–

G.M.A., genom A. Valcke, avocat,

–

Belgiens regering, genom L. Van den Broeck, C. Pochet och M. Jacobs, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av F. Motulsky, avocat,

–

Danmarks regering, genom M. Wolff och J. Nymann-Lindegren, båda i egenskap av ombud,

–

Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

–

Förenade kungarikets regering, genom Z. Lavery och S. Brandon, båda i egenskap av ombud, biträdda av K. Apps, barrister,

–

Europeiska kommissionen, genom D. Martin, B.‑R. Killmann och E. Montaguti, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 45 FEUF, artiklarna 15 och 31 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77, och rättelse i EUT L 229, 2004, s. 35) samt artiklarna 41 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan G.M.A. och État belge (belgiska staten) angående den sistnämndas beslut att neka G.M.A. uppehållsrätt i Belgien för längre tid än tre månader i egenskap av arbetssökande.

3

Skäl 9 i direktiv 2004/38 har följande lydelse:

”Unionsmedborgare bör ha rätt att uppehålla sig i den mottagande medlemsstaten i upp till tre månader utan andra villkor eller formaliteter än att de innehar ett giltigt identitetskort eller pass, med förbehåll för en mer gynnsam behandling som tillämpas på arbetssökande i enlighet med vad som erkänns av domstolens rättspraxis.”

4

Artikel 6.1 i direktivet har följande lydelse:

”Unionsmedborgare skall ha rätt att uppehålla sig på en annan medlemsstats territorium i högst tre månader utan några andra villkor eller formaliteter än kravet på att inneha ett giltigt identitetskort eller pass.”

5

I artikel 7.1 och 7.3 i direktivet föreskrivs följande:

”1.   Varje unionsmedborgare skall ha rätt att uppehålla sig inom en annan medlemsstats territorium under längre tid än tre månader om den berörda personen

…

3.   Vid tillämpningen av punkt 1 a skall en unionsmedborgare som inte längre är arbetstagare eller egenföretagare behålla sin ställning som arbetstagare eller egenföretagare i följande fall:

6

Genom artikel 8 i direktivet åläggs de kategorier av personer som avses i artikel 7 i direktivet ett antal administrativa formaliteter.

7

I artikel 14.1, 14.2 och 14.4 i direktiv 2004/38 föreskrivs följande:

”1.   Unionsmedborgare och deras familjemedlemmar skall ha uppehållsrätt enligt artikel 6 så länge de inte blir en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem.

2.   Unionsmedborgare och deras familjemedlemmar skall ha uppehållsrätt enligt artiklarna 7, 12 och 13 så länge de uppfyller villkoren i dessa artiklar.

…

4.   Genom undantag från punkterna 1 och 2 och utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i kapitel VI får en utvisningsåtgärd under inga förhållanden vidtas mot unionsmedborgare eller deras familjemedlemmar

…

8

I artikel 39/2 § 2 loi du 15 décembre 1980 sur l’accès au territoire, le séjour, l’établissement et l’éloignement des étrangers (lag av den 15 december 1980 om utlänningars inresa, uppehåll, bosättning och utvisning) (Moniteur belge av den 31 december 1980, s. 14584), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad lagen av den 15 december 1980), föreskrivs följande:

”Conseil [du contentieux des étrangers [(Utlänningsdomstolen, Belgien)] ska genom dom avgöra en talan som väckts angående åsidosättande av väsentliga formföreskrifter eller sådana formföreskrifter som måste iakttas för att rättsakten i fråga inte ska bli ogiltig, befogenhetsöverskridande eller maktmissbruk.”

9

Artikel 40 § 4 lagen av den 15 december 1980 har följande lydelse:

”En unionsmedborgare har rätt att uppehålla sig i Konungariket för längre tid än tre månader om han eller hon uppfyller villkoret i artikel 41 [första stycket] och

1° om unionsmedborgaren är anställd eller egenföretagare i Konungariket eller om han eller hon reser in i Konungariket för att söka arbete, såvitt vederbörande kan styrka att han eller hon fortfarande söker arbete och verkligen har möjlighet att få anställning.

…”

10

Artikel 50 i arrêté royal sur l’accès au territoire, le séjour, l’établissement et l’éloignement des étrangers, du 8 octobre 1981 (kunglig förordning av den 8 oktober 1981 om utlänningars inresa, uppehåll, bosättning och utvisning) (Moniteur belge av den 27 oktober 1981, s. 13740) har följande lydelse:

”§ 1 En unionsmedborgare som avser att uppehålla sig i Konungariket för längre tid än tre månader och som styrker sitt medborgarskap i enlighet med artikel 41 [första stycket] i [lagen av den 15 december 1980] ska ansöka om registreringsintyg hos kommunförvaltningen på den ort där han eller hon är bosatt med hjälp av en handling som överensstämmer med förlagan i bilaga 19.

…

§ 2 När ansökan lämnas in eller senast tre månader därefter, ska unionsmedborgaren … ge in följande handlingar:

…

3° arbetssökande:

…”

11

G.M.A., som är grekisk medborgare, ansökte den 27 oktober 2015, i egenskap av arbetssökande, om registreringsintyg i Belgien, enligt artikel 50.1 i den kungliga förordningen om utlänningars inresa, uppehåll, bosättning och utvisning, för att erhålla uppehållsrätt för längre tid än tre månader i denna medlemsstat. Av begäran om förhandsavgörande framgår inte vilket datum G.M.A. reste in i nämnda medlemsstat.

12

Office des étrangers (utlänningsmyndigheten, Belgien) (nedan kallad myndigheten) avslog ansökan genom beslut av den 18 mars 2016, med motiveringen att G.M.A. inte uppfyllde villkoren i belgisk lagstiftning för att få uppehållsrätt för längre tid än tre månader (nedan kallat myndighetens beslut). Enligt myndigheten kunde det nämligen inte på grundval av de handlingar som G.M.A. hade gett in förutsättas att denne verkligen hade möjlighet att få anställning i Belgien. G.M.A. ålades följaktligen att lämna landet inom 30 dagar efter att ha delgetts beslutet.

13

G.M.A:s överklagande av myndighetens beslut ogillades genom dom av den 28 juni 2018 av Conseil du contentieux des étrangers (Utlänningsdomstolen, Belgien) (nedan kallad utlänningsdomstolen), den domstol som är behörig att som första instans pröva lagenligheten av myndighetens beslut.

14

G.M.A. överklagade då till den hänskjutande domstolen Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Belgien). Han gjorde gällande att det av artikel 45 FEUF och domen av den 26 februari 1991, Antonissen (C‑292/89, EU:C:1991:80), följer att medlemsstaterna är skyldiga att ge arbetssökande från en annan medlemsstat en rimlig tidsfrist för att informera sig om erbjudanden om anställning som kan vara lämpliga för dem och för att vidta nödvändiga åtgärder för att få anställning. Nämnda tidsfrist får inte i något fall vara kortare än sex månader, såsom framgår av artikel 7.3, jämförd och i analogi med artiklarna 11 och 16 i direktiv 2004/38.

15

Under hela den fristen är arbetssökanden inte heller skyldig att visa att han verkligen har möjlighet att få anställning.

16

G.M.A. gjorde vidare gällande att han efter antagandet av myndighetens beslut, nämligen den 6 april 2016, fick en praktikplats på Europaparlamentet. G.M.A anser att denna omständighet visade att han verkligen hade möjlighet att få anställning och att han således kunde ha beviljats uppehållsrätt för längre tid än tre månader.

17

Genom att inte beakta hans praktikplats har utlänningsdomstolen åsidosatt artiklarna 15 och 31 i direktiv 2004/38 samt artiklarna 41 och 47 i stadgan. Det framgår nämligen av nämnda bestämmelser att de behöriga domstolarna för att pröva lagenligheten av ett förvaltningsbeslut om unionsmedborgares uppehållsrätt ska göra en fullständig prövning av alla relevanta omständigheter och beakta alla omständigheter som de har kännedom om, även om dessa omständigheter är av senare datum än det aktuella beslutet.

18

G.M.A. har mot bakgrund av dessa överväganden gjort gällande att utlänningsdomstolen borde ha bortsett från den nationella processrättsliga bestämmelse som utgjorde ett felaktigt införlivande med belgisk rätt av artiklarna 15 och 31 i direktiv 2004/38, nämligen artikel 39/2 § 2 i lagen av den 15 december 1980, vilken utlänningsdomstolen grundade sig på när den inte beaktade den praktikplats han fick efter myndighetens beslut.

19

Den hänskjutande domstolen anser att utgången av det nationella målet är beroende av EU-domstolens tolkning av artikel 45 FEUF, artiklarna 15 och 31 i direktiv 2004/38 samt artiklarna 41 och 47 i stadgan. Om dessa bestämmelser ska tolkas på det sätt som G.M.A. har förespråkat, ska han nämligen beviljas uppehållsrätt i Belgien för längre tid än tre månader.

20

Mot denna bakgrund beslutade Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

21

Det ska inledningsvis erinras om att det av domstolens fasta praxis framgår att det enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. Den omständigheten att en nationell domstol formellt sett har formulerat sin tolkningsfråga med hänvisning till vissa bestämmelser i unionsrätten, utgör inte hinder för att EU-domstolen tillhandahåller den domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av om det har hänvisats därtill i frågorna eller inte (dom av den 23 april 2020, Land Niedersachsen (Relevant anställningstid hos en tidigare arbetsgivare), C‑710/18, EU:C:2020:299, punkt 18)).

22

Även om den hänskjutande domstolen, i förevarande fall, genom sin första fråga endast har begärt en tolkning av artikel 45 FEUF, ska det noteras att artikel 14.4 b i direktiv 2004/38 särskilt avser arbetssökande. Av denna bestämmelse framgår nämligen att en utvisningsåtgärd inte får vidtas mot unionsmedborgare så länge de dels har kommit till den mottagande medlemsstatens territorium för att söka arbete, dels kan styrka att de fortfarande söker arbete och att de verkligen har möjlighet att få anställning.

23

Det ska följaktligen anses att den hänskjutande domstolen har ställt sin första fråga för att få klarhet i huruvida artikel 45 FEUF och artikel 14.4 b i direktiv 2004/38 ska tolkas så, att den mottagande medlemsstaten är skyldig att ge en arbetssökande en rimlig tidsfrist för att informera sig om erbjudanden om anställning som kan vara lämpliga för vederbörande och för att vidta nödvändiga åtgärder för att få anställning, att denna frist inte i något fall får vara kortare än sex månader och att den mottagande medlemsstaten under denna period får kräva att arbetssökanden ska styrka att han eller hon söker arbete och verkligen har möjlighet att få anställning.

24

Vad först avser frågan huruvida den mottagande medlemsstaten är skyldig att ge arbetssökande en ”rimlig tidsfrist” för att informera sig om erbjudanden om anställning som kan vara lämpliga för dem och för att vidta nödvändiga åtgärder för att få anställning, ska det påpekas att begreppet ”arbetstagare”, i den mening som avses artikel 45 FEUF, är ett självständigt unionsrättsligt begrepp som inte ska tolkas restriktivt (dom av den 21 februari 2013, N., C‑46/12, EU:C:2013:97, punkt 39). I synnerhet ska en person som verkligen söker arbete betraktas som arbetstagare (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 juni 2014, Saint Prix, C‑507/12, EU:C:2014:2007, punkt 35).

25

Det ska även påpekas att den fria rörligheten för arbetstagare är en av unionens grundläggande principer. De bestämmelser som rör den friheten ska följaktligen tolkas extensivt. I synnerhet skulle en restriktiv tolkning av artikel 45.3 FEUF äventyra möjligheten för en medborgare från en medlemsstat som söker arbete att verkligen hitta ett arbete i en av de andra medlemsstaterna och bestämmelsen skulle därmed förlora sin ändamålsenliga verkan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 1991, Antonissen, C‑292/89, EU:C:1991:80, punkterna 11 och 12).

26

Av detta följer att den fria rörligheten för arbetstagare medför en rätt för medlemsstaternas medborgare att röra sig fritt i andra medlemsstater och uppehålla sig där för att söka arbete (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 1991, Antonissen, C‑292/89, EU:C:1991:80, punkt 13). Denna rättighet har av unionslagstiftaren kodifierats i artikel 14.4 b i direktiv 2004/38. Det ska härvidlag påpekas att den ändamålsenliga verkan av artikel 45 FEUF säkerställs i den mån unionens lagstiftning eller, när sådan saknas, lagstiftningen i en medlemsstat ger de berörda personerna en rimlig tidsfrist som gör det möjligt för dem att, på den mottagande medlemsstatens territorium, informera sig om de erbjudanden om anställning som motsvarar deras yrkesmässiga kvalifikationer och att, i förekommande fall, vidta nödvändiga åtgärder för att få anställning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 1991, Antonissen, C‑292/89, EU:C:1991:80, punkt 16).

27

Den mottagande medlemsstaten är följaktligen skyldig att ge arbetssökande en rimlig tidsfrist som gör det möjligt för dem att, på den mottagande medlemsstatens territorium, informera sig om de erbjudanden om anställning som motsvarar deras yrkesmässiga kvalifikationer och att, i förekommande fall, vidta nödvändiga åtgärder för att få anställning.

28

Vad därefter avser frågan hur lång denna frist är, ska det, för det första, erinras om att det av artikel 6 i direktiv 2004/38 framgår att alla unionsmedborgare ska ha rätt att uppehålla sig på en annan medlemsstats territorium i högst tre månader utan några andra villkor eller formaliteter än kravet på att inneha ett giltigt identitetskort eller pass.

29

I artikel 7 i direktivet föreskrivs i vilka situationer en unionsmedborgare kan beviljas uppehållsrätt för längre tid än tre månader.

30

Det ska även erinras om att artikel 14.1 och 14.2 i direktivet fastställer under vilka villkor unionsmedborgarna kan bibehålla den uppehållsrätt som i förekommande fall föreskrivs i artikel 6 eller i artikel 7 i direktivet.

31

Av artikel 14.1 i direktiv 2004/38 framgår i synnerhet att uppehållsrätten enligt artikel 6 bibehålls så länge de berörda personerna inte blir en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem. I artikel 14.2 i direktivet föreskrivs bland annat att unionsmedborgare och deras familjemedlemmar ska ha uppehållsrätt för längre tid än tre månader så länge de uppfyller villkoren i artikel 7 i direktivet.

32

Såsom framgår av punkt 22 ovan är det emellertid artikel 14.4 b i direktiv 2004/38 – en bestämmelse som innehåller ett undantag från punkterna 1 och 2 i nämnda artikel 14 – som särskilt avser arbetssökande.

33

Av detta följer att artikel 14.4 b i direktiv 2004/38 särskilt fastställer de villkor som ska vara uppfyllda för att unionsmedborgare som lämnar sitt ursprungsland i avsikt att söka arbete i den mottagande medlemsstaten ska bibehålla sin uppehållsrätt. Denna bestämmelse, som unionslagstiftaren har antagit för att kodifiera de slutsatser som följer av domen av den 26 februari 1991, Antonissen (C‑292/89, EU:C:1991:80), om uppehållsrätt för arbetssökande enligt artikel 45 FEUF, utgör emellertid även en direkt reglering av uppehållsrätten för unionsmedborgare som har ställning som arbetssökande, såsom bland annat framgår av punkt 52 i domen av den 15 september 2015, Alimanovic (C‑67/14, EU:C:2015:597).

34

När en unionsmedborgare reser in på den mottagande medlemsstatens territorium för att söka arbete regleras följaktligen den personens uppehållsrätt, från och med den dag då vederbörande registrerats i egenskap av arbetssökande, av artikel 14.4 b i direktiv 2004/38.

35

Det framgår emellertid av lydelsen av artikel 6 i direktiv 2004/38 att denna bestämmelse ska tillämpas utan åtskillnad på alla unionsmedborgare, oavsett med vilken avsikt dessa medborgare reser in på den mottagande medlemsstatens territorium. Av detta följer att uppehållsrätten för en unionsmedborgare som reser in på den mottagande medlemsstatens territorium i avsikt att söka arbete även, under de tre första månaderna, regleras av artikel 6 i direktiv 2004/38.

36

Under dessa omständigheter kan, under den tremånadersperiod som avses i den bestämmelsen, inte något annat villkor göras gällande mot en sådan medborgare än kravet på att inneha en giltig identitetshandling.

37

Det kan dessutom slås fast att den rimliga tidsfrist som avses i punkt 27 ovan börjar löpa från och med den tidpunkt då den berörda unionsmedborgaren har beslutat att registrera sig som arbetssökande i den mottagande medlemsstaten.

38

Vad, för det andra, avser möjligheten att fastställa hur lång denna rimliga tidsfrist minst ska vara, innehåller artikel 14.4 b i direktiv 2004/38 ingen upplysning i detta avseende.

39

Under dessa omständigheter ska det först erinras om att en sådan frist, såsom framgår av punkt 26 ovan, ska kunna säkerställa den ändamålsenliga verkan av artikel 45 FEUF.

40

Vidare har domstolen, i punkt 21 i domen av den 26 februari 1991, Antonissen (C‑292/89, EU:C:1991:80), utan att fastställa hur lång nämnda rimliga tidsfrist minst ska vara, slagit fast att en tidsfrist på sex månader från och med inresan på den mottagande medlemsstatens territorium, såsom den som var aktuell i det mål som avgjordes genom den domen, inte kunde anses äventyra nämnda ändamålsenliga verkan.

41

Slutligen ska det, i detta sammanhang, tas hänsyn till målen med direktiv 2004/38, vilket är avsett att underlätta utövandet av den grundläggande och individuella rätten att fritt röra sig och uppehålla sig som unionsmedborgarna tillerkänns direkt genom artikel 21.1 FEUF, och att stärka denna rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 april 2019, Tarola, C‑483/17, EU:C:2019:309, punkt 23).

42

Mot bakgrund av dessa överväganden anser domstolen att en frist på sex månader från och med dagen för registrering i princip inte framstår som otillräcklig och inte äventyrar den ändamålsenlig verkan av artikel 45 FEUF.

43

Vad därefter avser de skyldigheter som den mottagande medlemsstaten kan ålägga arbetssökanden under samma rimliga tidsfrist, följer det – såsom framgår av punkt 22 ovan – av lydelsen av artikel 14.4 b i direktiv 2004/38 att en utvisningsåtgärd inte får vidtas mot arbetssökanden så länge vederbörande styrker att han eller hon fortfarande söker arbete och att han eller hon verkligen har möjlighet att få anställning. Genom denna bestämmelse återges den princip som följer av punkt 21 i domen av den 26 februari 1991, Antonissen (C‑292/89, EU:C:1991:80), enligt vilken den berörda personen inte kan vara tvungen att lämna den mottagande medlemsstatens territorium om vederbörande, efter det att en rimlig tidsfrist har löpt ut, styrker att han eller hon ”fortfarande söker arbete och att han [eller hon] har en reell möjlighet att bli anställd”.

44

Eftersom arbetssökanden, för att inte behöva lämna den mottagande medlemsstatens territorium, således ”fortfarande” måste söka arbete efter det att denna rimliga tidsfrist löpt ut, kan man dra slutsatsen att den mottagande medlemsstaten, redan under nämnda frist, får kräva att arbetssökanden söker arbete. Medlemsstaten får, under nämnda frist, emellertid inte kräva att den berörda personen visar att han eller hon verkligen har möjlighet att få anställning.

45

Denna tolkning vinner stöd av den omständigheten att målet med en sådan rimlig tidsfrist, såsom framgår av punkt 27 ovan, är att göra det möjligt för arbetssökanden att informera sig om de erbjudanden om anställning som motsvarar arbetssökandens personliga kvalifikationer och att vidta nödvändiga åtgärder för att få anställning, och att det därför först är efter det att en sådan frist har löpt ut som de behöriga nationella myndigheterna kan vara i stånd att bedöma huruvida den berörda personen fortfarande söker arbete och verkligen har möjlighet att få anställning.

46

Det är således först efter det att denna rimliga tidsfrist har löpt ut som arbetssökanden är skyldig att styrka inte bara att vederbörande fortfarande söker arbete utan även att han eller hon verkligen har möjlighet att få anställning.

47

Det ankommer på myndigheterna och domstolarna i den mottagande medlemsstaten att bedöma den bevisning som den aktuella arbetssökanden lägger fram för att styrka att det förhåller sig på detta sätt. Nämnda myndigheter och domstolar ska härvidlag pröva alla relevanta omständigheter, exempelvis, såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 75 och 76 i sitt förslag till avgörande, att arbetssökanden har registrerat sig hos det nationella organ som ansvarar för arbetssökande, att arbetssökanden regelbundet vänder sig till potentiella arbetsgivare och visar sitt intresse genom att skicka ansökningar till dem eller att arbetssökanden går på anställningsintervjuer. Vid denna prövning ska nämnda myndigheter och domstolar beakta situationen på den nationella arbetsmarknaden inom den bransch som motsvarar den aktuella arbetssökandens personliga kvalifikationer. Den omständigheten att denna person har tackat nej till erbjudanden om anställning som inte motsvarar hans eller hennes yrkeskvalifikationer får däremot inte betraktas som ett skäl för att anse att vederbörande inte uppfyller villkoren i artikel 14.4 b i direktiv 2004/38.

48

Det följer, i förevarande fall, av övervägandena ovan att G.M.A., vid den tidpunkt då han gav in sin ansökan om registrering som arbetssökande, nämligen den 27 oktober 2015, skulle förfoga över åtminstone en rimlig tidsfrist under vilken de belgiska myndigheterna endast kunde ålägga honom att styrka att han sökte arbete.

49

Det framgår av de uppgifter som domstolen har tillgång till att myndigheten motiverade sitt beslut att neka G.M.A. uppehållsrätt för längre tid än tre månader i Belgien med att det av den bevisning som denne hade lagt fram till stöd för sin ansökan inte framgick att han verkligen hade möjlighet att få anställning.

50

Under dessa omständigheter konstaterar domstolen att artikel 45 FEUF och artikel 14.4 b i direktiv 2004/38 utgör hinder för en nationell lagstiftning genom vilken en arbetssökande som befinner sig i en sådan situation som G.M.A. åläggs ett sådant villkor.

51

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras på följande sätt:

52

Den hänskjutande domstolen har ställt sin andra fråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 15 och 31 i direktiv 2004/38 och artiklarna 41 och 47 i stadgan samt principerna om företräde och ändamålsenlig verkan ska tolkas så, att den mottagande medlemsstatens domstolar, vid prövningen av ett överklagande av ett beslut genom vilket en arbetssökande nekas uppehållsrätt i mer än tre månader, är skyldiga att göra en fullständig prövning och beakta nya omständigheter som har inträffat efter nämnda beslut, när dessa omständigheter kan ändra den situation som arbetssökanden befinner sig i och motivera att denna uppehållsrätt beviljas.

53

Det framgår av svaret på den första frågan att myndigheterna i den mottagande medlemsstaten, under den period som omfattas av den rimliga tidsfrist som avses i punkt 51 ovan, inte får ålägga den berörda arbetssökanden att visa att han eller hon verkligen har möjlighet att få anställning. Eftersom myndighetens beslut i förevarande fall innebar att G.M.A. ålades skyldigheter som strider mot artikel 45 FEUF och artikel 14.4 b i direktiv 2004/38, förefaller det inte vara nödvändigt att pröva huruvida domstolarna i den mottagande medlemsstaten måste beakta omständigheter som har inträffat efter det att detta beslut fattades för att klaganden i det nationella målet ska tillerkännas uppehållsrätt i egenskap av arbetssökande.

54

Det saknas under dessa förhållanden anledning att besvara den andra frågan.

55

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

Artikel 45 FEUF och artikel 14.4 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG ska tolkas så, att en mottagande medlemsstat är skyldig att ge en unionsmedborgare en rimlig tidsfrist, som börjar löpa från och med den tidpunkt då unionsmedborgaren har registrerat sig som arbetssökande, för att informera sig om erbjudanden om anställning som kan vara lämpliga för vederbörande och för att vidta nödvändiga åtgärder för att få anställning.

Den mottagande medlemsstaten får under denna frist kräva att arbetssökanden ska styrka att han eller hon söker arbete. Det är först efter det att nämnda frist har löpt ut som medlemsstaten får kräva att arbetssökanden ska visa inte bara att vederbörande fortfarande söker arbete utan även att han eller hon verkligen har möjlighet att få anställning.