1.

Genom förevarande begäran om förhandsavgörande har Visoki trgovački sud Republike Hrvatske (Överdomstolen för handelsfrågor i Republiken Kroatien) hänskjutit två frågor till EU-domstolen om tolkningen av förordning (EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ( 2 ) (nedan kallad Bryssel I‑förordningen).

2.

Frågorna har uppkommit i en tvist mellan Hrvatske ŠUME d.o.o., Zagreb, ett bolag bildat enligt kroatisk rätt, och BP EUROPA SE, ett bolag med säte i Hamburg (Tyskland), angående ett belopp som utmätts på Hrvatske ŠUME d.o.o.:s bankkonto och som överförts till BP EUROPA SE:s tillgångar i ett verkställighetsförfarande. Eftersom detta förfarande senare ogiltigförklarades, begärde klaganden i det nationella målet återbetalning av det aktuella beloppet på grund av obehörig vinst.

3.

I det inledande skede som tvisten vid den nationella domstolen befinner sig i ska den hänskjutande domstolen avgöra huruvida kroatiska domstolar är behöriga att pröva denna talan om återbetalning, eller om det är de tyska domstolarna, i egenskap av domstolar i den medlemsstat där BP EUROPA har hemvist, som ska pröva talan. Svaret på denna fråga beror bland annat på huruvida en sådan talan avser ”skadestånd utanför avtalsförhållanden” i den mening som avses i artikel 5.3 i Bryssel I‑förordningen.

4.

Det är inte första gången som domstolen har ombetts att uttala sig om hur talan som grundar sig på obehörig vinst ska kvalificeras enligt Bryssel I‑förordningen. Den har emellertid ännu inte gett ett entydigt svar på frågan huruvida behörighetsregeln i artikel 5.3 i förordningen om ”talan [som] avser skadestånd utanför avtalsförhållanden” är tillämplig på den här typen av talan. Eftersom denna bestämmelse systematiskt är knuten till bestämmelsen om ”talan [som] avser avtal” i artikel 5.1 i nämnda förordning, ger förevarande mål domstolen tillfälle att ge ett övergripande svar avseende dessa båda regler.

5.

I detta förslag till avgörande kommer jag att förklara att talan om återbetalning som grundar sig på obehörig vinst för det första inte har något samband med ”talan [som] avser avtal” i den mening som avses i artikel 5.1 i Bryssel I‑förordningen, såvida den inte har ett nära samband med ett existerande eller förmodat avtalsförhållande mellan parterna i tvisten och för det andra inte omfattas av begreppet ”talan [som] avser skadestånd utanför avtalsförhållanden” i den mening som avses i artikel 5.3 i denna förordning.

6.

I skälen 11 och 12 i Bryssel I‑förordningen anges följande:

7.

I artikel 2.1 i denna förordning anges följande:

”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, skall talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap.”

8.

I artikel 5.1 och 5.3 i förordningen föreskrivs följande:

”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat kan väckas i en annan medlemsstat

…

9.

Bryssel I -förordningen ersattes av förordning (EU) nr 1215/2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ( 3 ) (nedan kallad Bryssel Ia-förordningen). Enligt artikel 66 i sistnämnda förordning är denna emellertid endast tillämplig på rättsliga förfaranden som har inletts från och med den 10 januari 2015. Eftersom talan i det nationella målet väcktes den 1 oktober 2014, är Bryssel I -förordningen tillämplig i tiden (ratione temporis).

10.

I kroatisk rätt återfinns reglerna om obehörig vinst i artiklarna 1111–1120 i Zakon o obveznim odnosima (lagen om fordringar, Narodne novine, br. 35/05, 41/08, 125/11, 78/15 och 29/18).

11.

Artikel 1111 i denna lag har följande lydelse:

”1. Om en del av en persons tillgångar på något sätt överförs till en annan persons tillgångar och denna överföring saknar rättslig grund, ska, enligt beslut från domstol eller någon annan behörig myndighet, den som erhöll tillgångarna återlämna dem eller, om detta inte är möjligt, ersätta värdet av den erhållna förmånen.

2. Med överföring av tillgångar avses även det förhållandet att dra fördel av att en handling verkställs.

3. Skyldigheten att återbetala eller kvitta värdet föreligger även när förmånen har erhållits på grundval av en overksam grund eller en grund som senare har gått förlorad.”

12.

Det framgår av beslutet om hänskjutande att Trgovački sud u Zagrebu (handelsdomstolen i Zagreb, Kroatien), på begäran av THE BURMAH OIL (Deutschland) GmbH, beslutade om verkställighet av en skuld som åvilade FUTURA d.o.o., Zagreb (Kroatien), genom utmätning till förmån för THE BURMAH OIL av en penningfordran som FUTURA d.o.o., Zagreb innehade mot ett tredje bolag, nämligen HRVATSKE ŠUME. ( 4 )

13.

HRVATSKE ŠUME lämnade in ett särskilt överklagande vid Vrhovni sud Republike Hrvatske (Högsta domstolen, Kroatien) och yrkade att det skulle fastställas att de verkställighetsåtgärder som hade beslutats mot bolaget var ogiltiga. Eftersom detta överklagande inte hade någon suspensiv verkan, ägde verkställigheten rum den 11 mars 2003, då ett belopp på 3792600,87 kroatiska kuna (HRK) (cirka 503331 euro) togs ut från bolagets bankkonto och överfördes till DEUTSCHE BP AG (som under tiden hade efterträtt THE BURMAH OIL (Deutschland)) för att driva in den aktuella fordran.

14.

Inom ramen för det överklagande som ingetts av Hrvatske ŠUME slog Vrhovni sud (Högsta domstolen), genom dom av den 21 maj 2009, fast att de verkställighetsåtgärder som vidtagits gentemot detta bolag var ogiltiga.

15.

Genom talan av den 1 oktober 2014 väckte HRVATSKE ŠUME talan vid Trgovački sud u Zagrebu (Handelsdomstolen i Zagreb) om återbetalning av felaktigt betalda belopp på grund av obehörig vinst ( 5 ) mot BP EUROPA, som sedermera trätt i stället för DEUTSCHE BP. Inom ramen för denna talan gjorde klaganden i det nationella målet gällande att dom av den 21 maj 2009 som meddelats av Vrhovni sud (Högsta domstolen) innebar att den rättsliga grunden för överföringen av den utmätta fordran till DEUTSCHE BP:s tillgångar hade gått förlorad, eftersom obehörig vinst hade uppkommit för detta bolag. BP EUROPA är därför skyldigt att till HRVATSKE ŠUME återbetala det aktuella beloppet jämte lagstadgad ränta.

16.

BP EUROPA gjorde i sitt svaromål gällande att kroatiska domstolar saknade behörighet. Genom beslut av den 20 mars 2019 ogillade Trgovački sud u Zagrebu (Handelsdomstolen i Zagreb) den talan som väckts av HRVATSKE ŠUME av denna anledning. Nämnda domstol fann i huvudsak att eftersom det i Bryssel Ia-förordningen inte finns någon särskild behörighetsregel i fråga om obehörig vinst, är det endast den allmänna behörighetsregeln i artikel 4.1 i förordningen om behörighet för domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist som är tillämplig. Klaganden i målet vid den nationella domstolen borde därför ha väckt talan vid tysk domstol.

17.

HRVATSKE ŠUME överklagade detta beslut till Visoki trgovački sud Republike Hrvatske (Överdomstolen för handelsfrågor). Denna domstol har anfört att Trgovački sud u Zagrebu (Handelsdomstolen i Zagreb) felaktigt hänvisat till Bryssel Ia-förordningen, eftersom Bryssel I‑förordningen är tillämplig i tiden (ratione temporis) på den talan som klaganden i det nationella målet väckt. ( 6 ) Appellationsdomstolen vill dessutom få klarhet i om de kroatiska domstolarna kan ha behörighet enligt artikel 5.3 eller artikel 22.5 i Bryssel I‑förordningen att pröva denna talan. I detta sammanhang vill den hänskjutande domstolen för det första få klarhet i huruvida en talan om återbetalning av felaktigt betalda belopp på grund av obehörig vinst omfattas av begreppet ”talan [som] avser skadestånd utanför avtalsförhållanden” i den mening som avses i den förstnämnda bestämmelsen. Den hänskjutande domstolen vill för det andra få klarhet i huruvida talan i fråga avser ”verkställighet av domar”, i den mening som avses i den andra bestämmelsen, med hänsyn till att den påstådda vinsten uppkommit i samband med ett verkställighetsförfarande.

18.

Mot denna bakgrund beslutade Visoki trgovački sud (Handelsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

19.

Begäran om förhandsavgörande, daterad den 6 maj 2020, inkom till domstolen den 8 juni samma år. Den kroatiska och den tjeckiska regeringen samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden till domstolen. Det har inte hållits någon förhandling i förevarande mål.

20.

De två frågor som den hänskjutande domstolen har ställt avser den behörighet som domstolarna i unionens medlemsstater med tillämpning av Bryssel I‑förordningen ( 7 ) har för att pröva en talan som grundar sig på obehörig vinst. I enlighet med domstolens begäran kommer detta förslag till avgörande att inriktas på den första av dessa.

21.

Det ska inledningsvis erinras om att det i artikel 2.1 i förordningen, som huvudregel, föreskrivs att domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist är behöriga. I förevarande fall är det utrett att BP EUROPA:s hemvist, vid tillämpningen av denna förordning, är belägen i Tyskland. ( 8 ) Denna bestämmelse ger således tyska domstolar behörighet.

22.

I Bryssel I‑förordningen föreskrivs emellertid även regler enligt vilka käranden i vissa fall kan väcka talan mot svaranden i en annan medlemsstat. ( 9 ) Förordningen innehåller bland annat i artikel 5 särskilda behörighetsregler beroende på vilka ”områden” som talan avser, vilka ger käranden möjlighet att väcka talan vid ytterligare en eller flera behöriga domstolar.

23.

Sådana regler finns särskilt ”om talan avser avtal” och ”skadestånd utanför avtalsförhållanden”. Vad gäller talan som omfattas av den första kategorin gör artikel 5.1 i Bryssel I‑förordningen det möjligt för käranden att väcka talan vid domstolen ”i uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser”. Vad gäller talan som omfattas av den andra kategorin föreskrivs i artikel 5.3 i förordningen att talan kan väckas vid domstolen ”i den ort där skadan inträffade eller kan inträffa”.

24.

Möjligheten för en kärande att utnyttja dessa möjligheter att välja behörig domstol beror på hur talan som väckts av käranden kvalificeras. Den fråga som den hänskjutande domstolen har ställt avser just kvalificeringen. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida en talan om återbetalning på grund av obehörig vinst, såsom den som väckts av HRVATSKE ŠUME, i avsaknad av en särskild bestämmelse i Bryssel I‑förordningen anknyter till ”skadestånd utanför avtalsförhållanden” i den mening som avses i artikel 5.3 i denna förordning. Det är slutligen fråga om att fastställa huruvida den kroatiska domstol vid vilken detta bolag väckt talan kan grunda sin behörighet på denna bestämmelse.

25.

Såsom jag redan anfört i inledningen ovan i förevarande förslag till avgörande är kvalificeringen av talan som grundar sig på obehörig vinst enligt Bryssel I‑förordningen inte i egentlig mening en ny fråga i domstolens praxis. ( 10 ) Domstolen har haft att pröva flera mål som avser samma fråga i förhållande till olika bestämmelser i denna förordning. ( 11 ) Den har emellertid ännu inte avgjort den fråga som uppkom i förevarande mål på ett entydigt sätt. ( 12 )

26.

Den hänskjutande domstolen anser, i likhet med den tjeckiska regeringen och kommissionen, att en talan som grundar sig på obehörig vinst omfattas av artikel 5.3 i Bryssel I‑förordningen. I likhet med den kroatiska regeringen är jag av en annan uppfattning. I detta sammanhang vill jag precisera att även om den första tolkningsfrågan endast avser nämnda artikel 5.3 är denna bestämmelse, på det systematiska planet, såsom kommer att förklaras nedan, knuten till artikel 5.1 i förordningen. Det går nämligen inte att uttala sig om den förstnämnda, utan att dessförinnan ha förkastat den andra. Jag kommer därför att undersöka dem i tur och ordning (avsnitt B). Innan jag gör detta ska jag kort återkomma till det juridiska institutet obehörig vinst, såsom denna framgår av medlemsstaternas nationella rättssystem (avsnitt A).

27.

Enligt vad jag känner till finns i alla medlemsstaters nationella rättssystem i en eller annan form det juridiska institutet obehörig vinst (även kallad otillåten vinst, oberättigad vinst, eller otillbörlig vinst). ( 13 ) Enligt detta institut är en person som erhåller en oberättigad vinst till nackdel för en annan person skyldig att återbetala denna till den personen. ( 14 ) Det anses allmänt att nämnda institut utgör ett uttryck för skälighetsprincipen enligt vilken ingen får berika sig på någon annans bekostnad. ( 15 )

28.

De tillämpliga bestämmelserna för detta institut varierar från en medlemsstat till en annan. Framför allt innehåller vissa nationella rättsordningar, såsom den ungerska och den polska rättsordningen, ett begrepp som omfattar obehörig vinst, som motsvaras av en enda talan, historiskt sett kallad de in rem verso. I andra nationella rättsordningar, däribland den danska, spanska, franska eller österrikiska, har detta institut omvandlats i olika varianter och motsvarande talan, återbetalning av felaktigt betalda belopp (contictio indebiti) skiljer sig särskilt från andra former av obehörig vinst. Dessutom förekommer variationer vad gäller den juridiska kategori som detta institut och dess eventuella varianter hör till. I fransk rätt omfattas till exempel obehörig vinst (och återbetalning av felaktigt betalda belopp) av ”avtalsliknande åtaganden”, ett begrepp som för övrigt är okänt i andra rättsordningar, såsom i tysk rätt, medan nämnda institut i Common law tillhör en ny rättsgren, som benämns law of restitution. ( 16 )

29.

Dessa nyanser är emellertid inte avgörande för tillämpningen av unionens internationellt privaträttsliga bestämmelser. I synnerhet anser jag inte att det är nödvändigt att skilja mellan betalning av felaktigt betalda belopp på grund av obehörig vinst – det andra begreppet, i dess vidare betydelse, som omfattar det förstnämnda. Den exakta klassificeringen av det sistnämnda institutet i varje medlemsstats nationella rätt har inte heller någon betydelse så länge som det faktum att den i allmänhet ingår i en kategori sui generis varken har något samband med avtalsrätten eller de regler som är tillämpliga på civilrättsligt ansvar.

30.

I medlemsstaternas nationella rättssystem utgör obehörig vinst nämligen en självständig grund för förpliktelser. Erhållandet av en sådan vinst ger närmare bestämt upphov till en återbetalningsskyldighet. Lagen syftar således till att avhjälpa en orättvis situation genom att kräva att den status quo-situation som förelåg innan ska återställas. Den som har berikats är skyldig att återlämna den ekonomiska fördel (eller, i förekommande fall, penningvärdet av denna fördel) till den som har lidit en förlust som den berikade personen orättmätigt har åtnjutit till nackdel för den drabbade. Käranden åberopar denna skyldighet inom ramen för en talan om obehörig vinst. ( 17 ) I fortsättningen av detta förslag till avgörande kommer jag därför att för enkelhetens skull tala om att en talan eller ett yrkande om återbetalning som grundar sig på obehörig vinst.

31.

I de olika nationella rättsordningarna förutsätter en sådan talan i allmänhet att fyra villkor är uppfyllda, nämligen 1) svarandens vinst, 2) sökandens förlust, 3) att det finns ett samband mellan vinsten och förlusten, 4) att det saknas en ”grund” (med andra ord en rättslig grund) som motiverar denna. ( 18 )

32.

HRVATSKE ŠUME har gjort gällande att dessa villkor, såsom de anges i kroatisk rätt, är uppfyllda i förevarande fall. Som den hänskjutande domstolen har förklarat medförde utmätningen av flera miljoner HRK på klagandens bankkonto och överföringen av detta belopp till THE BURMAH OIL:s (Deutschland) tillgångar att det andra bolaget berikades och att det första bolaget led en motsvarande förlust. Även om denna förmögenhetsöverföring ursprungligen hade sin ”grund” i det verkställighetsförfarande som THE BURMAH OIL (Deutschland) hade inlett mot FUTURA och närmare bestämt i de verkställighetsåtgärder som vidtagits av Trgovački sud u Zagrebu (Handelsdomstolen i Zagreb) gentemot HRVATSKE ŠUME, ogiltigförklarade Vrhovni sud Republike Hrvatske (Högsta domstolen) dessa åtgärder och därmed försvann även ”grunden” med retroaktiv verkan. ( 19 )

33.

Efter att huvuddragen av obehörig vinst har beskrivits, är det nu fråga om att pröva hur de yrkanden som har en sådan grund ska kvalificeras mot bakgrund av artikel 5.1 och artikel 5.3 i Bryssel I‑förordningen. Det är i detta avseende nödvändigt att erinra om vilken metod som ska användas.

34.

I avsaknad av definitioner i Bryssel I‑förordningen har domstolen vid upprepade tillfällen slagit fast att ”avtal” som avses i artikel 5.1 och ”skadestånd utanför avtalsförhållanden” som anges i artikel 5.3 i Bryssel I‑förordningen ska betraktas som självständiga unionsrättsliga begrepp, vilka i huvudsak ska tolkas ( 20 ) mot bakgrund av förordningens systematik och syften, för att säkerställa en enhetlig tillämpning av behörighetsreglerna i förordningen i samtliga medlemsstater. En talans anknytning till den ena eller den andra kategorin är därför inte beroende av de lösningar som föreskrivs i den nationella lagstiftningen i den domstol där talan har väckts (lex fori) eller av hur tillämplig lag har betecknats (lex causae). ( 21 )

35.

Vad för det första gäller systematiken i Bryssel I‑förordningen har EU-domstolen vid upprepade tillfällen slagit fast att denna bygger på den allmänna regeln i artikel 2.1 i förordningen om att domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist är behöriga, medan de särskilda behörighetsregler som föreskrivs bland annat i artikel 5 i denna förordning utgör undantag från denna allmänna regel och därför ska tolkas restriktivt. ( 22 )

36.

Vad för det andra gäller de mål som eftersträvas med Bryssel I‑förordningen följer av skäl 12 i denna förordning att de särskilda behörighetsregler som föreskrivs i artikel 5.1 och 5.3 i denna förordning bland annat ( 23 ) eftersträvar mål om närhet och god rättskipning. EU-domstolen har i detta avseende vid upprepade tillfällen slagit fast att den valmöjlighet som en kärande har enligt dessa bestämmelser har införts med beaktande av att det inom de ”kategorier” som avses i bestämmelserna finns en särskilt nära anknytning mellan en talan och den domstol som kan komma att pröva talan, för att ett ändamålsenligt förfarande ska kunna genomföras. ( 24 )

37.

Mot bakgrund av dessa allmänna överväganden har EU-domstolen i sin rättspraxis fastställt självständiga definitioner av ”avtal” och ”skadestånd utanför avtalsförhållanden”.

38.

För det första framgår av domstolens fasta praxis, som inleddes genom domen i målet Handte ( 25 ) att innan artikel 5.1 i Bryssel I‑förordningen kan tillämpas ”måste det fastställas att en rättslig förpliktelse som en part frivilligt har åtagit sig gentemot en annan person föreligger och att kärandens talan grundas på denna förpliktelse”. ( 26 )”Avtal” i den mening som avses i denna bestämmelse omfattar med andra ord varje yrkande som grundar sig på en sådan förpliktelse. ( 27 )

39.

För det andra, framgår av en lika fast rättspraxis som följer av domen i målet Kalfelis, som just har preciserats i domen Wikingerhof, att begreppet talan som avser ”skadestånd utanför avtalsförhållanden”, i den mening som avses i artikel 5.3 i Bryssel 1-förordningen, omfattar ”varje talan som syftar till att gentemot svaranden göra gällande ett ansvar som inte har anknytning till ett ’avtal’”, i den mening som avses i artikel 5.1 i samma förordning, ”det vill säga inte grundas på en rättslig förpliktelse som en person frivilligt har åtagit sig gentemot en annan person”. ( 28 )

40.

Av en jämförelse av dessa definitioner följer, såsom jag har förklarat i mitt förslag till avgörande i målet Wikingerhof, ( 29 ) och som domstolen slog fast i domen i det målet, ( 30 ) att svaret på frågan huruvida talan har anknytning till ”avtal” i den mening som avses i artikel 5.1 i Bryssel I‑förordningen nr 1215/2012, eller till ”skadestånd utanför avtalsförhållanden”, i den mening som avses i artikel 5.3 i förordningen, är beroende av den förpliktelse som anspråket grundar sig på.

41.

I huvudsak består ”kvalificeringstestet” i att identifiera den förpliktelse som käranden åberopar gentemot svaranden och därefter att fastställa arten av denna förpliktelse, vilken i sin tur beror på den omständighet eller den handling som ligger till grund för förpliktelsen. Som jag kommer att återkomma till nedan är denna förpliktelse, och således talan, även om den har sin grund i ett avtal eller en annan form av frivilligt åtagande från en persons sida gentemot en annan, av ”avtalsrättslig” natur i den mening som avses i artikel 5.1 i Bryssel I‑förordningen. Om förpliktelsen i fråga däremot har sin grund i en ”skada”, avser förpliktelsen och talan ”skadestånd utanför avtalsförhållanden” i den mening som avses i artikel 5.3 i denna förordning. ( 31 ) Om slutligen grunden för förpliktelsen är en annan är en tillämpning av den ena eller den andra bestämmelsen utesluten.

42.

I detta sammanhang ger förordning (EG) nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) ( 32 ) (nedan kallad Rom I‑förordningen), å ena sidan, och förordning (EG) nr 864/2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) ( 33 ) (nedan kallad Rom II‑förordningen), å andra sidan, användbar ledning för att fastställa arten av en viss förpliktelse och således för att avgöra hur den talan som den ligger till grund för ska kvalificeras. Även om dessa förordningar inte har exakt samma tillämpningsområde som artikel 5.1 respektive artikel 5.3 i Bryssel I‑förordningen, ( 34 ) utgör de, vad gäller lagval, motsvarigheten till dessa bestämmelser, och dessa tre förordningar ska i möjligaste mån tolkas på ett enhetligt sätt. ( 35 )

43.

Efter ovannämnda erinran kommer jag i följande avsnitt att förklara varför en talan om återbetalning på grund av obehörig vinst i princip inte är hänförlig till ett ”avtal” utom i vissa fall (avsnitt 1), och varför den inte omfattas av begreppet ”talan [som] avser skadestånd utanför avtalsförhållanden” (avsnitt 2).

44.

Som jag har förklarat i punkt 38 i detta förslag till avgörande omfattar begreppet ”talan [som] avser avtal”, i den mening som avses i artikel 5.1 i Bryssel I‑förordningen, varje talan som grundar sig på en ”rättslig förpliktelse som parterna frivilligt har åtagit sig”, det vill säga på en ”avtalsförpliktelse” i den termens autonoma betydelse i unionens internationella privaträtt. ( 36 ) En sådan förpliktelse har sin grund i ett avtal eller en annan form av frivilligt åtagande från en persons sida gentemot en annan person. ( 37 )

45.

I samband med en talan som grundar sig på obehörig vinst är den återbetalningsskyldighet som käranden gör gällande i regel inte en följd av ett sådant frivilligt åtagande från svarandens sida gentemot käranden. Denna förpliktelse har tvärtom uppkommit oberoende av den berikade partens vilja. Även om BP EUROPA:s föregångare i förevarande fall inledde det verkställighetsförfarande som gav upphov till vinsten, så var dess vilja begränsad till detta. Bolaget hade inte för avsikt att göra ett åtagande gentemot HRVATSKE ŠUME. Nämnda återbetalningsskyldighet följer i själva verket direkt av lagen, enligt vilken avsaknad av ”grund” som motiverar denna vinst av billighetsskäl medför rättsverkningar.

46.

En förpliktelse som grundas på obehörig vinst utgör följaktligen i allmänhet inte en ”rättslig förpliktelse som parterna frivilligt har åtagit sig” i den mening som avses i rättspraxis avseende artikel 5.1 i Bryssel I‑förordningen. Talan om återbetalning på grundval av en sådan vinst anknyter således i princip inte till den ”talan som [avser] avtal” som avses i denna bestämmelse. ( 38 )

47.

En läsning av Rom II‑förordningen bekräftar denna tolkning. Det framgår nämligen av artikel 2.1 i denna förordning att återbetalningsskyldigheten som har sin grund i obehörig vinst anses utgöra en ”utomobligatorisk förpliktelse” som omfattas av förordningen ( 39 ) och som enligt artikel 10 i förordningen omfattas av särskilda lagvalsregler.

48.

Det måste dock göras ett avsteg från ovanstående tolkning. Som kommissionen med rätta har påpekat kan nämligen en talan om återbetalning på grund av obehörig vinst ingå i olika sammanhang. Även om en sådan begäran kan framställas mellan personer som för övrigt inte är bundna av något rättsförhållande, vilket a priori är fallet med HRVATSKE ŠUME och BP EUROPA, ( 40 ) kan den även ha ett nära samband med ett rådande avtalsförhållande eller ett avtalsförhållande som förmodas råda mellan parterna i tvisten.

49.

Såsom domstolen emellertid slog fast i domen i målet Profit Investment SIM, ( 41 ) avser en talan om återbetalning av prestationer som har tillhandahållits inom ramen för ett ogiltigt avtal av begreppet ”talan [som] avser avtal” i den mening som avses i artikel 5.1 i Bryssel I‑förordningen. Enligt min mening ska samma tolkning tillämpas vad gäller talan om återbetalning till följd av hävning av ett avtal på grund av avtalsbrott eller en felaktig betalning som gjorts inom ramen för ett avtal, till exempel när en gäldenär i avtalet betalar en skuld som överstiger dess faktiska belopp.

50.

Även om sådana ansökningar om återbetalning ibland (men inte alltid), grundar sig på materiell rätt, reglerna om obehörig vinst, ( 42 ) ska de vid tillämpningen av behörighetsreglerna i Bryssel I‑förordningen anses ha sitt ursprung i ett avtal. Klaganden har i huvudsak gjort gällande en ”avtalsförpliktelse” som enligt honom är ogiltig eller inte har fullgjorts av svaranden, eller som han anser sig ha ”fullgjort i överkant”, för att styrka sin rätt till återbetalning, vilken utgör den ”gottgörelse”(remedy) som begärts. En sådan talan grundar sig således i huvudsak på den aktuella ”avtalsförpliktelsen”, eftersom den återbetalningsskyldighet som klaganden gör gällande inte existerar självständigt. ( 43 )

51.

Det är dessutom förenligt med målen rörande anknytning och god rättskipning som eftersträvas med artikel 5.1 i Bryssel I‑förordningen att behörig domstol att bedöma avtalsförhållandet kan uttala sig om följderna av att avtalet ogiltigförklaras, inte fullgörs eller överdebiteras och bland annat om de återbetalningar som följer därav. ( 44 ) I synnerhet ska behörigheten inte variera beroende på om käranden till följd av att svaranden underlåtit att fullgöra en avtalsförpliktelse begär skadestånd eller att avtalet ska hävas och de prestationer som utväxlats ska återgå. ( 45 ) För den domstol vid vilken talan om återbetalning väckts innebär prövningen av en sådan talan att domstolen måste avgöra frågor av avtalsrättslig art (såsom, beroende på omständigheterna, den aktuella avtalsförpliktelsens innehåll, giltighet, eller det sätt på vilket den ska fullgöras av svaranden) vid bedömningen av motsvarande bevisning. Det finns således en mycket nära anknytning mellan talan och domstolen ”i uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser” i den mening som avses i denna bestämmelse. ( 46 )

52.

För det första föreskrivs dessutom i artikel 12.1 c och e i Rom I‑förordningen att den lag som är tillämplig på avtalet (lex contractus) ska reglera följderna vid avtalsbrott och följderna av avtalets ogiltighet. Unionslagstiftaren har således tagit ställning för att återbetalningskrav som framställs efter hävning eller ogiltigförklaring av ett avtal samt de förpliktelser som ligger till grund för dem är av avtalsrättslig karaktär. För det andra framgår det av artikel 10.1 i Rom II‑förordningen att när en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i obehörig vinst rör ett rådande avtalsförhållande mellan parterna (typiskt sett när gäldenären i avtalet betalar en skuld som överstiger det faktiska beloppet), ska den lag tillämpas som reglerar det förhållandet, det vill säga lex contractus. Överensstämmelsen mellan dessa båda förordningar och Bryssel I‑förordningen säkerställs således i möjligaste mån.

53.

Vad nu gäller artikel 5.3 i Bryssel I‑förordningen ska det erinras om att två kumulativa villkor följer av domstolens praxis i domen Kalfelis som nämnts ovan i punkt 39 i detta förslag till avgörande. En talan avser ”skadestånd utanför avtalsförhållanden” i den mening som avses i denna bestämmelse, under förutsättning att talan dels”syftar till att gentemot svaranden göra gällande ett ansvar”, dels”inte har anknytning till ett ’avtal’” i den mening som avses i artikel 5.1 i förordningen.

54.

Det följer av det föregående avsnittet att en talan om återbetalning på grund av obehörig vinst inte har anknytning till ett ”avtal”, eftersom den inte grundar sig på en ”en rättslig förpliktelse som parterna frivilligt har åtagit sig”, utan på en ”utomobligatorisk förpliktelse” – såvida den inte har ett nära samband med ett tidigare rådande avtalsförhållande, eller ett avtalsförhållande som antas föreligga mellan parterna i tvisten.

55.

Det återstår således att pröva huruvida en sådan talan ”syftar till att gentemot svaranden göra gällande ett ansvar” i den mening som avses i den rättspraxis som följer av domen Kalfelis.

56.

Som jag redan har påpekat är jag, precis som den kroatiska regeringen, inte av den uppfattningen. ( 47 )

57.

Det ska för det första erinras om att domstolen i ”den ort där skadan inträffade eller kan inträffa” är behörig enligt artikel 5.3 i Bryssel I‑förordningen ”om talan avser skadestånd utanför avtalsförhållanden”. För tillämpningen av denna bestämmelse är det således nödvändigt att identifiera en sådan ”skada”. Det rör sig således om en förutsättning för varje talan som avser ”skadestånd utanför avtalsförhållanden”.

58.

Från och med domen Bier ( 48 ) delade domstolen upp begreppet ”skada” i den mening som avses i artikel 5.3 i Bryssel I‑förordningen i två separata begrepp: ”skadan” och den ”som orsakar skadan”. ( 49 ) Domstolen hänvisade i detta sammanhang till rekvisiten för utomobligatoriskt ansvar, som framgår av de allmänna principer som följer av medlemsstaternas nationella rättssystem. ( 50 ) Domstolen slog fast att ”[e]tt skadeståndsansvar utanför avtalsförhållanden … endast [kan] komma i fråga om det kan fastställas ett orsakssamband mellan skadan och den handling som ligger till grund för skadan.” ( 51 )

59.

En talan ”syftar [följaktligen] till att gentemot svaranden göra gällande ett ansvar” i den mening som avses i domen i målet Kalfelis, såvitt den grundas på en ”skada” som svaranden kan klandras för och som har orsakats käranden. ( 52 ) Enligt domstolens praxis och de allmänna principer som nämnts i föregående punkt är en sådan skada ett rättsstridigt handlande, det vill säga en handling eller en underlåtenhet som strider mot en skyldighet eller ett förbud som föreskrivs i lag för var och en och som orsakar en annan person skada. ( 53 )

60.

Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarhet i huruvida den skillnad som görs i artikel 5.3 i Bryssel I‑förordningen, i flera av dess språkversioner, mellan ”delikt” och ”kvasidelikt” inte påkallar en vidare tolkning av tillämpningsområdet för denna bestämmelse. I detta sammanhang anser den hänskjutande domstolen att det andra begreppet, i motsats till det förstnämnda, skulle kunna omfatta andra rättsliga omständigheter än ”skada”.

61.

Jag anser att så inte är fallet. Domstolen har i sin rättspraxis avseende artikel 5.3 i Bryssel I‑förordningen med rätta aldrig gjort någon åtskillnad mellan ”delikt” och ”kvasidelikt”. Förutom att denna åtskillnad inte återfinns i alla språkversioner av förordningen, ( 54 ) syftar inte förekomsten av ordet ”kvasidelikt” i vissa av dem till att utvidga tillämpningsområdet för denna bestämmelse. Det rör sig i själva verket om ett lån från fransk rätt som har det särdraget att skilja mellan civilrättsligt ansvar härrörande från frivilliga handlingar (delikt) och civilrättsligt ansvar till följd av skadebringande händelser som orsakats av försummelse eller oaktsamhet (kvasidelikt). ( 55 ) Sammanfattningsvis anger nämnda begrepp i de berörda versionerna endast att denna bestämmelse omfattar ”skada” oberoende av om denna har orsakats uppsåtligen eller av oaktsamhet. ( 56 ) Delikt och kvasidelikt utgör två varianter av samma handling. Om begreppet ”kvasidelikt” omfattar andra typer av rättsliga handlingar, såsom den hänskjutande domstolen själv har påpekat, innehåller nämnda artikel 5.3 för övrigt inte något behörighetskriterium för de berörda käromålen.

62.

Av det ovan anförda följer att en talan ”syftar till att gentemot svaranden göra gällande ett ansvar” i den mening som avses i domen i målet Kalfelis och således hänför sig till ”skadestånd utanför avtalsförhållanden” i den mening som avses i artikel 5.3 i Bryssel I‑förordningen, när den grundar sig på en utomobligatorisk förpliktelse som, såsom jag har förklarat i punkt 41 i detta förslag till avgörande, har sin grund i en ”skada” (”delikt” eller ”kvasidelikt”), såsom denna har definieras i punkt 59 i detta förslag till avgörande. ( 57 ) En talan som grundar sig på en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i en annan rättslig omständighet än en ”skada” omfattas däremot inte av denna bestämmelse. Sammanfattningsvis omfattar nämnda bestämmelse inte samtliga utomobligatoriska förpliktelser, utan en underkategori av dessa, som jag kommer att beteckna som ”deliktuella eller kvasideliktuella förpliktelser”.

63.

Även om kategorin ”skadestånd utanför avtalsförhållanden”, såsom denna har tolkats i domen i målet Kalfelis omfattar många olika typer av ansvar, ( 58 ) rör det sig inte, i motsats till vad kommissionen påstår, om en ”restkategori” som omfattar varje talan som grundar sig på ett civilrättsligt eller handelsrättsligt ansvar som inte är ”avtalsrättsligt” i den mening som avses i artikel 5.1 i Bryssel I‑förordningen. ( 59 ) I den domen anförde domstolen enbart att denna bestämmelse och artikel 5.3 i denna förordning utesluter varandra ömsesidigt, en och samma talan om civilrättsligt ansvar kan inte omfattas av två bestämmelser samtidigt. ( 60 ) Det finns dock käromål som inte anknyter till någon av dessa båda bestämmelser, eftersom de grundar sig på förpliktelser som varken är ”avtalsförpliktelser” eller ”deliktuella eller kvasideliktuella förpliktelser”.

64.

För det andra, även om en talan om återbetalning på grund av obehörig vinst, i princip, grundar sig på en utomobligatorisk förpliktelse ( 61 ), har denna förpliktelse inte sin grund i en ”skada” som kan tillskrivas svaranden, i den mening som avses i artikel 5.3 i Bryssel I‑förordningen. ( 62 ) Såsom den hänskjutande domstolen i huvudsak har påpekat kan en obehörig vinst nämligen inte anses utgöra en sådan ”skada”. I motsats till vad den tjeckiska regeringen och kommissionen har gjort gällande rör det sig således inte om ett ”kvasidelikt” i den mening som avses i denna bestämmelse.

65.

Den skyldighet till återbetalning som ligger till grund för en sådan talan följer av att svaranden erhållit en vinst och av avsaknaden (eller snarare, i förekommande fall till följd av ett retroaktivt försvinnande) av den grund som berättigat vinsten. ( 63 ) Såsom den kroatiska regeringen anfört förutsätter en sådan talan inte någon skadlig handling eller underlåtenhet som kan tillskrivas svaranden. Den aktuella förpliktelsen uppkom spontant oberoende av hans beteende. ( 64 )

66.

Den tjeckiska regeringen har, i huvudsak, genmält att den handling som utlöste obehörig vinst (nämligen i förevarande fall, svarandens genomförande av verkställighetsförfarandet som senare ogiltigförklarades) ska likställas med en ”skada” i den mening som avses i artikel 5.3 i Bryssel I‑förordningen.

67.

Enligt min mening är ett sådant likställande emellertid inte befogat. För det första har den skyldighet som ligger till grund för en talan om återbetalning på grund av obehörig vinst egentligen inte sin grund i den handling som utlöste denna vinst, utan i själva vinsten. Vidare kan den utlösande handlingen inte alltid tillskrivas svaranden. Denna handling kan tvärtom mycket ofta tillskrivas käranden, som exempelvis av misstag har överfört ett felaktigt penningbelopp. Slutligen, även om verkställighetsförfarandet i förevarande fall genomfördes på initiativ av svaranden i det nationella målet, kan detta inte anses utgöra en ”skada” som kan tillskrivas svaranden, eftersom en sådan handling inte på något sätt är rättsstridig och inte i juridisk bemärkelse har orsakat klaganden i det nationella målet någon ”skada”.

68.

Kommissionen har för sin del genmält att ”skadan”, i den mening som avses i artikel 5.3 i Bryssel I‑förordningen, ligger i att svaranden i det nationella målet har underlåtit att återbetala den omtvistade vinsten till klaganden i det nationella målet, i strid med artikel 1111 i lagen om skyldigheter. ( 65 )

69.

Kommissionen kan inte vinna framgång med detta argument. Den påstådda återbetalningsskyldigheten förelåg per definition innan svaranden i det nationella målet eventuellt vägrade att fullgöra den. Att anse att denna skyldighet följer av svarandens uppträdande, skulle således innebära ett cirkelresonemang. Denna skyldighet har sin grund i en tidigare handling. Skyldigheten uppkom från den tidpunkten då den obehöriga vinsten erhölls (eller snarare, i förekommande fall, vid den tidpunkten då verkställighetsförfarandet ogiltigförklarades med retroaktiv verkan (ex tunc)).

70.

Om enbart den omständigheten att en svarande inte har fullgjort en tidigare förpliktelse ska anses utgöra en ”skada”, skulle artikel 5.3 i Bryssel I‑förordningen för övrigt ha ett extremt vitt tillämpningsområde, eftersom en talan vid domstol på privaträttens område i allmänhet motiveras av att svaranden inte har fullgjort en påstådd förpliktelse. ( 66 )

71.

I motsats till vad kommissionen har gjort gällande är situationen inte jämförbar med den situation som var aktuell i det mål som gav upphov till domen Austro-Mechana, ( 67 ) till vilken den hänskjutande domstolen också har hänvisat. Omständigheterna i det målet är enligt min mening mycket speciella.

72.

Det ska erinras om att domstolen i den domen slog fast att en begäran om betalning av den ”rimliga kompensation” som föreskrivs i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29/EG om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället, ( 68 ) såsom den som framställts av Austro-Mechana, en organisation för kollektiv förvaltning av rättigheter på upphovsrättsområdet som bedrivs i bolagsform, mot Amazon, avser ”skadestånd utanför avtalsförhållanden” i den mening som avses i artikel 5.3 i Bryssel I‑förordningen. ( 69 ) Grunden för denna begäran var skyldigheten för Amazon att betala denna ”kompensation” enligt österrikisk rätt på grund av att inspelningsmedier salufördes i Österrike. ( 70 ) Det rörde sig här inte om en rättsstridig handling. Detta beteende bidrog emellertid till den skada som rättsinnehavarna orsakades till följd av att deras skyddade verk privatkopierades. Enligt domstolens fasta praxis är syftet med nämnda ”kompensation” att ersätta denna skada. Austro-Mechana som utgör organisationen för kollektiv upphovsrättsförvaltning uppbar denna kompensation för de rättsinnehavare som bolaget företrädde. Den skada som detta bolag åberopade var således i själva verket dessa rättsinnehavares skada. Sammanfattningsvis kunde den förpliktelse som begäran baserade sig på, efter en samlad bedömning, anses ha sin grund i en ”skada” ( 71 ). För övrigt var de österrikiska domstolarna bäst lämpade att bedöma den skada som dessa innehavare lidit till följd av de privata kopior som gjorts av österrikiska konsumenter (som potentiellt var beroende av antalet inspelningsmedier som Amazon sålde i Österrike) och följaktligen att pröva storleken på den ”rimliga kompensation” som dessa bolag skulle betala. ( 72 )

73.

För det tredje bekräftas enligt min mening tolkningen att en talan om återbetalning på grund av obehörig vinst inte omfattas av artikel 5.3 i Bryssel I‑förordningen av en annan del av domen Kalfelis. Det ska erinras om att i det mål som gav upphov till den domen förde en enskild talan mot sin bank till följd av misslyckade börstransaktioner och framställde i det sammanhanget kumulativa yrkanden som vilade på tre olika grunder, nämligen avtalsrättsligt ansvar, utomobligatoriskt skadeståndsansvar och slutligen obehörig vinst. I detta sammanhang ville den hänskjutande domstolen bland annat få klarhet i huruvida den domstol som enligt artikel 5.3 i Brysselkonventionen var behörig att pröva talan som grundade sig på utomobligatoriskt skadeståndsansvar i andra hand även var behörig att pröva talan som grundade sig på avtalsrättsligt ansvar eller obehörig vinst.

74.

Domstolen besvarade den frågan med att ”den domstol som i enlighet med artikel 5.3 [i Bryssel I‑förordningen] är behörig att pröva en talan i den del denna grundas på utomobligatoriskt skadeståndsansvar inte [ska] anses behörig att pröva [den aktuella] talan i den del den inte grundas på ett [utomobligatoriskt skadeståndsansvar]” ( 73 ). Vid en läsning mot bakgrund av vad anförts i föregående punkt hänvisar uttrycket ”inte grundas på ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar” implicit men nödvändigtvis till avtalsrättsligt ansvar och obehörig vinst.

75.

För det fjärde anser jag, i motsats till den tjeckiska regeringen och kommissionen, att innehållet i Rom II‑förordningen inte vederlägger, utan tvärtom, stöder den tolkning som föreslås i detta förslag till avgörande.

76.

Även om, såsom jag har angett i punkt 47 i detta förslag till avgörande, skyldigheter som har sin grund i en obehörig vinst ingår i förordningen bland de ”utomobligatoriska förpliktelser” som omfattas av förordningens tillämpningsområde, ingår dessa i en specifik kategori i förordningen. ( 74 )

77.

Närmare bestämt innehåller Rom II‑förordningen, för det första, i kapitel II, regler som är tillämpliga på utomobligatoriska förpliktelser som har sin grund i en ”skadeståndsgrundande händelse”. Detta begrepp har enligt min mening samma innebörd som det identiska begrepp som finns i artikel 5.3 i Bryssel I‑förordningen. ( 75 ) Här avses således deliktuella eller kvasideliktuella förpliktelser som anges i punkt 62 i förevarande förslag till avgörande. ( 76 ) Sammanfattningsvis omfattar kapitel II, i princip, samma förpliktelser som nämnda artikel 5.3. ( 77 )

78.

För det andra samlas i Rom II‑förordningen i kapitel III de regler som är tillämpliga på utomobligatoriska förpliktelser som har sin grund i ”annat än en skadeståndsgrundande händelse”. ( 78 ) De yrkanden som grundar sig på aktuella förpliktelser ska per definition inte omfattas av artikel 5.3 i Bryssel I‑förordningen. ( 79 ) Detta kapitel III inbegriper obehörig vinst. Denna klassificering bekräftar, sålunda, att den återbetalningsskyldighet som ligger till grund för en talan som grundar sig på obehörig vinst inte har sin grund i en ”skada” i den mening som avses i nämnda artikel 5.3. ( 80 )

79.

Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att talan om återbetalning som grundar sig på obehörig vinst inte omfattas av artikel 5.3 i Bryssel I‑förordningen. ( 81 )

80.

I motsats till vad den tjeckiska regeringen har anfört innebär denna tolkning inte att rätt till domstolsprövning förnekas. I de situationer då artikel 5.1 i förordningen inte är tillämplig ( 82 ) följer därav endast att en enskild inte har valmöjlighet vad gäller val av domstol för att väcka talan på grundval av obehörig vinst, vilken ska väckas vid domstolen i den medlemsstat där svaranden har hemvist, i enlighet med huvudregeln i artikel 2.1 i nämnda förordning. ( 83 )

81.

Dessutom överensstämmer detta resultat för det första helt med systemet i Bryssel I‑förordningen. Det ska erinras om att denna förordning grundar sig på huvudregeln att domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist är behöriga. ( 84 ) Domstolen har i detta avseende vid upprepade tillfällen slagit fast att denna huvudregel som är ett uttryck för principen att käranden rättar sig efter sakens forum (actor sequitur forum rei) ( 85 ) förklaras av att den i princip underlättar för svaranden att försvara sig vid domstolarna i det land där han har sin hemvist. ( 86 ) Beslutet att gynna svaranden motiveras i sin tur av den omständigheten att denne i allmänhet har en svagare ställning i förfarandet eftersom han inte har tagit initiativet och det är mot denne som käranden väcker talan. ( 87 )

82.

Man kan således inte hävda, såsom kommissionen har gjort, att det i fråga om privaträttsliga skyldigheter inte ska finnas något ”rättsligt tomrum” mellan artikel 5.1 och artikel 5.3 i Bryssel I‑förordningen och att det följaktligen alltid måste finnas ett alternativ till behörigheten för domstolarna i den medlemsstat där svaranden har sin hemvist. Om de ytterligare behöriga domstolar som föreskrivs i dessa bestämmelser alltid var tillgängliga, skulle enligt detta argument den allmänna regeln hamna i bakgrunden och klaganden i avsevärd mån gynnas, i strid med unionslagstiftarens vilja. ( 88 )

83.

Tvärtom, i enlighet med vad jag just nämnt, har domstolen vid upprepade tillfällen slagit fast att artikel 5.3 i Bryssel I‑förordningen, i egenskap av undantag från denna huvudregel, ska tolkas restriktivt, så att den inte ges en ”tolkning som går utöver de fall som uttryckligen nämns” i nämnda bestämmelse. ( 89 ) Om begreppet ”skada” skulle ges en så vid tolkning som den tjeckiska regeringen och kommissionen föreslagit skulle detta leda till att nämnda bestämmelse just skulle tillämpas i en sådan situation som inte uttryckligen avses, nämligen vid obehörig vinst. ( 90 )

84.

För det andra är jag inte övertygad om att målen rörande anknytning och god rättskipning som ligger till grund för artikel 5.3 i Bryssel I‑förordningen ( 91 ) föranleder en annan tolkning.

85.

Utöver att dessa mål under alla omständigheter inte gör det möjligt att frångå ordalydelsen i nämnda artikel 5.3, tvivlar jag på att det i förevarande fall finns ett ”särskilt nära” samband mellan den talan som är aktuell i det nationella målet och den kroatiska domstol vid vilken klaganden i det nationella målet har väckt talan, och följaktligen att den hänskjutande domstolen med nödvändighet är bättre lämpad än tyska domstolar att pröva bolagets påståenden, det vill säga att fastställa huruvida villkoren för en sådan vinst är uppfyllda, ( 92 ) bland annat vad gäller insamling och värdering av relevant bevisning i detta avseende.

86.

Den hänskjutande domstolen, till vilken den tjeckiska regeringen och kommissionen har anslutit sig, anser att så är fallet på grund av att den utlösande händelsen för vinsten, nämligen det verkställighetsförfarande som inleddes av BP EUROPA:s föregångare, inträffade i Kroatien. Samtliga relevanta omständigheter har således anknytning till detta land, medan endast svarandens hemvist är belägen i Tyskland.

87.

För att kunna pröva en talan om återbetalning som grundas på obehörig vinst är det emellertid först och främst fråga om att fastställa huruvida det verkligen föreligger en sådan vinst. Det är således inte domstolarna på den ort där den utlösande händelsen för vinsten har inträffat, utan domstolarna på den ort där svaranden påstås ha gjort en vinst som förefaller mest lämpade att pröva en sådan talan.

88.

I artikel 10.3 i Rom II‑förordningen föreskrivs analogt att om en obehörig vinst har gjorts i avsaknad av ett befintligt förhållande mellan parterna och dessa inte har sin vanliga vistelseort i samma land, är tillämplig lag för den utomobligatoriska förpliktelsen lagen i det land där ”den obehöriga vinsten gjordes.” Således avses inte det land där den utlösande händelsen inträffade, utan det land där svaranden erhöll den ekonomiska vinsten i fråga. Vid överföring av medel till ett bankkonto, såsom i förevarande fall, är det land där vinsten gjordes det land där den bank i vilken kontot är registrerat är belägen. ( 93 )

89.

Det är emellertid troligt att den orten är belägen i Tyskland i förevarande fall. ( 94 ) Domstolarna i den medlemsstat där svaranden har sin hemvist, i den mån den motsvarar den ort där vinsten erhölls, är således bäst lämpade att bedöma huruvida en vinst faktiskt gjordes. ( 95 ) Härav följer enligt min mening att det, rent generellt, inte finns något ”särskilt nära” samband som knyter de yrkanden som grundar sig på obehörig vinst till en annan behörig domstol än domstolen på den ort där svaranden har sin hemvist. ( 96 )

90.

För övrigt, den praktiska olägenheten för HRVATSKE ŠUME att behöva väcka talan mot BP EUROPA vid domstolarna i den medlemsstat där sistnämnda har sin hemvist (som, vilket jag upprepar, är en olägenhet som följer av unionslagstiftarens vilja ( 97 )) kompenseras av en processuell fördel. Om talan antas vara välgrundad, och i den mån svaranden i det nationella målet har tillgångar i Tyskland, har klaganden i det nationella målet redan en nationell exekutionstitel för att driva in det omtvistade beloppet (den framtida dom som meddelas av tyska domstolar) i stället för att behöva anlita ett exekvaturförfarande för att ansöka om verkställbarhetsförklaring i den medlemsstaten avseende en eventuell kroatisk dom. ( 98 )

91.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar den första frågan från Visoki trgovački sud Republike Hrvatske (Överdomstolen för handelsfrågor i Republiken Kroatien) på följande sätt:

Artikel 5.1 och 5.3 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att en talan om återbetalning på grund av obehörig vinst