–

TG och UF, genom M. Kráľ, advokát,

–

Úrad špeciálnej prokuratúry Generálnej prokuratúry Slovenskej republiky, genom J. Palkovič, i egenskap av ombud,

–

Slovakiens regering, genom B. Ricziová och M. Kianička, båda i egenskap av ombud,

–

Tjeckiens regering, genom M. Smolek, J. Pavliš och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud,

–

Rumäniens regering, genom E. Gane, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom J. Baquero Cruz, A. Bouchagiar och A. Tokár, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 325 FEUF, artiklarna 17 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 38.1 h i rådets förordning (EG) nr 1260/1999 av den 21 juni 1999 om allmänna bestämmelser för strukturfonderna (EGT L 161, 1999, s. 1), jämförd med kommissionens förordning (EG) nr 1681/94 av den 11 juli 1994 om oriktigheter och återvinning av belopp som felaktigt har utbetalats i samband med finansieringen av strukturpolitiken och om organisationen av ett informationssystem på detta område (EGT L 178, 1994, s. 43; svensk specialutgåva, område 14, volym 1 s. 205), Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU av den 25 oktober 2012 om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF (EUT L 315, 2012, s. 57), artikel 2 i rådets förordning (EG) nr 994/98 av den 7 maj 1998 om tillämpningen av artiklarna 92 och 93 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen på vissa slag av övergripande statligt stöd (EGT L 142, 1998, s. 1) jämförd med artikel 2.2 i kommissionens förordning (EG) nr 69/2001 av den 12 januari 2001 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i [EG] på stöd av mindre betydelse (EGT L 10, 2001, s. 30), samt av den konvention som ingåtts på grundval av artikel K.3 i Fördraget om Europeiska unionen om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen, som undertecknades i Bryssel den 26 juli 1995 (EGT C 316, 1995, s. 49) (nedan kallad PIF-konventionen) och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1371 av den 5 juli 2017 om bekämpande genom straffrättsliga bestämmelser av bedrägeri som riktar sig mot unionens finansiella intressen (EUT L 198, 2017, s. 29).

2

Begäran har framställts i ett brottmål mot TG och UF (nedan kallade de tilltalade) avseende gärningar som kan utgöra bidragsbedrägeri som delvis finansierats genom Europeiska unionens budget.

3

Artikel 38.1 h i förordning nr 1260/1999 har följande lydelse:

”Utan att det påverkar kommissionens ansvar för genomförandet av Europeiska gemenskapernas allmänna budget skall ansvaret för den finansiella kontrollen av stödet i första hand ligga hos medlemsstaterna. I detta syfte skall medlemsstaterna vidta följande åtgärder:

…

4

Artikel 1.1 i direktiv 2012/29 har följande lydelse:

”Syftet med detta direktiv är att säkerställa att brottsoffer får lämplig information, lämpligt stöd och skydd och kan medverka i straffrättsliga förfaranden.

…”

5

I artikel 2.1 a i direktivet anges följande:

”I detta direktiv avses med

6

Artikel 2 i förordning nr 994/98 har rubriken ”De minimis-regel”. I artikel 2.1 föreskrivs följande:

”Kommissionen kan, genom förordningar som antas i enlighet med förfarandet i artikel 8 i denna förordning, besluta att med tanke på den gemensamma marknadens utveckling och funktion vissa former av stöd inte uppfyller samtliga kriterier i artikel 92.1 i fördraget och därför skall undantas från anmälningsförfarandet enligt artikel 93.3 i fördraget, så länge som det stöd som beviljas ett och samma företag under en angiven period inte överskrider ett bestämt fast belopp.”

7

I artikel 2.2 i förordning (EG) nr 69/2001 föreskrevs följande:

”Det totala stöd av mindre betydelse som beviljas ett enskilt företag får inte överstiga 100000 euro under någon treårsperiod. Detta stödtak skall gälla oberoende av stödets form eller ändamål.”

8

I zákon č. 301/2005 Z. z., Trestný poriadok, (lag nr 301/2005 Z.z., som innehåller straffprocessrättsliga bestämmelser) i dess lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad straffprocesslagen), föreskrivs följande i 46 §:

”1)   Skadelidande är den som har lidit personskada eller materiell, ideell eller annan skada eller vars lagstadgade fri- eller rättigheter har hotats eller kränkts. Den skadelidande har, i de fall som anges i denna lag, rätt att ge sitt samtycke till att åtal väcks, yrka skadestånd, framställa krav på bevisupptagning och kompletterande bevisupptagning, inge bevisning, ta del av handlingarna i akten och granska dessa, delta vid huvudförhandlingen och offentliga förhandlingar i överklagandeförfarandena och yttra sig om bevisupptagningen, redogöra för sina slutsatser, använda sig av rättsmedel i den utsträckning som anges i förevarande lag. Den skadelidande har rätt att när som helst under det straffrättsliga förfarandet erhålla uppgifter om hur förfarandet fortskrider. Dessa uppgifter lämnas av den myndighet som deltar i det straffrättsliga förfarandet eller av den domstol vid vilken målet har anhängiggjorts. De uppgifter som är nödvändiga för detta ändamål ska meddelas den skadelidande. Uppgifter om hur det straffrättsliga förfarandet fortskrider ska inte lämnas om detta riskerar att äventyra syftet med det straffrättsliga förfarandet.

…

3)   Den skadelidande parten, som enligt lag har rätt till ersättning för den skada som orsakats av den tilltalades brott, har även rätt att föreslå att domstolen i den fällande domen ska ålägga den tilltalade en skyldighet att ersätta skadan. Den skadelidande ska framställa begäran senast när förundersökningsskedet avslutas. Av begäran ska det klart framgå av vilka skäl, och i vilken utsträckning, som rätten till skadestånd görs gällande.

…”

9

I 287.1 § i straffprocesslagen föreskrivs följande:

”Om domstolen dömer den tilltalade för det brott varigenom andra har orsakats skada enligt 46.1, ska domstolen i domen vanligtvis även ålägga den tilltalade att ersätta den skadelidande, om den rätten har gjorts gällande på vederbörligt sätt och i tid. Domstolen ska alltid ålägga den tilltalade en skyldighet att ersätta den skada som inte har ersatts, eller den del av skadan som inte har ersatts, om skadebeloppet finns med i den beskrivning av gärningen som anges i domslutet varigenom den tilltalade har dömts till ansvar eller om ersättningen täcker ideell skada till följd av ett uppsåtligt våldsbrott enligt en speciallag, i den mån skadan ännu inte har ersatts.”

10

288.1 § i nämnda lag har följande lydelse:

”Om bevisupptagningen inte påvisar någon skadeståndsskyldighet eller om det för att besluta om skadeståndsskyldighet är nödvändigt att göra en bevisupptagning som går utöver vad som är nödvändigt för det straffrättsliga förfarandet och som förlänger det, ska domstolen hänvisa den skadelidande till att väcka talan i ett civilrättsligt mål eller, i förekommande fall, vända sig till en annan behörig myndighet.

…”

11

I zákon č. 300/2005 Z. z., Trestný zákon (lag nr 300/2005 Z.z., strafflagen), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande i 261 §, med rubriken ”Brott mot Europeiska gemenskapernas finansiella intressen”:

”1)   Den som använder eller uppvisar en förfalskad, felaktig eller ofullständig handling, eller som inte lämnar obligatoriska uppgifter, eller som använder medel från Europeiska gemenskapernas allmänna budget, från en budget som förvaltas av Europeiska gemenskaperna eller på Europeiska gemenskapernas vägnar för andra ändamål än dem som ursprungligen fastställts, och som därigenom möjliggör förskingring eller olagligt innehav av medel från denna budget, döms till fängelse i lägst sex månader och högst tre år.

2)   Gärningsmannen döms till fängelse i lägst ett och högst fem år om denne begår det brott som avses i punkt 1,

3)   Gärningsmannen döms till fängelse i lägst tre år och högst åtta år om denne begår det brott som avses i punkt 1 och därigenom vållar allvarlig skada.

4)   Gärningsmannen döms till fängelse i lägst sju år och högst tolv år om denne begår det brott som avses i punkt 1

12

Enligt 31 § i zákon č. 523/2004 Z.z. o rozpočtových pravidlách verejnej správy (lag nr 523/2004 Z.z., om budgetregler för den offentliga förvaltningen) är den juridiska eller fysiska person som har åsidosatt budgetdisciplinen skyldig att återbetala medlen till den budget varifrån de har tillhandahållits eller tagits, och det gäller med det belopp som motsvarar åsidosättandet av budgetdisciplinen. Personen är även skyldig att betala vite.

13

I 420.1 § i zákon č. 40/1964 Z.b. Občiansky zákonník v relevantnom znení (lag nr 40/1964 Zb, civillagen) föreskrivs följande:

”Var och en är ansvarig för den skada han eller hon vållat genom att åsidosätta sina rättsliga skyldigheter.”

14

Det nationella målet är ett brottmål mot de tilltalade, två fysiska personer, för gärningar som kan utgöra bidragsbedrägeri som delvis finansierats genom unionsbudgeten. Det brott som är föremål för prövning i det nationella målet ska ha begåtts inom ramen för två anbudsförfaranden som inleddes under år 2005 respektive år 2006 av Ústredie práce sociálnych vecí a rodiny (Centralmyndigheten för arbetsmarknadsfrågor, sociala frågor och familjefrågor, Slovakien) vid ingivandet av ansökningar om beviljande av bidrag för att skapa arbetstillfällen hos mikroföretagare och skapa arbetstillfällen för personer med funktionsnedsättning i skyddade verkstäder och på skyddade arbetsplatser. Det bidrag som den första anbudsinfordran avsåg betalades ut som ett engångsbidrag, medan det bidrag som betalades ut på grundval av den andra anbudsinfordran beviljades i form av ersättning för dokumenterade utgifter. Sistnämnda bidrag finansierades till 75 procent av Europeiska socialfonden.

15

Under perioden mellan maj 2005 och mars 2006 bildade de tilltalade 19 kommersiella bolag, i vilka de agerade som bolagsmän och företagsledare. Nio av dessa bolag erhöll inga bidrag. Övriga tio borde däremot ha erhållit bidrag som uppgick till totalt 750613,79 euro, varav 654588,34 euro faktiskt utbetalades, därav 279272,18 euro från unionens budget.

16

När perioden för utbetalning av bidragen hade löpt ut, överförde de tilltalade sina andelar i de berörda bolagen till en utomstående person och bolagen upphörde därefter med all verksamhet. När det straffrättsliga förfarandet mot dem inleddes, fanns bolagens egendom inte längre i bolagens lokaler. Bolagen hade ex officio strukits ur företagsregistret.

17

Under den period då de aktuella bidragen utbetalades var totalt 107 personer med funktionsnedsättning anställda hos de berörda kommersiella bolagen, vilka fullgjorde sina skyldigheter i fråga om löner och socialförsäkringsavgifter i förhållande till dessa anställda. De anställdas arbete hade emellertid inte någon anknytning till de ändamål som hade angetts i bidragsansökningarna. Enligt ett sakkunnigutlåtande rörde det sig om ett fiktivt arbete.

18

De tilltalade drev de berörda bolagen centralt från ett av bolagen i Košice (Slovakien), på den adress där de tilltalade hade sin stadigvarande bostad. I vart och ett av bolagen utsåg de tilltalade en av de anställda till chef.

19

Den hänskjutande domstolen har påpekat att det endast är de bolag till vilka ett bidrag faktiskt har beviljats och betalats ut, det vill säga totalt tio bolag, som berörs av åtalet.

20

Åtalet väcktes mot de tilltalade i deras egenskap av bolagsmän och företagsledare i dessa bolag på grundval av den anklagelse som Úrad špeciálnej prokuratúry Generálnej prokuratúry Slovenskej republiky (Särskilda åklagarämbetet vid Allmänna åklagarmyndigheten i Republiken Slovakien) (nedan kallat Särskilda åklagarämbetet) framfört. Úrady práce, sociálnych vecí a rodiny (de behöriga distriktskontoren för arbetsmarknadsfrågor, sociala frågor och familjefrågor), vilka utgör de skadelidande i det nationella målet, har yrkat skadestånd av de tilltalade under förundersökningsskedet, motsvarande det bidrag som faktiskt betalats ut.

21

Den hänskjutande domstolen anser emellertid att 46 § i straffprocesslagen, mot bakgrund av praxis från Najvyšší súd Slovenskej republiky (Högsta domstolen i Republiken Slovakien), inte ger den möjlighet att i ett brottmål pröva huruvida statliga organ har rätt till skadestånd. Den 29 november 2017 avgav Brottmålsavdelningen vid Najvyšší súd Slovenskej republiky (Högsta domstolen i Republiken Slovakien) nämligen ett yttrande i vilket den angav följande: ”Statens ekonomiska rättigheter, vilka följer av bestämmelserna om de enskilda typerna av skatter, beträffande vilka beslut fattas – inom ramen för respektive behörighetsområde – i första hand av den behöriga förvaltningsmyndigheten, i enlighet med förfarandet i skattelagen, inbegripet den rätt som följer av en begäran om återbetalning av mervärdesskatt eller en tull som felaktigt framställts av en skattskyldig, är av administrativ art och besluten på området ska bli föremål för prövning av förvaltningsdomstol …. Eftersom de just är av en sådan art, kan statens ekonomiska rättighet vad gäller ersättning för skada inte göras gällande i ett straffrättsligt förfarande enligt 46.3 § i straffprocesslagen. … På så sätt är det inte möjligt att det sker en överlappning eller uppstår en behörighetskonflikt mellan olika organ (förvaltningsmyndighet och domstol), särskilt dubbla beslut avseende samma rättighet”. Najvyšší súd Slovenskej republiky (Högsta domstolen i Republiken Slovakien) preciserade även att dessa rättsliga överväganden i tillämpliga delar är tillämpliga på ”varje annan ekonomisk rättighet som, med hänsyn till dess materiella grund (det vill säga den tillämpliga rättsliga bestämmelsen), inte utgör en rätt till ersättning för [materiell] eller för så kallad ideell skada”.

22

Najvyšší súd Slovenskej republiky (Högsta domstolen i Republiken Slovakien) har därefter tillämpat denna rättspraxis i straffrättsliga förfaranden avseende brott mot unionens finansiella intressen och bidragsbedrägeri. Den hänskjutande domstolen antar således att Högsta domstolen även skulle tillämpa nämnda rättspraxis vid ett överklagande av domen i det nationella målet.

23

Den hänskjutande domstolen har påpekat att en tillämpning av denna rättspraxis i det nationella målet skulle kunna hindra staten från att vidta rättsliga åtgärder för att erhålla ersättning för skador som orsakats av bedrägerierna. Ett administrativt förfarande som nämns i praxis från Najvyšší súd Slovenskej republiky (Högsta domstolen i Republiken Slovakien) kan nämligen endast riktas mot mottagaren av det aktuella bidraget. Det rör sig i det nationella målet om kommersiella bolag som inte längre innehar några tillgångar och som till och med har avförts ur företagsregistret. Ett sådant förfarande kan således inte göra det möjligt att återkräva felaktigt utbetalat bidrag. Däremot skulle en skadeståndstalan inom ramen för ett straffrättsligt förfarande som inletts mot fysiska personer, i förevarande fall bolagsmännen och företagsledarna i dessa kommersiella bolag, kunna leda till utbetalning av sådan ersättning som staten gör gällande.

24

Förutom denna fråga har den hänskjutande domstolen sökt klarhet i huruvida de stöd av mindre betydelse som beviljats i form av enskilda bidrag till varje bolag eller till bolagen som en helhet betraktad till följd av deras centraliserade förvaltning ska bedömas. Den hänskjutande domstolen vill slutligen få klarhet i huruvida hela det felaktigt utbetalda bidragsbeloppet ska betraktas som skada i förevarande fall, eller om avdrag ska göras för de kostnader som visserligen har uppkommit helt lagligt, men endast för att dölja bedrägeriet, fördröja upptäckten och därigenom erhålla hela det beviljade beloppet.

25

Mot denna bakgrund beslutade Špecializovaný trestný súd (Särskilda brottmålsdomstolen, Slovakien), som anser att en tolkning av unionsrätten är nödvändig i det nationella målet, att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

26

Det ska inledningsvis framhållas att det följer av fast praxis från EU-domstolen att det förfarande som har införts genom artikel 267 FEUF utgör ett medel för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, genom vilket EU-domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra de mål som de ska pröva (se, bland annat, dom av den 27 november 2012, Pringle, C‑370/12, EU:C:2012:756, punkt 83 och där angiven rättspraxis).

27

I det samarbete mellan domstolen och de nationella domstolarna som har inrättats genom artikel 267 FEUF ankommer det uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 25 juli 2018, AY (Arresteringsorder – Vittne), C‑268/17, EU:C:2018:602, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

28

Följaktligen presumeras den nationella domstolens frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas av EU-domstolen då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 25 juli 2018, AY (Arresteringsorder – Vittne), C‑268/17, EU:C:2018:602, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

29

Eftersom beslutet om hänskjutande utgör grunden för förfarandet vid EU-domstolen, måste den nationella domstolen, i själva beslutet om hänskjutande, klargöra den faktiska och rättsliga bakgrunden till det nationella målet och åtminstone i någon mån förklara varför den begär tolkning av just de angivna unionsbestämmelserna samt redogöra för det samband som den har funnit föreligga mellan dessa bestämmelser och den i det målet tillämpliga nationella lagstiftningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 januari 1993, Telemarsicabruzzo m.fl., C‑320/90 – C‑322/90, EU:C:1993:26, punkt 6, och dom av den 9 mars 2017, Milkova, C‑406/15, EU:C:2017:198, punkt 73).

30

Dessa kumulativa krav avseende innehållet i en begäran om förhandsavgörande anges uttryckligen i artikel 94 i domstolens rättegångsregler och återges dessutom bland annat i Europeiska unionens domstols rekommendationer till nationella domstolar om begäran om förhandsavgörande (EUT C 257, 2018, s. 1). I punkt 15 tredje strecksatsen i dessa bestämmelser anges att begäran om förhandsavgörande måste innehålla ”[e]n redogörelse för de skäl som fått den hänskjutande domstolen att undra över tolkningen eller giltigheten av de aktuella unionsrättsliga bestämmelserna, och för det samband som den hänskjutande domstolen har funnit föreligga mellan de unionsrättsliga bestämmelserna och den nationella lagstiftning som är tillämplig i målet”.

31

Det är mot bakgrund av dessa principer som domstolen ska pröva huruvida den tredje och den fjärde frågan kan tas upp till sakprövning.

32

Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i hur begreppet ”samma företag” i artikel 2 i förordning nr 994/98, jämförd med artikel 2.2 i förordning nr 69/2001, ska tolkas för att bedöma huruvida den lagstiftning som är tillämplig på statligt stöd i det nationella målet eventuellt har kringgåtts.

33

Den slovakiska regeringen anser att den tredje frågan inte kan tas upp till sakprövning, eftersom det är uppenbart att den saknar samband med saken i det nationella målet. Särskilda åklagarämbetet har å sin sida gjort gällande att denna fråga inte kan tas upp till sakprövning, eftersom den är hypotetisk och ogrundad.

34

I förevarande fall avser tvisten i det nationella målet frågan om personer som åtalats för brott eventuellt har ett straffrättsligt ansvar och, i förekommande fall, om dessa personer är skyldiga att ersätta den skada som staten lidit om det skulle fastställas att de har straffrättsligt ansvar.

35

I beslutet om hänskjutande anges emellertid inte varför den hänskjutande domstolen anser att en tolkning av begreppet ”samma företag” i artikel 2 i förordning nr 994/98, jämförd med artikel 2.2 i förordning nr 69/2001, är nödvändig för att avgöra det nationella målet.

36

Den tredje frågan kan följaktligen inte tas upp till prövning.

37

Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida begreppet skada, i den mening som avses i PIF-konventionen och i direktiv 2017/1371, ska omfatta faktiska kostnader som dokumenterats i vederbörlig ordning samt användningen av det finansiella bidraget, om det kan fastställas att kostnaderna var nödvändiga för att dölja det bedrägliga förfarandet, skjuta upp upptäckten av bedrägeriet och erhålla hela det aktuella statliga stödet.

38

Den slovakiska regeringen har gjort gällande att denna fråga inte kan tas upp till sakprövning, eftersom beslutet om hänskjutande inte innehåller de uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som gör det möjligt för domstolen att lämna ett användbart svar på frågan.

39

Utan att uttryckligen framställa någon invändning om rättegångshinder har såväl Särskilda åklagarämbetet som kommissionen understrukit att beslutet om hänskjutande inte avser någon specifik bestämmelse i PIF-konventionen eller direktiv 2017/1371.

40

Domstolen framhåller härvidlag att det i beslutet om hänskjutande inte preciseras vilka nationella bestämmelser som är tillämpliga i det nationella målet, och inte heller ges några upplysningar om skälen till valet av de unionsrättsliga bestämmelser som den hänskjutande domstolen har begärt tolkning av eller varför ett svar på den fjärde frågan skulle kunna påverka utgången i målet.

41

Den hänskjutande domstolen har således, genom att i huvudsak begära att domstolen ska definiera begreppet skada mot bakgrund av PIF-konventionen, i vilken detta begrepp inte nämns, eller mot bakgrund av direktiv 2017/1371, som inte är tillämpligt i det nationella målet, eftersom det utfärdades efter tiden för de aktuella omständigheterna, utan att för den skull hänvisa till någon nationell bestämmelse, eller ange på vilket sätt den avser att använda detta svar, inte underrättat EU-domstolen om de uppgifter om de faktiska och rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att den ska kunna lämna ett användbart svar på dessa frågor.

42

Den fjärde frågan kan följaktligen inte tas upp till prövning.

43

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 2.1 i direktiv 2012/29 ska tolkas så, att detta direktiv även är tillämpligt på juridiska personer och på staten, i den mån de enligt nationell rätt är ”skadelidande” i straffrättsliga förfaranden.

44

Enligt artikel 1.1 i direktiv 2012/29 är syftet med direktivet att säkerställa vissa rättigheter för brottsoffer. I artikel 2.1 i direktivet definieras brottsoffer, i den mening som avses i nämnda artikel 1, som en fysisk person som lidit fysisk, psykisk eller emotionell skada eller ekonomisk förlust som en direkt följd av ett brott, samt familjemedlemmar till en person vars död var en direkt följd av ett brott, och som har lidit skada av den personens död.

45

Det är uppenbart att en sådan lydelse inte gör det möjligt att låta juridiska personer omfattas av direktivets tillämpningsområde.

46

Den första frågan ska följaktligen besvaras enligt följande. Artikel 2.1 i direktiv 2012/29 ska tolkas så, att detta direktiv inte är tillämpligt på juridiska personer och på staten, även om de enligt nationell rätt är ”skadelidande” i straffrättsliga förfaranden.

47

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 325 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för nationella bestämmelser, såsom de tolkats i nationell rättspraxis, enligt vilka staten, inom ramen för ett straffrättsligt förfarande, inte har rätt att begära ersättning för skada som orsakats av den tilltalades bedrägliga förfarande som lett till att medel från unionens budget förskingrats, och i vilka det inom ramen för detta förfarande inte föreskrivs någon annan möjlighet för staten att utöva sin rätt gentemot den tilltalade.

48

Domstolen erinrar inledningsvis om att enligt domstolens praxis i artikel 325.1 och 325.2 FEUF föreskrivs en skyldighet för medlemsstaterna att bekämpa olaglig verksamhet som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen genom åtgärder som ska vara avskräckande och effektiva, och i synnerhet en skyldighet att vidta samma åtgärder för att bekämpa bedrägerier som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen, som medlemsstaterna vidtar för att bekämpa bedrägerier som riktar sig mot deras egna ekonomiska intressen (dom av den 26 februari 2013, Åkerberg Fransson, C‑617/10, EU:C:2013:105, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

49

Domstolen har i detta avseende redan slagit fast att medlemsstaterna har frihet att själva välja vilka påföljder som ska tillämpas, i form av administrativa sanktioner, straffrättsliga påföljder eller en kombination av dem. Det preciserades samtidigt att straffrättsliga påföljder emellertid kan vara nödvändiga för att på ett effektivt och avskräckande sätt bekämpa vissa fall av grovt bedrägeri (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2015, Taricco m.fl., C‑105/14, EU:C:2015:555, punkt 39).

50

Medlemsstaterna har således en skyldighet att uppnå ett bestämt resultat som inte är förenad med något villkor vad gäller tillämpningen av den regel som föreskrivs i artikel 325.1 och 325.2 FEUF. Principen om unionsrättens företräde innebär att denna artikel således har den verkan i förhållande till medlemsstaternas nationella rättsordning att den medför att varje motstridande föreskrift i befintlig nationell lagstiftning blir automatiskt icke tillämplig i och med att den träder i kraft (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2015, Taricco m.fl., C‑105/14, EU:C:2015:555, punkterna 51 och 52).

51

I förevarande fall har den hänskjutande domstolen närmare bestämt sökt klarhet i huruvida nationella straffrättsliga regler, såsom de har tolkats i nationell rättspraxis, är förenliga med de skyldigheter som följer av artikel 325 FEUF, när de reglerna i ett sådant mål som det nationella målet innebär att det inte är möjligt att tillerkänna staten rätt till skadestånd i egenskap av skadelidande i det straffrättsliga förfarandet.

52

Den hänskjutande domstolen har emellertid angett att staten kan återkräva felaktigt utbetalda medel genom att inleda ett administrativt förfarande för åsidosättande av de finansiella bestämmelserna, i den mening som avses i 31 § i lag nr 523/2004 om budgetregler för den offentliga förvaltningen. Samma domstol har förklarat att enligt denna bestämmelse utgör beviljande eller användning av offentliga medel för andra ändamål än dem som fastställts för dessa medel ett åsidosättande av de finansiella bestämmelserna. Enligt den hänskjutande domstolen är det enligt det administrativa förfarandet emellertid endast möjligt att kräva återbetalning av det felaktigt utbetalda finansiella bidraget från den formella mottagaren av bidraget, det vill säga i förevarande fall juridiska personer.

53

Den slovakiska regeringen har i sitt skriftliga yttrande gjort gällande att staten enligt nationell rätt dessutom har möjlighet att väcka civilrättslig talan som ger den möjlighet att inte bara göra gällande civilrättsligt ansvar för den juridiska person som är mottagare av de felaktigt uppburna bidragen, utan även att därefter, efter en fällande brottmålsdom, erhålla ersättning för den skada som åsamkats från den fysiska person som dömts.

54

I detta sammanhang ska det erinras om att enligt artikel 325.1 FEUF ska medlemsstaterna bekämpa olaglig verksamhet som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen genom åtgärder som ska ha avskräckande effekt, vara effektiva och likvärdiga med dem som vidtas på nationell nivå för att bekämpa bedrägerier som riktar sig mot den berörda medlemsstatens ekonomiska intressen.

55

Såsom kommissionen har understrukit är medlemsstaterna bland annat skyldiga att vidta effektiva åtgärder för att återkräva belopp som felaktigt utbetalats till mottagaren av ett bidrag som delvis finansierats genom unionens budget. Artikel 325 FEUF ålägger däremot inte medlemsstaterna något annat krav än att åtgärderna ska vara effektiva vad gäller det förfarande som ska göra det möjligt att uppnå ett sådant resultat, vilket innebär att medlemsstaterna har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende, under förutsättning att likvärdighetsprincipen iakttas.

56

Det ska i detta hänseende inledningsvis påpekas att den omständigheten att det finns olika rättsmedel, varigenom olika syften eftersträvas som skiljer sig åt mellan förvaltningsrätten, civilrätten och straffrätten, inte i sig kan undergräva den effektiva karaktären av åtgärderna för att bekämpa bedrägerier som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen, i den mån den nationella lagstiftningen som helhet betraktad gör det möjligt att återkräva felaktigt utbetalda bidrag från unionens budget.

57

I förevarande fall har den hänskjutande domstolen närmare bestämt sökt klarhet i huruvida den skyldighet till effektivitet som föreskrivs i artikel 325 FEUF har iakttagits, för det fall staten inte har någon rätt till skadestånd, i egenskap av skadelidande, inom ramen för det straffrättsliga förfarandet, och det administrativa förfarandet endast gör det möjligt att återkräva ett felaktigt utbetalt ekonomiskt bidrag från den juridiska person som mottagit bidraget.

58

Det framgår av punkt 56 ovan att den omständigheten att staten inte tillerkänns en rätt till ersättning i egenskap av skadelidande i det straffrättsliga förfarandet inte i sig kan strida mot de skyldigheter som följer av artikel 325 FEUF.

59

Även om straffrättsliga påföljder kan vara nödvändiga för att medlemsstaterna på ett effektivt och avskräckande sätt ska kunna bekämpa vissa fall av grovt bedrägeri (dom av den 8 september 2015, Taricco m.fl., C‑105/14, EU:C:2015:555, punkt 39, och dom av den 5 december 2017, M.A.S. och M.B., C‑42/17, EU:C:2017:936, punkt 34), uppställs krav på sådana påföljder för att säkerställa den nationella rättens avskräckande verkan och syftar inte till att möjliggöra återkrav av felaktigt betalda belopp.

60

Det framgår vidare av punkt 56 ovan att den omständigheten att det i den berörda medlemsstatens rättsordning finns ett effektivt rättsmedel för att undanröja påverkan på unionens ekonomiska intressen, oavsett om detta sker inom ramen för ett straffrättsligt, administrativt eller civilrättsligt förfarande, är tillräcklig för att uppfylla den skyldighet till effektivitet som följer av artikel 325 FEUF, så snart som det gör det möjligt att återkräva felaktigt uppburna bidrag och straffrättsliga påföljder gör det möjligt att bekämpa fall av grovt bedrägeri.

61

Så är fallet i förevarande mål, eftersom staten, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, enligt tillämplig nationell rätt har möjlighet att inleda dels ett administrativt förfarande som gör det möjligt för staten att återkräva bidrag som felaktigt betalats ut till den juridiska person som är mottagare av dessa bidrag, dels ett civilrättsligt förfarande som inte enbart syftar till att den juridiska person som är mottagare av de felaktigt uppburna bidragen ska ådra sig civilrättsligt ansvar, utan även till att, efter en fällande brottmålsdom, erhålla ersättning för den skada som lidits från den fysiska person som dömts.

62

Den andra frågan ska följaktligen besvaras enligt följande. Artikel 325 FEUF ska tolkas så, att den inte utgör hinder för nationella bestämmelser, såsom de tolkats i nationell rättspraxis, enligt vilka staten, inom ramen för ett straffrättsligt förfarande, inte har rätt att begära ersättning för skada som orsakats av den tilltalades bedrägliga förfarande som lett till att medel från unionens budget förskingrats, och i vilka det inom ramen för detta förfarande inte föreskrivs någon annan möjlighet för staten att utöva sin rätt gentemot den tilltalade, så snart som det i nationell lagstiftning föreskrivs effektiva förfaranden för återkrav av bidrag från unionens budget som utbetalats felaktigt, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

63

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande: