–

Instituto de Financiamento da Agricultura e Pescas IP (IFAP), genom J. Saraiva de Almeida och P. Estevão, advogados,

–

Portugals regering, genom L. Inez Fernandes, P. Barros da Costa, H. Almeida och A. Gameiro, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom M. França, B. Stromsky och G. Braga da Cruz, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 16.2, 16.3 och 17.1 i rådets förordning (EU) 2015/1589 av den 13 juli 2015 om genomförandebestämmelser för artikel 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUT L 248, 2015, s. 9, och rättelser i EUT L 159, 2016, s. 23 samt i EUT L 84, 2020, s. 24).

2

Begäran har framställts inom ramen för en tvist mellan bolaget Nelson Antunes da Cunha Lda (nedan kallat Nelson Antunes da Cunha) och Instituto de Financiamento da Agricultura e Pescas IP (Institutet för finansiering av lantbruk och fiske) (nedan kallat IFAP) som rör indrivning av ett olagligt statligt stöd avseende ett belopp på 14953,56 euro från Nelson Antunes da Cunha, efter det att Europeiska kommissionen fattat ett beslut om återkrav.

3

I skälen 25 och 26 i förordning 2015/1589 anges följande:

4

Artikel 16 i förordning 2015/1589, med rubriken ”Återkrav av stöd”, har följande lydelse:

”1.   Vid negativa beslut i fall av olagligt stöd ska kommissionen besluta att den berörda medlemsstaten ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva stödet från mottagaren (nedan kallat beslut om återkrav). Kommissionen ska inte återkräva stödet om detta skulle stå i strid med en allmän princip i unionsrätten.

2.   Det stöd som ska återkrävas enligt ett beslut om återkrav ska innefatta ränta med en lämplig räntesats som fastställs av kommissionen. Räntan ska betalas från det datum då det olagliga stödet stod till stödmottagarens förfogande till det datum då det har återbetalats.

3.   Utan att det påverkar förordnanden av Europeiska [unionens] domstol enligt artikel [278 FEUF] skall återkravet verkställas utan dröjsmål och enligt den berörda medlemsstatens förfaranden enligt nationell lagstiftning, förutsatt att dessa förfaranden gör det möjligt att omedelbart och effektivt verkställa kommissionens beslut. I det syftet ska de berörda medlemsstaterna vid förfaranden inför nationella domstolar vidta alla nödvändiga åtgärder som är tillgängliga i deras respektive rättssystem, inbegripet interimistiska åtgärder, utan att unionsrätten påverkas.”

5

Punkt 1 i artikel 17 i förordning nr 2015/1589, med rubriken ”Preskriptionstid för återkrav av stöd”, har följande lydelse:

”För kommissionens befogenheter att återkräva stöd ska en preskriptionstid på tio år gälla.”

6

Ovanstående bestämmelser har överförts från rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [108 FEUF] (EGT L 83, 1999, s. 1), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 734/2013 av den 22 juli 2013 (EUT L 204, 2013, s. 15). Förordning nr 659/1999 har upphört att gälla genom förordning nr 2015/1589.

7

Enligt artikel 306.1 Código Civil (civillagen) börjar preskriptionstiden att löpa när rättigheten kan utövas.

8

I artikel 309 i civillagen med rubriken ”Ordinarie preskriptionstid” föreskrivs följande:

”Den ordinarie preskriptionstiden är [20] år.”

9

I artikel 310 i civillagen föreskrivs följande:

”En preskriptionstid på fem år ska gälla för följande:

…

…”

10

Enligt artikel 323.1 i civillagen bryts preskriptionen genom stämning eller delgivning av en handling, i vilken det direkt eller indirekt uttrycks en avsikt att utöva rättigheten.

11

I artikel 40 i decreto-lei n.o 155/92 (lagdekret nr 155/92) av den 28 juli 1992 (Diário da República, serie I‑A, nr 172/1992 av den 28 juli 1992) fastställs regelverket för statens finansiella förvaltning. Den artikeln, med rubriken ”Preskription”, har följande lydelse:

”1   – Skyldigheten att återbetala uppburna belopp preskriberas fem år efter det att beloppen mottogs.

2   – Preskriptionstiden i föregående punkt avbryts eller suspenderas vid uppkomst av allmänna preskriptionsavbrytande omständigheter eller omständigheter med suspensiv verkan.”

12

Klaganden i det nationella målet, Nelson Antunes da Cunha, ingick den 8 april respektive den 7 juli 1993 kreditavtal med Caixa de Crédito Agrícola Mútuo - Coimbra (CCAM Coimbra). Kreditavtalen avsåg en företagskredit för främjande av jordbruk och boskapsskötsel.

13

Genom decreto-lei n.o 146/94 (lagdekret nr 146/94) av den 24 maj 1994 (Diário da República, serie I‑A, nr 120 av den 24 maj 1994) inrättades en ordning för beviljande av företagskrediter i syfte att för det första minska skuldsättningen för företag som är verksamma inom intensiv boskapsskötsel samt att för det andra främja svinuppfödning. Republiken Portugal anmälde inte denna ordning till kommissionen, vilket stred mot artikel 88.3 EG.

14

IFAP:s företrädare verkställde – inom ramen för kreditavtalen och i enlighet med lagdekret nr 146/94 – betalningar till Nelson Antunes da Cunha mellan år 1994 och år 1996. Dessa betalningar tog formen av räntesubventioner och uppgick till ett sammanlagt belopp av 7526,90 euro (4189,90 euro utbetalades den 12 juli 1994, 2513,94 euro den 12 juli 1995 och 823,06 euro den 30 april 1996) (nedan tillsammans kallat det aktuella stödet).

15

Den 25 november 1999 antog kommissionen beslut 2000/200/EG om Portugals stödordning för skuldsanering av företag inom sektorn för intensiv boskapsskötsel och för främjande av svinuppfödning (EGT L 66, 2000, s. 20) (nedan kallat kommissionens beslut av den 25 november 1999).

16

Av artikeldelen i det beslutet, vilket är riktat till Republiken Portugal, framgår att den ordning med företagskrediter som inrättats genom lagdekret nr 146/94 är en stödordning som är oförenlig med den gemensamma marknaden. Det framgår även att Republiken Portugal är skyldig att avskaffa denna stödordning samt vidta nödvändiga åtgärder för att från mottagarna återkräva det stöd som olagligen utbetalats till dem. Det preciseras att återkrav ska ske i enlighet med förfarandena i nationell lagstiftning och att det ska belöpa ränta på de belopp som ska återkrävas från och med dagen då stödet utbetalades till mottagarna till dess att det faktiskt återbetalats. Det anges även att Republiken Portugal inom två månader från delgivningen av beslutet ska underrätta kommissionen om vilka åtgärder som den har vidtagit för att följa beslutet.

17

Den 23 juli 2002 sände föregångaren till IFAP en skrivelse till Nelson Antunes da Cunha med en anmodan att återbetala det aktuella stödet. Nelson Antunes da Cunha efterkom inte anmodan.

18

Den 12 augusti 2009 sände IFAP en ny skrivelse till Nelson Antunes da Cunha, som företaget mottog den 13 augusti 2009. I denna skrivelse anmodades företaget att inom tio arbetsdagar från erhållandet av skrivelsen återbetala det aktuella stödet.

19

Den 7 juli 2013 inleddes ett skatteindrivningsförfarande av Serviço de Finanças de Cantanhede (Skattemyndigheten i Cantanhede, Portugal) mot Nelson Antunes da Cunha. Förfarandet avsåg återkrav av IFAP:s fordringar till ett belopp av 7526,90 euro avseende det aktuella stödet, jämte dröjsmålsränta med ett belopp av 7426,66 euro.

20

Nelson Antunes da Cunha överklagade beslutet om indrivningsförfarande vid den hänskjutande domstolen, Tribunal Administrativo e Fiscal de Coimbra (Förvaltnings- och skattedomstolen i Coimbra, Portugal). Nelson Antunes da Cunha gjorde i sitt överklagande gällande att artikel 40 i lagdekret nr 155/92 innebär att skyldigheten att återbetala mottagna belopp av olagligt stöd upphör fem år efter mottagandet, varför skyldigheten att återbetala det erhållna stödet i det aktuella fallet var preskriberad. Såvitt avsåg dröjsmålsräntan hävdade Nelson Antunes da Cunha att eftersom det hade gått mer än fem år sedan den förpliktelse som nämnda ränta hänförde sig till blev exigibel, var även räntan preskriberad, i kraft av artikel 310 d i civillagen.

21

Den hänskjutande domstolen har påpekat att det i nationell lagstiftning inte föreskrivs någon särskild preskriptionsfrist för verkställigheten av beslut om återkrav av olagligt stöd; detta har föranlett Portugals högsta domstolar att slå fast att den preskriptionstid på tjugo år som föreskrivs i artikel 309 i civillagen och som gäller i allmänhet ska tillämpas på IFAP:s fordringar avseende återkrav av ekonomiskt stöd beviljat av portugisiska staten, vilket genom beslut av kommissionen har befunnits utgöra stöd som är oförenligt med den inre marknaden.

22

Den hänskjutande domstolen har beträffande de räntor som är hänförliga till det egentliga stödet tillagt att de högsta domstolarna är av den uppfattningen att det inte utan ytterligare formaliteter kan anses att sådan ränta omfattas av den 20‑åriga preskriptionstiden i artikel 309 i civillagen. Enligt dessa domstolar preskriberas nämligen lagstadgade eller avtalade räntor efter fem år enligt artikel 310 d i civillagen. Denna preskriptionstid börjar enligt artikel 306 i civillagen löpa från och med den dag då förpliktelsen blir exigibel.

23

Med hänsyn till EU-domstolens fasta praxis på området för statligt stöd, enligt vilken tillämpningen av nationella förfaranden inte får hindra återställandet av en effektiv konkurrens genom att inte möjliggöra omedelbar och effektiv verkställighet av kommissionens beslut om återkrav samt till unionslagstiftarens avsikt, vilken kommer till uttryck i skäl 26 i förordning 2015/1589, vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida den preskriptionsfrist på tio år som föreskrivs i artikel 17.1 i förordning nr 2015/1589 endast är tillämplig på förhållandet mellan Europeiska unionen och den medlemsstat som beviljat stödet eller om den också är tillämplig på förhållandet mellan denna medlemsstat och mottagaren av det olagliga stödet.

24

Den hänskjutande domstolen söker också klarhet i huruvida artikel 16.2 i förordning nr 2015/1589 (enligt vilken det stöd som ska återkrävas ska innefatta ränta) och effektivitetsprincipen utgör hinder för tillämpningen av den femåriga preskriptionsfrist som är föreskriven i artikel 310 d i civillagen på återkrav av ränta som belöper på ett sådant statligt stöd.

25

Enligt den hänskjutande domstolen innebär detta att en fordran avseende ränta som belöper på ett statligt stöd skulle kunna vara preskriberad innan kommissionens rätt att förordna om återkrav av stödet blivit preskriberad, eftersom förfallen ränta avseende tiden före den femårsperiod som föregår den preskriptionsavbrytande handlingen enligt artikel 323.1 i civillagen är preskriberad.

26

EU-domstolen tillställde den hänskjutande domstolen en begäran om klarlägganden enligt artikel 101 i rättegångsreglerna. Som svar på denna begäran preciserade den hänskjutande domstolen att i det nationella målet hade den femåriga preskriptionsfristen endast blivit avbruten av den rekommenderade skrivelsen av den 26 juli 2013 och att all ränta som förfallit före den 26 juni 2008 är preskriberad.

27

Den hänskjutande domstolen har tillagt att preskriptionsfristen enligt artikel 310 d i civillagen enligt nationell rätt inte kan anses avbruten genom vilken slags skrivelse som helst från kommissionen till portugisiska myndigheter eller från dessa myndigheter till stödmottagaren, eftersom sådana skrivelser inte anses utgöra delgivning genom domstols försorg av en handling i den mening som avses i artikel 323.1 i civillagen.

28

Mot denna bakgrund beslutade Tribunal Administrativo e Fiscal de Coimbra (Förvaltnings- och skattedomstolen i Coimbra, Portugal) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:

29

Den hänskjutande domstolen söker med fråga 1 få klarhet i huruvida artikel 17.1 i förordning 2015/1589 ska tolkas så, att den tioåriga preskriptionsfrist som är föreskriven i den bestämmelsen för utövandet av kommissionens befogenheter i fråga om återkrav av stöd endast är tillämplig på förhållandet mellan kommissionen och den medlemsstat till vilken återkravsbeslutet är riktat, eller om den bestämmelsen även är tillämplig på förhållandet mellan denna medlemsstat och mottagaren av det stöd som anses vara oförenligt med den inre marknaden.

30

Artikel 17.1 i förordning 2015/1589, i vilken det föreskrivs en preskriptionsfrist på tio år, tar endast sikte på kommissionens befogenheter i fråga om återkrav av stöd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 januari 2019, Fallimento Traghetti del Mediterraneo, C‑387/17, EU:C:2019:51, punkt 52).

31

Denna frist kan därför inte tillämpas på behöriga nationella myndigheters förfaranden för återkrav av olagligt stöd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C‑349/17, EU:C:2019:172, punkterna 108 och 109).

32

Det framgår nämligen av domstolens praxis att i den utsträckning som förordning nr 2015/1589 innehåller processuella regler som är tillämpliga på alla administrativa förfaranden beträffande statligt stöd som har anhängiggjorts vid kommissionen, utgör nämnda förordning en kodifiering och bekräftelse av kommissionens praxis på området för statligt stöd och innehåller inte någon bestämmelse rörande nationella domstolars behörigheter och skyldigheter, vilka fortfarande följer av fördragets bestämmelser, såsom dessa har tolkats av EU‑domstolen (se, analogt, dom av den 23 januari 2019, Fallimento Traghetti del Mediterraneo, C‑387/17, EU:C:2019:51, punkt 66, och dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C‑349/17, EU:C:2019:172, punkt 110). Dessa överväganden är i lika utsträckning giltiga beträffande nationella förvaltningsmyndigheters befogenheter och skyldigheter (dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C‑349/17, EU:C:2019:172, punkt 111).

33

Mot bakgrund av det anförda ska fråga 1 besvaras enligt följande. Artikel 17.1 i förordning 2015/1589 ska tolkas så, att den tioåriga preskriptionsfrist som är föreskriven i den bestämmelsen för utövandet av kommissionens befogenheter i fråga om återkrav av stöd endast är tillämplig på förhållandet mellan kommissionen och den medlemsstat till vilken återkravsbeslutet är riktat.

34

Med hänsyn till svaret på fråga 1 saknas anledning att besvara frågorna 2 och 3.

35

Den hänskjutande domstolen söker med fråga 4 få klarhet i huruvida artikel 16.2 i förordning 2015/1589 – enligt vilken det stöd som ska återkrävas ska innefatta ränta – och effektivitetsprincipen – till vilken det hänvisas i artikel 16.3 i samma förordning – ska tolkas så, att de utgör hinder för att tillämpa en nationell preskriptionsfrist som är kortare än den tioåriga preskriptionsfrist som är föreskriven i artikel 17.1 i förordningen på återkrav avseende sådan ränta.

36

Både IFAP och den portugisiska regeringen har bestritt den hänskjutande domstolens tolkning att den femåriga preskriptionsfrist som föreskrivs i artikel 310 d i civillagen kan tillämpas på återkrav avseende ränta hänförlig till stöd som ska återkrävas och således utgöra hinder för återkrav avseende sådan ränta.

37

IFAP anser att institutet i förvarande fall kan utöva sin fordringsrätt gentemot Nelson Antunes da Cunha först från och med att det administrativa förfarandet för återkrav av stödet avslutats, det vill säga det datum då den skrivelse som avses i punkt 17 i förevarande dom är daterad, den 23 juli 2002. IFAP anser följaktligen att rätten att återkräva den ränta som belöper på det aktuella stöder inte är preskriberad. Den portugisiska regeringen har hävdat att eftersom det i portugisisk rätt inte föreskrivs någon specifik preskriptionsfrist för återkrav av felaktigt uppburet statligt stöd, är den preskriptionsfrist som är tillämplig på såväl återkravet av det egentliga stödet som den ränta som belöper på detta stöd den ordinarie nationella preskriptionstiden på 20 år.

38

Det räcker i detta avseende att erinra om att EU-domstolen när den har att ta ställning till en begäran om förhandsavgörande från en nationell domstol ska utgå från den tolkning av den nationella rätten som den hänskjutande domstolen har redogjort för (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juni 2017, Online Games m.fl., C‑685/15, EU:C:2017:452, punkt 45 och där angiven rättspraxis). Prövningen av förevarande begäran om förhandsavgörande ska således, oavsett vilken kritik som framförts av parterna i det nationella målet och de berörda mot den hänskjutande domstolens tolkning av nationell rätt, göras utifrån den tolkning av denna rätt som den domstolen gjort (se, för ett liknande resonemang, bland annat, dom av den 21 juni 2016, New Valmar, C‑15/15, EU:C:2016:464, punkt 25).

39

Det är utrett att Republiken Portugal i enlighet med artikeldelen i kommissionens beslut av den 25 november 1999 och artikel 16.2 i förordning 2015/1589 var skyldig att återkräva det stöd som avses i nämnda beslut, jämte ränta.

40

I enlighet med artikel 16.3 i förordning 2015/1589 ska återkravet av ett stöd ske i enlighet med förfaranden enligt nationell lagstiftning, såvitt dessa förfaranden gör det möjligt att omedelbart och på ett effektivt sätt verkställa kommissionens beslut.

41

Även om nationella regler om preskription i princip är tillämpliga på återkrav av olagligen beviljat stöd, måste dessa regler emellertid tillämpas på ett sätt som inte gör det praktiskt omöjligt att – i enlighet med vad som krävs enligt unionsrätten och med fullt beaktande av unionsintresset – återkräva stödet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juni 2003, kommissionen/Spanien, C‑404/00, EU:C:2003:373, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

42

Det finns även anledning att påpeka att det främsta syftet med återbetalningen av ett statligt stöd som utbetalats olagligen är att undanröja den snedvridning av konkurrensen som uppstått till följd av den konkurrensfördel som det olagliga stödet har medfört (dom av den 7 mars 2018, SNCF Mobilités/kommissionen, C‑127/16 P, EU:C:2018:165, punkt 104 och där angiven rättspraxis). För att den ändamålsenliga verkan av fördragets bestämmelser om statligt stöd ska kunna bibehållas, är det nödvändigt att återställa den situation som rådde före utbetalningen av ett stöd som är olagligt eller oförenligt med den inre marknaden (se dom av den 19 december 2019, Arriva Italia m.fl., C‑385/18, EU:C:2019:1121, punkt 85 och där angiven rättspraxis).

43

Återkravsskyldigheten är enbart fullgjord när den berörda medlemsstaten faktiskt har återkrävt ett belopp som motsvarar det oförenliga stödet, inklusive ränta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 2008, CELF och Ministre de la Culture et de la Communication, C‑199/06, EU:C:2008:79, punkt 54, och dom av den 3 september 2015, A2A, C‑89/14, EU:C:2015:537, punkt 42).

44

Det ska även erinras om att det av domstolens fasta praxis framgår att preskriptionsfrister i allmänhet fyller funktionen att säkerställa rättssäkerheten (dom av den 23 januari 2019, Fallimento Traghetti del Mediterraneo, C‑387/17, EU:C:2019:51, punkt 71 och där angiven rättspraxis).

45

Även om det måste ses till att rättssäkerhetskraven iakttas, måste iakttagandet av dessa krav emellertid vägas mot de krav av allmänintresse som syftar till att förhindra att den inre marknadens funktion undergrävs genom statligt stöd som är skadligt för konkurrensen, vilket enligt domstolens fasta praxis kräver att olagligt stöd ska återbetalas för att återställa den situation som gällde tidigare (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 januari 1997, Spanien/kommissionen, C‑169/95, EU:C:1997:10, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

46

Det ska även erinras om att enligt fast praxis innebär det förhållandet att den kontroll av statliga stöd som kommissionen utövar med stöd av artikel 108 FEUF är av tvingande karaktär, för det första, att de stödmottagande företagen i princip endast kan ha berättigade förväntningar på att stödet är rättsenligt om det har beviljats i enlighet med förfarandet i nämnda artikel, och, för det andra, att en omdömesgill ekonomisk aktör normalt sett ska vara i stånd att försäkra sig om att detta förfarande har följts. Om ett stöd har genomförts utan att det dessförinnan anmälts till kommissionen, och det således är olagligt enligt artikel 108.3 FEUF, kan mottagaren av stödet vid detta tillfälle inte ha berättigade förväntningar på att stödet är rättsenligt (se dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C‑349/17, EU:C:2019:172, punkt 98 och där angiven rättspraxis). Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 67 i sitt förslag till avgörande gäller detta både för individuella stöd och för stöd som beviljas inom ramen för en stödordning.

47

Det framgår av de förklaringar som lämnats av den hänskjutande domstolen att i det nationella målet avbröts inte den i artikel 310 d i civillagen föreskrivna preskriptionsfristen på fem år som gäller för den ränta som belöper som på det aktuella stödet förrän den 26 juli 2013 och att förfallen ränta för perioden före den 26 juni 2008 därför är preskriberad i enlighet med den bestämmelsen. Av detta följer således att en tillämpning av denna preskriptionsfrist skulle utgöra hinder för att återkräva en del av den ränta som belöper på det aktuella stödet och följaktligen för ett fullständigt återkrav av detta stöd.

48

Den hänskjutande domstolen har dessutom påpekat att en fordran avseende ränta hänförlig till ett statligt stöd skulle kunna vara preskriberad innan kommissionens rätt att förordna om återkrav av stödet blivit preskriberad, eftersom förfallen ränta avseende tiden före den femårsperiod som föregår den preskriptionsavbrytande handlingen är preskriberad. Vid förhandlingen i domstolen påpekade kommissionen även att tillämpningen i förevarande fall av en sådan nationell preskriptionsfrist skulle medföra att en del av den ränta som belöper på den första utbetalningen av det aktuella stödet var preskriberad, eftersom det gått mer än fem år från den första utbetalningen år 1994 och kommissionens beslut av den 25 november 1999.

49

Beträffande preskriptionen av den del av den ränta som belöper på det aktuella stödet, vilken är hänförlig till tiden före antagandet av kommissionens beslut av den 25 november 1999, påpekar domstolen att en sådan preskription skulle göra det omöjligt att genomföra ett fullständigt återkrav av stödet i enlighet med vad som krävs enligt unionsrätten.

50

Såsom generaladvokaten funnit i punkt 59 i sitt förslag till avgörande kan kommissionen alltid – inom den frist på tio år som anges i artikel 17.1 i förordning 2015/1589 – begära att olagligt stöd ska återkrävas, även om den preskriptionsfrist som är tillämplig i det nationella förfarandet har löpt ut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 mars 2019, Eesti Pagar, C‑349/17, EU:C:2019:172, punkt 114).

51

Såsom framgår av den rättspraxis till vilken det hänvisas i punkt 46 ovan, kan Nelson Antunes da Cunha i förevarande fall inte åberopa några berättigade förväntningar om att det aktuella stödet skulle vara rättsenligt, eftersom det genomförts av Republiken Portugal utan att dessförinnan ha anmälts till kommissionen.

52

Den hänskjutande domstolen är således skyldig att underlåta att tillämpa en nationell preskriptionsfrist som gäller för ett stöd som ska återkrävas och som har löpt ut innan kommissionen ens har antagit återkravsbeslutet.

53

Beträffande preskriptionen av den del av den ränta som belöper på det aktuella stödet, vilken är hänförlig till tiden efter antagandet av kommissionens beslut av den 25 november 1999, påpekar domstolen att enligt artikel 16.3 i förordning 2015/1589 ska ett beslut från kommissionen om återkrav verkställas omedelbart.

54

Det framgår dock av IFAP:s skriftliga yttrande att dess föregångare, i syfte att verkställa nämnda beslut, skickade en skrivelse till Nelson Antunes da Cunha den 23 juli 2002 för att kräva återbetalning av 7526,90 euro jämte ränta. Skrivelsen skickades således nästan tre år efter beslutet. Nelson Antunes da Cunha efterkom inte detta krav och IFAP skickade därför den 12 augusti 2009 en ny skrivelse med krav om återbetalning av det aktuella stödet. Den nya skrivelsen skickades således nästan tio år efter antagandet av beslutet. Efter viss skriftväxling mellan Nelson Antunes da Cunha och IFAP inleddes slutligen ett indrivningsförfarande av denna fordran den 26 juli 2013, vilket avbröt preskriptionsfristen.

55

Preskriptionen av en del av den ränta som belöper på det aktuella stödet, vilken hänför sig till tiden efter antagandet av kommissionens beslut av den 25 november 1999, är således i första hand följden av att IFAP och dess företrädare dröjt med att verkställa detta beslut, vilket medfört att nästan fjorton år gått mellan antagandet av beslutet och preskriptionsavbrottet. Detta påpekades av kommissionen vid förhandlingen.

56

Att medge att ränta som belöper på ett olagligt stöd preskriberas på grund av nationella myndigheters dröjsmål att rätta sig efter kommissionens återkravsbeslut av den 25 november 1999 skulle i praktiken göra det omöjligt att fullständigt återkräva stödet och frånta unionslagstiftningen om statligt stöd dess ändamålsenliga verkan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 mars 1997, Alcan Deutschland, C‑24/95, EU:C:1997:163, punkt 37).

57

Beträffande statligt stöd som av kommissionen har förklarats vara oförenligt med den inre marknaden är de nationella myndigheternas roll dessutom begränsad till att verkställa kommissionens beslut. Nationella myndigheter saknar således utrymme för skönsmässig bedömning beträffande återkravet av detta stöd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 mars 1997, Alcan Deutschland, C‑24/95, EU:C:1997:163, punkt 34).

58

Med beaktande av att den nationella myndigheten saknar utrymme för skönsmässig bedömning, är mottagaren av ett olagligt stöd som beviljats individuellt inte längre i ovisshet så snart som kommissionen har antagit ett beslut i vilket den har förklarat stödet vara oförenligt med den inre marknaden och krävt att det ska återbetalas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 mars 1997, Alcan Deutschland, C‑24/95, EU:C:1997:163, punkt 36). Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 77 och 78 i sitt förslag till avgörande äger denna bedömning samma giltighet med avseende på stöd som beviljas enligt en stödordning.

59

I förevarande fall kan Nelson Antunes da Cunhas situation således inte jämställas med situationen för en ekonomisk aktör som svävar i ovisshet om huruvida den behöriga förvaltningen kommer att uttala sig, och där rättssäkerhetsprincipen kräver att denna ovisshet inte får fortgå efter utgången av en viss frist (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 mars 1997, Alcan Deutschland, C‑24/95, EU:C:1997:163, punkt 35).

60

Under sådana omständigheter kan rättssäkerhetsprincipen – som preskriptionsfristerna avser att säkerställa – inte utgöra hinder för återkrav av ett stöd som förklarats vara oförenligt med den inre marknaden, såsom generaladvokaten har påpekat i artikel 81 i sitt förslag till avgörande.

61

Mot bakgrund av det anförda ska fråga 4 besvaras enligt följande: Artikel 16.2 i förordning 2015/1589 – enligt vilken det stöd som ska återkrävas ska innefatta ränta – och effektivitetsprincipen – till vilken det hänvisas i artikel 16.3 i samma förordning – ska tolkas så, att de utgör hinder för att tillämpa en nationell preskriptionsfrist på återkrav av ett stöd när denna frist har löpt ut innan kommissionen ens har antagit ett beslut om att förklara stödet olagligt och förordna om återkrav eller när denna frist främst har löpt ut på grund av nationella myndigheters dröjsmål med att verkställa nämnda beslut.

62

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande: