–

TB, genom G. Győző, ügyvéd,

–

Ungerns regering, genom M.Z. Fehér och G. Tornyai, båda i egenskap av ombud,

–

Nederländernas regering, genom C. Schillemans och M. Bulterman, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom A. Tokár, C. Cattabriga och M. Condou‑Durande, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 4.2 och 4.3 samt artikel 10.2 i rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening (EUT L 251, 2003, s. 12).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan TB och Bevándorlási és Menekültügyi Hivatal (Immigrations- och asylmyndigheten, Ungern) angående myndighetens avslag på ansökan om uppehållstillstånd för familjeåterförening avseende TB:s syster.

3

I skälen 2, 4 och 8 i direktiv 2003/86 anges följande:

…

…

4

Artikel 1 i nämnda direktiv har följande lydelse:

”Syftet med detta direktiv är att fastställa villkor för utövandet av rätten till familjeåterförening för tredjelandsmedborgare som vistas lagligen på medlemsstaternas territorier.”

5

Artikel 3.5 i direktivet har följande lydelse:

”Detta direktiv skall inte påverka medlemsstaternas möjligheter att anta eller behålla förmånligare bestämmelser.”

6

I artikel 4 i samma direktiv föreskrivs följande i punkterna 1–3:

”1.   Medlemsstaterna skall, enligt detta direktiv och med iakttagande av villkoren i kapitel IV och i artikel 16, tillåta inresa och vistelse för följande familjemedlemmar:

…

2.   Medlemsstaterna får i lag eller annan författning, enligt detta direktiv och med iakttagande av villkoren i kapitel IV, tillåta inresa och vistelse för följande familjemedlemmar:

3.   Medlemsstaterna får i lag eller annan författning, enligt detta direktiv och med iakttagande av villkoren i kapitel IV, tillåta inresa och vistelse för en ogift partner som är tredjelandsmedborgare och som har ett vederbörligen styrkt varaktigt förhållande med referenspersonen eller för en tredjelandsmedborgare som har familjeband med referenspersonen i form av ett registrerat partnerskap enligt artikel 5.2 samt för ogifta underåriga barn, även adopterade barn, samt ogifta myndiga barn som av hälsoskäl bevisligen inte kan försörja sig själva, till dessa personer.

Medlemsstaterna får besluta att registrerad partner skall behandlas som make/maka i fråga om familjeåterförening.”

7

I artikel 10 i direktiv 2003/86, som återfinns i kapitel V med rubriken ”Familjeåterförening för flyktingar”, föreskrivs följande:

”1.   Artikel 4 skall tillämpas på definitionen av familjemedlemmar, med undantag av artikel 4.1 tredje stycket som inte skall tillämpas på barn till flyktingar.

2.   Medlemsstaterna får tillåta familjeåterförening för andra familjemedlemmar än de som anges i artikel 4, om de är beroende av flyktingen för sin försörjning.”

3.   Om en flykting är underårig utan medföljande vuxen

8

Artikel 17 i direktivet har följande lydelse:

”Om en ansökan om familjeåterförening avslås, om ett uppehållstillstånd återkallas eller inte förnyas, eller om det beslutats att referenspersonen eller dennes familjemedlemmar skall utvisas, skall medlemsstaterna ta vederbörlig hänsyn till arten och stabiliteten av den berörda personens familjeband och varaktigheten av vistelsen i medlemsstaten samt förekomsten av familjemässig, kulturell eller social anknytning till ursprungslandet.”

9

I 19 § harmadik országbeli állampolgárok beutazásáról és tartózkodásáról szóló 2007. évi II. törvény (lag II av år 2007 om inresa och vistelse för tredjelandsmedborgare) (nedan kallad 2007 års lag) föreskrivs följande:

”1.   En tredjelandsmedborgare kan beviljas uppehållstillstånd för familjeåterförening om denne är familjemedlem till en tredjelandsmedborgare som har uppehållstillstånd, inresetillstånd, bosättningstillstånd, ett tillfälligt bosättningstillstånd, ett nationellt permanent uppehållstillstånd eller ett permanent EG‑uppehållstillstånd, eller till en person som med stöd av särskild lag har ett bosättningskort eller ett kort för permanent bosättning (nedan allmänt kallad referenspersonen).

…

4.   Uppehållstillstånd för familjeåterförening kan beviljas

10

Den 7 september 2015 beviljades TB flyktingstatus av behörig ungersk myndighet. Den 12 januari 2016 ingav TB:s syster en ansökan till Ungerns diplomatiska representation i Teheran (Iran) om uppehållskort för att kunna få till stånd en familjeåterförening med TB och om visering för att kunna hämta ut uppehållskortet.

11

Myndigheten i första instans avslog ansökan. Avslagsbeslutet fastställdes av myndigheten i andra instans. Som skäl härför angavs, för det första, att TB:s syster, i syfte att erhålla uppehållskort, hade lämnat oriktiga uppgifter till den behöriga myndigheten. För det andra ansågs det att hon, med beaktande av hennes kvalifikationer och hälsotillstånd, inte hade visat att hon av hälsoskäl inte kunde försörja sig själv till följd av den depression som hon, enligt den medicinska dokumentationen som bifogats ansökan, led av och som medförde att hon behövde regelbunden medicinsk behandling.

12

TB överklagade avslagsbeslutet till den hänskjutande domstolen. Till stöd för sitt överklagande anförde TB bland annat att den regel som föreskrivs i 19 § punkt 4 b i 2007 års lag, enligt vilken syskon till en person med flyktingstatus kan beviljas uppehållstillstånd för familjeåterförening under förutsättning att syskonet av hälsoskäl inte kan försörja sig själv, utgör ett åsidosättande av artikel 10.1 och 10.2 i direktiv 2003/86.

13

Den hänskjutande domstolen, som hyser tvivel vad gäller frågan om nämnda regel är förenlig med artikel 10.2 i direktiv 2003/86, har angett att det villkor som föreskrivs i 19 § punkt 4 b i 2007 års lag inte stämmer överens med villkoret i nämnda artikel 10.2. Enligt den sistnämnda bestämmelsen får medlemsstaterna tillåta familjeåterförening för andra familjemedlemmar än de som anges i artikel 4 i direktivet, såsom syskon till en flykting, under förutsättning att de är ”beroende av flyktingen för sin försörjning”. Villkoret enligt nämnda 19 § punkt 4 b motsvarar således det villkor som i artikel 4.2 b och 4.3 i direktiv 2003/86 föreskrivs vad gäller familjeåterförening för ogifta myndiga barn till referenspersonen eller dennes make eller maka och gemensamma ogifta myndiga barn till referenspersonen och dennes make eller maka, men inte för syskon till flyktingen.

14

Den hänskjutande domstolen vill därför, för det första, få klarhet i huruvida artikel 10.2 i direktiv 2003/86 utgör hinder för att en medlemsstat, som använder sig av möjligheten enligt denna bestämmelse på så sätt att den tillåter familjeåterförening för andra familjemedlemmar än de som anges i artikel 4 i direktivet, uppställer andra villkor för sådan familjeåterförening än de som föreskrivs i den förstnämnda bestämmelsen.

15

I det avseendet har den hänskjutande domstolen angett att Kúria (Högsta domstolen, Ungern) i en tidigare dom fann – utan att ställa en tolkningsfråga till EU-domstolen – att den frågan skulle besvaras nekande och att 19 § punkt 4 b i 2007 års lag således inte innebar ett åsidosättande av nämnda artikel 10.2.

16

Den hänskjutande domstolen anser emellertid att medlemsstaterna enligt artikel 10.2 i direktiv 2003/86 visserligen får tillåta familjeåterförening för familjemedlemmar som inte anges i artikel 4 i direktivet och således avvika från den definition av begreppet familjemedlem som ges i den artikeln. De får däremot inte avvika från det villkor i nämnda artikel 10.2 som innebär att dessa familjemedlemmar kan beviljas familjeåterförening om de är beroende av flyktingen för sin försörjning.

17

För det fall den fråga som nämnts i punkt 14 ovan ska besvaras jakande vill den hänskjutande domstolen, för det andra, få klarhet i hur begreppet ”person som är beroende för sin försörjning” enligt direktiv 2003/86 ska tolkas.

18

I det avseendet har den hänskjutande domstolen påpekat att artikel 10.2 i nämnda direktiv, i rättegångsspråkets version, avser familjemedlemmar som är beroende av flyktingen för sin försörjning (a menekült eltartottjai) medan den engelska språkversionen av denna bestämmelse avser personer som befinner sig i ett beroendeförhållande till flyktingen (dependent on the refugee). Den hänskjutande domstolen undrar om dessa båda uttryck är helt likvärdiga.

19

Den undrar vidare om tolkningen av begreppet person som är beroende för sin försörjning förutsätter en helhetsbedömning av de olika omständigheter som kännetecknar beroendeförhållandet eller om det räcker att en enda av dessa omständigheter är för handen, exempelvis den omständigheten att familjemedlemmen av hälsoskäl inte kan försörja sig själv för att en medlemsstat, på grundval av denna enda omständighet och utan att göra någon individuell bedömning av familjemedlemmens situation, ska kunna anse att en familjemedlem som inte uppfyller detta kriterium inte är beroende av referenspersonen för sin försörjning. I det avseendet har den hänskjutande domstolen angett att Kúria (Högsta domstolen) anser att det följer av EU-domstolens praxis att begreppet ”beroende för sin försörjning” inte endast innebär ett beroende i materiellt hänseende utan även ett fysiskt och känslomässigt beroende. Det rör sig således om ett komplext beroendeförhållande där det materiella beroendet endast är en aspekt.

20

För det fall den fråga som nämnts i punkt 14 ovan ska besvaras nekande undrar den hänskjutande domstolen, för det tredje, om det står medlemsstaterna fritt att föreskriva vilka villkor som helst, inklusive de villkor som föreskrivs i artikel 4.2 och 4.3 i direktiv 2003/86. Om så är fallet, vill den hänskjutande domstolen få klarhet i räckvidden av villkoret i artikel 4.3, som avser den omständigheten att de berörda familjemedlemmarna av hälsoskäl bevisligen inte kan försörja sig själva.

21

Mot denna bakgrund beslutade Fővárosi Közigazgatási és Munkaügyi Bíróság (Förvaltnings- och arbetsdomstolen i Budapest, Ungern) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

22

Den ungerska regeringen anser att tolkningsfrågorna är hypotetiska och därför inte kan tas upp till prövning. Frågorna grundar sig nämligen på det felaktiga antagandet att Ungern har genomfört artikel 10.2 i direktiv 2003/86 genom att anta 19 § punkt 4 b i 2007 års lag, trots att denna medlemsstat inte har lämnat någon sådan underrättelse till kommissionen enligt artikel 20 i direktivet.

23

Det ska i detta avseende erinras om att det uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. Domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av den nationella domstolen avser tolkningen av en unionsbestämmelse (dom av den 10 december 2018, Wightman m.fl., C‑621/18, EU:C:2018:999, punkt 26).

24

Av detta följer att frågor som rör unionsrätten presumeras vara relevanta. En tolkningsfråga från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av en unionsbestämmelse inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet, då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 10 december 2018, Wightman m.fl., C‑621/18, EU:C:2018:999, punkt 27).

25

I förevarande fall ska det betonas att det enligt den hänskjutande domstolen var den ungerska lagstiftarens avsikt vid antagandet av 19 § punkt 4 i 2007 års lag att genomföra artikel 10.2 i direktiv 2003/86, vilken lämnar en valfrihet åt medlemsstaterna som utgör en integrerad del av det system som inrättas genom direktivet (se i detta avseende, analogt, dom av den 21 december 2011, N.S. m.fl., C‑411/10 och C‑493/10, EU:C:2011:865, punkterna 65–68).

26

Det ankommer på domstolen, i enlighet med fördelningen av behörighet mellan unionsdomstolen och de nationella domstolarna, att beakta den faktiska och rättsliga bakgrunden till tolkningsfrågorna, såsom den angetts i beslutet om hänskjutande. Oaktat de invändningar som framförts av den ungerska regeringen mot den tolkning av den nationella rätten som valts av den hänskjutande domstolen, ska förevarande begäran om förhandsavgörande således prövas utifrån den domstolens tolkning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 juni 2016, New Valmar, C‑15/15, EU:C:2016:464, punkt 25).

27

Den omständigheten att Ungern inte, i enlighet med artikel 20 i direktiv 2003/86, har underrättat kommissionen om att nämnda 19 § punkt 4 b utgör en åtgärd för införlivande av artikel 10.2 i samma direktiv påverkar inte denna bedömning. Det räcker nämligen inte att en nationell åtgärd inte har anmälts till kommissionen av den berörda medlemsstaten för att det ska anses att åtgärden inte innebär ett genomförande av en direktivbestämmelse.

28

Invändningen om rättegångshinder ska således ogillas.

29

Det ska dessutom påpekas att den hänskjutande domstolen, genom den andra och den tredje frågan, även har bett EU-domstolen att uttala sig om hur artikel 4.2 och 4.3 i direktiv 2003/86 ska tolkas.

30

Dessa bestämmelser avser emellertid situationer som skiljer sig från den som är i fråga i det nationella målet, eftersom de rör familjeåterförening för andra familjemedlemmar till en flykting än dennes syster.

31

Enbart den omständigheten att den ungerska lagstiftaren vid genomförandet av artikel 10.2 i direktiv 2003/86 använde en formulering som liknar den som förekommer i artikel 4.2 och 4.3 i det direktivet räcker inte för att motivera en begäran om tolkning av dessa bestämmelser. Den hänskjutande domstolen har nämligen inte gjort gällande, i begäran om förhandsavgörande, att den ungerska lagstiftaren hade för avsikt att göra en direkt och ovillkorlig hänvisning till dessa bestämmelser vid antagandet av 19 § punkt 4 b i 2007 års lag (se, i detta avseende, dom av den 18 oktober 2012, Nolan, C‑583/10, EU:C:2012:638, punkt 47, och dom av den 7 november 2018, C och A, C‑257/17, EU:C:2018:876, punkt 33).

32

Det saknas följaktligen skäl att i förevarande mål tolka artikel 4.2 och 4.3 i direktiv 2003/86.

33

Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, vilka ska prövas gemensamt, för att få klarhet i huruvida artikel 10.2 i direktiv 2003/86 ska tolkas så, att den utgör hinder för att en medlemsstat endast tillåter familjeåterförening för systern till en flykting om hon av hälsoskäl inte kan försörja sig själv.

34

Enligt artikel 1 i direktiv 2003/86 är syftet med direktivet att fastställa villkor för utövandet av rätten till familjeåterförening för tredjelandsmedborgare som vistas lagligen på medlemsstaternas territorier.

35

I artikel 4 i direktivet anges de familjemedlemmar till en tredjelandsmedborgare i fråga om vilka medlemsstaterna ska, eller efter omständigheterna får, bevilja en rätt till familjeåterförening enligt direktivet.

36

Det framgår emellertid av skäl 8 i samma direktiv att detta ger flyktingar förmånligare villkor för att utöva sin rätt till familjeåterförening, eftersom deras situation bör ges särskild uppmärksamhet med anledning av de skäl som tvingat dem att fly från sitt land och hindrar dem från att leva ett normalt familjeliv där (dom av den 12 april 2018, A och S, C‑550/16, EU:C:2018:248, punkt 32).

37

Ett av dessa förmånligare villkor anges i artikel 10.2 i direktiv 2003/86.

38

Samtidigt som det i artikel 10.1 i direktivet anges att artikel 4 i detsamma är tillämplig på flyktingar – med undantag av det förbehåll som följer av artikel 4.1 tredje stycket, vilket inte gäller för barn till flyktingar – tillåter nämligen artikel 10.2 i samma direktiv dessutom att medlemsstaterna medger rätt till familjeåterförening i den mening som avses i direktivet för andra familjemedlemmar till flyktingen än de som anges i nämnda artikel 4.

39

Det ska emellertid för det första understrykas att artikel 10.2 i direktivet är en fakultativ bestämmelse. Denna bestämmelse överlåter sålunda på medlemsstaterna att efter eget skön besluta om en sådan utvidgning av den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2003/86 som bestämmelsen tillåter.

40

Såsom generaladvokaten i allt väsentligt har angett i punkt 37 i sitt förslag till avgörande lämnar dessutom nämnda artikel 10.2 medlemsstaterna ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att fastställa vilka andra medlemmar av flyktingens familj, utöver de som anges i artikel 4 i direktivet, i fråga om vilka medlemsstaterna önskar tillåta familjeåterförening med den flykting som vistas på deras territorium.

41

För det andra ska det betonas att det handlingsutrymme som tillkommer medlemsstaterna vid genomförandet av artikel 10.2 i direktiv 2003/86 dock avgränsas genom det villkor som uppställs för nämnda genomförande i den bestämmelsen. Det framgår nämligen av själva ordalydelsen av nämnda artikel 10.2 att medlemsstaterna får tillåta familjeåterförening för andra familjemedlemmar än de som anges i artikel 4 i direktiv 2003/86, om de är beroende av flyktingen för sin försörjning.

42

Om detta villkor inte ska förlora all sin ändamålsenliga verkan måste artikel 10.2 i direktiv 2003/86 således tolkas på så sätt, att det utgör hinder för att en medlemsstat tillåter familjeåterförening för en familjemedlem till en flykting som inte anges i artikel 4 i direktivet när denna familjemedlem inte är beroende av flyktingen för sin försörjning. En nationell lagstiftning som inte iakttar detta villkor skulle strida mot syftena med direktiv 2003/86 i så måtto att den skulle tillåta att personer som inte uppfyller kraven ändå beviljas den ställning som följer av direktivet (se, analogt, dom av den 27 juni 2018, Diallo, C‑246/17, EU:C:2018:499, punkt 55, och dom av den 23 maj 2019, Bilali, C‑720/17, EU:C:2019:448, punkt 44).

43

Detta konstaterande påverkar emellertid inte den möjlighet som medlemsstaterna ges i artikel 3.5 i direktivet att, på grundval av enbart nationell rätt, bevilja inresa och vistelse på förmånligare villkor.

44

Vad vidare gäller den innebörd som ska ges villkoret att en person ska vara ”beroende av flyktingen för sin försörjning” ska det erinras om att det följer såväl av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen, att ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde, i regel ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela Europeiska unionen (dom av den 29 juli 2019, Spiegel Online, C‑516/17, EU:C:2019:625, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

45

Artikel 10.2 i direktiv 2003/86 innehåller inte någon hänvisning till medlemsstaternas nationella rätt vad gäller nämnda villkor och det ska därför ges en självständig och enhetlig tolkning.

46

I det avseendet ska det påpekas att domstolen redan har tolkat det villkor som innebär att familjemedlemmen ska vara beroende av referenspersonen för sin försörjning i ett sammanhang som rör Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77, och rättelser i EUT L 229, 2004, s. 35 samt i EUT L 197, 2005, s. 34).

47

För att en familjemedlem ska anses vara ”beroende för sin försörjning” av den unionsmedborgare som har uppehållsrätt krävs enligt denna rättspraxis att det har styrkts att det föreligger ett faktiskt beroendeförhållande. Detta beroendeförhållande följer av en faktisk situation som kännetecknas av att familjemedlemmens materiella försörjning tryggas av den som har uppehållsrätt (dom av den 19 oktober 2004, Zhu och Chen, C‑200/02, EU:C:2004:639, punkt 43, dom av den 8 november 2012, Iida, C‑40/11, EU:C:2012:691, punkt 55, dom av den 16 januari 2014, Reyes, C‑423/12, EU:C:2014:16, punkterna 20 och 21, och dom av den 13 september 2016, Rendón Marín, C‑165/14, EU:C:2016:675, punkt 50).

48

För att avgöra huruvida ett sådant beroendeförhållande är för handen, ska den mottagande medlemsstaten bedöma om familjemedlemmen, mot bakgrund av dennes ekonomiska och sociala situation, inte är i stånd att sörja för sina grundläggande behov. Behovet av materiellt bistånd måste ha förelegat i familjemedlemmens ursprungsland eller i det land varifrån han eller hon kom vid tidpunkten för ansökan om att få ansluta sig till unionsmedborgaren i fråga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 januari 2007, Jia, C‑1/05, EU:C:2007:1, punkt 37, och dom av den 16 januari 2014, Reyes, C‑423/12, EU:C:2014:16, punkterna 22 och 30).

49

Denna rättspraxis ska beaktas vid tolkningen av begreppet familjemedlem som är ”beroende för sin försörjning” i den mening som avses i direktiv 2003/86. Direktiven 2004/38 och 2003/86 har nämligen liknande mål i det att de strävar efter att säkerställa eller underlätta familjeåterförening, i den mottagande medlemsstaten, för medborgare i andra medlemsstater eller tredjelandsmedborgare som vistas där lagligen.

50

Det ska emellertid även beaktas att, såsom erinras om i skäl 8 i direktiv 2003/86, och såsom redan framgår av punkt 35 ovan, situationen för flyktingar bör ges särskild uppmärksamhet. Flyktingar har nämligen tvingats att fly från sitt land och kan inte ha ett normalt familjeliv där. De har eventuellt skiljts från sin familj under en lång period innan de beviljas flyktingstatus och det är ofta omöjligt eller farligt för flyktingar eller deras familjemedlemmar att inge officiella handlingar eller kontakta ursprungslandets myndigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 november 2018, K och B, C‑380/17, EU:C:2018:877, punkt 53, och dom av den 13 mars 2019, E., C‑635/17, EU:C:2019:192, punkt 66).

51

Ett krav på att flyktingen, vid den tidpunkt då ansökan om familjeåterförening lämnas in, faktiskt tryggar familjemedlemmens materiella försörjning i ursprungslandet eller i det land som familjemedlemmen kommer ifrån skulle kunna få till följd att familjemedlemmar till flyktingen, vilka verkligen är beroende av denne, undantas från tillämpningsområdet för artikel 10.2 i direktiv 2003/86 enbart av det skälet att flyktingen inte kan, eller inte längre kan, trygga den materiella försörjning som krävs för att de ska kunna tillgodose sina grundläggande behov i deras ursprungsland eller i det land de kommer från. Det kan inte uteslutas att flyktingen inte kan, eller inte längre kan, trygga försörjningen på detta sätt till följd av omständigheter utom dennes kontroll, exempelvis att det är praktiskt omöjligt att skicka nödvändiga medel eller att flyktingen är rädd att äventyra sina familjemedlemmars säkerhet genom att kontakta dem.

52

En familjemedlem till en flykting ska således anses vara beroende av flyktingen för sin försörjning, i den mening som avses i artikel 10.2 i direktiv 2003/86, när familjemedlemmen faktiskt är beroende av flyktingen, i så måtto att familjemedlemmen, mot bakgrund av hans eller hennes ekonomiska och sociala situation, vid tidpunkten för ansökan om att få ansluta sig till flyktingen, inte var i stånd att sörja för sina grundläggande behov i sitt ursprungsland eller i det land varifrån han eller hon kom. Vidare krävs att det visas att familjemedlemmens materiella försörjning faktiskt tryggas av flyktingen, eller att flyktingen – med hänsyn till samtliga relevanta omständigheter, såsom graden av släktskap mellan familjemedlemmen och flyktingen, arten av och stabiliteten i familjemedlemmens övriga familjeband samt andra släktingars ålder och ekonomiska situation – förefaller vara den familjemedlem som bäst kan trygga den nödvändiga materiella försörjningen.

53

Denna tolkning får stöd av artikel 17 i direktiv 2003/86 enligt vilken det krävs en individuell prövning av en ansökan om familjeåterförening. Enligt vad som framgår av skäl 8 i direktivet innebär en sådan prövning bland annat att de särskilda omständigheter som hänger ihop med referenspersonens status som flykting ska beaktas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 november 2018, K och B, C‑380/17, EU:C:2018:877, punkt 53).

54

Vidare framgår av det ovan anförda att även om det förhåller sig så, som den hänskjutande domstolen har framhållit, att vissa språkversioner av artikel 10.2 i direktiv 2003/86 tar sikte på familjemedlemmens beroendesituation i förhållande till flyktingen medan andra språkversioner av bestämmelsen rör den omständigheten att familjemedlemmen är beroende av flyktingen för sin försörjning, saknar denna skillnad betydelse för tolkningen av det villkor som föreskrivs i nämnda artikel 10.2.

55

Det ska för det tredje påpekas att medlemsstaterna, när de genomför den möjlighet de ges i artikel 10.2 i direktiv 2003/86, får föreskriva ytterligare krav vad gäller arten av det beroendeförhållande som föreskrivs i denna bestämmelse, bland annat genom att, som förutsättning för att åtnjuta de rättigheter som följer av direktiv 2003/86, kräva att flyktingens familjemedlemmar ska vara beroende av denne för sin försörjning av vissa skäl.

56

Villkoret att det ska finnas ett beroendeförhållande mellan flyktingen och familjemedlemmen ska nämligen tolkas så, att familjemedlemmar till en flykting som inte anges i artikel 4 i direktivet och som inte är beroende av flyktingen för sin försörjning inte ska ges en sådan möjlighet som anges i artikel 10.2 i direktiv 2003/86, utan att för den skull ålägga den medlemsstat, som beslutar sig för att genomföra en sådan möjlighet, en skyldighet att automatiskt tillerkänna alla eller en del av flyktingens familjemedlemmar, utöver dem som avses i artikel 4 i direktivet, en rätt till familjeåterförening så snart som de är beroende av flyktingen för sin försörjning.

57

I det avseendet ska det understrykas att de skillnader som kan uppstå till följd av att det sålunda står varje medlemsstat fritt att precisera arten av det beroendeförhållande som, enligt nationell lagstiftning, medför att andra familjemedlemmar till flyktingen än de som anges i artikel 4 i direktiv 2003/86 kan ha rätt till familjeåterförening enligt direktivet, är helt och hållet förenliga med artikel 10.2 i direktivet sett till bestämmelsens art och syfte. Det framgår nämligen redan av punkterna 38–40 ovan att unionslagstiftaren har utformat nämnda artikel 10.2 som en fakultativ bestämmelse och att medlemsstaterna har ett utrymme för skönsmässig bedömning då de genomför bestämmelsen. Skillnader i de nationella bestämmelser som antas för att genomföra möjligheten enligt nämnda artikel 10.2 är således en naturlig följd av unionslagstiftarens val (se, analogt, dom av den 12 april 2018, A och S, C‑550/16, EU:C:2018:248, punkt 47).

58

Den möjlighet att fastställa ytterligare krav som ges medlemsstaterna inverkar vidare inte i sig menligt på de allmänna mål som eftersträvas genom direktiv 2003/86 och som anges i skälen 4 och 8 i direktivet. Dessa allmänna mål är att underlätta berörda tredjelandsmedborgares integrering genom att låta dem leva ett normalt familjeliv och att fastställa förmånligare villkor för att flyktingar, med hänsyn till deras särskilda situation, ska kunna utöva sin rätt till familjeåterförening. Såsom det har angetts i punkterna 36 och 37 ovan främjar en medlemsstat redan uppnåendet av dessa mål när den använder sig av den möjlighet som ges i artikel 10.2 i direktiv 2003/86 och tillåter familjeåterförening för andra familjemedlemmar till flyktingen än de som anges i artikel 4 i samma direktiv, även om medlemsstaten uppställer strängare villkor för denna återförening än de som följer av nämnda artikel 10.2.

59

Att förbjuda en medlemsstat att föreskriva sådana ytterligare krav skulle däremot strida mot själva logiken i nämnda artikel 10.2, vilken, såsom har fastställts i punkterna 38 och 39 ovan, ger medlemsstaterna utrymme att såväl besluta att inte tillåta familjeåterförening för någon av en flyktings familjemedlemmar som avses i den bestämmelsen som att fritt fastställa vilka av dessa familjemedlemmar som kan ha rätt till familjeåterförening.

60

Ett sådant förbud skulle dessutom kunna stå i strid med de mål som angetts i punkt 58 ovan genom att ge medlemsstaterna incitament att avstå från att genomföra den möjlighet som föreskrivs i artikel 10.2 i direktiv 2003/86.

61

Det ska emellertid för det fjärde även framhållas att medlemsstaterna tillämpar unionsrätten när de utnyttjar den möjlighet som de tillerkänns i artikel 10.2 i direktiv 2003/86.

62

Det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna ges i nämnda artikel 10.2 får således inte användas av dem på ett sätt som äventyrar direktivets syfte eller dess ändamålsenliga verkan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 mars 2019, E., C‑635/17, EU:C:2019:192, punkt 53).

63

I det avseendet påpekar domstolen, såsom det har fastställts i punkterna 36, 50 och 53 ovan, dels att situationen för flyktingar bör ges särskild uppmärksamhet vid genomförandet av direktiv 2003/86, dels att artikel 17 i direktivet uppställer ett krav på en individuell prövning av en ansökan om familjeåterförening.

64

Direktiv 2003/86 ska vidare, vilket för övrigt bekräftas av skäl 2 i direktivet, iaktta Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

65

Stadgans bestämmelser får visserligen inte tolkas så, att medlemsstaterna fråntas det utrymme för skönsmässig bedömning som de har när de beslutar att genomföra artikel 10.2 i direktiv 2003/86 och prövar ansökningar om familjeåterförening som ingetts med stöd av den bestämmelsen. Vid denna prövning ska bestämmelserna i direktivet dock tolkas och tillämpas bland annat mot bakgrund av artikel 7 i stadgan i vilken, bland andra rättigheter, respekten för familjelivet stadfästs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 april 2016, Khachab, C‑558/14, EU:C:2016:285, punkt 28).

66

I enlighet med proportionalitetsprincipen, som utgör en del av unionsrättens allmänna principer, ska slutligen de åtgärder som föreskrivs i nationell rätt och som innebär en tillämpning av artikel 10.2 i direktiv 2003/86 vara ägnade att säkerställa att de syften som eftersträvas med direktivet uppnås och får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa syften (dom av den 21 april 2016, Khachab, C‑558/14, EU:C:2016:285, punkt 42).

67

Nationell lagstiftning som antas för att genomföra den möjlighet som föreskrivs i nämnda artikel 10.2 ska följaktligen iaktta såväl de grundläggande rättigheter som garanteras av stadgan som proportionalitetsprincipen och den får inte hindra en individuell prövning av ansökan om familjeåterförening. Vid denna prövning ska dessutom den särskilda situationen för flyktingar beaktas.

68

Det är mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden som domstolen, slutligen, ska pröva huruvida artikel 10.2 i direktiv 2003/86 utgör hinder för att en medlemsstat beslutar att endast medge en rätt till familjeåterförening för systern till en flykting om systern av hälsoskäl inte kan försörja sig själv.

69

Det ska inledningsvis påpekas att systern till en flykting inte hör till de familjemedlemmar till referenspersonen som anges i artikel 4 i direktiv 2003/86. Det är därmed tillåtet för en medlemsstat att tillerkänna en sådan medlem av en flyktings familj en rätt till familjeåterförening i enlighet med artikel 10.2 i samma direktiv.

70

Vidare följer det av vad som angetts i punkterna 54–59 ovan att nämnda artikel 10.2 i princip inte utgör hinder för att medlemsstaterna inför ett ytterligare villkor, närmare bestämt kravet på att beroendeförhållandet mellan flyktingen och familjemedlemmen har sitt ursprung i den sistnämndes hälsotillstånd.

71

Det ska för övrigt konstateras att unionslagstiftaren, i samband med en mer exakt harmonisering, uttryckligen har gjort det möjligt för medlemsstaterna, i artikel 4.2 b och 4.3 i direktiv 2003/86, att uppställa ett liknande villkor för rätten till familjeåterförening för vissa familjemedlemmar till en tredjelandsmedborgare.

72

Det framgår emellertid även av punkt 42 i förevarande dom att en medlemsstat, för att den ändamålsenliga verkan av artikel 10.2 i direktiv 2003/86 ska bevaras, inte kan tillåta familjeåterförening för systern till en flykting enligt artikel 10.2 i direktiv 2003/86, om denna inte är beroende av flyktingen för sin försörjning, vilket, såsom har visats i punkt 52 i förevarande dom, inte endast förutsätter att flyktingens syster inte är i stånd att sörja för sina grundläggande behov, utan även att det visas att hennes materiella försörjning faktiskt tryggas av flyktingen, eller att flyktingen, med hänsyn till samtliga relevanta omständigheter, förefaller vara den familjemedlem som bäst kan trygga den nödvändiga materiella försörjningen.

73

Det framgår vidare av punkterna 53 och 63 ovan att behöriga nationella myndigheter är skyldiga att göra en individuell prövning av huruvida villkoret att flyktingens syster av hälsoskäl ska vara beroende av flyktingen för sin försörjning är uppfyllt.

74

Av detta följer att en ansökan om familjeåterförening inte får avslås endast av det skälet att det automatiskt anses att den åkomma som flyktingens syster lider av inte ger upphov till ett sådant beroendeförhållande.

75

I synnerhet måste, vid den individuella prövningen av ansökan, samtliga relevanta omständigheter i den personliga situationen för flyktingens syster beaktas på ett balanserat och skäligt sätt. Till dessa omständigheter hör systerns ålder, utbildningsnivå, arbetssituation och ekonomiska situation samt hälsotillstånd. De nationella myndigheterna ska även ta hänsyn till att behoven kan variera mycket mellan olika individer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 mars 2010, Chakroun, C‑578/08, EU:C:2010:117, punkt 48) och de ska beakta flyktingars särskilda situation, bland annat med avseende på deras särskilda svårigheter att erhålla bevismaterial i sitt ursprungsland.

76

Det ankommer på den hänskjutande domstolen att i möjligaste mån tolka den nationella rätten och då särskilt 19 § punkt 4 b i 2007 års lag på ett sätt som står i överensstämmelse med dessa krav.

77

Av det ovan anförda följer att tolkningsfrågorna ska besvaras på följande sätt: Artikel 10.2 i direktiv 2003/86 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att en medlemsstat endast tillåter familjeåterförening för systern till en flykting om systern av hälsoskäl inte kan försörja sig själv, under förutsättning att

78

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

Artikel 10.2 i rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att en medlemsstat endast tillåter familjeåterförening för systern till en flykting om systern av hälsoskäl inte kan försörja sig själv, under förutsättning att