1

Europeiska kommissionen har yrkat att domstolen ska ogiltigförklara rådets beslut (EU) 2020/470 av den 25 mars 2020 om en förlängning av perioden för rätten att beviljas förmåner för audiovisuella samproduktioner i enlighet med artikel 5 i protokollet om kulturellt samarbete till frihandelsavtalet mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Korea, å andra sidan (EUT L 101, 2020, s. 1) (nedan kallat det angripna beslutet).

2

I artikel 5, med rubriken ”Audiovisuella samproduktioner”, i protokollet om kulturellt samarbete (EUT L 127, 2011, s. 1418) (nedan kallat protokollet) till frihandelsavtalet mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Korea, å andra sidan (EUT L 127, 2011, s. 6) (nedan kallat avtalet) föreskrivs en rättighet för audiovisuella samproduktioner att beviljas förmåner inom de respektive systemen för det lokala och regionala kulturella innehållet (nedan kallad den aktuella rättigheten). Artikeln har följande lydelse:

”…

3.   Parterna ska, i enlighet med sina respektive lagstiftningar, underlätta samproduktioner mellan producenter från parten [i Europeiska unionen] och Korea, och bland annat göra samproduktioner berättigade att beviljas [den aktuella rättigheten].

…

8.   

…”

3

Skäl 6 i rådets beslut 2011/265/EU av den 16 september 2010 om undertecknande, på Europeiska unionens vägnar, och om provisorisk tillämpning av frihandelsavtalet mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Korea, å andra sidan (EUT L 127, 2011, s. 1), har följande lydelse:

”I enlighet med artikel 218.7 [FEUF] bör [Europeiska unionens råd] bemyndiga kommissionen att godkänna vissa begränsade ändringar av avtalet. Kommissionen bör bemyndigas att se till att [den aktuella rättigheten] upphör att gälla, om inte kommissionen fastställer att rätten bör fortsätta att gälla och detta godkänns av rådet i enlighet med ett särskilt förfarande, som krävs både på grund av den känsliga karaktären hos denna del av avtalet och på grund av att avtalet ska ingås av unionen och dess medlemsstater. …”

4

I artikel 4.1 i beslutet föreskrivs följande:

”Kommissionen ska underrätta [Republiken] Korea om unionens avsikt att inte förlänga perioden för [den aktuella rättigheten] enligt det förfarande som fastställs i artikel 5.8 i protokollet, såvida inte rådet på förslag av kommissionen fyra månader innan denna period med rätt till samproduktion löper ut fattar beslut om att förlänga rätten. Om rådet beslutar om att förlänga rätten ska denna bestämmelse åter börja gälla vid utgången av den förnyade perioden för rätt till samproduktion. Vid det särskilda beslutet om förlängning av perioden med rätt till samproduktion ska rådet fatta beslut med enhällighet.”

5

Genom rådets genomförandebeslut 2014/226/EU av den 14 april 2014 vad gäller förlängningen av perioden för rätt till audiovisuella samproduktioner enligt artikel 5 i protokollet om kulturellt samarbete till frihandelsavtalet mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Korea, å andra sidan (EUT L 124, 2014, s. 25) förlängdes perioden för den aktuella rättigheten med tre år, från och med den 1 juli 2014 till och med den 30 juni 2017.

6

Genom rådets beslut (EU) 2015/2169 av den 1 oktober 2015 om ingående av frihandelsavtalet mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Korea, å andra sidan (EUT L 307, 2015, s. 2), godkändes det avtalet på unionens vägnar. Skäl 6 i beslutet har samma lydelse som skäl 6 i beslut 2011/265. Lydelsen i artikel 3.1 i beslut 2015/2169 liknar vidare lydelsen i artikel 4.1 i beslut 2011/265.

7

Genom rådets beslut (EU) 2017/1107 av den 8 juni 2017 vad gäller förlängning av rätten att beviljas förmåner för audiovisuella samproduktioner enligt artikel 5 i protokollet om kulturellt samarbete till frihandelsavtalet mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Korea, å andra sidan (EUT L 160, 2017, s. 33) förlängdes perioden för den aktuella rättigheten med tre år, från och med den 1 juli 2017 till och med den 30 juni 2020.

8

I det angripna beslutet, som antogs med stöd av artikel 3.1 i beslut 2015/2169, föreskrivs att perioden för den aktuella rättigheten ska förlängas med tre år, från och med den 1 juli 2020 till och med den 30 juni 2023.

9

Kommissionen har yrkat att domstolen ska ogiltigförklara det angripna beslutet och förplikta rådet att ersätta rättegångskostnaderna.

10

Rådet har i första hand, yrkat att domstolen ska ogilla talan och förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna. Rådet har i andra hand, för det fall det angripna beslutet ogiltigförklaras, yrkat att domstolen ska låta beslutets verkningar bestå fram till dess att de angivna skälen för ogiltigförklaringen har rättats till.

11

Genom beslut av domstolens ordförande den 7 december 2020 tilläts Republiken Frankrike och Konungariket Nederländerna att intervenera till stöd för rådets yrkanden.

12

Kommissionen har till stöd för sin talan om ogiltigförklaring åberopat en enda grund, avseende att användningen av artikel 3.1 i beslut 2015/2169 som rättslig grund för det angripna beslutet strider mot fördragen och domstolens praxis.

13

Kommissionen har inom ramen för den enda grunden gjort gällande att rådet, genom att använda denna rättsliga grund, enligt vilken rådet ska fatta beslut med enhällighet och som utesluter att Europaparlamentet deltar, i stället för att – såsom kommissionen föreslagit – använda artikel 218.6 a v FEUF som förfarandemässig rättslig grund, i vilken det, jämförd med artikel 218.8 första stycket FEUF, föreskrivs att det krävs kvalificerad majoritet vid omröstning i rådet, efter parlamentets godkännande, ändrade den tillämpliga omröstningsregeln och åsidosatte parlamentets rättigheter vad gäller förlängningen av tillämpningen av en del av ett internationellt avtal.

14

Kommissionen anser att artikel 3.1 i beslut 2015/2169 utgör en ”sekundärrättslig grund”, vars användning strider mot principen om tilldelade befogenheter som föreskrivs i artikel 13.2 FEU och mot principen om institutionell jämvikt.

15

Kommissionen anser dessutom att det skulle vara inkonsekvent att kräva att rådet ska fatta beslut med enhällighet för att förlänga den aktuella rättigheten, när fastställandet av denna beslutades med kvalificerad majoritet vid antagandet av beslut 2011/265 och unionen, enligt internationell rätt, har godkänt att den i princip ska förlängas per automatik. En striktare tillämpning av en intern bestämmelse och kravet att rådet ska godkänna en förlängning av denna rättighet skulle stå i strid med syftet med den automatiska förlängning som överenskommits av parterna i protokollet och, följaktligen, strida mot rättspraxis avseende internationella avtals företräde framför unionens sekundärrätt.

16

Kommissionen har i repliken, som svar på rådets argument att det angripna beslutet inte grundar sig på en ”sekundärrättslig grund” utan på artikel 218.7 FEUF, tillagt att den delar rådets ståndpunkt att beslutet har till syfte att ändra ett avtal i den mening som avses i den bestämmelsen, eftersom det medför att tillämpningen av en bestämmelse i protokollet förlängs. Kommissionen anser emellertid att artikel 3.1 i beslut 2015/2169 inte kan anses utgöra ett fall där artikel 218.7 FEUF är tillämplig, eftersom protokollet – genom att det däri föreskrivs en automatisk förlängning av den aktuella rättigheten vad gäller ytterligare perioder av samma längd – inte föreskriver någon särskild etapp i förfarandet för att förnya rättigheten, vilket innebär att det inte är nödvändigt att rådet ger kommissionen befogenhet att godkänna förlängningen.

17

De formella villkoren som är knutna till kommissionens påstådda bemyndigande är dessutom inte förenliga med artikel 218 FEUF och användningen av en ”sekundärrättslig grund” som kräver enhällighet i rådet är rättsstridig.

18

Artikel 3.1 i beslut 2015/2169 ger för övrigt inte någon befogenhet att, på unionens vägnar, godkänna ändringarna i avtalet, i den mening som avses i artikel 218.7 FEUF, utan återspeglar endast kommissionens befogenhet att, vid ett beslut om att inte förlänga den aktuella rättigheten, representera unionen utåt i enlighet med artikel 17 FEU. Rådet har emellertid fortfarande befogenhet att besluta om förlängningen. Det har således inte skett någon faktisk överföring av beslutsbefogenheten, förenat med särskilda villkor, till kommissionen.

19

Rådet har, med stöd av Republiken Frankrike och Konungariket Nederländerna, bestritt kommissionens argument och har i första hand gjort gällande att det förfarande som tillämpats för att anta det angripna beslutet grundar sig på artikel 218.7 FEUF, vilket tydligt framgår av den uttryckliga hänvisningen till denna bestämmelse i skäl 6 i beslut 2015/2169, och att förfarandet är förenligt med nämnda bestämmelse i EUF-fördraget.

20

Rådet har nämligen gjort gällande att villkoren för att tillämpa artikel 218.7 FEUF är uppfyllda, eftersom förlängningen av den aktuella rättigheten utgör en ändring av en specifik och självständig del av avtalet, vilken genomförts med hjälp av ett förenklat förfarande som föreskrivs i artikel 5.8 i protokollet. Kommissionen har i synnerhet, i egenskap av förhandlare, befogenhet att ändra den aktuella rättigheten genom att avskaffa den vid utgången av den pågående treårsperioden och underrätta Republiken Korea om beslutet. Vidare innehåller det förfarande som föreskrivs i artikel 3.1 i beslut 2015/2169 giltiga villkor för det bemyndigande som kommissionen getts.

21

Vad gäller kravet på enhällighet i rådet, har rådet nämligen hävdat att förlängningen av den aktuella rättigheten utgör ett undantag från huvudregeln – det vill säga att rättigheten ska avskaffas i avsaknad av ett beslut med annat innehåll – vilket motiverar att striktare villkor tillämpas.

22

Rådet har i andra hand gjort gällande att för det fall domstolen skulle finna att det inte var möjligt att föreskriva enhällighet vid en sådan omröstning bland de villkor som avses i artikel 218.7 FEUF, är det endast skyldigheten att fatta beslut enhälligt som inte är giltig. Eftersom det angripna beslutet emellertid antogs enhälligt, hade det med nödvändighet erhållit kvalificerad majoritet i rådet och borde därför, enligt rådet, anses ha antagits på ett giltigt sätt.

23

Rådet har, i dupliken, bland annat invänt mot kommissionens argument att den aktuella rättigheten kan förlängas av unionen utan att ett internt förfarande tillämpas när kommissionen har för avsikt att förlänga rättigheten, medan det krävs ett beslutsförfarande för att få den att upphöra. Den omständigheten att den aktuella rättigheten förlängs per automatik i förhållande till respektive part i avtalet utesluter nämligen inte enligt rådet alla typer av interna beslutsförfaranden, eftersom det är nödvändigt att fatta beslut vart tredje år i enlighet med lämpliga interna beslutsförfaranden, då rättighetens giltighetstid är begränsad till tre år. Om dessa beslutsförfaranden inte iakttas, skulle autonomin hos unionens rättsordning och den institutionella jämvikt som fastställts av fördragens upphovsmän undergrävas.

24

Rådet vidhåller att artikel 218.7 FEUF utgör en lämplig rättslig grund för det förfarande som föreskrivs i artikel 3.1 i beslut 2015/2169. Rådet har särskilt understrukit att det i artikel 5.8 i protokollet fastställs ett förenklat förfarande för ändring av protokollet genom att det däri föreskrivs ett tyst samtycke för att förlänga den aktuella rättigheten och en förhandsanmälan för att rättigheten ska upphöra.

25

Republiken Frankrike har gjort gällande att det angripna beslutet innebär ett genomförande av ett förfarande enligt artikel 218.7 FEUF och att kommissionen följaktligen felaktigt har påstått att rådet grundade beslutet på en rättslig grund som inte föreskrivs i EUF-fördraget. Republiken Frankrike anser för det första att villkoren för förlängning av den aktuella rättigheten utgör ett fall där denna bestämmelse i EUF-fördraget är tillämplig. Republiken Frankrike anser nämligen att förlängningen av den aktuella rättigheten tidsmässigt utvidgar tillämpningen av bestämmelserna om rättigheten, vilka utgör en specifik och självständig del av protokollet. Att rättigheten inte förlängs innebär däremot i huvudsak att bestämmelserna förlorar sin rättsverkan. Förlängningen av den aktuella rättigheten utgör således en ändring av protokollet.

26

En automatisk förlängning, när parterna inte har avtalat något annat, av den aktuella rättigheten ska vidare enligt denna medlemsstat anses omfattas av kategorin av bestämmelser om undantag från det förfarande för översyn av internationella avtal som gäller i allmänhet, vilket den utgör en förenkling av.

27

Republiken Frankrike anser, för det andra, att bestämmelsen i artikel 3.1 i beslut 2015/2169 genomför artikel 218.7 FEUF på ett korrekt sätt, då den föreskriver att rådet ska godkänna kommissionens beslut att inte meddela att den aktuella rättigheten ska upphöra. Republiken Frankrike har i detta avseende påpekat att artikel 3.1 i beslut 2015/2169 ger kommissionen en verklig befogenhet att fatta beslut om det val som ska göras vart tredje år, samtidigt som bemyndigandet förenas med särskilda villkor, i den mening som avses i artikel 218.7 FEUF. Denna inskränkning är legitim, eftersom den sistnämnda bestämmelsen utgör ett undantag från artikel 218.5, 218.6 och 218.9 FEUF och förlängningen av den aktuella rättigheten utgör en del av de åtgärder genom vilka unionens politik bestäms och dess yttre åtgärder utformas. Användningen av kravet på enhällighet vid omröstning utgör endast ett villkor vid rådets utövande av sin rätt att godkänna kommissionens val att inte motsätta sig förlängningen av rättigheten, och frågan huruvida detta villkor är lagligt påverkar inte giltigheten av kravet på ett sådant godkännande.

28

För det tredje har Republiken Frankrike slutligen hävdat att den aktuella rättigheten, med hänsyn till principen om autonomin hos unionens rättsordning, under alla omständigheter inte skulle ha förlängts i avsaknad av en unionsrättsakt, i vilken detta specifikt föreskrivs, och detta oberoende av den omständigheten att en sådan uttrycklig förlängning inte är nödvändig i den internationella rättsordningen.

29

Konungariket Nederländerna har angett att det fullständigt instämmer med rådets ståndpunkt och med samtliga argument som anförts till stöd för denna.

30

Det framgår av det angripna beslutet att detta antogs med stöd av artikel 3.1 i beslut 2015/2169, i vilken det bland annat – i likhet med artikel 4.1 i beslut 2011/265 – föreskrivs att kommissionen ska underrätta Republiken Korea om unionens avsikt att inte förlänga den period som den aktuella rättigheten kan användas, såvida inte rådet på förslag av kommissionen fyra månader innan denna period löper ut enhälligt fattar beslut om att förlänga rättigheten.

31

Kommissionen har till stöd för sin enda grund gjort gällande att rådet, genom att grunda det angripna beslutet på artikel 3.1 i beslut 2015/2169, rättsstridigt har använt en ”sekundärrättslig grund”.

32

Reglerna för beslutsprocessen inom unionens institutioner har fastställts genom fördragen och det står varken medlemsstaterna eller institutionerna fritt att själva bestämma dessa. Det är således endast med stöd av fördragen som en institution, i särskilda fall, har befogenhet att ändra ett beslutsförfarande som fastställts däri. Om en institution gavs möjlighet att fastställa sekundärrättsliga grunder – oavsett om detta leder till att förfarandet för att anta en rättsakt förstärks eller förenklas – skulle detta således leda till att institutionen ges en lagstiftningsmakt som går utöver vad som föreskrivs i fördragen. Det skulle även ge institutionen möjlighet att åsidosätta principen om institutionell jämvikt, vilken innebär att varje institution vid utövandet av sina befogenheter respekterar de övrigas befogenheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 maj 2008, parlamentet/rådet, C‑133/06, EU:C:2008:257, punkterna 54–57, och dom av den 22 september 2016, parlamentet/rådet, C‑14/15 och C‑116/15, EU:C:2016:715, punkt 47).

33

I förevarande fall framgår det av skäl 6 i beslut 2015/2169 att det beslutsförfarande som föreskrivs i artikel 3.1 i beslutet har artikel 218.7 FEUF som rättslig grund, eftersom det i nämnda skäl anges att rådet, i enlighet med denna bestämmelse i EUF-fördraget, bör bemyndiga kommissionen att godkänna vissa begränsade ändringar i avtalet och att kommissionen bör bemyndigas att se till att den aktuella rättigheten upphör att gälla, om inte kommissionen fastställer att rättigheten bör fortsätta att gälla och detta godkänns av rådet i enlighet med ett särskilt förfarande som krävs både på grund av den känsliga karaktären av denna del av avtalet och på grund av att avtalet ska ingås av unionen och dess medlemsstater.

34

Härav följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den enda grund som kommissionen har åberopat för det fall det förfarande som inrättats genom artikel 3.1 i beslut 2015/2169 – vilket genomförs genom det angripna beslutet – omfattas av tillämpningsområdet för artikel 218.7 FEUF och för det fall det är förenligt med artikel 218 FEUF, i den del det kräver enhällighet i rådet för att den aktuella rättigheten ska kunna förlängas.

35

I artikel 218.7 FEUF föreskrivs att med avvikelse från punkterna 5, 6 och 9 i samma artikel får rådet, när ett avtal ingås, bemyndiga förhandlaren att på unionens vägnar godkänna ändringar i avtalet om dessa ändringar enligt avtalet ska antas genom ett förenklat förfarande eller av ett organ som inrättas genom avtalet. I artikeln föreskrivs dessutom att rådet får förena ett sådant bemyndigande med vissa särskilda villkor.

36

Det ska följaktligen för det första prövas huruvida artikel 3.1 i beslut 2015/2169 bemyndigar kommissionen att på unionens vägnar godkänna en ändring i protokollet och huruvida en sådan ändring enligt protokollet ska antas genom ett förenklat förfarande eller av ett organ som inrättats genom avtalet eller protokollet.

37

Vad gäller frågan huruvida rådet genom artikel 3.1 i beslut 2015/2169 bemyndigar kommissionen att på unionens vägnar godkänna en ändring i protokollet, ska det påpekas att det framgår av artikel 5.8 a och b i protokollet att parterna till avtalet, och således till protokollet, vart tredje år, efter en bedömning som gjorts av kommittén för kulturellt samarbete, vilken upprättats med tillämpning av artikel 3.1 i protokollet, ska bedöma huruvida de avser att förlänga den aktuella rättigheten för en ny treårsperiod.

38

I artikel 3.1 i beslut 2015/2169 föreskrivs i detta avseende ett internt förfarande inom unionen, genom att kommissionen ges befogenhet att avsluta den aktuella rättigheten vid utgången av varje treårsperiod eller, om den anser att rättigheten ska förlängas, lägga fram ett förslag om detta till rådet före utgången av varje period. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 60 i sitt förslag till avgörande innebär den omständigheten att nämnda rättighet inte förlängs att en rättighet som införts genom protokollet, och som i princip förlängs underförstått och automatiskt vart tredje år, upphävs. Ett sådant upphävande ska således anses utgöra en ändring av protokollet.

39

Även om ett sådant beslut som det angripna beslutet, vars syfte är att förlänga den aktuella rättigheten för en period på tre år, inte i sig kan anses syfta till att ändra protokollet, är det likväl så, att det förfarande som föreskrivs i artikel 3.1 i beslut 2015/2169, som är tillämpligt vid antagandet av ett sådant beslut, bemyndigar kommissionen att vart tredje år bedöma om rättigheten ska förlängas eller om den ska upphöra att gälla, att ensam besluta att rättigheten ska upphöra att gälla eller att besluta att den ska lägga fram ett förslag till rådet om att rättigheten ska förlängas. Detta förfarande bemyndigar således kommissionen att anta beslut om ändringar i protokollet.

40

Artikel 3.1 i beslut 2015/2169, som genomförts genom det angripna beslutet, ska således anses utgöra ett bemyndigande – som rådet gav kommissionen när avtalet, och således det protokoll som återfinns som en bilaga därtill, ingicks – att på unionens vägnar godkänna ”ändringar i avtalet” i den mening som avses i artikel 218.7 FEUF.

41

Vad vidare gäller frågan huruvida det i protokollet föreskrivs att ändringar däri ska antas genom ett förenklat förfarande eller av ett organ som inrättats genom avtalet eller protokollet, vilket krävs enligt artikel 218.7 FEUF, konstaterar domstolen att artikel 5.8 a och b i protokollet inte ger kommittén för kulturellt samarbete befogenhet att göra ändringar i protokollet, utan endast ger kommittén till uppgift att göra en bedömning av resultaten av genomförandet av den aktuella rättigheten, såsom har påpekats i punkt 37 ovan. I den sistnämnda bestämmelsen föreskrivs däremot ett förenklat förfarande, eftersom det, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 67 i sitt förslag till avgörande, för att denna rättighet ska avslutas räcker att en avtalspart gör detta genom en skriftlig uppsägning som har meddelats tre månader före utgången av den ursprungliga perioden eller en efterföljande period.

42

Det ska för övrigt tilläggas att bestämmelserna i artikel 3.1 i beslut 2015/2169 kan anses utgöra en tillämpning av den möjlighet som föreskrivs för rådet i artikel 218.7 FEUF att förena bemyndigandet till kommissionen med vissa särskilda villkor, eftersom denna bestämmelse i beslut 2015/2169 ålägger kommissionen att – om den anser att den aktuella rättigheten inte ska avslutas, utan att den ska förlängas för en period på tre år – lägga fram ett förslag om detta till rådet fyra månader innan den aktuella perioden löper ut.

43

Härav följer, i motsats till vad kommissionen har hävdat, att det förfarande som inrättats genom artikel 3.1 i beslut 2015/2169, vilket genomförts genom det angripna beslutet, omfattas av tillämpningsområdet för artikel 218.7 FEUF, vilket innebär att beslutet inte skulle antas i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 218.6 a FEUF.

44

Vad för det andra gäller frågan huruvida det förfarande som inrättats genom artikel 3.1 i beslut 2015/2169 är förenligt med artikel 218 FEUF, såvitt det kräver enhällighet i rådet för att den aktuella rättigheten ska kunna förlängas, ska det påpekas att artikel 218.7 FEUF inte innehåller någon omröstningsregel för rådets antagande av beslut beträffande vilka rådet – inom ramen för det bemyndigande som det har gett kommissionen med stöd av denna bestämmelse – har behållit sin befogenhet.

45

Under dessa omständigheter är det med hänvisning till artikel 218.8 FEUF som den tillämpliga omröstningsregeln, i varje enskilt fall, ska fastställas. Med hänsyn till användningen av dels uttrycket ”[u]nder hela förfarandet” i första stycket i den bestämmelsen, dels ordet ”emellertid” i inledningen av andra stycket i samma bestämmelse, finner domstolen att rådet som huvudregel beslutar med kvalificerad majoritet och att det endast är i de fall som anges i andra stycket som rådet ska besluta enhälligt. Under dessa omständigheter ska den tillämpliga omröstningsregeln, i varje enskilt fall, fastställas med utgångspunkt i om något av de sistnämnda fallen är för handen (se, analogt, dom av den 2 september 2021, kommissionen/rådet (Avtal med Armenien), C‑180/20, EU:C:2021:658, punkt 29).

46

Det första typfallet härvidlag – vilket är det enda som är relevant i förevarande fall – där det enligt artikel 218.8 andra stycket FEUF krävs att rådet ska fatta beslut med enhällighet, avser det fallet att avtalet rör en fråga där enhällighet krävs för att anta en unionsrättsakt, varigenom det upprättas ett samband mellan den materiella rättsliga grunden för ett beslut som fattats med stöd av nämnda artikel och den omröstningsregel som gäller för antagandet av beslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 september 2018, kommissionen/rådet (Avtal med Kazakstan), C‑244/17, EU:C:2018:662, punkt 29).

47

Det samband som således säkerställs mellan den rättsligt materiella grunden för beslut antagna inom ramen för ett avtal och omröstningsregeln för att anta dessa beslut bidrar till att bevara symmetrin mellan förfaranden för unionens interna åtgärder och förfaranden för dess yttre verksamhet, med bibehållande av den institutionella jämvikt som fastställts av fördragens upphovsmän (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 september 2018, kommissionen/rådet (Avtal med Kazakstan), C‑244/17, EU:C:2018:662, punkt 30).

48

En sådan symmetri ska således även säkerställas vid antagandet av ett beslut om ändring i ett sådant avtal, såsom föreskrivs i artikel 218.7 FEUF.

49

Eftersom den aktuella rättigheten inte hör till ett område där det krävs enhällighet i rådet för att anta en unionsrättsakt, är det förfarande som inrättats genom artikel 3.1 i beslut 2015/2169, i motsats till vad rådet har hävdat, inte förenligt med artikel 218 FEUF, eftersom det enligt detta förfarande krävs enhällighet. Den omröstningsregel som är tillämplig vid antagandet av sådana beslut som det angripna beslutet ska således vara den som föreskrivs i artikel 218.8 första stycket FEUF, det vill säga den om kvalificerad majoritet i rådet.

50

Eftersom det anges i skäl 6 i beslut 2015/2169 att förlängningen av den aktuella rättigheten ska godkännas av rådet i enlighet med ett särskilt förfarande som krävs både på grund av den känsliga karaktären av denna del av avtalet och på grund av att avtalet ska ingås av unionen och dess medlemsstater, ska det tilläggas att den omständigheten att det berörda ämnet är känsligt inte kan motivera antagandet av en sekundärrättslig grund, med stöd av vilken ett särskilt förfarande fastställs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 maj 2008, parlamentet/rådet, C‑133/06, EU:C:2008:257, punkt 59). Dessa skäl kan vidare inte göra det möjligt för rådet att befria sig från skyldigheten att iaktta omröstningsreglerna i artikel 218 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 april 2015, kommissionen/rådet, C‑28/12, EU:C:2015:282, punkt 55) och, i synnerhet, att göra undantag från dessa regler inom ramen för de särskilda villkor som rådet får förena det bemyndigande som förhandlaren ges med stöd av artikel 218.7 FEUF.

51

Mot bakgrund av det ovan anförda ska talan bifallas såvitt avser kommissionens enda grund och det angripna beslutet ska följaktligen ogiltigförklaras.

52

Rådet har yrkat att domstolen, för det fall den ogiltigförklarar det angripna beslutet, ska låta dess verkningar bestå fram till dess att de angivna skälen för ogiltigförklaringen har rättats till.

53

Enligt lydelsen i artikel 264 andra stycket FEUF får domstolen, om den anser det nödvändigt, ange vilka verkningar av den ogiltigförklarade akten som ska betraktas som bestående.

54

Det framgår härvid av domstolens praxis att det av rättssäkerhetsskäl kan vara motiverat att verkningarna av en sådan akt består, särskilt om de omedelbara verkningarna av att akten ogiltigförklarades skulle leda till allvarliga negativa konsekvenser för de berörda parterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 september 2021, rådet/kommissionen (Avtal med Armenien), C‑180/20, EU:C:2021:658, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

55

I förevarande mål skulle en ogiltigförklaring av det angripna beslutet utan att dess verkningar består kunna leda till ett ifrågasättande av unionens åtagande såvitt gäller förlängningen av perioden för den aktuella rättigheten med tre år, från den 1 juli 2020 till den 30 juni 2023, och sålunda hindra ett korrekt genomförande av avtalet (se, analogt, dom av den 2 september 2021, rådet/kommissionen (Avtal med Armenien), C‑180/20, EU:C:2021:658, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

56

Med hänsyn till detta finns det anledning att av rättssäkerhetsskäl fastställa att verkningarna av det angripna beslutet, som ogiltigförklaras genom förevarande dom, ska bestå fram till dess att de angivna skälen för ogiltigförklaringen har rättats till.

57

Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att rådet ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom rådet har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.

58

Enligt artikel 140.1 i rättegångsreglerna ska medlemsstater som intervenerar i målet bära sina rättegångskostnader. Republiken Frankrike och Konungariket Nederländerna ska således bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande: