–

VK, genom B. Ohlig, Rechtsanwältin,

–

The General Council of the Bar of Ireland, genom E. Gilson och D. Spring, solicitors, samt W. Abrahamson, barrister-at-law, och P. Leonard, SC,

–

The Law Society of Ireland and the Attorney General, genom C. Callanan och S. McLoughlin, solicitors, samt M. Collins, SC,

–

Irland, genom M. Browne, G. Hodge, J. Quaney och A. Joyce, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av M. Gray, QC och R. Mulcahy, SC,

–

Spaniens regering, genom J. Rodríguez de la Rúa Puig, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom H. Støvlbæk, L. Malferrari och L. Armati, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 5 i rådets direktiv 77/249/EEG av den 22 mars 1977 om underlättande för advokater att effektivt begagna sig av friheten att tillhandahålla tjänster (EGT L 78, 1977, s. 17; svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 196).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan VK och An Bord Pleanála (besvärsnämnd i planläggningsärenden), angående skyldigheten för VK:s gästande advokat att arbeta tillsammans med en inhemsk advokat, för att vederbörande ska få företräda VK vid den hänskjutande domstolen.

3

I artikel 1 i direktiv 77/249 föreskrivs följande:

”1.   Detta direktiv skall, inom de gränser och enligt de villkor som fastställs häri, gälla för den verksamhet som advokater utövar genom att tillhandahålla tjänster.

…

2.   Med ’advokat’ avses varje person som har rätt att utöva sin yrkesmässiga verksamhet under någon av följande beteckningar:

…

Tyskland: Rechtsanwalt

…”

4

I artikel 5 i detta direktiv anges följande:

”För verksamhet i samband med företrädandet av en klient i rätten får en medlemsstat kräva av advokater som avses i artikel 1:

5

I artikel 2.1 i European Communities (Freedom to Provide Services) (Lawyers) Regulations 1979 (1979 års EG‑förordning (frihet att tillhandahålla tjänster) (advokater)) (nedan kallad 1979 års förordning), varigenom direktiv 77/249 införlivades med irländsk rätt, definieras vad som avses med en ”gästande advokat” (visiting lawyer) genom en hänvisning till förteckningen i artikel 1.2 i direktiv 77/249.

6

I artikel 6 i 1979 års förordning föreskrivs följande:

”Om en gästande advokat är verksam i landet genom att företräda och försvara en klient inom ramen för ett rättsligt förfarande, ska vederbörande arbeta tillsammans med en advokat som är behörig att uppträda inför den domstol där målet är anhängigt och som, i förekommande fall, är ansvarig inför den domstolen.”

7

VK är part i ett överklagande vid Supreme Court (Högsta domstolen, Irland), angående fastställandet av kostnaderna för ett rättsligt förfarande avseende ett bygglov som beviljats för uppförande av en besiktningsanläggning för döda djur i närheten av hans gård.

8

Förevarande begäran om förhandsavgörande har framställts inom ramen för en tvist som redan har gett upphov till en begäran om förhandsavgörande från Supreme Court (Högsta domstolen), vilken resulterade i dom av den 17 oktober 2018, Klohn (C‑167/17, EU:C:2018:833).

9

VK beslutade sig för att företräda sig själv vid Supreme Court (Högsta domstolen).

10

Vid EU-domstolen företräddes han av O, Rechtsanwältin (advokat), som är etablerad i Tyskland.

11

När domen av den 17 oktober 2018, Klohn (C‑167/17, EU:C:2018:833) meddelats återupptogs målet vid Supreme Court (Högsta domstolen), som ska avgöra VK:s överklagande mot bakgrund av den tolkning av de relevanta unionsrättsliga bestämmelserna som framgår av nämnda dom.

12

I det sammanhanget ville VK anlita O, som inte är etablerad i Irland, för att företräda hans intressen vid Supreme Court (Högsta domstolen).

13

Den hänskjutande domstolen söker klarhet i huruvida artikel 6 i 1979 års förordning, vari det föreskrivs att en gästande advokat som tillhandahåller tjänster måste anlita en advokat som är verksam vid den domstol där det aktuella målet är anhängigt, även i ett sådant förfarande där en part har rätt att företräda sig själv, är förenlig med unionsrätten.

14

Den hänskjutande domstolen söker särskilt klarhet i hur domen av den 25 februari 1988, kommissionen/Tyskland (427/85, EU:C:1988:98) ska tolkas, där EU-domstolen prövade en medlemsstats rätt att kräva att en gästande advokat som tillhandahåller tjänster ska arbeta tillsammans med en advokat som har rätt att föra talan vid den domstol där målet är anhängigt. Det framstår som oklart för den hänskjutande domstolen huruvida den tolkning som gjordes i den domen utgör hinder mot att en gästande advokat åläggs en skyldighet att arbeta tillsammans med en advokat som är verksam vid den domstol där målet är anhängigt i samtliga fall där dennes klient, enligt nationell lagstiftning, har rätt att företräda sig själv.

15

Härvidlag har den hänskjutande domstolen påpekat att skyldigheten att agera ”tillsammans” är begränsad. Det är således inte nödvändigt att den advokat som är verksam vid den domstol där målet är anhängigt är den advokat som utsetts till ombud eller som för talan. De två berörda advokaterna, det vill säga den gästande advokat som tillhandahåller tjänster och den advokat som har rätt att föra talan vid den irländska domstol där målet är anhängigt, får själva definiera sina respektive roller. Den advokat som har rätt att föra talan inför den domstol där målet är anhängigt ska generellt sett biträda den gästande advokaten när det krävs kunskaper eller råd i frågor avseende nationell rätt, rättspraxis, förfaranderegler eller yrkesetiska regler, för att klienten ska företrädas på ett adekvat sätt och förpliktelserna gentemot domstolen i fråga ska fullgöras korrekt. Omfattningen av detta samarbete beror således i hög grad på omständigheterna i det enskilda fallet, eftersom det finns en verklig risk att en gästande advokat oavsiktligen underlåter att uppfylla sina skyldigheter gentemot sin klient eller den domstol där målet är anhängigt om vederbörande inte får hjälp i dessa frågor av en advokat som är verksam vid den domstol där målet är anhängigt.

16

Den hänskjutande domstolen har slutligen framhållit att en av de yrkesetiska skyldigheter som åligger alla advokater som företräder en part vid en irländsk domstol är skyldigheten att göra efterforskningar på alla relevanta rättsområden och uppmärksamma domstolen på samtliga omständigheter som i rättsligt, lagstiftnings- eller rättspraxisrelaterat avseende kan vara av betydelse för att förfarandet ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Denna skyldighet gäller även för det fall att dessa omständigheter skulle vara ofördelaktiga för den talan som förs av advokaten. Denna skyldighet kännetecknar domstolsförfarandena i common law-länderna, där huvuddelen av de efterforskningar som krävs för att domstolen ska kunna uttala sig i rättsfrågor företas av parterna i stället för av domstolen själv. Det förhåller sig annorlunda endast för det fall att parterna företräder sig själva. I ett sådant fall ska domstolarna själva ansvara för att utreda de aktuella rättsfrågorna.

17

Mot denna bakgrund beslutade Supreme Court (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

18

Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, vilka ska prövas gemensamt, för att få klarhet i huruvida artikel 5 i direktiv 77/249, med hänsyn till behovet av god rättskipning, ska tolkas så, att den utgör hinder mot att en advokat, som tillhandahåller tjänster genom att företräda sin klient, är skyldig att arbeta tillsammans med en advokat som är verksam vid den domstol där målet är anhängigt och som är ansvarig inför denna domstol, inom ramen för ett system där advokater åläggs yrkesetiska skyldigheter bestående i att göra domstolen uppmärksam på samtliga omständigheter som i rättsligt, lagstiftnings- eller rättspraxisrelaterat hänseende kan ha betydelse för att förfarandet ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt, men där sådana skyldigheter inte åvilar den enskilde om denne väljer att företräda sig själv.

19

Domstolen erinrar om att direktiv 77/249, som innehåller åtgärder som ska underlätta för advokater att effektivt utöva sin verksamhet i form av att tillhandahålla tjänster, ska tolkas mot bakgrund av bland annat artikel 56 FEUF, som förbjuder varje inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster och som innebär att all diskriminering av en tjänsteleverantör på grund av dennes nationalitet eller på grund av att denne är etablerad i en annan medlemsstat än den där tjänsten ska tillhandahållas ska undanröjas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 februari 1988, kommissionen/Tyskland, 427/85, EU:C:1988:98, punkterna 11 och 13).

20

Det ska noteras att en skyldighet enligt nationell lagstiftning att arbeta tillsammans med en inhemsk advokat utgör en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster för advokater från andra medlemsstater, eftersom den innebär att en enskild som önskar anlita en advokat som är etablerad i en annan medlemsstat måste bära ytterligare kostnader jämfört med den som väljer att anlita en advokat som är etablerad i den medlemsstat där förfarandet inletts.

21

Direktiv 77/249 ska även tolkas mot bakgrund av artikel 57 tredje stycket FEUF, varav domstolen har dragit slutsatsen att på grund av vissa tjänsters särskilda beskaffenhet kan de specifika krav som ställs på den som tillhandahåller sådana tjänster inte anses vara oförenliga med EUF-fördraget, såvida de är motiverade för tillämpningen av regler som reglerar sådan verksamhet, och att friheten att tillhandahålla tjänster, som är en av de grundläggande principerna i EUF-fördraget, endast kan inskränkas genom bestämmelser som är berättigade av hänsyn till allmänintresset och som omfattar varje person eller företag som utövar en verksamhet inom värdmedlemsstatens territorium, i den mån detta allmänintresse inte redan skyddas genom de regler som den som tillhandahåller tjänster omfattas av i den medlemsstat där vederbörande är etablerad (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 februari 1988, kommissionen/Tyskland, 427/85, EU:C:1988:98, punkt 12).

22

Härvid påpekar domstolen att dels skyddet av konsumenter – däribland mottagarna av de juridiska tjänster som juridiska biträden tillhandahåller –, dels god rättskipning är sådana mål som återfinns bland de som kan anses utgöra tvingande hänsyn av allmänintresse som kan rättfärdiga en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster (dom av den 18 maj 2017, Lahorgue, C‑99/16, EU:C:2017:391, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

23

I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att den aktuella irländska lagstiftningen syftar till att säkerställa god rättskipning och skyddet för den enskilde i egenskap av konsument.

24

Det krävs dessutom att de åtgärder som begränsar friheten att tillhandahålla tjänster är ägnade att säkerställa förverkligandet av det eftersträvade målet och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 maj 2017, Lahorgue, C‑99/16, EU:C:2017:391, punkt 31).

25

I domen av den 25 februari 1988, kommissionen/Tyskland (427/85, EU:C:1988:98), påpekade domstolen för det första, i punkt 13, att i de fall då den tyska lagstiftningen inte innehöll något absolut krav på att företrädas av advokat kunde parterna själva försvara sig i rätten, och i sådana fall tillät den tyska lagstiftningen även att försvaret anförtroddes en person som varken var advokat eller hade specialistkompetens, förutsatt att personen inte agerade inom ramen för sin yrkesroll. För det andra konstaterade domstolen, i punkterna 14 och 15 i nämnda dom, att det under sådana omständigheter inte fanns något som av hänsyn till allmänintresset kunde berättiga att det, i fall då det inte föreskrevs en absolut skyldighet att företrädas av advokat, ställdes krav på att en advokat, som var medlem i ett advokatsamfund i en annan medlemsstat och som i sitt yrke tillhandahöll tjänster, skulle arbeta tillsammans med en tysk advokat. Eftersom den tyska lagstiftningen i sådana tvister krävde att den gästande advokaten som tillhandahöll tjänster var skyldig att arbeta tillsammans med en advokat som var verksam vid den domstol där målet var anhängigt, slog domstolen följaktligen fast att denna lagstiftning stred mot direktiv 77/249 samt mot artiklarna 59 och 60 i EEG‑fördraget, sedermera artiklarna 56 och 57 i EUF-fördraget.

26

På samma sätt påpekade domstolen i punkt 18 i domen av den 10 juli 1991, kommissionen/Frankrike (C‑294/89, EU:C:1991:302), att för vissa domstolsförfaranden uppställde den franska lagstiftningen inte något krav på att parterna skulle biträdas av en advokat, utan den gjorde det tvärtom möjligt för parterna att företräda sig själva eller, inom ramen för förfaranden vid handelsdomstolarna, låta sig biträdas och företrädas av en person som inte var advokat men som hade ett särskilt mandat. Följaktligen konstaterade domstolen därefter, i punkt 19 i nämnda dom, att en gästande advokat som tillhandahöll tjänster inte kunde vara skyldig att arbeta tillsammans med en advokat som var verksam vid den domstol där målet var anhängigt, inom ramen för sådana förfaranden där det enligt fransk lagstiftning inte var obligatoriskt att biträdas av en advokat.

27

Det ska understrykas att även om parterna i de mål som gav upphov till domen av den 25 februari 1988, kommissionen/Tyskland (427/85, EU:C:1988:98) och domen av den 10 juli 1991, kommissionen/Frankrike (C‑294/89, EU:C:1991:302) enligt den aktuella nationella lagstiftningen – liksom i förevarande mål – kunde företräda sig själva, var de skyldigheter som ålåg parterna respektive domstolarna i fråga om att identifiera relevanta rättsregler desamma oavsett om parterna företrädde sig själva eller biträddes av en advokat, vilket inte är fallet i förevarande mål.

28

Punkt 13 i domen av den 25 februari 1988, kommissionen/Tyskland (427/85, EU:C:1988:98) och punkt 17 i domen av den 10 juli 1991, kommissionen/Frankrike (C‑294/89, EU:C:1991:302), varav det följer att artikel 5 i direktiv 77/249 inte får leda till att en gästande advokat som tillhandahåller tjänster underkastas krav som inte har någon motsvarighet i de yrkesregler som skulle vara tillämpliga om det inte rörde sig om tillhandahållande av tjänster i EEG‑fördragets – sedermera EUF-fördragets – mening, ska följaktligen tolkas mot bakgrund av de omständigheter som var för handen i de mål som gav upphov till dessa domar.

29

Det framgår nämligen av bland annat punkt 16 ovan att de skyldigheter som inom ramen för ett förfarande vid irländsk domstol åligger parterna respektive domstolen i fråga om att identifiera relevanta rättsregler, inte är desamma beroende på om parterna företräder sig själva eller bistås av en advokat. I det senare fallet ankommer det huvudsakligen på advokaten att förse de irländska domstolarna med den juridiska utredning som är nödvändig för att förfarandet ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Denna uppgift ankommer däremot på den domstol där målet är anhängigt om parten väljer att företräda sig själv.

30

När dessa skyldigheter är desamma oavsett om parten företräder sig själv eller bistås av en advokat, såsom var fallet i de mål som gett upphov till de domar som nämns i punkt 28 ovan, måste det förhålla sig så, att om målet bestående i att säkerställa god rättskipning kan uppnås i det första typfallet, kan det uppnås i än högre grad om parten biträds av en gästande advokat som tillhandahåller tjänster i den mening som avses i direktiv 77/249.

31

Det förhåller sig emellertid annorlunda när dessa skyldigheter, såsom i det nationella målet, skiljer sig åt beroende på om parten företräder sig själv eller om denne biträds av en advokat. Den omständigheten att målet bestående i att säkerställa god rättsskipning kan uppnås om parten tillåts företräda sig själv och ett visst antal bestämmelser som reglerar förfarandet iakttas, kan inte leda till slutsatsen att detta mål kan uppnås om parten biträds av en gästande advokat som tillhandahåller tjänster i den mening som avses i direktiv 77/249 och de bestämmelser som reglerar förfarandet är inte är desamma och dessutom striktare än de som gäller för en part som företräder sig själv.

32

I ett sådant fall utgör ett mål av allmänintresse avseende god rättskipning ett tvingande skäl av allmänintresse som kan motivera att en gästande advokat som tillhandahåller tjänster åläggs en skyldighet att arbeta tillsammans med en advokat som är verksam vid den domstol där målet är anhängigt. Såsom domstolen slog fast i sin dom av den 25 februari 1988, kommissionen/Tyskland (427/85, EU:C:1988:98, punkt 23), tillåter nämligen direktiv 77/249 att medlemsstaterna inför ett krav på att en gästande advokat som tillhandahåller tjänster ska arbeta tillsammans med en advokat som är verksam vid den domstol där målet är anhängigt, för att den förstnämnda advokaten ska kunna utföra de uppgifter som denne anförtrotts av sin klient och samtidigt värna om ett välfungerande rättssystem. Med detta synsätt syftar denna skyldighet till att ge den advokat som tillhandahåller tjänster det stöd denne behöver för att kunna agera i ett annat rättssystem än det som denne vanligtvis tillhör, och till att ge den domstol där målet är anhängigt en försäkran om att advokaten faktiskt får sådant stöd och således fullt ut kan iaktta tillämpliga processuella och yrkesetiska regler.

33

När det gäller frågan huruvida denna skyldighet är proportionerlig ska det erinras om att enligt de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat ska en gästande advokat som tillhandahåller tjänster informera de nationella domstolarna om vilken irländsk advokat som kan komma att bistå den förstnämnda advokaten, för det fall att ett adekvat företrädande av klienten och ett korrekt fullgörande av de förpliktelser som åvilar advokaten i förhållande till den domstol där målet är anhängigt kräver kunskaper eller råd som aktualiseras just på grund av att den gästande advokaten kan ha begränsade kunskaper om aspekter avseende nationell rätt, rättspraxis, förfaranderegler eller yrkesetiska regler som eventuellt kan visa sig vara relevanta. Enligt de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat är det dock inte nödvändigt att den advokat som är verksam vid den domstol där målet är anhängigt är den advokat som utsetts till ombud eller som för talan. Det ankommer nämligen på den gästande advokat som tillhandahåller tjänster och den advokat som har rätt att föra talan vid den irländska domstol där målet är anhängigt att definiera respektive advokats specifika roll, varvid den sistnämnde advokatens roll närmast består i att biträda den förstnämnde advokaten.

34

I detta hänseende ska det framhållas att den flexibilitet som utmärker samarbetet mellan en gästande advokat som tillhandahåller tjänster och den advokat som har rätt att föra talan vid den domstol där målet är anhängigt, såsom denna har beskrivits av den hänskjutande domstolen, motsvarar den uppfattning om detta samarbete som EU-domstolen gett uttryck för genom sin tolkning och tillämpning av artikel 5 i direktiv 77/249. Enligt denna uppfattning ska dessa båda advokater anses vara i stånd att gemensamt utforma ett samarbete som är lämpligt mot bakgrund av det uppdrag som de har anförtrotts, med iakttagande av tillämpliga yrkesetiska regler i värdmedlemsstaten och så att deras yrkesmässiga självständighet bevaras (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 februari 1988, kommissionen/Tyskland, 427/85, EU:C:1988:98, punkt 24, och dom av den 10 juli 1991, kommissionen/Frankrike, C‑294/89, EU:C:1991:302, punkt 31).

35

I ett sådant sammanhang tycks det aktuella ingreppet i friheten att tillhandahålla tjänster inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet bestående i att säkerställa god rättsskipning, vilket även generaladvokaten påpekade i punkt 76 i sitt förslag till avgörande.

36

Det är emellertid viktigt att notera, såsom generaladvokaten gjorde i punkt 75 i sitt förslag till avgörande, att den irländska lagstiftning som är aktuell i det nationella målet inte tycks innehålla något undantag från skyldigheten att arbeta tillsammans med en advokat som är verksam vid den domstol där målet är anhängigt.

37

Det kan konstateras att en sådan skyldighet under vissa omständigheter skulle kunna visa sig onödig och därmed gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet bestående i att säkerställa god rättskipning, vilket även generaladvokaten påpekade i punkterna 80 och 81 i sitt förslag till avgörande.

38

Så skulle bland annat vara fallet om en gästande advokat som tillhandahåller tjänster, på grund av hur dennes karriär gestaltat sig, skulle kunna företräda den enskilde på samma sätt som en advokat som vanligtvis är verksam vid den domstol där målet är anhängigt. Det ankommer på den nationella domstolen att mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet bedöma huruvida yrkeserfarenhet i värdmedlemsstaten kan beaktas för att styrka huruvida så är fallet.

39

I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att O har uppgett att hon har varit yrkesverksam i Irland under flera år, i enlighet med de villkor som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/5/EG av den 16 februari 1998 om underlättande av stadigvarande utövande av advokatyrket i en annan medlemsstat än den i vilken auktorisationen erhölls (EGT L 77, 1998, s. 36), vilket skulle kunna leda till slutsatsen att denna advokat kan företräda den enskilde på samma sätt som en advokat som har rätt att föra talan vid den domstol där målet är anhängigt. I enlighet med fast rättspraxis ankommer det på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida så är fallet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 april 2020, Comune di Gesturi, C‑670/18, EU:C:2020:272, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

40

Mot bakgrund av det ovan anförda ska tolkningsfrågorna besvaras enligt följande. Artikel 5 i direktiv 77/249 ska tolkas enligt följande.

41

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

Artikel 5 i rådets direktiv 77/249/EEG av den 22 mars 1977 om underlättande för advokater att effektivt begagna sig av friheten att tillhandahålla tjänster ska tolkas enligt följande.