24

I sak har klaganden åberopat en enda grund, vilken i huvudsak avser åsidosättande av artikel 59.1 b i förordning 2017/1001 genom att överklagandenämnden enligt klaganden felaktigt ansåg att ansökan om registrering av de omtvistade varumärkena ingetts i ond tro. Till stöd för denna grund har klaganden gjort tre invändningar, vilka avser felbedömningar avseende förekomst av en likhet mellan de motstående kännetecknen, vilken medför en risk för förväxling, och den kännedom som innehavaren av de omtvistade varumärkena hade om ett identiskt eller liknande varumärke, vidare avsikten hos innehavaren av de omtvistade varumärkena vid tidpunkten för ingivandet av ansökan om registrering av dessa och slutligen bevisvärdet i de omständigheter som intervenienten åberopat till stöd för sin ansökan om ogiltighetsförklaring samt bevisbördan.

25

Intervenienten har hävdat att klaganden genom att resa dessa invändningar inte iakttar bestämmelserna i artikel 72.2 i förordning 2017/1001 i så måtto att denna inte åberopar någon felaktig rättstillämpning eller något felaktigt förfarande från överklagandenämndens sida utan endast har bestridit dess bedömningar och slutsatser.

26

Det bör här å ena sidan framhållas att ett överklagande av överklagandenämndernas beslut i enlighet med artikel 72.2 i förordning 2017/1001 får grundas på bland annat åsidosättande av denna förordning.

27

Som det anges i punkt 24 ovan avser dock förevarande överklagande en enda grund, vilken i huvudsak avser åsidosättande av en bestämmelse i förordning 2017/1001, nämligen artikel 59.1 b i denna förordning.

28

Å andra sidan följer av rättspraxis att tribunalen inom ramen för artikel 72.2 i förordning 2017/1001 får göra en fullständig prövning av huruvida EUIPO:s överklagandenämnders beslut är lagenliga. I samband härmed får den om så behövs undersöka huruvida överklagandenämnderna har gjort en riktig rättslig bedömning av de faktiska omständigheterna i tvisten eller huruvida deras bedömning av dessa omständigheter var felaktig (dom av den 18 december 2008, Les Éditions Albert René/harmoniseringskontoret, C‑16/06 P, EU:C:2008:739, punkt 39).

29

Klaganden har således rätt att inom sin enda grund ansöka om att tribunalen i både rättsligt och faktiskt hänseende ska pröva om de bedömningar på vilka de överklagade besluten vilar är riktiga.

30

I motsats till vad intervenienten hävdade vid förhandlingen har klaganden rätt att ansöka om att tribunalen – inom ramen för sin fullständiga prövning av lagenligheten av de överklagade besluten – prövar den bevisning som parterna lagt fram inför EUIPO, för att se om överklagandenämnden har tagit tillräcklig hänsyn till dessa och korrekt bedömt deras relevans och bevisvärde, samt om överklagandenämnden på denna grundval med rätta har kunnat sluta sig till att ansökan om registrering av de omtvistade varumärkena ingetts i ond tro.

31

Trots att begreppet ond tro inte är definierat inom unionsrätten kan man av begreppets gängse betydelse samt av sammanhanget för och syftet med artikel 59.1 b i förordning 2017/1001 sluta sig till att ond tro, så som generaladvokat Sharpston har angett i punkt 60 i sitt förslag till avgörande i målet Chocoladefabriken Lindt & Sprüngli (C‑529/07, EU:C:2009:148), hänför sig till ett subjektivt motiv hos den som ansöker om registrering, det vill säga en oärlig avsikt eller ett annat motiv med skadlig inverkan, med andra ord ett beteende som avviker från godtagna principer för etiskt handlande och ärliga metoder på det industriella eller kommersiella området (förslag till avgörande av generaladvokaten Sharpston i målet Chocoladefabriken Lindt & Sprüngli, C‑529/07, EU:C:2009:148, punkt 60, och dom av den 7 juli 2016, Copernicus-Trademarks/EUIPO – Maquet (LUCEO), T-82/14, EU:T:2016:396, punkt 28).

32

Nämnda begrepp är således inte tillämpligt då ansökan om registrering kan anses ha ett legitimt ändamål och då klagandens avsikt inte står i strid med varumärkets grundläggande funktion vilken är att garantera den berörda varans eller tjänstens ursprungsidentitet för konsumenten eller den slutlige användaren genom att möjliggöra för denne att utan förväxlingsrisk särskilja den från sådana varor eller tjänster som har ett annat ursprung (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juni 2009, Chocoladefabriken Lindt & Sprüngli, C‑529/07, EU:C:2009:361, punkterna 44–49, och dom av den 7 juli 2016, LUCEO, T-82/14, EU:T:2016:396, punkt 29).

33

Artikel 59.1 b i förordning 2017/1001 syftar sålunda till att uppfylla målet av allmänintresse att hindra registreringar av otillbörliga varumärken eller av varumärken som står i strid med ärliga metoder på det industriella eller kommersiella området (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 3 juni 2010, Internetportal und Marketing, C‑569/08, EU:C:2010:311, punkterna 36 och 37). Sådana registreringar strider mot principen att tillämpningen av unionsbestämmelser inte kan utsträckas till att omfatta sådant missbruk av rättigheter från näringsidkarnas sida som medför att det mål som eftersträvas genom den berörda lagstiftningen inte kan uppnås (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 14 december 2000, Emsland-Stärke, C‑110/99, EU:C:2000:695, punkterna 51 och 52, och dom av den 7 juli 2016, LUCEO, T-82/14, EU:T:2016:396, punkt 52).

34

Det åligger den som ansöker om ogiltighetsförklaring och som avser att grunda sig på artikel 59.1 b i förordning 2017/1001 att ange vilka omständigheter som gör att man kan sluta sig till att en ansökan om registrering av ett EU-varumärke ingetts i ond tro, då det föreligger en presumtion om god tro hos den som ansöker till dess att motsatsen har bevisats (dom av den 8 mars 2017, Biernacka-Hoba/EUIPO – Formata Bogusław Hoba (Formata), T-23/16, ej publicerad, EU:T:2017:149, punkt 45).

35

Även om begreppet ond tro utmärker klagandens avsikter vid tidpunkten för ingivandet av ansökan om registrering av EU-varumärke, är detta begrepp i enlighet med artikel 59.1 b i förordning 2017/1001 en subjektiv omständighet som ska fastställas mot bakgrund av de objektiva omständigheterna i det enskilda fallet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juni 2009, Chocoladefabriken Lindt & Sprüngli, C‑529/07, EU:C:2009:361, punkt 42).

36

Om EUIPO finner att de objektiva omständigheter i det aktuella fallet som åberopats av den som ansöker om ogiltighetsförklaring kan kullkasta presumtionen om god tro i fråga om ansökan om registrering av det omtvistade varumärket, ankommer det på innehavaren av detta varumärke att lämna trovärdiga förklaringar rörande de syften som eftersträvas med och de affärsmässiga överväganden som gjorts med avseende på ansökan om registrering av varumärket.

37

Varumärkesinnehavaren är nämligen den som bäst kan upplysa EUIPO om vilka avsikter denne hade vid ansökan om registrering av varumärket och tillhandahålla omständigheter som kan göra det möjligt för EUIPO att fastslå att denna avsikt, trots objektiva omständigheter som de som avses i punkt 36 ovan, var legitim (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 9 november 2016, Birkenstock Sales/EUIPO (Återgivning av ett mönster med vågformade linjer som korsar varandra), T-579/14, EU:T:2016:650, punkt 136, och dom av den 5 maj 2017, PayPal/EUIPO – Hub Culture (VENMO), T-132/16, ej publicerad, EU:T:2017:316, punkterna 51–59).

38

Det är mot bakgrund av dessa överväganden som tribunalen ska pröva de tre invändningar som framförts med avseende på den grund som klaganden anfört.

39

Klaganden har anfört att en likhet mellan de motstående kännetecknen, vilken medför en risk för förväxling, samt den omständigheten att innehavaren av de omtvistade varumärkena har kännedom om förekomsten av ett liknande varumärke är två nödvändiga förutsättningar för att utmärka en ond tro hos denna innehavare.

40

Denna invändning består av två delar; den ena avser ett fel vid tillämpningen av den första av dessa förutsättningar och den andra avser ett fel vid tillämpningen av den andra av dessa.

41

I den första delen har klaganden hävdat att överklagandenämnden har begått ett fel då den ansåg att det förelåg en likhet, vilken innebär en risk för förväxling mellan de motstående kännetecknen, trots att de varor som omfattas av varumärkena inte är identiska eller är av liknande slag. Klaganden har nämligen hävdat att det av EUIPO:s praxis framgår att kläder och armbandsur är olika slags varor, varför konsumenten inte kommer att se något samband mellan de berörda varumärkena. Vidare anser klaganden att intervenienten inte i tillräcklig mån har visat att det äldre varumärket är känt.

42

I den andra delen har klaganden hävdat att denna, i det aktuella fallet, vid tidpunkten för ingivandet av ansökan om registrering av de omtvistade varumärkena inte hade kännedom om att det fanns ett identiskt eller liknande varumärke som kunde medföra en risk för förväxling, det vill säga en registrering av ett äldre varumärke med ordelementen ”ann taylor” för varor i klass 14. Vidare anser klaganden att denna omständighet skulle ha saknat betydelse, även om denne hade haft kännedom om att ansökan om ett sådant varumärke ingetts för kläder.

43

EUIPO och intervenienten har bestritt dessa argument.

44

Tribunalen kommer att i tur och ordning pröva de två delarna av denna invändning.

45

Det bör först påpekas att denna del grundar sig på tre premisser.

46

För det första har klaganden, såsom detta företag bekräftade vid förhandlingen, gjort gällande att intervenienten med avseende på de kriterier som fastställdes i dom av den 11 juni 2009, Chocoladefabriken Lindt & Sprüngli (C‑529/07, EU:C:2009:361), för att bevisa att ond tro förelåg var skyldig att styrka att det inom unionen förekom ett kännetecken som var identiskt eller som liknade det kännetecken som registreringsansökan avser för varor som var identiska, vilket innebar en risk för förväxling.

47

För det andra har klaganden, implicit men med nödvändighet, grundat sig på förutsättningen att överklagandenämnden i det aktuella fallet fastställt att det inom unionen förekom ett sådant identiskt eller liknande kännetecken för en vara som är identisk eller av liknande slag, vilket medförde en risk för förväxling.

48

För det tredje anser klaganden att intervenienten för att bevisa att det förelåg ond tro måste styrka att det äldre varumärket är känt i unionen.

49

Dessa tre premisser är dock felaktiga.

50

Vad först och främst avser den första av dessa premisser bör det framhållas att det inom rättspraxis vid prövningen av huruvida klaganden varit i ond tro ska göras en helhetsbedömning mot bakgrund av samtliga relevanta faktorer i det enskilda fallet (dom av den 11 juni 2009, Chocoladefabriken Lindt & Sprüngli, C‑529/07, EU:C:2009:361, punkterna 35 och 37).

51

Domstolen har ansett att sådana relevanta faktorer bland annat kan utgöras av att klaganden vet om eller borde veta om att en tredje man i minst en medlemsstat använder ett identiskt eller liknande kännetecken för en vara som är identisk eller av liknande slag, vilket innebär en risk för förväxling med det kännetecken som avses i registreringsansökan, klagandens avsikt att hindra denna tredje man från att fortsätta att använda ett sådant kännetecken samt graden av rättsskydd för tredje mans kännetecken och för det kännetecken som avses i registreringsansökan (dom av den 11 juni 2009, Chocoladefabriken Lindt & Sprüngli, C‑529/07, EU:C:2009:361, punkt 53).

52

Det framgår av motiveringen i domen av den 11 juni 2009, Chocoladefabriken Lindt & Sprüngli (C‑529/07, EU:C:2009:361) att de tre faktorer som anges i punkt 51 ovan endast belyser vilka omständigheter som kan beaktas för att det ska vara möjligt att uttala sig om huruvida en ond tro vid tidpunkten för ingivandet av ansökan förelåg hos den som ansöker om ett varumärke (dom av den 14 februari 2012, Peeters Landbouwmachines/harmoniseringskontoret – Fors MW (BIGAB), T-33/11, EU:T:2012:77, punkt 20). I denna dom har domstolen nämligen begränsat sig till att besvara den nationella domstolens frågor, vilka i huvudsak gällde huruvida sådana faktorer var relevanta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juni 2009, Chocoladefabriken Lindt & Sprüngli, C‑529/07, EU:C:2009:361, punkterna 22 och 38). Att en eller annan av dessa faktorer saknas motsäger således inte nödvändigtvis, allt efter förhållandena i det enskilda fallet, att det kan konstateras att klaganden var i ond tro (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juli 2016, LUCEO, T-82/14, EU:T:2016:396, punkt 147).

53

Så som generaladvokat Sharpston anförde i punkt 60 i sitt förslag till avgörande i målet Chocoladefabriken Lindt & Sprüngli (C‑529/07, EU:C:2009:148) bör det här understrykas att begreppet ond tro i den mening som avses i artikel 59.1 b i förordning 2017/1001 inte kan inskränkas till en begränsad kategori av särskilda omständigheter. Allmänintresset av dessa bestämmelser att hindra registreringar av otillbörliga varumärken eller varumärken som står i strid med ärliga metoder på det industriella eller kommersiella området, vilket framhålls i punkt 33 ovan, skulle nämligen äventyras om ond tro endast kan påvisas av de omständigheter som på ett uttömmande sätt anges i domen av den 11 juni 2009, Chocoladefabriken Lindt & Sprüngli (C‑529/07, EU:C:2009:361) (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 3 juni 2010, Internetportal und Marketing, C‑569/08, EU:C:2010:311, punkt 37).

54

Det framgår sålunda av fast rättspraxis att man i samband med helhetsbedömningen av om klaganden var i ond tro även kan beakta det omtvistade kännetecknets ursprung, liksom dess användning efter det att det skapats, de affärsmässiga överväganden som legat till grund för ingivandet av ansökan om registrering av kännetecknet som EU-varumärke samt det händelseförlopp som varit utmärkande för ingivandet av ansökan och i vilken tidsföljd händelserna kring ingivandet ägde rum (se dom av den 26 februari 2015, Pangyrus/harmoniseringskontoret – RSVP Design (COLOURBLIND), T-257/11, ej publicerad, EU:T:2015:115, punkt 68 och där angiven rättspraxis).

55

Det bör dessutom påpekas att ond tro hos klaganden vid ingivandet av en registreringsansökan, vilket utgör en av de absoluta ogiltighetsgrunder som anges i artikel 59.1 i förordning 2017/1001, avser att skydda allmänintresset, i motsats till de relativa ogiltighetsgrunder som anges i artikel 60 i samma förordning och som avser att skydda de privata intressen för innehavarna av vissa äldre rättigheter som är oförenliga med det berörda varumärket. Följaktligen är inte de bedömningar som är relevanta för att konstatera att en av dessa relativa ogiltighetsgrunder förelåg med nödvändighet överförbara till ett konstaterande av ond tro (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 22 oktober 2015, BGW, C‑20/14, EU:C:2015:714, punkterna 23–34).

56

Det kan inte rutinmässigt krävas av den som ansöker om ogiltighetsförklaring och åberopar ond tro att denne ska visa att det föreligger en risk för förväxling i enlighet med artikel 8.1 b med avseende på det äldre varumärke som denne innehar och det omtvistade varumärket. Som EUIPO och intervenienten anfört vid förhandlingen skulle detta nämligen till stor del beröva bestämmelserna i artikel 59.1 b i förordning 2017/1001 deras ändamålsenliga verkan. Vidare kan dessa bestämmelser som syftar till att skydda allmänintresset åberopas av varje fysisk eller juridisk person och inte endast av innehavarna av äldre rättigheter.

57

I det aktuella fallet räcker det att konstatera att intervenienten, för att bevisa att klaganden var i ond tro vid ingivandet av ansökan om registrering av de omtvistade varumärkena, inför EUIPO har åberopat omständigheter avseende klagandens ingivande och användning i Mexiko av varumärken som enligt intervenienten är identiska med de omtvistade varumärkena, vilket skulle vara ett uttryck för klagandens avsikt att på oärligt sätt tillägna sig intervenientens likartade varumärke för vilket ansökan om registrering för kläder getts in i Förenta staterna. Det är dock tydligt att de villkor som fastställs i artikel 8.1 b i förordning 2017/1001 inte kan utgöra lämpliga kriterier för att bedöma relevansen av dessa omständigheter.

58

Vad sedan avser den andra premissen i denna del räcker det att påpeka att överklagandenämnden i det aktuella fallet endast har konstaterat att de omtvistade varumärkena och intervenientens kännetecken var identiska eller liknade varandra samt att det förelåg ett samband mellan de armbandsur i klass 14 som dessa varumärken avser och varor inom beklädnadssektorn i klass 25, för vilka de ovannämnda kännetecknen användes. Som klaganden själv angett har däremot överklagandenämnden i punkt 26 i de överklagade besluten uttryckligen förklarat att dessa varor inte kunde anses vara av liknande slag i den mening som avsågs i domen av den 29 september 1998, Canon (C‑39/97, EU:C:1998:442). I denna dom fastställdes under vilka förutsättningar som varuslags- eller tjänsteslagslikheten kan skapa en risk för förväxling. Överklagandenämnden kan därmed inte anklagas för att ha grundat de överklagade besluten på felaktigt faktaunderlag, på grund av att den i det aktuella fallet felaktigt skulle ha konstaterat att det förelåg en risk för förväxling.

59

Vad avser den tredje premissen i denna del bör det påpekas att den omständigheten att det äldre varumärket är känt bland annat utgör en förutsättning för tillämpning av artiklarna 8.5 och 60.1 a i förordning 2017/1001, vilken kan åberopas om det finns en risk för att användningen av det varumärke som ansökan avser otillbörligen gynnas av det äldre varumärkets utmärkande karaktär eller dess renommé, eller för att det nyare varumärket skulle tillfoga dessa en skada. Det följer av fast rättspraxis att de olika intrång som åsyftas i dessa bestämmelser är följden av ett visst mått av likhet mellan det äldre och det sökta varumärket, vilket medför att omsättningskretsen förknippar de två varumärkena, det vill säga att denna får uppfattningen att det finns ett samband mellan de båda, även om den inte nödvändigtvis förväxlar dem (se dom av den 11 december 2014, Coca‑Cola/harmoniseringskontoret – Mitico (Master), T-480/12, EU:T:2014:1062, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

60

Trots att den omständigheten att ett äldre kännetecken har renommé inom unionen, allt efter omständigheterna i det enskilda fallet, kan vara en faktor av relevans för bedömningen av om det förelegat ond tro, kan det, i analogi med de skäl som åberopas i punkterna 55 och 56 ovan, däremot inte krävas av den som ansöker om ogiltighetsförklaring och åberopar ond tro att denne rutinmässigt ska visa att det aktuella varumärket har renommé, så som det krävs av den som ansöker om ogiltighetsförklaring under åberopande av de villkor som anges i artiklarna 60.1 a och 8.5 i förordning 2017/1001. Som det framhålls i punkt 35 ovan utmärks ond tro av klagandens avsikt vid tidpunkten för ingivandet av ansökan om registrering av det omtvistade varumärket. Däremot är, som intervenienten anförde vid förhandlingen, den eventuella verkan av användningen av detta varumärke på ett äldre varumärkes anseende inte nödvändigtvis relevant.

61

För det fall den renommé som intervenientens varumärken åtnjuter skulle vara relevant i det aktuella fallet, skulle det i alla händelser inte vara deras renommé inom unionen utan, mot bakgrund av de omständigheter som åberopats av intervenienten, den renommé de kan åtnjuta i Förenta staterna och i Mexiko som bör beaktas. Som bekräftats av klagandens yttrande vid förhandlingen har detta företag dock endast gjort gällande att intervenientens varumärken skulle sakna renommé inom unionsterritoriet.

62

Av vad som ovan anges framgår att överklagandenämnden inte har gjort sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning eller felbedömning genom att inte i det aktuella fallet uttala sig om huruvida det fanns ett identiskt eller liknande kännetecken för en vara som är identisk eller av liknande slag som kan medföra en risk för förväxling med de kännetecken för vilka ansökan om registrering ingetts eller om huruvida intervenientens äldre kännetecken skulle sakna renommé i unionen.

63

Trots att de är felaktiga bör premisserna i denna del emellertid prövas med avseende på om de är grundade, då felaktigheten avser det fel som överklagandenämnden begått genom att anse att det fanns ett samband mellan de varor som de omtvistade varumärkena avser och de varor som omfattades av de kännetecken som användes av intervenienten, och att detta samband var relevant för att konstatera att klaganden var i ond tro vid ingivandet av ansökan om registrering av dessa varumärken.

64

Det bör här för det första noteras att förekomst av identiska eller liknande kännetecken som används för varor som omfattas av ett marknadssegment som gränsar mot det varusegment för vilket det omtvistade varumärket registrerats kan vara relevanta för att fastställa att klaganden var i ond tro.

65

Även om varor som anges genom identiska eller liknande kännetecknen i sådant fall är olika kan nämligen närheten mellan respektive marknadssegment ge den som ansöker om registrering av det omtvistade varumärket möjlighet att, om denne så avser, tillämpa strategier som utgår från denna närhet, vilka står i strid med etiska normer eller ärliga metoder på det industriella eller kommersiella området. Det skulle exempelvis vara tillåtet för klaganden att utnyttja denna närhet i syfte att hos fackmän inom sektorn eller hos allmänheten avsiktligt skapa föreställningen om en förbindelse med det företag som står som ägare till eller användare av de identiska eller liknande kännetecknen eller till och med för att hindra en utvidgning av detta företags verksamhet inom det marknadssegment för vilket klagandens varumärke är registrerat samtidigt som denna utvidgning av verksamheten för detta företag skulle kunna utgöra en legitim strategi för en utvidgning av handeln.

66

Det bör, för det andra, noteras att överklagandenämndens bedömningar avseende intervenientens användning av kännetecknet ANN TAYLOR (ett kännetecken som i hög grad liknar ANNTAYLOR), samt avseende identiteten eller likheten mellan de omtvistade varumärkena och nämnda kännetecken inte är felaktig.

67

Det räcker här med att konstatera att överklagandenämnden i fråga om den bevisning som intervenienten tillhandahållit inom ramen för ogiltighetsförfarandet kunde fastställa en användning sedan år 1954 från detta företags sida, åtminstone i Förenta staterna, av varumärket ANN TAYLOR, särskilt för kläder, samt att det fanns flera registreringar av identiska eller liknande varumärken, vilka i närmare 90 länder innehades av samma bolag, för samma varor. Det bör särskilt påpekas att intervenienten ingett ansökningar om registrering av varumärken till EUIPO och till myndigheterna i vissa medlemsstater för kännetecknet ANN TAYLOR eller för ytterst liknande kännetecken före ingivandet av ansökan om registrering av de omtvistade varumärkena.

68

Det måste dessutom konstateras att det omtvistade ordmärket och ordmärket ANN TAYLOR, som intervenienten är innehavare av, är identiska samt att ordmärket liknar ett av dennas övriga ordmärken, ANNTAYLOR, varvid den enda skillnaden i det senare fallet utgörs av mellanrummet mellan ordelementen ”ann” och ”taylor”. Vidare stämmer det, så som framgår av annulleringsenhetens bedömningar och därefter bekräftats av överklagandenämnden, att det allmänna intryck som skapas av det omtvistade figurmärket inte uppvisar någon grundläggande skillnad gentemot det intryck som intervenientens ovannämnda varumärken ger genom att versalerna av ordelementet ”ANN TAYLOR” införts i figurmärket och genom den distinkta, fristående och dominerande ställning detta intar.

69

För det tredje framgår det av rättspraxis att här berörda varor tillhör närliggande marknadssegment, oberoende av om varor som omfattas av klass 14, så som armbandsur, eller varor som ingår i klass 25, så som varor inom beklädnadssektorn, är av liknande slag i den mening som avses i artikel 8.1 b i förordning 2017/1001. Särskilt i fråga om lyxartiklar säljs dessa varor nämligen under välkända varumärken från renommerade modeskapare och tillverkare, och klädtillverkarna riktar sig därmed mot marknaden för varor i klass 14, vilken inbegriper armbandsur (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 2015, Compagnie des montres Longines, Francillon/harmoniseringskontoret – Cheng (B), T-505/12, EU:T:2015:95, punkterna 47–49 och där angiven rättspraxis).

70

Vidare framgår det också av rättspraxis att dessa varor, även om ett komplementärt samband mellan armbandsur och klädesartiklar inte kan konstateras för att visa att de är av liknande slag, dock har det gemensamt att de spelar roll för människors utseende och framtoning, varför köpet av dessa varor, åtminstone delvis kan motiveras av den image de ger köparna, och även av strävan efter viss ”estetisk komplementaritet” (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 9 juli 2015, CMT/harmoniseringskontoret – Camomilla (Camomilla), T-98/13 och T-99/13, ej publicerad, EU:T:2015:480, punkt 75, och dom av den 28 september 2016, The Art Company B & S/EUIPO – G-Star Raw (THE ART OF RAW), T-593/15, ej publicerad, EU:T:2016:572, punkt 42).

71

Överklagandenämnden begick således inte något fel då den konstaterade att det fanns ett samband mellan de varor som de omtvistade varumärkena avsåg och varor inom beklädnadssektorn för vilka intervenientens varumärken har använts eller för vilka ansökan om registrering ingetts. Vidare kunde överklagandenämnden med rätta konstatera att modeskaparnas praxis att bredda sitt utbud av varor som ingår i marknadssegment som gränsar mot klädesartiklar i det aktuella fallet motsvaras av en utvidgning av sortimentet av varor som intervenientens varumärken anger till andra varor än kläder, så som skor, smycken, solglasögon, parfymer och armbandsur.

72

Följaktligen gjorde överklagandenämnden en riktig bedömning när den slog fast att det faktum att varumärken som är identiska med eller i hög grad liknar de omtvistade varumärkena har använts och varit skyddade sedan år 1954 för varor som tillhör ett angränsande marknadssegment, i det aktuella fallet utgjorde en relevant faktor för att bedöma om klaganden var i ond tro vid ingivandet av ansökan om registrering av de omtvistade varumärkena.

73

Klagandens argument och de omständigheter som redovisats till stöd för dessa föranleder inte någon annan bedömning.

74

Det är visserligen riktigt att EUIPO i enlighet med principerna om likabehandling och god förvaltningssed ska beakta de beslut som redan fattats i fråga om liknande ansökningar och ägna särskild uppmärksamhet åt frågan huruvida det finns anledning att besluta på samma sätt. Tillämpningen av dessa båda principer ska emellertid förenas med legalitetsprincipen (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 28 juni 2018, EUIPO/Puma, C‑564/16 P, EU:C:2018:509, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

75

I det aktuella fallet har klaganden vid tribunalen för det första hänvisat till två beslut som fattats senare än de överklagade besluten. Överklagandenämnden kan således inte klandras för att den inte har beaktat nämnda förhållande. Enligt fast rättspraxis syftar också det överklagande till tribunalen som avses i artikel 65 i förordning 2017/1001 till en prövning av lagenligheten av överklagandenämndernas beslut och vad beträffar förfaranden för ogiltigförklaring ska lagenligheten av den överklagade rättsakten bedömas utifrån de faktiska och rättsliga omständigheterna då rättsakten antogs. Tribunalens uppgift är därmed inte att ompröva de faktiska omständigheterna mot bakgrund av bevisning som förebringas för första gången vid rätten (dom av den 21 mars 2012, Feng Shen Technology/harmoniseringskontoret – Majtczak (FS), T-227/09, EU:T:2012:138, punkt 25, bekräftad av beslut av den 7 februari 2013, Majtczak/Feng Shen Technology och harmoniseringskontoret, C‑266/12 P, ej publicerat, EU:C:2013:73, punkt 45).

76

Vad för det andra avser de beslut av EUIPO som klaganden har åberopat inom ogiltighetsförfarandet inskränker sig detta företag till att anföra att antalet sådana beslut överstiger femtio och att samtliga har inneburit att det förelåg en skillnad mellan armbandsur och kläder, utan att särskilt och exakt hänvisa till någon av dessa varor. Det är dock tydligt att dessa överväganden dock inte är tillräckliga för att fastslå att överklagandenämnden måste beakta dessa beslut. Enligt fast rättspraxis kan för övrigt inte en övergripande hänvisning till andra inlagor uppväga en avsaknad av de väsentliga inslagen i den rättsliga argumentering som måste finnas i själva överklagandet. I samband med ett överklagande av ett beslut av en av EUIPO:s överklagandenämnder ankommer det således inte på tribunalen att inom handlingarna från förfarandet inför EUIPO söka efter argument som klaganden skulle kunna åberopa och heller inte att pröva sådana (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 juni 2008, El Corte Inglés/harmoniseringskontoret – Abril Sánchez och Ricote Saugar (BoomerangTV), T-420/03, EU:T:2008:203, punkterna 92 och 93 och där angiven rättspraxis).

77

För det tredje bör det noteras att övervägandena i de beslut som åberopats av klaganden, både inför EUIPO och vid tribunalen, avseende skillnaden mellan armbandsur och kläder gjordes inom ramen för tillämpning av artikel 8.1 b i förordning 2017/1001 eller artikel 8.5 i samma förordning. Följaktligen är dessa beslut inte relevanta på grund av de skäl som åberopas i punkterna 55–61 ovan.

78

Vidare kan klagandens åsikter i fråga om avsaknad av samband mellan de omtvistade varumärkena och intervenientens äldre varumärken på grund av att de bestod av ett vanligt kvinnonamn och ett vanligt efternamn inte godtas. Som överklagandenämnden med rätta konstaterade i punkt 25 i de överklagade besluten innebär nämligen inte det förhållandet att förnamnet ”Ann” och efternamnet ”Taylor” är vanligt förekommande i engelsktalande länder med nödvändighet att kombinationen av dessa är vanlig. Som överklagandenämnden för övrigt har konstaterat har det inte påståtts att tredje man på marknaden skulle använda andra varumärken som innehåller denna kombination. Ett sådant förhållande framgår heller inte av handlingarna från ogiltighetsförfarandet inför EUIPO. Följaktligen försvagas inte sambandet mellan de omtvistade varumärkena och intervenientens varumärken, vilka är identiska eller ytterst lika, på grund av dessa varumärkens ursprungliga särskiljningsförmåga eller av deras användning.

79

Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första delen av den första invändningen.

83

I det aktuella fallet fann överklagandenämnden att kännedomen hos klaganden om intervenientens rättigheter till kännetecken, vilka är identiska med eller liknar de omtvistade varumärkena och som avser kläder, hade visats på grundval av följande omständigheter.

84

För det första konstaterade överklagandenämnden i punkterna 33–37 i de överklagade besluten på grundval av edsutsagor från de advokater som försvarat intervenientens intressen och ett e-postmeddelande från klagandens ombud till en av intervenientens rådgivare att det hade fastställts att klagandens verkställande direktör herr Holzer i början av 2000-talet hade försökt att ta kontakt med ansvariga personer hos intervenienten i syfte att få till stånd ett världsomspännande licensavtal. Överklagandenämnden konstaterade att detta föregick ingivandet i Mexiko år 2003 av ansökan om registrering av varumärket ANN TAYLOR, det första av klagandens mexikanska varumärken med ordelementen ”ann taylor”, på vilket klaganden stöder sig för att motivera sin strategi för att utvidga sin handel inom unionen. Överklagandenämnden ansåg att klaganden trots sina argument har medgett detta försök.

[utelämnas]

91

Klaganden har dessutom bestritt giltigheten av de edsutsagor som lämnats av intervenientens ombud med motiveringen att dessa ombud var anställda av bolaget samt av e-postmeddelandet från en av dess ombud med motiveringen att denne saknade en direkt kännedom om innehållet i och syftet med herr Holzers ageranden samt att detta e-postmeddelandes konfidentiella karaktär utgjorde hinder för att EUIPO skulle beakta det.

92

I det aktuella fallet bör det å ena sidan påpekas att ingen omständighet i ärendet föranleder slutsatsen att de ombud som avgett försäkringarna under ed och som företräder intervenientens intressen är anställda av denna eller på annat sätt har en koppling till denna.

93

Däremot framgår det av bilagorna till ansökan om ogiltighetsförklaring som innehåller edsutsagorna att två av dessa ombud ingår i advokatbyrån F., Z., L. and Z., New York, New York (Förenta staterna), och att de två andra ingår i två advokatbyråer som är etablerade i Mexiko, en i advokatbyrån A. & L. och en i advokatbyrån O. & Cia.

94

Man kan således sluta sig till att dessa ombud är oberoende och bildar tredje part i förhållande till intervenienten.

95

Dessutom är advokater i princip underkastade yrkesregler som bland annat ålägger dem att visa redbarhet för att inte bli föremål för disciplinära åtgärder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 september 2010, Akzo Nobel Chemicals och Akcros Chemicals/kommissionen m.fl., C‑550/07 P, EU:C:2010:512, punkterna 42 och 45).

96

Således är det bevisvärde som de berörda edsutsagorna har med nödvändighet högre än det bevisvärde som uttalanden från intervenientens anställda eller personer som på ett eller annat sätt har en koppling till intervenienten skulle ha (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juni 2012, Süd‑Chemie/harmoniseringskontoret – Byk-Cera (CERATIX), T-312/11, ej publicerad, EU:T:2012:296, punkt 30).

[utelämnas]

102

Det bör dessutom framhållas att advokatsekretessen enligt fast rättspraxis ska skyddas på unionsnivå, förutsatt att kommunikationen med advokaten hör samman med försvaret av klienten och att advokaten är oberoende (se dom av den 14 september 2010, Akzo Nobel Chemicals och Akcros Chemicals/kommissionen m.fl., C‑550/07 P, EU:C:2010:512, punkterna 40 och 41 och där angiven rättspraxis). Inom konkurrensärenden innebär detta skydd att sådan kommunikation undandras kommissionens undersökningsbefogenheter och att man motverkar att kommissionen på denna kommunikation grundar ett beslut som innebär att böter föreläggs för ett brott mot unionens konkurrensregler (dom av den 29 februari 2016, Deutsche Bahn m.fl./kommissionen, T-267/12, ej publicerad, EU:T:2016:110, punkt 49).

103

För det fall denna rättspraxis är tillämplig på den bevisning som användes i förfarandet inför EUIPO är det e-postmeddelande från klagandens ombud som avses i punkt 84 ovan ställt till ett av intervenientens ombud. Det rör sig därmed inte om kommunikation mellan advokater och deras klienter enligt den rättspraxis som anges i punkt 102 ovan. Det är visserligen riktigt att detta e-postmeddelande avser omständigheter som klagandens ombud meddelats av klaganden. Det ska emellertid konstateras att klaganden inte hävdar att detta företag inte skulle ha godkänt spridning av dessa omständigheter till företrädare för intervenienten och heller inte till intervenienten själv, vilket för övrigt inte på något sätt framgår av e‑postmeddelandet. Den varningstext i meddelandets sidfot, vilken normalt återfinns inom yrkeskorrespondens, förbjuder endast spridning av e‑postmeddelandet till tredje man eller publicering och kan inte i sig hindra att det används inom ett ogiltighetsärende som rör klaganden och intervenienten själva.

104

Det bör i alla händelser framhållas att de omständigheter rörande syftet med herr Holzers agerande i förhållande till intervenienten som meddelades i detta e‑postmeddelande även återfanns i de edsutsagor som lämnades av intervenientens ombud och till viss del upprepades av klaganden själv i detta företags egna utsagor inför EUIPO, såsom angetts i punkt 87 ovan. Dessa omständigheter hade således i sig inte någon konfidentiell karaktär.

105

Följaktligen kunde överklagandenämnden med rätta finna att de skriftliga edsutsagorna från intervenientens ombud och e-postmeddelandet från ett av dennas ombud var giltiga och styrkande faktorer för att fastställa syftet med herr Holzers agerande i förhållande till intervenienten före registreringen av varumärket ANN TAYLOR i Mexiko.

106

Det bör för övrigt påpekas att klaganden, trots att denna bestrider att agerandena syftade till att ingå ett avtal om saluföring av armbandsur under varumärket ANN TAYLOR, inte har redovisat någon förklaring i fråga om innehållet i och syftet med nämnda ageranden som detta företag dock erkänt har ägt rum. Det var klaganden som bäst kunde upplysa överklagandenämnden om de avsikter som låg till grund för agerandena och övertyga denna om att dessa ageranden trots ovannämnda bevisning inte hade något samband med det affärsmässiga nyttjandet av varumärket ANN TAYLOR.

[utelämnas]

111

Den andra grunden består av två delar.

112

Dels har klaganden hävdat att de omständigheter som överklagandenämnden godtagit för att fastställa att innehavaren av de omtvistade varumärkena hade för avsikt att låta dess varumärken associeras med intervenientens varumärken inte kan beaktas eftersom de inte direkt kan tillskrivas klaganden och inte ligger inom dennas kontroll eller står under dess inflytande.

113

Dels har klaganden hävdat att överklagandenämnden inte har tagit hänsyn till andra omständigheter som kan förklara dess handlande och bevisa att företaget var i god tro. Klaganden har härvid för det första hävdat att den inte kan hållas ansvarig för att på otillbörligt sätt ha utnyttjat intervenientens varumärke på grund av att ett sådant gott rykte saknas samt på grund av skillnaden mellan de varor som skyddas av de motstående kännetecknen och på grund av den seriösa och kontinuerliga användningen av de två omtvistade varumärkena. För det andra har klaganden anfört att det inte fanns någon omständighet som kunde visa att registreringen av de omtvistade varumärkena, vilket utgjorde en logisk fas inom företagets affärsstrategi, syftade till att hindra tredje part från att inträda på marknaden. För det tredje har klaganden hävdat att det inte har kunnat konstateras någon föregående förbindelse med intervenienten och att de omtvistade varumärkena utgjorde en självständig skapelse.

114

EUIPO och intervenienten har bestritt dessa argument.

124

Det bör för det första noteras att överklagandenämnden, så som framgår av punkterna 87–105 ovan, inte gjorde fel när den fann att det i tillräcklig mån hade visats att klaganden före ingivandet av ansökan om registrering av det första mexikanska varumärket ANN TAYLOR hade försökt att erhålla rätten att saluföra armbandsur under ett identiskt varumärke som innehades av intervenienten men att detta företag inte hade accepterat det.

125

Överklagandenämnden kunde följaktligen anse att dessa omständigheter utgjorde ett första indicium på att klaganden var i ond tro. Den serie händelser som dessa omständigheter gett upphov till pekar nämligen mot att klagandens användning av varumärket ANN TAYLOR bottnar i en avsikt att tillägna sig detta kännetecken för saluföring av armbandsur och skapa en associering med intervenientens äldre identiska eller liknande varumärken, utan samtycke från detta företag, då klaganden inte erhållit sådant samtycke och intervenienten uttryckligen motsatt sig en sådan användning av ovannämnda varumärke.

126

För det andra bör det påpekas att användningen av det omtvistade kännetecknet, så som framhållits i punkt 54 ovan, kan utgöra en omständighet som bör beaktas för att beskriva avsikten med ansökan om registrering av detta kännetecken, inbegripet senare användning efter den tidpunkt då ansökan ingavs. Följaktligen fann överklagandenämnden med rätta att de omständigheter som åberopats av intervenienten i fråga om användningen av klagandens mexikanska varumärken, trots att de förelåg efter ingivandet av ansökan om registrering av de omtvistade varumärkena, kunde ge upplysning om dennas avsikter vid tillfället för ingivandet och därmed borde beaktas (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 16 maj 2017, Airhole Facemasks/EUIPO – sindustrysurf (AIR HOLE FACE MASKS YOU IDIOT), T-107/16, EU:T:2017:335, punkt 41).

[utelämnas]

157

Klaganden grundar sig på att det i det aktuella fallet saknades omständigheter som inom tidigare rättspraxis ansetts kunna utgöra ett bevis för ond tro, såsom försök att utnyttja ett äldre varumärkes renommé eller att dra fördel av det äldre varumärkets goda rykte (dom av den 8 maj 2014, Simca Europe/harmoniseringskontoret – PSA Peugeot Citroën (Simca), T-327/12, EU:T:2014:240, punkt 56), såsom att ansöka om registrering av ett varumärke endast för att hindra tredje man från att träda in på samma marknad och använda sitt eget varumärke (dom av den 11 juni 2009, Chocoladefabriken Lindt & Sprüngli, C‑529/07, EU:C:2009:361, punkt 44), såsom att begära ekonomisk kompensation (dom av den 8 maj 2014, Simca, T-327/12, EU:T:2014:240, punkt 72), samt de förhållanden under vilka det omtvistade kännetecknet tillskapades, den användning som detta fått efter det att det lanserades, de affärsmässiga överväganden som legat till grund för ingivandet av ansökan om registrering av kännetecknet som EU-varumärke samt i vilken tidsföljd de händelser som ledde fram till ingivandet ägde rum.

158

Av den rättspraxis som anges i punkt 52 ovan framgår för det första att tribunalen eller domstolen i den särskilda kontext som den tvist eller det ärende de skulle avgöra funnit att avsaknaden av en faktor som var relevant för att fastställa att klaganden var i ond tro inte med nödvändighet motsäger ett konstaterande av ond tro hos den som under andra förhållanden ansöker om ett varumärke. Som det framhålls i punkt 53 ovan kan nämligen inte begreppet ond tro i den mening som avses i artikel 59.1 b i förordning 2017/1001 inskränkas till en begränsad kategori av särskilda omständigheter.

159

För det andra utgör, i motsats till vad klaganden har hävdat, såväl de förhållanden under vilka det omtvistade kännetecknet skapades och den användning det fått som de affärsmässiga överväganden som legat till grund för ingivandet av ansökan om registrering av de omtvistade varumärkena samt tidsföljden för de händelser som ledde fram till ingivandet av ansökan, i det aktuella fallet, relevanta omständigheter som kan fastställa att klaganden var i ond tro.

160

Om, såsom klaganden själv har förklarat, de omtvistade varumärkena syftar till att utsträcka skyddet av de identiska varumärken för vilka ansökan om registrering för första gången ingavs i Mexiko, är det nämligen med rätta som överklagandenämnden beaktade de förhållanden under vilka dessa har skapats, den användning de fått och vilka affärsmässiga överväganden som legat till grund för användningen liksom tidsföljden för de händelser som ledde fram till ingivandet av ansökan om registrering. Som framgår av punkterna 124–155 ovan kunde överklagandenämnden av den serie händelser som kännetecknade skapandet av klagandens första mexikanska varumärke ANN TAYLOR, vilken visade på klagandens avsikt att utnyttja intervenientens identiska varumärke utan dennes samtycke och genom att skapa en associering med detta, samt av användningen av nämnda mexikanska varumärke, sluta sig till att det förekom en affärsstrategi som syftade till att generera en sådan förbindelse.

161

Att dessa omständigheter inte direkt hänför sig till ingivandet av ansökan om registrering av de omtvistade varumärkena och till användningen av dessa inom unionen saknar betydelse eftersom klaganden inte anfört något förhållande som kan tyda på att ingivandet av ansökan om registrering och användningen hade andra syften än ingivande av ansökan om registrering och användning av de varumärken som registrerats i Mexiko. Tvärtom ingår ingivandet av ansökan om registrering av de omtvistade varumärkena, enligt klagandens egna förklaringar, i en affärsstrategi som syftar till att utsträcka skyddet för dennas äldre mexikanska varumärken.

162

För det tredje kan inte klagandens resonemang, att detta företag inte kan anklagas för att söka utnyttja den renommé som intervenientens varumärke ANN TAYLOR åtnjuter, då ett sådant renommé saknas, godtas.

163

Å ena sidan visar nämligen den bevisning som överklagandenämnden grundat sig på, i avsaknad av trovärdiga alternativa förklaringar, att utnyttjandet av att intervenientens amerikanska varumärke ANN TAYLOR och klagandens identiska mexikanska varumärke associeras ligger inom klagandens affärsstrategi. Det måste följaktligen därav slutas att klaganden ansåg en sådan associering intressant, oberoende av om intervenientens varumärke ansågs ha renommé.

164

Det bör å andra sidan framhållas att intervenienten har ingett ansökningar om registrering av varumärken till EUIPO och till medlemsstaternas myndigheter för kännetecknet ANN TAYLOR eller för liknande kännetecken före ingivandet av ansökan om registrering av de omtvistade varumärkena. Det bör tilläggas att intervenienten har tillhandahållit material som antyder kännedom om detta företags varumärke bland fackmän inom modesektorn i Förenade kungariket och om inköp av varor som saluförs under detta varumärke av konsumenter inom unionen. Dessa omständigheter tyder på att intervenienten utvecklade en affärsstrategi riktad mot konsumenter inom unionen, vilken klaganden med tanke på detta företags egen strategi kan dra nytta av. Omständigheterna kan således inte inverka på överklagandenämndens resonemang att ingivandet av ansökan om registrering av de omtvistade varumärkena ingår i samma affärsstrategi att upprätta en associering med intervenientens varumärke ANN TAYLOR som den som ligger till grund för ingivandet av ansökan om registrering och användningen av klagandens mexikanska varumärken, för vilka denna syftar till att utsträcka skyddet.

[utelämnas]

166

För det femte uppvisade varken det förhållande att klaganden inte begärt ekonomisk kompensation av intervenienten eller förhållandet att det, även om så skulle vara fallet, förekom en seriös och kontinuerlig användning av de omtvistade varumärkena sedan ansökan om registrering av dessa ingetts, med beaktande av omständigheterna i det aktuella fallet, några omständigheter som kan påvisa att ansökan om registrering ingavs med legitima avsikter. Det handlande i ond tro som överklagandenämnden tillskrivit klaganden hänför sig inte till försöket att avtvinga intervenienten en ekonomisk ersättning och heller inte till det rent spekulativa ingivandet av ansökan om registrering av ett varumärke utan till avsikten att utan intervenientens samtycke tillägna sig kännetecknet ANN TAYLOR och avsiktligt frammana en associering med dennas äldre identiska eller liknande varumärken.

[utelämnas]

173

Följaktligen fann överklagandenämnden med rätta att de ageranden från klagandens sida som avses i punkterna 169 och 170 ovan visade på detta företags avsikt att hindra intervenienten från att utsträcka användningen av varumärkena ANN TAYLOR inom sektorn för armbandsur inom unionen, vilket kunde utgöra en legitim affärsstrategi från klagandens sida om detta var avsikten. Omvänt kan inte klagandens försök till obstruktion ses som syftande till det legitima ändamålet att skydda de omtvistade varumärkena mot illojal användning av ett identiskt eller liknande kännetecken från en ny aktör på marknaden, eftersom det har påvisats att ingivandet av ansökan om registrering av de omtvistade varumärkena ingick i en strategi i ond tro syftande till att utan samtycke från intervenienten tillägna sig kännetecknet ANN TAYLOR och skapa en associering med detta företags identiska eller liknande varumärken (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 11 juni 2009, Chocoladefabriken Lindt & Sprüngli, C‑529/07, EU:C:2009:361, punkterna 46–49).

174

Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra delen av den andra invändningen och därmed inte heller såvitt avser den andra invändningen i sin helhet.

175

Klaganden har hävdat att överklagandenämndens slutsatser vilar på svagt och tvivelaktigt underordnat bevismaterial och att nämnden har ålagt detta företag att bevisa att händelser inte förekommit, vilket utgör krav att bevisa något som inte kan bevisas (probatio diabolica).

176

EUIPO och intervenienten har bestritt dessa argument.

177

Det räcker här med att påpeka att, såsom den bedömning som gjordes i samband med prövningen av de två första invändningarna visar, det bevismaterial på vilket överklagandenämndens slutsatser vilar inte kan betraktas som svagt, underordnat eller tvivelaktigt.

178

Dels framgår det av punkterna 91–103 ovan att klaganden inte har visat att det bevismaterial som intervenienten sammanställt i syfte att fastställa att herr Holzer försökt få till stånd ett licensavtal saknade bevisvärde eller inte borde beaktas av överklagandenämnden.

179

Dels har överklagandenämnden, så som framgår av punkterna 126–152 ovan, med rätta funnit att den bevisning som intervenienten lagt fram i fråga om det affärsmässiga utnyttjandet av klagandens mexikanska varumärke ANN TAYLOR belastar klaganden. Likaså framgår det av punkterna 153–155 och 169–173 ovan att överklagandenämnden med rätta kunde konstatera att denna bevisning hade styrkts med material som dels gällde klagandens ingivande av ansökan om registrering av identiska äldre välrenommerade varumärken utan att innehavarna av dessa gett sitt samtycke, dels gällde klagandens ageranden för att motsätta sig användningen inom unionen av intervenientens varumärke ANN TAYLOR för armbandsur.

180

Således kan inte klaganden hävda att överklagandenämnden till detta företags nackdel har kastat om bevisbördan och ålagt detta att lägga fram bevis som inte kan uppbringas.

181

Som klaganden framhåller ankommer det visserligen på den som begär ogiltighetsförklaring att ange vilka omständigheter som gör att man kan sluta sig till att klaganden var i ond tro vid ingivande av ansökan om registrering av det omtvistade varumärket. Som angetts i punkt 36 ovan ankommer det dock på klaganden, som här har de bästa möjligheterna, att ge trovärdiga förklaringar som kan övertyga EUIPO om att dennas avsikter var legitima trots de objektiva omständigheter som kan kullkasta den presumtion om god tro som gäller för ett sådant ingivande av ansökan om registrering. I det aktuella fallet förekom dock sådana objektiva omständigheter och klaganden har inte gett någon trovärdig förklaring som gjorde att överklagandenämnden kunde konstatera att ingivandet av ansökningar om registrering av de omtvistade varumärkena, trots dessa omständigheter, skedde med legitima avsikter.

182

Mot bakgrund av ovan anförda kan överklagandet inte bifallas såvitt avser den tredje invändningen. Överklagandet ska således ogillas i sin helhet.

[utelämnas]

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (femte avdelningen)

följande: