1.

Den kommersiella kopieringsapparaten som introducerades i slutet av 1950-talet var kanske bara det första i en rad tekniska framsteg som utmanade den traditionella synen på upphovsrätt och närstående rättigheter och i synnerhet undantagen från och inskränkningarna av dessa rättigheter. Kopieringsapparaten gjorde att upphovsrättsligt skyddat material lätt kunde mångfaldigas på ett sätt som var praktiskt taget omöjligt att övervaka eller upptäcka. Den digitala revolution som har pågått sedan uppkomsten av internet och World Wide Web i början av 1990-talet, har inneburit att dessa traditionella synsätt har utmanats i än högre grad.

2.

Förevarande begäran om förhandsavgörande aktualiserar en annan aspekt av detta framväxande problem. Får en fysisk person som lagligen innehar upphovsrättsligt skyddat material göra en kopia av det materialet uteslutande för eget bruk och mot betalning av en avgift lagra den kopian på en kommersiell server med hjälp av datormolnsteknik och, om så är fallet, vilken ersättning ska då (eventuellt) betalas till rättsinnehavaren? Detta är i korthet den fråga som ställs i förevarande begäran om förhandsavgörande från Oberlandesgericht Wien (Regionala överdomstolen i Wien, Österrike), vilken inkom till domstolens kansli den 15 september 2020. Begäran rör tolkningen av artikel 5.2 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället. ( 2 )

3.

Denna begäran om förhandsavgörande har hänskjutits i ett mål mellan å ena sidan upphovsrättsorganisationen Austro-Mechana Gesellschaft zur Wahrnehmung mechanisch-musikalischer Urheberrechte Gesellschaft mbH (nedan kallad Austro-Mechana) och å andra sidan Strato AG (nedan kallat Strato), som är ett bolag som är etablerat i Tyskland och som tillhandahåller en tjänst i form av lagring av data i molnet. Målet vid den hänskjutande domstolen rör frågan huruvida Strato ska betala ersättning för lagringsmedier med avseende på molnbaserad lagringskapacitet som bolaget erbjuder fysiska personer för privat bruk i Österrike.

4.

Denna begäran om förhandsavgörande ger domstolen tillfälle att pröva frågan om fysiska personers kopiering för privat bruk i den digitala miljön och närmare bestämt frågan om mångfaldigande eller lagring i molnet ( 3 ) av upphovsrättsligt skyddat innehåll.

5.

Det är viktigt att understryka att när ett ”privatkopieringsundantag” från den ensamrätt till mångfaldigande som föreskrivs i artikel 2 i direktiv 2001/29 har föreskrivits av en medlemsstat i enlighet med artikel 5.2 b i det direktivet, är sådan kopiering laglig under förutsättning att en så kallad rimlig kompensation betalas till rättsinnehavaren. Om medlemsstaten i fråga däremot inte föreskriver något undantag enligt artikel 5.2 b, är sådant mångfaldigande av upphovsrättsligt skyddat material utan rättsinnehavarens samtycke givetvis helt olagligt, eftersom det strider mot artikel 2. ( 4 )

6.

I förevarande mål ombeds domstolen att i första hand pröva huruvida undantaget för privatkopiering även är tillämpligt när det gäller mångfaldigande i molnet av upphovsrättsligt skyddat material som fysiska personer gör för privat bruk och, om så är fallet, i vilken omfattning. För det fallet att domstolen finner att undantaget för privatkopiering även är tillämpligt när det gäller sådant mångfaldigande, ombeds den att pröva frågan om vilken (eventuell) ”rimlig kompensation” enligt bestämmelserna i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 som ska betalas till rättsinnehavare för molnlagring som internetleverantörer erbjuder fysiska personer för privat bruk.

7.

Om det visar sig att fysiska personer redan har betalat en avgift när de köpt apparater, medier eller utrustning – som smarttelefoner, surfplattor eller datorer ( 5 ) – som möjliggör lagring och därmed mångfaldigande av upphovsrättsligt skyddat innehåll i molnet och ger rättighetshavare (rimlig) kompensation för den skada de lidit till följd av kopieringen, uppkommer frågan huruvida internetleverantörer som tillhandahåller lagring i molnet av samma innehåll ska betala en (ytterligare) avgift för den ”rimliga kompensation” som föreskrivs i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29.

8.

Innan jag bedömer dessa frågor ska jag emellertid redogöra för de bestämmelser som är tillämpliga i målet.

9.

Skälen 2, 5, 9, 10, 31, 32, 35, 38 och 44 i direktiv 2001/29 har följande lydelse:

…

…

…

…

…

…

10.

I artikel 2 i direktiv 2001/29, som har rubriken ”Rätten till mångfaldigande”, föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall föreskriva en ensamrätt att tillåta eller förbjuda direkt eller indirekt, tillfälligt eller permanent, mångfaldigande, oavsett metod och form, helt eller delvis

11.

I artikel 3 i direktiv 2001/29, som har rubriken ”Rätten till överföring av verk till allmänheten och rätten att göra andra alster tillgängliga för allmänheten”, föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall ge upphovsmän en ensamrätt att tillåta eller förbjuda varje överföring till allmänheten av deras verk, på trådbunden eller trådlös väg, inbegripet att verken görs tillgängliga för allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dessa verk från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.

2.   Medlemsstaterna ska ge ensamrätt att tillåta eller förbjuda tillgängliggörandet för allmänheten, på trådbunden eller trådlös väg, på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dem från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer,

3.   De rättigheter som avses i punkterna 1 och 2 skall inte anses vara konsumerade genom någon form av överföring till allmänheten eller genom att alster görs tillgängliga för allmänheten enligt denna artikel.”

12.

Artikel 5 i direktiv 2001/29 har rubriken ”Undantag och inskränkningar”. I artikel 5.2 b föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna får föreskriva undantag eller inskränkningar från den rätt till mångfaldigande som avses i artikel 2 i följande fall:

…

13.

Artikel 5.5 i samma direktiv har följande lydelse:

”De undantag och inskränkningar som föreskrivs i punkterna 1, 2, 3 och 4 får endast tillämpas i vissa särskilda fall som inte strider mot det normala utnyttjandet av verket eller annat alster och inte oskäligt inkräktar på rättsinnehavarnas legitima intressen.”

14.

42b § stycke 1 i den österrikiska Urheberrechtsgesetz (upphovsrättslagen) ( 6 ) (nedan kallad UrhG), i den lydelse som var tillämplig vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet, ( 7 ) föreskrivs följande:

”1)   Om det av ett verk … på grund av dess art kan förväntas att det upptas på ett lagringsmedium … för eget eller privat bruk har upphovsmannen rätt till skälig ersättning (ersättning för lagringsmedier), när alla typer av lagringsmedier som är lämpliga för sådant mångfaldigande saluförs yrkesmässigt i Österrike.”

15.

Austro-Mechana är en upphovsrättsorganisation som i eget namn, men i sina rättsinnehavares intresse och för deras räkning tillvaratar nyttjanderätt och rätt till ersättning i samband med musikaliska verk med eller utan text. Till de intressen som upphovsrättsorganisationer som Austro-Mechana ska tillvarata hör särskilt den lagstadgade rätten till ersättning enligt 42b § stycke 1 UrhG, det vill säga rätten till ersättning för lagringsmedier.

16.

Austro-Mechana väckte talan vid Handelsgericht Wien (Handelsdomstolen i Wien, Österrike) mot Strato, som är ett bolag etablerat i Tyskland och som tillhandahåller en tjänst kallad ”HiDrive”. Tjänsten i fråga är enligt leverantörens beskrivning ”ett virtuellt minne som arbetar lika snabbt och är lika enkelt att använda som en (extern) hårddisk”. Strato lockar med att lagringsplatsen ”har tillräckligt utrymme för att spara foton, musik och filmer centralt på ett enda ställe”.

17.

Austro-Mechana begärde redovisning och därefter betalning av ersättning för lagringsmedier från Strato enligt 42b § stycke 1 UrhG. Enligt Austro-Mechana är 42b § stycke 1 UrhG avsiktligt formulerad i allmänna ordalag, varför ersättning för lagringsmedier är tillämplig även när alla typer av lagringsmedier ”saluförs” yrkesmässigt i Österrike – oavsett på vilket sätt och i vilken form – vilket även innefattar tillhandahållande av lagringsplats i molnet. Avgränsningen ”saluförs” avser inte den fysiska spridningen, utan ger medvetet utrymme för att inkludera alla åtgärder genom vilka användarna i Österrike således tillhandahålls lagringsplats för mångfaldigande för (eget eller) privat bruk. Dessutom klargörs det även i 42b § stycke 3 UrhG att det saknar betydelse huruvida saluföringen sker från Österrike eller från utlandet.

18.

Strato bestred yrkandet. Enligt Strato framgår det inte av den gällande lydelsen av den österrikiska upphovsrättslagen att ersättning ska betalas för molntjänster. Lagstiftaren underlät snarare medvetet att införliva denna möjlighet med kännedom om de tekniska möjligheterna. Strato anser att molntjänster och fysiska lagringsmedier inte kan jämföras med varandra. En tolkning som också inkluderar molntjänster är inte möjlig. Det saluförs inga lagringsmedier, utan det tillhandahålls endast lagringsplats. Strato menar att bolaget inte säljer eller hyr ut fysiska lagringsmedier till Österrike, utan endast erbjuder lagringsplats online på sina servrar som är belägna i Tyskland. Strato gör också gällande att bolaget redan indirekt betalat upphovsrättsavgift för sina servrar i Tyskland (eftersom tillverkaren eller importören har vägt in den i priset). Även de österrikiska användarna har redan betalat upphovsrättsavgift för de apparater som krävs för att innehåll ska kunna laddas upp i molnet. Ytterligare en ersättning för lagringsmedier för molnminnen skulle enligt Strato leda till dubbel eller till och med tredubbel avgiftsskyldighet.

19.

Handelsgericht Wien ogillade talan. Den fann i huvudsak att upphovsmän och innehavare av närstående rättigheter (”rättsinnehavare”) har rätt till skälig ersättning när lagringsmedier saluförs yrkesmässigt (från en plats i Österrike eller utomlands), om det av ett alster som skyddas av upphovsrätt på grund av dess art kan förväntas att det mångfaldigas genom att lagras på ett lagringsmedium för eget eller privat bruk (på ett sätt som är tillåtet enligt 42 § styckena 2–7 UrhG), och detta gäller med avseende på alla typer av lagringsmedier som är lämpliga för sådana mångfaldiganden.

20.

Handelsgericht Wien slog fast att 42b § stycke 1 UrhG, där det uttryckligen talas om ”alla typer av lagringsmedier”, även innefattar – interna och externa – hårddiskar i datorer. Handelsgericht Wien konstaterade även att molntjänster finns i de mest varierande former. Föremålet för tjänsten består i en försäkran om att användarna disponerar en viss lagringskapacitet utan att de har rätt att få innehållet lagrat på en viss server eller på vissa servrar. De kan endast hämta lagringskapaciteten ”någonstans i leverantörens moln”. Strato överlåter således inte några lagringsmedier till sina kunder, utan tillhandahåller lagringskapacitet online – som en tjänst. Handelsgericht Wien påpekade att i sakkunnigutlåtandet beträffande förslaget till Urh-Nov, ( 8 ) krävdes det visserligen uttryckligen och med förslag till formuleringar att molnlagring skulle beaktas, men lagstiftaren valde medvetet att inte införa en sådan bestämmelse.

21.

Austro-Mechana överklagade domen till den hänskjutande domstolen. Den hänskjutande domstolen anser att svaret på frågan huruvida artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 omfattar lagring av upphovsrättsligt skyddat innehåll i molnet inte är helt uppenbart. I detta sammanhang konstaterar den hänskjutande domstolen att EU‑domstolen i dom av den 29 november 2017, VCAST (C‑265/16, EU:C:2017:913; nedan kallad domen VCAST), slog fast att lagring av skyddat innehåll i ett moln ska anses vara ett utnyttjande av rättigheter som enbart upphovsmannen får göra.

22.

Mot bakgrund av ovan anförda överväganden beslöt Oberlandesgericht Wien (Regionala överdomstolen i Wien) att förklara målet vilande och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

23.

Skriftliga yttranden har inkommit från Austro-Mechana, Strato, den danska, den franska, den nederländska och den österrikiska regeringen samt Europeiska kommissionen.

24.

Vid förhandlingen den 7 juli 2021 yttrade de sig alla muntligen med undantag av den danska regeringen.

25.

Genom sin första fråga vill den hänskjutande domstolen få klarlagt huruvida undantaget för privatkopiering i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 innefattar mångfaldiganden som fysiska personer gör för privat bruk på lagringsplats eller kapacitet (i molnet) som görs tillgänglig eller tillhandahålls av en tredje part som är en internetleverantör. Den hänskjutande domstolen undrar i korthet om formuleringen ”på alla typer av medier” i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 innefattar mångfaldiganden som bygger på molntjänster som en tredje part tillhandahåller.

26.

Det framgår av handlingarna i målet vid EU-domstolen att den första frågan bland annat uppkom på grund av formuleringen ”saluförs yrkesmässigt i Österrike” som finns i 42b § stycke 1 UrhG. Strato har vid såväl den hänskjutande domstolen som EU-domstolen gjort gällande att den österrikiska lagstiftaren genom att använda sig av den formuleringen uppenbart hade för avsikt att införa en modell för kompensation till rättsinnehavare som enbart är inriktad på saluföring av fysiska lagringsmedier och som därmed utesluter användning av molntjänster som tillhandahålls av tredje part. ( 9 )

27.

Det framgår även av beslutet att begära förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen önskar ett klargörande av domen VCAST och i synnerhet av i vilken mån den domen kan tillämpas på omständigheterna och tvisten i det nationella målet.

28.

Det bör påpekas att till skillnad från undantaget i artikel 5.1 i artikel 2001/29 som är av tvingande karaktär, får medlemsstaterna själva välja om de ska tillämpa undantagen eller inskränkningarna i artikel 5.2 och 5.3 i det direktivet med avseende på rätten till mångfaldigande. ( 10 )

29.

I sitt förslag till avgörande i de förenade målen VG Wort (C‑457/11–C‑460/11, EU:C:2013:34, punkterna 35–37), påpekade generaladvokat Sharpston att undantagens eller inskränkningarnas fakultativa karaktär ger medlemsstaterna en viss frihet på detta område. Hon fann således att en medlemsstat får införa en åtgärd som är mindre långtgående än bestämmelserna i fråga. Enligt generaladvokat Sharpston kan en medlemsstat till exempel enligt artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 föreskriva ett undantag för mångfaldigande som en fysisk person gör för privata studier, eftersom tillämpningsområdet för ett sådant undantag skulle vara snävare än (och helt omfattas av) vad som tillåts enligt direktivet.

30.

Det bör vidare påpekas att domstolen senare i sin dom av den 5 mars 2015, Copydan Båndkopi (C‑463/12, EU:C:2015:144, punkt 33) slog fast att medlemsstaterna inte får införa närmare bestämmelser om rimlig kompensation, vilka medför en omotiverad skillnad i behandlingen mellan olika kategorier av näringsidkare som saluför jämförbara varor, vilka omfattas av undantaget för privatkopiering, eller mellan olika kategorier av användare av skyddade alster.

31.

Jag anser att samma synsätt bör tillämpas på tjänster. Mer generellt kan sägas att även om medlemsstaterna har ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning ( 11 ) när det gäller hur de ska använda sig av undantaget i artikel 5.2 b i sin nationella lagstiftning, får de inte lagstifta om detta på ett sådant sätt att det strider mot eller på annat sätt är oförenligt med själva det bakomliggande syftet med direktiv 2001/29. ( 12 ) Det är till exempel viktigt att påpeka att en medlemsstat som väljer att använda sig av undantaget i artikel 5.2 b måste göra det på ett teknikneutralt ( 13 ) sätt.

32.

Det som förevarande mål följaktligen handlar om är det faktiska tillämpningsområdet för artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 och inte i vilken utsträckning detta tillämpningsområde får inskränkas av en medlemsstat när den införlivar den bestämmelsen med nationell rätt genom att (kanske på ett omotiverat sätt) bara påföra en avgift för privatkopiering på vissa varor eller tjänster. Här är formuleringarna i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 tydliga: Medlemsstaterna får föreskriva undantag från den ensamrätt till mångfaldigande som avses i artikel 2 i det direktivet för mångfaldigande på alla typer av medier utfört av en fysisk person ( 14 ) för privat bruk och där syftet varken direkt eller indirekt är kommersiellt, under förutsättning att rättsinnehavarna får rimlig kompensation. ( 15 )

33.

Det följer av domstolens fasta praxis att bestämmelser som artikel 5.2 b i direktiv 2001/29, som medger undantag från rätten till mångfaldigande enligt artikel 2 i det direktivet, ska tolkas restriktivt, vilket innebär att de inte kan tolkas så att det omfattar andra situationer än dem som uttryckligen anges. ( 16 ) Domstolen har även slagit fast att en fysisk persons kopiering för privat bruk ska anses utgöra en handling som är ägnad att medföra skada för den berörda rättsinnehavaren, när detta sker utan föregående tillstånd från den rättsinnehavaren. ( 17 ) Domstolen har även funnit att artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 visserligen ska förstås så, att undantaget för privatkopiering förvisso förhindrar rättsinnehavaren att stödja sig på sin ensamrätt att tillåta eller förbjuda mångfaldigande för att hindra privatkopiering av deras verk. Samtidigt ska denna bestämmelse inte anses medföra att upphovsrättsinnehavaren utöver denna uttryckligt stadgade inskränkning måste tolerera intrång i sina rättigheter i samband med privatkopiering. ( 18 )

34.

Den hänskjutande domstolen har i sitt beslut att begära förhandsavgörande angett att 42b § stycke 1 UrhG införlivar undantaget för privatkopiering i artikel 45.2 b i direktiv 2001/29. Artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 innehåller emellertid ingen formulering som motsvarar formuleringen ”saluförs yrkesmässigt i Österrike” i 42b § stycke 1 UrhG. Det finns heller inget som tyder på att unionslagstiftaren skulle haft för avsikt att begränsa tillämpningsområdet för artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 till att enbart omfatta fysiska medier.

35.

Tvärtom får man ett tydligt intryck av att användningen av den breda och teknikneutrala formuleringen – ”mångfaldigande på alla typer av medier” ( 19 ) – i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 talar emot en sådan tolkning. ( 20 ) Jag anser att enbart en bokstavstolkning av den formuleringen ( 21 ) visar att undantaget inte är begränsat till mångfaldigande på fysiska medier eller i en analog eller icke-digital form. ( 22 ) Undantaget omfattar således bland annat mångfaldigande i både analog och digital form ( 23 ) samt mångfaldigande på ett fysiskt medium som papper eller CD/DVD-skivor eller på ett något mer immateriellt medium som i det nationella målet där lagringsutrymme eller kapacitet ( 24 ) tillhandahålls i molnet av en internetleverantör. I det här sammanhanget ska lydelsen av artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 jämföras med artikel 5.2 a i det direktivet, eftersom den sistnämnda artikeln uttryckligen föreskriver att den enbart omfattar ”mångfaldigande på papper eller varje annat liknande medium”. ( 25 )

36.

Den slutsatsen stöds dessutom av ett av de viktigaste målen med direktiv 2001/29, nämligen att förhindra att upphovsrättsskyddet i EU blir förlegat eller föråldrat på grund av den tekniska utvecklingen och framväxten av nya former för utnyttjande av upphovsrättsskyddat innehåll. ( 26 ) Det målet skulle emellertid undergrävas om de undantag från och inskränkningar av skyddet som enligt skäl 31 i direktiv 2001/29 fastställs med hänsyn till den nya elektroniska miljön, skulle tolkas på ett sätt som innebär att liknande hänsyn inte ska tas till denna tekniska utveckling och i synnerhet framväxten av digitala medier och molntjänster. ( 27 )

37.

Min slutsats i den här frågan påverkas inte av att upphovsrättsligt skyddat innehåll mångfaldigas på lagringsplats i molnet som gjorts tillgängligt eller tillhandahållits av en tredje part som är en internetleverantör. I domen VCAST, ( 28 ) vilken också handlade om molntjänster – om än i ett annat sammanhang där olaglig nedladdning av upphovsrättsligt skyddat tv-material möjliggjordes – upprepade domstolen sin fasta praxis att det inte krävs att de berörda privatpersonerna förfogar över utrustning för mångfaldigande för att de med framgång ska kunna göra gällande artikel 5.2 b i direktiv 2001/29. Apparater eller en tjänst för mångfaldigande kan således även tillhandahållas av tredje man, vilket utgör den nödvändiga faktiska förutsättningen för att fysiska personer ska kunna erhålla privatkopior. ( 29 )

38.

Som jag nyss påpekade användes i det mål som gav upphov till domen VCAST molnteknik av VCAST för att på kommersiell grund ge tillgång till (upphovsrättsligt skyddade) tv-program som producerats av italienska tv-kanaler. I det målet tillhandahöll VCAST på ett rättsstridigt sätt sina kunder en molntjänst för fjärrstyrd videoinspelning. ( 30 ) Förevarande mål rör däremot enbart tillhandahållande av lagringskapacitet i molnet och en möjlighet för fysiska personer att för privat bruk lagra lagligt förvärvat upphovsrättsligt skyddat material på tjänsteleverantörens datorer/servrar. Dessa moderna tekniska framsteg får dock inte skymma det faktum att ur rättslig synvinkel kan detta vara likvärdigt med att fotokopiera en hel bok eller att ”bränna” en kopia av en CD-skiva på en dators hårddisk, när boken eller CD-skivan, för att ta de här exemplen, båda har köpts av konsumenten i fråga. ( 31 )

39.

Det upphovsrättsintrång som framkom i domen VCAST var visserligen mer flagrant och skadligt för rättsinnehavaren än det som eventuellt har framkommit genom omständigheterna i förevarande mål, eftersom överföringen till allmänheten i det målet hade formen av en olaglig sändning som inte hade godkänts av rättsinnehavaren. Faktum kvarstår dock att i båda fallen mångfaldigar en fysisk person upphovsrättsligt skyddat innehåll på ett ”medium”. Det framgår således klart av domen VCAST (och tidigare rättspraxis) att domstolen redan underförstått har godtagit att denna rättspraxis och artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 är tillämpliga på sådana mångfaldiganden av upphovsrättsligt skyddat innehåll i molnet. ( 32 ) Inte heller här får man bortse från det faktum att i de fall där en medlemsstat använder sig av alternativet i artikel 5.2 b är en fysisk persons mångfaldigande för privat bruk inte rättsstridigt ( 33 ) under förutsättning att en rimlig kompensation betalas.

40.

Den som tillhandahåller sådana anordningar eller tjänster för mångfaldigande, får emellertid inte göra upphovsrättsligt skyddat innehåll tillgängligt utan rättsinnehavarens tillstånd. Artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 förutsätter således att rättsinnehavaren inte på annat sätt har berövats sin rätt att förbjuda eller tillåta tillgång till det skyddade innehåll som fysiska personer kan vilja kopiera för privat bruk i enlighet med bestämmelserna i direktivet. ( 34 ) I sin dom av den 10 april 2014, ACI Adam m.fl. (C‑435/12, EU:C:2014:254, punkt 41), slog domstolen fast att artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 ska tolkas så, att den inte omfattar privatkopior från en olaglig källa. ( 35 )

41.

Enligt artikel 5.2 b i direktiv 2001/29, rör det undantag eller den inskränkning som föreskrivs där enbart den rätt till mångfaldigande som avses i artikel 2 i det direktivet. ( 36 ) Det omfattar bland annat inte den rätt till överföring av verk till allmänheten och att göra andra alster tillgängliga för allmänheten som avses i artikel 3 i det direktivet.

42.

Det framgår tydligt av de faktiska omständigheterna i domen VCAST att internetleverantören i det fallet hade tillhandahållit två tjänster som utgjordes av att mångfaldiga och ställa de verk och alster som berörs till förfogande, vilka sedan sparades på en lagringsplats i molnet som användaren har köpt från en annan leverantör. ( 37 ) Som jag tidigare har nämnt finns det i de faktiska omständigheter som den hänskjutande domstolen har redovisat inget som tyder på att Strato skulle ha tillhandahållet fysiska personer några andra tjänster än lagringskapacitet i molnet för privat bruk.

43.

Mot bakgrund av ovanstående överväganden anser jag att formuleringen ”på alla typer av medier” i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 innefattar mångfaldiganden som bygger på molntjänster som en tredje part tillhandahåller.

44.

Mot bakgrund av mitt förslag till svar på den första tolkningsfrågan, är det nödvändigt att besvara den hänskjutande domstolens andra fråga. Genom den andra frågan vill den hänskjutande domstolen i korthet få klarlagt huruvida artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 kräver att nationell lagstiftning om privatkopiering som 42b § stycke 1 UrhG ska föreskriva att skälig ersättning ska betalas till rättsinnehavare för lagringskapacitet i molnet som tredje part tillhandahåller fysiska personer för privat bruk. Denna fråga ställs mot bakgrund av att 42b § stycke 1 UrhG inte föreskriver någon skyldighet att betala avgifter för molntjänster. Bestämmelsen föreskriver emellertid en skyldighet att betala avgifter för en rad medier.

45.

Det ska här erinras om att Strato gjorde gällande vid den hänskjutande domstolen att bolaget ”indirekt har betalat upphovsrättsavgift för sina servrar i Tyskland (eftersom tillverkaren eller importören har vägt in den i priset), och även (de österrikiska) användarna har redan betalat upphovsrättsavgift för de apparater som krävs för att innehåll ska kunna kan laddas upp i molnet. Ytterligare en ersättning för lagringsmedier för molnminnen skulle leda till dubbel eller till och med tredubbel avgiftsskyldighet.”

46.

Austro-Mechana anser att mångfaldigande i molnet vållar rättsinnehavarna skada på liknande sätt som distribution av inspelningsmedier eller apparater för mångfaldigande eller tillhandahållande av tjänster för mångfaldigande och därför måste bli föremål för en skälig ersättning. Austro-Mechana anser därför att 42b § stycke 1 UrhG ska tolkas i överensstämmelse med artikel 5.2 b i direktiv 2001/29, på så sätt att den rimliga kompensation som föreskrivs där ska betalas för tillhandahållande av tjänster för mångfaldigande i molnet.

47.

Strato anser att den österrikiska lagstiftaren uttryckligen undantog molntjänster från 42b § stycke 1 UrhG för att undvika dubbel eller tredubbel avgiftsskyldighet. Strato påpekar att för att molntjänster ska kunna användas, måste det skyddade materialet finnas på ett lagringsmedium innan det kan laddas upp i molnet. Enligt österrikisk lag måste en upphovsrättsavgift betalas för det lagringsmedium (en mobiltelefon, dator eller surfplatta) med hjälp av vilket privatkopieringen görs. Dessutom menar Strato att användaren betalar en royalty för att få tillgång till originalet. Strato gör vidare gällande att användaren inte kan göra så mycket med inspelningen av privatkopieringen i sig i molnet. I stället använder sig den privata användaren av molnet för att få tillgång till det nedladdade innehållet på annan terminalutrustning eller för att spara det där. Sådan utrustning har emellertid egna lagringsmedier för vilka en avgift tas ut. Enligt Strato har rättsinnehavarna enbart på användarsidan upp till tre olika intäktskällor: För det första det inledande förvärvet av verket, för det andra lagringen på den terminalutrustning som används för uppladdning, för vilken en avgift ska erläggas, och för det tredje lagring på den terminalutrustning som används för nedladdning, för vilken en avgift också ska erläggas. Strato anser även, analogt med dom av den 27 juni 2013, VG Wort m.fl. (C‑457/11–C‑460/11, EU:C:2013:426, punkt 78), att när apparater som sammanlänkats används för privatkopiering, får kravet på rimlig kompensation åläggas en av de sammanlänkade apparaterna.

48.

Den österrikiska regeringen anser att en server med hjälp av vilken molntjänster erbjuds privatpersoner, utgör ett inspelningsmedium för vilket tillverkaren eller importören är skyldig att betala ersättning. Denna ersättning vältras över på den som tillhandahåller molntjänsterna. Det behöver därför inte riktas något ytterligare krav på ersättning mot den som tillhandahåller molntjänsterna och det riskerar dessutom att ge upphov till överkompensation.

49.

Den danska regeringen anser att molntjänster inte kan likställas med att tillhandahålla privatpersoner digital utrustning eller digitala apparater och medier för mångfaldigande eller att tillhandahålla dem en tjänst för mångfaldigande. Den anser därför att domen Padawan, vilken är tillämplig på fysiska lagringsmedier som CD- och DVD-skivor och meddelades innan molntjänster fanns, inte kan tillämpas på omständigheterna i förevarande mål. Enligt den danska regeringen är molntjänster inte nödvändiga för att fysiska personer ska kunna få tillgång till kopior för privat bruk. Molntjänster är bara en digital lagringsplats för digitalt innehåll, och privatpersoner kan bara få tillgång till innehåll som lagras på det sättet med hjälp av det slags lagringsmedier som används för att först påbörja lagringen, det vill säga smarttelefoner och datorer. Det är därför dessa inledande lagringsmedier – och inte molntjänsten – som är den nödvändiga förutsättningen för att personer ska kunna få tillgång till en kopia för privat bruk. Ett system där molntjänster är avgiftsbelagda förefaller därför inte vara förenligt med kravet på en ”skälig avvägning” i skäl 31 i direktiv 2001/29. Den danska regeringen anser att det kan finnas en icke-försumbar risk för överkompensation, genom att det betalas avgifter flera gånger för en och samma kopia för privat bruk. Detta kan bland annat förekomma i fall där två avgifter betalas för det lagringsmedium på vilket kopian görs och för den efterföljande tjänst som utgörs av dess lagring (till exempel en molntjänst).

50.

Den franska regeringen har påpekat att servrar som används av tjänsteleverantörer, även om de är föremål för en privatkopieringsavgift, inte nödvändigtvis omsätts och förvärvas inom den medlemsstat som berörs av privatkopieringen. Den omständigheten att dubbel ersättning inte kan uteslutas, bör därför inte medföra att möjligheten för en medlemsstat att ålägga den som tillhandahåller molntjänster till personer som är bosatta inom den statens territorium att betala avgifter, utesluts. I annat fall skulle den faktiska ersättningen för den förlust som privatkopieringen ger upphov till i det här sammanhanget bli obefintlig. ( 38 ) Under alla förhållanden utgör privatkopieringsavgifter som betalas i den berörda medlemsstaten för de apparater som är nödvändiga för att ladda upp innehåll från en molntjänst, inte någon dubbelbetalning i förhållande till den ersättning som den som tillhandahåller den tjänsten ska betala. Mångfaldiganden på sådana apparater som ger upphov till en privatkopieringsavgift utgör privatkopiering som skiljer sig från den som sker i molntjänsten. Vart och ett av dessa mångfaldiganden ger upphov till en bestämd skada i den berörda medlemsstaten och kräver att en rimlig kompensation betalas.

51.

Eftersom hela den här frågan om privatkopiering och rimlig kompensation prövades för första gången av domstolen i domen Padawan, kan det vara lämpligt att se lite närmare på den domen.

52.

I det målet krävde en spansk upphovsrättsorganisation att ett bolag som sålde CD-, DVD- och MP3-spelare skulle betala vad som beskrevs som en privatkopieringsavgift som föreskrivs i spansk lag. Padawan bestred betalningsskyldighet med motiveringen att det strider mot direktiv 2001/29 att tillämpa denna avgift på digitala medier utan åtskillnad och oberoende av hur medierna ska användas.

53.

Domstolen påpekade först att ”en fysisk persons kopiering för privat bruk ska anses utgöra en handling som är ägnad att medföra skada för det berörda verkets upphovsman”. ( 39 ) Samtidigt som den slog fast att det i princip ankommer på denna person att ersätta ”den skada som uppkommit genom mångfaldigandet genom att finansiera rättsinnehavarens kompensation”, ( 40 ) pekade den även på de praktiska svårigheter som är förenade med att identifiera privatanvändarnas överträdelser och att den skada som kan följa av varje enskild överträdelse kan visa sig obetydlig, varvid det inte uppkommer någon betalningsskyldighet.

54.

Domstolen slog därefter fast att ”medlemsstaterna – i syfte att finansiera den rimliga kompensationen – får införa en ersättning för privatkopiering, som inte belastar de berörda privatpersonerna utan dem som förfogar över utrustning, apparater och medier för digitalt mångfaldigande och, i denna egenskap, rättsligt eller faktiskt ställer utrustningen till privatpersoners förfogande eller tillhandahåller dem en tjänst i form av mångfaldigande. Inom ramen för ett sådant system ska avgiften för privatkopiering tas ut av dem som förfogar över utrustningen. I ett sådant system är det visserligen inte, i motsats till vad som förefaller krävas enligt skäl 31 i direktivet, användarna av skyddade alster som ska finansiera den rimliga kompensationen. Den verksamhet som utövas av dem som ska finansiera kompensationen, nämligen att ställa utrustning, apparater och medier för mångfaldigande till privatanvändares förfogande, eller att tillhandahålla dessa en tjänst i form av mångfaldigande, utgör emellertid den nödvändiga objektiva förutsättningen för att fysiska personer ska kunna erhålla privatkopior. Vidare finns det inget som hindrar att dessa avgiftsskyldiga personer i sin tur överför avgiften för privatkopiering genom att låta den få genomslag på priset för att tillhandahålla utrustningen, apparaterna och medier för mångfaldigande eller priset för den tillhandahållna mångfaldigandetjänsten. Kostnaden för en sådan avgift hamnar på detta sätt slutligen på de privatanvändare som betalar nämnda pris. Under dessa omständigheter ska den privatanvändare, till förmån för vilken utrustningen, apparaterna och medierna för mångfaldigande tillhandahålls, eller som utnyttjar en tjänst i form av mångfaldigande i realiteten betraktas som ’indirekt betalningsskyldig’ för den rimliga kompensationen.” ( 41 )

55.

Domstolen drog därefter slutsatsen att eftersom avgiftssystemet gör det möjligt för de som är skyldiga att betala ersättning till de upphovsrättsorganisationer som företräder rättsinnehavarna att föra kostnaden för avgiften vidare på privatanvändarna när dessa köper till exempel inspelningsutrustning, måste systemet anses uppfylla kravet på den skäliga avvägning som ska göras mellan rättsinnehavarnas och andra personers intressen. ( 42 )

56.

Domstolen fann också att det fanns ett nödvändigt samband mellan uttaget av avgiften från privata konsumenter och den eventuella skada som rättsinnehavare kan lida till följd av privatkopiering. Eftersom sådana konsumenter får antas ”använda sig av utrustningens samtliga funktioner, däribland möjligheten till mångfaldigande”, är den omständigheten att det är möjligt att använda utrustningen eller apparaterna för att göra kopior ”i sig tillräcklig för att tillämpningen av avgiften för privatkopiering ska vara motiverad, dock under förutsättning att de fysiska personerna har tillhandahållits utrustningen eller apparaterna i egenskap av privatanvändare”. ( 43 )

57.

Som framgått föreskriver artikel 5.2 b i direktivet att medlemsstater som väljer att föreskriva ett undantag för ”privat bruk” är skyldiga att inom ramen för sin behörighet säkerställa en effektiv uppbörd av den rimliga kompensation som är avsedd som ersättning till rättsinnehavarna. ( 44 ) Eftersom artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 är fakultativ och inte innehåller några närmare uppgifter om de olika parametrarna i det system för rimlig kompensation som den kräver att det ska införas, är det uppenbart att medlemsstaterna måste ha ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller parametrarna i deras nationella lagstiftning. ( 45 ) Medlemsstaterna får således avgöra vilka personer som ska betala den rimliga kompensationen, ( 46 ) samt fastställa formen, de närmare bestämmelserna om och nivån på denna rimliga kompensation, i enlighet med direktiv 2001/29 och mer generellt med unionsrätten, även om domstolen tidigare har slagit fast att denna rimliga kompensation är ett självständigt unionsrättsligt begrepp. ( 47 ) Som framgår av skäl 35 och 38 i direktiv 2001/29, avspeglar artikel 5.2 b i direktivet unionslagstiftarens avsikt att fastställa ett särskilt ersättningssystem som utlöses av en motbevisbar presumtion om att rättsinnehavarna har vållats skada under vissa förhållanden och som i princip medför en skyldighet för användarna att kompensera dem. ( 48 )

58.

Med tanke på att möjligheterna för kopiering – i synnerhet i den digitala miljön – är allmänt utbredda och tillgängliga, införde unionslagstiftaren undantaget för privatkopiering i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 för att säkerställa att rättsinnehavarna inte på ett oskäligt sätt skulle lida skada ( 49 ) på grund av sådan kopiering. ( 50 ) När en medlemsstat väljer att införa ett sådant undantag för privatkopiering som avses i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 i sin nationella rätt, är de bland annat skyldiga att föreskriva att en rimlig kompensation ska betalas till rättsinnehavaren.

59.

En rimlig kompensation är en kompensation som varken över- eller underkompenserar ( 51 ) rättsinnehavarna för den skada de lider till följd av privatkopiering. Det bör här påpekas att kravet på en rimlig kompensation för sådan kopiering som föreskrivs i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 till sin art utgör ett substitut eller ett approximativt värde för den skada som orsakats rättsinnehavarna. Med hänsyn till kopieringens privata karaktär, är den svår – för att inte säga omöjlig – att övervaka eller upptäcka och domstolen har därför medgett att medlemsstaterna inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning får tillämpa vissa motbevisbara presumtioner när det gäller privatkopiering. ( 52 )

60.

Såsom domstolen påpekade i punkt 41 i dom av den 11 juli 2013, Amazon.com International Sales m.fl. (C‑521/11, EU:C:2013:515), är nämligen ett ersättningssystem för privatkopiering i dagsläget med nödvändighet inexakt med avseende på de flesta inspelningsmedier, eftersom det är omöjligt att fastställa vilket verk som i praktiken har mångfaldigats av vilken användare och på vilket medium. ( 53 ) Domstolen har beträffande utrustning, apparater och medier för digitalt mångfaldigande slagit fast att det är givet att storleken på en sådan avgift som fastställs på förhand inte kan bestämmas utifrån den verkliga skadan, eftersom det vid den tidpunkt då apparaterna släpps ut på marknaden i landet i fråga fortfarande är okänt hur stor skadan kommer att bli. Avgiften måste alltså med nödvändighet vara schablonmässig. ( 54 )

61.

I skäl 35 i direktiv 2001/29 klargörs det också att det i fall i vilka rättsinnehavaren redan har erhållit betalning ”i någon annan form, till exempel som del av en licensavgift”, inte behöver krävas någon särskild eller separat betalning. ( 55 ) Som klargörs av skäl 35 i direktiv 2001/29, kan det således finnas situationer där ”förfånget för rättsinnehavaren är obetydligt” och det därför ”inte [behöver] uppkomma någon betalningsskyldighet”. Det ska även klargöras att i enlighet med artikel 6 i direktiv 2001/29, så som den tolkades av domstolen i dess dom av den 5 mars 2015, Copydan Båndkopi (C‑463/12, EU:C:2015:144, punkt 72), står det den berörda medlemsstaten fritt att göra den konkreta nivån på kompensationen till rättsinnehavarna avhängig av om tekniska åtgärder har vidtagits eller inte, så att rättsinnehavarna ges ett verkligt incitament att vidta sådana åtgärder och att de på så sätt frivilligt bidrar till att undantaget för privatkopiering tillämpas på ett korrekt sätt.

62.

Vidare slog domstolen i punkt 78 i dom av den 27 juni 2013, VG Wort m.fl. (C‑457/11–C‑460/11, EU:C:2013:426) fast att ”[f]ör det fall att de ifrågavarande mångfaldigandena genomförs som en enda process, med hjälp av apparater som sammanlänkats, får medlemsstaterna beakta de steg som föregår själva kopieringen och får i förekommande fall införa ett system som innebär att de som förfogar över en av de apparater som sammanlänkats och som på ett icke fristående sätt bidrar till processen ska erlägga den rimliga kompensationen, i den mån som dessa personer har möjlighet att övervältra kostnaden härför på sina kunder. Det totala belopp som den rimliga kompensationen uppgår till och som ska erläggas som en ersättning för den skada som rättsinnehavarna åsamkats till följd av en sådan sammanhållen mångfaldigandeprocess, ska dock inte påtagligt skilja sig från det belopp som fastställts för mångfaldigande som genomförts med hjälp av en enda apparat.”

63.

Jag kan i förbigående inte undgå att tänka att unionslagstiftaren med fördel skulle kunna ompröva denna aspekt av artikel 5.2 b i direktiv 2001/29. ( 56 ) Begreppet ”rimlig kompensation” är så brett och öppet att en viss grad av subjektiv bedömning är oundviklig. Bortsett från den vägledning som artikel 5.5 i direktiv 2001/29 och vissa skäl i det direktivet ger, bland annat skäl 31 och 35, finns det få andra rättsregler som på ett användbart sätt kan vägleda nationella domstolar eller EU-domstolen när det gäller vilken (eventuell) kompensation som kan anses ”rimlig” i det här sammanhanget. ( 57 )

64.

I artikel 5.5 i direktiv 2001/29 föreskrivs i korthet att undantagen och inskränkningarna enligt artikel 5.2 b inte får strida mot det normala utnyttjandet ( 58 ) av verket eller annat alster och inte oskäligt inkräkta på rättsinnehavarnas legitima intressen. ( 59 )

65.

Vad gäller det förevarande målet är det nödvändigt att bedöma i vilken omfattning (om ens någon) som rättsinnehavare har rätt att erhålla (ytterligare) kompensation för lagringskapacitet i molnet som gjorts tillgänglig för fysiska personer för privat bruk, ( 60 ) eftersom den nationella lagstiftningen i det här fallet redan tycks föreskriva betalning av avgifter för ett stort antal specificerade medier.

66.

Varje steg i processen med att ladda upp och ladda ned upphovsrättsligt skyddat innehåll till molnet från apparater eller medier som smarttelefoner, utgör ett mångfaldigande av det innehållet som i princip strider mot artikel 2 i direktiv 2001/29, såvida inte mångfaldigandet kan motiveras med ett undantag eller en inskränkning enligt artikel 5 i det direktivet. Mot bakgrund av att både artikel 5.2 b och artikel 5.5 i direktiv 2001/29 syftar till att förhindra att rättsinnehavaren under- eller överkompenseras och att på så sätt åstadkomma en skälig avvägning mellan privatanvändaren och rättsinnehavaren, uppkommer frågan huruvida en separat avgift ska erläggas för varje steg i denna sekvens av kopior, inklusive mångfaldigande/lagring i molnet, med hänsyn till att en lämplig avgift redan kan ha betalats av användaren för apparater och medier som denne använder i sekvensen. ( 61 )

67.

Vid förhandlingen den 7 juli 2021 uppgav både Austro-Mechana och den österrikiska regeringen att ingen privatkopieringsavgift ska erläggas i Österrike för apparater utan bara för medier. Det förefaller som att detta påstående bekräftas av Private Copying Global Study 2020, men det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera det. ( 62 ) Det ska emellertid påpekas ( 63 ) att enligt den studien tas avgifter ut för många olika slags medier. ( 64 ) Det förefaller således som att avgifter tas ut på bland annat integrerat minne i mobiltelefoner med musik och/eller videoavspelning, integrerat minne i olika datorer och surfplattor, smartklockor med integrerat minne, DVD-skivor, USB-minnen m.m. Ingen avgift tas ut för tillhandahållande av lagringskapacitet i molnet. ( 65 ) Det angavs också i avsnittet ”Förklaring till utvecklingen” i studien, vad beträffar Österrike, att ”försäljningen av fysiska medier, med undantag av mobiltelefoner, emellertid har minskat avsevärt. Människor använder sig i allt högre grad av molnet för privatkopiering och/eller strömningstjänster. En avgift för privatkopiering i molnet är därför det närmaste strategiska målet för Austro-Mechana”.

68.

Att döma av handlingarna i målet vid EU-domstolen, något som det ankommer på den nationella domstolen att kontrollera, förefaller det som att fysiska personers privatkopiering ( 66 ) håller på att utvecklas och att större tonvikt nu läggs på ett begränsat antal apparater och medier som smarttelefoner och surfplattor samt molnbaserade tjänster, och inte enbart på en mängd olika apparater och medier. Det förefaller dessutom som att apparater och medier i högre utsträckning är föremål för avgifter än molnbaserade tjänster, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

69.

Rätten till rimlig kompensation enligt artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 utlöses av den motbevisbara presumtionen under vissa omständigheter att det föreligger en skada som har orsakats rättsinnehavarna och som i princip ger upphov till en skyldighet för användarna att kompensera dem. När en bedömning görs av den skada som rättsinnehavarna lider finns det bland annat en motbevisbar presumtion att fysiska personer fullt ut utnyttjar kapaciteten för mångfaldigande och lagring på elektroniska apparater eller medier som görs tillgängliga för dem. ( 67 ) Det presumeras vidare att skadan som rättsinnehavaren lider till följd av privatkopieringen uppkommer i den medlemsstat där slutanvändarna är bosatta. ( 68 )

70.

Jag anser att eftersom schablonavgifter för apparater eller medier till sin natur måste vara inexakta, ska försiktighet iakttas innan sådana schablonavgifter kombineras med andra ersättningssystem eller andra avgifter för molnbaserade tjänster inympas på dem utan att det först har gjorts en empirisk studie av saken – och i synnerhet utan att det fastställts huruvida rättsinnehavarna lider ytterligare skada av den kombinerade användningen av sådana apparater/medier och tjänster – eftersom det kan ge upphov till överkompensation och upphäva den skäliga avvägning mellan rättsinnehavare och användare som nämns i skäl 31 i direktiv 2001/29.

71.

Om mångfaldigande/lagring i molnet inte beaktas kan det finnas en risk för att rättsinnehavaren underkompenseras för skadan. Eftersom uppladdning och nedladdning av upphovsrättsligt skyddat material till molnet med hjälp av apparater eller medier kan betecknas som en enda process för privatkopiering, är det upp till medlemsstaterna att med stöd av det omfattande utrymme för skönsmässig bedömning som de åtnjuter, vid behov införa ett system där rimlig kompensation bara betalas för apparater eller medier som utgör en nödvändig del av den processen, under förutsättning att detta avspeglar den skada som rättsinnehavarna lider till följd av processen i fråga.

72.

Sammanfattningsvis ska därför inte någon separat avgift tas ut för en fysisk persons mångfaldigande för privat bruk på grundval av molnbaserade tjänster som en tredje part tillhandahåller, under förutsättning att de avgifter som betalas för apparater/medier i medlemsstaten i fråga även avspeglar den skada som rättsinnehavaren lider till följd av detta mångfaldigande. Om en medlemsstat i själva verket har valt att föreskriva ett avgiftssystem för apparater/medier, får den hänskjutande domstolen i princip presumera att detta i sig utgör en ”rimlig kompensation” i den mening som avses i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29, om inte rättsinnehavaren (eller dennes företrädare) tydligt kan visa att denna betalning är otillräcklig under sådana omständigheter som föreligger i förevarande fall.

73.

Denna bedömning – vilken kräver stor ekonomisk sakkunskap och kunskap om en rad olika branscher – måste göras på nationell nivå av den hänskjutande domstolen.

74.

Mot bakgrund av föregående överväganden föreslår jag att domstolen besvarar de frågor som ställts av Oberlandesgericht Wien (Regionala överdomstolen i Wien, Österrike) på följande sätt:

Formuleringen ”på alla typer av medier” i artikel 5.2 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället, innefattar mångfaldigande som bygger på molnbaserade tjänster som en tredje part tillhandahåller.

Någon separat avgift ska inte tas ut för en fysisk persons mångfaldigande för privat bruk på grundval av molnbaserade tjänster som en tredje part tillhandahåller, under förutsättning att de avgifter som betalas för apparater/medier i medlemsstaten i fråga även avspeglar den skada som rättsinnehavaren lider till följd av detta mångfaldigande. Om en medlemsstat i själva verket har valt att föreskriva ett avgiftssystem för apparater/medier, får den hänskjutande domstolen i princip presumera att detta i sig utgör en ”rimlig kompensation” i den mening som avses i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29, om inte rättsinnehavaren (eller dennes företrädare) tydligt kan visa att denna betalning är otillräcklig under sådana omständigheter som föreligger i förevarande fall.