiftning om bolag och andra juridiska personer, såsom frågor om deras upprättande, genom registrering eller på annat sätt, deras rättskapacitet, interna organisation eller upplösning samt personligt ansvar för delägare och medlemmar i denna egenskap för bolagets eller den juridiska personens förpliktelser och det personliga ansvar som ett bolags eller dess medlemmars revisorer har för den lagstadgade revisionen av räkenskaperna.

52

Vad gäller det motsvarande undantaget från tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (EUT L 177, 2008, s. 6) enligt artikel 1.2 f i den förordningen för frågor som underkastas lagreglerna om bolag, föreningar och andra juridiska personer, har domstolen slagit fast att det endast avser associationsrättsliga aspekter (dom av den 3 oktober 2019, Verein für Konsumenteninformation, C‑272/18, EU:C:2019:827, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

53

Som generaladvokaten konstaterade i punkt 54 i sitt förslag till avgörande, är det personliga ansvar som delägare och styrelseledamöter som sådana har för bolagets eller den juridiska personens förpliktelser och det personliga ansvar som revisorerna med ansvar för den lagstadgade revisionen av räkenskaperna har gentemot bolaget eller bolagsorganen, som avses i artikel 1.2 d i Rom II‑förordningen, inte associationsrättsliga aspekter av sådana bolag, sammanslutningar och juridiska personer. Räckvidden av undantaget i fråga behöver därför klargöras genom ett funktionellt kriterium.

54

Eftersom syftet med detta undantag är lagstiftarens vilja att alla de aspekter för vilka det finns en särskild lösning som följer av kopplingen mellan dessa aspekter och ett bolags, en sammanslutnings eller en juridisk persons organisation och verksamhet ska vara samlade under lex societatis, måste det i varje enskilt fall fastställas om en sådan utomobligatorisk förpliktelse för delägare, styrelseledamöter eller revisorer som avses i artikel 1.2 d i Rom II‑förordningen specifikt grundar sig på bolagsrätten eller vilar på annan grund.

55

Vad särskilt gäller åsidosättandet av den omsorgsplikt som är i fråga måste man skilja mellan å ena sidan den särskilda omsorgsplikt som följer av förhållandet mellan organet och bolaget, som inte omfattas av Rom II‑förordningens materiella tillämpningsområde, och å andra sidan den allmänna omsorgsplikten (erga omnes), som gör det. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra en bedömning av denna.

56

Om den bedömningen leder till att den hänskjutande domstolen förklarar att Rom II‑förordningen är tillämplig, blir frågan om artikel 4.1 i denna förordning ska tolkas så, att platsen ”där skadan uppkommer” är hemvisten för det bolag som inte erbjuder ersättning för skada som bolagets borgenärer har lidit till följd av att dess modermoderbolag åsidosatt sin omsorgsplikt. Det framgår därvidlag av punkt 35 ovan att den aktuella skadan i första hand visar sig i tillgångarna hos det bolag som försatts i konkurs, vilket innebär att den för bolagets borgenärer endast utgör en indirekt skada.

57

Enligt artikel 4.1 i den förordningen saknar det betydelse i vilket land den skadeståndsgrundande händelsen inträffade och i vilket eller vilka länder indirekta följder av händelsen uppkommer.

58

I detta avseende har domstolen redan konstaterat att när det är möjligt att fastställa en direkt skada är det den plats där denna direkta skada uppkommer som är det relevanta anknytningsmomentet vid fastställandet av tillämplig lag, oberoende av de indirekta följderna av den skadeståndsgrundande händelsen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 december 2015, Lazar, C‑350/14, EU:C:2015:802, punkt 25).

59

Vidare framgår det av domstolens rättspraxis om behörighet i mål om utomobligatoriskt skadeståndsansvar att den plats där skadan materialiseras är där den ursprungliga skadan för de direkt berörda personerna uppkommer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 januari 1990, Dumez France och Tracoba, C‑220/88, EU:C:1990:8, punkt 22).

60

Enligt kraven i skäl 7 i Rom II‑förordningen på överensstämmelse mellan rättsakterna på området ska denna rättspraxis beaktas även vid tolkningen av den förordningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 januari 2016, ERGO Insurance och Gjensidige Baltic, C‑359/14 och C‑475/14, EU:C:2016:40, punkt 43).

61

Av detta följer att det land där skadan inträffar, i den mening som avses i artikel 4.1 i Rom II‑förordningen, är hemvistlandet för det bolag som inte erbjuder ersättning för skada som bolagets borgenärer lidit till följd av att dess modermoderbolag åsidosatt sin omsorgsplikt.

62

Vad för det andra gäller den omständigheten att yrkandena i det nationella målet framställts antingen av en konkursförvaltare, inom ramen för sitt lagstadgade uppdrag att avveckla boet, eller av en person som försvarar de kollektiva intressena för samtliga borgenärers räkning, men inte i deras namn, ska det inledningsvis noteras att frågan om vem som framställt yrkanden och vilken typ av yrkanden det rör sig om inte har någon betydelse för att fastställa på vilken plats skadan uppkommit, enligt den ordning som införts genom Rom II‑förordningen.

63

Vad gäller den påstådda förekomsten av ett finansieringsavtal mellan det bolag som försatts i konkurs och dess modermoderbolag, innehållande en prorogationsklausul, noterar domstolen att enligt artikel 4.3 i Rom II‑förordningen kan en uppenbart närmare anknytning till ett annat land särskilt grundas på att det redan finns ett rättsförhållande mellan parterna, såsom ett avtal som har nära anknytning till den skadeståndsgrundande händelsen i fråga.

64

Som generaladvokaten påpekade i punkterna 89 och 92 i sitt förslag till avgörande är förekomsten av ett sådant förhållande inte i sig tillräckligt för att utesluta tillämpning av den lag som utpekas i artikel 4.1 eller 4.2 och medger inte att man automatiskt kan tillämpa avtalets lag på den utomobligatoriska förpliktelsen.

65

Enligt artikel 4.3 i Rom II‑förordningen har rätten ett visst utrymme att bedöma om det finns en nära anknytning mellan den utomobligatoriska förpliktelsen och det land vars lag styr det redan existerande rättsförhållandet. Det är endast om rätten finner att den anknytningen är styrkt som den måste tillämpa det landets lag.

66

Den fjärde frågan ska därför besvaras enligt följande. Artikel 4 i Rom II‑förordningen ska tolkas så, att den lag som är tillämplig på en skyldighet att betala ersättning till följd av den omsorgsskyldighet som åligger modermoderbolaget till ett bolag som har försatts i konkurs, i princip, är lagen i det land där det sistnämnda bolaget har hemvist. Att det föreligger ett finansieringsavtal mellan dessa två bolag, innehållande en prorogationsklausul, är emellertid en omständighet som kan innebära en uppenbart närmare anknytning till ett annat land, i den mening som avses i punkt 3 i den artikeln.

67

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande: