–

Barbara Rust-Hackner, Christian Gmoser, Bettina Plackner och KL, genom N. Nowak, Rechtsanwalt,

–

LK, genom M. Poduschka, Rechtsanwalt,

–

MJ och NI, genom P. Mandl, Rechtsanwalt,

–

Nürnberger Versicherung Aktiengesellschaft Österreich, UNIQA Österreich Versicherungen AG och Allianz Elementar Lebensversicherungs-Aktiengesellschaft, genom P. Konwitschka, Rechtsanwalt,

–

DONAU Versicherung AG Vienna Insurance Group, genom D. Altenburger och G. Hoffmann, Rechtsanwälte,

–

Österrikes regering, genom J. Schmoll, i egenskap av ombud,

–

Tjeckiens regering, genom M. Smolek och J. Vláčil, båda i egenskap av ombud,

–

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av P. Garofoli, avvocato dello Stato,

–

Europeiska kommissionen, genom H. Tserepa-Lacombe, K.-P. Wojcik och G. Braun, samtliga i egenskap av ombud,

1

Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 15.1 i rådets direktiv 90/619/EEG av den 8 november 1990 om samordning av lagar och andra författningar om direkt livförsäkring, och med bestämmelser avsedda att göra det lättare att effektivt utnyttja friheten att tillhandahålla tjänster, och om ändring av direktiv 79/267/EEG (EGT L 330, 1990, s. 50; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 67), i dess lydelse enligt rådets direktiv 92/96/EEG av den 10 november 1992 (EGT L 1992, 360, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 180) (nedan kallat direktiv 90/619), av artikel 31 i rådets direktiv 92/96/EEG av den 10 november 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser direkt livförsäkring och om ändring av direktiven 79/267/EEG och 90/619/EEG (tredje livförsäkringsdirektivet) (EGT L 360, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 180), av artikel 35.1 och artikel 36 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/83/EG av den 5 november 2002 om livförsäkring (EGT L 345, 2002, s. 1), och av artikel 185.1 och artikel 186.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II) (EUT L 335, 2009, s. 1).

2

Respektive begäran har framställts i sju mål, varav tre vid Landesgericht Salzburg (Regionala domstolen i Salzburg, Österrike), mellan Barbara Rust-Hackner och Nürnberger Versicherung Aktiengesellschaft Österreich (nedan kallat Nürnberger), mellan Christian Gmoser och Nürnberger och mellan Bettina Plackner och Nürnberger, och fyra vid Bezirksgericht für Handelssachen Wien (Wiens distriktsdomstol för handelsmål, Österrike), mellan KL och UNIQA Österreich Versicherungen AG (nedan kallat UNIQA), mellan LK och DONAU Versicherung AG Vienna Insurance Group (nedan kallat DONAU), mellan MJ och Allianz Elementar Lebensversicherungs-Aktiengesellschaft (nedan kallat Allianz) och mellan NI och Allianz, angående räckvidden av och preklusionsfristen för rätten att häva livförsäkringsavtal.

3

I artikel 15.1 i direktiv 90/619, som upphävdes genom direktiv 2002/83, föreskrevs följande:

”Varje medlemsstat skall föreskriva att en försäkringstagare som ingår ett individuellt livförsäkringsavtal skall kunna säga upp avtalet inom en tid mellan 14 och 30 dagar från den dag han informerades om att avtal har kommit till stånd.

Försäkringstagarens uppsägning skall innebära att han befrias från alla från avtalet härrörande framtida förpliktelser.

Andra rättsverkningar av och förutsättningar för uppsägning skall bestämmas genom den lag som enligt definitionen i artikel 4 skall tillämpas på avtalet, i synnerhet såvitt avser det sätt på vilket försäkringstagaren skall informeras om att avtal har kommit till stånd.”

4

Skäl 23 i direktiv 92/96, som också upphävdes genom direktiv 2002/83, hade följande lydelse:

”På en inre marknad för försäkringar får konsumenten ett bredare och mer varierat utbud av försäkringar att välja mellan. För att fullt ut kunna dra nytta av denna mångfald och den ökade konkurrensen skall konsumenten ha tillgång till all den information som är nödvändig för att kunna välja den försäkring som bäst motsvarar hans behov. Detta informationsbehov är så mycket större som åtagandena kan sträcka sig över lång tid. Bestämmelser om minimikrav måste därför harmoniseras, så att konsumenter kan få klara och exakta besked om de väsentliga egenskaperna hos de försäkringsprodukter som erbjuds och uppgift om de organ till vilka försäkringstagare, försäkrade eller förmånstagare kan rikta klagomål.”

5

Artikel 31 i direktiv 92/96 hade följande lydelse:

”1.   Innan ett försäkringsavtal ingås skall minst den information som förtecknats i punkt A i bilaga 2 lämnas till försäkringstagaren.

…

4.   Närmare regler för genomförandet av denna artikel och bilaga 2 skall fastställas av den medlemsstat där åtagandet har gjorts.”

6

I bilaga II till detta direktiv, med rubriken ”Information till försäkringstagare”, angavs följande:

”Innan ett försäkringsavtal ingås (A) eller under avtalets löptid (B) skall försäkringstagaren lämnas följande skriftliga information, vilken skall vara klart och tydligt formulerad och avfattad på ett officiellt språk i den medlemsstat där åtagandet gjorts.

…

7

Skälen 46 och 52 i direktiv 2002/83, som upphävdes genom direktiv 2009/138, hade följande lydelse:

…

8

I artikel 35 i direktiv 2002/83, med rubriken ”Uppsägningstid”, föreskrevs följande i punkt 1:

”Varje medlemsstat skall föreskriva att en försäkringstagare som ingår ett individuellt livförsäkringsavtal skall kunna säga upp avtalet inom en tid mellan 14 och 30 dagar från den dag han informerades om att avtal har kommit till stånd.

Försäkringstagarens uppsägning skall innebära att han befrias från alla från avtalet härrörande framtida förpliktelser.

Andra rättsverkningar av och förutsättningar för uppsägning skall bestämmas genom den lag som enligt definitionen i artikel [31] skall tillämpas på avtalet, i synnerhet såvitt avser det sätt på vilket försäkringstagaren skall informeras om att avtal har kommit till stånd.”

9

Artikel 36 i direktivet, med rubriken ”Information till försäkringstagare”, hade följande lydelse:

”1.   Innan ett försäkringsavtal ingås skall minst den information som förtecknats i punkt A i bilaga III lämnas till försäkringstagaren.

…

4.   Närmare regler för genomförandet av denna artikel och bilaga III skall fastställas av den medlemsstat där åtagandet har gjorts.”

10

I bilaga III till nämnda direktiv, med rubriken ”Information till försäkringstagare”, angavs följande:

”Innan ett försäkringsavtal ingås (A) eller under avtalets löptid (B) skall försäkringstagaren lämnas följande skriftliga information, vilken skall vara klart och tydligt formulerad och avfattad på ett officiellt språk i den medlemsstat där åtagandet gjorts.

…

11

Skäl 79 i direktiv 2009/138 har följande lydelse:

”På en inre marknad för försäkringar får konsumenterna ett bredare och mer varierat utbud av försäkringar att välja mellan. Om de ska kunna utnyttja denna mångfald och den ökade konkurrensen fullt ut bör konsumenterna ges all nödvändig information innan de ingår ett avtal och under hela avtalstiden så att de kan välja den försäkring som bäst passar deras behov.”

12

I artikel 185 i direktivet, med rubriken ”Information till försäkringstagare”, föreskrivs följande:

”1.   Innan ett livförsäkringsavtal ingås ska minst den information som anges i punkterna 2–4 lämnas till försäkringstagaren.

…

3.   Följande uppgifter om åtagandet ska meddelas:

…

…

6.   Den information som avses i punkterna 2–5 ska vara klart och tydligt formulerad och avfattad på ett officiellt språk i den medlemsstat där åtagandet gjorts.

…

8.   Närmare regler för genomförandet av punkterna 1–7 ska fastställas av den medlemsstat där åtagandet har gjorts.”

13

I artikel 186 i direktiv, med rubriken ”Uppsägningstid”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Medlemsstaterna ska föreskriva att försäkringstagare som ingår individuella livförsäkringsavtal ska kunna säga upp avtalen inom en tid av mellan 14 och 30 dagar från den dag de informerades om ingåendet av avtalen.

Försäkringstagarnas uppsägning ska innebära att de befrias från alla framtida förpliktelser som följer av avtalet.

Andra rättsverkningar av och förutsättningar för uppsägning ska bestämmas genom den lag som ska tillämpas på avtalet, i synnerhet såvitt avser det sätt på vilket försäkringstagaren ska informeras om att avtal har ingåtts.”

14

I 165a § Bundesgesetz über den Versicherungsvertrag (den federala lagen om försäkringsavtal) av den 2 december 1958 (BGBl. 2/1959) (nedan kallad VersVG), i den lydelse som var tillämplig mellan den 1 januari 1997 och den 30 september 2004, föreskrevs följande:

”(1)   Försäkringstagaren har rätt att säga upp avtalet inom två veckor efter det att det ingåtts. Om försäkringsgivaren har beviljat skydd tills vidare har denne rätt till den premie som motsvarar skyddets varaktighet.

(2)   Om försäkringsgivaren inte har fullgjort sin skyldighet att meddela sin adress (9a § stycke 1 led 1 [Bundesgesetz über den Betrieb und die Beaufsichtigung der Vertragsversicherung (Versicherungsaufsichtsgesetz) (förbundslagen om drift av och tillsyn över försäkringsbolag) av den 18 oktober 1978, BGBl. nr 569/1978]) börjar den period inom vilken uppsägningsrätten ska utövas enligt stycke 1 inte löpa förrän försäkringstagaren får kännedom om adressen.

(3)   Ovanstående stycken gäller inte för gruppförsäkringsavtal eller för avtal med en löptid på högst sex månader.”

15

I 165a § VersVG, i den lydelse som gällde under perioden 1 januari 2007–30 juni 2012, föreskrevs följande:

”(1)   Försäkringstagaren ska ha rätt att säga upp avtalet inom 30 dagar från den dag då denne informeras om att avtalet har ingåtts. Om försäkringsgivaren har beviljat skydd tills vidare har denne rätt till den premie som motsvarar skyddets varaktighet.

(2)   Om försäkringsgivaren inte har fullgjort sin skyldighet att meddela sin adress (9a § stycke 1 led 1 förbundslagen om drift av och tillsyn över försäkringsbolag) börjar den period inom vilken uppsägningsrätten ska utövas enligt stycke 1 inte löpa förrän försäkringstagaren får kännedom om adressen.

(3)   Ovanstående stycken gäller inte för gruppförsäkringsavtal eller för avtal med en löptid på högst sex månader.”

16

I 165a § VersVG, i den lydelse som gällde mellan den 1 juli 2012 och den 31 december 2015, föreskrevs följande:

”(1)   Försäkringstagaren ska ha rätt att säga upp avtalet inom 30 dagar från den dag då försäkringstagaren informeras om att avtalet har ingåtts. Om försäkringsgivaren har beviljat skydd tills vidare har denne rätt till den premie som motsvarar skyddets varaktighet.

(2)   Om försäkringsgivaren inte har fullgjort sin skyldighet att meddela sin adress (9a § stycke 1 led 1 förbundslagen om drift av och tillsyn över försäkringsbolag) börjar den period inom vilken uppsägningsrätten ska utövas enligt stycke 1 inte löpa förrän försäkringstagaren får kännedom om adressen.

(2a)   Om försäkringstagaren är konsument [(1 § stycke 1 andra strecksatsen i Konsumentenschutzgesetz (konsumentskyddslagen) av den 8 mars 1979 (BGBl. 140/1979))], börjar den period inom vilken uppsägningsrätten ska utövas enligt styckena 1 och 2 löpa först när de har informerats om denna uppsägningsrätt.

(3)   Ovanstående stycken gäller inte för gruppförsäkringsavtal eller för avtal med en löptid på högst sex månader.”

17

I 176 § VersVG, i dess lydelse enligt BGBl. 509/1994, föreskrivs följande:

”(1)   Om en kapitalförsäkring i händelse av dödsfall, vilken är utformad på så sätt att försäkringsgivaren med säkerhet kommer att bli skyldig att betala ut det överenskomna kapitalet, upphävs genom uppsägning, hävning eller bestridande, ska försäkringsgivaren återbetala försäkringens återköpsvärde.

…

(3)   Återköpsvärdet ska enligt de erkända försäkringsmatematiska reglerna beräknas på grundval av beräkningsunderlagen för den premie som ska betalas vid slutet av den löpande försäkringsperioden som försäkringens aktuella värde. Återstående premier ska dras av från återköpsvärdet.

(4)   Försäkringsgivaren har bara rätt till avdrag om detta är avtalat och skäligt.”

18

9a § förbundslagen om drift av och tillsyn över försäkringsbolag, i dess lydelse under perioden mellan den 1 augusti 1996 och den 9 december 2007, hade följande lydelse:

”(1)   När ett försäkringsavtal ingås avseende en risk som är belägen inom landet ska försäkringstagarna innan de ingår avtalet skriftligen informeras om

…

19

I 9a § förbundslagen om drift av och tillsyn över försäkringsbolag, i dess lydelse under perioden mellan den 10 december 2007 och den 31 december 2015, föreskrevs följande:

”(1)   När ett försäkringsavtal ingås avseende en risk som är belägen i Österrike ska försäkringstagarna innan de ingår avtalet skriftligen informeras om

…

20

Barbara Rust-Hackner, Christian Gmoser och Bettina Plackner slöt var och en med Nürnberger ett livförsäkringsavtal kopplat till värdepappersfonder. Det framgår av respektive begäran om förhandsavgörande att vart och ett av dessa avtal innehöll information om att uppsägning från avtalet skulle göras skriftligen för att vara giltig.

21

Barbara Rust-Hackner sade upp sitt livförsäkringsavtal den 14 mars 2017. Den 23 maj 2017 förklarade hon att hon ville säga upp avtalet på grund av att hon hade erhållit felaktig information om uppsägningsrätten.

22

År 2010 återköpte Christian Gmoser det livförsäkringsavtal som han ingick år 1998. Det var inte förrän den 3 maj 2017 som han förklarade att han ville säga upp avtalet, också han på grund av att han erhållit felaktig information om uppsägningsrätten.

23

Av samma skäl förklarade Bettina Plackner, den 27 maj 2017, att hon ville säga upp sitt avtal som ingicks år 2000 och som fortfarande höll på att genomföras.

24

Den österrikiska domstolen i första instans biföll respektive yrkande från Barbara Rust-Hackner, Christian Gmoser och Bettina Plackner, om att få samtliga inbetalda premier återbetalda jämte ränta på grund av Nürnbergers obehöriga vinst. Enligt denna domstol var den information som Nürnberger överlämnat till försäkringstagarna felaktig, eftersom österrikisk rätt inte föreskriver att uppsägning ska vara skriftlig. Det följer emellertid av domen av den 19 december 2013, Endress (C‑209/12, EU:C:2013:864), att en felaktig uppgift likställs med utebliven information, vilket innebär att den preklusionsfrist som föreskrivs för rätten att säga upp avtalet inte börjar löpa, vilket i sin tur innebär att denna rätt kan utövas utan någon tidsbegränsning, även efter det att avtalet har upphört.

25

Landesgericht Salzburg (Regionala domstolen i Salzburg, Österrike), till vilken förstainstansens avgörande överklagades, vill få klarhet i huruvida information, som trots att den kräver att uppsägningen ska vara skriftlig inte vilseleder försäkringstagaren vad gäller dennes rätt att säga upp avtalet, ändå kan anses vara felaktig med hänsyn till artikel 15.1 i direktiv 90/619, vilket innebär att uppsägningsrätten borde gälla utan tidsbegränsning.

26

Landesgericht Salzburg (Regionala domstolen i Salzburg, Österrike) har konstaterat att den information som lämnades i förevarande fall var förenlig med lagstadgade krav och på ett korrekt sätt angav tidsfristen för utövandet av uppsägningsrätten. Försäkringstagaren var följaktligen informerad om sin rätt. Kravet på skriftlighet är inte heller förbjudet enligt österrikisk rätt utan syftar till att bevara rättssäkerheten, också i försäkringstagarens intresse. Dessutom förefaller information enligt vilken uppsägningen ska vara skriftlig, i princip inte vara ägnad att hindra försäkringstagaren från att säga upp avtalet inom den föreskrivna fristen.

27

Mot bakgrund av såväl domen av den 19 december 2013, Endress (C‑209/12, EU:C:2013:864), som det mål som eftersträvas med informationen, vilket nämns i skäl 23 i direktiv 92/96, vill Landesgericht Salzburg (Regional domstolen i Salzburg) få klarhet i huruvida en tolkning av den österrikiska lagstiftningen i enlighet med detta direktiv kräver att försäkringstagaren under dessa omständigheter ska anses kunna utöva sin uppsägningsrätt utan tidsbegränsning.

28

Inom ramen för målen C‑355/18 och C‑356/18 vill denna domstol dessutom få klarhet i huruvida en uppsägning av livförsäkringsavtalet, på grund av felaktig information i fråga om uppsägningsrätten, även kan ske efter det att avtalet har upphört till följd av att försäkringstagaren har sagt upp eller återköpt avtalet.

29

Efter att försäkringsavtalet, och det ömsesidiga utbytet av därtill knutna prestationer, har upphört, återstår nämligen inte längre några från avtalet härrörande framtida förpliktelser från vilka försäkringstagaren skulle kunna befrias, i den mening som avses i artikel 15.1 i direktiv 90/619. En uppsägningsrätt efter det att livsförsäkringsavtalet upphört skulle dessutom ge försäkringstagaren möjlighet till spekulation på ett sätt som skulle kunna innebära skada för försäkringsgivaren eller för samtliga försäkringstagare, något som inte är förenligt med det avsedda konsumentskyddet.

30

Mot denna bakgrund beslutade Landesgericht Salzburg (Regionala domstolen i Salzburg) att vilandeförklara målen och, inom ramen för målen C‑355/18 och C‑356/18, ställa följande två tolkningsfrågor, varav den första även inom ramen för mål C-357/18:

31

Vad gäller begäran om förhandsavgörande i mål C‑479/18 har Bezirksgericht für Handelssachen Wien (Distriktsdomstolen för handelsfrågor i Wien, Österrike) förenat fyra hos den pågående mål, vilka den kallar ”förfarandena A, B, C och D”.

32

”Förfarande A” avser ett mål mellan KL och UNIQA. KL ingick med UNIQA:s rättsliga föregångare ett livförsäkringsavtal för perioden mellan den 1 augusti 1997 och den 1 augusti 2032. I anbudsformuläret för detta avtal fick KL informationen om att en uppsägning av avtalet skulle göras skriftligen för att vara giltig.

33

Den 24 oktober 2017 informerade KL UNIQA om att hon ville säga upp försäkringsavtalet. Eftersom UNIQA inte uttryckligen hade godkänt uppsägningen begärde KL återbetalning av samtliga premier, exklusive riskkostnader, som KL hade betalat, jämte ränta.

34

”Förfarande B” avser ett mål mellan LK och DONAU. LK ingick ett livförsäkringsavtal med DONAU för perioden mellan den 1 december 2003 och den 1 december 2022. LK informerades inte om sin uppsägningsrätt innan avtalet ingicks.

35

Efter att år 2013 ha hävt nämnda avtal och erhållit dess återköpsvärde, underrättade LK den 4 januari 2018 DONAU om att hon sade upp försäkringsavtalet på grund av att hon inte hade fått tillräckligt med information om sin uppsägningsrätt. Eftersom DONAU inte svarade, begärde LK återbetalning av samtliga premier, exklusive riskkostnader, som hon hade betalat in, jämte ränta, med avdrag för det återköpsvärde som LK redan hade fått utbetalt år 2013.

36

”Förfarandena C och D” avser mål mellan MJ och NI, å ena sidan, och Allianz, å andra sidan. MJ och NI ingick var och en för sig livförsäkringsavtal med Allianz för perioden mellan den 1 december 2011 och den 1 december 2037. I anbudsformuläret för dessa avtal erhöll MJ och NI information om att de hade rätt att ”skriftligen” säga upp avtalet.

37

År 2017 sade MJ och NI upp försäkringsavtalet med Allianz. Eftersom Allianz inte uttryckligen godkände dessa uppsägningar, har MJ och NI nu yrkat återbetalning av samtliga premier, exklusive riskkostnader, som de betalat in, jämte ränta.

38

Bezirksgericht für Handelssachen Wien (Distriktsdomstolen för handelsfrågor i Wien) har erinrat om att det av unionsrätten följer att de uppsägningsvillkor som inte direkt regleras i unionsrätten regleras enligt nationell lagstiftning. Enligt denna domstol är en uppsägning enligt österrikisk rätt inte underkastad några särskilda formkrav. Den hänskjutande domstolen vill därför, för det första, få klarhet i huruvida tidsfristen för att utöva uppsägningsrätten kan börja löpa trots felaktig information om hur den ska utövas. Den hänskjutande domstolen vill härvidlag få klarhet i huruvida det i förevarande fall går att tillämpa den rättspraxis som följer av domen av den 19 december 2013, Endress (C‑209/12, EU:C:2013:864). I den domen slog EU-domstolen fast att ett försäkringsföretag, när detta inte har lämnat någon information till försäkringstagaren om dennes rätt att säga upp avtalet, inte gentemot den senare kan göra gällande att fristen för att utöva denna rättighet har löpt ut. Frågan uppkommer således huruvida detta även gäller för det fall att försäkringstagaren har fått information som är korrekt vad gäller den omständigheten att det föreligger en uppsägningsrätt och vad gäller tidsfristen för att utöva densamma, men att informationen till försäkringstagaren härvid varit felaktig vad gäller kravet på att uppsägningen ska vara skriftlig.

39

För det andra vill Bezirksgericht für Handelssachen Wien (Distriktsdomstolen för handelsmål i Wien) få klarhet i huruvida fristen för att säga upp avtalet i vilket fall som helst börjar löpa från och med den tidpunkt då försäkringstagaren ändå har fått faktisk kännedom om denna uppsägningsrätt, trots den felaktiga information som lämnats av försäkringsföretaget. Ett jakande svar skulle kunna vara motiverat för det fall att det enda mål som eftersträvas i den unionsrätt som är tillämplig i förevarande fall är att försäkringstagaren garanterat ska ha fått kännedom om sina rättigheter och således kan utöva dessa rättigheter. Annat vore fallet om syftet med uppsägningsrätten även var att förmå försäkringsföretag att iaktta sina informationsskyldigheter.

40

Vad, för det tredje, gäller ”förfarande B”, inom ramen för vilket LK sade upp sitt livförsäkringsavtal och återfick dess inköpsvärde på så sätt att någon framtida avtalsförpliktelse inte längre förelåg, vill den hänskjutande domstolen också få klarhet i huruvida uppsägningsrätten i vilket fall som helst inte längre föreligger, med hänsyn till att denna rätt endast är utformad för att befria försäkringstagaren från alla från avtalet härrörande framtida förpliktelser.

41

För det fjärde vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida försäkringstagaren, vid en uppsägning till följd av för sen information om hur uppsägningsrätten ska utövas, endast kan återkräva avtalets återköpsvärde, eller hela beloppet, efter avdrag för de premier som erlagts för den period under vilken försäkringstagaren var försäkrad. I detta avseende anser den hänskjutande domstolen att uppsägningsrätten har förlorat sin ändamålsenliga verkan om försäkringstagaren, genom uppsägningen, inte kan erhålla något mer än återköpsvärdet.

42

Bezirksgericht für Handelssachen Wien (Distriktsdomstolen för handelsfrågor i Wien) vill slutligen få klarhet i huruvida den allmänna preskriptionsfristen på tre år kan tillämpas på utövandet av rätten till ränta som föreskrivs vid återbetalning av felaktigt inbetalda belopp, vilket begränsar beloppet för dessa räntor till den andel som är hänförlig till denna treårsperiod.

43

Den hänskjutande domstolen har preciserat att enligt rättspraxis från Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike) ska denna bestämmelse, i syfte att säkerställa att 165a § punkt 2 VersVG är förenlig med unionsrätten, tolkas så, att felaktig information om uppsägningsrätten ska likställas med avsaknad av information varvid detta medför att försäkringstagaren får utöva sin rätt att säga upp avtalet utan tidsbegränsning.

44

Mot denna bakgrund beslutade Bezirksgericht für Handelssachen Wien (Distriktsdomstolen för handelsfrågor i Wien) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

45

Domstolens ordförande beslutade den 22 juni 2018 att förena målen C‑355/18–C‑357/18 beträffande det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen. Genom domstolens beslut av den 26 februari 2019 förenades dessa tre mål med mål C‑479/19 vad gäller det muntliga förfarandet och domen.

46

Genom handling som inkom till domstolens kansli den 22 november 2019 begärde Nürnberger, UNIQA och Allianz att den muntliga delen av förfarandet skulle återupptas.

47

Till stöd för sin begäran har de gjort gällande, för det första, att domen av den 11 september 2019, Romano (C‑143/18, EU:C:2019:701), som meddelades två månader efter det att generaladvokaten lämnat sitt förslag till avgörande i de förevarande målen, borde kunna dryftas mellan de berörda, för det andra, att argumentationen i punkt 51 i detta förslag till avgörande, avseende formkraven för uppsägningen, är ny och också borde kunna debatteras, och, för det tredje, att flera allmänna aspekter i nämnda förslag kritiserats i österrikisk och schweizisk doktrin, bland annat vad gäller frågan om vilken del av försäkringspremierna som ska betalas tillbaka om avtalet sägs upp.

48

I detta avseende erinrar domstolen för det första om att det i stadgan för Europeiska unionens domstol och i domstolens rättegångsregler inte föreskrivs någon möjlighet för berörda parter enligt artikel 23 i stadgan att inkomma med yttranden över generaladvokatens förslag till avgörande (dom av den 6 mars 2018, Achmea, C‑284/16, EU:C:2018:158, punkt 26, och dom av den 19 november 2019, A.K. m.fl. (Oberoendet för avdelningen för disciplinära mål vid högsta domstolen), C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982, punkt 61).

49

För det andra ska generaladvokaten, enligt artikel 252 andra stycket FEUF, vid offentliga domstolssessioner, fullständigt opartiskt och oavhängigt, lägga fram förslag till avgöranden i mål som enligt stadgan för Europeiska unionens domstol kräver dennes deltagande. Domstolen är inte bunden av vare sig förslaget till avgörande eller av den motivering som ligger till grund för generaladvokatens förslag. Att en av parterna inte delar generaladvokatens synsätt i förslaget till avgörande, oavsett vilka frågor som generaladvokaten väljer att pröva, kan därför inte i sig utgöra ett tillräckligt skäl för att återuppta den muntliga delen av förfarandet (dom av den 6 mars 2018, Achmea, C‑284/16, EU:C:2018:158, punkt 27, och dom av den 19 november 2019, A. K. m.fl. (Oberoende för avdelningen för disciplinära mål vid högsta domstolen), C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982, punkt 62).

50

I enlighet med artikel 83 i domstolens rättegångsregler får domstolen emellertid efter att ha hört generaladvokaten, när som helst, besluta att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas, bland annat om domstolen anser att den inte har tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet, eller om en part, efter det att den muntliga delen har förklarats avslutad, har lagt fram en ny omständighet som kan ha ett avgörande inflytande på målets utgång, eller om målet ska avgöras på grundval av ett argument som inte har avhandlats mellan parterna.

51

I förevarande fall anser domstolen emellertid, efter att ha hört generaladvokaten, att begäran om att återuppta den muntliga delen av det förfarande som är anhängigt vid den inte utgör en ny omständighet som kan ha ett avgörande inflytande på det beslut som den har att meddela i det förevarande målet. Domen av den 11 september 2019, Romano (C‑143/18, EU:C:2019:701), rörde en begäran om förhandsavgörande avseende tolkningen av artikel 4.2, artikel 5.1, artikel 6.1 andra stycket andra strecksatsen, artikel 6.2 c, artikel 6.6 och artikel 7.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG (EGT L 271, 2002, s. 16). Detta direktiv är inte på något sätt i fråga i förevarande mål.

52

I förevarande mål bedömer domstolen att den har alla nödvändiga uppgifter för att besvara frågorna och att svaren på dessa frågor inte måste beakta argument, såsom de som redovisats i punkt 47 ovan, som inte har debatterats mellan parterna.

53

Mot denna bakgrund finner domstolen att det saknas anledning att återuppta den muntliga delen av förfarandet.

54

Barbara Rust-Hackner, Christian Gmoser och Bettina Plackner, och, vad gäller den tredje och den femte frågan i mål C‑479/18, Allianz och UNIQA, har bestritt domstolens behörighet att besvara frågor som endast rör nationell rätt. För det första bör nämligen sättet för utövandet av uppsägningsrätten regleras av medlemsstaterna. För det andra föreskrivs det i den tillämpliga österrikiska lagstiftningen att det är försäkringsföretagets skyldighet att före ingåendet av försäkringsavtalet skriftligen underrätta försäkringstagarna om de omständigheter under vilka dessa försäkringstagare kan häva detta avtal eller säga upp det.

55

Det är i detta avseende tillräckligt att påpeka, såsom generaladvokaten har framhållit i punkterna 23–25 i sitt förslag till avgörande, att det enligt artikel 15.1 tredje stycket i direktiv 90/619 och artikel 31.1 och 31.4 i direktiv 92/96, jämförda med punkt A a.13 i bilaga II till detta direktiv, ankommer på medlemsstaterna att anta bestämmelser om såväl sättet för utövandet av uppsägningsrätten som information om utövandet av denna rätt. Domstolen har emellertid redan haft tillfälle att slå fast att medlemsstaterna, vid antagandet av dessa bestämmelser, är skyldiga att säkerställa direktivens ändamålsenliga verkan med hänsyn till deras syfte (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2013, Endress, C‑209/12, EU:C:2013:864, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

56

Härav följer att domstolen har att tolka de unionsrättsliga bestämmelser som är tillämpliga i förevarande fall och att den följaktligen är behörig att besvara de frågor som ställts i förevarande mål.

57

Barbara Rust-Hackner, Christian Gmoser och Bettina Plackner hyser tvivel om huruvida respektive begäran om förhandsavgörande i målen C‑355/18–C‑357/18 kan tas upp till sakprövning, eftersom besluten om hänskjutande i dessa mål inte innehåller en tillräcklig redogörelse av den nationella rättsliga ramen mot bakgrund av de krav som ställs i artikel 94 i domstolens rättegångsregler.

58

Domstolen påpekar i detta hänseende att tolkningsfrågorna i dessa mål direkt avser tolkningen av unionsrättsliga bestämmelser och att den hänskjutande domstolen genom sina frågor vill få klarhet i gränserna för medlemsstaternas behörighet att fastställa sättet, som föreskrivs i dessa bestämmelser, för utövande av uppsägningsrätten. Under dessa omständigheter utgör redogörelsen för de tillämpliga nationella bestämmelserna i nämnda beslut om hänskjutande inte på något sätt hinder för vare sig domstolen eller de berörda att förstå dessa frågor och det sammanhang i vilket de har ställts.

59

Av detta följer att respektive begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning.

60

Den hänskjutande domstolen har ställt den enda frågan i mål C‑357/18 och den första frågan i målen C‑355/18, C‑356/18 och C‑479/18 för att få klarhet i huruvida artikel 15.1 i direktiv 90/619, jämförd med artikel 31 i direktiv 92/96, artikel 35.1 i direktiv 2002/83, jämförd med artikel 36.1 i samma direktiv, och artikel 185.1 i direktiv 2009/138, jämförd med artikel 186.1 i samma direktiv, ska tolkas så, att tidsfristen för att utöva rätten att säga upp ett livförsäkringsavtal börjar löpa från och med den tidpunkt då försäkringstagaren informeras om att avtalet har ingåtts, trots att försäkringsföretagets information till försäkringstagaren antingen saknar närmare information om att den nationella rätt som är tillämplig på avtalet inte föreskriver några formkrav för utövandet av nämnda uppsägningsrätt eller anger formkrav som i själva verket inte finns enligt den nationella rätt som är tillämplig på avtalet.

61

För att besvara dessa frågor påpekar domstolen inledningsvis att dessa unionsrättsliga bestämmelser, som är tillämpliga i tidsmässigt hänseende (ratione temporis) i de nationella målen, samtliga i huvudsak föreskriver dels att en försäkringstagare som ingår ett individuellt livförsäkringsavtal ska kunna säga upp avtalet inom en tid mellan 14 och 30 dagar från den dag denne informerades om att avtal kommit till stånd, varvid denna uppsägning innebär att försäkringstagaren befrias från alla framtida förpliktelser som följer av avtalet, dels att andra rättsverkningar av och förutsättningar för uppsägning ska bestämmas genom den lag som gäller för avtalet, bland annat vad gäller det sätt på vilket försäkringstagaren ska informeras om att avtal har kommit till stånd.

62

Såsom har angetts i punkt 55 i förevarande dom har domstolen redan haft tillfälle att precisera att medlemsstaterna förvisso har rätt att anta bestämmelser om sättet för utövandet av uppsägningsrätten och att dessa regler till sin natur till viss del kan begränsa denna rätt. Vid antagandet av dessa bestämmelser är medlemsstaterna emellertid skyldiga att se till att den ändamålsenliga verkan av direktiven 90/619 och 92/96, med hänsyn till de mål som eftersträvas med dem, säkerställs.

63

Vad gäller målen som eftersträvas i nämnda direktiv erinrar domstolen om att det i skäl 23 i direktiv 92/96 anges att ”[konsumenten] [p]å en inre marknad för försäkringar får … ett bredare och mer varierat utbud av försäkringar att välja mellan”. I detta skäl anges dessutom att ”[konsumenten,] [f]ör att fullt ut kunna dra nytta av denna mångfald och den ökade konkurrensen[,] skall … ha tillgång till all den information som är nödvändig för att kunna välja den försäkring som bäst motsvarar hans behov.” Slutligen anges i nämnda skäl att ”[d]etta informationsbehov är så mycket större [efter]som åtagandena kan sträcka sig över lång tid” (dom av den 19 december 2013, Endress, C‑209/12, EU:C:2013:864, punkt 24).

64

För att uppnå detta informationsmål föreskrevs i artikel 31.1 i direktiv 92/96, jämförd med punkt a.13 i del A i bilaga II till samma direktiv, att ”[åt]minst[one]””[s]ättet för utövandet av uppsägningsrätten” skulle meddelas försäkringstagaren, och att detta skulle ske ”[i]nnan … försäkringsavtal[et] ing[icks]” (dom av den 19 december 2013, Endress, C‑209/12, EU:C:2013:864, punkt 25).

65

Domstolen har härav dragit slutsatsen att en nationell bestämmelse som föreskriver att försäkringstagarens rätt att säga upp avtalet upphör att gälla vid en tidpunkt då vederbörande ännu inte har informerats om denna rätt, strider mot förverkligandet av ett väsentligt mål som eftersträvas med direktiven 90/619 och 92/96 och, följaktligen, mot deras ändamålsenliga verkan.

66

Samma överväganden kan utvidgas till att omfatta även direktiven 2002/83 och 2009/138, vars skäl 52 och 79 i huvudsak anger samma mål.

67

Av detta följer, för det första, att preklusionsfristen för att utöva uppsägningsrätten inte kan börja löpa, så länge som försäkringstagaren inte har fått någon information om att det över huvud taget föreligger någon uppsägningsrätt.

68

Eftersom försäkringstagaren i ett sådant fall inte har kännedom om att en sådan rätt föreligger, är det nämligen omöjligt för vederbörande att utöva denna rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2013, Endress, C‑209/12, EU:C:2013:864, punkt 27).

69

Försäkringsgivaren kan således inte med framgång göra gällande rättssäkerhetsskäl för att motivera dennes underlåtenhet att uppfylla de krav som följer av unionsrätten, att tillhandahålla viss särskilt angiven information, däribland bland annat information om försäkringstagarens rätt att säga upp avtalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2013, Endress, C‑209/12, EU:C:2013:864, punkt 30).

70

För det andra ska det erinras om att försäkringstagaren inte bara måste informeras om uppsägningsrätten, utan också, i enlighet med punkt a.13 i del A i bilaga II till direktiv 92/96, punkt a.13 i del A i bilaga III till direktiv 2002/83 och artikel 185.3 j och artikel 185.6 i direktiv 2009/138, bland annat om sättet att utöva denna rätt och att denna information ska vara klart och tydligt formulerad.

71

Det framgår således klart av de relevanta bestämmelserna i nämnda direktiv att de syftar till att säkerställa att försäkringstagaren erhåller korrekt information om bland annat uppsägningsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2013, Endress, C‑209/12, EU:C:2013:864, punkt 25).

72

Det är särskilt viktigt att informationen om formkraven för uppsägningen lämnas till försäkringstagaren när denna information är nödvändig för att försäkringstagaren ska kunna utöva sin uppsägningsrätt. Detta gäller alltså bland annat när den nationella rätten ovillkorligen uppställer sådana villkor för parterna i ett livförsäkringsavtal. En uppsägning som sker på annat sätt än vad som föreskrivs i de tvingande bestämmelserna, kan nämligen inte anses vara giltig.

73

Det framgår av de handlingar som ingetts till domstolen att den österrikiska lagstiftning som är tillämplig i de nationella målen, i förevarande fall, föreskrev att utövandet av uppsägningsrätten inte var underkastad några särskilda formkrav. Däremot framgår det inte tydligt av dessa handlingar huruvida det enligt österrikisk rätt var tillåtet för parterna i försäkringsavtalet att villkora utövandet av denna rätt med iakttagandet av formkrav.

74

I detta hänseende påpekar domstolen, för det första, att även om österrikisk lagstiftning inte ger parterna i försäkringsavtalet någon rätt att avtala om någon särskild form för uppsägning, är det inte nödvändigt, för att säkerställa uppsägningsrättens ändamålsenliga verkan, att kräva att försäkringstagaren nödvändigtvis ska informeras om att denna rätt kan utnyttjas under vilken form som helst. I ett sådant fall skulle nämligen försäkringstagaren på ett giltigt sätt kunna underrätta försäkringsföretaget om sin avsikt att säga upp avtalet i valfri form, och företaget skulle således inte kunna kräva att uppsägningen ska ske enligt någon särskild form. Utövandet av uppsägningsrätten enligt unionsrätten är följaktligen inte begränsad på något sätt. Även i ett sådant fall står det givetvis försäkringsföretaget fritt att informera försäkringstagaren om att den nationella rätten inte föreskriver några formkrav.

75

Om avtalsparterna i stället, enligt österrikisk rätt, skulle kunna göra undantag från avsaknaden av formkrav enligt denna rätt, måste försäkringstagaren i så fall få information om vilka formkrav för uppsägningsrätten som gäller.

76

För det andra ska informationen om formkraven för uppsägningen, oavsett om den är obligatorisk eller frivillig, för att vara korrekt, vara förenlig med den nationella rätten eller med de avtalsklausuler som parterna har kommit överens om med hänsyn till den lag som är tillämplig på avtalet.

77

Av detta följer att den information som lämnats av ett försäkringsföretag enligt vilken det uppställs formkrav för uppsägning, ska anses felaktig när den inte är förenlig med de tvingande kraven i den tillämpliga lagstiftningen eller med klausulerna i avtalet, vilket det ankommer på de hänskjutande domstolarna att kontrollera.

78

Även om den omständigheten, att felaktig information om formkraven för utövandet av uppsägningsrätten tillhandahålls försäkringstagaren, visserligen kan vilseleda vederbörande vad gäller dennes uppsägningsrätt och därmed likställas med helt utebliven information i detta hänseende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 april 2008, Hamilton, C‑412/06, EU:C:2008:215, punkt 35), kan inte varje felaktighet avseende dessa formkrav i den information som försäkringsföretaget lämnar försäkringstagaren anses som att information inte har lämnats.

79

Eftersom även felaktig information inte berövar försäkringstagaren möjligheten att utöva sin uppsägningsrätt på i princip samma villkor som skulle ha gällt om informationen hade varit korrekt, skulle det vara oproportionerligt att göra det möjligt för försäkringstagaren att undandra sig de skyldigheter som följer av ett avtal som ingåtts i god tro.

80

I ett sådant fall bibehåller nämligen en försäkringstagare, som informerats om sin rätt att säga upp avtalet, möjligheten att utöva denna rättighet och dra tillbaka de åtaganden som gjorts, vilket innebär att det mål som eftersträvas i direktiven 90/619, 92/96, 2002/83 och 2009/138, vilka nämns i punkterna 63–66 i förevarande dom, således skulle säkerställas.

81

I de nationella målen ankommer det på de nationella domstolarna att kontrollera huruvida försäkringsföretagen har lämnat information om formkraven för uppsägningen. Om så är fallet, ankommer det även på dessa domstolar att bedöma huruvida denna information var korrekt eller felaktig i så måtto att den, mot bakgrund av en helhetsbedömning med beaktande av det nationella lagstiftningssammanhanget och omständigheterna i de nationella målen, berövar försäkringstagaren möjligheten att utöva sin uppsägningsrätt på i princip samma villkor som skulle ha gällt om informationen hade varit korrekt.

82

Med hänsyn till det ovan anförda ska den enda frågan i mål C‑357/18 och den första frågan i målen C‑355/18, C‑356/18 och C‑479/18 besvaras enligt följande: Artikel 15.1 i direktiv 90/619, jämförd med artikel 31 i direktiv 92/96, artikel 35.1 i direktiv 2002/83, jämförd med artikel 36.1 i samma direktiv, och artikel 185.1 i direktiv 2009/138, jämförd med artikel 186.1 i samma direktiv, ska tolkas så, att fristen för att utöva rätten att säga upp ett livförsäkringsavtal börjar löpa från och med den tidpunkt då försäkringstagaren informeras om att avtalet har ingåtts, även om den information som försäkringsföretaget lämnat till försäkringstagaren

83

Bezirksgericht für Handelssachen Wien (Distriktsdomstolen för handelsfrågor i Wien) har ställt den andra frågan i mål C‑479/18 för att få klarhet i huruvida artikel 15.1 i direktiv 90/619, jämförd med artikel 31 i direktiv 92/96, ska tolkas så, att fristen för att utöva uppsägningsrätten, för det fall att försäkringsföretaget inte har lämnat någon information till försäkringstagaren, avseende dennes uppsägningsrätt, eller för det fall att försäkringsföretaget har lämnat information som är felaktigt i så måtto att försäkringstagaren berövas möjligheten att utöva sin uppsägningsrätt på i princip samma villkor som skulle ha gällt om informationen hade varit korrekt, inte börjar löpa även om försäkringstagaren på annat sätt fått kännedom om att det föreligger en uppsägningsrätt.

84

För att besvara denna fråga påpekar domstolen att det varken i artikel 15.1 i direktiv 90/619 eller i artikel 31 i direktiv 92/96 uttryckligen anges att det är försäkringsföretagen som ska lämna försäkringstagaren den information som dessa bestämmelser hänvisar till.

85

Domstolen har emellertid redan slagit fast att unionsrätten föreskriver en skyldighet för försäkringsföretagen att tillhandahålla försäkringstagaren viss särskilt angiven information, däribland bland annat information om försäkringstagarens rätt att säga upp avtalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2013, Endress, C‑209/12, EU:C:2013:864, punkt 30).

86

Under dessa omständigheter kan den omständigheten, att försäkringstagaren på annat sätt har erhållit det korrekta innehållet i den information som det åligger försäkringsföretaget att lämna, inte ge upphov till samma rättsverkningar vad gäller uppsägningstiden som om försäkringsföretaget självt hade lämnat denna information till försäkringstagaren, och således hade befriat sig från alla förpliktelser i detta avseende.

87

Det motsatta scenariot skulle nämligen för det första vara oförenligt med syftet med direktiv 2002/83, vilket nämns i punkt 71 i förevarande dom, närmare bestämt att säkerställa att försäkringstagaren erhåller korrekt information, bland annat avseende uppsägningsrätten, och att denna information, såsom har angetts i punkt 85 ovan, ska tillhandahållas av försäkringsföretaget.

88

För det andra och såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 65 i sitt förslag till avgörande, skulle den omständigheten, att försäkringstagaren har fått kännedom om uppsägningsrätten utanför avtalsförhållandet mellan försäkringstagaren och försäkringsföretaget, kunna medföra svårigheter i fråga om bevisning, bland annat med avseende på tidpunkten för denna kännedom, och således i fråga om fastställandet av den frist inom vilken uppsägningsrätten ska utövas.

89

Såsom kommissionen har påpekat skulle försäkringsföretaget slutligen förlora incitamentet att uppfylla sin skyldighet att tillhandahålla försäkringstagaren korrekt information, om det befriades från denna skyldighet på grund av att försäkringstagaren tagit del av innehållet i denna information på annat sätt.

90

Med hänsyn till det ovan anförda ska den andra frågan i mål C‑479/18 besvaras enligt följande: Artikel 15.1 i direktiv 90/619, jämförd med artikel 31 i direktiv 92/96, ska tolkas så, att fristen för att utöva uppsägningsrätten, för det fall att försäkringsföretaget inte har lämnat någon information till försäkringstagaren, avseende dennes uppsägningsrätt, eller för det fall att försäkringsföretaget har lämnat information som är felaktig i så måtto att försäkringstagaren berövas möjligheten att utöva sin uppsägningsrätt på i princip samma villkor som skulle ha gällt om informationen hade varit korrekt, inte börjar löpa även om försäkringstagaren på annat sätt fått kännedom om att det föreligger en uppsägningsrätt.

91

De hänskjutande domstolarna har ställt den andra frågan i målen C‑355/18 och C‑356/18 och den tredje frågan i mål C‑479/18 för att få klarhet i huruvida artikel 15.1 i direktiv 90/619, jämförd med artikel 31 i direktiv 92/96, och artikel 35.1 i direktiv 2002/83, jämförd med artikel 36.1 i samma direktiv, ska tolkas så, att försäkringstagaren, när avtalsförhållandet väl har upphört och alla de skyldigheter som följer av direktivet har uppfyllts – såsom bland annat försäkringsföretagets utbetalning av återköpsvärdet – fortfarande kan utöva sin rätt att säga upp avtalet, eftersom den lagstiftning som är tillämplig på avtalet inte reglerar rättsverkningarna av att information om uppsägningsrätten inte har lämnats eller av att denna information varit felaktig.

92

För att besvara denna fråga erinrar domstolen om att det av artikel 15.1 andra stycket i direktiv 90/619 och artikel 35.1 andra stycket i direktiv 2002/83 följer att försäkringstagarens uppsägning innebär att denne befrias från alla framtida förpliktelser som följer av avtalet.

93

Detta medför att försäkringstagaren, när denne väl har sagt upp avtalet inom den för detta ändamål föreskrivna tidsfristen, befrias från alla framtida förpliktelser som följer av avtalet, och att försäkringsföretaget därför inte heller kan påtvinga ett genomförande av avtalet.

94

Dessa bestämmelser reglerar inte på något sätt vare sig villkoren för uppsägningen eller dess rättsverkningar på de skyldigheter, bland annat återbetalning, som den nationella rätten skulle kunna ålägga ett försäkringsföretag.

95

Sådana villkor och verkningar omfattas nämligen inte av nämnda bestämmelsers tillämpningsområde och regleras enligt artikel 15.1 tredje stycket i direktiv 90/619 och artikel 35.1 tredje stycket i direktiv 2002/83 i enlighet med den lag som är tillämplig på avtalet.

96

Av detta följer att dessa bestämmelser inte ska tolkas så, att de ålägger medlemsstaterna att låta möjligheten att säga upp ett livförsäkringsavtal eller de rättsverkningar som följer av en uppsägning av ett sådant avtal inom den därför fastställda fristen, som till exempel ett eventuellt återbetalningskrav, vara beroende av i vilket stadium av genomförande avtalet befinner sig. Eftersom den österrikiska lagstiftningen tiger still i detta avseende kan uppsägningsrätten i förevarande fall fortfarande utövas även efter det att avtalet har upplösts och alla de skyldigheter som följer av avtalet har fullgjorts.

97

I motsats till vad DONAU och den österrikiska regeringen har hävdat i sina yttranden, är en sådan tolkning av nämnda bestämmelser inte oförenlig med domen av den 10 april 2008, Hamilton (C‑412/06, EU:C:2008:215), i vilken domstolen slog fast att den uppsägningsrätt som föreskrivs i rådets direktiv 85/577/EEG av den 20 december 1985 för att skydda konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler (EGT L 372, 1985, s. 31; svensk specialutgåva, område 15, volym 7, s. 83), inte kan utövas när det inte längre föreligger några avtalsförpliktelser. Den domen avser nämligen frågan huruvida en nationell bestämmelse, som innebär att hävningsrätten kan utövas senast en månad efter det att avtalsparterna helt har fullgjort sina förpliktelser enligt ett avtal, är förenlig med nämnda direktiv. I de nationella målen är en sådan bestämmelse emellertid inte aktuell, eftersom den österrikiska lagstiftaren inte har antagit någon sådan bestämmelse vad gäller livförsäkringsavtal (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2013, Endress, C‑209/12, EU:C:2013:864, punkt 31).

98

Den andra frågan i målen C‑355/18 och C‑356/18 samt den tredje frågan i mål C‑479/18 ska således besvaras enligt följande: Artikel 15.1 i direktiv 90/619, jämförd med artikel 31 i direktiv 92/96, och artikel 35.1 i direktiv 2002/83, jämförd med artikel 36.1 i samma direktiv, ska tolkas så, att försäkringstagaren, när avtalsförhållandet väl har upphört och alla de förpliktelser som följer av direktivet har uppfyllts – såsom bland annat försäkringsföretagets utbetalning av återköpsvärdet – fortfarande kan utöva sin rätt att säga upp avtalet, eftersom den lagstiftning som är tillämplig på avtalet inte reglerar rättsverkningarna av att information om uppsägningsrätten inte har lämnats eller av att denna information varit felaktig.

99

Bezirksgericht für Handelssachen Wien (Distriktsdomstolen i Wien) har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 15.1 i direktiv 90/619, artikel 35.1 i direktiv 2002/83 och artikel 186.1 i direktiv 2009/138 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken det enda som försäkringsföretaget är skyldigt att återbetala till en försäkringstagare som har utövat sin uppsägningsrätt, är återköpsvärdet.

100

För att besvara denna fråga erinrar domstolen om att uppsägningens rättsverkningar, utöver dem som föreskrivs i nämnda unionsrättsliga bestämmelser, regleras, såsom redan har påpekats i punkterna 61, 62 och 66 ovan, i enlighet med den lag som är tillämplig på avtalet, och att medlemsstaterna, genom att anta dessa regler, är skyldiga att se till att den ändamålsenliga verkan av direktiven 90/619, 92/96, 2002/83 och 2009/138, med hänsyn till deras syfte, säkerställs.

101

Såsom redan har påpekats i punkt 63 i förevarande dom är syftet med uppsägningsrätten att göra det möjligt för en försäkringstagare att välja det avtal som bäst motsvarar hans eller hennes behov och således säga upp ett avtal som, efter det att det ingåtts, inom den betänketid som föreskrivs för att utöva uppsägningsrätten, visar sig inte motsvara försäkringstagarens behov.

102

Kravet på att säkerställa en sådan valfrihet efterkoms i artikel 15.1 andra stycket i direktiv 90/619, artikel 35.1 andra stycket i direktiv 2002/83 och artikel 186.1 andra stycket i direktiv 2009/138, enligt vilka försäkringstagarens uppsägning inom den därför föreskrivna fristen innebär att denne befrias från alla framtida förpliktelser som följer av avtalet.

103

Om försäkringstagaren i framtiden skulle fortsätta att vara bunden av avtalet, även efter det att vederbörande sagt upp avtalet, skulle han eller hon nämligen avskräckas från att göra gällande sin uppsägningsrätt och på så sätt berövas möjligheten att välja det avtal som bäst motsvarar hans eller hennes behov.

104

Även de övriga rättsverkningar som den lag som är tillämplig på avtalet anknyter till utövande av uppsägningsrätten ska, för att säkerställa dess ändamålsenliga verkan, vara utformad så, att de inte avskräcker försäkringstagaren från att utöva sin uppsägningsrätt.

105

Såsom framgår av beslutet om hänskjutande i mål C‑479/18, föreskriver 176 § VersVG, i den lydelse som var tillämplig i de nationella målen, i huvudsak att försäkringsföretaget, för det fall att en sådan försäkring som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen upphör, hävas eller bestrids, ska återbetala försäkringens återköpsvärde.

106

En sådan bestämmelse reglerar alltså på samma sätt såväl situationen för försäkringstagare som anser att avtalet motsvarar deras behov och som har beslutat att inte göra gällande deras uppsägningsrätt men som av andra skäl har beslutat att frånträda avtalet, som situationen för försäkringstagare som däremot anser att avtalet inte motsvarar deras behov och som har beslutat att utöva sin uppsägningsrätt.

107

Eftersom nämnda bestämmelse knyter samma rättsverkan till både en uppsägning och ett frånträdande av avtalet, fråntas uppsägningsrätten enligt EU-rätten all ändamålsenlig verkan.

108

En sådan tolkning påverkas inte av den omständigheten, påtalad av bland annat Allianz, att de ekonomiska nackdelarna av att försäkringstagaren hade haft rätt att få de utbetalade beloppen återbetalade, främst skulle ha drabbat samtliga försäkrade och att domstolen, i dom av den 15 april 2010, E. Friz (C‑215/08, EU:C:2010:186), slog fast att den berörde måste bära en del av riskerna.

109

För det första, om försäkringsföretaget tillhandahåller försäkringstagaren korrekt information om uppsägningsrätten, har denne nämligen endast en relativt kort tid på sig för att utöva sin uppsägningsrätt, vilket innebär att de ekonomiska konsekvenserna av en eventuell uppsägning för samtliga försäkrade skulle kunna anses ingå i den allmänna hanteringen av de försäkrade riskerna. Om uppsägningen däremot sker för sent på grund av avsaknad av information eller av felaktig information, i så måtto att försäkringstagaren berövas möjligheten att utöva sin uppsägningsrätt på i princip samma villkor som skulle ha gällt om informationen hade varit korrekt, ankommer det, såsom det har erinrats om i punkt 69 i förevarande dom, på försäkringsföretaget att avhjälpa den situation som den orsakat på grund av dess underlåtenhet att uppfylla de krav som följer av unionsrätten, nämligen att tillhandahålla viss särskilt angiven information, däribland bland annat information om försäkringstagarens rätt att säga upp avtalet.

110

För det andra är räckvidden av domen av den 15 april 2010, E. Friz (C‑215/08, EU:C:2010:186), i enlighet med punkt 24 i den domen, uttryckligen begränsad till en konsuments koppling till en sluten fastighetsfond som bildats i form av ett enkelt bolag, och avser således inte aleatoriska avtal i allmänhet.

111

Med hänsyn till det ovan anförda ska den fjärde frågan i mål C‑479/18 besvaras enligt följande: Artikel 15.1 i direktiv 90/619, artikel 35.1 i direktiv 2002/83 och artikel 185.1 i direktiv 2009/138 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken det enda som försäkringsföretaget är skyldigt att återbetala till en försäkringstagare som har utövat sin uppsägningsrätt, är återköpsvärdet.

112

Bezirksgericht für Handelssachen Wien (Distriktsdomstolen för handelsmål i Wien) har ställt den femte frågan för att få klarhet i huruvida artikel 15.1 i direktiv 90/619, artikel 35.1 i direktiv 2002/83 och artikel 186.1 i direktiv 2009/138 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver en preskriptionsfrist på tre år för att utöva rätten till ränta, som är knuten till den återbetalning av felaktigt inbetalda belopp som begärts av en försäkringstagare som har utövat sin uppsägningsrätt.

113

För att besvara denna fråga påpekar domstolen att dessa bestämmelser i unionsrätten, genom att föreskriva att en försäkringstagare som ingår individuella livförsäkringsavtal ska kunna säga upp avtalen inom en tid av mellan 14 och 30 dagar från den dag de informerades om ingåendet av avtalen, ger försäkringstagaren en uppsägningsrätt.

114

Försäkringstagaren förvärvar således rätten att säga upp livförsäkringsavtalet enbart genom att ha ingått det och försäkringsföretagets information till försäkringstagaren om villkoren för utövandet av denna rätt medför endast att preklusionsfristen börjar löpa.

115

Det framgår av de handlingar som ingetts till domstolen i mål C‑479/18 att den österrikiska lagstiftning som är tillämplig på de avtal som är i fråga i de nationella målen – för att reglera verkningarna av en uppsägning, i enlighet med ovannämnda unionsrättsliga bestämmelser – föreskriver dels att utövandet av uppsägningsrätten medför en skyldighet att återbetala de erlagda betalningarna, dels att ränta ska utgå på de belopp som ska återbetalas. Rätten till sådan ränta preskriberas dessutom efter tre år, vilket är en allmän tidsfrist som föreskrivs i Allgemeines Bürgerliches Gesetzbuch (civillagen) för fordringar på utestående årliga betalningar.

116

Eftersom denna tidsfrist endast avser ränta påverkar den inte försäkringstagarens rätt att säga upp sitt avtal.

117

Det ankommer emellertid på Bezirksgericht für Handelssachen Wien (Distriktsdomstolen för handelsfrågor i Wien) att kontrollera huruvida tillämpningen av en preskriptionsfrist för rätten att kräva ränta skulle kunna äventyra effektiviteten för den uppsägningsrätt som de unionsrättsliga bestämmelserna tillerkänner försäkringstagaren.

118

Domstolen finner för det första, såsom den redan har påpekat, att försäkringsavtal utgör juridiskt komplexa finansiella produkter som kan variera avsevärt beroende på vilken försäkringsgivare som tillhandahåller dem och innebära betydande ekonomiska åtaganden potentiellt sett med mycket lång varaktighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2013, Endress, C‑209/12, EU:C:2013:864, punkt 29).

119

Om det faktum att ränta som förfallit sedan mer än tre år preskriberas, under dessa omständigheter leder till att försäkringstagaren inte kan utöva sin uppsägningsrätt, och detta trots att avtalet inte motsvarar hans eller hennes behov, skulle en sådan frist kunna påverka nämnda rätt, bland annat när försäkringstagaren inte har erhållit korrekt information om villkoren för utövandet av denna rätt.

120

För det andra ska det understrykas att försäkringstagarens behov ska bedömas vid tidpunkten för avtalets ingående, utan hänsyn till de fördelar som försäkringstagaren skulle kunna dra av att avtalet sägs upp för sent, eftersom en sådan uppsägning inte görs i syfte att skydda försäkringstagarens valfrihet, utan för att möjliggöra en större avkastning för vederbörande, eller för att spekulera i skillnaden mellan den faktiska avkastningen av avtalet och räntesatsen.

121

Med hänsyn till det ovan anförda ska den femte frågan i mål C‑479/18 besvaras enligt följande: Artikel 15.1 i direktiv 90/619, artikel 35.1 i direktiv 2002/83 och artikel 186.1 i direktiv 2009/138 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver en preskriptionsfrist på tre år för att utöva rätten till ränta, som är knuten till den återbetalning av felaktigt inbetalda belopp som begärts av en försäkringstagare som har utövat sin uppsägningsrätt, under förutsättning att fastställandet av en sådan frist inte äventyrar försäkringstagarens uppsägningsrätt, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen i mål C‑479/18 att kontrollera.

122

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande: