–

NK, i egenskap av konkursförvaltare för Alpine Bau GmbH, genom L.T. Štruc, odvetnica,

–

Alpine Bau GmbH, Salzburg, filialen i Celje, i konkurs, genom V. Sodja, odvetnica,

–

Sloveniens regering, genom V. Klemenc, i egenskap av ombud,

–

Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom M. Kocjan och M. Wilderspin, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 32.2 i rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (EGT L 160, 2000, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett förfarande som anhängiggjorts av NK, i egenskap av förvaltare i huvudinsolvensförfarandet avseende Alpine Bau GmbH, ett bolag med säte i Österrike, mot det beslut som fattats av Okrožno sodišče v Celju (Regiondomstolen i Celje, Slovenien), genom vilket dennes begäran om att anmäla fordringar i Slovenien efter att ett sekundärt insolvensförfarande inletts i denna andra medlemsstat avslogs på grund av att den framställdes för sent.

3

Skälen 6 och 19–23 i förordning nr 1346/2000 har följande lydelse:

…

4

Artikel 3 i förordningen, med rubriken ”Internationell behörighet”, stadgar följande:

”1.   Domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium platsen där gäldenärens huvudsakliga intressen finns, har behörighet att inleda ett insolvensförfarande. För bolag och andra juridiska personer ska sätet anses vara platsen för de huvudsakliga intressena, om inte annat visas.

2.   När platsen där en gäldenärs huvudsakliga intressen finns befinner sig inom en medlemsstats territorium, har domstolarna i en annan medlemsstat behörighet att inleda ett insolvensförfarande endast om gäldenären har ett driftställe i den senare medlemsstaten. Verkningarna av detta förfarande får enbart omfatta gäldenären tillhörig egendom som finns inom denna medlemsstats territorium.

3.   När ett insolvensförfarande enligt punkt 1 har inletts, skall ett förfarande enligt punkt 2 som inleds därefter vara ett sekundärförfarande. Detta senare förfarande måste vara ett likvidationsförfarande.

4.   Ett territoriellt insolvensförfarande enligt punkt 2 får inledas innan ett huvudförfarande med tillämpning av punkt 1 inletts endast i följande fall, nämligen

5

Artikel 4 i förordningen, med rubriken ”Tillämplig lag”, har följande lydelse:

”1.   Om inte annat föreskrivs i denna förordning skall lagen i den medlemsstat inom vars territorium insolvensförfarandet inleds, nedan kallad inledningsstaten, vara tillämplig på insolvensförfarandet och dess verkningar.

2.   Lagen i inledningsstaten skall bestämma förutsättningarna för att inleda ett förfarande, samt för att genomföra och slutföra det. Denna lag skall under alla förhållanden bestämma

…

…”

6

I artikel 28 i samma förordning, som rör tillämplig lag för sekundära insolvensförfaranden, föreskrivs följande:

”Om inte annat föreskrivs i denna förordning skall lagen i den medlemsstat inom vars territorium sekundärförfarandet inleds vara tillämplig på det förfarandet.”

7

I artikel 31 i förordning nr 1346/2000, med rubriken ”Skyldighet att samarbeta och lämna upplysningar”, föreskrivs följande:

”1.   Med de begränsningar som kan följa av sekretessbestämmelser är förvaltarna i huvud- och sekundärförfarandena skyldiga att informera varandra. De skall omedelbart delge varandra alla upplysningar som kan vara av värde för det andra förfarandet, särskilt upplysningar som rör hur långt anmälningsförfarandet fortskridit och alla åtgärder som syftar till att avsluta förfarandet.

2.   Om inte annat följer av de bestämmelser som reglerar vart och ett av förfarandena, skall förvaltarna i huvud- och sekundärförfarandena samarbeta med varandra.

3.   Förvaltaren i sekundärförfarandet skall så snart som möjligt ge förvaltaren i huvudförfarandet möjlighet att lämna förslag om avyttring eller användning av tillgångar som ingår i sekundärförfarandet.”

8

Artikel 32 i förordningen, med rubriken ”Utövandet av borgenärsrättigheter”, har följande lydelse:

”1.   Varje borgenär har rätt att anmäla sina fordringar i huvudförfarandet och i vilket sekundärförfarande som helst.

2.   Förvaltarna i huvud- och sekundärförfarandena skall i de övriga förfarandena anmäla de fordringar som anmälts i det förfarande i vilket de utsetts, under förutsättning att detta är till fördel för borgenärerna i det förfarande de själva handhar; det gäller med förbehåll för borgenärernas rätt att motsätta sig det eller återkalla sin anmälan, när den tillämpliga rättsordningen tillåter det.

3.   Förvaltaren i ett huvud- eller sekundärförfarande har rätt att delta i andra förfaranden på samma villkor som en borgenär, bland annat vad avser rätten att närvara vid borgenärssammanträden.”

9

Artikel 33 i förordningen, med rubriken ”Vilandeförklaring”, har följande lydelse:

”1.   Den domstol som har inlett ett sekundärförfarande skall på begäran av förvaltaren i huvudförfarandet helt eller delvis vilandeförklara sekundärförfarandet, förutsatt att domstolen i sådant fall får begära att förvaltaren i huvudförfarandet vidtar lämpliga åtgärder för att säkerställa borgenärernas eller grupper av borgenärers intressen i sekundärförfarandet. En sådan begäran från förvaltaren i huvudförfarandet får avslås endast om den påtagligt saknar intresse för borgenärerna i huvudförfarandet. En vilandeförklaring får bestämmas upp till tre månader. Vilandeförklaringen får förlängas. Den får förnyas för ytterligare perioder på upp till tre månader.

2.   Den domstol som avses i punkt 1 skall häva vilandeförklaringen

10

I artikel 34 i samma förordning, som rör ”Åtgärder för att avsluta sekundärförfarandet”, föreskrivs följande:

”1.   Om den lag som är tillämplig på sekundärförfarandet tillåter att förfarandet avslutas utan likvidation genom en rekonstruktionsplan, ett ackord eller en liknande åtgärd, har förvaltaren i huvudförfarandet rätt att själv föreslå en sådan åtgärd.

Ett beslut om att sekundärförfarandet skall avslutas genom åtgärd som anges i första stycket blir slutgiltigt först om förvaltaren i huvudförfarandet samtycker till det. Saknas sådant samtycke kan beslutet dock bli slutgiltigt, om den föreslagna åtgärden inte påverkar det ekonomiska intresset hos borgenärerna i huvudförfarandet.

2.   En sådan begränsning av borgenärernas rättigheter som härrör från en i punkt 1 avsedd åtgärd och som föreslås i ett sekundärförfarande, såsom ett betalningsanstånd eller en skuldnedsättning, har inte utan samtycke av alla berörda borgenärer någon verkan beträffande sådana gäldenärens tillgångar som inte omfattas av sekundärförfarandet.

3.   Under den tid ett förfarande vilar på grund av beslut enligt artikel 33, kan endast förvaltaren i huvudförfarandet eller gäldenären med förvaltarens samtycke begära att åtgärder enligt punkt 1 vidtas i sekundärförfarandet; andra förslag om sådana åtgärder kan varken godtas eller underställas omröstning.”

11

Förordning nr 1346/2000 upphävdes genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/848 av den 20 maj 2015 om insolvensförfaranden (EUT L 141, 2015, s. 19). Enligt artikel 84.2 i den förordningen är förordning nr 1346/2000 emellertid fortfarande tillämplig i tiden (ratione temporis) på insolvensförfarandena i fråga i det nationella målet.

12

I artikel 59.2 i Zakon o finančnem poslovanju, postopkih zaradi insolventnosti in prisilnem prenehanju (lagen om finansiella transaktioner, insolvensförfaranden och tvångslikvidation, Uradni list RS, nr 126/2007), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad ZFPPIPP), föreskrivs att borgenären ska anmäla sina fordringar mot konkursgäldenären inom tre månader från offentliggörandet av förfarandet, om inte annat föreskrivs i artikel 59.3 och 59.4 ZFPPIPP.

13

Enligt artikel 298.1 ZFPPIPP ska borgenären, om fordran åtnjuter förmånsrätt, även anmäla sin förmånsrätt i konkursen inom fristen för att anmäla den prioriterade fordran, om inte annat föreskrivs i artikel 281.1 eller 282.2 ZFPPIPP.

14

I artikel 296.5 ZFPPIPP föreskrivs att om en borgenär låter fristen för att anmäla fordringar löpa ut, kan dessa inte göras gällande mot konkursgäldenären och behörig domstol ska avvisa den för sena anmälan av fordringarna. Likaså framgår det av artikel 298.5 ZFPPIPP att om borgenären inte iakttar tidsfristen för att anmäla förmånsrätt, upphör denna rätt.

15

Artikel 107.1 i Insolvenzordnung (insolvenslagen) föreskriver att för de fordringar som anmälts efter utgången av fristen för anmälan av fordringar, och som inte behandlats vid den allmänna förhandlingen angående bevisning för att fordringarna föreligger, ska det anordnas en särskild förhandling för att pröva om de fordringarna föreligger. De fordringar som anmälts mindre än 14 dagar före förhandlingen för prövning av den slutgiltiga bouppteckningen kommer inte att beaktas.

16

Genom beslut av Handelsgericht Wien (Handelsdomstolen i Wien, Österrike) av den 19 juni 2013 inleddes ett insolvensförfarande avseende Alpine Bau. NK utsågs till förvaltare. Som framgår av samma domstols beslut av den 5 juli 2013 rör det sig om ett huvudinsolvensförfarande i den mening som avses i artikel 3.1 i förordning nr 1346/2000.

17

På begäran av NK inledde Okrožno sodišče v Celju (Regiondomstolen i Celje) genom beslut av den 9 augusti 2013 ett sekundärt insolvensförfarande mot Alpine Bau GmbH, Salzburg – filialen i Celje (nedan kallat Alpine Bau Slovenien).

18

Genom ett tillkännagivande samma dag på webbplatsen för Agencija Republike Slovenije za javnopravne evidence in storitve (Republiken Sloveniens byrå för register och offentliga tjänster) underrättade Okrožno sodišče v Celju (Regiondomstolen i Celje) borgenärerna och förvaltarna i de övriga anknutna insolvensförfarandena om att de enligt artikel 32 i förordning nr 1346/2000 hade rätt att i sekundärförfarandet i Slovenien anmäla fordringarna i huvudförfarandet och i övriga sekundärförfaranden. Den satte också en frist för detta på tre månader räknat från tillkännagivandet. Den fristen löpte ut den 11 november 2013.

19

I samband med detta tillkännagivande uppmärksammade den hänskjutande domstolen även borgenärerna och förvaltarna på att om de inte anmälde sina fordringar före detta datum skulle fordringarna upphöra gentemot den insolventa gäldenären i detta sekundärförfarande, och den skulle avslå deras anmälan av fordringar i enlighet med artikel 296.5 eller artikel 298.5 ZFPPIPP.

20

Den 30 januari 2018 lämnade NK in en ansökan till Okrožno sodišče v Celju (Regiondomstolen i Celje) om att fordringar i huvudförfarandet skulle anmälas i det sekundära insolvensförfarandet, i enlighet med artikel 32.2 i förordning nr 1346/2000. Genom beslut av den 5 juli 2019 avslog nämnda domstol, med stöd av artikel 296.5 ZFPPIPP, denna anmälan av fordringar med motiveringen att den hade getts in för sent.

21

NK överklagade detta beslut till den hänskjutande domstolen, Višje sodišče v Ljubljani (Appellationsdomstolen i Ljubljana, Slovenien). Han anser att det genom artikel 32.2 i förordning nr 1346/2000 har införts en ”särskild rättighet” till förmån för förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet som är okänd i slovensk rätt. Denna särskilda rättighet ger förvaltaren rätt att anmäla fordringar från huvudförfarandet i vilket sekundärförfarande som helst, utan tidsfrist. Enligt NK skulle tillämpning av en sådan frist i praktiken leda till att han nekades sin rätt enligt artikel 32.2 i förordningen, eftersom det var omöjligt för honom att inom den tremånadersfrist som föreskrivs i slovensk lagstiftning göra gällande fordringar som ännu inte hade anmälts eller erkänts i en annan medlemsstat.

22

NK har påpekat att Alpine Baus konkurs är en av de största i Österrike och att likvidationsförfarandet har pågått under flera år. Den sista förhandlingen ägde rum den 2 oktober 2018. För att artikel 32.2 i förordning nr 1346/2000 ska kunna tillämpas på ett effektivt sätt krävs det emellertid att förvaltaren i ett huvudinsolvensförfarande av denna omfattning inte är underkastad en strikt tidsfrist för att anmäla fordringar enbart på grundval av lagstiftningen i den medlemsstat där sekundärförfarandet inletts. För att säkerställa att förordning nr 1346/2000 ges företräde kan ZFPPIPP därför inte tillämpas.

23

Alpine Bau Slovenien har däremot hävdat att enligt artikel 4.1 i förordning nr 1346/2000 ska lagen i den medlemsstat där ett insolvensförfarande inletts alltid tillämpas, om inte annat föreskrivs i den förordningen. Förordningen innehåller inte någon bestämmelse som utesluter tillämpning av nationell rätt när det gäller den frist som fastställts i ett sekundärt insolvensförfarande för förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet. Vidare föreskriver artikel 32.2 i förordning nr 1346/2000 inte någon ”särskild rättighet” för förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet. Den bestämmelsen gör det endast möjligt för förvaltaren att anmäla fordringarna som rättslig företrädare för konkursborgenärerna. En tolkning som innebär att de slovenska borgenärerna är bundna av en strikt tidsfrist för att anmäla fordringar i sekundärförfarandet, medan borgenärer från andra medlemsstater som företräds av en förvaltare inte är det, skulle skapa en skillnad i behandling mellan dessa båda borgenärskategorier. Alpine Bau Slovenien har för övrigt hävdat att det enligt ordalydelsen i artikel 32.2 i förordning nr 1346/2000 inte krävs att de fordringar som anmäls av förvaltaren i huvudförfarandet och fordringarna i övriga sekundärförfaranden först måste styrkas och godtas i dessa förfaranden.

24

Mot denna bakgrund beslutade Višje sodišče v Ljubljani (Appellationsdomstolen i Ljubljana) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Ska artikel 32.2 i förordning nr 1346/2000 tolkas så, att när konkursförvaltaren i ett huvudinsolvensförfarande anmäler fordringar i ett sekundärförfarande, är det bestämmelserna om tidsfrister för anmälan av borgenärsfordringar och om följderna av för sen anmälan enligt lagen i den stat där sekundärförfarandet genomförs som ska tillämpas?”

25

EU-domstolen erinrar inledningsvis om att den vid upprepade tillfällen har slagit fast att den omständigheten att den hänskjutande domstolen formellt sett har begränsat sina frågor till att avse tolkningen av vissa aspekter av unionsrätten inte utgör hinder för att EU-domstolen tillhandahåller den hänskjutande domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av om det har hänvisats därtill i den hänskjutande domstolens frågor eller inte (dom av den 9 juli 2020, Santen, C‑673/18, EU:C:2020:531, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

26

Den hänskjutande domstolen har således ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 32.2 jämförd med artiklarna 4 och 28 i förordning nr 1346/2000 ska tolkas så, att när konkursförvaltaren i huvudförfarandet anmäler fordringar i ett sekundärförfarande vilka redan har anmälts i huvudförfarandet, gäller de bestämmelser om tidsfrister för att anmäla fordringar och om följderna av att fordringar anmäls för sent som föreskrivs i lagen i den medlemsstat där detta sekundärförfarande inleddes.

27

Enligt artikel 32.2 i förordning nr 1346/2000 ska förvaltarna i huvud- och sekundärförfarandena i de övriga förfarandena anmäla de fordringar som anmälts i det förfarande i vilket de utsetts, under förutsättning att detta är till fördel för borgenärerna i det förfarande de själva handhar, med förbehåll för borgenärernas rätt att motsätta sig det eller återkalla sin anmälan, när den tillämpliga rättsordningen tillåter det.

28

Som framgår av dess lydelse innebär denna bestämmelse en principiell skyldighet för förvaltaren att i övriga anknutna insolvensförfaranden anmäla fordringar som redan har anmälts i det insolvensförfarande för vilket denne har utsetts. Varken denna bestämmelse eller övriga bestämmelser i förordning nr 1346/2000 innehåller däremot några närmare uppgifter om vilka frister som gäller för en sådan anmälan av fordringar eller följderna av om en sådan anmälan görs för sent.

29

Artikel 4.1 i förordning nr 1346/2000 stadgar dock att om inte annat föreskrivs i denna förordning ska lagen i den medlemsstat inom vars territorium insolvensförfarandet inleds, kallad ”inledningsstaten”, vara tillämplig på insolvensförfarandet och dess verkningar. Som framgår av skäl 23 i förordningen är denna lagvalsregel tillämplig såväl på huvudförfarandet som på sekundärförfaranden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 januari 2010, MG Probud Gdynia, C‑444/07, EU:C:2010:24, punkt 25). Artikel 28 i förordningen stadgar att om inte annat föreskrivs i förordningen ska lagen i den medlemsstat inom vars territorium sekundärförfarandet inleds vara tillämplig på det förfarandet.

30

För det andra innehåller artikel 4.2 i förordning nr 1346/2000, som preciserar räckvidden av artikel 4.1, en icke uttömmande uppräkning av de olika aspekter av förfarandet som regleras av lagen i inledningsstaten, däribland, bland annat, i led h, hur fordringar skall anmälas, styrkas och godtas.

31

Domstolen har av detta dragit slutsatsen att för att inte förta den ändamålsenliga verkan av dessa bestämmelser, ska verkningarna av att inledningsstatens lag inte iakttas i fråga om anmälan av fordringar och, i synnerhet, de frister som föreskrivs i det avseendet prövas mot bakgrund av det landets lag (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2016, ENEFI, C‑212/15, EU:C:2016:841, punkt 18 och där angiven rättspraxis).

32

Av detta följer att eftersom förordning nr 1346/2000 inte harmoniserar fristerna för att anmäla fordringar i de insolvensförfaranden som omfattas av dess tillämpningsområde, får – enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi – sådana föreskrivas i den inhemska rättsordningen i varje medlemsstat, under förutsättning att de bestämmelserna varken är mindre förmånliga än dem som reglerar liknande situationer där nationell rätt är tillämplig (likvärdighetsprincipen) eller medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2016, ENEFI, C‑212/15, EU:C:2016:841, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

33

Tidsfristerna för att i ett sekundärt insolvensförfarande anmäla fordringar som anmälts i ett insolvensförfarande som har anknytning till detta och som inletts i en annan medlemsstat av förvaltaren i sistnämnda förfarande, med tillämpning av artikel 32.2 i förordningen, regleras närmare bestämt av lagen i den stat där det sekundära förfarandet inleddes, under förutsättning att de likvärdighets- och effektivitetsprinciper som beskrivs i punkten ovan iakttas.

34

I förevarande fall har NK, som är förvaltare i huvudinsolvensförfarandet, gjort gällande att denna bestämmelse ska tolkas så, att den ger förvaltaren i huvudförfarandet en ”särskild rätt” att i sekundärförfarandet anmäla fordringar som redan har anmälts i huvudförfarandet, där han är förvaltare, utan att omfattas av de frister för anmälan som föreskrivs i lagen i den stat där sekundärförfarandet inleddes. Denna särskilda rättighet motiveras av förvaltarens skyldighet att invänta att fordringarna styrks och godtas i huvudinsolvensförfarandet innan de anmäls i ett sekundärförfarande.

35

Förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet har visserligen vissa befogenheter som ger denne möjlighet att påverka det sekundära insolvensförfarandet så att detta inte äventyrar huvudförfarandets skyddssyfte. Enligt artikel 33.1 i förordning nr 1346/2000 kan förvaltaren begära att likvidationen ska vilandeförklaras, under en period som visserligen är begränsad till tre månader men som kan förlängas eller förnyas med ytterligare perioder av samma längd. Enligt artikel 34.1 i samma förordning har förvaltaren rätt att föreslå att sekundärförfarandet avslutas genom en rekonstruktionsplan, ett ackord eller en liknande åtgärd. Under den tid ett förfarande vilar på grund av beslut enligt artikel 33.1 i förordningen, kan enligt artikel 34.3 i förordningen, endast förvaltaren i huvudförfarandet eller gäldenären med förvaltarens samtycke lägga fram ett sådant förslag (dom av den 22 november 2012, Bank Handlowy och Adamiak, C‑116/11, EU:C:2012:739, punkt 61).

36

Det ska även noteras att enligt den princip om lojalt samarbete som föreskrivs i artikel 4.3 FEU ska den domstol som är behörig att inleda ett sekundärförfarande vid tillämpningen av dessa bestämmelser beakta föremålet för huvudförfarandet och ta hänsyn till systematiken i förordning nr 1346/2000, vilken såsom framgår bland annat av skäl 20 i förordningen syftar till att få gränsöverskridande insolvensförfaranden att fungera effektivt genom en tvingande samordning av huvud- och sekundärförfarandena som garanterar att huvudförfarandet ges företräde (dom av den 22 november 2012, Bank Handlowy och Adamiak, C‑116/11, EU:C:2012:739, punkt 62).

37

Förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet kan emellertid inte, med stöd av artikel 32.2 i förordning nr 1346/2000, bortse från de tidsfrister för att anmäla fordringar som föreskrivs i lagen i den stat där det sekundärförfarande inleddes i vilket förvaltaren anmäler fordringar som redan har anmälts i det huvudförfarande för vilket denne utsetts.

38

Förordning nr 1346/2000 vilar nämligen på principen om likabehandling av alla borgenärer, som i tillämpliga delar ligger till grund för varje insolvensförfarande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 juni 2018, Tarragó da Silveira, C‑250/17, EU:C:2018:398, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

39

Eftersom förvaltarna, inom ramen för artikel 32.2 i förordning nr 1346/2000, agerar i borgenärernas namn och för deras räkning, kan den bestämmelsen inte tolkas så, att förvaltarna kan avvika från lagen i inledningsstaten, som reglerar fristerna för att anmäla dessa fordringar, medan borgenärer som handlar i eget namn och för egen räkning inte kan göra det. Sistnämnda borgenärer skulle då missgynnas i förhållande till dem vilkas fordringar har anmälts av förvaltaren i ett annat, anknutet förfarande.

40

Borgenärer som handlar i eget namn och för egen räkning skulle då inte bara vara skyldiga att iaktta fristerna för att anmäla sina fordringar utan också, för det fall de anmäldes för sent, drabbas av de följder som föreskrivs i lagen i inledningsstaten. Borgenärer som företräds av förvaltaren i ett annat, anknutet förfarande skulle däremot helt undgå preklusionsfrister och inte behöva utstå några som helst konsekvenser av att fristen för anmälan löpt ut. En sådan skillnad i behandling skulle riskera att leda till ett oberättigat ingrepp i rättigheterna för en borgenärskategori.

41

I motsats till vad NK har gjort gällande i sitt skriftliga yttrande, kan artikel 32.2 i förordning nr 1346/2000 i alla händelser inte tolkas så, att förvaltaren i huvudinsolvensförfarandet måste invänta att de fordringar som denne avser att inge i sekundärförfarandet har styrkts och godtagits i huvudförfarandet innan förvaltaren kan anmäla dem i sekundärförfarandet. Som framgår av punkterna 28 och 29 ovan regleras nämligen strykandet och godtagandet av fordringar, enligt artikel 4.2 h i förordningen, av lagen i inledningsstaten. Det ankommer således på förvaltaren i sekundärförfarandet att, mot bakgrund av lagen i den stat där sekundärförfarandet inletts, pröva huruvida de anmälda fordringarna kan godtas. Den omständigheten att förvaltaren i huvudförfarandet har styrkt fordringarna enligt den nationella rätt som är tillämplig på huvudförfarandet är a priori inte relevant för att styrka dessa fordringar i sekundärförfarandet.

42

Av vad som anförts följer att den hänskjutna frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 32.2 jämförd med artiklarna 4 och 28 i förordning nr 1346/2000 ska tolkas så, att när konkursförvaltaren i huvudförfarandet anmäler fordringar i ett sekundärförfarande vilka redan har anmälts i huvudförfarandet, gäller de bestämmelser om tidsfrister för att anmäla fordringar och om följderna av att fordringar anmäls för sent som föreskrivs i lagen i den medlemsstat där detta sekundärförfarande inleddes.

43

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (nionde avdelningen) följande:

Artikel 32.2 jämförd med artiklarna 4 och 28 i rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden ska tolkas så, att när konkursförvaltaren i huvudförfarandet anmäler fordringar i ett sekundärförfarande vilka redan har anmälts i huvudförfarandet, gäller de bestämmelser om tidsfrister för att anmäla fordringar och om följderna av att fordringar anmäls för sent som föreskrivs i lagen i den medlemsstat där detta sekundärförfarande inleddes.