1)

Innebär kravet på att en spansk medborgare, som inte har utövat sin rätt till fri rörlighet, måste uppfylla rekvisiten i artikel 7.1 i kungligt dekret 240/2007 som ett nödvändigt villkor för att vederbörandes make/maka, som är tredjelandsmedborgare, ska beviljas uppehållsrätt enligt artikel 7.2 i samma kungliga dekret, för det fall att rekvisiten inte uppfylls, ett åsidosättande av artikel 20 [FEUF], om den spanska medborgaren, på grund av att rättigheten vägras, blir tvungen att lämna unionen i dess helhet?

Detta med utgångspunkt i artikel 68 i Código Civil Español (spanska civillagen) som fastställer makarnas skyldighet att bo tillsammans.

2)

Utgör den spanska statens praxis att automatiskt tillämpa bestämmelserna i artikel 7 i kungligt dekret 240/2007 — och därmed vägra uppehållsrätt till en familjemedlem till en unionsmedborgare som aldrig har utövat rätten till fri rörlighet, enbart på grund av att den spanska medborgaren inte uppfyller rekvisiten som fastställs i nämnda artikel, utan att det har skett någon särskild och individuell prövning av om det föreligger ett beroendeförhållande mellan unionsmedborgaren och tredjelandsmedborgaren, på så vis att unionsmedborgaren, av vilket skäl som helst och med tanke på omständigheterna i fallet, inte kan skiljas från tredjelandsmedborgaren på grund av beroendeförhållandet, vilket skulle innebära att unionsmedborgaren skulle vara tvungen att lämna unionens territorium, om uppehållsrätten nekas för tredjelandsmedborgaren — under alla omständigheter och bortsett från vad som anges ovan, ett åsidosättande av artikel 20 [FEUF], i ovan nämnda betydelse?

Frågorna ställs mot bakgrund av EU-domstolens rättspraxis, bland annat domen av den 8 maj 2018, C-82/16, K.A. m.fl. mot Belgische Staat (1).”