–

Gräfendorfer Geflügel- und Tiefkühlfeinkost Produktions GmbH, genom M. Niestedt och K. Göcke, Rechtsanwälte,

–

F. Reyher Nchfg. GmbH & Co. KG vertr. d. d. Komplementärin Verwaltungsgesellschaft F. Reyher Nchfg. mbH, genom S. Pohl och J. Sparr, Rechtsanwälte,

–

Flexi Montagetechnik GmbH & Co. KG, genom H. Bleier, Rechtsanwalt,

–

Nederländernas regering, inledningsvis genom M.K. Bulterman, M.L. Noort och J.M. Hoogveld, därefter genom M.K. Bulterman och J.M. Hoogveld, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom R. Pethke och M. Salyková, båda i egenskap av ombud,

1

Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av de unionsrättsliga principerna om återbetalning av belopp som uppburits av medlemsstaterna i strid med unionsrätten och om betalning av motsvarande ränta.

2

Respektive begäran har framställts i tre mål mellan Gräfendorfer Geflügel- und Tiefkühlfeinkost Produktions GmbH (nedan kallat Gräfendorfer) och Hauptzollamt Hamburg (huvudtullkontoret i Hamburg, Tyskland) (det första målet), F. Reyher Nchfg. GmbH & Co. KG vertr. d. d. Komplementärin Verwaltungsgesellschaft F. Reyher Nchfg. mbH (nedan kallat Reyher) och nämnda huvudtullkontor (det andra målet), och Flexi Montagetechnik GmbH Co. KG (nedan kallat Flexi Montagetechnik) och Hauptzollamt Kiel (huvudtullkontoret i Kiel, Tyskland) (det tredje målet), angående dels begäran om återbetalning av belopp dessa företag av olika skäl har erlagt till dessa båda huvudtullkontor, dels utbetalning av motsvarande räntebelopp.

3

Rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 302, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 16, s. 4) (nedan kallad gemenskapens tullkodex) har upphävts och ersatts av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013 av den 9 oktober 2013 om fastställande av en tullkodex för unionen (EUT L 269, 2013, s. 1, och rättelse i EUT L 287, 2013, s. 90) (nedan kallad unionens tullkodex).

4

I artikel 236.1 i gemenskapens tullkodex föreskrevs bland annat följande:

”Import- eller exporttullar skall återbetalas i den utsträckning som det fastställs att tullbeloppet då tullen betalades inte var det som lagligen skulle betalas …

…”

5

I artikel 241 i samma tullkodex föreskrevs bland annat följande:

”Om tullmyndigheterna återbetalar import- eller exporttullar eller kredit- eller dröjsmålsränta som uppburits vid betalning av dessa tullar, skall de inte behöva betala ränta för detta. Ränta skall emellertid betalas:

…”

6

Artikel 116 i unionens tullkodex, med rubriken ”Allmänna bestämmelser”, har följande lydelse:

”1.   Om inte annat följer av detta avsnitt ska import- eller exporttullbelopp återbetalas eller efterges av något av följande skäl:

…

…

6.   Vid återbetalning behöver de berörda tullmyndigheterna inte betala ränta.

Ränta ska dock betalas om ett beslut att bevilja återbetalning inte genomförs inom tre månader från den dag då beslutet fattades, såvida inte underlåtenheten att iaktta tidsfristen låg utanför tullmyndigheternas kontroll.

I sådana fall ska ränta betalas från och med den dag då tremånadersperioden löper ut till och med dagen för återbetalning. …

…”

7

Kommissionens förordning (EG) nr 800/1999 av den 15 april 1999 om gemensamma tillämpningsföreskrifter för systemet med exportbidrag för jordbruksprodukter (EGT L 102, 1999, s. 11), som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, har upphävts och ersatts av kommissionens förordning (EG) nr 612/2009 av den 7 juli 2009 om gemensamma tillämpningsföreskrifter för systemet med exportbidrag för jordbruksprodukter (EUT L 186, 2009, s. 1).

8

I artikel 51.1 i förordning nr 800/1999 föreskrevs bland annat följande:

”Om det konstateras att en exportör i avsikt att få exportbidrag har ansökt om ett bidrag som är större än det som vederbörande har rätt till, skall bidraget för exporten i fråga vara lika med det bidrag som gäller för den faktiska exporten, minskat med ett belopp motsvarande

…”

9

I artikel 48.1 i förordning nr 612/2009 återges de bestämmelser som förut fanns i artikel 51.1 i förordning nr 800/1999.

10

I Abgabenordnung (skattelagen) (BGBl. 2002 I, s. 3866) i den lydelse som är tillämplig på de nationella målen (nedan kallad skattelagen) anges följande i dess 1 § med rubriken Tillämpningsområde:

”1.   Denna lag är tillämplig på alla skatter, inbegripet de återbetalningar som regleras i tysk federal lag eller i unionsrätten, i den mån de administreras av federala skattemyndigheter eller av delstaternas skattemyndigheter. Lagen får endast tillämpas om inte annat följer av unionsrätten.

…

3.   Bestämmelserna i denna lag ska i tillämpliga delar gälla för belopp som betalas i anslutning till skatter om inte annat följer av unionsrätten …”

11

I 3 § i denna lag, som har rubriken ”Skatt och belopp som betalas i anslutning till skatter”, föreskrivs bland annat följande:

”1.   Med skatter avses belopp som inte utgör vederlag för en särskild tjänst och som en offentlig myndighet i syfte att erhålla intäkter påför alla som uppfyller de kriterier till vilka betalningsskyldigheten enligt lag är knuten; …

…

3.   Import- och exporttullar enligt artikel 5 leden 20 och 21 i unionens tullkodex ska utgöra skatter i den mening som avses i denna lag. …

4.   Med ’belopp som betalas i anslutning till skatter’ avses

…

…

…”

12

37 § i nämnda lag, med rubriken ”Rättigheter på grundval av det skatterättsliga förhållandet”, har följande lydelse:

”1.   Med rättigheter på grundval av det skatterättsliga förhållandet avses skattens utkrävbarhet, rätten till återbetalning av skatten, … rätten till belopp som betalas i anslutning till skatter, skattefordran enligt stycke 2 samt den skattefordran som regleras i särskilda skattelagar.

2.   Om en skatt, en återbetalning av skatt, … eller ett belopp som har betalats i anslutning till skatter har betalats eller återbetalats utan rättslig grund, ska den på vars bekostnad betalningen gjordes ha rätt till återbetalning av det betalda eller återbetalda beloppet från betalningsmottagaren. …”

13

I 233 § i samma lag, som har rubriken ”Principer”, föreskrivs följande:

”Vid rättigheter på grundval av det skatterättsliga förhållandet (37 §) ska ränta bara tas ut om detta föreskrivs i lag. …”

14

236 § i skattelagen, med rubriken ”Processränta på återbetalningsbelopp”, har följande lydelse:

”1.   Om en fastställd skatt sätts ned eller blir föremål för återbetalning genom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande eller efter det att ett sådant avgörande meddelats, ska, om inte annat följer av stycke 3, ränta utgå på det belopp som ska återbetalas eller ersättas från och med den dag då målet avseende återbetalning anhängiggjordes vid domstol till och med dagen för utbetalning. Om det belopp som ska återbetalas inte har betalats förrän efter det att målet anhängiggjordes vid domstol, ska ränta utgå från dagen för betalningen.

…”

15

I Gesetz zur Durchführung der gemeinsamen Marktorganisationen und der Direktzahlungen (Marktorganisationsgesetz) (lagen om genomförande av den gemensamma organisationen av marknaden och direktbetalningar), av den 7 november 2017 (BGBl. 2017 I, s. 3746), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet i mål C‑415/20 (nedan kallad lagen om genomförande av den gemensamma organisationen av marknaden och direktbetalningar) föreskrivs följande i dess 6 § med rubriken ”Förmåner”:

”1.   Bundesministerium für Ernährung und Landwirtschaft [(det federala ministeriet för livsmedel och jordbruk, Tyskland)] har befogenhet att anta … förordningar som inte kräver godkännande från Bundesrat [(förbundsrådet, Tyskland)], i den mån detta är nödvändigt för genomförandet av

förfarandebestämmelser och bestämmelser om villkoren för och storleken på dessa förmåner, under förutsättning att de fastställs, kan fastställas eller avgränsas …

…”

16

I 14 § i denna lag, med rubriken ”Ränta”, föreskrivs följande:

”1.   Anspråk på återbetalning av förmåner ska, liksom belopp som ska erläggas på grund av underlåtenhet att uppfylla andra förpliktelser, löpa med ränta med basräntesatsen plus fem procentenheter från förfallodagen. …

2.   Anspråk på förmåner och anspråk till följd av interventioner ska löpa med ränta från den dag då målet anhängiggörs vid domstol enligt §§ 236, 238 och 239 i [skattelagen]. I övrigt ska sådana anspråk inte löpa med ränta.”

17

Gräfendorfer är ett bolag som är etablerat i Tyskland och som exporterar slaktkroppar av fjäderfä till tredjeland.

18

Huvudtullkontoret i Hamburg beslutade att inte bevilja exportbidrag för slaktkroppar av fjäderfä som bolaget hade exporterat till tredjeland mellan januari och juni 2012, med motiveringen att dessa inte kunde anses vara av ”god marknadsmässig kvalitet” i den mening som avses i unionslagstiftningen om exportbidrag för jordbruksprodukter, eftersom de inte var helt plockade eller innehöll alltför mycket inälvor. Nämnda huvudtullkontor påförde även bolaget en sanktionsavgift med motiveringen att bolaget hade ansökt om ett exportbidrag som var högre än det som bolaget hade rätt till. Gräfendorfer begärde omprövning av såväl avslagsbeslutet som beslutet att påföra sanktionsavgift.

19

Finanzgericht Hamburg (skattedomstolen i Hamburg, Tyskland) fann senare, inom ramen för en talan som väckts av två andra bolag än Gräfendorfer, att förekomsten av ett litet antal fjädrar och ett visst antal inälvor på slaktkroppar av fjäderfä, mot bakgrund av domen av den 24 november 2011, Gebr. Stolle och Doux Geflügel (C‑323/10–C‑326/10, EU:C:2011:774), inte skulle anses utgöra hinder för att bevilja exportbidrag för dessa varor.

20

Mot bakgrund av denna dom beslutade huvudtullkontoret i Hamburg att bevilja Gräfendorfer de exportbidrag som bolaget hade ansökt om och att återbetala den sanktionsavgift som det hade påförts.

21

Genom skrivelse av den 16 april 2015 begärde Gräfendorfer att huvudtullkontoret skulle betala ränta på såväl exportbidragen som sanktionsavgiften för samtliga perioder under vilka Gräfendorfer rättsstridigt hade fråntagits möjligheten att disponera motsvarande belopp. Huvudtullkontoret avslog denna begäran och därefter Gräfendorfers begäran om omprövning av beslutet om avslag.

22

Den 23 maj 2018 ingav Gräfendorfer ett överklagande till den hänskjutande domstolen. Till stöd för sitt överklagande gjorde bolaget gällande att unionsrätten ger varje enskild som har nekats eller ålagts betalning av ett belopp av en nationell myndighet i strid med unionsrätten, rätt att utöver betalningen eller återbetalningen av detta belopp, erhålla ränta för hela den period under vilken nämnda belopp inte var disponibelt.

23

Finanzgericht Hamburg (skattedomstolen i Hamburg) har i sitt beslut om hänskjutande för det första angett att det inte finns någon bestämmelse i unionsrätten eller i den nationella rätt som är tillämplig i det nationella målet som gör det möjligt att bifalla Gräfendorfers ränteyrkande och att utgången vad gäller denna del av tvisten således beror på huruvida detta yrkande kan prövas mot bakgrund av de principer som EU-domstolen har slagit fast inom ramen för sin praxis avseende nationella myndigheters återbetalning av belopp som de har ålagt enskilda att betala i strid med unionsrätten.

24

För det andra har den hänskjutande domstolen påpekat att det följer av denna rättspraxis att unionsrätten ger enskilda rätt att från behöriga nationella myndigheter erhålla inte bara återbetalning av alla skatter, avgifter, tullar och andra pålagor som de har betalat in i strid med unionsrätten, utan även ersättning, i form av räntebetalningar, för den förlust som orsakats av att de inte har kunnat disponera det belopp som motsvarar nämnda skatter, avgifter, tullar eller andra pålagor under hela den period som beloppet inte var disponibelt (dom av den 19 juli 2012, Littlewoods Retail m.fl., C‑591/10, EU:C:2012:478, dom av den 27 september 2012, Zuckerfabrik Jülich m.fl., C‑113/10, C‑147/10 och C‑234/10, EU:C:2012:591, och dom av den 18 april 2013, Irimie, C‑565/11, EU:C:2013:250). Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att ett av de belopp som är i fråga i det nationella målet inte utgör en skatt, en avgift, en tull eller annan pålaga, utan en sanktionsavgift (dom av den 11 juli 2002, Käserei Champignon Hofmeister, C‑210/00, EU:C:2002:440).

25

Enligt den hänskjutande domstolen skulle det kunna anses föreligga rimliga tvivel om huruvida en sådan sanktionsavgift ska anses ha betalats i strid med unionsrätten, i den mening som avses i nämnda rättspraxis. Den berörda nationella myndighetens återbetalning av motsvarande belopp sker nämligen inte efter det att en nationell domstol eller EU-domstolen har ogiltigförklarat en eller flera rättsakter enligt nationell rätt eller enligt unionsrätten på grundval av vilken eller vilka sanktionsavgiften har påförts, utan till följd av en dom i vilken EU-domstolen i ett mål om förhandsavgörande har tolkat unionsrätten på ett sätt som inte överensstämmer med den tolkning som denna myndighet tidigare hade gjort och som den grundade sig på när den påförde nämnda sanktionsavgift. Den hänskjutande domstolen anser följaktligen att det är nödvändigt att ställa en fråga till EU-domstolen i detta avseende, samtidigt som den anser att, för det fall en nationell myndighet ålägger en enskild en sanktionsavgift på grundval av en felaktig tolkning av unionsrätten, ska denna sanktionsavgift anses ha ålagts i strid med unionsrätten och följaktligen att återbetalning av motsvarande belopp ska ge upphov till utbetalning av ränta för hela den period under vilken detta belopp inte var disponibelt för den enskilde.

26

För det tredje har Finanzgericht Hamburg (skattedomstolen i Hamburg) angett att eftersom det inte finns någon unionsrättslig bestämmelse som preciserar hur en försenad utbetalning av exportbidrag och återbetalning av en sådan sanktionsavgift som den som är aktuell i det nationella målet ska ge upphov till utbetalning av ränta, ska denna fråga anses omfattas av den nationella rätten i varje medlemsstat. I tysk rätt uppställs emellertid inte något krav på betalning av ränta som huvudregel, utan föreskrivs endast att sådan betalning ska ske i exakt angivna fall, vilka inte omfattas av tvisten i det nationella målet. I tysk lagstiftning, i synnerhet i lagen om genomförande av den gemensamma organisationen av marknaden och direktbetalningar, anges att en enskild har rätt att erhålla ränta på exportbidrag om vederbörande har överklagat det beslut genom vilket den behöriga nationella myndigheten rättsstridigt har nekat honom eller henne sådan ränta till domstol, men inte för det fall att den enskilde endast har begärt omprövning av ett sådant beslut, såsom Gräfendorfer har gjort. Ränta föreskrivs inte heller vid återbetalning av en sanktionsavgift som inte skulle ha uppburits. Vidare föreskrivs det under alla omständigheter, även för det fall att nämnda person har överklagat till domstol, att ränta ska betalas först från och med den dag då överklagandet ingavs och inte från den dag då den behöriga myndighetens beslut fattades.

27

Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarhet i huruvida dessa bestämmelser – som får till följd att en enskild som har beviljats exportbidrag för sent, efter det att denne rättsstridigt nekats detta, och som felaktigt påförts en sanktionsavgift, helt eller delvis fråntas möjligheten att erhålla hela eller en del av den ersättning som vederbörande skulle kunna göra anspråk på, av det skälet att motsvarande belopp inte var disponibla, i form av betalning av ränta – är förenliga med kravet på effektivitet som uppställs inom ramen för medlemsstaternas processuella autonomi.

28

Mot denna bakgrund beslutade Finanzgericht Hamburg (skattedomstolen i Hamburg) att vilandeförklara målet och ställa följande två frågor till EU‑domstolen:

29

Reyher är ett bolag som är etablerat i Tyskland och som under åren 2010 och 2011 importerade fästdon till Europeiska unionen från ett bolag etablerat i Indonesien. Det senare bolaget utgör dotterbolag till ett annat bolag som är etablerat i Kina.

30

Huvudtullkontoret i Hamburg ansåg att dessa fästdon skulle anses ha sitt ursprung i Kina och därför, vid import till unionen, skulle omfattas av de antidumpningstullar som införts genom rådets förordning (EG) nr 91/2009 av den 26 januari 2009 om införandet av en slutgiltig antidumpningstull beträffande import av vissa fästdon av järn eller stål med ursprung i Folkrepubliken Kina (EUT L 29, 2009, s. 1). Nämnda huvudtullkontor beslutade därför att ålägga Reyher att betala dessa antidumpningstullar.

31

Reyher betalade nämnda antidumpningstull men överklagade detta beslut till Finanzgericht Hamburg (skattedomstolen i Hamburg).

32

I avgörande av den 3 april 2019 fann nämnda domstol att de antidumpningstullar som Reyher hade påförts inte var de som lagligen skulle betalas, eftersom huvudtullkontoret i Hamburg inte hade styrkt att de fästdon som Reyher importerat till unionen hade sitt ursprung i Kina.

33

I maj 2019 återbetalade huvudtullkontoret de aktuella antidumpningstullarna till Reyher. Huvudtullkontoret beslutade däremot att neka utbetalning av ränta på detta belopp för perioden från och med den dag då tullarna betalades till och med den dag då de återbetalades, och ogillade därefter den begäran om omprövning av detta beslut som Reyher ingav.

34

Den 10 februari 2020 överklagade Reyher till Finanzgericht Hamburg (skattedomstolen i Hamburg) och gjorde gällande att det följer av domen av den 18 januari 2017, Wortmann (C‑365/15, EU:C:2017:19), att en enskild som en nationell myndighet har påfört antidumpningstullar i strid med unionsrätten inte bara har rätt till återbetalning av dessa antidumpningstullar, utan även ränta på detta belopp, för hela den period som löper från och med den dag då antidumpningstullen betalades till den dag då den återbetalades. Reyher har dessutom hävdat att betalning av antidumpningstullar ska anses ha skett i strid med unionsrätten inte enbart för det fall EU-domstolen skulle ogiltigförklara den förordning genom vilken dessa tullar infördes, såsom den gjorde i den domen, utan även för det fall där en nationell domstol konstaterar att en nationell myndighet har tillämpat denna förordning felaktigt genom att felaktigt påföra en enskild antidumpningstullar på grundval av denna förordning, såsom i förevarande fall.

35

I beslutet om hänskjutande har Finanzgericht Hamburg (skattedomstolen i Hamburg) för det första angett att det följer av 236 § punkt 1 i skattelagen att en enskild som har överklagat ett beslut om påförande av antidumpningstull till domstol har rätt att, för det fall det visar sig att denna tull inte var den som lagligen skulle betalas, erhålla ränta på det aktuella tullbeloppet för perioden från och med dagen för anhängiggörande vid domstol till den dag då beloppet återbetalas. Den hänskjutande domstolen har vidare påpekat att artikel 241 i gemenskapens tullkodex, såsom den tolkats av domstolen i domen av den 18 januari 2017, Wortmann (C‑365/15, EU:C:2017:19), inte utgör hinder för att tillämpa denna bestämmelse i skattelagen. Slutligen anser nämnda regering att artikel 116 i unionens tullkodex, som har ersatt artikel 241 i gemenskapens tullkodex och som har en annan lydelse än denna artikel, inte är tillämplig i det nationella målet.

36

För det andra har den hänskjutande domstolen angett att det inte finns någon bestämmelse i unionsrätten eller i den nationella rätt som är tillämplig i målet som gör det möjligt att bifalla Reyhers yrkande om ränta för perioden från och med den dag då huvudtullkontoret i Hamburg beslutade att påföra bolaget antidumpningstull till och med den dag då bolaget överklagade detta beslut till domstol.

37

För det tredje vill den hänskjutande domstolen slutligen få klarhet i huruvida EU‑domstolens praxis gör det möjligt att bifalla ränteyrkandet med avseende på den aktuella perioden. Den hänskjutande domstolen har särskilt framhållit att det förefaller följa av domen av den 19 juli 2012, Littlewoods Retail m.fl. (C‑591/10, EU:C:2012:478), att när en nationell myndighet har ålagt en enskild att betala en tull genom en felaktig tillämpning av en rättsakt eller en bestämmelse i unionsrätten och en nationell domstol har fastställt att det föreligger ett sådant åsidosättande av unionsrätten, har den enskilde rätt att inte bara erhålla återbetalning av det belopp som felaktigt betalats, utan även ränta på det beloppet för hela perioden från och med dagen för betalningen till dess att återbetalning sker. Den hänskjutande domstolen har dessutom påpekat att syftet med den domen och den rättspraxis som den ingår i förefaller vara att återställa den situation som den enskilde skulle ha befunnit sig i om unionsrätten inte hade åsidosatts, genom att göra det möjligt för vederbörande att återkräva hela det belopp som han eller hon skulle ha disponerat om den rättsstridiga situationen inte hade förelegat.

38

Mot denna bakgrund har Finanzgericht Hamburg (skattedomstolen i Hamburg) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Föreligger det ett åsidosättande av unionsrätten, vilket är en förutsättning för den unionsrättsliga rätten till ränta såsom den har utvecklats av Europeiska unionens domstol, när en myndighet i en medlemsstat påför tull i enlighet med unionsrätten, men en domstol i medlemsstaten senare finner att de faktiska förutsättningarna för uppbörd av denna tull inte är uppfyllda?”

39

Flexi Montagetechnik är ett bolag som är etablerat i Tyskland och som har importerat karbinhakar som kan användas vid tillverkning av hundkoppel till unionen.

40

Huvudtullkontoret i Kiel ansåg att dessa karbinhakar omfattades av ett nummer i Kombinerade nomenklaturen som återfinns i bilaga I till förordning nr 2658/87 som skiljer sig från det tulltaxenummer som Flexi Montagetechnik angett och att importtull därför skulle utgå med ett högre belopp än det som Flexi Montagetechnik betalat. Nämnda huvudtullkontor beslutade därför att ändra importtullbeloppet i enlighet därmed.

41

Flexi Montagetechnik betalade skillnaden mellan det importtullbelopp som ursprungligen betalats och det belopp som följde av denna ändring, men inledde i september 2014 ett domstolsförfarande som slutligen utmynnade i att Bundesfinanzhof (Federala skattedomstolen, Tyskland) meddelade dom den 20 juni 2017. I domen slogs fast att karbinhakarna i fråga omfattades av det nummer som Flexi Montagetechnik hade angett och följaktligen ogiltigförklarades de beslut genom vilka huvudtullkontoret i Kiel hade ändrat importtullbeloppet.

42

Nämnda huvudtullkontor återbetalade då mellanskillnaden mellan det importtullbelopp som Flexi Montagetechnik ursprungligen hade betalat och det belopp som bolaget hade betalat in senare efter det att importtullbeloppet hade ändrats. Däremot beslutade huvudtullkontoret att neka utbetalning av ränta till Flexi Montagetechnik med avseende på denna mellanskillnad för perioden från den dag då dessa tullar betalades till den dag då de delvis återbetalades. Det ogillade därefter begäran om omprövning av avslagsbeslutet.

43

Flexi Montagetechnik överklagade beslutet att neka utbetalning av ränta till domstol, varefter huvudtullkontoret betalade ränta till bolaget för perioden från och med den dag då bolaget inledde det domstolsförfarande som avses i punkt 41 i förevarande dom till och med den dag då huvudtullkontoret återbetalade mellanskillnaden mellan det importtullbelopp som ursprungligen betalats av bolaget och det ändrade belopp som fastställdes senare.

44

Finanzgericht Hamburg (skattedomstolen i Hamburg), vid vilken överklagandet har anhängiggjorts, söker genom sitt beslut om hänskjutande klarhet i huruvida Flexi Montagetechnik, i avsaknad av bestämmelser i unionens sekundärrätt eller i nationell rätt i detta avseende, med stöd av EU-domstolens praxis har rätt till ränta på det belopp som tullmyndigheten har krävt att bolaget ska betala i strid med unionsrätten, för perioden mellan den dag då detta belopp betalades och den dag då nämnda domstolsförfarande inleddes.

45

De överväganden som den hänskjutande domstolen har gjort i detta avseende motsvarar i huvudsak de överväganden som ligger till grund för beslutet om hänskjutande i mål C‑419/20, såsom dessa har sammanfattats ovan i punkterna 35–37.

46

Mot denna bakgrund har Finanzgericht Hamburg (skattedomstolen i Hamburg) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Föreligger det ett åsidosättande av unionsrätten, vilket är en förutsättning för den unionsrättsliga rätten till ränta såsom den har utvecklats av Europeiska unionens domstol, när en myndighet i en medlemsstat påför tull i strid med rättsligt giltiga unionsrättsliga bestämmelser och en domstol i medlemsstaten fastställer att unionsrätten därmed har åsidosatts?”

47

Domstolens ordförande beslutade den 9 oktober 2020 att förena målen C‑415/20, C‑419/20 och C‑427/20 vad gäller det skriftliga förfarandet.

48

Genom beslut av domstolen av den 27 april 2021 förenades de även vad gäller det muntliga förfarandet och domen.

49

Såsom framgår av uttalandena i besluten om hänskjutande i de tre förenade målen, såsom de sammanfattats i punkterna 23–27, 31–37 och 41–45 i förevarande dom, överlappar de olika frågor som ställts till domstolen varandra på flera punkter och ska därför prövas tillsammans.

50

Mot bakgrund av lydelsen av dessa olika frågor och av de frågeställningar som ligger till grund för dem, såsom de framgår av dessa punkter, ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt dessa frågor för att få klarhet i huruvida de unionsrättsliga principerna om enskildas rätt att erhålla återbetalning av de belopp som en medlemsstat i strid med unionsrätten har ålagt dem att betala samt ränta på dessa belopp ska tolkas på följande sätt:

51

Domstolen framhåller för det första att det framgår av domstolens fasta praxis att enskilda som i strid med unionsrätten har ålagts betalning av en avgift, en tull, en skatt eller annan pålaga av en nationell myndighet, enligt unionsrätten har rätt att från den berörda medlemsstaten erhålla återbetalning av motsvarande belopp (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 1983, San Giorgio, 199/82, EU:C:1983:318, punkt 12, dom av den 8 mars 2001, Metallgesellschaft m.fl., C‑397/98 och C‑410/98, EU:C:2001:134, punkt 84, och dom av den 9 september 2021, Hauptzollamt B (Fakultativ skattenedsättning), C‑100/20, EU:C:2021:716, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

52

Dessutom har den enskilde i ett sådant fall enligt unionsrätten rätt att från denna medlemsstat erhålla återbetalning inte bara av det felaktigt uppburna beloppet, utan även rätt att erhålla ränta såsom ersättning för att beloppet inte har varit disponibelt (se dom av den 19 juli 2012, Littlewoods Retail m.fl., C‑591/10, EU:C:2012:478, punkterna 24–26, och dom av den 9 september 2021, Hauptzollamt B (Fakultativ skattenedsättning), C‑100/20, EU:C:2021:716, punkterna 26 och 27).

53

Sådan rätt till återbetalning av belopp som en medlemsstat har ålagt en enskild att betala i strid med unionsrätten och rätt till ränta på dessa belopp, utgör ett uttryck för den allmänna principen om återbetalning av felaktigt betalda belopp (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 september 2011, Lady & Kid m.fl., C‑398/09, EU:C:2011:540, punkterna 18, 20 och 26).

54

Med hänsyn till den allmänna karaktären hos den princip som de utgör uttryck för, finner domstolen att dessa båda rättigheter är tillämpliga när det belopp som en medlemsstat har ålagt en enskild att betala utgör en sanktionsavgift som felaktigt påförts med tillämpning av en unionsrättsakt eller bestämmelser i nationell rätt som antagits av denna medlemsstat i syfte att genomföra en sådan rättsakt, införliva den eller säkerställa dess efterlevnad. I likhet med en avgift, en tull, en skatt eller annan pålaga som har betalats i strid med unionsrätten ska en sådan sanktionsavgift följaktligen återbetalas till den berörde, som också ska erhålla ränta såsom ersättning för att det motsvarande beloppet inte varit disponibelt.

55

Av detta följer att nämnda rättigheter bland annat är tillämpliga med avseende på en sådan sanktionsavgift som den som är aktuell i mål C‑415/20, vilken syftar till att göra det möjligt för medlemsstaterna att säkerställa att unionsbestämmelserna om exportbidrag för jordbruksprodukter iakttas, såsom framgår av den praxis från EU-domstolen som den hänskjutande domstolen har hänvisat till (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2002, Käserei Champignon Hofmeister, C‑210/00, EU:C:2002:440, punkterna 40, 60 och 66).

56

Vad vidare gäller frågan huruvida rätten att erhålla ränta dessutom ska tillämpas för det fall sådana exportbidrag har utbetalats för sent till den enskilde som har ansökt om att erhålla dem, efter att ha nekats vederbörande av den behöriga nationella myndigheten i strid med unionsrätten, framhåller domstolen följande. Det ska påpekas att en sådan situation kännetecknas av att den berörda personen under en viss tidsperiod har fråntagits möjligheten att disponera det belopp som motsvarar nämnda exportbidrag på grund av förseningen, vilken är en följd av ett åsidosättande av unionsrätten.

57

Denna situation är jämförbar med situationen för en enskild som under en viss tidsperiod har fråntagits möjligheten att disponera ett belopp som motsvarar en avgift, en tull, en skatt eller annan pålaga som en medlemsstat har krävt betalning av, i strid med unionsrätten, och som av denna anledning har rätt till ränta såsom ersättning för att detta belopp inte varit disponibelt, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 52 ovan.

58

Domstolen finner därför, analogt, att en enskild som i strid med unionsrätten har erhållit exportbidrag för sent har rätt att erhålla ränta såsom ersättning för att motsvarande belopp inte varit disponibelt.

59

Det följer således av punkterna 51–58 ovan att de unionsrättsliga principerna om enskildas rättigheter att erhålla återbetalning av de belopp som en medlemsstat har ålagt dem att betala i strid med unionsrätten samt betalning av ränta på dessa belopp ska tolkas så, att de är tillämpliga för det fall att de aktuella beloppen motsvarar dels exportbidrag som har beviljats en enskild för sent, efter det att denne nekats dem i strid med unionsrätten, dels en sanktionsavgift som vederbörande har påförts på grund av nämnda åsidosättande av unionsrätten.

60

För det andra framgår det av domstolens fasta praxis, som det erinrats om i punkterna 51 och 52 ovan, att det är den omständigheten att en nationell myndighet har ålagt en avgift, en tull, en skatt eller en annan pålaga ”i strid med unionsrätten” som ligger till grund för och motiverar rätten för enskilda som felaktigt har erlagt motsvarande belopp att erhålla återbetalning av det aktuella beloppet av den medlemsstat som har uppburit det och att erhålla ränta från den sistnämnda medlemsstaten.

61

Det ska i detta hänseende först och främst påpekas att ett sådant åsidosättande kan avse varje regel i unionsrätten, oavsett om det rör sig om en primär- eller sekundärrättslig bestämmelse (se dom av den 9 november 1983, San Giorgio, 199/82, EU:C:1983:318, punkt 12, och dom av den 9 september 2021, Hauptzollamt B (Fakultativ skattenedsättning), C‑100/20, EU:C:2021:716, punkt 26), eller om en allmän unionsrättslig princip (se dom av den 9 september 2021, Hauptzollamt B (Fakultativ skattenedsättning), C‑100/20, EU:C:2021:716, punkt 28).

62

Vad vidare gäller vilket slags åsidosättande som avses, framgår det av punkterna 53–59 ovan att den rätt till återbetalning och utbetalning av ränta som enskilda har enligt unionsrätten är ett uttryck för en allmän princip vars tillämpning inte är begränsad till vissa åsidosättanden av unionsrätten eller är utesluten i andra fall.

63

Av detta följer att dessa rättigheter kan åberopas inte bara när en nationell myndighet, på grundval av en unionsrättsakt som visar sig vara rättsstridig, har ålagt en enskild att betala ett belopp i form av en avgift eller en antidumpningstull (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 september 2012, Zuckerfabrik Jülich m.fl., C‑113/10, C‑147/10 och C‑234/10, EU:C:2012:591, punkterna 65 och 69, och dom av den 18 januari 2017, Wortmann, C‑365/15, EU:C:2017:19, punkterna 34 och 37), utan även i andra fall.

64

Rättigheterna kan således bland annat åberopas när betalningen av en skatt eller avgift har ålagts en enskild på grundval av en nationell lagstiftning som visar sig strida mot en bestämmelse i unionens primärrätt eller sekundärrätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 mars 2001, Metallgesellschaft m.fl., C‑397/98 och C‑410/98, EU:C:2001:134, punkterna 82–84 och 96, och dom av den 15 oktober 2014, Nicula, C‑331/13, EU:C:2014:2285, punkterna 27–31), eller i ett fall där det visar sig att en nationell myndighet, genom en enligt unionsrätten felaktig tillämpning av en unionsrättsakt eller en nationell lagstiftning som genomför en sådan unionsrättsakt, har ålagt den enskilde att betala en avgift (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 juli 2012, Littlewoods Retail m.fl., C‑591/10, EU:C:2012:478, punkterna 10, 11 och 34, och dom av den 9 september 2021, Hauptzollamt B (Fakultativ skattenedsättning), C‑100/20, EU:C:2021:716, punkterna 25–36).

65

Det framgår av den hänskjutande domstolens uppgifter att de tre rättsliga och faktiska situationer som den domstolens frågor till EU-domstolen avser omfattas av det sistnämnda fallet. Av nämnda uppgifter framgår nämligen, vad gäller mål C‑415/20, att det var genom att göra en felaktig tillämpning av unionsrätten, på grund av en felaktig tolkning av densamma, som den berörda nationella myndigheten beslutade att neka en enskild exportbidrag och ålade vederbörande att betala en sanktionsavgift. På samma sätt var det i målen C‑419/20 och C‑427/20 genom att göra en felaktig tillämpning av unionsrätten, på grund av en felaktig rättstillämpning eller en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna, som de berörda nationella myndigheterna påförde de enskilda antidumpningstullar respektive importtull.

66

Slutligen framgår det av domstolens praxis att förekomsten av ett åsidosättande av unionsrätten som ger den berörda personen rätt till återbetalning samt rätt till utbetalning av ränta och som på motsvarande sätt ålägger den berörda medlemsstaten att göra återbetalningen och betala ränta inte endast kan fastställas av unionsdomstolen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 januari 2017, Wortmann, C‑365/15, EU:C:2017:19, punkt 37), som är ensam behörig att ogiltigförklara en unionsrättsakt eller att fastställa att den är ogiltig (dom av den 22 oktober 1987, Foto-Frost, 314/85, EU:C:1987:452, punkterna 15–20, och dom av den 6 oktober 2015, Schrems, C‑362/14, EU:C:2015:650, punkt 62), utan även av en nationell domstol, oavsett om den har att vidta åtgärder med anledning av en fastställelse om rättsstridighet eller en ogiltighetsförklaring som tidigare gjorts av unionsdomstolen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 januari 2017, Wortmann, C‑365/15, EU:C:2017:19, punkt 38) eller att konstatera att en rättsakt som antagits av en nationell myndighet innebär att unionsrätten har genomförts felaktigt.

67

Det ska i detta hänseende understrykas att enligt artikel 19 FEU åvilar ansvaret för att säkerställa att unionsrätten tillämpas fullt ut i alla medlemsstater och säkerställa det domstolsskydd som de enskilda har enligt unionsrätten inte bara på unionsdomstolen själv, utan även på de nationella domstolarna, vilka således i samarbete med unionsdomstolarna har till uppgift att säkerställa att rätten iakttas vid tolkning och tillämpning av fördragen, såsom generaladvokaten har erinrat om i punkterna 82 och 83 i sitt förslag till avgörande.

68

Om det råder osäkerhet om hur unionsrätten ska tolkas i ett visst fall, har de nationella domstolarna dessutom, beroende på omständigheterna, möjlighet eller skyldighet att begära förhandsavgörande från EU-domstolen i enlighet med artikel 267 FEUF. Det ska erinras om att domar i mål om förhandsavgörande som meddelats av EU-domstolen klargör och preciserar, vid behov, innebörden och räckvidden av de rättsregler som tolkas, såsom dessa ska eller borde ha tolkats och tillämpats från och med den dag då de trädde i kraft (dom av den 7 augusti 2018, Hochtief, C‑300/17, EU:C:2018:635, punkt 55).

69

Det följer således av punkterna 59–68 ovan att de unionsrättsliga principerna om enskildas rättigheter att erhålla återbetalning av belopp som en medlemsstat har ålagt dem att betala i strid med unionsrätten samt ränta på dessa belopp ska tolkas så, att de, i allmänhet och utan att det påverkar tillämpningen av de närmare bestämmelserna om utövande av dessa rättigheter i ett visst fall, är tillämpliga när det följer av ett avgörande av EU-domstolen eller av ett avgörande av en nationell domstol att en nationell myndighet har beslutat att neka eller ålägga betalning av exportbidrag, en sanktionsavgift, antidumpningstullar eller importtullar, beroende på det enskilda fallet, antingen på grundval av en felaktig tolkning av unionsrätten eller på grundval av en felaktig tillämpning av denna rätt.

70

För det tredje är syftet med den rätt till ränta som avses i punkt 52 i förevarande dom, såsom framgår av den rättspraxis som det hänvisas till i den punkten, slutligen att den ska utgöra ersättning för att det belopp som den berörda personen felaktigt har fråntagits inte är disponibelt.

71

Denna ersättning kan, i förekommande fall, ske i enlighet med de förfaranden som föreskrivs i tillämplig unionslagstiftning eller, i avsaknad av sådan lagstiftning, enligt de regler som ska tillämpas enligt nationell rätt.

72

I förevarande fall rör, såsom den hänskjutande domstolen har påpekat, de nationella mål som målen C‑419/20 och C‑427/20 avser belopp som motsvarar tullar som tagits ut felaktigt. Återbetalningen av dessa tullar regleras i viss utsträckning av bestämmelser som antagits av unionslagstiftaren, nämligen de bestämmelser som är tillämpliga på tullområdet, såsom framgår av punkterna 3–6 ovan. Det nationella mål som mål C‑415/20 avser, rör däremot belopp som motsvarar exportbidrag för jordbruksprodukter som betalats för sent och en sanktionsavgift som påförts felaktigt. I de relevanta bestämmelserna i den unionslagstiftning som är tillämplig på området, vilka citeras i punkterna 7–9 ovan, föreskrivs inte några regler som är jämförbara med dem som har införts för tullar som tagits ut felaktigt.

73

Med hänsyn till denna skillnad mellan situationerna ska det för det första påpekas att det följer av domstolens praxis att återbetalning av tullar som tagits ut felaktigt, såsom föreskrivs i artikel 236.1 i gemenskapens tullkodex, vilken enligt den hänskjutande domstolen är tidsmässigt tillämplig (ratione temporis), ska leda till utbetalning av ränta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 januari 2017, Wortmann, C‑365/15, EU:C:2017:19, punkterna 36–38). Vidare är undantaget från denna allmänna princip, som avses i artikel 241 i samma tullkodex, inte tillämpligt när, såsom i förevarande fall, anledningen till att tullen inte ska betalas är att den har uppburits i strid med unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 januari 2017, Wortmann, C‑365/15, EU:C:2017:19, punkterna 25–27). Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 103 och 109 i sitt förslag till avgörande gäller detsamma för undantaget i artikel 116.6 i unionens tullkodex, vilket numera i huvudsak återger innehållet i artikel 241 i gemenskapens tullkodex.

74

Under dessa omständigheter ska det, när det gäller såväl de tullbelopp som är aktuella i målen C‑419/20 och C‑427/20 som den sanktionsavgift som är i fråga i mål C‑415/20, påpekas att det, såsom framgår av domstolens fasta praxis, i avsaknad av unionsbestämmelser ankommer på varje medlemsstat att i sin interna rättsordning fastställa villkoren för hur ränta ska betalas vid återbetalning av belopp som uppburits i strid med unionsrätten. Dessa villkor måste emellertid vara förenliga med likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, ett krav som bland annat innebär att de inte ska vara utformade på ett sådant sätt att det blir orimligt svårt eller i praktiken omöjligt att utöva den rätt till ränta som garanteras i unionsrätten (se dom av den 19 juli 2012, Littlewoods Retail m.fl., C‑591/10, EU:C:2012:478, punkterna 27 och 28, och dom av den 6 oktober 2015, Târşia, C‑69/14, EU:C:2015:662, punkterna 26 och 27). Motsvarande krav gäller även vid en försenad betalning av ett belopp som ska betalas enligt unionsrätten, såsom det som motsvarar de exportbidrag som är i fråga i mål C‑415/20.

75

Sådana villkor för utbetalning av ränta får inte leda till att den berörda personen fråntas adekvat ersättning för den förlust vederbörande har lidit, vilket bland annat förutsätter att den ränta som utbetalas till vederbörande omfattar hela perioden från den dag då han eller hon betalade eller borde ha erhållit det aktuella beloppet till den dag då beloppet återbetalades eller betalades ut till vederbörande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 april 2013, Irimie, C‑565/11, EU:C:2013:250, punkterna 26–28, och dom av den 23 april 2020, Sole-Mizo och Dalmandi Mezőgazdasági, C‑13/18 och C‑126/18, EU:C:2020:292, punkterna 43, 49 och 51).

76

Av detta följer att unionsrätten utgör hinder för en rättsregel som inte uppfyller detta krav och som följaktligen inte möjliggör ett effektivt utövande av rätten till återbetalning och utbetalning av ränta som garanteras i unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 april 2013, Irimie, C‑565/11, EU:C:2013:250, punkt 29, och dom av den 15 oktober 2014, Nicula, C‑331/13, EU:C:2014:2285, punkterna 38 och 39).

77

Nämnda rätt utgör således hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken ränta på belopp som en enskild, beroende på omständigheterna, har ålagts betalning av eller nekats i strid med unionsrätten, såsom de som är aktuella i de nationella målen, endast kan betalas för perioden från den dag då överklagande ingavs till domstol i syfte att erhålla återbetalning eller utbetalning av dessa belopp till den dag då den behöriga domstolen meddelade sitt avgörande, varvid tidsperioden dessförinnan inte omfattas, såsom den nationella lagstiftningen. Den enskilde ska nämligen kunna begära och erhålla sådana räntor för perioden från den dag då det aktuella beloppet betalades till den berörda medlemsstaten eller borde ha betalats ut till den enskilde av medlemsstaten till den dag då ett sådant överklagande inges.

78

Med hänsyn till den hänskjutande domstolens frågor om huruvida det är tillåtet för en nationell lagstiftare att föreskriva att betalning av ränta under alla omständigheter endast kan gälla enskilda som har överklagat till domstol i syfte att erhålla återbetalning eller utbetalning av belopp som de har ålagts eller nekats i strid med unionsrätten, varvid enskilda som endast har begärt omprövning eller har ingett ett klagomål vid den behöriga nationella myndigheten inte omfattas, vilket sistnämnda myndighet uttryckligen avslagit eller avslagit genom tyst avslag, ska det slutligen preciseras att ett effektivt utövande av de rättigheter som följer av unionsrätten i princip inte kräver att de nationella myndigheterna på eget initiativ återbetalar eller betalar ut sådana belopp och betalar sådan ränta, om de enskilda som berörs underlåter att vidta åtgärder för att göra gällande sina rättigheter.

79

Såsom har angetts i punkt 74 i förevarande dom ska effektivitetsprincipen iakttas när det handlingsutrymme som medlemsstaterna, i avsaknad av unionslagstiftning, förfogar över när de närmare anger villkoren för betalning av ränta på de belopp som felaktigt betalats till dem eller som de felaktigt har innehållit, används. Det får bland annat inte medföra att det blir orimligt svårt eller i praktiken omöjligt att utöva de rättigheter som enskilda har enligt unionens rättsordning.

80

Denna fråga ska enligt domstolens fasta praxis bedömas med beaktande, i varje enskilt fall, av den eller de berörda nationella bestämmelsernas funktion i förfarandet som helhet, förfarandets förlopp och bestämmelsernas särdrag i de olika nationella instanserna (dom av den 6 oktober 2015, Târşia, C‑69/14, EU:C:2015:662, punkt 36 och där angiven rättspraxis). I förekommande fall ska de principer som ligger till grund för det nationella rättskipningssystemet beaktas, till exempel skyddet av rätten till försvar, rättssäkerhetsprincipen och säkerställandet av en ändamålsenlig handläggning (dom av den 14 december 1995, Peterbroeck, C‑312/93, EU:C:1995:437, punkt 14, och dom av den 6 oktober 2021, Consorzio Italian Management och Catania Multiservizi, C‑561/19, EU:C:2021:799, punkt 63). Såsom framgår av punkt 75 i förevarande dom ska det dessutom fastställas huruvida de nationella bestämmelser om ränta som är i fråga i ett enskilt fall leder till att den berörda personen fråntas adekvat ersättning för den förlust som vederbörande har lidit.

81

Det är mot bakgrund av dessa överväganden som det ankommer på den nationella domstolen att kontrollera huruvida den nationella lagstiftning som är i fråga i de nationella målen i förevarande fall inte medför att det blir orimligt svårt för enskilda att utöva sina rättigheter, vilka visserligen inte har överklagat till domstol i syfte att erhålla betalning av ett belopp som de nekats eller återbetalning av ett belopp som de har betalat, men vilka har tagit initiativet att begära omprövning av avslagsbeslutet eller har ingett ett administrativt klagomål i detta syfte. Inom ramen för denna bedömning ankommer det på den hänskjutande domstolen att särskilt beakta och, i förekommande fall, göra en avvägning mellan de intressen som är knutna till skyddet av rätten till försvar, rättssäkerhetsprincipen, principen om en ändamålsenlig handläggning och iakttagandet av unionsrätten, och de rättigheter som följer därav för de enskilda.

82

Vad gäller omständigheterna i mål C‑415/20 ska det emellertid, i likhet med vad generaladvokaten har gjort i punkt 124 i sitt förslag till avgörande, allmänt preciseras att beslutet om hänskjutande och de skriftliga yttranden som inkommit till domstolen inte innehåller någon förklaring som kan motivera att den enskilde, efter en sådan avvägning, nekas rätten till betalning av ränta enbart av det skälet att vederbörande inte har inget ett överklagande till domstol om betalning av ett belopp som nekats denne eller återbetalning av ett belopp som denne har ålagts att erlägga i form av en sanktionsavgift i strid med unionsrätten.

83

Vad närmare bestämt gäller rättssäkerhetsprincipen ska det beaktas att den behöriga nationella myndigheten, i en sådan situation som den som är aktuell i det målet, utan att det påverkar tredje mans rättigheter, kan anta beslut om att bevilja det belopp som ursprungligen nekats eller återbetalning av det belopp som den enskilde ursprungligen ålagts att betala, så att utbetalningen av ränta inte strider mot ett slutligt förvaltningsbeslut. Så har den behöriga myndigheten uppenbarligen gjort i förevarande fall då den ändrade de ursprungliga beslut genom vilka den nekade de exportbidrag som den enskilde hade ansökt om och ålade denne att betala en sanktionsavgift.

84

Det följer således av punkterna 70–83 ovan att de unionsrättsliga principerna om enskildas rättigheter att erhålla återbetalning av belopp som en medlemsstat har ålagt dem att betala i strid med unionsrätten och ränta på dessa belopp, ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs att när betalning av exportbidrag, en sanktionsavgift, antidumpningstullar eller importtullar, beroende på det enskilda fallet, har nekats eller ålagts i strid med unionsrätten, ska ränta betalas endast med avseende på perioden mellan den dag då ett överklagande har ingetts till domstol i syfte att erhålla betalning av ett belopp som nekats den enskilde eller återbetalning av ett belopp som erlagts och den dag då behörig domstol meddelar sitt avgörande, varvid tidsperioden dessförinnan inte omfattas. De utgör däremot inte i sig hinder för att det i en sådan lagstiftning föreskrivs att nämnda betalning endast ska ske om ett sådant överklagande har ingetts, förutsatt att detta inte leder till att det blir orimligt svårt för enskilda att utöva de rättigheter som de har enligt unionsrätten.

85

Av det anförda följer att tolkningsfrågorna ska besvaras enligt följande. Unionsprinciperna avseende enskildas rättigheter att erhålla återbetalning av belopp som en medlemsstat har ålagt dem att betala i strid med unionsrätten och ränta på dessa belopp ska tolkas så

86

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

Unionsprinciperna avseende enskildas rättigheter att erhålla återbetalning av belopp som en medlemsstat har ålagt dem att betala i strid med unionsrätten och ränta på dessa belopp ska tolkas så