–

den rumänska regeringen, genom C. Canţăr, E. Gane och A. Voicu, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom M. Wilderspin, i egenskap av ombud, biträdd av D. Calciu, avocate,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 3 a, 3 d och 5 i rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet (EUT L 7, 2009, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan R, bosatt i Förenade kungariket, och P, bosatt i Rumänien, angående en talan med yrkanden om äktenskapsskillnad, underhållsbidrag till deras underåriga barn och föräldraansvar.

3

I skälen 5 och 12 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 2003, s. 1) anges följande:

…

4

I artikel 1 i denna förordning föreskrivs följande:

”1.   Denna förordning skall, oberoende av domstolstyp, tillämpas på civilrättsliga frågor om

…

…

…”

5

Artikel 2 led 7 i nämnda förordning har följande lydelse:

”I denna förordning används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

6

Enligt artikel 3.1 b i samma förordning ska domstolarna i den medlemsstat i vilken båda makarna är medborgare vara behöriga att pröva frågor om äktenskapsskillnad.

7

I artikel 8 i förordning nr 2201/2003 föreskrivs följande:

”1.   Domstolarna i en medlemsstat skall vara behöriga i mål om föräldraansvar för ett barn som har hemvist i den medlemsstaten vid den tidpunkt då talan väcks.

2.   Punkt 1 skall tillämpas med förbehåll för artiklarna 9, 10 och 12.”

8

Artikel 12 i samma förordning har rubriken ”Avtal om domstols behörighet”. I den artikeln föreskrivs följande:

”1.   De domstolar i en medlemsstat som på grundval av artikel 3 utövar behörighet angående en ansökan om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap skall vara behöriga att ta upp frågor som rör föräldraansvaret i samband med denna ansökan om

och

…”

9

Enligt skälen 1 och 2 i förordning nr 4/2009 är syftet med denna förordning att besluta om åtgärder rörande civilrättsligt samarbete med gränsöverskridande följder, bland annat för att främja förenligheten mellan tillämpliga bestämmelser i medlemsstaterna om lagkonflikter och om domstolars behörighet.

10

Skäl 9 i förordning nr 4/2009 har följande lydelse:

”En underhållsberättigad bör enkelt kunna erhålla en dom i en medlemsstat som automatiskt är verkställbar i en annan medlemsstat utan övriga formaliteter.”

11

Skäl 15 i denna förordning har följande lydelse:

”För att skydda de underhållsberättigades intressen och främja god rättsskipning inom Europeiska unionen bör behörighetsreglerna enligt [rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1)] anpassas. Att en svarande har hemvist i en tredjestat bör inte längre innebära att tillämpning av gemenskapens behörighetsregler utesluts och en hänvisning till behörighetsreglerna i nationell rätt bör inte längre finnas. I denna förordning bör det därför regleras i vilka fall en domstol i en medlemsstat kan ha subsidiär behörighet.”

12

I artikel 2.1 led 10 i förordningen definieras begreppet underhållsberättigad som ”varje enskild person som har eller påstås ha rätt att få underhållsbidrag”.

13

I artikel 3 i samma förordning föreskrivs följande:

”I frågor som gäller underhållsskyldighet i medlemsstaterna ska behörigheten ligga hos

14

Artikel 5 i förordning nr 4/2009, med rubriken ”Behörighet grundad på att svaranden går i svaromål”, har följande lydelse:

”Utöver den behörighet som en domstol i en medlemsstat har enligt andra bestämmelser i denna förordning, är domstolen behörig om svaranden går i svaromål inför denna. Detta gäller dock inte om svaranden gick i svaromål för att bestrida domstolens behörighet.”

15

I artikel 10 i samma förordning, med rubriken ”Prövning av behörighetsfrågan”, föreskrivs följande:

”Om talan som väcks vid en domstol i en medlemsstat avser ett fall som domstolen inte är behörig att ta upp enligt denna förordning ska domstolen självmant förklara sig obehörig.”

16

Enligt beslutet om hänskjutande ska de rumänska domstolarna ex officio pröva sin behörighet. Även om en domstol har förklarat sig vara behörig kan en av parterna, när som helst under målets gång, framställa en invändning om bristande behörighet, och domstolen är då skyldig att pröva den.

17

R och P, som är rumänska medborgare, gifte sig i Rumänien den 15 augusti 2015. De är mor respektive far till ett barn som föddes den 8 november 2015 i Belfast (Förenade kungariket), där makarna var bosatta innan de separerade.

18

I samband med deras separation år 2016 flyttade P, fadern, tillbaka till Rumänien, medan R, modern, bodde kvar i Belfast tillsammans med barnet.

19

Genom en ansökan som inkom till Judecătoria Constanța (Förstainstansdomstolen i Constanța, Rumänien) den 29 september 2016 väckte R talan mot P och yrkade att nämnda domstol skulle döma till äktenskapsskillnad samt förordna att barnet skulle bo hos R, att R ensam skulle utöva föräldraansvaret för barnet och att P skulle betala underhållsbidrag till barnet.

20

P har bestritt att den hänskjutande domstolen, vid vilken talan väcktes, är behörig.

21

Med stöd av artikel 3.1 b i förordning nr 2201/2003 förklarade sig den domstolen, på grund av makarnas nationalitet, behörig att pröva ansökan om äktenskapsskillnad.

22

Den 8 juni 2017 beslutade nämnda domstol emellertid att yrkandet om att modern ensam skulle tillerkännas föräldraansvaret och att barnet skulle bo hos henne skulle skiljas från yrkandet om underhållsbidrag till barnet, och att yrkandena skulle prövas i separata mål. Den hänskjutande domstolen inledde därför två nya mål avseende vart och ett av dessa två yrkanden.

23

När det gäller det första yrkandet, angående utövandet av föräldraansvar, konstaterade den hänskjutande domstolen att villkoren enligt artikel 12.1 i förordning nr 2201/2003 för att det ska anses föreligga ett avtal om domstols behörighet, inklusive villkoret om att sådan behörighet ska vara till barnets bästa, inte var uppfyllda och förklarade därför att den saknade behörighet. Nämnda domstol ansåg dessutom, i enlighet med artikel 8.1 i förordning nr 2201/2003, att domstolarna i Förenade kungariket var behöriga att pröva detta yrkande, eftersom barnet sedan födseln hade sin hemvist i den medlemsstaten. Parterna har inte överklagat det beslut genom vilket den hänskjutande domstolen förklarade sig sakna behörighet i detta hänseende.

24

Vad gäller det andra yrkandet, angående att fadern ska betala underhåll till barnet, förklarade sig den hänskjutande domstolen behörig, med stöd av artikel 3 a i förordning nr 4/2009, på grund av svarandens hemvist. Den hänskjutande domstolen har tillagt att även om P har gått i svaromål vid den domstolen utan att framställa en invändning om bristande behörighet att pröva detta yrkande, har han, i likhet med R, framställt en begäran om att den hänskjutande domstolen genom ett förhandsavgörande ska ställa en fråga till EU-domstolen i detta avseende.

25

Den hänskjutande domstolen delar de i målet aktuella parternas tvivel med avseende på sin behörighet och har preciserat att den enligt rumänsk rätt ex officio kan pröva sin behörighet när som helst under förfarandets gång. Den hänskjutande domstolen önskar få klarhet i huruvida det av domen av den 16 juli 2015, A (C‑184/14, EU:C:2015:479), följer att det – när en domstol är behörig att besluta om upplösning av äktenskapet mellan föräldrarna till ett underårigt barn och en annan domstol är behörig att pröva frågan om föräldraansvar för detta barn – endast är den sistnämnda domstolen som är behörig att pröva frågan om underhållsbidrag till barnet.

26

Den hänskjutande domstolen har understrukit att den i synnerhet undrar vilket förhållande som finns mellan artikel 3 a i förordning nr 4/2009, i vilken domstolen i den ort där svaranden har hemvist pekas ut, artikel 3 d i den förordningen, i vilken den domstol som är behörig i mål om föräldraansvar pekas ut, och artikel 5 i förordningen, i vilken den domstol vid vilken svaranden har gått i svaromål utan att bestrida domstolens behörighet pekas ut.

27

Mot denna bakgrund beslutade Judecătoria Constanța (Förstainstansdomstolen i Constanța) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

28

Den hänskjutande domstolen har ställt sina tre frågor, som ska prövas gemensamt, för att få klarhet i huruvida artiklarna 3 a, 3 d och 5 i förordning nr 4/2009 ska tolkas så, att när en domstol i en medlemsstat har att pröva tre konnexa yrkanden som avser äktenskapsskillnad mellan föräldrarna till ett underårigt barn, föräldraansvaret för detta barn och underhållsskyldighet mot barnet, så har den domstol som ska pröva talan om äktenskapsskillnad, men som har förklarat sig sakna behörighet att pröva talan om föräldraansvar, även behörighet att pröva yrkandet om underhållsbidrag till detta barn, om denna domstol även är domstolen i den ort där svaranden har hemvist och den domstol vid vilken svaranden har gått i svaromål, eller om de ska tolkas så, att det endast är den domstol som är behörig att pröva talan om föräldraansvar för barnet som kan avgöra frågan om underhållsskyldighet mot barnet.

29

Det framgår av lydelsen av artikel 3 i förordning nr 4/2009, med rubriken ”Allmänna bestämmelser”, att denna artikel innehåller allmänna kriterier för fördelning av behörighet för medlemsstaternas domstolar i mål om underhållsskyldighet. Dessa kriterier är alternativa, vilket framgår av användningen av den samordnande konjunktionen ”eller”, efter redogörelsen för var och en av dem (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2015, A, C‑184/14, EU:C:2015:479, punkt 34).

30

Domstolen erinrar om att syftet med förordning nr 4/2009, vilket framgår av skäl 15 i förordningen, är att skydda den underhållsberättigades intressen, då denne anses vara den svagare parten i en talan om underhållsskyldighet. I detta syfte ges den underhållsberättigade, enligt artikel 3 i nämnda förordning, när han eller hon agerar i egenskap av kärande, möjlighet att välja andra behörighetsgrunder än den som föreskrivs i artikel 3 a i förordningen när talan väcks (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 januari 2004, Blijdenstein, C‑433/01, EU:C:2004:21, punkt 29, och dom av den 18 december 2014, Sanders och Huber, C‑400/13 och C‑408/13, EU:C:2014:2461, punkterna 27 och 28).

31

Den underhållsberättigade kan således väcka talan antingen vid domstolen i den ort där svaranden har sin hemvist, i enlighet med led a i artikel 3, eller vid domstolen i den ort där den underhållsberättigade har hemvist, i enlighet med led b i nämnda artikel, eller, i enlighet med leden c och d i samma artikel, om yrkandet om underhållsbidrag har samband med en huvudtalan om någons rättsliga status, såsom en ansökan om äktenskapsskillnad (led c) eller om föräldraansvar (led d), vid den domstol som är behörig att pröva något av dessa yrkanden.

32

I artikel 5 i förordning nr 4/2009 föreskrivs dessutom en behörighet för domstolen i en medlemsstat vid vilken svaranden har gått i svaromål, såvida inte svaranden har gått i svaromål i syfte att bestrida denna behörighet. Såsom framgår av orden ”[u]töver den behörighet som en domstol i en medlemsstat har enligt andra bestämmelser i denna förordning” föreskrivs i denna artikel en behörighetsgrund som ska gälla om inget annat föreskrivs, bland annat om kriterierna i artikel 3 i denna förordning inte är tillämpliga.

33

I en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet har domstolen i den ort där svaranden har hemvist, vid vilken den underhållsberättigade har väckt talan, behörighet att pröva yrkandet om underhållsskyldighet mot barnet enligt artikel 3 a i förordning nr 4/2009. Den är även behörig enligt artikel 5 i denna förordning i egenskap av domstol vid vilken svaranden har gått i svaromål utan att bestrida domstolens behörighet.

34

Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarhet i huruvida den omständigheten att den har förklarat sig sakna behörighet att pröva yrkandet om föräldraansvar, däribland frågan om den rättsliga och faktiska vårdnaden, inklusive barnets bostadsort, medför att den saknar behörighet att pröva yrkandet om underhållsskyldighet mot barnet.

35

Såsom har angetts i punkt 23 i förevarande dom har den hänskjutande domstolen angett att den förklarat sig sakna behörighet att pröva yrkandet om utövande av föräldraansvar, med motiveringen att villkoren för att det ska anses föreligga ett avtal om domstols behörighet enligt artikel 12 i förordning nr 2201/2003 inte var uppfyllda. Den hänskjutande domstolen anser även att domstolarna i Förenade kungariket, där barnet har hemvist, är behöriga enligt artikel 8.1 i denna förordning. Det framgår vidare av beslutet om hänskjutande att det inte har väckts någon talan om utövande av föräldraansvar vid domstolarna i den medlemsstaten.

36

Det ska i detta hänseende påpekas att domstolen, i punkt 40 i domen av den 16 juli 2015, A (C‑184/14, EU:C:2015:479), slog fast att ett yrkande om underhållsbidrag till underåriga barn med nödvändighet har samband med talan om föräldraansvar. Domstolen angav även, i punkt 43 i den domen, att den domstol som är behörig att pröva talan om föräldraansvar har bäst möjligheter att konkret bedöma de frågor som uppkommer inom ramen för ett yrkande om underhållsbidrag till ett barn och att fastställa det belopp som ska utges i underhåll för barnets omvårdnad och uppfostran, varvid beloppet ska anpassas med hänsyn till vad som bestämts om gemensam eller ensam vårdnad, umgängesrätt, umgängesrättens omfattning, och de andra faktiska omständigheter som rör utövandet av föräldraansvar som den har att pröva.

37

Domstolen avslutade sitt resonemang med att, i punkt 48 i den domen, konstatera att om det vid en domstol i en medlemsstat väcks talan om hemskillnad eller äktenskapsskillnad mellan två makar som är föräldrar till ett underårigt barn och det vid en domstol i en annan medlemsstat har väckts talan om föräldraansvar som rör samma barn, så har ett yrkande om underhållsbidrag till detta barn endast samband med talan om föräldraansvar, i den mening som avses i artikel 3 d i förordning nr 4/2009.

38

Det framgår emellertid inte av domen av den 16 juli 2015, A (C‑184/14, EU:C:2015:479), att det, när en domstol som, såsom i det nationella målet, har förklarat sig sakna behörighet att pröva en talan om utövande av föräldraansvar för ett underårigt barn och har pekat ut en annan domstol som behörig att pröva denna talan, endast är den sistnämnda domstolen som under alla omständigheter är behörig att pröva alla yrkanden om underhållsbidrag till detta barn.

39

Det kan i detta hänseende påpekas att domstolen i domen av den 16 juli 2015, A (C‑184/14, EU:C:2015:479), endast tolkade leden c och d i artikel 3 i förordning nr 4/2009 och inte de övriga behörighetskriterier som anges i artikel 3 eller i artikel 5 i denna förordning. Dessa andra kriterier var inte relevanta i det målet, eftersom makarna – föräldrarna till de underhållsberättigade barnen – i motsats till vad som är fallet i det nu aktuella nationella målet, hade hemvist i samma medlemsstat som deras barn, vilket generaladvokaten påpekade i punkt 52 i sitt förslag till avgörande, och svaranden hade inställt sig vid den domstol vid vilken talan hade väckts enbart för att bestrida domstolens behörighet.

40

Den omständigheten att en domstol har förklarat sig sakna behörighet att pröva en talan om utövande av föräldraansvar för ett underårigt barn påverkar följaktligen inte denna domstols behörighet att pröva yrkanden om underhållsskyldighet mot barnet, om denna behörighet, såsom i det nationella målet, kan grundas på artikel 3 a i förordning nr 4/2009, eller till och med på artikel 5 i denna förordning.

41

Denna bedömning stöds av systematiken i och syftet med förordning nr 4/2009.

42

När det gäller systematiken i förordning nr 4/2009, innehåller kapitel II, med rubriken ”Behörighet”, samtliga tillämpliga regler för att bestämma vilken domstol som är behörig i fråga om underhållsskyldighet. I skäl 15 i denna förordning anges att det numera inte bör finnas någon hänvisning till behörighetsreglerna i nationell rätt, eftersom de regler som följer av nämnda förordning ska anses vara uttömmande.

43

Om en domstol som har att pröva ett yrkande om underhållsskyldighet mot ett barn inte är behörig att pröva en talan om föräldraansvar för detta barn, ska det först prövas huruvida denna domstol är behörig att döma på någon annan grund enligt denna förordning (beslut av den 16 januari 2018, PM, C‑604/17, ej publicerat, EU:C:2018:10, punkt 33, och beslut av den 10 april 2018, CV,C‑85/18 PPU, EU:C:2018:220, punkt 55).

44

Domstolen noterar i övrigt att det i förordning nr 4/2009 inte föreskrivs någon möjlighet för en domstol som är behörig enligt en av dess bestämmelser och vid vilken talan har väckts i vederbörlig ordning att avvisa målet till förmån för en domstol som den anser är bättre lämpad att pröva talan, vilket är tillåtet i fråga om föräldraansvar enligt artikel 15 i förordning nr 2201/2003.

45

En sådan tolkning överensstämmer även med syftet med förordning nr 4/2009, vilket det erinrats om i punkt 30 i förevarande dom. Såsom generaladvokaten påpekade i punkterna 59 och 61 i sitt förslag till avgörande föreskrivs i nämnda förordning alternativa behörighetskriterier som inte är hierarkiska utan ger företräde åt kärandens val.

46

Betydelsen av detta val i syfte att skydda den underhållsberättigade återspeglar vad som anges i Haagprotokollet av den 23 november 2007 om tillämplig lag avseende underhållsskyldighet, vilket godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2009/941/EG av den 30 november 2009 (EGT L 331, 2009, s. 17), som domstolen har påpekat har ett nära samband med förordning nr 4/2009 (dom av den 7 juni 2018, KP, C‑83/17, EU:C:2018:408, punkt 49). Domstolen har således slagit fast att detta protokoll gör det möjligt för den underhållsberättigade att de facto välja vilken lag som ska tillämpas på hans eller hennes yrkande om underhållsbidrag, i och med att det föreskrivs att domstolslandets lag, och inte lagen i den stat där den underhållsberättigade har sin hemvist, ska tillämpas i första hand när vederbörande inkommer med sin begäran till den behöriga myndigheten i den stat där den underhållsskyldige har sin hemvist (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 september 2018, Mölk, C‑214/17, EU:C:2018:744, punkterna 31 och 32).

47

En tolkning av förordning nr 4/2009 enligt vilken endast den domstol som är behörig i fråga om föräldraansvar är behörig att pröva ett yrkande om underhållsbidrag kan inkräkta på den underhållsberättigades möjlighet att välja inte bara vilken domstol som är behörig utan även, som en följd av detta, vilken lag som ska tillämpas.

48

I en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet ska det påpekas att den invändning svaranden har framställt om att den domstol vid vilken talan har väckts inte är behörig och denna domstols förklaring att den saknar behörighet, enligt artikel 12 i förordning nr 2201/2003, att pröva yrkandet om föräldraansvar utgör hinder för det ursprungliga val som gjordes av den förälder som företräder det underåriga underhållsberättigade barnet att samla alla sina yrkanden vid samma domstol.

49

Med hänsyn till risken att behöva väcka talan om underhållsbidrag och föräldraansvar vid två olika domstolar, kan denna förälder, med hänsyn till barnets bästa, vilja återkalla sitt ursprungliga yrkande om underhållsbidrag som framställts vid den domstol som ska pröva ansökan om äktenskapsskillnad, så att den domstol som är behörig i fråga om föräldraansvar även blir behörig att pröva yrkandet om underhållsbidrag.

50

Nämnda förälder kan emellertid också, med hänsyn till barnets bästa, bibehålla sitt ursprungliga yrkande om underhållsbidrag för barnet vid den domstol som ska pröva ansökan om äktenskapsskillnad, om denna domstol även är domstolen i den ort där svaranden har hemvist.

51

Att den underhållsberättigade gör ett sådant val kan motiveras av flera skäl, såsom dem som generaladvokaten har angett i punkterna 65–71 i sitt förslag till avgörande, bland annat möjligheten att domstolen ska tillämpa domstolslandets lag, i förevarande fall den rumänska lagen, lättheten att uttrycka sig på sitt modersmål, de eventuellt lägre kostnaderna för förfarandet, den kunskap den domstol vid vilken talan har väckts har om den underhållsskyldiges bidragsförmåga och att det inte krävs något särskilt verkställighetsbeslut.

52

De frågor som har ställts ska följaktligen besvaras på följande sätt. Artiklarna 3 a, 3 d och 5 i förordning nr 4/2009 ska tolkas så, att när en domstol i en medlemsstat har att pröva en talan som består av tre konnexa yrkanden som avser äktenskapsskillnad mellan föräldrarna till ett underårigt barn, föräldraansvaret för detta barn och underhållsskyldighet mot barnet, så har den domstol som ska pröva ansökan om äktenskapsskillnad, men som har förklarat sig sakna behörighet att pröva yrkandet om föräldraansvar, ändå behörighet att pröva yrkandet om underhållsbidrag till detta barn, om denna domstol även är domstolen i den ort där svaranden har hemvist eller den domstol vid vilken svaranden har gått i svaromål, utan att bestrida domstolens behörighet.

53

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

Artiklarna 3 a, 3 d och 5 i rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet ska tolkas så, att när en domstol i en medlemsstat har att pröva en talan som består av tre konnexa yrkanden som avser äktenskapsskillnad mellan föräldrarna till ett underårigt barn, föräldraansvaret för detta barn och underhållsskyldighet mot barnet, så har den domstol som ska pröva ansökan om äktenskapsskillnad, men som har förklarat sig sakna behörighet att pröva yrkandet om föräldraansvar, ändå behörighet att pröva yrkandet om underhållsbidrag till detta barn, om denna domstol även är domstolen i den ort där svaranden har hemvist eller den domstol vid vilken svaranden har gått i svaromål, utan att bestrida domstolens behörighet.