–

[I rättad lydelse enligt beslut av den 24 mars 2021] M.S., genom C. O’Dwyer, SC, J. Buckley, barrister, och J. Brick, solicitor,

–

[I rättad lydelse enligt beslut av den 24 mars 2021] M.W., genom C. O’Dwyer, SC, J. Buckley, barrister, och J. Watters, solicitor,

–

[I rättad lydelse enligt beslut av den 24 mars 2021] G.S., genom M. Conlon, SC, D. Leonard, barrister, och C. Ó Briain, solicitor,

–

[I rättad lydelse enligt beslut av den 24 mars 2021] Minister for Justice and Equality och Irland, genom M. Browne, G. Hodge och A. Joyce, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av R. Barron, SC, och S. Kingston, barrister,

–

Europeiska kommissionen, genom J. Tomkin, A. Azéma och M. Condou-Durande, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 25 i rådets direktiv 2005/85/EG av den 1 december 2005 om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus (EUT L 326, 2005, s. 13).

2

Begäran har framställts i tre mål mellan M.S., M.W. och G.S., å ena sidan, och Minister for Justice and Equality (justitie- och jämställdhetsministern, Irland), å andra sidan. Målen rör ministerns beslut om avslag på deras ansökningar om internationellt skydd med motiveringen att de har beviljats subsidiärt skydd i en annan medlemsstat.

3

Skälen 1, 6 och 22 i direktiv 2005/85 har följande lydelse:

…

…

4

Enligt artikel 1 i direktiv 2005/85 är syftet med direktivet att fastställa miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus.

5

I artikel 2 i direktivet, som har rubriken ”Definitioner”, anges följande:

”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…

6

I artikel 25 i samma direktiv, med rubriken ”Ansökningar som nekas prövning”, föreskrivs följande:

”1.   Utöver de fall då en ansökan inte prövas enligt [Europaparlamentets och rådets förordning av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 50, 2003, s. 1)] behöver inte medlemsstaterna pröva om sökanden kan betraktas som flykting enligt direktiv [2004/83], om en ansökan nekas prövning enligt denna artikel.

2.   Medlemsstaterna får neka att pröva en asylansökan enligt denna artikel om

…”

7

Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60) utgör en omarbetning av direktiv 2005/85.

8

I skäl 58 i direktiv 2013/32 anges följande:

”I enlighet med artiklarna 1, 2 och 4a.1 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 i det protokollet, deltar dessa medlemsstater inte i antagandet av detta direktiv som inte är bindande för eller tillämpligt på dem.”

9

Enligt artikel 1 i direktivet har detta till syfte att inrätta gemensamma förfaranden för beviljande och återkallande av internationellt skydd i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9).

10

Artikel 33 i direktiv 2013/32, med rubriken ”Ansökningar som inte kan tas upp till prövning”, har följande lydelse:

”1.   Utöver de fall då en ansökan inte prövas enligt [Europaparlamentets och rådets förordning nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31)] behöver inte medlemsstaterna pröva om sökanden uppfyller kraven för internationellt skydd enligt direktiv [2011/95], om en ansökan inte anses kunna tas upp till prövning enligt denna artikel.

2.   Medlemsstaterna får anse att en ansökan om internationellt skydd inte kan tas upp till prövning endast om

…”

11

Artikel 53 i direktiv 2013/15 har rubriken ”Upphävande”. Första stycket i den artikeln har följande lydelse:

”För de medlemsstater som är bundna av det här direktivet ska direktiv [2005/85] upphöra att gälla den 21 juli 2015, dock utan att det påverkar medlemsstaternas skyldigheter när det gäller den tidsfrist för införlivande med nationell lagstiftning av direktivet som anges i del B i bilaga II.”

12

I skälen 2 och 41 i förordning nr 604/2013 (nedan kallad Dublin III‑förordningen), som upphävde och ersatte förordning nr 343/2003 (nedan kallad Dublin II‑förordningen), anges följande:

…

13

Syftet med förordningen är, såsom framgår av dess artikel 1, att fastställa sådana kriterier och mekanismer för ansökningar om internationellt skydd. Det ska preciseras att sådana ansökningar, enligt definitionen i artikel 2 h i direktiv 2011/95, till vilken det hänvisas i artikel 2 b i Dublin III‑förordningen, inges i syfte att erhålla flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande.

14

Artikel 18.1 d i förordningen har följande lydelse:

”Den ansvariga medlemsstaten ska vara skyldig att

…

15

I artikel 48 i samma förordning föreskrivs följande:

”[Dublin II‑förordningen] ska upphöra att gälla.

…

Hänvisningar till den upphävda förordningen och de upphävda artiklarna ska anses som hänvisningar till den här förordningen och ska läsas i enlighet med jämförelsetabellen i bilaga II.”

16

Enligt section 21.2 a i International Protection Act 2015 (2015 års lag om internationellt skydd) ska en ansökan om internationellt skydd avvisas om en annan medlemsstat har beviljat sökanden flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande.

17

M.S., M.W. och G.S. är tredjelandsmedborgare. Efter att ha beviljats status som subsidiärt skyddsbehövande i Italien, reste de in i Irland under år 2017 och ingav där en ansökan om internationellt skydd till International Protection Office (Myndigheten för internationellt skydd, Irland).

18

Genom beslut av den 1 december 2017, den 2 februari och den 29 juni 2018 avvisade Myndigheten för internationellt skydd ansökningarna med motiveringen att sökandena redan hade beviljats status som subsidiärt skyddsbehövande i en annan medlemsstat, nämligen Italien.

19

M.S., M.W. och G.S. överklagade dessa beslut till International Protection Appeals Tribunal (Appellationsnämnden i utlänningsärenden, Irland), som genom beslut av den 23 maj, den 28 september och den 18 oktober 2018 avslog överklagandena.

20

Klagandena i de nationella målen överklagade till High Court (Förvaltningsöverdomstolen, Irland) och yrkade att dessa avslagsbeslut skulle upphävas.

21

Den hänskjutande domstolen har med hänvisning till punkterna 58 och 71 i domen av den 19 mars 2019, Ibrahim m.fl. (C‑297/17, C‑318/17, C‑319/17 och C‑438/17, EU:C:2019:219), angett att det enligt artikel 33.2 a i direktiv 2013/32 är tillåtet för en medlemsstat att avvisa en asylansökan när sökanden har beviljats internationellt skydd av en annan medlemsstat, oavsett om denne beviljats flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande. Enligt artikel 25.2 a i direktiv 2005/85 var denna möjlighet begränsad till fall där sökanden hade beviljats flyktingstatus i en annan medlemsstat.

22

Enligt vad den hänskjutande domstolen har kommit fram till leder således en tillämpning av direktiv 2013/32 tillsammans med Dublin III‑förordningen till att ingen medlemsstat är skyldig att handlägga en ansökan om internationellt skydd om ett subsidiärt skydd redan har beviljats i en annan medlemsstat.

23

Den hänskjutande domstolen har dock framhållit att Irland förvisso har deltagit i antagandet och tillämpningen av Dublin III‑förordningen, men har beslutat att inte delta i antagandet och tillämpningen av direktiv 2013/32, vilket innebär att denna medlemsstat fortsätter att vara bunden av direktiv 2005/85.

24

Mot denna bakgrund vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 25 i direktiv 2005/85, för det fall en medlemsstat är bunden av det direktivet i förening med Dublin III‑förordningen, ska tolkas så, att den utgör hinder för lagstiftning i den medlemsstaten som innebär att en ansökan om internationellt skydd ska nekas prövning när sökanden redan har beviljats subsidiärt skydd i en annan medlemsstat. Nämnda domstol vill särskilt få klarhet i räckvidden av de avvisningsgrunder som föreskrivs i artikel 25.2 d och e i direktivet, bland annat vad gäller tolkningen av uttrycket ”den berörda medlemsstaten” som återfinns i dessa bestämmelser.

25

Vidare undrar den hänskjutande domstolen om den omständigheten att en tredjelandsmedborgare som har beviljats status som subsidiärt skyddsbehövande i en första medlemsstat inger en ansökan om internationellt skydd i en andra medlemsstat utgör rättsmissbruk, vilket i så fall skulle medföra att den sistnämnda medlemsstaten får neka att pröva en sådan ansökan.

26

Mot denna bakgrund beslutade High Court (Förvaltningsöverdomstolen) att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

27

Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den tredje frågan, vilka ska prövas gemensamt, för att få klarhet i huruvida artikel 25.2 i direktiv 2005/85 ska tolkas så, att den utgör hinder för att en medlemsstat, på vilken Dublin III‑förordningen är tillämplig men vilken inte är bunden av direktiv 2013/32, har lagstiftning som innebär att en ansökan om internationellt skydd ska nekas prövning om sökanden har beviljats status som subsidiärt skyddsbehövande i en annan medlemsstat.

28

Domstolen påpekar inledningsvis att Irland, såsom framgår av punkterna 8, 11 och 12 ovan, har beslutat, å ena sidan, att inte delta i antagandet och tillämpningen av direktiv 2013/32, genom vilket direktiv 2005/85 upphävdes för de medlemsstater som var bundna av detsamma, och, å andra sidan, att delta i antagandet och tillämpningen av Dublin III‑förordningen, vilken upphävde och ersatte Dublin II‑förordningen.

29

Irland omfattas följaktligen, vad gäller reglerna för asylförfarandet, av direktiv 2005/85 i förening med Dublin III‑förordningen.

30

Enligt artikel 25.2 i direktiv 2005/85 får medlemsstaterna neka att pröva en asylansökan i de situationer som avses i denna bestämmelse.

31

Såsom framgår av punkt 24 ovan önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida de avvisningsgrunder som anges i artikel 25.2 d och e i direktiv 2005/85 gör det möjligt för en medlemsstat att neka att pröva en asylansökan som lämnats in av en tredjelandsmedborgare som tidigare har beviljats status som subsidiärt skyddsbehövande i en annan medlemsstat. Enligt den hänskjutande domstolen skulle detta vara fallet om uttrycket ”den berörda medlemsstaten” i dessa bestämmelser ska tolkas så, att de kan avse den medlemsstat där tredjelandsmedborgaren tidigare beviljats subsidiärt skydd.

32

I artikel 25.2 d i direktiv 2005/85 föreskrivs att medlemsstaterna får neka att pröva en ansökan om sökanden har rätt att stanna kvar i ”den berörda medlemsstaten” av andra skäl vilka har lett till att han eller hon beviljats en status med motsvarande rättigheter och förmåner som flyktingstatus enligt direktiv 2004/83.

33

Vad gäller artikel 25.2 e i direktivet anges där att medlemsstaterna får neka att pröva en ansökan om sökanden har rätt att stanna kvar i ”den berörda medlemsstaten” av andra skäl som skyddar honom eller henne från att avvisas i väntan på resultatet av förfarandet för att fastställa en status enligt artikel 25.2 d i samma direktiv.

34

Medan uttrycket ”en annan medlemsstat” i artikel 25.2 a i direktiv 2005/85 avser den medlemsstat där sökanden tidigare beviljats flyktingstatus, hänvisar uttrycket ”den berörda medlemsstaten” i artikel 25.2 d och e i direktivet till den medlemsstat där sökanden har rätt att stanna av de andra skäl som anges i sistnämnda bestämmelser.

35

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 41 i sitt förslag till avgörande beror användningen av olika uttryck i artikel 25.2 a, å ena sidan, och i artikel 25.2 d och e i direktiv 2005/85, å andra sidan, på att unionslagstiftaren avsåg två olika typfall, vilket innebär att uttrycket ”den berörda medlemsstaten” inte kan anses ha samma innebörd som uttrycket ”en annan medlemsstat”.

36

Av detta följer att ”den berörda medlemsstaten” i den mening som avses i artikel 25.2 d och e i direktiv 2005/85 inte kan avse den medlemsstat som tidigare beviljat den aktuella sökanden status som subsidiärt skyddsbehövande.

37

Denna tolkning får stöd av det sammanhang som dessa bestämmelser ingår i. I artikel 2 k i direktivet definieras nämligen uttrycket ”stanna kvar i medlemsstaten” så, att det betyder stanna kvar på den medlemsstats territorium där asylansökan har lämnats in eller håller på att prövas. Bestämmelserna i artikel 25.2 d och e i direktivet avser specifikt den situationen att sökanden har rätt stanna kvar i den berörda medlemsstaten eller inom den berörda medlemsstatens territorium.

38

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 44 i sitt förslag till avgörande avser uttrycket ”den berörda medlemsstaten” i artikel 25.2 d och e i direktiv 2005/85 följaktligen den medlemsstat där tredjelandsmedborgaren har lämnat in en asylansökan och där han eller hon får stanna kvar, antingen därför att denna medlemsstat redan har beviljat honom eller henne en status som ger motsvarande rättigheter och förmåner som flyktingstatusen, eller på grund av att förfarandet för att fastställa en sådan status fortfarande pågår.

39

Av detta följer att de avvisningsgrunder som avses i artikel 25.2 d och e i direktivet inte gör det möjligt för en medlemsstat att neka att pröva en asylansökan som lämnats in av en tredjelandsmedborgare som tidigare beviljats subsidiärt skydd i en annan medlemsstat.

40

Det är riktigt att det i punkt 1 i artikel 25 i direktiv 2005/85 preciseras att de avvisningsgrunder som anges i punkt 2 i denna artikel gäller utöver ”de fall då en ansökan inte prövas enligt [Dublin II‑förordningen]” och att det i ett av skälen för att inte pröva en ansökan som föreskrivs i artikel 16.1 e i den förordningen anges att den medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan enligt den förordningen är skyldig att återta en tredjelandsmedborgare vars asylansökan har avslagits och som utan tillstånd befinner sig i en annan medlemsstat.

41

Domstolen har härvidlag, med avseende på en tillämpning av direktiv 2005/85 tillsammans med Dublin II‑förordningen, slagit fast att det enligt artikel 25.2 a i direktiv 2005/85 endast är tillåtet för medlemsstaterna att neka att pröva en asylansökan när sökanden beviljats flyktingstatus i en annan medlemsstat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 mars 2019, Ibrahim m.fl.,C‑297/17, C‑318/17, C‑319/17 och C‑438/17, EU:C:2019:219, punkterna 58 och 71). En medlemsstat i vilken en asylansökan har lämnats in av en tredjelandsmedborgare som åtnjuter subsidiärt skydd i en annan medlemsstat får således inte neka att pröva denna ansökan med stöd av artikel 25.2 a i direktiv 2005/85. Denna första medlemsstat kan emellertid alltid inleda ett förfarande för återtagande på grundval av artikel 16.1 e i Dublin II‑förordningen.

42

Såsom följer av punkt 28 ovan ska det dock erinras om att samtidigt som direktiv 2005/85, vilket upphävdes genom direktiv 2013/32, fortsätter att vara bindande för Irland har den medlemsstaten beslutat att delta i antagandet och tillämpningen av Dublin III‑förordningen, genom vilken Dublin II‑förordningen upphävdes. Det kan följaktligen inte anses att medlemsstaten är bunden av vare sig direktiv 2013/32 eller Dublin II‑förordningen.

43

Hänvisningen till Dublin II‑förordningen i artikel 25.1 i direktiv 2005/85 ska således förstås som en hänvisning till Dublin III‑förordningen i enlighet med vad som anges i artikel 48 i sistnämnda förordning. Enligt jämförelsetabellen i bilaga II till Dublin III‑förordningen är det skäl för att neka prövning som tidigare föreskrevs i artikel 16.1 e i Dublin II‑förordningen för övrigt numera infört i artikel 18.1 d i Dublin III‑förordningen.

44

Vad gäller tillämpningen av det skäl för att neka prövning som föreskrivs i artikel 18.1 d i Dublin III‑förordningen, när denna förordning tillämpas tillsammans med direktiv 2013/32, har domstolen slagit fast att en medlemsstat inte med giltig verkan kan anmoda en annan medlemsstat att, i enlighet med de förfaranden som definieras i förordningen, överta eller återta en tredjelandsmedborgare som har lämnat in en ansökan om internationellt skydd i den första medlemsstaten efter att ha beviljats subsidiärt skydd i den andra medlemsstaten. I en sådan situation anser unionslagstiftaren nämligen att avslaget på en sådan ansökan om internationellt skydd ska ske genom ett avvisningsbeslut, med tillämpning av artikel 33.2 a i direktiv 2013/32, i stället för genom ett beslut om överföring utan prövning av ansökan enligt artikel 26 i Dublin III‑förordningen (beslut av den 5 april 2017, Ahmed, C‑36/17, EU:C:2017:273, punkterna 39 och 41, och dom av den 19 mars 2019, Ibrahim m.fl., C‑297/17, C‑318/17, C‑319/17 och C‑438/17, EU:C:2019:219, punkterna 78 och 79).

45

Eftersom varken direktiv 2013/32 eller Dublin II‑förordningen är bindande för Irland, kan de behöriga myndigheterna i den medlemsstaten, i en situation där en asylsökande har beviljats subsidiärt skydd i en annan medlemsstat, således varken anta ett beslut om avvisning enligt direktiv 2013/32 eller inleda ett förfarande för övertagande eller återtagande på grundval av Dublin II‑förordningen, vilket innebär att dessa myndigheter i princip är skyldiga att pröva asylansökan.

46

En sådan lösning skulle emellertid, även om den var en följd av Irlands val att inte tillämpa vissa bestämmelser inom det gemensamma europeiska asylsystemet, inte endast strida mot logiken i detta system, utan även mot de mål som eftersträvas med direktiv 2005/85 och Dublin III‑förordningen.

47

Såsom framgår av punkterna 41 och 44 ovan har unionslagstiftaren, vad gäller såväl tillämpningen av direktiv 2005/85 tillsammans med Dublin II‑förordningen som tillämpningen av direktiv 2013/32 tillsammans med Dublin III‑förordningen, ansett att en medlemsstat inte är skyldig att pröva en asylansökan när sökanden redan har beviljats subsidiärt skydd i en annan medlemsstat. Detta konstaterande återspeglas bland annat av skäl 22 i direktiv 2005/85 där det anges att medlemsstaterna inte bör vara skyldiga att bedöma sakskälen i en asylansökan om ett första asylland har beviljat sökanden flyktingstatus eller tillräckligt skydd av annat slag och sökanden åter kommer att släppas in i detta land.

48

Domstolen erinrar i det sammanhanget om att principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna, som det gemensamma europeiska asylsystemet bygger på, har en grundläggande betydelse inom unionsrätten, eftersom den gör det möjligt att skapa och upprätthålla ett område utan inre gränser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 mars 2019, Ibrahim m.fl., C‑297/17, C‑318/17, C‑319/17 och C‑438/17, EU:C:2019:219, punkt 84).

49

Enligt artikel 25.2 b och c i direktiv 2005/85 får en medlemsstat neka att pröva en ansökan om internationellt skydd som lämnats in av en tredjelandsmedborgare som åtnjuter tillräckligt skydd i ett tredjeland.

50

Under dessa omständigheter skulle, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 70 i sitt förslag till avgörande, en skyldighet för Irland, som deltar i Dublin III‑förordningen, att pröva en ansökan om internationellt skydd som lämnats in av en tredjelandsmedborgare som tidigare beviljats subsidiärt skydd i en annan medlemsstat, inte vara i överensstämmelse med det faktum att Irland skulle kunna neka att pröva en sådan ansökan som lämnats in av en tredjelandsmedborgare som åtnjuter ett tillräckligt skydd i ett tredjeland.

51

Såsom framgår av skäl 6 och artikel 1 i direktiv 2005/85 är syftet med det direktivet att fastställa miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus, bland annat för att begränsa asylsökandes sekundära förflyttningar mellan medlemsstaterna i de fall där sådana förflyttningar beror på olikheter i de rättsliga ramarna i dessa medlemsstater. När det gäller Dublin III‑förordningen har domstolen slagit fast att den syftar just till att förebygga sådana förflyttningar genom att införa enhetliga mekanismer och kriterier för fastställande av vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 april 2019, H. och R., C‑582/17 et C‑583/17, EU:C:2019:280, punkt 77 och där angiven rättspraxis).

52

Om en medlemsstat som är bunden av direktiv 2005/85 och Dublin III‑förordningen, såsom Irland, var skyldig att pröva asylansökningar som lämnats in av tredjelandsmedborgare som redan beviljats subsidiärt skydd i en annan medlemsstat skulle detta kunna leda till att sådana tredjelandsmedborgare uppmuntrades att bege sig till andra medlemsstater, vilket därmed skulle ge upphov till just sådana sekundära förflyttningar som detta direktiv och denna förordning är avsedda att förebygga (se, analogt, med avseende på Dublin III‑förordningen, dom av den 17 mars 2016, Mirza, C‑695/15 PPU, EU:C:2016:188, punkt 52).

53

Av detta följer att om medlemsstaterna får neka att pröva en asylansökan när sökanden åtnjuter tillräckligt skydd i ett tredjeland, måste de, mot bakgrund av sammanhanget och de mål som eftersträvas med det gemensamma europeiska asylsystemet, i ännu högre grad kunna göra detsamma när sökanden redan har beviljats subsidiärt skydd i en medlemsstat.

54

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första och den tredje tolkningsfrågan besvaras på följande sätt: Artikel 25.2 i direktiv 2005/85 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att en medlemsstat, vilken ska tillämpa Dublin III‑förordningen men vilken inte är bunden av direktiv 2013/32, har lagstiftning som innebär att en ansökan om internationellt skydd ska nekas prövning om sökanden har beviljats status som subsidiärt skyddsbehövande i en annan medlemsstat.

55

Med hänsyn till svaret på den första och den tredje frågan saknas anledning av besvara den andra frågan.

56

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

Artikel 25.2 i rådets direktiv 2005/85/EG av den 1 december 2005 om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus, ska tolkas så att den inte utgör hinder för att en medlemsstat, vilken ska tillämpa Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat, men vilken inte är bunden av Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd, har lagstiftning som innebär att en ansökan om internationellt skydd ska nekas prövning om sökanden har beviljats status som subsidiärt skyddsbehövande i en annan medlemsstat.