–

Bankia SA, genom J.M. Fatás Monforte, J. Salinas Aguirre och D. Sarmiento Ramírez-Escudero, abogados,

–

Unión Mutua Asistencial de Seguros (UMAS), genom L. Lozano García, abogada,

–

Spaniens regering, genom Aguilera Ruiz och J. Rodríguez de la Rúa Puig, båda i egenskap av ombud,

–

Tjeckiens regering, genom M. Smolek, J. Vláčil och J. Očková, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom T. Scharf och J. Rius Riu, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 3.2 och 6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/71/EG av den 4 november 2003 om de prospekt som skall offentliggöras när värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upp till handel och om ändring av direktiv 2001/34/EG (EGT L 345, 2003, s. 64), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/11/EG av den 11 mars 2008 (EUT L 76, 2008, s. 37) (nedan kallat direktiv 2003/71).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Bankia SA och Unión Mutua Asistencial de Seguros (UMAS) angående frågan huruvida Bankia, i egenskap av ett bolag som lämnar erbjudande om att teckna aktier, kan hållas ansvarigt för informationen i ett prospekt som offentliggjordes innan erbjudandet lämnades.

3

Direktiv 2003/71 upphävdes, med verkan från och med den 20 juli 2019, genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1129 av den 14 juni 2017 om prospekt som ska offentliggöras när värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upp till handel på en reglerad marknad (EUT L 168, 2017, s. 12). Med hänsyn till tidpunkten för de faktiska omständigheterna i det nationella målet är emellertid bestämmelserna i direktiv 2003/71 tillämpliga här.

4

Skälen 10, 16, 18, 19, 21 och 27 i direktiv 2003/71 har följande lydelse:

…

…

…

…

5

I artikel 2.1 i samma direktiv föreskrevs följande:

”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…

…

…”

6

I artikel 3 i direktivet, med rubriken ”Skyldigheten att offentliggöra prospekt”, föreskrevs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall inte tillåta erbjudande av värdepapper till allmänheten inom deras territorier utan att ett prospekt dessförinnan har offentliggjorts.

2.   Skyldigheten att offentliggöra prospekt ska inte gälla följande slag av erbjudanden, nämligen

…

3.   Medlemsstaterna skall se till att det krävs att ett prospekt offentliggörs vid varje upptagande av värdepapper till handel på en reglerad marknad som är belägen eller verksam inom deras territorier.”

7

I artikel 4 i direktivet föreskrevs undantag från skyldigheten att offentliggöra ett prospekt för vissa kategorier av värdepapper.

8

I artikel 5 i direktiv 2003/71 angavs följande:

”1.   Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 8.2, skall prospektet innehålla all den information som, med hänsyn till emittentens natur och arten av de värdepapper som erbjuds allmänheten eller upptas till handel på en reglerad marknad, är nödvändig för att investerare skall kunna göra en välgrundad bedömning av emittentens och eventuell garants tillgångar och skulder, finansiella ställning, vinster och förluster och framtidsutsikter samt av de rättigheter som är förenade med värdepapperen. Denna information skall presenteras i en form som gör den lätt att förstå och analysera.

2.   Prospektet skall innehålla information om emittenten och om de värdepapper som skall erbjudas allmänheten eller tas upp till handel på en reglerad marknad. Det skall även innehålla en sammanfattning. Sammanfattningen skall, på det språk på vilket prospektet ursprungligen upprättades, vara kortfattad och skriven med ett icke-tekniskt språk, och den skall förmedla väsentliga karakteristika och risker förenade med emittenten, eventuell garant och värdepapperen. Sammanfattningen ska också innehålla en varning om

…

…”

9

I artikel 6 i direktivet, med rubriken ”Ansvaret för prospektet”, föreskrevs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall säkerställa att ansvaret för den information som ges i ett prospekt åtminstone åvilar emittenten eller dess förvaltnings-, lednings- eller kontrollorgan, erbjudaren, den person som ansöker om upptagande till handel på en reglerad marknad eller garanten, beroende på omständigheterna. De personer som är ansvariga skall klart anges i prospektet med uppgift om namn och befattning eller, beträffande juridiska personer, namn och säte, tillsammans med förklaringar avgivna av dem om att enligt deras kännedom överensstämmer den information som ges i prospektet med sakförhållandena och att någon uppgift som skulle kunna påverka dess innebörd inte har utelämnats.

2.   Medlemsstaterna skall säkerställa att deras lagar och andra författningar om civilrättsligt ansvar är tillämpliga på de personer som är ansvariga för den information som ges i prospekt.

Medlemsstaterna skall dock även säkerställa att inget civilrättsligt ansvar skall kunna åläggas en person enbart på grundval av sammanfattningen och ej heller av en översättning av denna, såvida den inte är vilseledande, felaktig eller oförenlig med de andra delarna av prospektet.”

10

I artikel 28 i Ley 24/1988 del Mercado de Valores (lag 24/1988 om finansmarknaden) av den 28 juli 1988 (BOE nr 181, av den 29 juli 1988, s. 23405), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrevs följande:

”1.   Ansvar för den information som ges i ett prospekt ska åtminstone åvila emittenten, erbjudaren eller den person som ansöker om upptagande till handel på en officiell sekundärmarknad eller deras styrelseledamöter, i enlighet med lagstadgade villkor.

…

2.   De personer som ansvarar för den information som finns i prospektet ska vara tydligt angivna i prospektet med namn och befattning eller, om det rör sig om juridiska personer, med namn och säte. Vidare är de skyldiga att avge en förklaring där de intygar att den information som ges i prospektet, enligt deras kännedom, överensstämmer med sakförhållandena och att ingen uppgift som skulle kunna påverka dess innebörd har utelämnats.

3.   Samtliga personer som anges i föregående punkter ska, i enlighet med lagstadgade villkor, i förekommande fall vara ansvariga för samtliga de skador som kan orsakas innehavarna av värdepapper som förvärvats till följd av felaktig information eller utelämnande av relevanta upplysningar i prospektet eller det dokument som garantigivaren i förekommande fall ska upprätta.

…

4.   Inget ansvar ska kunna åläggas de personer som nämns i föregående punkter enbart på grund av sammanfattningen, eller översättningen därav, förutom om den är vilseledande, felaktig eller oförenlig med de andra delarna av prospektet eller om den inte, tillsammans med andra delar av prospektet, ger den nyckelinformation som investerare behöver hjälp med när de överväger att investera i sådana värdepapper.”

11

I artikel 30 bis punkt 1 i denna lag föreskrevs följande:

”Ett erbjudande till allmänheten om tecknande av värdepapper ska förstås som ett meddelande till personer, oavsett form och medium, som innehåller tillräcklig information om villkoren för erbjudandet och de värdepapper som erbjuds för att en investerare ska ha förutsättningar att fatta beslut om att teckna eller förvärva dessa värdepapper.

Skyldigheten att offentliggöra ett prospekt ska inte tillämpas på någon av följande typer av erbjudande, vilka således inte betraktas som erbjudanden till allmänheten vid tillämpningen av denna lag:

…”

12

Bankia SA utfärdade år 2011 ett erbjudande till allmänheten om teckning av aktier inför dess börsintroduktion. Erbjudandet bestod av två delar. Den första delen var riktad till sådana investerare som inte är att betrakta som kvalificerade investerare enligt artikel 2.1 e i direktiv 2003/71 (nedan kallade icke-professionella investerare) samt till bolagets anställda och styrelseledamöter, medan den andra delen, kallad den institutionella delen, var riktad till ”kvalificerade investerare”.

13

Båda delarna av erbjudandet offentliggjordes samma dag som prospektet registrerades hos Comisión Nacional del Mercado de Valores (Nationella värdepappersmyndigheten, Spanien), det vill säga den 29 juni 2011. Mellan den dagen och den 18 juli 2011, pågick den så kallade book building-perioden, under vilken potentiella kvalificerade investerare kunde lämna bud för teckning av aktier. Den 18 juli 2011 fastställdes aktiepriset till 3,75 euro, såväl för den del av erbjudandet som riktade sig till icke-professionella investerare som för den institutionella delen. Därefter valdes vissa av buden om tecknande av aktier ut, vilka blev oåterkalleliga efter det att de bekräftats. Samma dag tilldelades investerarna sina aktier och dagen därpå skedde upptagandet till officiell notering.

14

I samband med erbjudandet om att teckna aktier kontaktade Bankia UMAS, ett institut som bedriver verksamhet inom försäkringssektorn och betraktas som en kvalificerad investerare. Den 5 juli 2011 anmälde UMAS sitt intresse av att köpa 160000 aktier till ett pris på 3,75 euro per aktie, vilket motsvarade ett sammanlagt belopp på 600000 euro.

15

Till följd av en ändring i Bankias årsbokslut förlorade aktierna i bolaget nästan hela sitt värde på sekundärmarknaden, och börshandeln med dessa aktier stoppades tillfälligt.

16

UMAS väckte talan mot Bankia och yrkade i första hand att ordern avseende aktieköpet skulle förklaras ogiltig på grund av bristande samtycke och i andra hand att Bankia skulle hållas ansvarigt för prospektets bristande sanningsenlighet. Förstainstansdomstolen slog fast att ordern avseende aktieköpet var ogiltig och förordnade att de belopp som erlagts av UMAS skulle återbetalas, men prövade inte frågan om Bankias ansvar.

17

Bankia överklagade domen till Audiencia Provincial de Madrid (Provinsdomstolen i Madrid, Spanien) som i motsats till förstainstansdomstolen ogillade UMAS yrkande om ogiltighet men däremot biföll yrkandet om ansvar för prospektet.

18

Bankia överklagade den sistnämnda domen till den hänskjutande domstolen, Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien), som dessförinnan, i mål som anhängiggjorts av icke-professionella investerare, redan hade slagit fast att det prospekt som Bankia hade utfärdat innehöll allvarliga felaktigheter i fråga om bolagets verkliga ekonomiska situation.

19

Den hänskjutande domstolen har påpekat att den del av erbjudandet som riktar sig till icke-professionella investerare gjorde det obligatoriskt att offentliggöra prospektet, och att det var möjligt att prospektet, även om det inte var avsett för de kvalificerade investerarna, hade påverkat de sistnämndas investeringsbeslut. Enligt den hänskjutande domstolen framgår det inte uttryckligen vare sig av direktiv 2003/71 eller av spansk lagstiftning att kvalificerade investerare har möjlighet att ställa emittenten till svars för ett prospekt innehållande felaktigheter när teckningserbjudandet till allmänheten är ett kombinerat sådant, det vill säga när det riktar sig till såväl icke-professionella investerare som kvalificerade investerare. Den har understrukit att enligt artikel 3.2 i direktiv 2003/71 är den som lämnar teckningserbjudanden som riktas endast till kvalificerade investerare undantagen från skyldigheten att offentliggöra ett prospekt, eftersom sådana investerare anses besitta den kapacitet och de resurser för att införskaffa information som krävs för att kunna fatta ett beslut med tillräcklig kännedom om fakta. Samtidigt anges det i skäl 27 i direktivet att ett gott skydd för investerarna bör garanteras genom att det säkerställs att tillförlitlig information offentliggörs, och där görs ingen åtskillnad mellan olika kategorier av investerare.

20

Mot denna bakgrund beslutade Tribunal Supremo (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

21

UMAS har gjort gällande att begäran om förhandsavgörande ska avvisas, av följande skäl. För det första har de frågor som ställts av den hänskjutande domstolen inte tagits upp av parterna i det nationella målet, och den hänskjutande domstolen kan inte ta upp dessa ex officio. För det andra uppfyller begäran om förhandsavgörande inte kraven i artikel 94 i domstolens rättegångsregler, på grund av utelämnanden och brister i redogörelsen för de faktiska omständigheterna samt i beskrivningen av de skäl som föranlett den hänskjutande domstolen att vända sig till EU-domstolen. För det tredje lämnar den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet inte något utrymme för tvivel om vilka personer som kan föra talan om ansvar enligt artikel 6 i direktiv 2003/71.

22

EU-domstolen erinrar för det första om att det system som har inrättats genom artikel 267 FEUF för att säkerställa att unionsrätten tolkas på ett enhetligt sätt i medlemsstaterna innebär att det införs ett direkt samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna genom ett förfarande där parterna inte tar några initiativ. Det betyder att även om det står den hänskjutande domstolen fritt att uppmana parterna i den tvist som anhängiggjorts vid den att föreslå formuleringar som kan användas för tolkningsfrågorna, så ankommer det ändå till slut på nämnda domstol att på egen hand besluta om såväl formen för tolkningsfrågorna som om deras innehåll (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2013, Consiglio Nazionale dei Geologi, C‑136/12, EU:C:2013:489, punkterna 28–30).

23

Det innebär att även om det skulle vara så, såsom UMAS har gjort gällande, att förevarande begäran om förhandsavgörande avser frågor som inte har tagits upp av parterna i det nationella målet, så kan denna omständighet inte medföra att begäran om förhandsavgörande ska avvisas.

24

För det andra presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU‑domstolen att pröva (dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny, C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkt 43). EU‑domstolen har möjlighet att underlåta att pröva en tolkningsfråga som ställts av en nationell domstol endast när de villkor som rör innehållet i begäran om förhandsavgörande i artikel 94 i rättegångsreglerna inte har iakttagits eller när det är uppenbart att den tolkning av en unionsbestämmelse som begärts inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2020, Supreme Site Services m.fl., C‑186/19, EU:C:2020:638, punkt 42).

25

De argument som UMAS har anfört med avseende på den spanska lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet kan inte omkullkasta presumtionen att de frågor som ställts av den hänskjutande domstolen är relevanta. Den hänskjutande domstolen har dessutom på ett tillräckligt precist sätt redogjort för de faktiska och rättsliga omständigheter som är aktuella i det nationella målet, saken i målet, samt sambandet mellan detta mål och den begärda tolkningen av unionsbestämmelserna, vilket innebär att den har uppfyllt kraven i artikel 94 i rättegångsreglerna.

26

Begäran om förhandsavgörande kan följaktligen tas upp till prövning.

27

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 6 jämförd med artikel 3.2 a i direktiv 2003/71 ska tolkas så, att för det fall ett erbjudande till allmänheten att teckna aktier riktar sig till både icke-professionella investerare och kvalificerade investerare, så har inte bara de icke-professionella investerarna rätt att väcka talan om ansvar för informationen i prospektet, utan även de kvalificerade investerarna.

28

Enligt domstolens fasta praxis ska inte bara lydelsen och ändamålen beaktas vid tolkningen av en unionsbestämmelse, utan också sammanhanget och unionsrättens samtliga bestämmelser (dom av den 11 mars 2020, X (Uppbörd av tilläggstull vid import), C‑160/18, EU:C:2020:190, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

29

Det ska framhållas att det i direktiv 2003/71 inte anges vilka investerare som kan väcka en sådan ansvarstalan. I artikel 6.1 i direktivet anges nämligen endast vilka personer som kan hållas ansvariga för prospektens felaktiga eller bristfälliga innehåll.

30

Vad gäller direktivets syften framgår det bland annat av skäl 10 i direktivet att dess kärnändamål är att skydda investerarna och att se till att marknaderna utvecklas och fungerar väl (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 september 2014, Almer Beheer och Daedalus Holding, C‑441/12, EU:C:2014:2226, punkterna 31 och 33).

31

Det följer dessutom av skälen 18, 21 och 27 i direktiv 2003/71, jämförda med varandra, att fullständig, tillförlitlig och lättillgänglig information om värdepapper och emittenter förstärker skyddet för investerarna och utgör ett effektivt medel för att stärka allmänhetens förtroende. Detta bidrar sålunda till att de berörda marknaderna fungerar väl och utvecklas, och att de inte hindras från att fungera på grund av oegentligheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 september 2014, Almer Beheer och Daedalus Holding, C‑441/12, EU:C:2014:2226, punkt 33).

32

I detta sammanhang bidrar offentliggörandet av ett prospekt, såsom framgår av skäl 19 i direktivet, till att skapa garantier för att skydda de verkliga och potentiella investerarna, så att dessa kan bedöma riskerna med en investering i värdepapper och således fatta sina investeringsbeslut med full kännedom om fakta.

33

Av det ovan anförda följer att en investerare som har deltagit i ett förfarande avseende erbjudande av värdepapper, inom ramen för vilket ett prospekt har offentliggjorts, med rätta kan grunda sig på informationen i prospektet och följaktligen har rätt att väcka en talan för att utkräva ansvar med anledning av denna information, oavsett om prospektet var avsett för investeraren eller inte.

34

Denna tolkning av artikel 6 i direktiv 2003/71 påverkas inte av den åtskillnad mellan icke-professionella investerare och kvalificerade investerare som följer av artikel 3 i direktivet.

35

I artikel 3.2 i direktivet föreskrivs visserligen ett antal undantag från den allmänna skyldigheten att offentliggöra prospekt enligt artikel 3.1; bland annat gäller skyldigheten inte för erbjudanden av värdepapper som riktas endast till kvalificerade investerare. Såsom anges i skäl 16 i direktivet har unionslagstiftaren haft för avsikt att beakta de olika krav som ställs för skyddet av olika kategorier av investerare med varierande fackkunskaper. Erbjudanden om värdepapper som helt är förbehållna kvalificerade investerare omfattas således inte av skyldigheten att i förväg offentliggöra ett prospekt, eftersom dessa, till skillnad från icke-professionella investerare, på egen hand kan skaffa sig tillgång till den information som de behöver för att fatta sina investeringsbeslut, oberoende av prospektet.

36

Det går dock inte att av artikel 3.2 a i direktiv 2003/71 – som i egenskap av ett undantag från principen i artikel 3.1 i direktivet ska tolkas strikt (se, analogt, dom av den 29 juli 2019, Funke Medien NRW, C‑469/17, EU:C:2019:623, punkt 69, och dom av den 3 mars 2020, Gómez del Moral Guasch, C‑125/18, EU:C:2020:138, punkt 30) – härleda att de kvalificerade investerarna saknar möjlighet att väcka en sådan talan om ansvar som anges i artikel 6 i direktiv 2003/71 med åberopande av informationen i ett prospekt som offentliggjorts med tillämpning av artikel 3.1 i direktivet.

37

När det gäller ett kombinerat erbjudande, såsom det som är aktuellt i det nationella målet, som riktar sig både till kvalificerade investerare och till icke-professionella investerare, har nämligen samtliga investerare, oavsett deras ställning, tillgång till detta dokument som – vilket har påpekats ovan i punkt 33 – förväntas innehålla fullständiga och tillförlitliga uppgifter som dessa med rätta kan förlita sig på. De undantag från den skyldighet att offentliggöra ett prospekt som föreskrivs i artikel 3.2 i direktivet innebär för övrigt inte, precis såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 30 i sitt förslag till avgörande, något förbud mot att frivilligt offentliggöra ett sådant dokument med avsikten att samtliga investerare ska kunna ta del av det.

38

Som generaladvokaten framhöll i punkt 38 i sitt förslag till avgörande måste den omständigheten att det i artiklarna 3 och 4 i direktiv 2003/71 i detalj föreskrivs åtskilliga undantag från skyldigheten att offentliggöra ett prospekt, medan artikel 6 i direktivet – utan några undantag – stadfäster en princip om civilrättsligt ansvar för prospekt innehållande felaktiga uppgifter, leda till att den sistnämnda bestämmelsen tolkas så att det efter offentliggörandet av ett prospekt ska vara möjligt att väcka en talan om civilrättsligt ansvar med åberopande av den felaktiga informationen i prospektet, och detta oberoende av vilken kategori den investerare som anser sig ha lidit skada tillhör.

39

Med hänsyn till det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 6 i direktiv 2003/71, jämförd med artikel 3.2 a i direktivet, ska tolkas så, att för det fall ett erbjudande till allmänheten att teckna aktier riktar sig till både icke-professionella investerare och kvalificerade investerare, så har inte bara de icke-professionella investerarna rätt att väcka talan om ansvar för informationen i prospektet, utan även de kvalificerade investerarna.

40

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 6.2 i direktiv 2003/71 ska tolkas så, att den utgör hinder för nationella bestämmelser som, när en kvalificerad investerare har väckt talan om ansvar på grund av information som lämnats i ett prospekt, tillåter eller till och med kräver att den nationella domstolen beaktar att investeraren oberoende av prospektet kände till eller borde ha känt till den ekonomiska situationen för det bolag som lämnat erbjudandet till allmänheten att teckna aktier, och därvid tar hänsyn till investerarens förhållande till detta bolag.

41

Det ska erinras om att det i artikel 6.2 första stycket i direktiv 2003/71 anges att medlemsstaterna ska säkerställa att deras lagar och andra författningar om civilrättsligt ansvar är tillämpliga på de personer som är ansvariga för den information som ges i prospekt. Enligt artikel 6.2 krävs det således inte att det antas särskilda bestämmelser i nationell rätt på detta område, med förbehåll för att – i enlighet med artikel 6.2 andra stycket – inget civilrättsligt ansvar ska kunna åläggas en person enbart på grundval av sammanfattningen av prospektet eller av översättningen av denna, såvida den inte är vilseledande, felaktig eller oförenlig med de andra delarna av prospektet.

42

Av detta följer, såsom generaladvokaten i huvudsak har påpekat i punkterna 44, 47 och 49 i sitt förslag till avgörande, att artikel 6.2 i direktiv 2003/71 ger medlemsstaterna ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att fastställa villkoren för att väcka ansvarstalan på grund av den information som lämnas i prospektet.

43

Det framgår dessutom av artikel 3.2 a i direktivet, jämförd med skäl 16 i samma direktiv, att samtidigt som prospektet för försäljning av värdepapper innehåller den information som för de icke-professionella investerarna är av avgörande betydelse för att de ska kunna fatta sina investeringsbeslut med full kännedom om fakta, har de kvalificerade investerarna däremot, bland annat med hänsyn till deras fackkunskaper, normalt sett tillgång till annan information som kan vägleda deras beslut.

44

Det är således i princip tillåtet för medlemsstaterna – genom att i förekommande fall anta särskilda bestämmelser i sina nationella rättsordningar om civilrättsligt ansvar – att tillåta, eller till och med kräva, att den kvalificerade investerarens fackkunskaper, liksom dess förhållande till den berörda värdepappersemittenten, beaktas i samband med utkrävande av ansvar för den information som ges i prospektet med stöd av artikel 6.2 i direktiv 2003/71.

45

Även om medlemsstaterna enligt principen om institutionell och processuell autonomi har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när de inför möjligheten till en sådan talan om ansvar som avses i artikel 6 i direktivet, vad gäller formerna för talan, måste denna princip emellertid tillämpas med iakttagande av likvärdighets- och effektivitetsprinciperna, i syfte att säkerställa att de tillämpliga unionsrättsliga bestämmelserna får en ändamålsenlig verkan (se, analogt, dom av den 19 december 2013, Hirmann, C‑174/12, EU:C:2013:856, punkt 40).

46

Likvärdighetsprincipen innebär att nationella processuella bestämmelser som reglerar situationer som omfattas av unionsrätten inte får vara mindre förmånliga än de som avser liknande situationer som omfattas av nationell rätt, medan effektivitetsprincipen innebär att sådana bestämmelser inte får medföra att det blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2019, Deutsche Umwelthilfe, C‑752/18, EU:C:2019:1114, punkt 33).

47

För det fall bestämmelser i nationell rätt tillåter, eller till och med kräver, att man i ett mål om ansvar enligt artikel 6.2 i direktiv 2003/71, beaktar den kännedom som den kvalificerade investeraren hade eller borde ha haft om emittentens ekonomiska situation, med hänsyn till investerarens förhållande till emittenten, ankommer det således på den nationella domstol vid vilken en sådan talan om ansvar har väckts att kontrollera att dessa bestämmelser inte är mindre förmånliga än dem som reglerar liknande processhandlingar i nationell rätt, och inte heller medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att väcka en sådan ansvarstalan.

48

Med hänsyn till det ovan anförda ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 6.2 i direktiv 2003/71 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för nationella bestämmelser som, när en kvalificerad investerare har väckt talan om ansvar på grund av information som lämnats i ett prospekt, tillåter eller till och med kräver, att den nationella domstolen beaktar att investeraren oberoende av prospektet kände till eller borde ha känt till den ekonomiska situationen för det bolag som lämnat erbjudandet till allmänheten att teckna aktier, och därvid tar hänsyn till investerarens förhållande till detta bolag, förutsatt att dessa bestämmelser inte är mindre förmånliga än dem som reglerar liknande processhandlingar i nationell rätt, och inte heller medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att väcka en sådan ansvarstalan.

49

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande: