1

Europaparlamentet och Europeiska unionens råd har, inom ramen för Europeiska unionens mål att minska koldioxidutsläppen från lätta fordon och samtidigt säkerställa en väl fungerande inre marknad, antagit förordning nr 443/2009 av den 23 april 2009 om utsläppsnormer för nya personbilar som del av gemenskapens samordnade strategi för att minska koldioxidutsläppen från lätta fordon (EUT L 140, 2009, s. 1).

2

För att detta mål ska uppnås föreskriver artikel 4 i förordning nr 443/2009 att samtliga personbilstillverkare, för det kalenderår som inleds den 1 januari 2012 och för varje påföljande kalenderår, ska ansvara för att det genomsnittliga specifika koldioxidutsläppet inte överstiger dess specifika utsläppsmål som fastställts i enlighet med bilaga I till förordningen eller, om en tillverkare beviljats undantag i enlighet med artikel 11 i förordningen, i enlighet med det undantaget.

3

En tillverkares specifika utsläppsmål fastställs i enlighet med artikel 4 i förordning nr 443/2009 i förening med bilaga I till denna förordning. För att fastställa en tillverkares genomsnittliga specifika koldioxidutsläpp ska dessutom medlemsstaterna identifiera de uppgifter som avses i artikel 8 i förordning nr 443/2009 jämförd med bilaga II till denna förordning, i synnerhet koldioxidutsläppet från alla nya personbilar som registrerats på medlemsstatens territorium under föregående år, såsom det fastställts i samband med typgodkännandet av fordon och vilket anges i det intyg om överensstämmelse som föreskrivs i artikel 18 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/46/EG av den 5 september 2007 om fastställande av en ram för godkännande av motorfordon och släpvagnar till dessa fordon samt av system, komponenter och separata tekniska enheter som är avsedda för sådana fordon (ramdirektiv) (EUT L 263, 2007, s. 1).

4

Europeiska kommissionen för in dessa uppgifter i ett offentligt register. I enlighet med artikel 8.4 i förordning nr 443/2009 gör kommissionen senast den 30 juni varje år, för varje tillverkare, en preliminär beräkning av det genomsnittliga specifika koldioxidutsläppet, det specifika utsläppsmålet och skillnaden mellan dessa värden under föregående kalenderår och underrättar tillverkaren om dessa uppgifter.

5

Enligt artikel 8.5 i förordning nr 443/2009 får tillverkaren inom tre månader från delgivningen av dessa uppgifter underrätta kommissionen om eventuella oriktigheter och kommissionen ska, senast den 31 oktober varje år, bekräfta eller ändra de preliminärt beräknade uppgifterna. Kommissionen fastställer de slutgiltiga uppgifterna i ett formellt beslut och offentliggör dessa genom den förteckning som avses i artikel 10 i samma förordning. Av denna förteckning ska varje tillverkares fastställda utsläppsmål för föregående kalenderår, dess genomsnittliga specifika koldioxidutsläpp under föregående år samt skillnaden mellan dessa två värden framgå.

6

Om en tillverkares genomsnittliga specifika koldioxidutsläpp överskrider dess fastställda utsläppsmål för samma kalenderår ska kommissionen ålägga tillverkaren att betala den avgift för extra utsläpp som föreskrivs i artikel 9 i förordning nr 443/2009. Vid uttaget av denna avgift ska kommissionen grunda sig på fastställda och formellt bekräftade uppgifter enligt artikel 8.5 i denna förordning.

7

Utöver att skydda miljön syftar de minskade koldioxidutsläppen från nya personbilar som föreskrivs i förordning nr 443/2009 till att den inre marknaden ska fungera väl, och särskilt till att skapa incitament för investeringar i ny teknik. Det anges således att denna förordning, för att främja den europeiska bilindustrins långsiktiga konkurrenskraft, ”gynnar aktivt miljövänlig innovation och beaktar den kommande tekniska utvecklingen” (se skäl 13 i förordning nr 443/2009).

8

Artikel 12 i förordning nr 443/2009, som avser miljöinnovationer, föreskriver följaktligen att det ska tas hänsyn till minskningar av koldioxidutsläpp som uppnåtts tack vare användning av innovativ teknik. Dessa ska således dras av från de genomsnittliga specifika koldioxidutsläppen från fordon i vilka sådan teknik används i samband med beräkningen av en tillverkares genomsnittliga specifika koldioxidutsläpp.

9

I detta syfte antog kommissionen, den 25 juli 2011, genomförandeförordning (EU) nr 725/2011 om inrättandet av ett förfarande för godkännande och certifiering av innovativ teknik för att minska koldioxidutsläppen från personbilar i enlighet med förordning (EG) nr 443/2009 (EUT L 194, 2011, s. 19).

10

För att kunna dra nytta av minskningen av koldioxidutsläpp genom innovativ teknik vid beräkningen av det genomsnittliga specifika koldioxidutsläppet kan tillverkaren ansöka om att kommissionen godkänner en innovativ teknik såsom miljöinnovation. Tillverkaren måste då lämna in en ansökan om godkännande av en innovativ teknik som en miljöinnovation innehållande de uppgifter som anges i artikel 4 i genomförandeförordning nr 725/2011. Kommissionen gör en bedömning av ansökan i enlighet med artikel 10 i samma förordning och antar, i förekommande fall, ett beslut att godkänna den innovativa tekniken som en miljöinnovation. Detta beslut ska innehålla de uppgifter som krävs för att intyga koldioxidminskningarna i enlighet med artikel 11 i genomförandeförordning nr 725/2011, med förbehåll för tillämpningen av de undantag från allmänhetens rätt till tillgång till handlingar som anges i Europaparlamentets och rådets förordning av förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, 2001, s. 43).

11

Enligt artikel 11.1 i genomförandeförordning nr 725/2011 kan en fordonstillverkare som, för att uppfylla sitt specifika utsläppsmål, önskar dra nytta av en minskning av sitt genomsnittliga specifika koldioxidutsläpp genom koldioxidminskningar från en miljöinnovation, i den mening som avses i artikel 12 i förordning nr 443/2009, därefter, med hänvisning till kommissionens beslut om godkännande av en konkret miljöinnovation, ansöka hos den godkännandemyndighet som avses i direktiv 2007/46 om ett intyg om koldioxidminskningar till följd av att fordonstillverkaren använder denna miljöinnovation i sina fordon. Koldioxidminskningarna, som intygas per fordonstyp, ska anges både i den motsvarande typgodkännandedokumentationen, vilken utfärdas av den nationella godkännandemyndigheten, och i intyget om överensstämmelse för det aktuella fordonet, vilket utfärdas av tillverkaren.

12

I artikel 12 i genomförandeförordning nr 725/2011 föreskrivs att de nationella godkännandemyndigheternas intyg om minskade koldioxidutsläpp och beaktandet av intygade koldioxidminskningar vid fastställandet av en tillverkares genomsnittliga specifika koldioxidutsläpp ska vara föremål för översyn ad hoc från kommissionens sida. Formerna för denna kontroll på ad hoc‑basis och eventuella följder av densamma anges i punkterna 1–3 i denna artikel.

13

Den 30 januari 2015 antog kommissionen genomförandebeslut (EU) 2015/158 om godkännande av Robert Bosch GmbH högeffektiva generatorer som en innovativ teknik för att minska koldioxidutsläppen från personbilar i enlighet med förordning (EG) nr 443/2009 (EUT L 26, 2015, s. 31).

14

Sökanden, Daimler AG, är en tysk biltillverkare som utrustar vissa personbilar med högeffektiva generatorer från Robert Bosch (nedan kallade de omtvistade miljöinnovationerna).

15

I enlighet med artikel 11 i genomförandeförordning nr 725/2011, avseende intyg om koldioxidminskningar från miljöinnovationer, begärde och erhöll sökanden från Kraftfahrt-Bundesamt (KBA, federal myndighet för trafik med motorfordon, Tyskland) ett intyg om koldioxidminskningar till följd av användning av de omtvistade miljöinnovationerna i vissa av sina fordon.

16

I enlighet med artikel 12 i genomförandeförordning nr 725/2011, avseende översyn av intyg, genomförde kommissionen år 2017 en översyn på ad hoc‑basis av sökandens intyg om koldioxidminskningar som erhållits till följd av användningen av de omtvistade miljöinnovationerna.

17

Kommissionen konstaterade att de koldioxidminskningar som hade intygats av KBA var mycket mer betydande än de koldioxidminskningar som kunde styrkas genom tillämpning av den testmetod som föreskrivs i artikel 1.3 i genomförandebeslut 2015/158 jämförd med bilagan till kommissionens genomförandebeslut 213/341/EU av den 27 juni 2013 om godkännande av Valeo Efficient Generation Alternator som en innovativ teknik för att minska koldioxidutsläppen från personbilar i enlighet med förordning (EG) nr 443/2009 (EUT L 179, 2013, s. 98).

18

Genom skrivelse av den 7 mars 2018 underrättade kommissionen sökanden om den konstaterade avvikelsen och fastställde en frist om 60 dagar inom vilken sökanden skulle inkomma med bevis för att den intygade koldioxidminskningen var korrekt.

19

Den 16 mars 2018 bekräftade sökanden att denne mottagit skrivelsen av den 7 mars 2018 och föreslog ett telefonmöte med kommissionen.

20

Ett första telefonsamtal ägde rum den 6 april 2018. Vid detta samtal uppgav sökanden att den avsåg att inkomma med uppgifter som förklarade den skillnad som kommissionen hade konstaterat i samband med sin ad hoc‑översyn.

21

Efter diskussioner mellan sökanden och tillverkaren av de omtvistade miljöinnovationerna, å ena sidan, och mellan sökanden och kommissionen, å andra sidan, sammanfattade kommissionen situationen och anmodade sökanden att inkomma med nya synpunkter och vissa handlingar.

22

Efter ytterligare diskussioner mellan sökanden och kommissionen ägde ett andra telefonmöte rum den 24 juli 2018 mellan sökanden, tillverkaren av de omtvistade miljöinnovationerna och kommissionen. Under detta möte fördes ingående diskussioner om orsakerna till att de intygade koldioxidminskningarna avvek från de koldioxidminskningar som kommissionen hade konstaterat vid sin ad hoc‑översyn.

23

I sin skrivelse Ares(2018) 5413709 av den 22 oktober 2018 tillkännagav kommissionen att koldioxidminskningarna från miljöinnovationer för Daimler AG-fordon utrustade med den högeffektiva generatorn Bosch HED EL 7–150 och 175 plus drogs tillbaka (nedan kallad den angripna rättsakten). I denna skrivelse underrättade kommissionen sökanden om att den, efter de diskussioner som hade förts med sökanden och tillverkaren av de omtvistade miljöinnovationerna, hade dragit slutsatsen att de skillnader i koldioxidminsknings-nivåerna som hade konstaterats berodde på att olika testmetoder hade använts. Kommissionen informerade därför sökanden om att de koldioxidminskningar som hade intygats genom hänvisning till genomförandebeslut 2015/158 inte kunde beaktas vid beräkningen av sökandens genomsnittliga specifika koldioxidutsläpp för år 2017. Kommissionen anmodade slutligen sökanden att kontrollera förteckningen över berörda fordon och underrätta kommissionen om eventuella fel eller utelämnanden inom en månad från det att skrivelsen hade mottagits.

24

I skrivelse av den 22 november 2018 bekräftade sökanden förteckningen över berörda fordon och bestred kommissionens slutsatser i den angripna rättsakten.

25

I skrivelse av den 7 februari 2019 bemötte kommissionen de synpunkter som sökanden hade framfört i sin skrivelse av den 22 november 2018.

26

Den 3 april 2019 antog kommissionen även genomförandebeslut (EU) 2019/583 om bekräftelse eller ändring av preliminära beräkningar av genomsnittliga specifika koldioxidutsläpp och specifika utsläppsmål för tillverkare av personbilar för kalenderåret 2017 och för vissa tillverkare som tillhör Volkswagen-poolen för kalenderåren 2014, 2015 och 2016 enligt förordning (EG) nr 443/2009 (EUT L 100, 2019, s. 66). I skäl 13 i detta genomförandebeslut anges att de intygade koldioxidminskningarna som tillskrivs de omtvistade och av sökanden använda miljöinnovationerna inte bör beaktas vid beräkningen av sökandens genomsnittliga specifika utsläpp.

27

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 21 december 2018 väckte sökanden förevarande talan.

28

Genom särskild handling som inkom till tribunalens kansli den 18 mars 2019 framställde kommissionen, med stöd av artikel 130.1 i tribunalens rättegångsregler, en invändning om rättegångshinder.

29

Sökanden inkom den 6 maj 2019 med sitt yttrande över denna invändning om rättegångshinder.

30

Sökanden har i sin ansökan yrkat att tribunalen ska

31

I sin invändning om rättegångshinder har kommissionen yrkat att tribunalen ska:

32

Sökanden har i sitt yttrande över invändningen om rättegångshinder yrkat att tribunalen ska:

33

Som en åtgärd för processledning bad tribunalen (dåvarande sjunde avdelningen) kommissionen att skriftligen besvara tre frågor. Kommissionen efterkom denna begäran inom den utsatta fristen.

34

I samband med att sammansättningen av tribunalens avdelningar ändrades, med tillämpning av artikel 27.5 i tribunalens rättegångsregler, omfördelades målet till andra avdelningen.

35

Enligt artikel 130.1 och 130.7 i tribunalens rättegångsregler får tribunalen meddela beslut i fråga om rättegångshinder eller tribunalens behörighet utan att själva saken prövas. Eftersom kommissionen i förevarande mål har yrkat att tribunalen ska meddela beslut i fråga om rättegångshinder och tribunalen anser sig ha tillräckliga upplysningar genom handlingarna i målet, beslutar tribunalen att meddela beslut i frågan utan vidare handläggning.

36

Till stöd för sin invändning om rättegångshinder har kommissionen för det första gjort gällande att den angripna rättsakten saknar bindande rättsverkan i förhållande till sökanden och att talan således, i avsaknad av en rättsakt som går sökanden emot, saknar föremål i den mening som avses i artikel 263 FEUF. Kommissionen har härvid anfört att det endast är genomförandebeslut 2019/583, genom vilket kommissionen med bindande verkan fastställde sökandens genomsnittliga specifika koldioxidutsläpp för år 2017, som har rättsverkan. Kommissionen har för det andra gjort gällande att sökanden saknar berättigat intresse av att få saken prövad, även om hänsyn tas till sökandens rätt till ett effektivt rättsligt skydd enligt artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

37

Sökanden har bestritt kommissionens argument. Enligt sökanden inverkar den angripna rättsakten direkt och i sig menligt på sökandens rättsliga ställning, oberoende av genomförandebeslut 2019/583. I den angripna rättsakten hade nämligen kommissionen redan principiellt och på ett rättsligt bindande sätt beslutat att de intygade koldioxidminskningarna från de omtvistade miljöinnovationerna inte skulle beaktas till förmån för sökanden. Det kan således inte krävas att sökanden väcker talan mot genomförandet av detta beslut genom genomförandebeslut 2019/583.

38

Enligt artikel 263 FEUF kan en talan om ogiltigförklaring väckas mot rättsakter som inte är rekommendationer eller yttranden, och som har rättsverkan i förhållande till tredje man.

39

Vid bedömningen av huruvida en rättsakt kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring ska det fästas avseende vid innehållet i denna rättsakt, varvid dess form i princip saknar betydelse. Det är härvid endast åtgärder som har sådana bindande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen, genom att klart förändra dennes rättsliga ställning, som utgör sådana akter och beslut som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 FEUF (dom av den 19 januari 2017, kommissionen/Total och Elf Aquitaine, C‑351/15 P, EU:C:2017:27, punkterna 35 och 36).

40

Vad närmare bestämt gäller akter eller beslut som utarbetas i olika etapper i ett internt förfarande, kan talan i princip väckas endast mot de åtgärder genom vilka en institution slutgiltigt fastställer sin ståndpunkt efter detta förfarande, medan talan inte kan väckas mot preliminära åtgärder vilkas syfte är att förbereda det slutliga beslutet (dom av den 11 november 1981, IBM/kommissionen, 60/81, EU:C:1981:264, punkt 10, och dom av den 27 juni 1995, Guérin automobiles/kommissionen, T‑186/94, EU:T:1995:114, punkt 39).

41

Det förhåller sig annorlunda endast om de rättsakter eller beslut som antagits under det förberedande förfarandet i sig själva utgör slutet på ett särskilt förfarande som skiljer sig från det som gör det möjligt för institutionen att fatta ett beslut i saken (dom av den 11 november 1981IBM/kommissionen, 60/81, EU:C:1981:264, punkt 11, och beslut av den 9 juni 2004, Camós Grau/kommissionen, T‑96/03, EU:T:2004:172, punkt 30).

42

Talan kan inte heller väckas mot en mellankommande rättsakt om det kan fastställas att den rättsstridighet som denna rättsakt är behäftad med kan åberopas till stöd för en talan mot det slutliga beslut i vars beredande den ingår. I ett sådant fall innebär det faktum att talan kan väckas mot det beslut genom vilket förfarandet avslutas att det föreligger ett tillräckligt effektivt domstolsskydd (dom av den 13 oktober 2011, Deutsche Post och Tyskland/kommissionen, C‑463/10 P och C‑475/10 P,EU:C:2011:656, punkt 53; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 11 november 1981, IBM/kommissionen, 60/81, EU:C:1981:264, punkt 12, och dom av den 24 juni 1986, AKZO Chemie och AKZO Chemie UK/kommissionen, 53/85, EU:C:1986:256, punkt 19).

43

Det ska således prövas huruvida den angripna rättsakten påverkar sökandens intressen, genom att klart förändra bolagets rättsliga ställning, och därmed utgör en rättsakt som går sökanden emot.

44

För att besvara denna fråga ska tribunalen först undersöka det regelverk inom vilket den angripna rättsakten och genomförandebeslut 2019/583 antogs, och därefter granska innehållet i nämnda rättsakt.

45

Vad först gäller regelverket ska det understrykas att det i förevarande mål rör sig om det miljöinnovationssystem som inrättats genom artikel 12 i förordning nr 443/2009 och regleras i genomförandeförordning nr 725/2011.

46

Som angetts i punkterna 7 och 8 ovan uppmuntrar förordning nr 443/2009 utvecklandet av miljöinnovationer genom att i artikel 12 föreskriva en möjlighet för tillverkare att tillgodoräkna sig en minskning av sitt genomsnittliga specifika utsläpp av koldioxid om de utrustar sina fordon med innovativ teknik som minskar koldioxidutsläppen. Det är således fråga om ett incitamentsystem som inrättats för att ge en fördel till de tillverkare som investerar i miljöinnovation. I artikel 12.2 föreskrivs vidare att kommissionen, med hjälp av genomförandeakter, ska anta detaljerade bestämmelser för ett förfarande för godkännande av sådan innovativ teknik som leder till en minskning av koldioxidutsläpp från personbilar.

47

Det var mot denna bakgrund som genomförandeförordning nr 725/2011 antogs. Det ska i detta hänseende erinras om att genomförandeförordningen enligt artikel 1 i denna förordning har till syfte att fastställa det förfarande som ska följas vid ansökan om samt bedömning, godkännande och certifiering av innovativ teknik som minskar utsläppen av koldioxid från personbilar i enlighet med artikel 12 i förordning nr 443/2009.

48

Förfarandet för godkännande av en innovativ teknik såsom miljöinnovation och förfarandet för intygande av koldioxidminskningar genom miljöinnovation, vilka regleras i genomförandeförordning nr 725/2011, är följaktligen oupplösligt förbundna med beräkningen av en tillverkares genomsnittliga specifika koldioxidutsläpp enligt förordning nr 443/2009. Godkännandet som miljöinnovation och intygandet om koldioxidminskningar som en tillverkare erhåller med stöd av genomförandeförordning nr 725/2011 syftar inte till något annat än att minska tillverkarens genomsnittliga specifika koldioxidutsläpp och används inte i något annat sammanhang än i förordning nr 443/2009.

49

På motsvarande sätt grundar sig de genomförandebeslut som kommissionen antar efter det förfarandet för godkännande som föreskrivs i genomförandeförordning nr 725/2011 på artikel 12.4 i förordning nr 443/2009, och dessa beslut anger uttryckligen i sina rubriker att de avser godkännande av en teknik som en innovativ teknik för att minska koldioxidutsläppen från personbilar.

50

Genomförandeförordning nr 725/2011 fastställer således den rättliga ramen för miljöinnovationssystemet vad gäller tillämpningen av förordning nr 443/2009, och mer specifikt för beräkningen av tillverkarnas genomsnittliga specifika koldioxidutsläpp.

51

Vad vidare gäller den angripna rättsaktens innehåll erinras om att denna rättsakt, såsom angetts i punkterna 16–23 ovan, översändes till sökanden efter en översyn på ad hoc‑basis av kommissionen i enlighet med artikel 12 i genomförandeförordning nr 725/2011. I denna skrivelse underrättade kommissionen sökanden om att den, efter de diskussioner som hade förts med sökanden och tillverkaren av de omtvistade miljöinnovationerna, hade dragit slutsatsen att de skillnader i koldioxidminskningsnivåerna som hade konstaterats berodde på att olika testmetoder hade använts. Kommissionen informerade därför sökanden om att de koldioxidminskningar som hade intygats genom hänvisning till genomförandebeslut 2015/158 inte kunde beaktas vid beräkningen av sökandens genomsnittliga specifika koldioxidutsläpp för år 2017. Kommissionen anmodade slutligen sökanden att kontrollera förteckningen över berörda fordon och underrätta kommissionen om eventuella fel eller utelämnanden inom en månad från det att nämnda rättsakt hade mottagits.

52

Sökanden har påpekat att artikel 12 i genomförandeförordning nr 725/2011, vilken ligger till grund för den angripna rättsakten, ställer ett särskilt kontrollförfarande på ad hoc‑basis till kommissionens förfogande och ger den befogenhet att besluta att inte beakta intygade koldioxidminskningar vid beräkningen av en tillverkares genomsnittliga specifika utsläpp för det följande kalenderåret. Befogenheten att anta ett beslut om att inte beakta intygade koldioxidminskningar utgör således, med hänsyn till lagbestämmelsernas allmänna systematik, det sista steget i det kontrollförfarande som avses i artikel 12 i genomförandeförordning nr 725/2011, vilket skiljer sig från det förfarande som föreskrivs i artikel 12 i förordning nr 443/2009. Enligt sökanden ska kommissionens hänvisning i den angripna rättsakten till artikel 12 i genomförandeförordning nr 725/2011, tillsammans med tillkännagivandet att de intygade koldioxidminskningarna inte kan beaktas, betraktas som ett beslut vilket antagits med stöd i artikel 12.2 i genomförandeförordning nr 725/2011, vilken ger kommissionen just denna befogenhet.

53

Med beaktande av dess sammanhang och av hänvisningen till artikel 12 i genomförandeförordning nr 725/2011 anser sökanden att formuleringen ”may not” i fjärde punkten i det angripna beslutet, i meningen ”As a result, the Commission hereby notifies you of the eco-innovation CO2 savings certified by reference to Implementing Decision (EU) 2015/158 that may not be taken into account for the calculation of the average specific emissions of Daimler AG in 2017” (Kommissionen underrättar Er härmed om de koldioxidminskningar från miljöinnovationer, intygade med hänvisning till genomförandebeslut (EU) 2015/158, som inte kan beaktas vid beräkningen av Daimler AG:s genomsnittliga specifika utsläpp år 2017), ska ses som ett principiellt uttalande och inte endast ett ”förhandsbesked” eller ett besked om en möjlig framtida åtgärd.

54

Detta argument kan emellertid inte godtas.

55

Tribunalen erinrar inledningsvis om lydelsen i artikel 12 i genomförandeförordning nr 725/2011:

”1.   Kommissionen ska se till att de intyg och minskningar av koldioxid som är kopplade till enskilda fordon kontrolleras på ad hoc‑basis.

Om kommissionen upptäcker att det finns en skillnad mellan den intygade koldioxidminskningen och den minskning som den har uppmätt med hjälp av relevanta testmetoder, ska kommissionen underrätta tillverkaren om detta.

Kommissionen får också underrätta tillverkaren om den upptäcker eller informeras om avvikelser eller inkonsekvenser i testmetoden eller i den innovativa tekniken jämfört med de uppgifter den fått som en del av ansökan om godkännande av den innovativa tekniken som en miljöinnovation.

Tillverkaren får inom 60 dagar efter mottagandet av anmälan lämna in uppgifter till kommissionen som styrker riktigheten av den intygade koldioxidminskningen. På begäran av kommissionen ska den rapport om samverkan mellan olika miljöinnovationer som avses i artikel 7.3 tillhandahållas.

2.   Om de uppgifter som avses i punkt 1 inte lämnas inom den angivna tidsperioden, eller om kommissionen finner att uppgifterna inte är tillräckliga som bevis, får kommissionen besluta att inte beakta den intygade koldioxidminskningen vid beräkningen av tillverkarens genomsnittliga specifika utsläpp för det följande kalenderåret.

3.   En tillverkare vars intygade koldioxidminskning inte längre beaktas får ansöka om ett nytt intyg för de berörda fordonen i enlighet med förfarandet i artikel 11 eller, i förekommande fall, begära en ändring av beslutet om godkännande i enlighet med artikel 12a, vilken ska stödjas av nödvändiga belägg för att bekräfta testmetodens lämplighet och den koldioxidminskning som uppnås till följd av den innovativa tekniken.”

56

Vidare ska noteras att det var med avseende på beräkningen av sökandens genomsnittliga specifika utsläpp år 2017 som kommissionen, i den angripna rättsakten av den 22 oktober 2018, konstaterade att de kontroller som hade gjorts beträffande minskningar kopplade till de omtvistade miljöinnovationerna inte hade lett till samma resultat som det som sökanden gjort gällande och att kommissionen följaktligen inte kunde ta hänsyn till de intygade koldioxidminskningarna.

57

Det förhåller sig dessutom så, att även om den angripna rättsakten underrättar sökanden om följderna av kommissionens slutsatser beträffande år 2017, är likväl i förevarande fall den enda konsekvensen av en konstaterad brist vad gäller koldioxidminskningarna att kommissionen, såsom också framgår av den angripna rättsakten, bortser från de intygade koldioxidminskningarna när den beräknar tillverkarens genomsnittliga specifika utsläpp.

58

Det är således i syfte att göra en sådan beräkning som kommissionen ska besluta huruvida dessa minskningar inte ska beaktas. Ur det perspektivet utgör de intygade koldioxidminskningarna uppgifter på samma sätt som de andra uppgifter som medlemsstaterna ska registrera och överlämna till kommissionen i enlighet med artikel 8.1 och 8.2 i förordning nr 443/2009. Såsom kommissionen har påpekat i sitt svar på en fråga som tribunalen ställt som en åtgärd för processledning, är prövningen av frågan huruvida koldioxidminskningar till följd av miljöinnovationer har beaktats vid fastställandet av en tillverkares utsläpp, i enlighet med artikel 12 i förordning nr 443/2009, en viktig beståndsdel i den beräkning som görs av den berörda tillverkarens genomsnittliga specifika utsläpp enligt artikel 8 i denna förordning. Det förhåller sig följaktligen med nödvändighet så, såsom kommissionen har angett, att beslutet att beakta eller inte beakta de intygade koldioxidminskningarna sammanfaller med antagandet av det beslut som avses i artikel 8.5 i förordning nr 443/2009.

59

I detta avseende innebär den beräkningsmetod som föreskrivs i artikel 8 i förordning nr 443/2009 att de uppgifter som ska beaktas fastställs samtidigt som matematiska formler tillämpas på dessa uppgifter. Kommissionen kan därför inte anses anta ett beslut om vilka uppgifter som ska beaktas och ett annat separat beslut i fråga om beräkningen. Under dessa omständigheter är den angripna rättsakten, i den del som anger att nämnda minskningar inte ska beaktas, endast en förberedande åtgärd i det förfarande som leder fram till antagandet, med stöd av artikel 8 i förordning nr 443/2009, av beslutet om beräkningen av en tillverkares genomsnittliga specifika utsläpp.

60

Den omständigheten att det faktiskt framgår av den angripna rättsakten att kommissionen kom fram till en slutsats beträffande de intygade koldioxidminskningarna, vilken kan påverka beräkningen av sökandens genomsnittliga specifika koldioxidutsläpp, innebär emellertid inte att det rör sig om ett slutligt beslut som fattats inom ramen för ett förfarande som är skilt från det som ledde till antagandet av genomförandebeslut 2019/583. Den omständigheten att den angripna rättsakten hänvisar till den framtida beräkningen av sökandens genomsnittliga specifika koldioxidutsläpp visar nämligen att den angripna rättsakten inte är slutgiltig, utan endast motsvarar en etapp i det förfarande som ska leda fram till en beräkning av sökandens genomsnittliga specifika koldioxidutsläpp. Det ska i detta hänseende erinras om att det i artikel 8.4 i förordning nr 443/2009 föreskrivs att kommissionen ska underrätta varje tillverkare om den provisoriska beräkningen för att denne i enlighet med artikel 8.5 i förordningen ska kunna anmäla alla felaktigheter i de uppgifter som beaktas vid beräkningen. Meddelandet till sökanden genom den angripna rättsakten ingår således i en dialog mellan kommissionen och tillverkarna vid beräkningen av deras genomsnittliga specifika utsläpp.

61

I detta avseende ska det för övrigt understrykas att kommissionen i skälen 11–13 i genomförandebeslut 2019/583 nämner den översyn på ad hoc‑basis som den genomförde i fråga om de omtvistade miljöinnovationer som har använts av sökanden, resultatet av denna översyn, det vill säga att de intygade koldioxidminskningarna genom högeffektiva generatorer som har installerats i vissa av sökandens bilar inte hade bekräftats, och följden av ett sådant konstaterande, nämligen att dessa intygande minskningar inte beaktades vid beräkningen av sökandens genomsnittliga specifika utsläpp år 2017, vilket är föremålet för nämnda genomförandebeslut.

62

Även om den angripna rättsakten ger uttryck för den ståndpunkt som kommissionens generaldirektorat för klimatpolitik kom fram till efter att ha genomfört den översyn på ad hoc‑basis av intyg som föreskrivs i artikel 12 i genomförandeförordning nr 725/2011, innehåller den inte kommissionens egna slutgiltiga ställningstagande. Endast den ståndpunkt som fastställs i genomförandebeslut 2019/583 kan väsentligt ändra den rättsliga ställningen för den person som beslutet riktar sig till eller för någon annan person som berörs direkt och personligen av beslutet, såsom sökanden (se, för ett liknande resonemang och analogt, beslut av den 22 november 2007, Investire Partecipazioni/kommissionen, T‑418/05, ej publicerat, EU:T:2007:354, punkt 39).

63

Även om den angripna rättsakten innehåller en bedömning av de intygade minskningarna av sökandens koldioxidutsläpp, är det således inte det slutliga beslutet, eftersom det är det beslut som innehåller beräkningen av tillverkares genomsnittliga specifika koldioxidutsläpp, i förevarande fall genomförandebeslut 2019/583, i vilket beslutet att inte beakta de intygade minskningarna av koldioxidutsläpp konkretiserades. Det är således endast genomförandebeslut 2019/583 som klart fastställer tillverkarnas, inklusive sökandens, genomsnittliga specifika koldioxidutsläpp, och som därmed har en inverkan på sökandens rättsliga ställning.

64

Det ska i detta hänseende påpekas att sökanden kan göra gällande att den angripna rättsakten är rättsstridig i samband med en talan om ogiltigförklaring av genomförandebeslut 2019/583, eftersom det hänvisar just till de slutsatser som kommissionens formulerade under ad hoc‑översynen av de omtvistade intygen.

65

Vad slutligen gäller sökandens argument att den angripna rättsakten utgör ett beslut om genomförande av de befogenheter som kommissionen ges med stöd av artikel 12.2 i genomförandeförordning nr 725/2011, ska det påpekas att artikel 12.2 uteslutande rör beräkningen av tillverkarens genomsnittliga specifika utsläpp under det påföljande kalenderåret, medan den angripna rättsakten avser beräkningen av dessa utsläpp under år 2017.

66

Det ska dessutom påpekas att även om den angripna rättsakten antas kunna påverka beräkningen av tillverkarens genomsnittliga specifika utsläpp för det påföljande kalenderåret, det vill säga för år 2019, kan sökanden åberopa den rättsstridighet som eventuellt behäftar denna rättsakt i samband med en talan om ogiltigförklaring av genomförandebeslutet som bekräftar eller ändrar den preliminära beräkningen av bolagets genomsnittliga specifika koldioxidutsläpp under detta år.

67

Den angripna rättsakten ska följaktligen anses utgöra en förberedande åtgärd i det förfarande som syftar till att beräkna sökandens genomsnittliga specifika koldioxidutsläpp och kan således inte bli föremål för en talan om ogiltigförklaring.

68

Denna slutsats påverkas inte av sökandens övriga argument för att visa att den angripna rättsakten redan har haft verkningar som har påverkat sökandens rättsliga ställning.

69

För det första har sökanden gjort gällande att den angripna rättsakten redan i sig, och detta oberoende av genomförandebeslut 2019/583, direkt påverkar bolagets rättsliga ställning eftersom det inte längre har rätt att ta upp de intygade koldioxidminskningarna i intyget om överensstämmelsen och KBA inte längre har rätt att ta upp de intygade koldioxidminskningarna till sökandens fördel i typgodkännandedokumentation.

70

Det ska i detta hänseende påpekas att sådana verkningar inte uttryckligen anges i artikel 12 i genomförandeförordning nr 725/2011 och inte nödvändigtvis eller automatiskt följer av ett konstaterande av kommissionen som leder till att intygade koldioxidminskningar inte beaktas vid beräkningen av en tillverkares genomsnittliga specifika utsläpp. Det föreskrivs nämligen i punkt 3 i denna artikel, som rör de åtgärder som tillverkaren kan vidta med anledning av en sådan situation, att tillverkaren antingen kan ansöka om ett nytt intyg eller göra en begäran om ändring av beslutet om godkännande. I det här skedet krävs emellertid inte någon ändring eller översyn av de intyg om överensstämmelse som har utfärdats av tillverkaren och den typ av typgodkännande som utfärdats av den behöriga nationella myndigheten för typgodkännande. Som svar på en fråga som tribunalen ställde genom en åtgärd för processledning, har kommissionen slutligen bekräftat att typgodkännandedokumentationen och intyget om överensstämmelse inte blev felaktiga genom att det fastställdes att de intygade koldioxidminskningarna inte kunde beaktas vid beräkningen av en tillverkares genomsnittliga specifika utsläpp.

71

Sökanden har för det andra påpekat att artikel 12.3 i genomförandeförordning nr 725/2011, genom att uppmana tillverkaren att ansöka om ett nytt intyg, visar att beslutet att inte beakta de intygade minskningarna av koldioxidutsläpp är rättsligt bindande.

72

Detta argument saknar betydelse för bedömningen av huruvida den angripna rättsakten utgör en förberedande åtgärd eller inte. Den möjlighet som tillverkaren ges enligt artikel 12.3 i genomförandeförordning nr 725/2011 påverkar nämligen under alla omständigheter inte metoden för att beräkna tillverkarens genomsnittliga specifika koldioxidutsläpp för ett år under vilket de intygade koldioxidminskningarna inte har beaktats. Den omständigheten att nämnda artikel avser ”tillverkare vars intygade koldioxidminskning inte längre beaktas” visar att möjligheten att ansöka om ett nytt intyg är öppen för tillverkaren, vars situation slutgiltigt har fastställts, det vill säga för tillverkare för vilka det är säkert att de intygade minskningarna av koldioxidutsläpp inte har beaktas, vilket, såsom angetts i punkterna 58 och 63 ovan, följer av det slutliga beslutet om beräkningen av tillverkares genomsnittliga specifika utsläpp.

73

Vad för det tredje gäller sökandens argument att den angripna rättsakten direkt påverkar dess rättsliga ställning, eftersom bolaget inte längre kan sälja sina fordon med ett intyg om överensstämmelse som vittnar om en minskning av koldioxidutsläppen, påpekar tribunalen, för det första, att överensstämmelseintyget, såsom konstaterats i punkt 70 ovan, inte har blivit felaktigt. Även om ett intyg om minskning av utsläppen av koldioxid, såsom sökanden har gjort gällande, anses kunna utgöra ett försäljningsargument i den aktuella situationen i vilken konsumenterna blir mer och mer uppmärksamma på miljöpåverkan av användningen av lätta fordon, innebär detta under dessa omständigheter inte att tillbakadragandet av ett sådant intyg kan anses ha en verkan som påverkar sökandens rättsliga ställning. Att inte längre kunna åberopa ett försäljningsargument kan nämligen inte anses visa att en av sökanden förvärvad rättighet äventyras. Sökanden är för övrigt fri att sälja sina fordon. Sökanden kan således inte med framgång göra gällande att dess rättsliga ställning har påverkats.

74

För det fjärde syftade den angripna rättsakten, enligt sökanden, till ett fortsatt meningsutbyte mellan sökanden och kommissionen enbart i fråga om förteckningen över de berörda fordonen. Kommissionen hade således slutligt avgjort den omtvistade sakfrågan som avser beslutet att inte beakta de intygade koldioxidminskningarna. I sin skrivelse av den 22 november 2018 begärde sökanden uttryckligen att det antagna beslutet skulle återkallas och fortsatte inte det föregående utbytet av argument.

75

Det ska noteras att det faktiskt framgår av den angripna rättsakten att kommissionen inväntade sökandens synpunkter enbart i fråga om förteckningen över de berörda fordonen. I det femte stycket i rättsakten hänvisas det nämligen till fel eller utelämnanden i denna förteckning, vilket stöds av den omständigheten att slutsatsen i denna punkt i princip är att förteckningen, i avsaknad av anmärkningar från sökanden, ska anses vara korrekt. Även om kommissionen endast uppmanade sökanden att kontrollera förteckningen över de berörda fordonen, meddelade den emellertid härigenom sökanden att den hade för avsikt att fortsätta dialogen med sökanden. Inte bara har sökanden i sin skrivelse av den 22 november 2018 förklarat varför bolaget inte godtog kommissionens slutsatser avseende kontrollerna av de intygade koldioxidminskningarna som var i fråga i förevarande fall, utan kommissionen har dessutom, i sin skrivelse av den 7 februari 2019, besvarat sökandens synpunkter, vilket visar att dialogen med sökanden i detta avseende inte var avslutad. Slutligen ska det påpekas att kommissionen i skrivelsen av den 7 februari 2019 angav att den höll på att slutföra genomförandebeslut 2019/583, i vilket den avsåg att ange de detaljerade skälen till att de intygade koldioxidminskningarna inte beaktades.

76

Av det ovan anförda följer, såsom kommissionen har anfört, att den angripna rättsakten utgör en förberedande åtgärd och således inte är en rättsakt mot vilken talan kan väckas. Talan ska följaktligen avvisas, eftersom det saknas en rättsakt som går sökanden emot.

77

Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

78

Kommissionen har yrkat att sökanden ska förpliktas att bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader. Eftersom sökanden har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (andra avdelningen)

följande: