–

NH, genom C. Taormina och G. Taormina, avvocati,

–

Associazione Avvocatura per i diritti LGBTI – Rete Lenford, genom A. Guariso, avvocato,

–

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av G. De Socio, avvocato dello Stato,

–

Greklands regering, genom E.-M. Mamouna, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom B.-R. Killmann och D. Martin, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 2, 3 och 9 i rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet (EGT L 303, 2000, s. 16, och rättelse i EGT L 2, 2001, s. 42).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan NH och Associazione Avvocatura per i diritti LGBTI – Rete Lenford (nedan kallad Associazione) med anledning av NH:s uttalande, under en radiosändning, att han inte ville samarbeta med homosexuella personer på sin advokatbyrå.

3

Artikel 11 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) har rubriken ”Yttrandefrihet och informationsfrihet”. I artikel 11.1 föreskrivs följande:

”Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.”

4

Artikel 15 i stadgan har rubriken ”Fritt yrkesval och rätt att arbeta”. I artikel 15.1 anges följande:

”Var och en har rätt att arbeta och utöva ett fritt valt eller accepterat yrke.”

5

Artikel 21 i stadgan rör icke-diskriminering. I artikel 21.1 föreskrivs följande:

”All diskriminering på grund av bland annat kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller övertygelse, politisk eller annan åskådning, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning ska vara förbjuden.”

6

I skälen 9, 11, 12 och 28 i direktiv 2000/78 anges följande:

…

…

7

I artikel 1 i direktivet anges följande:

”Syftet med detta direktiv är att fastställa en allmän ram för bekämpning av diskriminering i arbetslivet på grund av religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning, för att principen om likabehandling skall kunna genomföras i medlemsstaterna.”

8

I artikel 2 i direktivet, med rubriken ”Begreppet diskriminering”, föreskrivs följande:

”1.   I detta direktiv avses med principen om likabehandling att det inte får förekomma någon direkt eller indirekt diskriminering på någon av de grunder som anges i artikel 1.

2.   Enligt punkt 1 skall

…”

9

I artikel 3 i direktivet definieras dess tillämpningsområde. Artikel 3.1 a har följande lydelse:

”Inom ramen för [unionens] befogenheter skall detta direktiv tillämpas på alla personer, såväl inom den offentliga som den privata sektorn, inklusive offentliga organ, i fråga om följande:

10

Artikel 8 i direktiv 2000/78 har rubriken ”Minimikrav”. I artikel 8.1 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna får införa eller behålla bestämmelser som är mer fördelaktiga när det gäller att upprätthålla principen om likabehandling än de som anges i detta direktiv.”

11

Artikel 9 i direktivet ingår i kapitel II i direktivet, vilket avser rättsmedel och rättstillämpning. Artikel 9 har rubriken ”Tillvaratagande av rättigheter” och artikel 9.2 har följande lydelse:

”Medlemsstaterna skall säkerställa att föreningar, organisationer eller andra rättsliga enheter som i enlighet med de kriterier som fastställs i deras nationella lagstiftning har ett berättigat intresse av att säkerställa att bestämmelserna i detta direktiv efterlevs får, på den klagande personens vägnar eller för att stödja denne, med hans eller hennes tillstånd, engagera sig i de rättsliga och/eller administrativa förfaranden som finns för att säkerställa efterlevnaden av skyldigheterna enligt detta direktiv.”

12

I artikel 17 i direktivet, med rubriken ”Sanktioner”, föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall bestämma vilka sanktioner som skall tillämpas på överträdelser av de nationella bestämmelser som antas i enlighet med detta direktiv och vidta alla åtgärder som behövs för deras genomförande. Sanktionerna, som kan bestå av skadestånd till den utsatta personen, skall vara effektiva, proportionerliga och avskräckande. …”

13

Artikel 2.1 a i decreto legislativo n. 216 – Attuazione della direttiva 2000/78 per la parità di trattamento in materia di occupazione e di condizioni di lavoro (lagstiftningsdekret nr 216 om genomförande av direktiv 2000/78 om likabehandling i arbetslivet) av den 9 juli 2003 (GURI nr 187 av den 13 augusti 2003, s. 4), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallat lagstiftningsdekret nr 216), har följande lydelse:

”I detta dekret … avses med principen om likabehandling att det inte får förekomma någon direkt eller indirekt diskriminering på grund av religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. Denna princip innebär att det inte får förekomma någon direkt eller indirekt diskriminering på det sätt som definieras nedan:

14

Artikel 3.1 a i detta lagstiftningsdekret har följande lydelse:

”Principen om likabehandling oavsett religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning ska tillämpas på alla personer, såväl inom den offentliga som inom den privata sektorn, och åtnjuter rättsligt skydd i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 4, med särskild hänvisning till följande områden:

15

I artikel 5 i detta lagstiftningsdekret föreskrivs följande:

”1.   Fackliga organisationer, föreningar och organisationer som företräder den rättighet eller det intresse som har kränkts ska, genom fullmakt som ska ha utfärdats genom offentlig handling eller genom bestyrkt avtal för att vara giltig, ha talerätt enligt artikel 4 i den diskriminerade personens namn och på dennes vägnar eller för att stödja denne, mot den fysiska eller juridiska person som kan tillskrivas det diskriminerande beteendet eller den diskriminerande handlingen.

2.   De organisationer och föreningar som avses i punkt 1 har även talerätt i fall av kollektiv diskriminering då det inte går att direkt och omedelbart identifiera de personer som har lidit skada på grund av diskriminering.”

16

Av handlingarna i målet framgår att NH är advokat och att Associazione är en förening bestående av advokater som tillvaratar homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och intersexpersoners (HBTI) rättigheter i domstol.

17

Associazione ansåg att NH hade gjort uttalanden som innebar att arbetstagare diskriminerades på grund av sin sexuella läggning, i strid med artikel 2.1 a i lagstiftningsdekret nr 216, och väckte talan mot NH vid Tribunale di Bergamo (Domstolen i Bergamo, Italien).

18

Genom dom av den 6 augusti 2014 slog nämnda domstol, i egenskap av arbetsdomstol, fast att NH:s beteende var rättsstridigt, eftersom det var direkt diskriminerande. NH hade vid ett samtal under ett radioprogram förklarat att han inte ville anställa eller låta homosexuella personer arbeta på sin advokatbyrå. Tribunale di Bergamo (Domstolen i Bergamo) förpliktade därför NH att betala 10000 euro i skadestånd till Associazione och förordnade att denna dom skulle publiceras i utdrag i en rikstäckande dagstidning.

19

Genom dom av den 23 januari 2015 ogillade Corte d’appello di Brescia (Appellationsdomstolen i Brescia, Italien) NH:s överklagande av nämnda dom.

20

NH överklagade denna dom till Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien), den hänskjutande domstolen. Till stöd för sitt överklagande gjorde NH bland annat gällande att artikel 5 i lagstiftningsdekret nr 216 hade tillämpats på ett felaktigt sätt i och med att appellationsdomstolen funnit att Associazione hade talerätt, samt att artiklarna 2.1 a och 3 i detta lagstiftningsdekret hade åsidosatts eller tillämpats på ett felaktigt sätt i och med att NH hade uttryckt sin åsikt om advokatyrket i egenskap av vanlig medborgare, och inte i egenskap av arbetsgivare, och att de omtvistade uttalandena inte var kopplade till något faktiskt arbetslivsrelaterat sammanhang.

21

Den hänskjutande domstolen har påpekat att appellationsdomstolen i sin dom konstaterade dels att ”[NH] under ett samtal som hölls under ett radioprogram gjorde en rad uttalanden som frammanades allteftersom av hans samtalspartner … vilka ger uttryck för en allmän motvilja mot en viss kategori av personer, som NH inte vill omge sig av på sin byrå … och som denne i en hypotetisk rekryteringssituation aldrig skulle välja att ha som medarbetare”, dels att det just då inte pågick eller planerades något anställningsförfarande.

22

I detta sammanhang har den hänskjutande domstolen, för det första, frågat sig huruvida en förening bestående av advokater, såsom Associazione, utgör en företrädarorganisation i den mening som avses i artikel 9.2 i direktiv 2000/78. Den hänskjutande domstolen har i detta hänseende särskilt påpekat att det bland de relevanta kriterier som räknas upp i kommissionens rekommendation 2013/396/EU av den 11 juni 2013 om gemensamma principer för kollektiv prövning av ansökningar om förbudsföreläggande och av ersättningsanspråk vid åsidosättande av rättigheter som garanteras enligt unionsrätten (EUT L 201, 2013, s. 60) och i meddelandet från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén, med rubriken ”Mot en övergripande EU-ram för kollektiv prövning” (COM(2013) 401 final), för att fastställa om ett organ har talerätt i egenskap av en företrädarorganisation, förutom kopplingen mellan den berörda enhetens ändamål enligt stadgarna och de rättigheter som påstås ha blivit åsidosatta, även nämns enhetens icke-vinstdrivande natur.

23

I förevarande fall tillerkände appellationsdomstolen Associazione talerätt med hänsyn till föreningens stadgar, enligt vilka föreningen har ”som mål att bidra till att utveckla och sprida [HBTI‑]personers kultur och respekten för deras rättigheter” genom att ”uppmärksamma detta i juristkretsar” och ”ser till att det skapas ett nätverk av advokater …, [samt] främjar och stöder advokaters arbete samt användningen av kollektivt försvar vid nationella och internationella domstolar”.

24

Den hänskjutande domstolen har preciserat att det i italiensk rätt, när det inte är en viss individ som utsatts för diskriminering i arbetslivet utan en personkategori, i artikel 5.2 i lagstiftningsdekret nr 216, visserligen föreskrivs att de enheter som anges i denna bestämmelse, vilka anses företräda de skadelidande personernas kollektiva intresse, har talerätt. Den hänskjutande domstolen anser emellertid att det är oklart huruvida en förening bestående av advokater, vilken har som huvudsakligt syfte att erbjuda HBTI‑personer rättsligt stöd, kan tillerkännas talerätt på grundval av ett eget direkt intresse, även med avseende på ett skadeståndsyrkande, i ett mål om diskriminering kopplat till arbetslivet, enbart på grund av att det i dess stadgar föreskrivs att föreningen även har som mål att främja respekten för dessa personers rättigheter.

25

För det andra har den hänskjutande domstolen ifrågasatt om lagstiftningen om förbud mot diskriminering i arbetslivet medför någon inskränkning av yttrandefriheten. Den hänskjutande domstolen har påpekat att det skydd mot diskriminering som ges i direktiv 2000/78 och lagstiftningsdekret nr 216 omfattar situationer i samband med utbildning, fullgörande och upplösning av ett anställningsförhållande och att det således inskränker näringsidkarens frihet. Dessa rättsakter förefaller emellertid inte ha något att göra med yttrandefriheten och förefaller inte ha till syfte att begränsa denna frihet. Tillämpningen av dessa rättsakter förutsätter dessutom att det föreligger en faktisk risk för diskriminering.

26

Den hänskjutande domstolen vill därför få klarhet i huruvida det, för att det ska kunna konstateras att det föreligger en situation som avser tillträde till anställning och som omfattas av direktiv 2000/78 och den nationella lagstiftning som införlivar detta direktiv, åtminstone krävs att det pågår en individuell anställningsförhandling eller att en anställning har utlysts offentligt, och om så inte är fallet, huruvida yttrandefriheten omfattar vanliga uttalanden som inte har de särdrag som kännetecknar ett offentligt erbjudande om anställning.

27

Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) har mot denna bakgrund beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

28

Det ska inledningsvis påpekas att den hänskjutande domstolen i samband med den andra frågan, som ska prövas först, har hänvisat såväl till artikel 2 i direktiv 2000/78, som rör begreppet diskriminering, som till artikel 3 i samma direktiv, som rör direktivets tillämpningsområde. Det framgår emellertid av begäran om förhandsavgörande att det som är i fråga i det nationella målet inte är huruvida NH:s uttalanden omfattas av begreppet ”diskriminering”, såsom det definieras i den förstnämnda av dessa bestämmelser, utan huruvida dessa uttalanden, med hänsyn till de omständigheter under vilka de framfördes, omfattas av direktivets materiella tillämpningsområde i den mån som det i artikel 3.1 a i direktivet hänvisas till ”[v]illkor för tillträde till anställning … och till yrkesutövning, inklusive urvalskriterier och krav för anställning”.

29

Den hänskjutande domstolen ska följaktligen anses ha ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida begreppet ”villkor för tillträde till anställning … och till yrkesutövning” i artikel 3.1 a i direktiv 2000/78 ska tolkas så, att detta begrepp omfattar uttalanden som en person framfört under en audiovisuell sändning, enligt vilka personen aldrig skulle anställa personer med en viss sexuell läggning eller låta sådana personer arbeta i sitt företag, trots att det vid den tidpunkten inte pågick eller planerades något rekryteringsförfarande.

30

Av artikel 3.1 a i direktiv 2000/78 framgår att direktivet, inom ramen för unionens befogenheter, ska tillämpas på alla personer, såväl inom den offentliga som inom den privata sektorn, inklusive offentliga organ, i fråga om villkor för tillträde till anställning, till verksamhet som egenföretagare och till yrkesutövning, inklusive urvalskriterier och krav för anställning inom alla verksamhetsgrenar på alla nivåer i arbetslivet, inbegripet befordran.

31

Detta direktiv innehåller inte någon hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar när det gäller att definiera begreppet ”villkor för tillträde till anställning … och till yrkesutövning”. Det följer av såväl kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen att en bestämmelse i unionsrätten som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för att bestämma dess innebörd och räckvidd i princip ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 oktober 2016, Nikiforidis, C‑135/15 EU:C:2016:774, punkt 28, och dom av den 26 mars 2019, SM (Barn som omhändertagits enligt institutet kafala i algerisk rätt), C‑129/18, EU:C:2019:248, punkt 50).

32

Vidare ska uttrycken ”villkor för tillträde till anställning … och till yrkesutövning”, eftersom de inte definieras i nämnda direktiv, tolkas i överensstämmelse med deras sedvanliga betydelse i vanligt språkbruk, med beaktande av det sammanhang i vilket de används och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som de ingår i (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2014, Deckmyn och Vrijheidsfonds, C‑201/13, EU:C:2014:2132, punkt 19, och dom av den 29 juli 2019, Spiegel Online, C‑516/17, EU:C:2019:625, punkt 65).

33

När det gäller ordalydelsen av artikel 3.1 a i direktiv 2000/78, kan det påpekas att uttrycket ”[v]illkor för tillträde till anställning … och till yrkesutövning” i vanligt språkbruk syftar på förhållanden eller omständigheter som måste vara för handen för att en person ska kunna erhålla en viss anställning eller kunna utöva ett visst yrke.

34

Det är emellertid inte möjligt att enbart utifrån ordalydelsen av denna bestämmelse fastställa om uttalanden som gjorts utan samband med ett påbörjat eller planerat förfarande för att rekrytera en person för en viss anställning eller för utövandet av ett visst yrke omfattas av detta direktivs materiella tillämpningsområde. Därför måste det sammanhang som artikel 3.1 a i direktivet ingår i beaktas, liksom målen med nämnda direktiv.

35

EU-domstolen erinrar i detta sammanhang om att direktiv 2000/78 antagits med stöd av artikel 13 EG, nu artikel 19.1 FEUF i ändrad lydelse, enligt vilken unionen ges befogenhet att vidta lämpliga åtgärder för att bekämpa diskriminering på grund av bland annat sexuell läggning.

36

I enlighet med artikel 1 i direktiv 2000/78, och såsom även framgår av såväl titeln och ingressen som innehållet och syftet med direktivet, är ändamålet med direktivet att fastställa en allmän ram för att bekämpa diskriminering i ”arbetslivet” på grund av bland annat sexuell läggning, för att principen om likabehandling ska kunna genomföras i medlemsstaterna, genom att erbjuda alla personer ett effektivt skydd mot bland annat diskriminering på grund av sexuell läggning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 januari 2019, E.B., C‑258/17, EU:C:2019:17, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

37

Det framhålls särskilt i skäl 9 i detta direktiv att sysselsättning och arbete är grundläggande faktorer när det gäller att garantera lika möjligheter för alla och att sysselsättning och arbete i hög grad bidrar till att medborgarna kan delta fullt ut i det ekonomiska, kulturella och sociala livet och till deras personliga utveckling. I samma anda anges i skäl 11 i direktivet att diskriminering på grund av bland annat sexuell läggning kan undergräva förverkligandet av målen i EUF-fördraget, särskilt förverkligandet av en hög sysselsättningsnivå och en hög nivå på det sociala skyddet, en höjning av levnadsstandarden och livskvaliteten, ekonomisk och social sammanhållning och solidaritet samt fri rörlighet för personer.

38

Direktiv 2000/78 ger således, inom det område som det avser, uttryck för den allmänna principen om icke-diskriminering som numera fastställs i artikel 21 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 april 2018, Egenberger, C‑414/16, EU:C:2018:257, punkt 47).

39

Mot bakgrund av detta ändamål och med beaktande av arten av de rättigheter som direktiv 2000/78 är avsett att skydda och de grundläggande värden som ligger till grund för direktivet, kan begreppet ”villkor för tillträde till anställning … och till yrkesutövning” i den mening som avses i artikel 3.1 a i direktivet, i vilken direktivets tillämpningsområde definieras, inte ges en restriktiv tolkning (se, analogt, dom av den 12 maj 2011, Runevič-Vardyn och Wardyn, C‑391/09, EU:C:2011:291, punkt 43, och dom av den 16 juli 2015, CHEZ Razpredelenie Bulgaria, C‑83/14, EU:C:2015:480, punkt 42).

40

EU-domstolen har således redan slagit fast att direktiv 2000/78 kan vara tillämpligt i situationer som rör uttalanden i arbetslivet avseende ”[v]illkor för tillträde till anställning … och till yrkesutövning, inklusive … krav för anställning” i den mening som avses i artikel 3.1 a i direktiv 2000/78. Domstolen har särskilt ansett att detta begrepp kan omfatta offentliga uttalanden som avser en viss anställningspolicy, som gjorts även om det berörda rekryteringssystemet inte bygger på något offentligt anställningserbjudande eller någon direkt förhandling efter ett urvalsförfarande som förutsätter att ansökningar ges in och att arbetsgivaren gör ett första urval mot bakgrund av dessa ansökningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 april 2013, Asociația Accept, C‑81/12, EU:C:2013:275, punkterna 44 och 45).

41

Domstolen har vidare slagit fast att den omständigheten att uttalanden som tyder på att det föreligger en homofobisk anställningspolicy har gjorts av en person som juridiskt sett inte är behörig att direkt fastställa den berörda arbetsgivarens anställningspolicy eller att binda eller företräda denna arbetsgivare med avseende på anställningar inte i sig nödvändigtvis utgör hinder för att sådana uttalanden kan omfattas av denna arbetsgivares villkor för tillträde till arbete eller till yrkesutövning. Domstolen har i detta hänseende preciserat att det förhållandet att arbetsgivaren inte tydligt har tagit avstånd från uttalandena i fråga, liksom allmänhetens eller den berörda kretsens intryck av dessa uttalanden, utgör relevanta omständigheter som den domstol som ska pröva målet kan beakta vid sin helhetsbedömning av de faktiska omständigheterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 april 2013, Asociația Accept, C‑81/12, EU:C:2013:275, punkterna 47–51).

42

Det förhållandet att det inte pågick någon förhandling om en anställning då de berörda uttalandena gjordes utesluter inte heller att sådana uttalanden kan omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2000/78.

43

Av dessa överväganden följer att det – även om vissa förhållanden, såsom att det inte pågår eller planeras något anställningsförfarande, inte är avgörande för att fastställa om uttalanden avser en viss anställningspolicy och därmed omfattas av begreppet ”villkor för tillträde till anställning … och till yrkesutövning” i den mening som avses i artikel 3.1 a i direktiv 2000/78 – inte desto mindre, för att sådana uttalanden ska omfattas av direktivets materiella tillämpningsområde, såsom det definieras i denna bestämmelse, krävs att de faktiskt kan knytas till en viss arbetsgivares anställningspolicy. Detta kräver att sambandet mellan dessa uttalanden och villkoren för tillträde till anställning eller till yrkesutövning hos denna arbetsgivare inte är rent hypotetiskt. Frågan huruvida det finns ett sådant samband ska bedömas av den nationella domstol som ska pröva målet inom ramen för en helhetsbedömning av de omständigheter som kringgärdar de berörda uttalandena.

44

Det kan preciseras att de kriterier som bör beaktas i detta hänseende, såsom generaladvokaten i huvudsak har angett i punkterna 53–56 i sitt förslag till avgörande, bland annat är, för det första, vilken ställning den person som gjort uttalandena har och i vilken egenskap denne uttalat sig. Detta kriterium måste visa antingen att personen själv är en potentiell arbetsgivare eller någon som, rättsligt eller faktiskt, kan utöva ett betydande inflytande över en potentiell arbetsgivares anställningspolicy eller anställningsbeslut eller, åtminstone, av allmänheten eller den berörda kretsen kan uppfattas som en person som kan utöva ett sådant inflytande, även om han eller hon inte har någon rättslig befogenhet att fastställa den berörda arbetsgivarens anställningspolicy eller att binda eller företräda denna arbetsgivare i rekryteringssammanhang.

45

För det andra är uttalandenas art och innehåll av relevans. Dessa uttalanden ska avse villkoren för tillträde till anställning eller till yrkesutövning hos den berörda arbetsgivaren och påvisa denna arbetsgivares avsikt att diskriminera på en av de grunder som anges i direktiv 2000/78.

46

För det tredje ska det beaktas i vilket sammanhang de berörda uttalandena har gjorts, särskilt huruvida de gjorts offentligt eller privat och huruvida de spritts till allmänheten, antingen via traditionella medier eller via sociala nätverk.

47

Denna tolkning av direktiv 2000/78 påverkas inte av den eventuella inskränkning av yttrandefriheten som den skulle kunna medföra och som den hänskjutande domstolen har hänvisat till.

48

Det är riktigt att yttrandefriheten utgör en väsentlig grund för ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle som återspeglar de värden som unionen enligt artikel 2 FEU bygger på, och som sådan utgör en grundläggande rättighet som garanteras genom artikel 11 i stadgan (dom av den 6 september 2011, Patriciello, C‑163/10, EU:C:2011:543, punkt 31).

49

Såsom framgår av artikel 52.1 i stadgan är yttrandefriheten emellertid ingen absolut rättighet och dess utövande kan begränsas, under förutsättning att begränsningarna är föreskrivna i lag och förenliga med det väsentliga innehållet i denna rättighet och med proportionalitetsprincipen. Detta innebär att begränsningar endast får göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter. Såsom generaladvokaten har angett i punkterna 65–69 i sitt förslag till avgörande är detta fallet här.

50

Den begränsning av yttrandefriheten som direktiv 2000/78 kan leda till är nämligen föreskriven i lag, eftersom den följer direkt av direktivet.

51

Denna begränsning är vidare förenlig med det väsentliga innehållet i yttrandefriheten, eftersom den enbart används i syfte att uppnå ändamålen med direktiv 2000/78, det vill säga att säkerställa principen om likabehandling i arbetslivet och förverkliga en hög sysselsättningsnivå och en hög nivå på det sociala skyddet. Begränsningen är således motiverad med hänsyn till dessa ändamål.

52

En sådan begränsning är även förenlig med proportionalitetsprincipen i och med att de förbjudna diskrimineringsgrunderna räknas upp i artikel 1 i direktiv 2000/78 – vars tillämpningsområde, såväl materiellt sett som vad gäller personkretsen, avgränsas i artikel 3 i detta direktiv – och inskränkningen av yttrandefriheten inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå nämnda direktivs ändamål, eftersom det som förbjuds endast är uttalanden som utgör en diskriminering i arbetslivet.

53

Dessutom är den begränsning av yttrandefriheten som följer av direktiv 2000/78 nödvändig för att säkerställa de rättigheter i arbetslivet som tillkommer personer i de persongrupper som kännetecknas av en av de grunder som räknas upp i artikel 1 i direktivet.

54

Om det – i motsats till hur begreppet ”villkor för tillträde till anställning … och till yrkesutövning” i artikel 3.1.a i direktiv 2000/78 har tolkats i punkt 43 i denna dom – ansågs att ett uttalande faller utanför detta direktivs materiella tillämpningsområde endast av det skälet att det inte gjorts i samband med ett anställningsförfarande, utan närmare bestämt i ett audiovisuellt underhållningsprogram, eller att det utgör talarens personliga uppfattning, skulle själva kärnan i det skydd som nämnda direktiv ger inom arbetslivet kunna omvandlas till en illusion.

55

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 44 och 57 i sitt förslag till avgörande sker nämligen den huvudsakliga gallringen i varje rekryteringsförfarande genom att vissa personer väljer att söka en tjänst medan andra väljer att inte göra det. Att en arbetsgivare eller en person som uppfattas ha ett avgörande inflytande på ett företags anställningspolicy uttrycker diskriminerande åsikter som rör arbetslivet kan avskräcka de personer som åsikten riktar sig mot från att över huvud taget söka en tjänst.

56

Följaktligen kan det inte anses att uttalanden som faller inom det materiella tillämpningsområdet för direktiv 2000/78, såsom det definieras i artikel 3 i direktivet, inte omfattas av de bestämmelser mot diskriminering i arbetslivet som införts genom detta direktiv, med hänvisning till att dessa uttalanden gjorts i samband med ett audiovisuellt underhållningsprogram eller till att de även utgör ett uttryck för talarens personliga åsikt om den avsedda personkategorin.

57

I förevarande fall ankommer det på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida de omständigheter som kringgärdar de uttalanden som är aktuella i det nationella målet visar att sambandet mellan dessa uttalanden och villkoren för tillträde till anställning eller yrkesutövning inom den berörda advokatbyrån inte är rent hypotetiskt, eftersom en sådan bedömning utgör en bedömning av de faktiska omständigheterna, och att i samband med denna bedömning tillämpa de kriterier som angetts i punkterna 44–46 i denna dom.

58

Av dessa överväganden följer att den andra frågan ska besvaras enligt följande. Begreppet ”villkor för tillträde till anställning … och till yrkesutövning” i artikel 3.1 a i direktiv 2000/78 ska tolkas så, att detta begrepp omfattar uttalanden som gjorts av en person i samband med en audiovisuell sändning om att denna person aldrig skulle anställa personer med en viss sexuell läggning eller låta sådana personer arbeta i sitt företag, även om inget anställningsförfarande pågick eller planerades, under förutsättning att sambandet mellan dessa uttalanden och villkoren för tillträde till anställning och yrkesutövning inom detta företag inte är rent hypotetiskt.

59

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida direktiv 2000/78 ska tolkas så, att det utgör hinder för en nationell lagstiftning, enligt vilken en förening bestående av advokater, vars ändamål enligt stadgarna är att rättsligt företräda personer som bland annat har en viss sexuell läggning och att främja dessa personers kultur och respekten för deras rättigheter, på grund av detta ändamål och oberoende av dess eventuella vinstsyfte, automatiskt har talerätt och därmed kan väcka talan vid domstol i syfte att säkerställa att de skyldigheter som följer av detta direktiv iakttas och, i förekommande fall, utverka skadestånd, när det inträffar omständigheter som kan utgöra diskriminering, i den mening som avses i nämnda direktiv, av denna personkategori och det inte går att identifiera någon skadelidande person.

60

Medlemsstaterna ska, enligt artikel 9.2 i direktiv 2000/78, säkerställa att föreningar, organisationer eller andra rättsliga enheter som i enlighet med de kriterier som fastställs i deras nationella lagstiftning har ett berättigat intresse av att säkerställa att bestämmelserna i detta direktiv efterlevs, på den klagande personens vägnar eller för att stödja denne, med hans eller hennes tillstånd, får engagera sig i de rättsliga och/eller administrativa förfaranden som finns för att säkerställa efterlevnaden av skyldigheterna enligt detta direktiv.

61

Det framgår således av själva ordalydelsen av denna bestämmelse att den inte kräver att en sådan förening som den som är aktuell i det nationella målet tillerkänns en behörighet att i medlemsstaterna väcka talan vid domstol i syfte att säkerställa att de skyldigheter som följer av direktiv 2000/78 iakttas, när det inte är möjligt att identifiera någon skadelidande person.

62

I artikel 8.1 i direktiv 2000/78, jämförd med skäl 28 i direktivet, föreskrivs dock att medlemsstaterna får införa eller behålla bestämmelser som är mer fördelaktiga när det gäller att upprätthålla principen om likabehandling än de som anges i detta direktiv.

63

Domstolen har med beaktande av denna bestämmelse slagit fast att artikel 9.2 i direktiv 2000/78 inte utgör något hinder mot att en medlemsstat i sin nationella lagstiftning ger föreningar med ett berättigat intresse av att säkerställa att detta direktiv efterlevs rätt att anhängiggöra rättsliga eller administrativa förfaranden med syfte att säkerställa efterlevnaden av skyldigheterna enligt detta direktiv, även om de inte agerar för en bestämd klagandes räkning och även om det inte finns några identifierbara klagande (dom av den 25 april 2013, Asociația Accept, C‑81/12, EU:C:2013:275, punkt 37).

64

När en medlemsstat väljer att göra detta, ankommer det på den att fastställa på vilka villkor en sådan förening som den som är aktuell i det nationella målet kan väcka en talan vid domstol för att få fastställt att det skett en diskriminering som är förbjuden enligt direktiv 2000/78 och få den beivrad genom en sanktion. Det ankommer särskilt på den att fastställa om frågan huruvida föreningen har vinstsyfte eller ej ska påverka bedömningen av huruvida den har talerätt i detta avseende och att precisera omfattningen av en sådan talan, särskilt de sanktioner som kan dömas ut till följd av denna talan. Sådana sanktioner ska, i enlighet med artikel 17 i direktiv 2000/78, vara effektiva, proportionerliga och avskräckande. Detta gäller även när det inte går att identifiera någon skadelidande person (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 april 2013, Asociația Accept, C‑81/12, EU:C:2013:275, punkterna 62 och 63).

65

Av detta följer att den första frågan ska besvaras enligt följande. Direktiv 2000/78 ska tolkas så, att det inte utgör hinder för en nationell lagstiftning, enligt vilken en förening bestående av advokater, vars ändamål enligt stadgarna är att rättsligt företräda personer som bland annat har en viss sexuell läggning och att främja dessa personers kultur och respekten för deras rättigheter, på grund av detta ändamål och oberoende av dess eventuella vinstsyfte, automatiskt har talerätt och därmed kan väcka talan vid domstol i syfte att säkerställa att de skyldigheter som följer av direktivet iakttas och, i förekommande fall, utverka skadestånd, när det inträffar omständigheter som kan utgöra diskriminering i den mening som avses i nämnda direktiv av denna personkategori och det inte går att identifiera någon skadelidande person.

66

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande: