1

PJ och PC har yrkat ogiltigförklaring av det beslut som Europeiska unionens tribunal meddelade den 30 maj 2018, PJ/EUIPO – Erdmann & Rossi (Erdmann & Rossi) (T‑664/16, EU:T:2018:517), (nedan kallat det överklagade beslutet) varigenom tribunalen dels avvisade talan mot det beslut som fjärde överklagandenämnden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) antog den 18 juli 2016 (ärende R 1670/2015–4), angående ett ogiltighetsförfarande mellan Erdmann & Rossi GmbH och PJ, dels fastställde att det inte längre finns anledning att pröva den ansökan om övertagande av talan som PC ingett.

2

Artikel 19, första till och med fjärde styckena, i stadgan för Europeiska unionens domstol (nedan kallad stadgan), vilken enligt artikel 53 första stycket i nämnda stadga är tillämplig på tribunalen, har följande lydelse:

”Medlemsstaterna och unionens institutioner ska vid domstolen företrädas av ett ombud som utses för varje ärende; ombudet får biträdas av en rådgivare eller av en advokat.

De andra stater än medlemsstaterna som är parter i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet [av den 2 maj 1992 (EGT L 1, 1994, s. 3)]. samt Eftas övervakningsmyndighet enligt det avtalet ska företrädas på samma sätt.

Övriga parter ska företrädas av en advokat.

Endast en advokat som är behörig att uppträda inför domstol i någon av medlemsstaterna eller i en annan stat som är part i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet får företräda eller biträda en part vid domstolen.”

3

I artikel 51.1 i tribunalens rättegångsregler föreskrivs följande:

”En rättegångsdeltagare ska företrädas av ett ombud eller en advokat enligt villkoren i artikel 19 i stadgan.”

4

Bakgrunden till tvisten kan sammanfattas enligt följande.

5

Den 19 september 2011 ansökte PJ om registrering av ordmärket ”Erdmann & Rossi” som ett EU-varumärke hos EUIPO.

6

De varor och tjänster som registreringsansökan avsåg omfattas av klasserna 12, 37 och 42 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg.

7

Varumärket registrerades den 3 februari 2012 under nummer 010310481.

8

Den 26 mars 2014 ingav Erdmann & Rossi en ansökan om ogiltighetsförklaring av det omtvistade varumärket med stöd av artikel 52.1 b i rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om EU-varumärken (EUT L 78, 2009, s. 1), (nu artikel 59.1 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (EUT L 154, 2017, s. 1)).

9

Genom beslut av den 29 juni 2015 avslog annulleringsenheten ansökan om ogiltighetsförklaring i dess helhet.

10

Den 18 augusti 2015 väckte Erdmann & Rossi talan vid EUIPO.

11

Genom beslut av den 18 juli 2016 biföll EUIPO:s fjärde överklagandenämnd överklagandet och upphävde annulleringsenhetens beslut.

12

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 14 september 2016 överklagade PJ beslutet av den 18 juli 2016. Överklagandet var undertecknat av S., i egenskap av advokat.

13

Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 31 mars 2017, framförde EUIPO en invändning om rättegångshinder enligt artikel 130.1 i rättegångsreglerna.

14

EUIPO informerade tribunalen genom skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 3 april 2017 om att det omtvistade varumärket hade registrerats till förmån för en ny innehavare, nämligen ”[X] [GmbH & Co. KG]” den 28 februari 2017 och, till följd av en korrigering som hade utförts av EUIPO, till förmån för PC den 1 mars 2017.

15

Genom skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 8 maj 2017 begärde PJ dels att åtgärder för processledning skulle vidtas med hänsyn till misstankarna om att den administrativa akten hade manipulerats, dels att tribunalen skulle vilandeförklara förfarandet till dess att de brottsutredningar som pågick mot personal vid EUIPO hade avslutats.

16

Advokaten S. ingav, genom handling som inkom till tribunalens kansli den 23 maj 2017, enligt artikel 174 i tribunalens rättegångsregler, en ansökan om övertagande av talan till förmån för PJ.

17

Genom handling som inkom till tribunalens kansli den 24 maj 2017 yttrade sig klaganden över EUIPO:s invändning om rättegångshinder.

18

I det överklagade beslutet avvisade tribunalen överklagandet, eftersom ansökan varigenom talan väcktes inte hade undertecknats av en oberoende advokat.

19

I punkt 51 i det överklagade beslutet erinrade tribunalen om att rättegångsdeltagarna, med undantag för medlemsstaterna och Europeiska unionens institutioner, övervakningsmyndigheten vid Europeiska frihandelssammanslutningens (Efta) eller de stater som är parter i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), enligt artikel 19 tredje och fjärde styckena och artikel 21 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, som är tillämpliga på förfarandet vid tribunalen enligt artikel 53 första stycket i samma stadga, och artikel 73.1 i tribunalens rättegångsregler, ska företrädas av en advokat som är behörig att uppträda inför domstol i någon av medlemsstaterna eller i en annan stat som är part i EES-avtalet.

20

Tribunalen förklarade vidare i punkt 53 i det överklagade beslutet att advokatens roll i Europeiska unionens rättsordning, som bygger på gemensamma rättsliga traditioner i medlemsstaterna, vilka ligger till grund för artikel 19 i stadgan, är den av en medarbetare i rättvisans tjänst som helt oberoende och i sakens övergripande intresse biträder klienten i enlighet med dennes behov.

21

I punkt 54 i det överklagade beslutet påpekade tribunalen, med hänvisning till dom av den 6 september 2012, Prezes Urzędu Komunikacji Elektronicznej/kommissionen (C‑422/11 P och C‑423/11 P, EU:C:2012:553, punkt 24 samt där angiven rättspraxis), att begreppet advokatens oberoende inte enbart fastställs positivt, till exempel genom en hänvisning till yrkesregler, utan även negativt, det vill säga genom avsaknaden av ett anställningsförhållande mellan advokaten och dennes klient. Tribunalen bedömde i punkt 55 i det överklagade beslutet att detta resonemang med samma styrka gäller i en situation där en advokat är anställd av en enhet som är knuten till den part som han eller hon företräder eller om en advokat är bunden till klaganden genom ett civilrättsligt avtal.

22

Efter att i punkt 56 i det överklagade beslutet ha erinrat om att den som är advokat för en icke-privilegierad part inte får ha några personliga band till det aktuella målet eller stå i något beroendeförhållande till sin klient, av ett sådant slag att det finns risk för att advokaten inte på bästa sätt kan fylla sin väsentliga funktion som en aktör som bistår rättskipningen, drog tribunalen i punkt 57 i detta beslut slutsatsen att kravet på oberoende inte kan förstås så, att det endast syftar till att förhindra att huvudmannen företräds av sina anställda eller av personer som är ekonomiskt beroende av denne, utan det är fråga om ett generellare krav vars iakttagande ska prövas i varje enskilt fall.

23

I förevarande fall har tribunalen i punkt 62 i det överklagade beslutet anfört att PJ var en av grundarna till advokatbyrån Z. och en av de två delägarna i byrån som den hade befullmäktigat att, genom advokaten S. som agerar för denna byrås räkning, företräda den inom ramen för det ingivna överklagandet till tribunalen och att denna advokatbyrå är ett registrerat bolag som i rättsligt hänseende är skilt från PJ.

24

I punkt 63 i det överklagade beslutet bedömde tribunalen att eftersom besluten fattas enhälligt inom advokatbyrån Z., utövar PJ, i egenskap av delägare, en faktisk kontroll över alla advokatbyråns beslut, inklusive de beslut som rör medarbetarna vid advokatbyrån, däribland advokaten S. Tribunalen underströk särskilt att advokaten S. inte var lika oberoende i förhållande till klaganden som en advokat som utövar sin verksamhet vid en annan advokatbyrå än den där hans klient är delägare och att det under dessa omständigheter skulle vara svårare för advokaten S. att effektivt hantera eventuella intressekonflikter mellan sina yrkesmässiga skyldigheter och klientens målsättningar.

25

Tribunalen drog därav i punkt 64 i det överklagade beslutet slutsatsen att advokaten S:s förhållande till advokatbyrån Z. kunde påverka denna advokats oberoende, eftersom advokatbyråns intressen i stor utsträckning sammanföll med PJ:s intressen, och att det därför fanns en risk för att advokaten S:s yrkesmässiga uppfattning, åtminstone delvis, påverkades av hans arbetsmiljö.

26

I punkt 65 i det överklagade beslutet bedömde tribunalen att advokaten S:s yrkesmässiga koppling till PJ när överklagandet ingavs således var av ett sådant slag att det fanns risk för att advokaten S. inte på bästa sätt kunde tillvarata sin viktiga roll som rättsligt biträde.

27

Vad gäller ansökan om att överta talan konstaterade tribunalen i punkt 78 i det överklagade beslutet att i ett fall där den som ansöker om att överta talan är nära kopplad till klaganden, förlorar ansökan om att överta talan sin relevans så snart överklagandet avvisats, på grund av oegentligheter i samband med hur klaganden företräds.

28

I punkt 80 i det överklagade beslutet tillade tribunalen att med hänsyn till att villkoren för att företrädas i enlighet med artikel 19 i stadgan för Europeiska unionens domstol även gäller i samband med en ansökan om att överta talan, är advokaten S., som hade undertecknat ansökan om att överta talan, inte en advokat som är oberoende i förhållande till PC, eftersom det är PJ som driver PC.

29

Tribunalen bedömde således i punkt 81 i det överklagade beslutet att det inte längre fanns anledning att pröva ansökan om övertagande av talan.

30

Den 9 respektive 10 augusti 2018 överklagade både PJ och PC det överklagade beslutet.

31

Domstolens ordförande beslutade den 29 november 2018 att båda målen skulle vilandeförklaras fram till dess att domstolen meddelade dom i de förenade målen Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA (C‑515/17 P och C‑561/17 P).

32

Den 4 februari 2020 meddelade domstolen dom i de ovannämnda målen Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA (C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2020:73).

33

Förfarandet återupptogs genom beslut av den 6 februari 2020.

34

Domstolens ordförande beslutade den 18 maj 2021 att förena de två överklagandena vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.

35

PJ har genom sitt överklagande i mål C‑529/18 P yrkat att domstolen ska

36

PC har genom sitt överklagande i mål C‑531/18 P yrkat att domstolen ska

37

EUIPO och Erdmann & Rossi har i båda målen yrkat att domstolen ska

38

PJ har till stöd för sitt överklagande i mål C‑529/18 P åberopat tre grunder som avser åsidosättande av artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, missuppfattning av sakförhållandena respektive åsidosättande av artikel 47 första och andra styckena i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

39

Även PC har till stöd för sitt överklagande i mål C‑531/18 P åberopat tre grunder som avser den felaktiga bedömningen att det saknades anledning att pröva ansökan om övertagande av talan, åsidosättande av artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol respektive åsidosättande av artikel 47 första och andra styckena i stadgan.

40

Med hänsyn till sambandet mellan den första och andra grunden i mål C‑529/18 P, å ena sidan, och den andra grunden i mål C‑531/18 P, å andra sidan, ska dessa grunder prövas tillsammans.

41

Inom ramen för sin första grund för överklagandet i mål C‑529/18 P, avseende åsidosättande av artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol har PJ anfört att tribunalen felaktigt har tillämpat kravet på att icke-privilegierade parter ska företrädas av en advokat.

42

Enligt PJ har tribunalen gjort en alltför omfattande tolkning av kravet på advokatens oberoende. Denna tolkning motiveras varken av ordalydelsen i eller av innebörden av artikel 19 och finner inte heller stöd i domstolens rättspraxis. Tolkningen är vidare fullkomligt oförutsägbar och står i strid med rättssäkerhetsprincipen.

43

PJ har således för det första anfört att när en klagande är en fysisk person räcker det att den advokat som anförtrotts att företräda personen är en annan fysisk person för att ändamålet med artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol ska anses säkerställt.

44

PJ har påpekat att kravet på att en part ska företrädas av en utomstående person avser dels att förhindra att privatpersoner själva för talan utan att anlita ett ombud, dels att säkerställa att juridiska personers talan förs av en företrädare som är tillräckligt självständig i förhållande till den juridiska person som vederbörande företräder.

45

För det andra anser PJ att även om kriteriet för att bedöma oberoendet hos en advokat som företräder juridiska personer tillämpas i förevarande fall, saknas det helt stöd för att göra en sådan vidsträckt tolkning som tribunalen har gjort. Tribunalen har nämligen felaktigt tolkat den rättspraxis som avser företagsjurister och överskridit gränserna för de situationer som påverkar en advokats oberoende, i den mån då blotta existensen av en ekonomisk anknytning mellan en advokat och dennes klient inte kan räcka för att ett bristande oberoende ska konstateras.

46

Situationen i förevarande fall är inte jämförbar med situation i det mål som gav upphov till domen av den 6 september 2012, Prezes Urzędu Komunikacji Elektronicznej/kommissionen (C‑422/11 P och C‑423/11 P, EU:C:2012:553), som tribunalen har åberopat till stöd för sin bedömning i det överklagade beslutet. PJ:s intressen i egenskap av entreprenör och innehavare av det ifrågavarande varumärket är på intet sätt identiska eller sammanblandade med intressena för advokatbyrån Z, där advokaten S. är verksam. För övrigt finns det ingen risk för att advokaten S. inte ska kunna hindra eventuella konflikter mellan sin roll som en aktör som bistår rättskipningen och PJ:s intressen, eftersom yrkesreglernas syfte just är att förhindra sådana intressekonflikter. PJ har dessutom ingen möjlighet att ge advokaten S. några direktiv, eftersom advokatbyrån Z vanligtvis styrs av den andra delägaren och alla viktiga beslut antas enhälligt.

47

Inom ramen för sin andra grund har PJ anfört att tribunalen har missuppfattat sakförhållandena vid tillämpningen av artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, i den mån bedömningarna gällande advokaten S:s bristande oberoende skulle grundas på antaganden som inte underbyggs av några fakta. Tribunalens bedömning i punkt 63 i det överklagade beslutet gällande de svårigheter advokaten S. kan tänkas möta för att avhjälpa eventuella intressekonflikter mellan sina yrkesmässiga skyldigheter och hans klients målsättningar saknar nämligen stöd.

48

Erdmann & Rossi bestrider de omständigheter som PJ har åberopat vad gäller den sistnämndes inflytande inom advokatbyrån Z och advokaten S:s oberoende. Bolaget anser att kravet på oberoende enligt artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol inte kan anses vara uppfyllt enbart av den anledningen att tyska yrkesregler har efterlevts. Begreppet advokat i den mening som avses i den bestämmelsen ska nämligen tolkas i ljuset av unionsrätten. Bolaget anser att kravet på oberoende i förevarande fall inte var uppfyllt med beaktande av att PJ inte hade befullmäktigat advokaten S. utan advokatbyrån Z i dess egenskap av civilt yrkesmässigt företag. Under förfarandets gång skulle emellertid den yrkesmässiga föreningen handla i delägares och företrädares intressen, på så sätt att det skulle föreligga identitet mellan fullmaktsgivaren och den befullmäktigade.

49

EUIPO har inledningsvis preciserat att i samband med den ansökan om ogiltigförklaring som ingetts av Erdmann & Rossi har överklagandenämnden framhållit att PJ uppenbart agerade i ond tro i den mån han, till nackdel för sin tidigare klient, begärde att det kännetecken som den sistnämnde hade anförtrott honom skulle registreras i hans eget namn. Enligt överklagandenämnden var detta agerande inte förenligt med de avtalsmässiga skyldigheter och de därefter följande skyldigheter som PJ:s förhållande till sin klient medförde.

50

EUIPO har gjort gällande att tribunalen korrekt tolkade de två kriterierna i artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, nämligen att ombudet ska vara utomstående och att denna utomstående ska vara advokat.

51

Även om EUIPO medger att utövandet av advokatyrket i egenskap av anställd kan vara förenligt med yrkesetiska regler, anser denna myndighet emellertid att det oberoende som krävs av en anställd advokat saknas i en situation då klienten är advokatens arbetsgivare, eftersom den sistnämnda kan få svårt att förhindra eventuella intressekonflikter mellan sina yrkesmässiga skyldigheter och dess arbetsgivares målsättningar. Så är även fallet när arbetsgivaren är en juridisk person som är åtskild från klientens fysiska person, men denna är delägare av den juridiska personen. I faktiskt hänseende är det nämligen fysiska personer som fattar besluten, särskilt när dessa agerar i strid med yrkesetiska regler.

52

EUIPO anser för övrigt att förhållandet mellan en delägare och en advokat som är anställd vid advokatbyrån är jämförbart med förhållandet med en företagsjurist. Även om en advokat som är medarbetare i en advokatbyrå kan vara oberoende om yrkesetiska regler efterlevs när advokaten företräder klienter som är utomstående i förhållande till byrån, skulle detta oberoende inte längre existera när en delägare i advokatbyrån där även denna advokat arbetar ska företrädas, särskilt när denna delägare hierarkiskt står över den sistnämnde advokaten.

53

EUIPO anser att i sådana ärenden där det förekommer ett anställningsförhållande eller någon annan form av beroendeställning som kan hindra ett sådant företrädande som avses i artikel 19 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, ska det göras en bedömning i varje enskilt fall. En sådan bedömning ingår emellertid inte i domstolens prövning inom ramen för ett överklagande.

54

Vad beträffar den andra grunden avseende en påstådd missuppfattning av sakförhållandena anser EUIPO att PJ faktiskt har begärt att domstolen ska göra en förnyad prövning av dessa.

55

Vad gäller de invändningar om rättegångshinder som EUIPO har framställt avseende den första och andra grunden för överklagandet i mål C-529/18 P, på grund av att dessa innehåller argument avseende bedömningen av sakförhållandena, ska det erinras om att det följer av artikel 256 FEUF och artikel 58 första stycket i stadgan att tribunalen ensam är behörig dels att fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, dels att bedöma dessa faktiska omständigheter. Bedömningen av de faktiska omständigheterna utgör inte, med undantag för då tribunalen har missuppfattat bevisningen, en rättsfråga som ska prövas av domstolen. När tribunalen har fastställt eller bedömt de faktiska omständigheterna är domstolen, enligt 256 FEUF, behörig att pröva den rättsliga kvalificeringen av dessa omständigheter och de rättsföljder som tribunalen har funnit att denna ska medföra (dom av den 4 februari 2020Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA, C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2020:73, punkt 47).

56

För att i förevarande fall göra en bedömning av det yrkesmässiga förhållandet mellan PJ och hans företrädare, grundade sig tribunalen i förevarande fall på faktiska omständigheter vars kvalificering domstolen kan pröva enligt artikel 19 i stadgan för Europeiska unionens domstol.

57

EUIPO:s invändningar om rättegångshinder ska följaktligen avslås.

58

Vad gäller sakfrågan, föreskrivs, med avseende på frågan hur en part som inte avses i de två första styckena i artikel 19 i stadgan för Europeiska unionens domstol ska företrädas vid unionsdomstolarna, i artikel 19 tredje och fjärde styckena i denna stadga, som är tillämplig på förfarandet vid tribunalen enligt artikel 56 i samma stadga, två separata och kumulativa villkor. Det första villkoret innebär att de parter som inte omfattas av de två första styckena i artikel 19 ska företrädas av en advokat. I det andra villkoret föreskrivs att endast en advokat som är behörig att uppträda inför domstol i någon av medlemsstaterna eller i en annan stat som är part i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet får företräda eller biträda en part vid domstolen (dom av den 4 februari 2020, Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA, C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2020:73, punkt 55 samt där angiven rättspraxis).

59

Vad gäller det andra villkoret framgår det av ordalydelsen i artikel 19 fjärde stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol att innebörden och räckvidden av detta villkor ska tolkas med hänvisning till berörd nationell rätt. I förevarande fall har det inte bestritts att detta villkor iakttogs av den advokat som företrädde PJ vid talan i första instans.

60

Vad däremot gäller det första villkoret, avseende begreppet advokat, har domstolen slagit fast att eftersom artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol inte innehåller någon hänvisning till medlemsstaternas nationella rätt ska detta begrepp tolkas självständigt och enhetligt i hela unionen, med beaktande inte bara av denna bestämmelses ordalydelse utan även dess sammanhang och syfte (dom av den 4 februari 2020, Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA, C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2020:73, punkt 57 samt där angiven rättspraxis).

61

Såsom tribunalen har angett i punkt 52 i det överklagade beslutet framgår det i detta avseende av ordalydelsen i artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och särskilt av användningen av ordet ”företräda”, att en ”part”, i den mening som avses i denna bestämmelse, oavsett dennes ställning, inte är behörig att företräda sig själv vid en unionsdomstol, utan måste anlita en utomstående person. En ansökan som undertecknats av sökanden själv kan således inte räcka för att väcka talan, och detta även om sökanden är en advokat som är behörig att uppträda inför nationell domstol (dom av den 4 februari 2020, Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA, C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2020:73, punkterna 58 och 59 samt där angiven rättspraxis).

62

Ovannämnda bedömningar bekräftas av det sammanhang i vilket artikel 19 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol ingår. Det framgår nämligen uttryckligen av denna bestämmelse att en part som inte avses i de två första styckena i denna artikel endast kan företrädas av en advokat, medan de parter som avses i de två första styckena i denna artikel kan företrädas av ett ombud, som i förekommande fall, kan låta sig biträdas av en rådgivare eller en advokat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 februari 2020, Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA, C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2020:73, punkt 60).

63

Denna bedömning stöds av syftet med att låta de parter som inte avses i de två första styckena i artikel 19 i stadgan för Europeiska unionens domstol företrädas av en advokat, vilket för det första är att förhindra att privata parter själva uppträder inför domstol utan att anlita en mellanhand och, å andra sidan, att säkerställa att juridiska personer försvaras av någon som är tillräckligt oberoende av den juridiska person som vederbörande företräder (dom av den 4 februari 2020, Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA, C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2020:73, punkt 61 samt där angiven rättspraxis).

64

Domstolen har i detta hänseende påpekat att syftet med en advokats uppdrag att företräda klienten, så som det avses i artikel 19 tredje och fjärde styckena i stadgan för Europeiska unionens domstol och som ska utövas med hänsyn till intresset av en god rättskipning, framför allt är att helt oberoende på bästa sätt skydda och försvara huvudmannens intressen med iakttagande av lag och yrkesetiska regler (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 februari 2020, Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA, C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2020:73, punkt 62).

65

Kravet på advokatens ”oberoende” är visserligen ett begrepp som utvecklades i det sammanhang som avser handlingars konfidentialitet inom konkurrensärenden. I den rättspraxis som anges ovan i punkterna 53 och 63 i det överklagade beslutet påpekas i detta avseende att advokaten har en roll som medarbetare i rättvisans tjänst och i sakens övergripande intresse ska biträda klienten i enlighet med dennes behov (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 maj 1982, AM & S Europe/kommissionen, 155/79, EU:C:1982:157, punkt 24, och dom av den 14 september 2010, Akzo Nobel Chemicals och Akcros Chemicals/kommission m.fl., C‑550/07 P, EU:C:2010:512, punkt 42). Det kan emellertid konstateras att betydelsen av begrepp har utvecklats vad gäller hur parter företräds vid unionsdomstolen. Det främsta kriteriet är numera att på bästa sätt skydda och försvara huvudmannens intressen med iakttagande av lag och yrkesetiska regler (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 februari 2020, Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA, C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2020:73, punkt 62).

66

Enligt domstolens rättspraxis definieras begreppet advokatens oberoende inte bara negativt, det vill säga genom avsaknaden av ett anställningsförhållande, utan även positivt, det vill säga genom en hänvisning till yrkesregler (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 februari 2020, Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA, C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2020:73, punkt 63 samt där angiven rättspraxis).

67

Såsom tribunalen erinrade om i punkt 54 i det överklagade beslutet, förutsätter kravet på advokatens oberoende ställning i det särskilda sammanhang i vilket artikel 19 i stadgan för Europeiska unionens domstol ingår, nödvändigtvis att det inte föreligger något anställningsförhållande mellan advokaten och dennes klient.

68

Detta resonemang gäller, såsom tribunalen har framhållit i punkt 55 i det överklagade beslutet, med samma styrka i en situation där en advokat är anställd av en enhet som är knuten till den part som han eller hon företräder (dom av den 6 september 2012, Prezes Urzędu Komunikacji Elektronicznej/kommissionen, C‑422/11 P och C‑423/11 P, EU:C:2012:553, punkt 25).

69

Vad gäller den positiva definitionen av kravet på advokatens oberoende ställning har domstolen uttryckligen angett att denna skyldighet inte ska omfatta samtliga band som en advokat kan ha med klienten, utan sådana band som uppenbart påverkar advokatens förmåga att utföra sitt uppdrag som försvarare för att tillvarata klientens intressen på bästa sätt, med iakttagande av lag och yrkesetiska regler (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 februari 2020, Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA, C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2020:73, punkterna 62‐64).

70

Det är mot bakgrund av dessa överväganden som domstolen ska bedöma huruvida talan kan vinna bifall såvitt avser den första och andra grunden för överklagandet i mål C‑529/18 P och den andra grunden för överklagandet i mål C‑531/18 P.

71

Tribunalen har i detta avseende i punkterna 54 och 55 i det överklagade beslutet i huvudsak bedömt att den omständigheten att en advokat är bunden till klaganden genom ett civilrättsligt avtal ska jämställas med ett anställningsförhållande vid prövningen av advokatens oberoende och att denna omständighet tyder på att advokaten inte är oberoende.

72

Enbart den omständigheten att det föreligger ett civilrättsligt avtal mellan advokaten och dennes klient är, såsom domstolen redan har slagit fast, inte tillräckligt för att bedöma att denna advokat befinner sig i en situation som uppenbart påverkar advokatens förmåga att oberoende utföra sitt uppdrag att tillvarata klientens intressen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 februari 2020, Uniwersytet Wrocławski och Polen/REA, C‑515/17 P och C‑561/17 P, EU:C:2020:73, punkterna 66 och 67).

73

Tribunalen har dessutom gjort en felaktig tolkning av kravet på oberoende i den mening som avses i artikel 19 i stadgan för Europeiska unionens domstol, när den i punkt 57 i det överklagade beslutet bedömde att kravet på att företrädas av en oberoende tredje part inte kunde förstås så, att det endast syftar till att förhindra att huvudmannen företräds av sina anställda eller av personer som är ekonomiskt beroende av denne, utan att det är ett mer generellt krav vars iakttagande ska prövas i varje enskilt fall.

74

För att beakta syftet med advokatens uppdrag att företräda en klient ska det krav på oberoende som enligt unionsrätten åläggs icke-privilegierade parters ombud tolkas så, att de fall där talan inte kan tas upp till sakprövning på grund av brister i hur klienten företräds ska begränsas till situationer där det förefaller vara uppenbart att advokaten inte kan utföra sitt uppdrag att tillvarata klientens intressen på bästa sätt, på så sätt att det ligger i den sistnämndes intresse att advokaten fråntas sitt uppdrag.

75

Domstolen erinrar emellertid om att ett överklagande ska ogillas om en dom från tribunalen innehåller domskäl som visar på ett åsidosättande av unionsrätten, men domslutet är riktigt enligt andra rättsliga grunder (dom av den 22 september 2020, Österrike/kommissionen, C‑594/18 P, EU:C:2020:742, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

76

Det är i förevarande fall ostridigt att PJ, som är advokat och utövar en parallell verksamhet som består i varumärkeslicensiering, befullmäktigade advokatbyrån Z, som är ett civilrättsligt yrkesföretag där han är en av de två grundarna och delägare, att företräda honom i ett domstolsförfarande gällande ett varumärke som han är innehavare av, och att advokaten S., som är verksam i advokatbyrån i egenskap av medarbetare, anförtroddes detta uppdrag.

77

Efter att i punkterna 62 och 63 i det överklagade beslutet ha analyserat strukturen i advokatbyrån Z och gången för beslutsfattande inom denna byrå, bedömde tribunalen i punkt 63 i detta beslut att PJ utövade en faktisk kontroll över besluten i advokatbyrån avseende advokaten S. och att denna omständighet innebar att advokaten S., trots de etiska regler som gäller advokatyrket, i förhållande till PJ inte åtnjöt samma oberoende som en advokat i en annan advokatbyrå än den där hans klient var delägare.

78

Det kan i detta avseende konstateras att det förhållande som förenar advokaten S. med advokatbyrån Z, eller till och med PJ i egenskap av delägare i denna byrå, inte kan kvalificeras som ett anställningsförhållande som innebär en total avsaknad av oberoende såsom framgår av punkterna 66‐68 i denna dom.

79

Som bekant kan advokatyrket nämligen utövas under många olika former, vilka kan vara allt från en individuell advokat som agerar enskilt till stora internationella advokatbyråer. Det ankommer på de advokater som arbetar tillsammans att definiera sina arbetssätt och deras avtalsmässiga förhållanden kan till och med vara anställningsförhållanden, så länge lagen, nationella yrkesregler och tillämpliga yrkesetiska regler tillåter det. Det måste emellertid antas att en advokat som är medarbetare i en byrå, även om han utövar sitt yrke inom ramen för ett anställningsavtal, uppfyller samma krav på oberoende som en advokat som utför sina uppdrag enskilt eller i egenskap av delägare i en advokatbyrå.

80

Även om en advokat som är medarbetare i en advokatbyrå i princip antas uppfylla kraven på oberoende i den mening som avses i artikel 19 i stadgan för Europeiska unionens domstol, oavsett om vederbörande utför sina uppdrag inom ramen för ett anställningsavtal eller för någon annans räkning, måste viss åtskillnad göras beroende på situationen för den klient som företräds.

81

Medan inga särskilda problem vad gäller oberoende uppstår i en situation där klienten är en fysisk eller juridisk person som är utomstående i förhållande till den advokatbyrå där den ifrågavarande medarbetaren utövar sitt yrke, gäller detta inte en situation där klienten, som är en fysisk person, själv är delägare och en av byråns grundare, och som av denna anledning kan utöva en faktisk kontroll över medarbetaren. Förhållandet mellan den advokat som är medarbetare och den klient som är delägare måste i denna sistnämnda situation anses vara sådant att det uppenbarligen påverkar advokatens oberoende.

82

Av ovanstående överväganden, och genom att tribunalens skäl ersätts, följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den första och andra grunden för överklagandet i mål C‑529/18 P eller den andra grunden för överklagandet i mål C‑531/18 P.

83

Inom ramen för sin tredje grund för överklagandet i mål C‑529/18 P, avseende åsidosättande av artikel 47 första och andra styckena i stadgan har PJ anfört att den vidsträckta tolkning som tribunalen har gjort medför betydande följder, inte bara för det fria utövandet av advokatyrket i Europa, men även vad gäller de grundläggande rättigheterna för enskilda som förnekas ett effektivt domstolsskydd. Det resonemang som PJ har anfört till stöd för den tredje grunden i mål C‑531/18 är i princip detsamma.

84

PJ har gjort gällande att det överklagade beslutet begränsar rätten till ett effektivt domstolsskydd i den mån denna rätt innefattar en verklig tillgång till domstolsprövning. PJ har i detta avseende förklarat att om tribunalen inom rimlig tid hade informerat honom om eventuella brister vad gäller hans rättsliga ombud hade han i tid kunnat anförtro en annan advokat detta uppdrag.

85

Såväl Erdmann & Rossi som EUIPO anser att det i förevarande fall inte föreligger något åsidosättande av rätten till ett effektivt domstolsskydd.

86

Principen om ett effektivt domstolsskydd för enskildas rättigheter enligt unionsrätten, till vilken artikel 19.1 andra stycket FEU hänvisar, utgör en allmän unionsrättslig princip som har sitt ursprung i medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner. Denna princip är nu uttryckt i artikel 47 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 november 2019, ECB m.fl./Trasta Komercbanka m.fl., C‑663/17 P, C‑665/17 P och C‑669/17 P, EU:C:2019:923, punkt 55 samt där angiven rättspraxis).

87

Det effektiva domstolsskyddet för en fysisk person som, såsom PJ, är innehavare av ett varumärke som är föremål för en ansökan om ogiltighetsförklaring säkerställs genom den rätt som denna person har att väcka talan vid unionsdomstolen mot det beslut om ogiltighetsförklaring som överklagandenämnden vid EUIPO har antagit.

88

Vad gäller möjligheten till rättelse följer det av domstolens rättspraxis att även om det är riktigt att det i stadgan för Europeiska unionens domstol och tribunalens rättegångsregler föreskrivs en möjlighet att vidta rättelse av en ansökan som inte uppfyller vissa formkrav, anges inte åsidosättande av skyldigheten att låta sig företrädas av en advokat som är behörig att uppträda inför domstol i en medlemsstat eller i en annan stat som har anslutit sig till EES-avtalet bland de krav med avseende på vilka rättelse kan vidtas efter utgången av tidsfristen för talans väckande, i enlighet med artikel 21 andra stycket i denna stadga och artikel 44.6 i dessa rättegångsregler, numera artikel 78.6 i rättegångsreglerna (beslut av den 27 november 2007, Diy-Mar Insaat Sanayi ve Ticaret och Akar/kommissionen, C‑163/07 P, EU:C:2007:717, punkt 26, samt av den 20 februari 2008, Comunidad Autónoma de Valencia/kommissionen, C‑363/06 P, ej publicerat, EU:C:2008:99, punkt 34).

89

Enligt artikel 55.3 i tribunalens rättegångsregler är det visserligen möjligt att utse ett nytt ombud för en part när tribunalen har beslutat att det ombud som ursprungligen hade utsetts ska avstängas eftersom tribunalen anser att ombudets uppträdande, i enlighet med artikel 55.1 i dessa rättegångsregler, är oförenligt med tribunalens värdighet eller med kraven på god rättskipning.

90

I ett sådant fall som det som beskrivs i punkt 81 i förevarande dom föreskrivs emellertid varken i tribunalens rättegångsregler eller i stadgan för Europeiska unionens domstol för närvarande någon skyldighet att underrätta den som väckt talan eller att säkerställa att denna kan utse ett nytt ombud under förfarandets gång.

91

Av ovanstående överväganden följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den tredje grunden för överklagandet i mål C‑529/18 P eller den tredje grunden för överklagandet i mål C‑531/18 P.

92

Inom ramen för den första grunden i mål C‑531/18 P har PC bestritt tribunalens bedömning att det inte längre fanns anledning att pröva ansökan om övertagande av talan till förmån för PC.

93

Erdmann & Rossi och EUIPO anser att talan inte kan vinna bifall såvitt avser denna grund.

94

Med beaktande av att lagenligheten av tribunalens beslut att PJ:s talan inte kan tas upp till sakprövning på grund av att denna saknar giltigt rättsligt ombud har bekräftats av förevarande dom, ska ansökan om övertagande av talan anses ha förlorat sitt ändamål. Det finns således inte längre anledning att pröva denna ansökan.

95

Talan kan således inte heller vinna bifall såvitt avser den första grunden för överklagandet i mål C‑531/18 P.

96

Av det ovan anförda följer att överklagandet ska ogillas i sin helhet.

97

Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats.

98

Såväl Erdmann & Rossi som EUIPO har yrkat att PJ och PC ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom PJ och PC har tappat målet, ska de förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i målen om överklagande och i förfarandena vid tribunalen.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande: