–

Verbraucherzentrale Berlin eV, genom J. Hennig och J. Christ, Rechtsanwälte,

–

DB Vertrieb GmbH, genom B. Bräutigam, Rechtsanwalt,

–

Tjeckiens regering, genom M. Smolek, J. Vláčil och S. Šindelková, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom B.-R. Killmann och C. Valero, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 2.6 och 3.3 k i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, 2011, s. 64).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Verbraucherzentrale Berlin eV och DB Vertrieb GmbH angående villkoren för saluföring online av ett kort som ger dess innehavare rätt att komma i åtnjutande av prisrabatter vid ett senare köp av färdbevis för passagerartransport.

3

I skälen 27 och 49 i direktiv 2011/83 anges följande:

…

4

Artikel 1 i direktivet har följande lydelse:

”Syftet med detta direktiv är att åstadkomma ett konsumentskydd på hög nivå och därigenom bidra till att den inre marknaden fungerar korrekt genom att tillnärma vissa aspekter av medlemsstaternas lagar och andra författningar avseende avtal som ingåtts mellan konsumenter och näringsidkare.”

5

I artikel 2 i nämnda direktiv föreskrivs följande:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

…

…”

6

I artikel 3 i direktiv 2011/83 föreskrivs följande:

”1.   Detta direktiv ska tillämpas på alla avtal som ingås mellan en näringsidkare och en konsument enligt de villkor och i den omfattning som anges i bestämmelserna i direktivet. …

…

3.   Detta direktiv ska inte tillämpas på avtal

…

…”

7

I direktivets artikel 6, som har rubriken ”Informationskrav vid distansavtal och avtal utanför fasta affärslokaler” föreskrivs följande:

”1.   Innan konsumenten blir bunden av ett distansavtal eller ett avtal utanför fasta affärslokaler eller ett motsvarande erbjudande ska näringsidkaren klart och tydligt ge konsumenten information om följande:

…

…”

8

I artikel 9.1 i samma direktiv föreskrivs följande:

”Utom i de fall då de undantag som avses i artikel 16 är tillämpliga, ska konsumenten ha rätt att inom 14 dagar frånträda ett distansavtal eller avtal utanför fasta affärslokaler utan att behöva ange några skäl och utan några andra kostnader än de som anges i artiklarna 13.2 och 14.”

9

Syftet med 312 § och följande paragrafer i Bürgerliches Gesetzbuch (civillagen) är att införliva direktiv 2011/83 med tysk rätt.

10

I 312 § civillagen stadgas följande:

”(1)   Bestämmelserna i kapitlen 1 och 2 i denna underavdelning är endast tillämpliga på konsumentavtal … som avser en avgiftsbelagd tjänst som tillhandahålls av en näringsidkare.

(2)   Bland bestämmelserna i kapitlen 1 och 2 i denna underavdelning är endast punkterna 1, 3, 4 och 6 i 312a § tillämpliga på följande avtal:

…

11

I 312d § civillagen föreskrivs, genom hänvisning till 246a § i Einführungsgesetz zum Bürgerlichen Gesetzbuch (lagen om införande av civillagen), att näringsidkaren vid distansavtal bland annat har en skyldighet att innan konsumenten ingår ett avtal informera vederbörande om hans eller hennes ångerrätt och tillhandahålla en standardblankett för utövande av ångerrätten.

12

DB Vertrieb, som ingår i koncernen Deutsche Bahn AG, saluför som mellanhand för DB Fernverkehr AG, korten ”BahnCard 25” och ”BahnCard 50”. Dessa ger kortinnehavarna möjlighet att erhålla rabatter på 25 procent eller 50 procent av priset på DB Fernverkehrs tågbiljetter. Kortet ”BahnCard 25” kan beställas online. På DB Vertriebs webbplats lämnas ingen information om konsumentens ångerrätt.

13

Konsumentskyddsorganisationen Verbraucherzentrale Berlin väckte talan i domstol och yrkade att DB Vertrieb skulle förpliktas att upphöra med att, inom ramen för sin näringsverksamhet, erbjuda nämnda rabattkort på sin webbplats, utan att – före det att konsumenten ingår avtal – tillhandahålla information om konsumentens ångerrätt samt den standardblankett som ska användas för utövande av ångerrätten.

14

Genom dom av den 6 juli 2017 ogillade domstolen i första instans denna talan. Den fann att avtalet i det nationella målet utgör ett ”avtal om passagerartransporttjänster” i den mening som avses i 312.2 § punkt 5 i civillagen om införlivande av artikel 3.3 k i direktiv 2011/83. Enligt den domstolen följer det av dessa bestämmelser att nämnda avtal delvis undantas från direktivets tillämpningsområde, och att näringsidkaren, under dessa villkor, inte är skyldig att informera konsumenten om dennes ångerrätt. Nämnda domstol påpekade att när en transporttjänst tillhandahålls en passagerare förutsätter detta att det föreligger ett bilateralt förhållande till det pris som betalas för tjänsten, och att rabattkortet ger innehavaren rätt att erhålla den aktuella tjänsten till ett nedsatt pris.

15

Målet överklagades till den hänskjutande domstolen, Oberlandesgericht Frankfurt am Main (Regionala överdomstolen i Frankfurt am Main, Tyskland), som först och främst har angett att det aktuella avtalet omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2011/83, eftersom det utgör ett ”tjänsteavtal” i den mening som avses i artikel 2.6 i direktivet. Den hänskjutande domstolen har, med hänvisning till artikel 57.1 FEUF, gjort bedömningen att direktivet, med beaktande av dess ordalydelse och syfte, även omfattar tjänster som, liksom var fallet i det nationella målet, tillhandahålls konsumenter i form av ett åtagande eller en rättighet som gör det möjligt för konsumenten att vid ett senare tillfälle förvärva ett färdbevis för passagerartransport till ett nedsatt pris.

16

Den hänskjutande domstolen har vidare erinrat om att artikel 3.3 k i direktiv 2011/83 delvis undantar avtal om passagerartransport från direktivets tillämpningsområde, med motiveringen att dessa avtal, såsom anges i skäl 27 i direktivet, är föremål för annan unionslagstiftning eller för reglering på nationell nivå.

17

Den hänskjutande domstolen anser att även om det aktuella avtalet inte direkt avser en passagerartransporttjänst, utan utgör ett ”ramavtal” som gör det möjligt för konsumenten att komma i åtnjutande av en prisrabatt vid ett senare ingående av avtal om passagerartransport, så omfattas det ändå av begreppet ”avtal om passagerartransport” enligt artikel 3.3 k i direktiv 2011/83. EU-domstolen gjorde nämligen i domen av den 10 mars 2005, easyCar (C‑336/03, EU:C:2005:150) (nedan kallad domen easyCar) en vid tolkning av begreppet ”avtal om tillhandahållande av tjänster som avser … transport” i artikel 3.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal (EGT L 144, 1997, s. 19), som upphävts genom direktiv 2011/83.

18

Den hänskjutande domstolen har medgett att tillämpningsområdet för direktiv 2011/83 är mer begränsat då det där hänvisas till begreppet ”avtal om passagerartransport”. Det finns dock inte något som tyder på att unionslagstiftaren skulle ha haft för avsikt att begränsa tillämpningsområdet för artikel 3.3 k i det direktivet i förhållande till artikel 3.2 i direktiv 97/7, såsom den bestämmelsen tolkades av domstolen i domen easyCar.

19

Den hänskjutande domstolen anser slutligen att den omständigheten att villkoren avseende det rabattkort som är i fråga i det nationella målet återfinns i prislistan och, i enlighet med 12.2 § första meningen Allgemeines Eisenbahngesetz (allmänna järnvägslagen), är föremål för kontroll av den behöriga tillsynsmyndigheten såsom en viktig del av de allmänna transportvillkoren, talar för att det avtal som är i fråga i det nationella målet ska undantas från tillämpningsområdet för direktiv 2011/83, i enlighet med artikel 3.3 k i direktivet. Denna typ av avtal påstås således vara reglerad av nationell rätt, och enligt skäl 27 i direktiv 2011/83 bör passagerartransport inte omfattas av detta direktiv eftersom den redan, när det gäller kollektivtrafik, är föremål för reglering på nationell nivå.

20

Mot denna bakgrund beslutade Oberlandesgericht Frankfurt am Main (Regionala överdomstolen i Frankfurt am Main) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

21

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 2 led 6 i direktiv 2011/83 ska tolkas så, att begreppet ”tjänsteavtal” omfattar avtal som syftar till att konsumenten ska komma i åtnjutande av en prisrabatt vid ett senare ingående av avtal om passagerartransport.

22

Det ska erinras om att begreppet ”tjänsteavtal” i artikel 2 led 6 i direktivet ges den vida definitionen ”varje avtal som inte är ett köpeavtal, där näringsidkaren tillhandahåller eller åtar sig att tillhandahålla en tjänst till konsumenten och där konsumenten betalar eller åtar sig att betala priset för denna”. Det framgår av bestämmelsens ordalydelse att detta begrepp ska förstås så, att det omfattar samtliga avtal som inte faller under begreppet ”köpeavtal”.

23

Det avtal som är aktuellt i det nationella målet, vars syfte är att konsumenten ska komma i åtnjutande av en prisrabatt vid ett senare förvärv av ett färdbevis, avser inte överlåtelse av äganderätten till varan i den mening som avses i artikel 2 led 5 i direktiv 2011/83. Det omfattas således av begreppet ”tjänsteavtal” i den mening som avses i artikel 2 led 6 i detta direktiv.

24

Med hänsyn till det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 2 led 6 i direktiv 2011/83 ska tolkas så, att begreppet ”tjänsteavtal” omfattar avtal som syftar till att konsumenten ska komma i åtnjutande av en prisrabatt vid ett senare ingående av avtal om passagerartransport.

25

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 3.3 k i direktiv 2011/83 ska tolkas så, att begreppet ”avtal om passagerartransport” omfattar avtal som syftar till att konsumenten ska komma i åtnjutande av en prisrabatt vid ett senare ingående av avtal om passagerartransport.

26

För att besvara denna fråga erinrar domstolen för det första om att direktiv 2011/83 enligt artikel 3.3 k endast delvis är tillämpligt på avtal om passagerartransport, vilket innebär att de konsumenter som är parter i dessa avtal bland annat saknar ångerrätt.

27

Det framgår av domstolens praxis att när de uttryck som ska tolkas ingår i en bestämmelse som utgör ett undantag från en princip eller, närmare bestämt, från unionsregler om konsumentskydd, så ska dessa tolkas restriktivt (domen easyCar, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

28

Eftersom artikel 3.3 k i direktiv 2011/83 delvis undantar avtal om passagerartransport från direktivets tillämpningsområde, ska denna artikel följaktligen tolkas restriktivt.

29

Det ska för det andra erinras om att domstolen har slagit fast att begreppet ”avtal om tillhandahållande av tjänster som avser … transport” i artikel 3.2 i direktiv 97/7 är vidare än begreppet ”transportavtal” som ofta används i medlemsstaternas rättssystem. Medan det sistnämnda begreppet endast avser transport av passagerare och varor som utförs av transportören, kan nämligen begreppet ”avtal om tillhandahållande av tjänster som avser … transport” syfta på samtliga avtal som reglerar tjänster på transportområdet, inklusive de som avser en verksamhet som inte i sig inbegriper någon transport av kunden eller av kundens varor, men som syftar till att möjliggöra för denne att genomföra transporten (se, för ett liknande resonemang, domen easyCar, punkt 23).

30

Det har i detta sammanhang ansetts att även om den tjänst som tillhandahålls för att fullgöra ett avtal om fordonsuthyrning inte består i att förflytta personer från en plats till en annan, så innebär den att ett befordringssätt ställs till konsumentens förfogande. Ett sådant avtal möjliggöra sålunda ett tillhandahållande av ett medel för passagerartransport och omfattas av begreppet ”avtal om tillhandahållande av tjänster som avser … transport” (se, för ett liknande resonemang, domen easyCar, punkterna 26 och 27).

31

Domstolen har även slagit fast att denna tolkning av artikel 3.2 i direktiv 97/7 är förenlig med direktivets syfte, vilket är att införa ett skydd för konsumenter som använder sig av tekniker för distanskommunikation, men även att skydda leverantörerna av vissa tjänster, så att dessa inte drabbas av oproportionerliga olägenheter till följd av att konsumenten, utan kostnad, och utan motivering, avbeställer en förbokad tjänst genom att utöva sin ångerrätt strax före det datum då tjänsten ska tillhandahållas (se, för ett liknande resonemang, domen easyCar, punkt 28).

32

Då bestämmelserna i artikel 3.3 k i direktiv 2011/83 kan anses vara likvärdiga dem i artikel 3.2 i direktiv 97/7, gäller domstolens tolkning av de sistnämnda bestämmelserna även de förstnämnda bestämmelserna (se, analogt, dom av den 9 mars 2017, Pula Parking, C‑551/15, EU:C:2017:193, punkt 31, och dom av den 19 december 2019, Darie, C‑592/18, EU:C:2019:1140, punkt 29).

33

Domstolen konstaterar därför att begreppet ”avtal om passagerartransport” i artikel 3.3 k i direktiv 2011/83 inte omfattar ett avtal som syftar till att konsumenten ska komma i åtnjutande av en prisrabatt vid ett senare ingående av avtal om passagerartransport.

34

För det första förhåller det sig nämligen så, att till skillnad från det avtal om uthyrning av fordon som var i fråga i det mål i vilket domen easyCar meddelades, har ett avtal som endast syftar till att konsumenten ska komma i åtnjutande av en prisrabatt vid ett senare ingående av avtal om förvärv av färdbevis inte som sådant till direkt syfte att möjliggöra genomförandet av en passagerartransport.

35

För det andra finner domstolen, och såsom samtliga berörda parter som yttrat sig i målet har påpekat, att ett avtal som syftar till att konsumenten ska komma i åtnjutande av en prisrabatt vid ett senare ingående av avtal om passagerartransport och ett avtal om förvärv av färdbevis utgör två juridiskt sett separata avtal, vilket innebär att det första avtalet inte kan anses vara oskiljaktigt kopplat till det andra. Att någon förvärvar ett kort som gör det möjligt för denne att komma i åtnjutande av prisrabatter vid köp av färdbevis innebär nämligen inte nödvändigtvis att det kommer att ingås något avtal om passagerartransport vid ett senare tillfälle.

36

För det tredje kan det konstateras, precis som Europeiska kommissionen har påpekat, att en ångerrätt enligt artikel 9 i direktiv 2011/83 till följd av förvärvet av ett kort som ger rätt till prisrabatt vid ett senare köp av färdbevis för passagerartransport inte medför oproportionerliga olägenheter för det företag som ansvarar för passagerartransporten vilka kan likställas med de olägenheter som kan uppstå till följd av att någon utövar sin ångerrätt inom ramen för ett avtal om uthyrning av ett fordon, såsom de olägenheter som konstaterats i domen i målet easyCar.

37

Om konsumenten utövar sin ångerrätt utan att ha förvärvat något färdbevis till nedsatt pris leder det nämligen till att han eller hon får tillbaka det erlagda beloppet, motsvarande priset för kortet, och förlorar rätten att komma i åtnjutande av en prisrabatt vid ett senare förvärv av färdbevis för passagerartransport. För det fall konsumenten har förvärvat ett färdbevis till nedsatt pris under ångerfristen, är det dessutom möjligt, enligt vad som framgår av yttrandena under den muntliga delen av förfarandet vid domstolen, att ålägga konsumenten att erlägga mellanskillnaden mellan färdbevisets rabatterade pris – som har erhållits genom användningen av rabattkortet – och färdbevisets fulla pris.

38

Härav följer att ett avtal som syftar till att konsumenten ska komma i åtnjutande av en prisrabatt vid ett senare ingående av avtal om passagerartransport inte omfattas av det undantag från ångerrätt som nämns i skäl 49 i direktiv 2011/83 och rör ”vissa tjänster där ingåendet av ett avtal innebär att kapacitet reserveras som näringsidkaren kan få svårt att fylla om ångerrätt utövas”.

39

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra frågan besvaras på följande sätt: Artikel 3.3 k i direktiv 2011/83 ska tolkas så, att ett avtal som syftar till att konsumenten ska komma i åtnjutande av en prisrabatt vid ett senare ingående av avtal om passagerartransport inte omfattas av begreppet ”avtal om passagerartransport” och att direktivet således är tillämpligt på ett sådant avtal, därmed inbegripet direktivets bestämmelser om ångerrätt.

40

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (nionde avdelningen) följande: