–

Toropet Ltd, genom S. Artopée, Rechtsanwalt,

–

Landkreis Greiz, genom K. Reiher, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom B. Eggers och W. Farrell, båda i egenskap av ombud,

1

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1069/2009 av den 21 oktober 2009 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter och därav framställda produkter som inte är avsedda att användas som livsmedel och om upphävande av förordning (EG) nr 1774/2002 (förordning om animaliska biprodukter) (EUT L 300, 2009, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Toropet Ltd, som är ett bolag bildat enligt engelsk rätt som driver en anläggning för bearbetning av slaktavfall i Tyskland, och Landkreis Greiz (distriktet Greiz, Tyskland). Målet rör Landkreis Greiz beslut att bortskaffa vissa animaliska biprodukter.

3

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet (EGT L 31, 2002, s. 14), föreskriver följande i artikel 14.5:

”När man fastställer om ett livsmedel är otjänligt som människoföda skall det tas hänsyn till om livsmedlet är olämpligt som människoföda i enlighet med dess avsedda användningsområde, eftersom det kan vara förorenat antingen genom främmande ämnen eller på annat sätt, eller genom förruttnelse, försämring eller nedbrytning.”

4

I artikel 2.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1013/2006 av den 14 juni 2006 om transport av avfall (EUT L 190, 2006, s. 1) definieras begreppet farligt avfall enligt definitionen i artikel 1.4 i rådets direktiv 91/689/EEG av den 12 december 1991 om farligt avfall (EGT L 377, 1991, s. 20).

5

Bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 853/2004 av den 29 april 2004 om fastställande av särskilda hygienregler för livsmedel av animaliskt ursprung (EUT L 139, 2004, s. 55, och rättelser i EUT L 226, 2004, s. 22, och EUT L 160, 2013, s. 15), föreskriver följande i led 1.9 och 8.1:

”1.9 Slaktkropp: kroppen av ett djur efter avlivning och uppslaktning.

…

8.1 Produkter av animaliskt ursprung:

6

Skälen 2, 5, 6, 11, 29, 35, 36 och 38 i förordning nr 1069/2009 har följande lydelse:

…

…

…

…

…

7

I artikel 2.1 a i förordning nr 1069/2009 föreskrivs följande:

”Denna förordning ska tillämpas på

8

I artikel 3 i samma förordning, med rubriken ”Definitioner”, anges följande i led 3, 4, 10 och 11:

”I denna förordning gäller följande definitioner:

…

…

9

I artikel 4 i förordning nr 1069/2009, som har rubriken ”Utgångspunkten i tillverkningskedjan och skyldigheter”, föreskrivs följande i punkterna 1–3:

”1.   Driftansvariga ska, så snart de framställt animaliska biprodukter eller därav framställda produkter som omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning, identifiera produkterna och se till att de hanteras i enlighet med denna förordning (utgångspunkt).

2.   De driftansvariga ska, i de företag som står under deras kontroll, se till att animaliska biprodukter eller därav framställda produkter under alla skeden av insamling, transport, hantering, behandling, omvandling, bearbetning, lagring, utsläppande på marknaden, distribution, användning och bortskaffande uppfyller de krav i denna förordning som är av relevans för verksamheten.

3.   Medlemsstaterna ska övervaka och kontrollera att de relevanta kraven i denna förordning uppfylls av de driftansvariga utmed hela den kedja av animaliska biprodukter och därav framställda produkter som avses i punkt 2. För detta ändamål ska de upprätthålla ett system av offentliga kontroller i enlighet med relevant gemenskapslagstiftning.”

10

I artikel 7 i denna förordning, som har rubriken ”Kategorisering av animaliska biprodukter och därav framställda produkter” föreskrivs följande i punkt 1:

”Animaliska biprodukter ska indelas i särskilda kategorier med hänsyn till graden av risk för människors och djurs hälsa som de animaliska biprodukterna medför, i enlighet med förteckningarna i artiklarna 8, 9 och 10.”

11

I artikel 8 i nämnda förordning, med rubriken ”Kategori 1-material”, föreskrivs följande i led g:

”Kategori 1-material ska omfatta följande animaliska biprodukter:

…

12

I artikel 9 i samma förordning, med rubriken ”Kategori 2-material”, föreskrivs följande i leden d och h:

”Kategori 2-material ska omfatta följande animaliska biprodukter:

…

…

13

I artikel 10 i förordning nr 1069/2009, med rubriken ”Kategori 3-material” föreskrivs följande i leden a och f:

”Kategori 3-material ska omfatta följande animaliska biprodukter:

…

…”

14

Artikel 14 i nämnda förordning, som har rubriken ”Bortskaffande och användning av kategori 3-material”, har följande lydelse:

”Kategori 3-material ska

…”

15

I artikel 24 i nämnda förordning, med rubriken ”Godkännande av anläggningar”, föreskrivs följande:

”1.   Driftansvariga ska se till att anläggningar som de har kontroll över godkänns av den behöriga myndigheten i de fall då dessa anläggningar bedriver verksamhet av ett eller flera av följande slag:

…

…”

16

I artikel 25 i samma förordning, med rubriken ”Allmänna hygienkrav”, föreskrivs följande i punkt 1 e:

”Driftansvariga ska se till att anläggningar som de har under sin kontroll och som bedriver de verksamheter som avses i artikel 24.1 a och h

…

17

Artikel 28 i förordning nr 1069/2009, med rubriken ”Egenkontroller”, har följande lydelse:

”Driftansvariga ska i sina anläggningar inrätta, tillämpa och upprätthålla egenkontroller för att övervaka efterlevnaden av denna förordning. De ska se till att inga animaliska biprodukter eller därav framställda produkter som misstänks eller påvisas inte följa denna förordning avsänds från deras anläggning, om syftet inte är att bortskaffa dem.”

18

Bilaga IV i kommissionens förordning (EU) nr 142/2011 av den 25 februari 2011 om genomförande av Europaparlamentets och rådet förordning (EG) nr 1069/2009 och om genomförande av rådets direktiv 97/78/EG vad gäller vissa prover och produkter som enligt det direktivet är undantagna från veterinärkontroller vid gränsen (EUT L 54, 2011, s. 1), har följande lydelse i led 3 i avsnitt 4 i kapitel I:

”Utöver de allmänna villkoren i avsnitt 1 gäller följande krav:

…

19

I Tierische Nebenprodukte-Beseitigungsgesetz (lagen om bortskaffande av animaliska biprodukter) av den 25 januari 2004 (BGB1. I, 2004, s. 82), i dess version av den 4 augusti 2016 (BGB1. I, 2016, s. 1996) (nedan kallad TierNebG), föreskrivs följande i 1 §, med rubriken ”Tillämpningsområde”:

”Syftet med denna lag är att genomföra [förordning nr 1069/2009] och Europeiska gemenskapens eller unionens direkt tillämpliga rättsakter, som antagits med stöd av eller som genomförande av denna förordning.”

20

3 § i lagen om bortskaffande av animaliska biprodukter, med rubriken ”Skyldighet att bortskaffa”, har följande lydelse:

”(1)   Om, i enlighet med bestämmelserna i 1 §,

måste samlas in, identifieras, transporteras, lagras, bearbetas, användas eller bortskaffas, ska den behöriga myndigheten fastställa villkoren för återvinning, insamling, identifiering, transport, lagring, behandling, bearbetning, användning och bortskaffande. Den behöriga myndigheten är skyldig att återkräva, samla in, identifiera, transportera, behandla, bearbeta, använda eller undanröja

som är genererade på dess territorium, i enlighet med de direkt tillämpliga rättsakter som avses i artikel 1, i denna lag och de bestämmelser som antagits för att genomföra lagen. Fram till dess att de återvinns av den behöriga myndigheten ska ägarnas skyldigheter att identifiera, transportera och lagra animaliska biprodukter och därav framställda produkter som har genererats hos dem förbli oförändrade enligt bestämmelserna i de rättsakter med direkt tillämpning som avses i 1 §. Den behöriga myndigheten får anlita tredje man för att fullgöra sina skyldigheter enligt andra meningen. Den andra meningen gäller även döda vilda djur, i den mån den behöriga myndigheten har beslutat om användning, bearbetning eller bortskaffande av skäl som har samband med bekämpningen av djursjukdomar.

(2)   Andra meningen i punkt 1 ska inte tillämpas när animaliska biprodukter och därav framställda produkter är avsedda för framställning av djurfoder och de därav framställda produkter som avses i artiklarna 33 och 36 i [förordning nr 1069/2009], och animaliska biprodukter och därav framställda produkter har samlats in, identifierats, transporterats, lagrats, behandlats, bearbetats eller använts av företag, verksamheter eller anläggningar som registrerats i enlighet med artikel 23 i [förordning nr 1069/2009] eller godkänts i enlighet med artikel 24 i [förordning nr 1069/2009].

(3)   Den behöriga myndigheten får, med samtycke av en privaträttslig fysisk eller juridisk person som driver en bearbetningsanläggning, en förbränningsanläggning eller en samförbränningsanläggning, helt eller delvis överlåta skyldigheten att inhämta, samla in, märka, transportera, lagra, behandla, bearbeta, använda eller bortskaffa de animaliska biprodukter eller därav framställda produkter som avses i punkt 1 första meningen till denna person, under förutsättning

I fråga om en partiell överföring kan denna göras beroende av att bearbetningsanläggningen, förbränningsanläggningen eller samförbränningsanläggningen återvinner, samlar in, identifierar, transporterar, lagrar, bearbetar, behandlar, använder eller bortskaffar de animaliska biprodukter och därav framställda produkter som genereras i ett visst område, om det finns ett allmänintresse härför.

(4)   Den behöriga myndigheten får ålägga en bearbetningsanläggning, en förbränningsanläggning eller en samförbränningsanläggning att, mot en skälig ersättning med hänsyn till avgifter och produkter, tillfälligt godkänna den gemensamma användningen av anläggningen eller anläggningen för bearbetning eller bortskaffande av sådana biprodukter eller därav framställda produkter som avses i stycke 1 första meningen och som genereras utanför verksamhetsområdet för bearbetningsanläggningen, förbränningsanläggningen eller samförbränningsanläggningen, förutsatt att detta är rimligt och att animaliska biprodukter eller därav framställda produkter lämpligen inte kan bearbetas eller bortskaffas på ett annat sätt eller detta endast kan ske till en betydande extra kostnad. Om det inte är möjligt att nå en överenskommelse om ersättningen ska den fastställas av den behöriga myndigheten.”

21

I 12 § lagen om bortskaffande av animaliska biprodukter, med rubriken ”Övervakning”, föreskrivs följande:

”(1)   Iakttagandet av bestämmelserna i de direkt tillämpliga rättsakter som avses i 1 §, iakttagandet av bestämmelserna i denna lag och de förordningar som antagits med stöd av denna, samt verkställbara förelägganden som utfärdats i enlighet med sådana direkt tillämpliga rättsakter som avses i 1 §, i denna lag eller i förordningar som antagits med stöd av denna lag, ska kontrolleras av den behöriga myndigheten och inom området för Bundeswehr [(den federala försvarsmakten)] av de enheter som utsetts av det federala försvarsministeriet.

(2)   Den behöriga myndigheten får i enskilda fall utfärda de förelägganden som är nödvändiga för att iaktta bestämmelserna i de direkt tillämpliga rättsakter som avses i 1 § i denna lag och de förordningar som utfärdats med stöd av denna lag. Detta gäller även efter den registrering som avses i artikel 23 i [förordning nr 1069/2009] eller efter beviljandet av ett godkännande i enlighet med artikel 24 i [förordning nr 1069/2009].”

22

I 2 § Thüringer Ausführungsgesetz zum Tierische Nebenprodukte-Beseitigungsgesetz (Land Thüringens lag om genomförande av förbundslagen om bortskaffande av animaliska biprodukter) av den 10 juni 2005 (Thür GVB1. 2005, s. 224), med rubriken ”Enheter som ansvarar för bearbetning och bortskaffande av animaliska biprodukter av kategorierna 1 och 2”, har följande lydelse:

”(1)   Distrikten och de självständiga städerna är behöriga offentliga organ (avfallshanteringsföretag) i den mening som avses i 3 § stycke 1 i lagen om animaliska biprodukter (TierNebG). De fullgör detta uppdrag inom ramen för sin självförvaltning.

(2)   De förpliktade parterna enligt stycke 1 får bilda en specialförening för att fullgöra uppgiften. Närmare detaljer regleras i stadgarna. Om specialförbundet övertar uppgiften ska endast det senare vara en förfogandeansvarig part.”

23

3 § i denna lag, med rubriken ”Stödområden”, har följande lydelse:

”(1)   Det ministerium som ansvarar för veterinära frågor fastställer genom förordning och i samråd med de ansvariga för bortskaffandet de upptagningsområden inom vilka de ansvariga för bortskaffandet ska inhämta, samla in, transportera, lagra, behandla, bearbeta eller bortskaffa de animaliska biprodukter som avses i 3 § stycke 1 första meningen TierNebG. I samband härmed ska hänsyn tas till skyddet mot djursjukdomar, ackumulering av de animaliska biprodukter som avses i 3 § stycke 1 första meningen TierNebG, trafikförhållandena och kapaciteten hos bearbetningsanläggningarna.

(2)   Ministeriet med ansvar för veterinära frågor får i undantagsfall tillåta att de animaliska biprodukter som avses i 3 § stycke 1 första meningen TierNebG behandlas, bearbetas eller bortskaffas i bearbetningsanläggningar, förbränningsanläggningar eller samförbränningsanläggningar utanför det interventionsområde som fastställts i enlighet med stycke 1.”

24

Thüringer Verordnung über die Einzugsbereiche nach dem Tierische Nebenprodukte-Beseitigungsgesetz (delstaten Thüringens förordning om interventionsområden antagen med stöd av den federala lagen om bortskaffande av animaliska biprodukter) av den 11 oktober 2005 (Thür GVB1. 2005, s. 355) föreskrivs följande i 1 §:

”Interventionsområdet för bearbetningsanläggningen i Elxleben, distriktet Sömmerda, omfattar, vad gäller de material som avses i 3 § stycke 1 första meningen i [lagen om bortskaffande av animaliska biprodukter] i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna, hela delstatens territorium.”

25

Toropet driver i Tyskland en anläggning som är godkänd enligt förordning nr 1069/2009 i egenskap av mellananläggning för kategori 3-material, i den mening som avses i artikel 10 i denna förordning. Bolaget är även registrerat som transportör av animaliska biprodukter men har inte rätt att hantera ämnen i kategorierna 1 och 2, i den mening som avses i artiklarna 8 och 9 i förordningen. Inom ramen för sin verksamhet bearbetar Toropet de slaktade kropparna och säljer dem till bland annat fodertillverkare, återanvändare av animaliskt fett och biogasfabriker.

26

Den 23 januari 2018 kunde Landkreis Greiz konstatera, vid en administrativ kontroll, att det förekom mögel, röta och främmande föremål (såsom bitar av gips, plastpartiklar och sågspån) i 38 lårar (så kallade palox) vilka innehöll animaliska biprodukter i kategori 3. På grund av dessa oegentligheter omklassificerade Landkreis Greiz materialen till kategori 2 och förordnade att dessa 38 lårar omedelbart, genom tredje mans försorg, skulle bortskaffas, vilket skedde samma dag. Kostnaderna för detta, 2346,17 euro, påfördes Toropet.

27

Verkställandet bekräftades av distriktsdomstolen i Greiz genom beslut av den 25 januari 2018, i vilket konstaterades att materialet i fråga, på grund av de ovannämnda oegentligheterna, inte längre kunde klassificeras i kategori 3, utan i kategori 2. Varken Toropet eller dess handelspartner, som ansvarade för bearbetningen av dessa material, hade emellertid tillstånd att behandla material i kategori 2. Vidare hade de aktuella materialen, i avsaknad av ett separat kylrum, inte kunnat lagras på plats fram till dess att en förlikning hade kunnat ske.

28

Den 9 oktober 2018 väckte Toropet talan mot beslutet av den 25 januari 2018 till Verwaltungsgericht Gera (Förvaltningsdomstolen i Gera, Tyskland) och yrkade att beslutet skulle upphävas.

29

Toropet hävdade i sin talan att Landkreis Greiz gjort en felaktig bedömning när den kategoriserade om de aktuella materialen i kategori 2 utan att göra någon vetenskaplig granskning. Toropet har gjort gällande att bedömningen, att dessa material skulle vara skadade, ruttnade eller mögliga, saknade grund. Toropet anser att det kriterium som veterinärerna och Landkreis Greiz har använt, nämligen att produkterna ska vara tjänliga som livsmedel, går utöver bestämmelserna i artikel 10 i förordning nr 1069/2009.

30

Toropet har påpekat att det följer av artikel 14 d i denna förordning att nedbrytning och förstöring inte kan motivera en omklassificering i en lägre kategori, eftersom en återvinning enligt artikel 14 b i nämnda förordning är möjlig och en bortskaffning inte alltid är nödvändig. Enligt Toropet skulle de aktuella animaliska biprodukterna kunna omfattas av artikel 10 f i samma förordning, eftersom denna bestämmelse endast utesluter produkter som innebär stora risker som orsakas av djursjukdomar. Företaget anser emellertid att kött som skadats av mögel eller röta inte medför någon sådan risk. Vad gäller förekomsten av främmande föremål i de aktuella materialen (såsom bitar av gips, plastpartiklar och sågspån), utgör detta inte ett skäl för en omklassificering i den mån som en enkel mekanisk separation är möjlig.

31

Bolaget har i synnerhet gjort gällande att eftersom kategori 3-material inte är avsedda som livsmedel, är det inte relevant huruvida de aktuella materialen är lämpliga som livsmedel eller inte.

32

Den hänskjutande domstolen har påpekat att de aktuella animaliska biprodukterna i huvudsak avsåg material som ursprungligen tillhört kategori 3 med stöd av antingen artikel 10 a i förordning nr 1069/2009, som omfattar slaktkroppar och delar av djur som slaktats och som är tjänliga som livsmedel, men som trots detta inte är avsedda att användas som livsmedel, eller artikel 10 f i denna förordning, som omfattar produkter av animaliskt ursprung eller livsmedel som innehåller produkter av animaliskt ursprung, som inte är avsedda för användning som livsmedel, antingen av kommersiella skäl eller av andra skäl, och som inte innebär någon risk för människors eller djurs hälsa.

33

Den hänskjutande domstolen har konstaterat att nedbrytning och förstöring av kategori 3-material i princip gör dessa otjänliga som livsmedel och medför en risk för människors och djurs hälsa. Den hänskjutande domstolen frågar sig följaktligen huruvida sådana förändringar ska leda till en omklassificering av materialen till en annan kategori.

34

Den hänskjutande domstolen har påpekat att huvudsyftet med förordning nr 1069/2009, såsom det framgår av skäl 11 och artikel 1 däri, är bekämpning av risker för människors och djurs hälsa och skydd av säkerheten i livsmedels- och foderkedjan. Följaktligen är faran inte begränsad till människors hälsa. I artikel 14 d i samma förordning understryks dessutom att nedbrytning och förstöring medför risker för människors eller djurs hälsa.

35

Den hänskjutande domstolen anser emellertid att artikel 14 d i förordning nr 1069/2009 skulle kunna utgöra hinder för en senare ändring av den ursprungliga klassificeringen till följd av en nedbrytning eller en förstöring av de berörda materialen. Denna bestämmelse skulle nämligen kunna tolkas så, att nedbrytning och förstöring i princip inte påverkar kategoriseringen utan endast användningen av kategori 3-materialen. Även om en användning av dessa material till tillverkning av djurfoder är utesluten enligt artikel 14 d i samma förordning, så förefaller det däremot möjligt att använda dessa material i andra syften, till exempel genom att återvinna dem genom samförbränning, i enlighet med artikel 14 b i nämnda förordning.

36

Den hänskjutande domstolen vill även ha klarhet i tolkningen av artikel 9 d i förordning nr 1069/2009. Enligt denna bestämmelse ska nämligen de material som förklarats otjänliga som livsmedel på grund av förekomsten av främmande föremål kategoriseras i kategori 2. Av bilaga IV, kapitel I, avsnitt 4, led 3 i förordning nr 142/2011 följer emellertid att förekomsten av främmande föremål inte räcker för att medföra en kategorisering i kategori 2, i den mån förordningen föreskriver att bearbetningsanläggningarna för kategori 3-material ska vara i stånd att upptäcka dessa främmande föremål och avlägsna dem före eller under bearbetningen. Slutligen vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida förebyggande av risken för förekomst av främmande föremål är relevant när kategori 3-material inte är avsedda att omvandlas till djurfoder, utan att brännas eller användas för tillverkning av biogas.

37

Verwaltungsgericht Gera (Förvaltningsdomstolen i Gera, Tyskland) har således beslutat att förklara målet vilande och till domstolen ställa följande tolkningsfrågor:

38

Den hänskjutande domstolen har ställt sina tre frågor, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 10 a och f i förordning nr 1069/2009 ska tolkas så, att animaliska biprodukter som ursprungligen klassificerats som kategori 3-material i enlighet med denna bestämmelse men som har förändrats genom nedbrytning eller förstöring, eller blandats med främmande föremål (såsom bitar av gips eller sågspån), vilket innebär att de inte längre är tjänliga som livsmedel och/eller utgör en risk för människors och djurs hälsa, inte motsvarar den grad av risk som kännetecknar nämnda kategori och därför ska omklassificeras till en lägre kategori.

39

För att besvara dessa frågor är det lämpligt att först precisera hur en animalisk biprodukt ska klassificeras i en viss kategori och därefter undersöka huruvida en sådan klassificering är orubblig eller om en animalisk biprodukt kan omklassificeras, antingen på grund av nedbrytning eller förstöring, eller på grund av att den blandats med främmande föremål efter den ursprungliga klassificeringen.

40

Vad inledningsvis gäller kategoriseringen av animaliska biprodukter, ska det påpekas att kategoriseringen av animaliska biprodukter och därav framställda produkter regleras i avdelning I, kapitel I, avsnitt 4 i förordning nr 1069/2009, som omfattar artiklarna 7–10.

41

Enligt artikel 7.1 i denna förordning ska animaliska biprodukter indelas i särskilda kategorier med hänsyn till graden av risk för människors och djurs hälsa. I artiklarna 8, 9 och 10 i nämnda förordning föreskrivs tre kategorier, närmare bestämt kategori 1-, 2- respektive 3-material, i vilka animaliska biprodukter måste ingå. Kategori 3 omfattar alltså de material som av unionslagstiftaren har ansetts utgöra en låg risk, medan material i kategorierna 1 och 2 medför en hög risk för människors och djurs hälsa, bland vilka kategori 1-material utgör den högsta risken.

42

För det första framgår det av lydelsen av artikel 9 h i förordning nr 1069/2009 att förteckningen över kategori 2-material omfattar animaliska biprodukter som inte består av kategori 1- eller kategori 3-material, varför kategori 2 utgör en restkategori. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 62 i sitt förslag till avgörande ska dessutom artikel 9 h i förordningen, mot bakgrund av skäl 35 i densamma, enligt vilket varje animalisk biprodukt som inte ingår i någon av de tre kategorierna automatiskt ska kategoriseras som kategori 2-material, tolkas så, att den omfattar varje animalisk biprodukt som inte har kategoriserats i någon annan kategori.

43

Av detta följer att förteckningarna över kategori-1 och kategori 3-materialen i artiklarna 8 och 10 i förordning nr 1069/2009 har en uttömmande karaktär och därför ska tolkas restriktivt, det vill säga att de endast omfattar de ämnen som uttryckligen räknas upp i förteckningen, och att dessa ämnen, i enlighet med artikel 7.1 i denna förordning, måste uppfylla den risknivå som är förenad med den berörda kategorin.

44

Av detta följer att kategori 3 endast omfattar de material som uttryckligen nämns däri och vilka motsvarar den risknivå som är förenad med denna kategori.

45

För det andra ska det understrykas, i likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkt 54 i sitt förslag till avgörande, att risknivån även utgör det relevanta kriteriet för slutanvändningen av de animaliska biprodukterna. Artiklarna 12–14 i förordning nr 1069/2009, lästa mot bakgrund av skäl 38 i förordningen, innehåller förteckningar över möjliga användningar och bortskaffanden för varje kategori av material, samt de regler som gäller för vart och ett av dessa material, så att denna risknivå minimeras. Möjligheten för att de användningar och de bortskaffanden som finns tillgängliga för en hög riskkategori också kan tillämpas på material i lägre riskkategorier utesluts härmed dock inte.

46

I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att de i det nationella målet aktuella materialen inledningsvis klassificerades i kategori 3, i enlighet med artikel 10 a och f i förordning nr 1069/2009.

47

Medan det i artikel 10 a i denna förordning föreskrivs att denna kategori omfattar slaktkroppar och delar av djur som slaktats och som är tjänliga som livsmedel, men som av kommersiella skäl trots detta inte är avsedda att användas som livsmedel, omfattar artikel 10 f i förordningen material såsom produkter av animaliskt ursprung som inte längre är avsedda för användning som livsmedel, antingen av kommersiella skäl eller på grund av tillverkningsproblem eller förpackningsdefekter eller andra defekter som inte innebär någon risk för människors eller djurs hälsa. Av detta följer att kriteriet för att avgöra huruvida en animalisk biprodukt omfattas av en av dessa bestämmelser är huruvida den uppfyller kravet på att vara tjänligt som livsmedel och/eller att den helt saknar risker för människors eller djurs hälsa.

48

Vad särskilt gäller fastställandet av huruvida livsmedel är otjänligt som människoföda föreskrivs i artikel 14.5 i förordning nr 178/2002 att livsmedlet är olämpligt som människoföda när det är förorenat antingen genom främmande ämnen eller på annat sätt, eller genom förruttnelse, försämring eller nedbrytning.

49

För det andra ska det prövas huruvida brister som har samband med nedbrytning eller förstöring och med förekomsten av främmande föremål, såsom de brister som konstaterades i samband med den administrativa kontrollen den 23 januari 2018, och som beskrivs i punkt 26 i förevarande dom, kan påverka risknivån för de material som ursprungligen klassificerats som kategori 3-material, i den mening som avses i artikel 10 a och f i förordning nr 1069/2009, med den följden att dessa material ska omklassificeras till kategori 2.

50

Det ska inledningsvis understrykas att det varken i artikel 7 i förordning nr 1069/2009 eller i någon annan bestämmelse i den förordningen uttryckligen föreskrivs att det ska göras en omklassificering till en lägre kategori av ämnen som ursprungligen klassificerats i kategori 3. Eftersom det i nämnda artikel 7 endast anges att klassificeringen av en animalisk biprodukt återspeglar nivån för dess risk för människors och djurs hälsa, är det nämligen inte möjligt att utifrån denna artikels ordalydelse avgöra huruvida ett ämne kan omklassificeras.

51

Med hänsyn till att det saknas relevanta preciseringar i artikel 10 a och f i förordning nr 1069/2009 ska det vid tolkningen av denna bestämmelse bland annat tas hänsyn till det sammanhang den ingår i och de mål som eftersträvas i de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 oktober 2017, Vion Livestock, C‑383/16, EU:C:2017:783, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

52

Vad för det första gäller de mål som eftersträvas med förordning nr 1069/2009 framgår det av artikel 1 och skälen 2, 5, 6 och 11 däri att de huvudsakliga mål som eftersträvas med lagstiftningen om animaliska biprodukter är att på ett lämpligt sätt bemästra riskerna för människors och djurs hälsa och att skydda säkerheten i livsmedels- och foderkedjan samt att fastställa en enhetlig och omfattande ram för hälsobestämmelser som står i proportion till de risker som animaliska biprodukter innebär när de hanteras av driftansvariga i olika skeden längs med kedjan från insamling till användning eller bortskaffande.

53

Härav följer att unionslagstiftaren har haft för avsikt att under hela användandet av de animaliska biprodukterna kontrollera riskerna för människors och djurs hälsa på ett lämpligt och proportionerligt sätt, vilket innebär att klassificeringen av en animalisk biprodukt när som helst kan omvärderas under användningen och följaktligen leda till en omklassificering av denna biprodukt när den inte längre uppfyller villkoren för dess ursprungliga klassificering.

54

Denna tolkning stöds, för det andra, av det sammanhang i vilket artiklarna 7 och 10 i förordning nr 1069/2009 ingår.

55

Enligt artikel 4.2 i denna förordning har de driftsansvariga alltså en skyldighet att se till att animaliska biprodukter uppfyller kraven i denna förordning ”under alla skeden av insamling, transport, hantering, behandling, omvandling, bearbetning, lagring, utsläppande på marknaden, distribution, användning och bortskaffande” av dessa animaliska biprodukter.

56

Det ska dessutom understrykas att det i förordning nr 1069/2009, i enlighet med skäl 36 däri, föreskrivs att verksamhetsutövarna bör vara primärt ansvariga för att se till att denna förordning efterlevs, så att människors och djurs hälsa skyddas. I detta avseende är verksamhetsutövarna skyldiga att iaktta de krav i förordningen som gäller för deras verksamhet när de hanterar animaliska biprodukter. I detta sammanhang föreskriver artikel 28 i förordning nr 1069/2009 en skyldighet för de driftsansvariga att med hjälp av ett system för egenkontroll se till att inga animaliska biprodukter som misstänks eller påvisas inte följa denna förordning avsänds från deras anläggning, om syftet inte är att bortskaffa dem.

57

På samma sätt ska medlemsstaterna, enligt artikel 4.3 i förordning nr 1069/2009, upprätthålla ett system av offentliga kontroller och därigenom övervaka och kontrollera att de relevanta kraven i denna förordning uppfylls av de driftansvariga utmed hela verksamhetskedjan avseende animaliska biprodukter. Denna bestämmelse bekräftar även att de driftansvariga i varje skede av verksamhetskedjan avseende animaliska biprodukter ska kontrollera huruvida de animaliska biprodukterna verkligen ligger i den kategori som de ursprungligen klassificerats i.

58

Det följer således dels av det sammanhang som artikel 10 a och f i förordning nr 1069/2009 är en del utav, dels av de mål som eftersträvas med de föreskrifter som dessa bestämmelser ingår i, att den ursprungliga klassificeringen av materialen i en specifik kategori ska övervakas och kontrolleras under hela verksamhetskedjan avseende animaliska biprodukter, så att de, för det fall att materialen inte längre motsvarar den risknivå med vilken de ursprungligen förknippades, ska omklassificeras i syfte att garantera säkerheten i livsmedels- och foderkedjan. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 80 i sitt förslag till avgörande är klassificeringen i en kategori följaktligen inte orubblig, utan beror på upprätthållandet av den risknivå som hör denna till.

59

Av detta följer att den omständigheten, att sådana material som de som är aktuella i det nationella målet, som ursprungligen klassificerats i kategori 3 i enlighet med artikel 10 a och f i förordning nr 1069/2009, förändras genom nedbrytning eller förstöring eller genom förekomst av främmande föremål, med följden att dessa material inte längre är tjänliga som livsmedel och/eller att risker för människors eller djurs hälsa inte längre kan uteslutas, nödvändigtvis måste leda till att de omklassificeras till en lägre kategori.

60

Som såväl den hänskjutande domstolen som Europeiska kommissionen har påpekat ger en nedbrytning eller en förstöring av kategori 3-material nämligen upphov till toxiner som i princip gör dem otjänliga som livsmedel, vilket även medför en risk för människors och djurs hälsa.

61

Animaliska biprodukter som ursprungligen klassificerats i kategori 3, såsom de material som är aktuella i det nationella målet, och som uppvisar en högre risknivå än vad som är tillåtet för att kunna klassificeras i denna kategori, förlorar följaktligen möjligheten att klassificeras i denna kategori.

62

Av detta följer att kategori-2-material, i likhet med vad som anges i punkt 42 i denna dom och i enlighet med artikel 9 h i förordning nr 1069/2009, omfattar animaliska biprodukter som inte är kategori 1- eller kategori 3-material. Denna sistnämnda bestämmelse ska således tillämpas på animaliska biprodukter som på grund av en nedbrytning eller en förstöring uppvisar en för hög risk för att uppfylla kraven för kategori 3-material.

63

Vad gäller förekomsten av främmande föremål, såsom bitar av gips eller sågspån i de material som är aktuella i det nationella målet, framgår det, för det första, av uppgifterna i begäran om förhandsavgörande och i de handlingar som domstolen har tillgång till, att dessa föremål, med hänsyn till deras art, inte betraktas som farligt avfall, i den mening som avses i förordning nr 1013/2006. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 43 i sitt förslag till avgörande omfattas följaktligen en sådan blandning i princip av tillämpningsområdet för förordning nr 1069/2009 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2020, P.F. Kamstra Recycling m.fl., C‑21/19–C‑23/19, EU:C:2020:636, punkt 55).

64

För det andra ska det påpekas att enligt kapitel I avsnitt 4 punkt 3 i bilaga IV till förordning nr 142/2011 ska det i bearbetningsanläggningar för kategori 3-material finnas en installation för kontroll av förekomsten av främmande material, såsom förpackningsmaterial eller metallbitar. I likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkt 45 i sitt förslag till avgörande, samt vad kommissionen och distriktet Greiz har anfört, omfattar denna bestämmelse således endast främmande föremål som blandats med kategori 3-material men som på ett lätt och ett säkert sätt kan avlägsnas från detta material, under iakttagande av de krav avseende risknivå som föreskrivs för denna kategori i förordning nr 1069/2009.

65

Främmande föremål såsom bitar av gips eller sågspån riskerar emellertid, om de ens kan upptäckas, att blandas med den animaliska biprodukten på ett sådant sätt att det löses upp i materialet, vilket gör det omöjligt eller i vart fall oerhört svårt att avlägsna dessa från materialet. De kan därför inte anses utgöra främmande föremål som omfattas av kapitel I avsnitt 4 punkt 3 i bilaga IV till förordning nr 142/2011.

66

I detta hänseende konstaterar domstolen, i likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkt 74 i sitt förslag till avgörande, att en blandning bestående av animaliska biprodukter och främmande föremål, såsom gips och sågspån, uppvisar samma karaktärsdrag och samma grad av risk som de kategori 2-material som avses i artikel 9 d i förordning nr 1069/2009 och som omfattar ”produkter av animaliskt ursprung som förklarats otjänliga som livsmedel eftersom de innehåller främmande föremål”. En sådan blandning som den som är aktuell i det nationella målet ska följaktligen klassificeras i kategori 2, antingen enligt artikel 9 d, när det gäller produkter av animaliskt ursprung, i den mening som avses i denna bestämmelse, eller enligt artikel 9 h i nämnda förordning, när det gäller andra animaliska biprodukter.

67

Argumentet att det av artikel 14 d i förordning nr 1069/2009 framgår att nedbrytning eller förstöring inte påverkar klassificeringen, utan användningen av kategori 3-material, kan slutligen inte godtas, eftersom en sådan tolkning skulle strida mot såväl syftet med som strukturen i förordning nr 1069/2009.

68

Såsom har påpekats i punkt 45 i förevarande dom har det i artiklarna 12–14 i förordning nr 1069/2009 upprättats förteckningar över möjliga användningar och bortskaffanden för material i kategorierna 1–3, vilka anges närmare i artiklarna 8–10 i förordningen, varvid dessa förteckningar följer risknivån för de olika kategorierna. Artikel 14 i nämnda förordning innehåller följaktligen inte några krav för hur materialet ska klassificeras i kategorier, vilka uteslutande definieras i artiklarna 8–10 i samma förordning, och kan således inte strida mot den inneboende logiken i den klassificering som unionslagstiftaren har infört i dessa artiklar.

69

Under dessa omständigheter anser domstolen att den inte kan godta Toropets argument, att den ursprungliga klassificeringen av ämnen i kategori 3 kan bibehållas trots den nedbrytning eller förstöring som skett eller trots att materialet blandats med främmande föremål, eftersom dessa material inte är avsedda att omvandlas till foder utan för andra ändamål, såsom förbränning eller bearbetning till biogas. Att ändra det ursprungligen tänkta användningsområdet för de aktuella materialen kan inte utgöra ett skäl för att behålla dem i kategori 3, eftersom materialet innebär en hög risk för människors och djurs hälsa.

70

Av det ovan anförda följer att de tre frågorna ska besvaras enligt följande. Artikel 7.1, artikel 9 h och artikel 10 a och f i förordning nr 1069/2009, lästa mot bakgrund av artikel 4.2 i denna förordning, ska tolkas så, att animaliska biprodukter som ursprungligen klassificerats som kategori 3-material i enlighet med artikel 10 a och f i denna bestämmelse men som har förändrats genom nedbrytning eller förstöring, eller blandats med främmande föremål (såsom bitar av gips eller sågspån), vilket innebär att de inte längre är tjänliga som livsmedel och/eller utgör en risk för människors och djurs hälsa, inte svarar mot den grad av risk som kännetecknar nämnda kategori och därför ska omklassificeras till en lägre kategori.

71

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:

Artikel 7.1, artikel 9 h och artikel 10 a och f i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1069/2009 av den 21 oktober 2009 om hälsobestämmelser för animaliska biprodukter och därav framställda produkter som inte är avsedda att användas som livsmedel och om upphävande av förordning (EG) nr 1774/2002 (förordning om animaliska biprodukter) ska, lästa mot bakgrund av artikel 4.2 i denna förordning, tolkas så, att animaliska biprodukter som ursprungligen klassificerats som kategori 3-material i enlighet med artikel 10 a och f i denna bestämmelse men som har förändrats genom nedbrytning eller förstöring, eller blandats med främmande föremål (såsom bitar av gips eller sågspån), vilket innebär att de inte längre är tjänliga som livsmedel och/eller utgör en risk för människors och djurs hälsa, inte svarar mot den grad av risk som kännetecknar nämnda kategori och därför ska omklassificeras till en lägre kategori.