1.

Nu handlar det om ”feta” igen. Så kan det aktuella målet presenteras för personer som studerar EU-rätt, eftersom detta är åtminstone den fjärde delen av den så kallade ”feta”-följetongen. ( 2 )

2.

Europeiska kommissionen har väckt talan enligt artikel 258 FEUF och yrkat att domstolen ska fastställa att Konungariket Danmark har åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel 13 i förordning nr 1151/2012 ( 3 ) genom att inte förhindra eller stoppa användningen av namnet ”feta” för ost som är tillverkad i Danmark och som är avsedd för export till tredjeländer. Kommissionen har även gjort gällande att Konungariket Danmark har åsidosatt sina skyldigheter till lojalt samarbete enligt artikel 4.3 FEU, antingen ensam eller jämförd med artiklarna 1.1 och 4 i förordning nr 1151/2012.

3.

”Feta” är en typ av ost, som traditionellt tillverkas av fårmjölk, eller får- och getmjölk, i delar av Grekland. För dem som vill veta mer om ”feta” hänvisar jag till den poetiska beskrivning som generaladvokaten Ruiz-Jarabo Colomer har gjort, eftersom jag inte skulle kunna göra det bättre själv. ( 4 ) Vad viktigt är i det aktuella fallet är att namnet ”feta” sedan år 2002 är registrerat som en skyddad ursprungsbeteckning (SUB) enligt EU-rätten. ( 5 )

4.

EU har reglerat skyddet för produkter på grundval av deras geografiska ursprung när det gäller jordbruksprodukter och livsmedel ( 6 ) samt vin, ( 7 ) spritdrycker ( 8 ) och aromatiska vinprodukter. ( 9 ) Skyddet för jordbruksprodukter och livsmedel samt vin grundas på begreppen skyddad ursprungsbeteckning och skyddad geografisk beteckning (”SGB”), medan begreppet geografisk beteckning (”GI”) har använts i samband med spritdrycker och aromatiska vinprodukter. I Begreppet skyddad ursprungsbeteckning ingår ett särskilt samband mellan produktkvaliteten och ett visst geografiskt område, vilket är starkare än vid en SGB eftersom samtliga produktionsled och relevanta ingredienser måste härstamma från det avgränsade geografiska området. ( 10 ) Andra exempel på skyddade ursprungsbeteckningar, utöver den skyddade ursprungsbeteckningen ”feta” i Grekland, är ”Parmigiano Reggiano” i Italien, ”Champagne” i Frankrike och ”Paški sir” i Kroatien, för att bara nämna några.

5.

Namnet ”feta” registrerades som en skyddad ursprungsbeteckning först efter ett antal mål där en rad medlemsstater invände mot detta. ”feta”-följetongen tog emellertid sin början ännu tidigare än så. Det första målet handlade om en begäran om förhandsavgörande som rörde frågan huruvida grekiska bestämmelser om att ost från Danmark med namnet ”feta” inte fick saluföras i Grekland är förenliga med EU:s bestämmelser om fri rörlighet. Begäran återkallades dock innan domstolen fick möjlighet att göra någon prövning. ( 11 ) Det andra målet var en talan om ogiltigförklaring av kommissionens förordning om registrering av ”feta” som en SUB år 1996, ( 12 ) vilken väcktes av Konungariket Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland och Republiken Frankrike. I sin dom ( 13 ) biföll domstolen talan och ogiltigförklarade förordningen, eftersom kommissionen inte på vederbörligt sätt hade beaktat alla erforderliga faktorer vid sin bedömning av huruvida namnet blivit generiskt. ( 14 ) I det tredje målet däremot ogillade domstolen den talan om ogiltigförklaring som Konungariket Danmark och Förbundsrepubliken Tyskland hade väckt mot förordning nr 1829/2002, genom vilken kommissionen, efter en ytterligare genomgång, återigen registrerade ”feta” som en skyddad ursprungsbeteckning. ( 15 )

6.

Enligt förordning nr 1151/2012 innebär registreringen av namnet ”feta” som en skyddad ursprungsbeteckning att det enbart får användas för ost som härstammar från det angivna geografiska området i Grekland och som överensstämmer med produktspecifikationen i förordning nr 1829/2002.

7.

Enligt artikel 13.3 i förordning nr 1151/2012 är medlemsstaterna skyldiga att vidta de åtgärder som krävs för att förebygga eller stoppa olaglig användning av registrerade skyddade ursprungsbeteckningar på deras territorium. Kommissionen har, med stöd av Republiken Grekland och Republiken Cypern, gjort gällande att Konungariket Danmark har åsidosatt denna skyldighet genom att inte förhindra eller stoppa användningen av namnet ”feta” för ost som är tillverkad i Danmark och som är avsedd för export till tredjeländer.

8.

Konungariket Danmark har inte förnekat att landet inte hindrar eller stoppar producenter på sitt territorium från att använda namnet ”feta” ifall deras produkter är avsedda för export till tredjeländer. Förordning nr 1151/2012 omfattar emellertid enbart produkter som säljs i EU och inte export till tredjeländer. Enligt Konungariket Danmark utgör det således ingen överträdelse av förordning nr 1151/2012 att använda namnet ”feta” för ost som är tillverkad i Danmark, men som enbart är avsedd för export till tredjeländers marknader där namnet ”feta” inte är skyddat på grundval av ett internationellt avtal. Underlåtenhet att förhindra eller stoppa användningen av namnet ”feta” för exporterad ost utgör därför inget åsidosättande av artikel 13.3 i förordning nr 1151/2012, eftersom det inte uppstår någon sådan skyldighet genom den bestämmelsen.

9.

Målet vid den nationella domstolen mellan parterna i förevarande fall handlar i huvudsak om huruvida den relevanta unionsrätten utgör hinder för användningen av namnet ”feta” för produkter som exporteras till tredjeländer och som inte tillverkas i enlighet med produktspecifikationen för ”feta” som en registrerad skyddad ursprungsbeteckning.

10.

Det ska klargöras att tvisten inte handlar om EU:s befogenheter. Konungariket Danmark har inte hävdat att EU saknar befogenhet att lagstifta om ett förbud mot användning av namnet ”feta” för exporterade produkter. Medlemsstaten har enbart gjort gällande att unionslagstiftaren inte har valt att förbjuda sådan användning i den nuvarande lagstiftningen.

11.

I förevarande mål har domstolen således att tolka tillämpningsområdet för förordning nr 1151/2012. En nödvändig förutsättning för det är kännedom om det bakomliggande skälet till och syftet med skyddet av geografiska beteckningar, och närmare bestämt skyddade ursprungsbeteckningar, såsom unionslagstiftaren har tänkt sig detta. Detta mål ger även upphov till några viktiga frågor om principen om lojalt samarbete som slås fast i artikel 4.3, inom ramen för överträdelseförfaranden som inleds mot medlemsstaterna.

12.

För att pröva detta mål måste domstolen göra en tolkning av förordning nr 1151/2012. I artikel 1 i denna, med rubriken ”Syfte”, som återfinns i avdelning I (”Allmänna bestämmelser”) föreskrivs följande:

”1.   Denna förordning syftar till att hjälpa producenter av jordbruksprodukter och livsmedel att förmedla information om produkternas och livsmedlens egenskaper och om särskilda kvaliteter, som beror på de jordbruksmetoder som använts, till köpare och konsumenter, och därigenom säkerställa att

Åtgärderna i denna förordning är avsedda att stödja jordbruks- och bearbetningsverksamhet samt jordbrukssystem för högkvalitativa produkter och därigenom bidra till att målen för landsbygdens utveckling uppnås.

…”

13.

I artikel 4 i förordning nr 1151/2012, med rubriken ”Syfte”, som ingår i avdelning II i förordningen (”Skyddade ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar”) föreskrivs följande:

”En ordning för skyddade ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar inrättas i syfte att hjälpa producenter av produkter som har samband med ett geografiskt område genom att

14.

I artikel 13 i förordning nr 1151/2012, i den lydelse som var gällande vid den aktuella tidpunkten, ( 16 ) med rubriken ”Skydd”, som också ingår i avdelning II i förordningen, föreskrivs följande:

”1.   Registrerade namn ska skyddas mot följande:

När det i en skyddad ursprungsbeteckning eller en skyddad geografisk beteckning ingår ett namn på en produkt som anses vara generiskt, ska användning av det generiska namnet inte anses strida mot första stycket led a eller b.

2.   Skyddade ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar ska inte bli generiska.

3.   Medlemsstaterna ska vidta lämpliga administrativa och rättsliga åtgärder för att förebygga eller stoppa olaglig användning av skyddade ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar som avses i punkt 1 som produceras eller saluförs i den medlemsstaten.

…”

15.

Till följd av klagomål från de grekiska myndigheterna tillsände kommissionen Konungariket Danmark den 26 januari 2018 en formell underrättelse, i enlighet med artikel 258 FEUF, där kommissionen angav sin ståndpunkt att medlemsstaten åsidosatte unionsrätten, särskilt artikel 4 FEU och artikel 13 i förordning nr 1151/2012, genom att inte hindra eller stoppa danska producenter från att exportera ost med namnet ”feta” till tredjeländer, trots att denna ost inte uppfyllde produktspecifikationen för ”feta” i förordning nr 1829/2002.

16.

Konungariket Danmark svarade på den formella underrättelsen och bestred kommissionens argument den 21 mars 2018.

17.

Kommissionen avgav ett motiverat yttrande till Konungariket Danmark den 25 januari 2019, där kommissionen begärde att medlemsstaten skulle upphöra med de påstådda överträdelserna av artikel 4.3 FEU och artikel 13 i förordning nr 1151/2012 inom en period av två månader från mottagandet av det motiverade yttrandet.

18.

Konungariket Danmark besvarade det motiverade yttrandet den 22 mars 2019 och vidhöll att påståendet om överträdelser var ogrundat.

19.

Kommissionen väckte förevarande talan vid domstolen enligt artikel 258 FEUF genom ansökan som ingavs den 8 april 2020. Kommissionen har yrkat att domstolen ska

20.

I sitt svaromål som ingavs den 6 oktober 2020 har Konungariket Danmark gjort gällande att domstolen ska

21.

Kommissionen och Konungariket Danmark inkom även med replik respektive duplik den 1 december 2020 och den 29 januari 2021.

22.

Domstolens ordförande tillät Republiken Grekland och Republiken Cypern att intervenera i förevarande mål till stöd för kommissionens yrkanden, genom beslut av den 8 och den 18 september 2020.

23.

Ingen förhandling begärdes och ingen sådan hölls. Domstolen ställde vissa frågor till kommissionen, Konungariket Danmark, Republiken Grekland och Republiken Cypern som skulle besvaras skriftligen i enlighet med artikel 61.1 i domstolens rättegångsregler. Samtliga parter inkom med skriftliga svar på de frågor som de hade tillställts.

24.

Det ska inledningsvis påpekas att förordning nr 1151/2012 inte innehåller någon bestämmelse där det uttryckligen anges att den omfattar export till tredjeländer. Därmed är det inte uppenbart huruvida förordningen kan tolkas så, att den är tillämplig på sådan export. Jag anser att de ståndpunkter som kommissionen och Konungariket Danmark har intagit i frågan är rimliga, separat beaktade och utan att det påverkar min analys nedan. Det finns således två möjliga tolkningar av artikel 13.3 i förordning nr 1151/2012.

25.

De båda motsatta tolkningarna av förordning nr 1151/2012 verkar ha sin grund i olika tolkningsramar.

26.

Jag skulle beskriva kommissionens synsätt som ett där vikten av skydd av immateriella rättigheter betonas och där skyddade ursprungsbeteckningar uppfattas som nödvändiga för att främja värden för lokalsamhällena. Jag kommer att kalla detta synsätt för den immaterialrättsliga tolkningsramen.

27.

Konungariket Danmark har snarare tolkat förordning nr 1151/2012 utifrån ett perspektiv där handelsliberalisering sätts i centrum. Enligt min mening utgår en sådan tolkningsram från tankesättet att handel i princip är bra och därför inte bör förhindras. Handelshinder kan vara tillåtna, men de bör ses som ett undantag och inte som en regel. Jag kommer att kalla detta synsätt för den handelsliberala tolkningsramen.

28.

Konungariket Danmarks ståndpunkt är föga förvånande. Det är viktigt att komma ihåg att ost under namnet ”feta” började tillverkas och exporteras i Danmark på 1960-talet. ( 17 ) Detta var innan ”feta” registrerades som en skyddad ursprungsbeteckning år 2002. Det förefaller även som om EU:s exportbidrag gav incitament till export av ost med namnet ”feta”. ( 18 ) Till skillnad från den ”feta” som i dag är en skyddad ursprungsbeteckning tillverkas ”dansk feta” av komjölk och med hjälp av andra framställningsmetoder. Danska producenter, samt andra producenter av vad jag kommer att kalla ”falsk feta”, konkurrerar med riktiga ”feta”‑producenter på tredjeländers marknader där namnet ”feta” inte är skyddat.

29.

De båda olika tolkningsperspektiven härrör från de olika argument som kommissionen och Konungariket Danmark har anfört i detta mål och har lett till den bakomliggande oenigheten om vad målet verkligen handlar om.

30.

Konungariket Danmark anser att tvisten rör unionslagstiftarens avsikt som, enligt nämnda medlemsstat, inte var att förhindra export av ”falsk feta” till tredjeländer när förordning nr 1151/2012 antogs. Förordningen kan således inte tolkas så, att den förbjuder danska (eller andra) producenter av ”falsk feta” att konkurrera på tillgängliga internationella marknader (de som inte skyddar ”feta”). Konungariket Danmark anser därför att landet inte är skyldigt att förhindra sådan export.

31.

Kommissionen, som stöds av Republiken Grekland och Republiken Cypern som intervenienter, anser att tvisten handlar om att danska producenter olagligen använder namnet ”feta”. Enligt deras synsätt är produktens destination irrelevant för att fastställa den påstådda överträdelsen.

32.

Parterna anför sedvanliga argument för att motivera sina ståndpunkter vilka baseras på den aktuella lagstiftningens lydelse, sammanhang, syften och historik mot bakgrund av det synsätt som har intagits i domstolens praxis. ( 19 ) Jag kommer att visa att båda parternas argument, om de ses mot bakgrund av respektive parts tolkningsram, förefaller övertygande eller åtminstone tämligen övertygande. Parterna har nämligen valt de argument som bäst överensstämmer med deras respektive tolkningsram.

33.

Jag anser således att domstolen i förevarande mål inte har att väga och välja mellan argumenten, utan snarare att välja mellan två olika tolkningsramar. Den ram som, enligt domstolen, bättre överensstämmer med ( 20 ) den policy som skyddet av ursprungsbeteckningar grundas på är den vars argument bör ges företräde.

34.

Parternas argument ”talar” inte alltid ”med” varandra, eftersom de används inom de olika tolkningsramarna. Den ena eller den andra sidans argument faller dock ibland också inom den andra sidans tolkningsram. I följande avsnitt kommer jag att sammanfatta parternas viktigaste argument och dela in dem i de traditionella kategorierna lydelse, sammanhang, syften och lagstiftningsbakgrund, samt sådana som rör domstolens praxis. ( 21 ) Jag kommer därefter att lämna min egen ståndpunkt om vilket synsätt som jag anser att domstolen bör anlägga och redogöra för skälet till detta.

35.

Med risk för gå händelserna i förväg vill jag redan nu säga att jag föredrar den tolkningsram som kommissionen och intervenienterna stöder. Jag kommer således att föreslå att domstolen godtar kommissionens påstående att Konungariket Danmark har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt artikel 13 i förordning nr 1552/2012.

36.

Kommissionen har hänvisat till lydelsen i artikel 13.1 i förordning nr 1151/2012, där det anges att registrerade namn ska skyddas mot varje direkt och indirekt bruk. ( 22 ) Kommissionen har även hänvisat till lydelsen i artikel 13.1 i förordningen, där det anges att medlemsstaternas skyldigheter uppstår när det registrerade namnet används för produkter som ”produceras eller saluförs i den medlemsstaten”. ( 23 ) Det framgår tydligt av dessa bestämmelser, enligt kommissionens uppfattning, att medlemsstaterna måste säkerställa skydd mot användning av namn som är registrerade som skyddade ursprungsbeteckningar i två typer av situationer: för det första när produkter med ett sådant namn tillverkas på deras territorium och för det andra när produkter från andra medlemsstater eller tredjeländer som olagligen använder det registrerade namnet saluförs på deras territorium.

37.

Konungariket Danmark anser inte att artikel 13.3 i förordning nr 1151/2012 är lika tydlig som kommissionen gör. Nämnda medlemsstat har hävdat att den omständigheten att den bestämmelsen rör produkter som ”produceras eller saluförs i den medlemsstaten” i sig inte är tillräcklig för att fastställa förordningens tillämpningsområde. Förekomsten av olaglig användning som måste förhindras enligt den bestämmelsen beror på huruvida osten är avsedd att saluföras på den inre marknaden eller exporteras till tredjeländer. Konungariket Danmark delar kommissionens uppfattning att skydd ska ges redan vid produktionstillfället, men endast om det namn som är registrerat som en skyddad ursprungsbeteckning olagligen används vid det tillfället. Att använda registrerade namn på produkter som är avsedda för export till tredjeländer utgör emellertid ingen olaglig användning. Det finns således ingen skyldighet att hindra användningen av namnet ”feta” för ost som är tillverkad i Danmark, men som är avsedd att exporteras till tredjeländer. Om unionslagstiftarens avsikt hade varit att export till tredjeländer skulle omfattas av förordning nr 1151/2012 skulle den ha behövt ange detta uttryckligen.

38.

Detta argument är övertygande, om det ses mot bakgrund av den handelsliberala tolkningsramen. Förbud mot användning av ett namn under vilket en exporterad produkt saluförs utgör ett handelshinder. ( 24 ) Det kan således godtas att ett sådant handelshinder, enligt en handelsliberal tolkningsram, inte får vara underförstått utan måste anges uttryckligen och att det också måste vara motiverat och proportionerligt för att vara lagligt. Konungariket Danmark hämtar stöd för sitt argument att export till tredjeländer uttryckligen måste anges i rättssäkerhetsprincipen. Med tanke på konsekvenserna för exportörer av ost som går under namnet ”feta” har Konungariket Danmark gjort gällande att det tydligt måste framgå av bestämmelserna i förordning nr 1151/2012 att sådan export är förbjuden.

39.

I ett försök att bemöta dessa argument enligt den handelsliberala tolkningsramen har kommissionen hävdat att kommissionens tolkning, enligt vilken användning av namnet ”feta” ska hindras även om produkten är avsedd för export till tredjeländer, inte motsvarar ett exportförbud eftersom danska producenter fortfarande kan exportera osten. De får bara inte kalla den för ”feta”. Även om förbudet mot att använda det namnet inte utgör något exportförbud utgör det dock ändå ett exporthinder. Kommissionens argument är således inte övertygande om det ses mot bakgrund av den handelsliberala tolkningsramen.

40.

Kommissionen har emellertid, inom den egna tolkningsramen, betecknat Konungariket Danmarks uteslutande av export till tredjeländer som ett försök att införa ett undantag till lydelsen i förordning nr 1151/2012. Enligt den immaterialrättsliga tolkningsramen framgår av den lydelsen ett tydligt förbud mot varje användning av namn som är registrerade som skyddade ursprungsbeteckningar. Ur det perspektivet förefaller det därför överflödigt att uttryckligen utesluta export till tredjeländer.

41.

Enligt domstolens praxis innefattar bedömningen av en unionsrättslig bestämmelses allmänna systematik och sammanhang bland annat andra bestämmelser i samma rättsakt samt andra rättsakter som har samband med eller på ett väsentligt sätt är knutna till den aktuella rättsakten. ( 25 ) Båda parter har hänvisat till andra bestämmelser i förordning nr 1151/2012 samt till andra aktuella EU-rättsakter till stöd för sina ståndpunkter.

42.

Konungariket Danmark har bland annat hävdat att skälen 20 och 27 i förordning nr 1151/1151, där mekanismer efterlyses för att skydda EU:s ursprungsbeteckningar på internationell nivå genom Världshandelsorganisationen (WTO) och genom ingående av bilaterala och multilaterala avtal, ( 26 ) är överflödiga om förordning nr 1151/2012 själv avser export. Kommissionen anser däremot att skälen inte kan tolkas så, att internationella avtal måste ingås för att säkerställa att EU‑producenter inte undergräver EU:s insatser för att skydda skyddade ursprungsbeteckningar på internationell nivå. Sådana avtal är nödvändiga för att skydda EU:s producenter varor med skyddade ursprungsbeteckningar från falska produkter som utländska producenter släpper ut på utländska marknader. Konungariket Danmarks tolkning av skälen går, enligt kommissionens mening, stick i stäv med deras syfte och uppmuntrar medlemsstaterna att undergräva sådana avtal.

43.

Republiken Cypern har, till stöd för kommissionens immaterialrättsliga tolkningsram, hänvisat till artikel 13.2 i förordning nr 1151/2012. I den bestämmelsen anges att skyddade ursprungsbeteckningar inte ska bli generiska. Republiken Cypern har påpekat att den bestämmelsen inte enbart är tillämplig på EU:s territorium.

44.

I det vidare sammanhanget kan anges att Konungariket Danmark har hänvisat till andra EU-rättsakter om skydd av ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar för vin, spritdrycker och aromatiserade vinprodukter. Nämnda medlemsstat har påpekat att dessa rättsakter innefattar bestämmelser där det uttryckligen hänvisas till export till tredjeländer. ( 27 ) I och med att någon sådan uttrycklig hänvisning inte har gjorts i förordning nr 1151/2012 är det därför uppenbart att unionslagstiftarens avsikt inte var att inbegripa export till tredjeländer. Kommissionen och intervenienterna anser emellertid att det uttryckliga omnämnandet av sådan export i de rättsakterna kan förklaras av att de har ett större tillämpningsområde. Till skillnad från förordning nr 1151/2012 omfattar de även produktrelaterade krav. Dessutom görs det inte några hänvisningar till export till tredjeländer i de relevanta avsnitten om geografiska beteckningar. ( 28 ) Den omständigheten att export till tredjeländer uttryckligen anges i de rättsakterna kan således inte användas som ett argument för att avsaknaden av ett sådant omnämnande innebär att förordning nr 1151/2012 inte är tillämplig på sådan export.

45.

Vad gäller den immaterialrättsliga tolkningsramen har Konungariket Danmark hävdat att andra EU-rättsakter på det immaterialrättsliga området innehåller uttryckliga bestämmelser om export till tredjeländer. ( 29 ) Om förordning nr 1151/2012 var tänkt att tillämpas på export till tredjeländer hade detta också behövt anges i denna.

46.

Vad gäller det vidare sammanhanget har kommissionen hänvisat till förordning nr 608/2013, ( 30 ) där det föreskrivs ett enhetligt skydd för immateriella rättigheter (inbegripet skyddade ursprungsbeteckningar) i tullförfaranden, även när varorna är avsedda för export till tredjeländer. Enligt den förordningen får exempelvis tullmyndigheterna förstöra varor som gör intrång i immateriella rättigheter. Det kan innefatta falska skyddade ursprungsbeteckningar för produkter som är avsedda för export, vilket är ett argument som stöder förbudet mot användning av registrerade namn på produkter som är tillverkade i EU och som är avsedda för export till tredjeländer.

47.

Alla EU-rättsakter har flera olika syften eller kan åtminstone tolkas som så. Flera syften anges i artiklarna 1.1 och 4 i förordning nr 1151/2012. Parterna framhåller således de syften som eftersträvas med förordningen när det gäller antingen konsumentskydd eller skydd av immateriella rättigheter, beroende på de olika tolkningsramarna.

48.

Konungariket Danmark har framhållit syftet att säkerställa att konsumenterna ges korrekt information. Medlemsstaten har således hänvisat till artikel 1.1 i förordning nr 1151/2012, där det anges att ett av syftena med förordningen är att hjälpa producenter att förmedla information om produkternas egenskaper till konsumenter. Om förordningen tolkas mot bakgrund av skälen 2, 19 och 40 i förordning nr 1151/2012 ( 31 ) är det, enligt Konungariket Danmark tydligt att den avser konsumenter på den inre marknaden. Syftet med förordning nr 1151/2012 främjas inte om den tolkas så, att den omfattar export till tredjeländer, eftersom produkter som saluförs utanför EU inte förmedlar produktinformation till konsumenter på den inre marknaden.

49.

Kommissionen har förnekat att det enda, eller i själva verket det främsta, syftet med förordning nr 1151/2012 är att skydda EU‑konsumenterna. Kommissionen har tvärtom hävdat att ett av huvudsyftena med förordning nr 1151/2012 är att skydda innehavare av immateriella rättigheter som grundar sig på skyddade ursprungsbeteckningar. Deras rättigheter är endast skyddade om förordning nr 1151/2012 tolkas så, att den även är tillämplig på export till tredjeländer. Syftet med ett sådant skydd är att säkerställa sund konkurrens för producenter av varor med skyddade ursprungsbeteckningar. Detta är i linje den gemensamma jordbrukspolitikens mål ”att tillförsäkra jordbruksbefolkningen en skälig levnadsstandard, särskilt genom en höjning av den individuella inkomsten för dem som arbetar i jordbruket”, såsom anges i artikel 39 FEUF. Kommissionen har påpekat att den rättsliga grunden för förordning nr 1151/2012, utöver artikel 118 FEUF om immateriella rättigheter, utgörs av artikel 43.2 FEUF, där EU ges behörighet att anta bestämmelser för att uppnå målen för den gemensamma jordbrukspolitiken.

50.

Konungariket Danmark har dessutom hänvisat till artikel 1.1 d i förordning nr 1151/2012 där det anges att ett av syftena är att upprätthålla den inre marknadens integritet. Enligt nämnda medlemsstats tolkning av den bestämmelsen avser förordning nr 1151/2012 den inre marknaden och inte marknaderna i tredjeland. Kommissionen har bemött dessa argument med motargumentet att syftet att säkerställa upprätthållandet av den inre marknadens integritet faktiskt äventyras genom att skyddade ursprungsbeteckningar som har registrerats i EU olagligen används på marknaderna i tredjeland

51.

Konungariket Danmark har gjort gällande att parlamentet, under lagstiftningsprocessen, föreslog att en ytterligare punkt skulle införas i artikel 13.3 i förordning nr 1151/2012 i dess ursprungliga föreslagna lydelse. ( 32 ) Den föreslagna ändringen lyder som följer: ”För att förhindra att produkter som inte är märkta i överensstämmelse med denna förordning saluförs i unionen eller exporteras till tredjeländer ska kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 53 med avseende på vilka åtgärder medlemsstaterna ska vidta i detta hänseende.” ( 33 ) Ändringsförslaget införlivades dock inte i den slutliga versionen av förordning nr 1151/2012. Eftersom unionslagstiftaren övervägde export till tredjeländer men inte tog med sådan i den slutliga texten har Konungariket Danmark dragit slutsatsen att sådan export inte omfattas av förordningen.

52.

Kommissionen har förklarat att skälet till att den aktuella ändringen inte togs med i den slutliga versionen av förordning nr 1151/2012 inte det faktum att export nämndes utan snarare att det föreslogs att kommissionen skulle ges delegerade befogenheter.

53.

Konungariket Danmark har vidare hänvisat till Regionkommitténs yttrande om kommissionens förslag. ( 34 ) I de politiska rekommendationerna i yttrandet handlade ett av avsnitten om ”att skydda och främja kvaliteten i den internationella handeln”. Regionkommittén efterlyste i det avseendet ”särskilda bestämmelser för att undvika saluförande inom EU eller export av produkter vars märkning inte är i enlighet med lagstiftningen om kvalitet för jordbruksprodukter inom EU”. ( 35 ) Konungariket Danmarks slutsats av den omständigheten att den slutliga texten i förordning nr 1151/2012 inte innehöll någon hänvisning till export var att unionslagstiftaren hade beslutat att förordning nr 1151/2012 inte skulle omfatta export till tredjeländer. Kommissionen har emellertid förklarat att det i själva verket var på grund av parlamentets föreslagna ändring som det i artikel 13.3 i förordning nr 1151/2012 anges att medlemsstaterna är skyldiga att förebygga eller stoppa olaglig användning av skyddade ursprungsbeteckningar och skyddade geografiska beteckningar som ”produceras eller saluförs i den medlemsstaten”. Det kan således inte härledas från den punkten i Regionkommitténs yttrande att det inte var avsett att export till tredjeländer skulle omfattas av förordning nr 1151/2012.

54.

Konungariket Danmark har hänvisat till domen av den 10 december 2002 i mål British American Tobacco (Investments) och Imperial Tobacco. ( 36 ) Det målet hade sitt ursprung i en begäran om förhandsavgörande rörande tolkningen och giltigheten av ett EU‑direktiv om tillverkning, presentation och försäljning av tobaksvaror. Domstolen fann bland annat att artikel 7 i det direktivet, som avsåg produktbeskrivningar, endast var tillämplig på cigaretter som saluförs inom EU och inte på sådana som exporteras till tredjeländer. Konungariket Danmark har påpekat att domstolen nådde denna slutsats genom att beakta sammanhanget för och syftena med det aktuella direktivet för att slå fast huruvida unionslagstiftarens avsikt var att utvidga den bestämmelsen till export till tredjeländer. Kommissionen anser å sin sida att sammanhanget i domen i målet BAT var ett annat än det i förevarande fall, eftersom det aktuella direktivet i den domen hade till syfte att förbättra den inre marknadens funktion, medan det i förevarande mål handlar om åsidosättanden av immateriella rättigheter som erkänns i unionsrätten.

55.

Som stöd för argumentet att unionslagstiftaren uttryckligen måste ange export till tredjeländer för att sådan ska omfattas av förordning nr 1151/2012 har Konungariket Danmark även hänvisat till domen av den 24 september 2019 i mål Google (Territoriell räckvidd för rätten till borttagande av länkar). ( 37 ) Det målet avsåg den territoriella räckvidden för rätten till borttagande av länkar och de potentiella extraterritoriella verkningarna av direktiv 95/46 ( 38 ) och dess efterföljare, förordning 2016/679 (allmänna dataskyddsförordningen). ( 39 ) Domstolen slog fast att det inte var uppenbart att unionslagstiftaren haft för avsikt att ålägga en aktör, såsom Google, en skyldighet att ta bort sökträffar som gällde även utanför medlemsstaternas territorium. De relevanta bestämmelserna i direktiv 95/46 och förordning 2016/679 var således inte tillämpliga utanför EU. Kommissionen har svarat genom att ange att domen i målet Google avsåg den potentiella extraterritoriella tillämpningen av unionsrätten. Kommissionen har dock förklarat att den i förevarande fall inte försöker tillämpa unionslagstiftningen på ett tredjeland. Målet rör endast tillämpningen av förordning nr 1151/2012 i själva EU. Domen i målet Google saknar således relevans för förevarande mål.

56.

Inget av dessa argument, oavsett om de rör lydelsen, sammanhangen, syftena och lagstiftningsbakgrunden med avseende på förordning nr 1151/2012 talar, enligt min mening, för någon av de båda motstående tolkningarna. Det är således nödvändigt att välja mellan de båda tolkningsramarna och ansluta sig till de argument som motiverar den lösning som den valda ramen innebär.

57.

Jag stöder och föreslår att domstolen ska godta, såsom jag avslöjade redan i början, kommissionens tolkning enligt vilken förordning nr 1151/2012 även omfattar produkter som tillverkas i medlemsstaterna men som är avsedda för export till tredjeländer.

58.

Jag har dragit den slutsatsen av främst två skäl. För det första kan ett sådant utfall motiveras sett till båda tolkningsramarna, det vill säga den immaterialrättsliga respektive den handelsliberala tolkningsramen. Tolkningen att förordning nr 1151/2012 inte är tillämplig på produkter med registrerade namn som är avsedda för export till tredjeländer kan däremot endast tillämpas i samband med den handelsliberala tolkningsramen. För det andra anser jag, i den mån det över huvud taget skulle kunna finnas och kunna ”hittas” en tydlig avsikt från unionslagstiftarens sida, att den föreslagna tolkningen överensstämmer bättre med unionslagstiftarens avsikt, såsom jag uppfattar den, med skyddet av ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar.

59.

Vad gäller mitt första skäl är frihandel utan tvekan ett av de värden som respekteras i unionens rättsordning. Handelsliberalisering var dock säkerligen inte den enda, och inte heller den allra viktigaste, motivationskraften. Redan i äldre rättspraxis ansåg domstolen att frihandelsintressen ska vägas mot andra intressen. ( 40 ) Det är riktigt att den rättsliga analysen av bestämmelser, när den görs inom den handelsliberala tolkningsramen, utgår från antagandet att handelshinder är förbjudna. Ett hinder kan dock anses godtagbart, förutsatt att det är motiverat av och proportionerligt i förhållande till andra intressen utöver handel, såsom miljöskydd, konsumentskydd eller skydd av immateriella rättigheter, för att bara nämna några.

60.

Skyddet av ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar är utan tvekan viktigt från handelssynpunkt. Enligt färska studier ( 41 ) är denna ordning av ett betydande ekonomiskt värde för EU, som hade en uppskattad försäljning på mer än 77 miljarder euro år 2017 och en ansenlig andel försäljning till länder utanför EU på 22 procent. Ordningen skapar således viktiga handelsmöjligheter för producenter av varor med skyddade ursprungsbeteckningar. Å andra sidan medför dessa möjligheter, som skapas genom skyddet av dessa producenters rättigheter, handelshinder för andra. Förbudet mot att använda namnet ”feta” för produkter som släpps ut på marknaderna i tredjeländer utgör ett exporthinder. Kommissionens argument att ett sådant förbud inte utgör något exportförbud, eftersom osten kan saluföras under ett annat namn, är irrelevant. Ett hinder för export till tredjeländer föreligger redan när exporten försvåras.

61.

Handelshinder som skapas genom antingen nationell lagstiftning eller unionslagstiftning är icke desto mindre tillåtna om de är motiverade. Jag delar Konungariket Danmarks uppfattning att den motivering som grundas på konsumentskydd (möjliggörande av tillförlitlig produktinformation) inte ens skulle klara lämplighetstestet, särskilt om det är konsumenterna på den inre marknaden som ska skyddas. Exporterad ”falsk feta” kan inte vilseleda dessa konsumenter, eftersom de inte finns på tredjeländers marknader. Det handelshinder som uppstår genom tolkningen att förordning nr 1511/2012 även är tillämplig på export av produkter till tredjeländer kan därför inte motiveras av farhågor gällande konsumentskyddet.

62.

Jag anser emellertid att förbudet mot export till tredjeländer av ”falsk feta” som tillverkas på EU:s territorium kan motiveras av skäl som bygger på skyddet av immateriella rättigheter. Även om EU inte kan reglera marknaderna i tredjeland genom den egna lagstiftningen och EU:s skyddade ursprungsbeteckningar således kan utsättas för konkurrens från falska produkter på dessa marknader är det likväl så att konkurrenssituationen för äkta skyddade ursprungsbeteckningar på sådana marknader försämras av att falska produkter som tillverkas i EU finns på dessa. EU har lagstiftningsbefogenhet att förbjuda export till tredjeländer av ost kallad ”dansk feta” som produceras i Danmark, ( 42 ) men inte att förbjuda exempelvis försäljning av ”Wisconsin feta” ( 43 ) på den amerikanska marknaden. Enligt min mening är det inte oproportionerligt att EU gör vad EU kan för att skydda konkurrensställningen för EU:s producenter av varor med skyddade ursprungsbeteckningar. Den omständigheten att EU:s skyddade ursprungsbeteckningar saknar skydd på marknaderna i tredjeland kan således inte användas som ett argument för att hävda att en tolkning av förordning 1151/2012 som innebär att den omfattar export till tredjeländer inte klarar proportionalitetstestet när skyddet av immateriella rättigheter används som motivering. Tolkningen av förordning nr 1151/2012 att den förbjuder export av ”falsk feta” till tredjeländer förefaller således försvarbar även i samband med den handelsliberala tolkningsramen.

63.

För att övergå till mitt andra skäl anser jag därmed även att den immaterialrättsliga tolkningsramen på lämpligt sätt förklarar lagstiftarens avsikt med förordning nr 1151/2012. Syftet med skyddade ursprungsbeteckningar som immateriella rättigheter är, enligt den tolkningsramen, att möjliggöra sund konkurrens för producenter av varor med skyddade ursprungsbeteckningar i utbyte mot att de anstränger sig för att upprätthålla och garantera den höga kvaliteten på sina produkter. Detta ger traditionella företag möjlighet till överlevnad och säkerställer produkternas mångfald på marknaden. I ett sådant synsätt beaktas således även andra intressen än ekonomiska intressen, vilka också ingår i vad som EU-medborgarna uppfattar som en god livskvalitet. ( 44 )

64.

Ett tecken på ”lagstiftarens avsikt”, vilket är objektivt fastställbart i unionsrätten, är valet av en rättsakts rättsliga grund. Förordning nr 1151/2012 antogs med stöd av den dubbla rättsliga grunden bestående av artiklarna 43.2 och 118 FEUF. Detta visar att grundtanken med den förordningen är att förbättra situationen för EU:s jordbruksproducenter genom att ge immaterialrättsligt skydd för produkter som framställs med traditionella metoder, som tillämpas i och har koppling till specifika geografiska områden. I franskan finns ett ord för att beskriva denna särskilda koppling mellan produkternas kvalitet och geografiska ursprung – terroir. ( 45 )

65.

EU är sedan 1970-talet i färd med att upprätta ett nätverk av rättsakter som reglerar och skyddar vissa varuslag med ursprungsbeteckningar eller geografiska beteckningar och fastställer villkoren för beviljande, skydd och kontroll avseende sådana beteckningar. ( 46 ) Dessa rättsakter omfattar, förutom jordbruksprodukter och livsmedel, även vin, spritdrycker och aromatiserade vinprodukter. Förordning nr 1151/2012 utgör en central rättsakt i den ordningen. ( 47 )

66.

Genom förordning nr 1151/2012 införs ett enhetligt och uttömmande system för skydd av ursprungsbeteckningar och geografiska beteckningar för jordbruksprodukter och livsmedel. ( 48 ) Genom den fastställs ett förfarande för att registrera sådana produkter på EU-nivå, så att de garanteras skydd i alla medlemsstater. ( 49 )

67.

Det som är utmärkande för skyddade ursprungsbeteckningar, liksom för alla andra skyddade geografiska beteckningar, som ett slags immateriell rättighet i EU är att de, till skillnad från andra immateriella rättigheter, framför allt varumärken, ( 50 ) är att det är offentliga organ, och inte endast privata, som kontrollerar tillämpningen av dem. ( 51 ) Det är av den anledningen som förordning nr 1151/2012 innehåller en skyldighet för medlemsstaterna att förebygga eller stoppa olaglig användning av namn som är registrerade som skyddade ursprungsbeteckningar. Att kontrollen utförs av offentliga organ är förståeligt om man ser till det sammanhang i vilket skyddet av geografiska ursprungsbeteckningar i EU utformades – som ett sätt för att skydda och garantera en skälig inkomst för traditionella producenter som inte nödvändigtvis har kunskap (eller medel) för att skydda sina rättigheter genom privat kontroll.

68.

Denna tanke har inte stöd i hela världen. Tredjeländer som Kanada och Förenta staterna har valt att skydda produktkvaliteten med hjälp av varumärken (inbegripet kollektivmärken). ( 52 )

69.

EU:s interna lagstiftning kan inte reglera marknaderna i tredjeland så att de garanterar samma skydd för EU:s skyddade ursprungsbeteckningar som det som de åtnjuter på den inre marknaden. Detta är endast möjligt genom förhandlingar på multilateral nivå (WTO eller Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten) eller på bilateral nivå. Det är därför som EU, som en del av dess bredare policy för skydd av produkter kopplat till deras geografiska ursprung, vidtar åtgärder på internationell nivå i syfte att upprätta avtal som ger största möjliga skydd för geografiska beteckningar, inbegripet skyddade ursprungsbeteckningar. ( 53 ) Det framgår tydligt av ingressen till förordning nr 1151/2012 att det är ett politiskt mål att EU ska arbeta för att säkerställa skydd även på marknaderna i tredjeland ( 54 ) Denna policy är tydlig i de mer eller mindre framgångsrika avtalsförhandlingarna med länder som Kanada, Förenta staterna, Kina eller Singapore ( 55 ) samt i EU:s ansträngningar på multilateral internationell nivå. ( 56 )

70.

EU:s ansträngningar för att säkerställa ett lämpligt skydd för EU:s skyddade ursprungsbeteckningar på marknaderna i tredjeland motiveras även av det betydande kulturella och ekonomiska värde som ett sådant skydd har för lokalsamhällena. ( 57 )

71.

Det finns således en uppsättning EU-åtgärder som utgör en trovärdig och konsekvent EU-policy som syftar till största möjliga skydd för EU-produkter vars kvalitet kan erkännas genom deras koppling till ett avgränsat geografiskt område, vilket kan öka konkurrenskraften hos producenterna av sådana produkter.

72.

Denna policy talar för att tillämpningsområdet för förordning nr 1151/2012 ska tolkas så, att det innefattar förbud mot export av falska skyddade ursprungsbeteckningar till marknaderna i tredjeland. Såsom Republiken Grekland och Republiken Cypern har påpekat skulle det i själva verket vara ologiskt att EU förhandlar om internationella avtal med tredjeländer för att de ska vidta åtgärder i syfte att förhindra tillverkning av produkter som olagligen förses med registrerade namn, samtidigt som EU tolererar en sådan metod på sitt eget territorium vad gäller de egna produkterna.

73.

Den omständigheten att det på marknaderna i tredjeland finns produkter med falska skyddade ursprungsbeteckningar som har tillverkats i EU bidrar dessutom till att deras namn uppfattas som generiska. Det gör det i sin tur svårare för EU att genom förhandlingar säkerställa att de skyddas på dessa marknader. Artikel 13.2 i förordning nr 1151/2012, där det föreskrivs att skyddade ursprungsbeteckningar inte ska bli generiska, skulle i själva verket, såsom Republiken Cypern har menat, ( 58 ) kunna användas som stöd för ståndpunkten att förordning nr 1151/2012 är tillämplig på export till tredjeländer.

74.

En tolkning av förordning nr 1151/2012 som innebär att den förbjuder att produkter som olagligen går under registrerade namn exporteras även till tredjeländer där sådant skydd (ännu) inte ges förefaller således vara ett trovärdigt alternativ, när den ses mot bakgrund av EU:s allmänna policy för skydd av skyddade ursprungsbeteckningar som en särskild typ av immateriell rättighet på den inre marknaden och på marknaderna i tredjeland. Det förefaller vara den tolkningen som speglar unionslagstiftarens vilja.

75.

Mot bakgrund av alla ovanstående skäl föreslår jag att domstolen slår fast att kommissionens första klagomål är välgrundat och att Konungariket Danmark har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt artikel 13 i förordning 1151/2012 genom att inte förhindra eller stoppa användningen av namnet ”feta” för ost som är tillverkad i Danmark men som är avsedd för export till tredjeländer med vilka EU ännu inte har ingått något internationellt avtal som garanterar skydd för det namnet.

76.

Kommissionen har gjort gällande att Konungariket Danmark har åsidosatt artikel 4.3 FEU jämförd med artiklarna 1.1 och 4 i förordning nr 1151/2012. Den överträdelsen ska ha uppstått genom de danska myndigheternas underlåtenhet att hindra eller stoppa danska producenter från att tillverka och saluföra imitationer av ”feta”, vilket äventyrar de syften som anges i de bestämmelserna i förordning nr 1151/2012. Utöver det påståendet i yrkandet har kommissionen framfört en annan invändning i grunderna och pläderingen (men inte i yrkandet) för talan. Enligt den invändningen har Konungariket Danmark även gjort sig skyldigt till en fristående överträdelse av artikel 4.3 FEU genom att försvaga EU:s ställning i internationella förhandlingar om skydd av EU-registrerade namn.

77.

De båda invändningarna skiljer sig åt. Enligt min mening ska inte den andra av de båda invändningarna beaktas i förevarande fall, eftersom kommissionen inte framförde den i sitt yrkande till domstolen. Jag kommer dock att avge ett förslag till avgörande om den invändningen om domstolen beslutar att pröva denna.

78.

Konungariket Danmark har hävdat att det inte har skett något åsidosättande av artikel 4.3 FEU, vare sig artikeln i sig eller jämförd med artiklarna 1.1 och 4 i förordning nr 1151/2012, med hänsyn tagen till domstolens praxis och den omständigheten att oenigheter om hur unionsrätten ska tolkas inte i sig utgör ett åsidosättande av en medlemsstats skyldighet till lojalt samarbete.

79.

Enligt artikel 4.3 FEU, där principen om lojalt samarbete slås fast, är medlemsstaterna skyldiga att vidta alla åtgärder som är ägnade att säkerställa unionsrättens tillämplighet och verkan samt se till att de otillåtna följdverkningarna av en överträdelse av unionsrätten upphör. En sådan skyldighet åligger varje organ i den berörda medlemsstaten inom ramen för dess behörighet. ( 59 )

80.

Det finns exempel inom ramen för fördragsbrottsförfaranden där domstolen har slagit fast att en medlemsstat har åsidosatt artikel 4.3 FEU i sig ( 60 ) eller jämförd med andra unionsrättsliga bestämmelser. ( 61 )

81.

Domstolen fann emellertid att ett åsidosättande av den allmänna skyldigheten till lojalt samarbete som följer av artikel 4.3 FEU skiljer sig från ett åsidosättande av de specifika skyldigheter vari den allmänna skyldigheten kommer till uttryck. Ett åsidosättande av den allmänna skyldigheten kan därför konstateras endast i den utsträckning det avser ageranden som är distinkta från dem som utgör åsidosättandet av dessa specifika skyldigheter. ( 62 ) Om det påstådda åsidosättandet av artikel 4.3 FEU avser samma agerande som det påstådda åsidosättandet av de mer precisa unionsrättsliga bestämmelserna räcker det att bedömningen görs inom ramen för dessa specifika bestämmelser. ( 63 )

82.

I förevarande fall anser jag att den andra anmärkningen avseende ett åsidosättande av artikel 4.3 FEU jämförd med artiklarna 1.1 och 4 i förordning nr 1151/2012 i huvudsak förefaller avse samma sak och beteende som den första anmärkningen avseende åsidosättandet av de specifika skyldigheterna i artikel 13 i förordning nr 1151/2012. Anmärkningen följer av samma oenighet kring tolkningen av den territoriella räckvidden för förordning nr 1151/2012 och samma beteende från de danska myndigheternas sida, det vill säga underlåtenheten att hindra eller stoppa produktion och saluföring av imitationer av ”feta”. Såsom Konungariket Danmark har påpekat tillåter de danska myndigheterna nämligen produktion och saluföring av imitationer av ”feta” på grund av Konungariket Danmarks tolkning av vad som utgör olaglig användning i den mening som avses i artikel 13.3 i förordning 1151/2012. Mot bakgrund av domstolens praxis som nämns i punkt 81 i detta förslag till avgörande ska det följaktligen anses att domstolen inte behöver pröva den andra anmärkningen.

83.

Det finns, enligt min mening, ett viktigt bakomliggande skäl för domstolens praxis att ett konstaterat åsidosättande av en specifik skyldighet i unionsrätten inte också medför ett åsidosättande av principen om lojalt samarbete. Detta skäl har sitt ursprung i syftet med överträdelseförfarandet och rättsliga vägar för att lösa tvister mer allmänt. Förfarandet enligt artikel 258 FEUF för att fastställa en medlemsstats fördragsbrott utgör ett verktyg för att fastställa medlemsstaternas skyldigheter i fall där en och samma rättsregel tolkas på olika sätt. I sådana situationer där en tvist har uppkommit om en rättsregels innebörd och där kommissionen har en uppfattning och medlemsstaten en annan har domstolen behörighet att lösa en sådan tolkningstvist inom fördragsbrottsförfarandet. Detta har slagits fast i rättspraxis. ( 64 )

84.

Jag godtar därför Konungariket Danmarks argument att artikel 4.3 FEU inte kan anses ha åsidosatts av en medlemsstat på grund av att den är oense med kommissionen om hur unionsrättsliga bestämmelser ska tolkas, såsom är fallet här. Den omständigheten att en medlemsstat tolkar unionsrätten på ett annat sätt än kommissionen utgör i sig inget åsidosättande av principen om lojalt samarbete från den medlemsstatens sida.

85.

Det vore i själva verket farligt om det skulle vara så, eftersom detta skulle kunna förhindra att tvister uppkommer vid domstolen rörande tolkningen av unionsrätten. Oenigheter kring lagars innebörd är en del av varje rättssystem. System som baseras på rättsstatsprincipen löser sådana tvister genom att domstolarna ges behörighet att säga vad lagarna innebär. Att anse att medlemsstaterna åsidosätter skyldigheten till lojalt samarbete på grund av oenighet kring hur lagarna ska tolkas skulle motverka arbetet med att säkerställa en lösning av sådana meningsskiljaktigheter i rättsliga förfaranden. I liberala demokratier måste lagarnas innebörd kunna ifrågasättas, och den part vars tolkning inte får domstolens stöd kan inte anses vara illojal mot rättssystemet endast eftersom den har haft ”fel”. Det vore annorlunda om en medlemsstat, efter att domstolen har meddelat vad lagen innebär, fortsätter att tillämpa lagen i strid därmed.

86.

De ska i detta avseende erinras om att tvisten i förevarande mål i huvudsak härrör från en oenighet mellan kommissionen och Konungariket Danmark om hur artikel 13 i förordning nr 1151/2012 ska tolkas. Det råder oenighet om huruvida den bestämmelsen ska tolkas så, att den är tillämplig på produkter som är avsedda för export till tredjeländer. Förutom denna tvistefråga om tillämpningen av förordning nr 1151/2012 har de danska myndigheterna uppgett för domstolen (vilket inte har bestritts av kommissionen) att de vidtar lämpliga efterlevnadsåtgärder med avseende på den inre marknaden. De vidtar inte sådana åtgärder enbart när det gäller export till tredjeländer (i den mån det inte finns något internationellt avtal med EU), eftersom de anser att sådan export inte omfattas av bestämmelserna i förordning nr 1151/2012. Den alternativa tolkning av den förordningen som Konungariket Danmark har gjort gällande utgör, mot denna bakgrund, inte i sig något beteende som utgör ett åsidosättande av principen om lojalt samarbete enligt artikel 4.3 FEU.

87.

Det kan tilläggas att omständigheterna i förevarande mål inte är jämförbara med dem som gav upphov till domen av den 19 februari 1991 i målet kommissionen/Belgien ( 65 ), vilket kommissionen har hänvisat till. I det målet gjorde kommissionen gällande att medlemsstaten hade vägrat att lämna information till kommissionen och att medlemsstaten endast fullgjorde sina skyldigheter under ett direkt hot om att talan skulle väckas vid domstol och därefter åsidosatte dessa så snart hotet hade lagt sig. Kommissionen har inte påvisat några sådana avsiktliga gärningar eller underlåtenheter från Konungariket Danmarks sida i förevarande fall.

88.

Anmärkningen att Konungariket Danmark åsidosätter artikel 4.3 FEU eftersom landet inte agerar i linje med syftena i förordning nr 1151/2012, som landet tolkar på ett annat sätt, kan därför inte bifallas.

89.

Kommissionen har gjort gällande att Konungariket Danmark även har åsidosatt artikel 4.3 FEU genom att försvaga EU:s ställning i internationella förhandlingar om skydd av registrerade namn.

90.

Skyldigheten till lojalt samarbete har, såsom forskare har påpekat, ( 66 ) faktiskt särskild betydelse inom ramen för EU:s yttre förbindelser i detta avseende.

91.

Detta speglas även i ett antal domar från domstolen i fördragsbrottsmål.

92.

I domen av den 12 februari 2009, kommissionen/Grekland, ( 67 ) fann domstolen exempelvis att Republiken Grekland hade åsidosatt sina skyldigheter enligt unionsrätten, däribland artikel 4.3 FEU, genom att framlägga ett förslag för en internationell organisation som satte i gång en process som kunde leda till antagandet av nya bestämmelser som skulle kunna påverka de unionsrättsliga bestämmelserna. Grekland hade därigenom agerat självständigt på ett område där EU har exklusiv extern befogenhet.

93.

I domen av den 20 april 2010, kommissionen/Sverige, ( 68 ) fann domstolen att Konungariket Sverige hade åsidosatt artikel 4.3 FEU genom att ensidigt föreslå att ett specifikt ämne skulle införas i bilagan till en internationell konvention på ett område med delade befogenheter. Medlemsstaten avvek på så sätt från en gemensam strategi som rådet hade enats om och som fick följder för EU.

94.

Vidare slog domstolen fast i domen av den 27 mars 2019, kommissionen/Tyskland, ( 69 ) att Förbundsrepubliken Tyskland hade underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt ett EU-beslut och artikel 4.3 FEU genom att ha röstat emot EU:s ståndpunkt i det beslutet och offentligt ha tagit avstånd från både den gemensamma ståndpunkten och från det i detta beslut fastslagna utövandet av rösträtten från EU:s sida. Domstolen fann bland annat att Förbundsrepubliken Tyskland, genom sitt agerande, avvek från unionens ståndpunkt som den fastställts i beslutet att unionens förhandlingsstyrka riskerade att försvagas inom ramen för den internationella konventionen i fråga.

95.

I förevarande fall har det emellertid inte lagts fram några uppgifter för domstolen som visar att Konungariket Danmark har försökt att undergräva EU:s förhandlingar om skyddet av registrerade namn på internationell (multilateral eller bilateral) nivå. Domstolens praxis som anges i punkterna 92–94 i förevarande förslag till avgörande skiljer sig från förevarande mål. Det har framför allt inte visats att Konungariket Danmark har vidtagit några som helst konkreta åtgärder på det internationella planet eller inom ramen för internationella förhandlingar, i strid med en överenskommen EU-ståndpunkt.

96.

Mot bakgrund av ovanstående skäl ska kommissionens andra anmärkning underkännas.

97.

Enligt artikel 138.1 i domstolens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 138.3 första meningen får domstolen emellertid besluta att vardera parten ska bära sina rättegångskostnader om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter. Eftersom kommissionen och Konungariket Danmark båda ömsom har tappat målet ska de således bära sina rättegångskostnader.

98.

Vidare ska de medlemsstater som har internerat bära sina rättegångskostnader enligt artikel 140.1 i domstolens rättegångsregler. Republiken Grekland och Republiken Cypern ska således bära sina rättegångskostnader.

99.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen beslutar enligt följande: