–

Nederlands Uitgeversverbond och Groep Algemene Uitgevers, genom C.A. Alberdingk Thijm, C.F.M. de Vries och S.C. van Velze, advocaten,

–

Tom Kabinet Internet BV, Tom Kabinet Holding BV och Tom Kabinet Uitgeverij BV, genom T.C.J.A. van Engelen och G.C. Leander, advocaten,

–

Belgiens regering, genom J.-C. Halleux och M. Jacobs, båda i egenskap av ombud,

–

Tjeckiens regering, genom M. Smolek och J. Vláčil, båda i egenskap av ombud,

–

Danmarks regering, genom P. Ngo, M.S. Wolff och J. Nymann-Lindegren, samtliga i egenskap av ombud,

–

Tysklands regering, genom M. Hellmann, U. Bartl, J. Möller och T. Henze, samtliga i egenskap av ombud,

–

Spaniens regering, genom A. Rubio González och M.A. Sampol Pucurull, båda i egenskap av ombud,

–

Frankrikes regering, genom D. Colas och D. Segoin, båda i egenskap av ombud,

–

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av F. De Luca, avvocato dello Stato,

–

Portugals regering, genom L. Inez Fernandes, M. Figueiredo och T. Rendas, samtliga i egenskap av ombud,

–

Förenade kungarikets regering, genom S. Brandon och Z. Lavery, båda i egenskap av ombud, biträdda av N. Saunders, QC,

–

Europeiska kommissionen, genom J. Samnadda, A. Nijenhuis och F. Wilman, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 2, 4.1, 4.2 och 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167, 2001, s. 10).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan Nederlands Uitgeversverbond (nedan kallat NUV) och Groep Algemene Uitgevers (nedan kallat GAU) och å andra sidan Tom Kabinet Internet BV (nedan kallat Tom Kabinet), Tom Kabinet Holding BV och Tom Kabinet Uitgeverij BV. Målet rör tillhandahållandet av en online-tjänst i form av en virtuell marknad för ”begagnade” e-böcker.

3

Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (Wipo) antog i Genève den 20 december 1996 Wipos fördrag om upphovsrätt (nedan kallat Wipo-fördraget). Detta fördrag godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2000/278/EG av den 16 mars 2000 (EGT L 89, 2000, s. 6) och trädde i kraft, vad gäller Europeiska unionen, den 14 mars 2010 (EUT L 32, 2010, s. 1).

4

Artikel 6 Wipo-fördraget har rubriken ”Spridningsrätt”. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs följande:

”Upphovsmän till litterära och konstnärliga verk skall ha ensamrätt att tillåta att original och kopior av deras verk görs tillgängliga för allmänheten genom försäljning eller annan överlåtelse av äganderätten.”

5

Artikel 8 i fördraget har rubriken ”Rätt till överföring till allmänheten” och lyder enligt följande:

”Med förbehåll för bestämmelserna i artiklarna 11.1 ii, 11bis.1 i – ii, 11ter.1 ii, 14.1 ii och 14bis.1 i Bernkonventionen, skall upphovsmän till litterära och konstnärliga verk ha ensamrätt att tillåta överföring till allmänheten av sina verk på trådbunden eller trådlös väg, inbegripet att deras verk görs tillgängliga för allmänheten på ett sådant sätt att enskilda personer kan få tillgång till dem från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.”

6

Uttalanden om Wipo-fördraget (nedan kallade uttalandena) antogs av diplomatkonferensen den 20 december 1996.

7

Uttalandena om artiklarna 6 och 7 i nämnda fördrag har följande lydelse:

”I den mening de används i dessa artiklar hänför sig uttrycken ’exemplar’ och ’original och kopior’ som omfattas av spridningsrätten och uthyrningsrätten enligt de nämnda artiklarna uteslutande till upptagna exemplar som kan bringas i omsättning som fysiska objekt.”

8

Skälen 2, 4, 5, 9, 10, 15, 23–25, 28 och 29 i direktiv 2001/29 lyder enligt följande:

…

…

…

…

…

9

I artikel 2 i direktiv 2001/29 har rubriken ”Rätten till mångfaldigande”. Där föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall föreskriva en ensamrätt att tillåta eller förbjuda direkt eller indirekt, tillfälligt eller permanent, mångfaldigande, oavsett metod och form, helt eller delvis

…”

10

Artikel 3 i detta direktiv har rubriken ”Rätten till överföring av verk till allmänheten och rätten att göra andra alster tillgängliga för allmänheten”. I artikel 3.1 och 3.3 föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall ge upphovsmän en ensamrätt att tillåta eller förbjuda varje överföring till allmänheten av deras verk, på trådbunden eller trådlös väg, inbegripet att verken görs tillgängliga för allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dessa verk från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.

…

3.   De rättigheter som avses i punkterna 1 och 2 skall inte anses vara konsumerade genom någon form av överföring till allmänheten eller genom att alster görs tillgängliga för allmänheten enligt denna artikel.”

11

I artikel 4 i nämnda direktiv, som har rubriken ”Spridningsrätt”, föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall ge upphovsmän en ensamrätt att tillåta eller förbjuda all slags spridning till allmänheten, genom försäljning eller på annat sätt, av originalet av deras verk eller av kopior av detta.

2.   Spridningsrätten för originalet eller kopior av verket skall inte konsumeras inom gemenskapen förutom i de fall då den första försäljningen av exemplaret i fråga, eller då den första gången någon annan form av överföring av äganderätten till detta, görs inom gemenskapen av rättsinnehavaren eller med dennes samtycke.”

12

Artikel 5 i direktiv 2001/29 har rubriken ”Undantag och inskränkningar” och artikel 5.1 innehåller följande bestämmelse:

”Tillfälliga former av mångfaldigande enligt artikel 2, som är flyktiga eller utgör ett inkluderande av underordnad betydelse och som utgör en integrerad och väsentlig del i en teknisk process och vars enda syfte är att möjliggöra

av ett verk eller annat alster och som inte har någon självständig ekonomisk betydelse, skall undantas från den rätt till mångfaldigande som avses i artikel 2.”

13

Artikel 4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/24/EG av den 23 april 2009 om rättsligt skydd för datorprogram (EUT L 111, 2009, s. 16) har rubriken ”De särskilda ensamrätterna”. Där anges följande:

”1.   Om inte annat följer av artiklarna 5 och 6 ska rättsinnehavarens ensamrätt enligt artikel 2 innefatta rätten att utföra eller ge tillstånd till följande:

…

2.   Den första försäljningen av en kopia av programmet som görs inom gemenskapen av rättsinnehavaren själv eller med dennes samtycke medför förlust av spridningsrätten till den berörda kopian inom gemenskapen; detta gäller dock inte rätten att kontrollera vidare uthyrning av programmet eller en kopia av detta.”

14

I artikel 1 i Auteurswet (upphovsrättslagen) av den 23 september 1912, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad upphovsrättslagen) föreskrivs följande:

”Upphovsrätt är den ensamrätt som tillkommer upphovsmannen till ett litterärt, vetenskapligt eller konstnärligt verk eller dennes rättsliga efterföljare att under iakttagande av i lag föreskrivna begränsningar överföra och mångfaldiga verket.”

15

Enligt artikel 12.1 i upphovsrättslagen gäller följande:

”Med överföring till allmänheten av ett litterärt, vetenskapligt eller konstnärligt verk avses

…”

16

Följande anges i artikel 12b i nämnda lag:

”Om ett exemplar av ett litterärt, vetenskapligt eller konstnärligt verk genom upphovsmannens eller dennes rättsliga efterföljares försorg eller med upphovsmannens eller dennes rättsliga efterföljares samtycke en första gång har bringats i omsättning genom äganderättsövergång i en av Europeiska unionens medlemsstater eller i en stat som är part i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, ska det inte anses utgöra intrång i upphovsrätten om detta exemplar bringas i omsättning på annat sätt, med undantag för uthyrning eller utlåning.”

17

I artikel 13 i nämnda lag föreskrivs följande:

”Med mångfaldigande av ett litterärt, vetenskapligt eller konstnärligt verk avses bland annat översättning, musikarrangemang, filmatisering eller teateruppsättning, och rent generellt varje fullständig eller ofullständig bearbetning eller imitation, i ändrad form, som inte ska betraktas som ett nytt originalverk.”

18

I artikel 13a i samma lag föreskrivs följande:

”Med mångfaldigande av ett litterärt, vetenskapligt eller konstnärlig verk avses inte tillfälliga former av mångfaldigande som är flyktiga eller utgör ett inkluderande av underordnad betydelse och som utgör en integrerad och väsentlig del i en teknisk process och vars enda syfte är att möjliggöra

och som inte har något självständigt ekonomiskt värde.”

19

I artikel 16b.1 i upphovsrättslagen gäller följande:

”Det utgör inte upphovsrättsintrång i ett litterärt, vetenskapligt eller konstnärlig verk när ett mångfaldigande är begränsat till framställandet av enstaka exemplar och inte har andra ändamål än enskilt utövande, enskilda studier eller enskilt bruk för den fysiska person som genomför mångfaldigandet utan direkt eller indirekt kommersiellt intresse eller som låter utföra mångfaldigandet uteslutande för sina egna behov.”

20

NUV och GAU, två upphovsrättsorganisationer som tillvaratar nederländska förläggares intressen, har av flera förläggare fått i uppdrag att skydda och bevaka upphovsrätter som dessa har erhållit från upphovsrättsinnehavare via exklusiva licensavtal.

21

Tom Kabinet Holding är ensam aktieägare i Tom Kabinet Uitgeverij, ett bolag som ger ut böcker, e-böcker och databaser. Tom Kabinet Holding är även ensam aktieägare i Tom Kabinet. Sistnämnda bolag har en webbplats där det den 24 juni 2014 lanserade en onlinetjänst i form av en virtuell marknad för ”begagnade” e-böcker.

22

Den 1 juli 2014 väckte NUV och GAU, med stöd av upphovsrättslagen, talan mot Tom Kabinet, Tom Kabinet Holding och Tom Kabinet Uitgeverij vid Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam, Nederländerna) och yrkade att interimistiska åtgärder skulle vidtas mot onlinetjänsten. Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam) ogillade deras talan och angav som skäl att det vid första anblicken inte framstod som tillräckligt sannolikt att ett upphovsrättsintrång hade skett.

23

NUV och GAU överklagade domen till Gerechtshof te Amsterdam (Appellationsdomstolen i Amsterdam, Nederländerna) som den 20 januari 2015 fastställde domen i första instans men förbjöd Tom Kabinet att erbjuda en onlinetjänst som möjliggjorde försäljning av illegalt nedladdade e-böcker. Domen i andra instans överklagades inte.

24

Den 8 juni 2015 ändrade Tom Kabinet utbudet av de dittills erbjudna tjänsterna och ersatte dem med något som gick under namnet ”Toms leesclub” (Toms läsklubb) (nedan kallad läsklubben), vilket innebar att Tom Kabinet fick rollen som försäljare av e-böcker. Läsklubben erbjuder sina medlemmar, mot betalning av ett penningbelopp, ”begagnade” e-böcker som Tom Kabinet antingen har köpt in eller har fått till skänks av medlemmar i klubben. I det sistnämnda fallet måste medlemmarna tillhandahålla en länk för nedladdning av den aktuella boken och intyga att de inte själva har behållit någon kopia av boken. Tom Kabinet laddar därefter ned e-boken från försäljarens webbplats och förser den med sin egen digitala vattenstämpel, vilket enligt uppgift bekräftar att det rör sig om en lagligt förvärvad kopia.

25

Inledningsvis kunde de e-böcker som tillhandahölls via läsklubben köpas till ett fast pris på 1,75 euro per e-bok. Efter erlagd betalning kunde medlemmen ladda ned e-boken från Tom Kabinets webbplats och senare sälja tillbaka den till Tom Kabinet. En avgift för medlemskap i läsklubben utgick med 3,99 euro per månad. För varje e-bok som en medlem skänkte till läsklubben lämnades en rabatt på 0,99 euro på följande månads medlemsavgift.

26

Sedan den 18 november 2015 tas inte längre någon månatlig avgift ut för medlemskap i klubben. Priset för varje e-bok är numera 2 euro. Läsklubbens medlemmar behöver nu dessutom ”credits” för att kunna förvärva en e-bok i läsklubben, och dessa ”credits” kan erhållas genom att, mot eller utan vederlag, tillhandahålla klubben en e-bok. Det är även möjligt att köpa ”credits” i samband med beställningen.

27

NUV och GAU väckte talan vid Rechtbank Den Haag (Domstolen i Haag, Nederländerna) och yrkade att Tom Kabinet, Tom Kabinet Holding och Tom Kabinet Uitgeverij vid vite skulle förbjudas att göra intrång i deras medlemmars upphovsrätter genom tillgängliggörande eller mångfaldigande av e-böcker. De anförde särskilt att Tom Kabinet genom läsklubben gjorde sig skyldigt till otillåten överföring till allmänheten av e-böcker.

28

Den hänskjutande domstolen slog i deldom av den 12 juli 2017 fast att de aktuella e-böckerna är att anse som ”verk” i den mening som avses i direktiv 2001/29 och att Tom Kabinets utbjudande av nedladdningsbara e-böcker under sådana omständigheter som är i fråga i det nationella målet inte utgör en överföring av dessa verk till allmänheten i den mening som avses i artikel 3.1 i det direktivet.

29

Dock anser den hänskjutande domstolen att det inte är uppenbart om detta tillgängliggörande på distans via en nedladdningslänk, mot vederlag, för bruk under obegränsad tid av en e-bok kan utgöra en form av spridning i den mening som avses i artikel 4.1 i direktiv 2001/29, och om spridningsrätten således kan konsumeras i den mening som avses i artikel 4.2 i samma direktiv. Den hänskjutande domstolen undrar också huruvida upphovsrättsinnehavaren, för det fall en e-bok säljs vidare, har möjlighet att med stöd av artikel 2 i nämnda direktiv motsätta sig de former av mångfaldigande som är nödvändiga för laglig besittningsövergång mellan senare förvärvare av det exemplar för vilket spridningsrätten i förekommande fall är konsumerad. Inte heller framgår det av EU-domstolens praxis hur den frågan ska besvaras.

30

Mot denna bakgrund beslutade Rechtbank Den Haag (Domstolen i Haag) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

31

Det ska inledningsvis erinras om att enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF så ankommer det på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. EU-domstolen ska nämligen tolka alla bestämmelser i unionsrätten som de nationella domstolarna behöver för att avgöra de mål som är anhängiga vid dem, även om dessa bestämmelser inte anges uttryckligen i de frågor som dessa domstolar har ställt (dom av den 13 september 2016, Rendón Marín, C‑165/14, EU:C:2016:675, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

32

EU-domstolen har för detta ändamål möjlighet att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (dom av den 13 september 2016, Rendón Marín, C‑165/14, EU:C:2016:675, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

33

EU-domstolen konstaterar i det aktuella fallet följande: Visserligen har den hänskjutande domstolen ställt den första frågan till EU-domstolen för att få klarhet i huruvida uttrycket ”all slags spridning till allmänheten, genom försäljning eller på annat sätt, av originalet av [upphovsmännens] verk eller av kopior av detta” i den mening som avses i artikel 4.1 i direktiv 2001/29, omfattar ”tillgängliggörande på distans via en nedladdningslänk för bruk under obegränsad tid av e-böcker … mot ett pris”. Det framgår emellertid av skälen till begäran om förhandsavgörande att i målet vid den hänskjutande domstolen har frågan uppkommit huruvida tillhandahållande via en nedladdningslänk av en e-bok för permanent bruk utgör en form av spridning i den mening som avses i artikel 4.1, eller om ett sådant tillhandahållande i stället faller under begreppet ”överföring till allmänheten” enligt artikel 3.1 i direktivet. I det nationella målet får svaret på den frågan en avgörande betydelse för bedömningen av huruvida ett sådant tillhandahållande omfattas av regeln om konsumtion av distributionsrätten i artikel 4.2 i nämnda direktiv, eller om det, tvärtom, faller utanför regelns tillämpningsområde, såsom uttryckligen föreskrivs i artikel 3.3 i samma direktiv när det är fråga om rätten till överföring till allmänheten.

34

Mot bakgrund av dessa överväganden ska den första frågan omformuleras så, att den hänskjutande domstolen har ställt frågan för att få klarhet i huruvida tillhandahållande av en e-bok för permanent bruk via en nedladdningslänk omfattas av begreppet ”överföring till allmänheten” i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29 eller begreppet ”spridning till allmänheten” som avses i artikel 4.1 i direktivet.

35

Det framgår av artikel 3.1 i direktiv 2001/29 att upphovsmän har ensamrätt att tillåta eller förbjuda varje överföring till allmänheten av deras verk, på trådbunden eller trådlös väg, inbegripet att verken görs tillgängliga för allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dessa verk från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.

36

Vad beträffar artikel 4.1 i direktivet föreskrivs det i denna bestämmelse att upphovsmän har ensamrätt att tillåta eller förbjuda all slags spridning till allmänheten, genom försäljning eller på annat sätt, av originalet av deras verk eller av kopior av detta, och denna ensamrätt konsumeras enligt artikel 4.2 då den första försäljningen eller överlåtelsen av originalet eller en kopia av detta görs inom unionen av rättsinnehavaren eller med dennes samtycke.

37

Det går inte att utifrån enbart ordalydelsen i dessa bestämmelser eller någon annan bestämmelse i direktiv 2001/29 fastställa huruvida ett tillhandahållande av en e-bok för permanent bruk via en nedladdningslänk ska anses utgöra en överföring till allmänheten – och närmare bestämt ett tillgängliggörande av ett verk för allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till detta verk från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer – eller en form av spridning i direktivets mening.

38

Det följer av fast rättspraxis att vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i, samt i förekommande fall förarbetena inför antagandet av den aktuella bestämmelsen (se, bland annat, dom av den 20 december 2017, Acacia och D’Amato, C‑397/16 och C‑435/16, EU:C:2017:992, punkt 31, och dom av den 10 december 2018, Wightman m.fl., C‑621/18, EU:C:2018:999, punkt 47 och där angiven rättspraxis). Unionsrättsliga bestämmelser ska för övrigt, så långt det är möjligt, tolkas mot bakgrund av folkrätten, i synnerhet när dessa bestämmelser syftar just till att genomföra ett internationellt avtal som unionen har ingått (dom av den 7 december 2006, SGAE, C‑306/05, EU:C:2006:764, punkt 35, dom av den 13 maj 2015, Dimensione Direct Sales och Labianca, C‑516/13, EU:C:2015:315, punkt 23, och dom av den 19 december 2018, Syed, C‑572/17, EU:C:2018:1033, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

39

Det ska för det första påpekas att direktiv 2001/29, såsom framgår av skäl 15 i direktivet, bland annat syftar till att fullgöra vissa av unionens förpliktelser enligt Wipo-fördraget. Av detta följer att begreppen ”överföring till allmänheten” och ”spridning till allmänheten” i artiklarna 3.1 och 4.1 i direktivet i möjligaste mån ska tolkas i enlighet med definitionerna i artikel 8 respektive artikel 6.1 i Wipo-fördraget (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 april 2008, Peek & Cloppenburg, C‑456/06, EU:C:2008:232, punkt 31, och dom av den 19 december 2018, Syed, C‑572/17, EU:C:2018:1033, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

40

I artikel 6.1 i Wipo-fördraget definieras spridningsrätten som upphovsmännens ensamrätt att tillåta att original och kopior av deras verk görs tillgängliga för allmänheten genom försäljning eller annan överlåtelse av äganderätten. Det framgår av själva ordalydelsen i uttalandena avseende artiklarna 6 och 7 i Wipo-fördraget att ”uttrycken ’exemplar’ och ’original och kopior’ som omfattas av spridningsrätten och uthyrningsrätten enligt de nämnda artiklarna uteslutande [hänför sig] till upptagna exemplar som kan bringas i omsättning som fysiska objekt”, vilket betyder att artikel 6.1 inte kan omfatta spridningen av immateriella verk som till exempel e-böcker.

41

Den motivering som lämnas i förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället av den 10 december 1997 (KOM(97) 628 slutlig, nedan kallat förslaget till direktiv), som ligger till grund för direktiv 2001/29, ansluter till detta konstaterande. Där framhålls nämligen att formuleringen ”inbegripet att [upphovsmännens] verk görs tillgängliga för allmänheten på ett sådant sätt att enskilda personer kan få tillgång till dem från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer” – som används i artikel 8 i Wipo-fördraget och även i artikel 3.1 i nämnda direktiv – återspeglar det förslag som Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater hade lämnat på denna punkt under förhandlingarna, och att den avser ”interaktiv verksamhet”.

42

För det andra underströk Europeiska kommissionen i motiveringen till nämnda förslag till direktiv även att detta förslag ”ger … möjlighet att skapa sammanhang och jämbördiga villkor på marknaden för elektronisk och fysisk spridning av skyddat material och att göra en tydlig gränsdragning mellan dessa båda former av spridning”.

43

I detta sammanhang framhöll kommissionen att interaktiva tillhandahållanden på beställning är en ny form av utnyttjande av immaterialrätter, som enligt medlemsstaterna borde omfattas av rättighetsinnehavarens rätt att kontrollera överföring till allmänheten. Den preciserade samtidigt att det är en allmänt vedertagen uppfattning att spridningsrätten, som endast är tillämplig på spridning av fysiska exemplar, inte omfattar en sådan överföring.

44

Kommissionen tillade, i samma motivering, att uttrycket ”rätten till överföring till allmänheten” av ett verk omfattar interaktiva tillhandahållanden på beställning, och bekräftade sålunda att rätten till överföring till allmänheten även gäller när flera, från varandra oberoende, personer (medlemmar av allmänheten) kan få individuell tillgång från olika platser och vid olika tidpunkter till ett verk som är tillgängligt för allmänheten på en webbplats. Kommissionen klargjorde därvid att denna rätt omfattar alla överföringar ”med undantag av spridning av fysiska kopior”, och att de materiella kopior som kan som kan bringas i omsättning som fysiska objekt omfattas av spridningsrätten.

45

Det framgår således av dessa skäl att avsikten med förslaget till direktiv var att se till att all överföring till allmänheten av ett verk som inte utgör spridning av fysiska kopior faller utanför begreppet ”spridning till allmänheten” enligt artikel 4.1 i direktiv 2001/29, för att i stället omfattas av begreppet ”överföring till allmänheten” enligt artikel 3.1 i direktivet.

46

För det tredje ska det påpekas att denna tolkning stöds av direktivets syfte, såsom det anges i ingressen till direktivet, samt av det sammanhang i vilket artiklarna 3.1 och 4.1 i nämnda direktiv ingår.

47

Det framgår nämligen av skälen 2 och 5 i direktiv 2001/29 att detta avser att skapa en allmän och flexibel ram på unionsnivå för att främja informationssamhällets utveckling och att anpassa och komplettera gällande bestämmelser om upphovsrätt och närstående rättigheter för att svara mot den tekniska utvecklingen, vilken lett till nya former för utnyttjande av skyddade verk (dom av den 24 november 2011, Circul Globus Bucureşti, C‑283/10, EU:C:2011:772, punkt 38).

48

Dessutom följer det av skälen 4, 9 och 10 i nämnda direktiv att direktivets huvudsakliga syfte är att införa en hög skyddsnivå till förmån för upphovsmännen, så att dessa kan erhålla en skälig ersättning för användningen av deras verk, särskilt vid överföring till allmänheten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 november 2015, SBS Belgium, C‑325/14, EU:C:2015:764, punkt 14 och där angiven rättspraxis).

49

För att uppnå detta syfte måste begreppet ”överföring till allmänheten”, såsom understryks i skäl 23 i direktiv 2001/29, förstås i vid mening och anses omfatta all överföring till allmänheten när mottagaren inte är närvarande på den plats varifrån överföringen sker och, således, all sådan sändning eller vidaresändning av ett verk till allmänheten på trådbunden eller trådlös väg, inklusive radio- och televisionssändningar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 december 2006, SGAE, C‑306/05, EU:C:2006:764, punkt 36, och dom av den 13 februari 2014, Svensson m.fl., C‑466/12, EU:C:2014:76, punkt 17 och där angiven rättspraxis).

50

I skäl 25 i direktivet anges vidare att de rättsinnehavare som erkänns i direktivet har ensamrätt att göra sina verk tillgängliga för allmänheten genom interaktiva tillhandahållanden på beställning och att sådant interaktivt tillhandahållande utmärks av att enskilda personer kan få tillgång till verken på en plats och vid en tidpunkt som de själva bestämmer.

51

Dessutom anges det i skälen 28 och 29 i direktiv 2001/29, som handlar om spridningsrätten, att det i denna rätt ingår ensamrätt att bestämma över ”spridning av verk som ingår i en fysisk vara” och att frågan om konsumtion inte uppstår då det gäller tjänster, särskilt inte i fråga om online-tjänster. Där preciseras att till skillnad från cd-rom och cd-i, där immateriella rättigheter ingår i ett fysiskt medium, nämligen ett exemplar av en vara, så är varje online-tjänst en handling som kräver tillstånd om den omfattas av upphovsrätt eller en närstående rättighet.

52

För det fjärde följer det även av direktivets artikel 4.2, om spridningsrättens konsumtion, såsom denna bestämmelse har tolkats av domstolen, att den spridningsrätt som avses i artikel 4.1 i direktiv 2001/29 ska tolkas på så sätt att denna rätt endast är tillämplig på spridning av verk som ingår i ett fysiskt medium. Domstolen har nämligen slagit fast att unionslagstiftarens avsikt med att använda orden ”fysisk vara” och ”föremålet” i skäl 28 i direktivet var att ge upphovsmännen kontrollen över den första saluföringen i unionen av varje fysiskt föremål som deras intellektuella skapelse ingår i (dom av den 22 januari 2015, Art & Allposters International, C‑419/13, EU:C:2015:27, punkt 37).

53

Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat har EU-domstolen visserligen, när det gäller konsumtionen av spridningsrätten till kopior av datorprogram enligt artikel 4.2 i direktiv 2009/24, slagit fast att det av denna bestämmelse inte framgår att konsumtionen enbart gäller kopior av datorprogram som lagras på ett fysiskt lagringsmedium, utan att det tvärtom – med hänsyn till att nämnda bestämmelse hänvisar till ”försäljningen av en kopia av programmet” utan någon annan precisering – ska anses att bestämmelsen inte gör någon åtskillnad mellan kopior i fysisk form och kopior i icke-fysisk form (dom av den 3 juli 2012, UsedSoft, C‑128/11, EU:C:2012:407, punkt 55).

54

En e-bok är emellertid inte ett datorprogram – vilket den hänskjutande domstolen med rätta har påpekat och generaladvokaten har framhållit i punkt 67 i sitt förslag till avgörande – vilket innebär att det inte finns anledning att tillämpa de särskilda bestämmelserna i direktiv 2009/24.

55

För det första kan det konstateras, såsom EU-domstolen uttryckligen angav i punkterna 51 och 56 i domen av den 3 juli 2012, UsedSoft (C‑128/11, EU:C:2012:407), att direktiv 2009/24, som särskilt gäller skydd för datorprogram, utgör lex specialis i förhållande till direktiv 2001/29. De relevanta bestämmelserna i direktiv 2009/24 visar tydligt att unionslagstiftaren haft för avsikt att likställa fysiska och icke-fysiska exemplar av sådana datorprogram vad gäller skyddet enligt nämnda direktiv, vilket betyder att konsumtionen av spridningsrätten enligt artikel 4.2 i direktiv 2009/24 gäller för alla dessa exemplar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 juli 2012, UsedSoft, C‑128/11, EU:C:2012:407, punkterna 58 och 59).

56

Däremot hade lagstiftaren vid antagandet av direktiv 2001/29 inte någon sådan önskan om att fysiska och icke-fysiska exemplar av skyddade verk skulle likställas vid tillämpningen av de relevanta bestämmelserna i det direktivet. Det framgår nämligen av förarbetena till direktiv 2001/29, vilket det har erinrats om ovan i punkt 42, att man har velat göra en tydlig åtskillnad mellan elektronisk spridning och fysisk spridning av skyddat innehåll.

57

För det andra slog EU-domstolen i punkt 61 i domen av den 3 juli 2012, UsedSoft (C‑128/11, EU:C:2012:407) fast att försäljningen av ett datorprogram på ett fysiskt medium och försäljningen av ett datorprogram genom nedladdning från internet ur ett ekonomiskt perspektiv är jämförbara och att överföringen online utgör den funktionella motsvarigheten till överlämnandet av ett fysiskt medium, och att en tolkning av artikel 4.2 i direktiv 2009/24 i ljuset av principen om likabehandling därför gör det berättigat att behandla dessa två överföringsmetoder likadant.

58

Tillhandahållande av en bok på ett fysiskt medium och tillhandahållande av en e-bok kan dock inte anses ekonomiskt och funktionellt likvärdigt. Det förhåller sig nämligen så, precis som generaladvokaten har påpekat i punkt 89 i sitt förslag till avgörande, att icke-materiella digitala kopior inte försämras av användning, till skillnad från vad som är fallet med böcker på ett fysiskt medium, vilket betyder att begagnade digitala exemplar är helt likvärdiga med nya. Utväxlingen av sådana exemplar är dessutom inte förenad med någon ansträngning eller med några extra kostnader, vilket innebär att en parallell begagnatmarknad för digitala exemplar riskerar att påverka upphovsrättsinnehavarnas intresse av att erhålla skälig ersättning för sina verk i betydligt högre utsträckning än vad en begagnatmarknad för fysiska föremål gör. Detta motverkar det syfte som det erinras om ovan i punkt 48.

59

Även för det fall att en e-bok ska betraktas som en komplex skapelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 januari 2014, Nintendo m.fl., C‑355/12, EU:C:2014:25, punkt 23), som innefattar både ett skyddat verk och ett datorprogram som kan åtnjuta skydd enligt direktiv 2009/24, så är ett sådant datorprogram endast av underordnad karaktär i förhållande till det verk som en sådan bok innehåller. Det förhåller sig nämligen så, vilket generaladvokaten har påpekat i punkt 67 i sitt förslag till avgörande, att en e-bok är skyddad på grund av sitt innehåll. Detta innehåll måste således anses utgöra e-bokens huvudsakliga beståndsdel, vilket medför att det faktum att ett datorprogram kan ingå i en e-bok för att boken ska kunna läsas inte kan föranleda tillämpning av specialbestämmelserna i fråga.

60

Den hänskjutande domstolen har vidare anfört att ett tillhandahållande av en e-bok, under de omständigheter som föreligger i det nationella målet, inte uppfyller de krav som uppställts av EU-domstolen för att kvalificeras som överföring till allmänheten i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29. Framför allt har den hänskjutande domstolen påpekat, för det första, att eftersom det inte sker någon överföring av det skyddade verkets innehåll i sig när en e-bok utbjuds till försäljning på läsklubbens plattform, så kan det inte anses ske någon form av överföring. För det andra kan det inte anses vara fråga om någon ”allmänhet”, då en e-bok enbart tillhandahålls en enda läsklubbsmedlem.

61

Det framgår i detta avseende av artikel 3.1 i direktiv 2001/29 att för att det ska vara fråga om ”överföring till allmänheten” måste två kumulativa rekvisit vara uppfyllda, nämligen att det föreligger en form av överföring av ett verk samt att det sker en överföring av detta verk till allmänheten (dom av den 14 juni 2017, Stichting Brein, C‑610/15, EU:C:2017:456, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

62

Vad för det första gäller frågan huruvida tillhandahållandet av en e-bok, såsom den som är i fråga i det nationella målet, utgör en form av överföring i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29, ska det påpekas – vilket det har erinrats om ovan i punkt 49, att begreppet ”överföring till allmänheten”, i den sistnämnda bestämmelsens mening, omfattar all sändning eller vidaresändning av ett verk till allmänheten som inte är närvarande på den plats varifrån överföringen sker, på trådbunden eller trådlös väg.

63

Dessutom har EU-domstolen när det gäller begreppet ”tillgängliggörande för allmänheten” i den mening som avses i samma bestämmelse – vilket ingår i det vidare begreppet ”överföring till allmänheten” – slagit fast att en åtgärd, för att anses utgöra en form av tillgängliggörande för allmänheten, måste uppfylla båda de villkor som anges i den bestämmelsen, det vill säga att åtgärden måste möjliggöra för den berörda allmänheten att få tillgång till det skyddade alstret både från en plats som de själva väljer och vid en tidpunkt som de själva väljer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2015, C More Entertainment, C‑279/13, EU:C:2015:199, punkterna 24 och 25), oberoende av om de personer som allmänheten utgörs av utnyttjar denna möjlighet eller ej (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juni 2017, Stichting Brein, C‑610/15, EU:C:2017:456, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

64

Vad särskilt avser tillgängliggörande för allmänheten av ett verk eller ett skyddat alster på ett sådant sätt att var och en kan få tillgång till dessa från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer, framgår det av motiveringen i förslaget till direktiv att ”den avgörande handlingen” är ”tillhandahållandet av verket till allmänheten”, och således utbjudandet av det på en allmänt tillgänglig plats, ”som föregår det skede då det överförs på beställning”. Det anges även att det ”inte [är] relevant om någon faktiskt har hämtat verket eller ej”.

65

I det aktuella fallet är det ostridigt att Tom Kabinet gör verken tillgängliga för var och en som registrerar sig på läsklubbens webbplats och att de registrerade personerna kan få tillgång till dessa från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer, vilket betyder att tillhandahållandet av en sådan tjänst ska anses utgöra en överföring av ett verk, i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29, utan att det krävs att personen i fråga använder sig av denna möjlighet och faktiskt laddar ned e-boken från webbplatsen.

66

För det andra konstaterar domstolen att det är ett krav för att skyddade verk ska omfattas av begreppet ”överföring till allmänheten” i den bestämmelsens mening att verken faktiskt har överförts till en allmänhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juni 2017, Stichting Brein, C‑610/15, EU:C:2017:456, punkt 40 och där angiven rättspraxis), och att överföringen skett till ett obestämt antal eventuella mottagare (dom av den 7 december 2006, SGAE, C‑306/05, EU:C:2006:764, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

67

Det framgår även av motiveringen i förslaget till direktiv att rätten till överföring till allmänheten också gäller när flera, från varandra oberoende, personer, som är medlemmar av allmänheten, kan få individuell tillgång från olika platser och vid olika tidpunkter till ett verk som befinner sig på en allmänt tillgänglig webbplats – vilket det har erinrats om ovan i punkt 44 – och att allmänheten består av enskilda medlemmar av allmänheten.

68

Domstolen har i detta avseende redan haft tillfälle att slå fast dels att begreppet ”allmänheten” är förenat med ett visst minimikrav, varför ett alltför litet antal personer inte faller under detta begrepp, dels att hänsyn ska tas till de kumulativa effekterna av att ett skyddat verk tillgängliggörs för eventuella mottagare via en nedladdningslänk. Det gäller således att, bland annat, ta hänsyn till hur många personer som kan få tillgång till ett och samma verk parallellt, men även att beakta hur många av dessa som kan få tillgång till verket i följd efter varandra (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juni 2017, Stichting Brein, C‑610/15, EU:C:2017:456, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

69

I det aktuella fallet finner domstolen, med hänsyn till den omständigheten (som framhålls ovan i punkt 65) att vem som helst kan bli medlem i läsklubben och med beaktande av att läsklubbens plattform inte ger någon teknisk möjlighet att garantera att enbart en enda kopia av ett verk kan laddas ned under den period då användaren av ett verk faktiskt har tillgång till det och att den kopia som användaren har laddat ned blir oanvändbar för denne efter utgången av nämnda period (se, analogt, dom av den 10 november 2016, Vereniging Openbare Bibliotheken, C‑174/15, EU:C:2016:856), att det är ett stort antal personer som kan få tillgång till ett och samma verk, parallellt eller efter varandra, via denna plattform. EU-domstolen bedömer således, med förbehåll för vad den hänskjutande domstolen kan komma fram till vid sin prövning med hänsyn till samtliga relevanta omständigheter, att verket i fråga ska anses överföras till allmänheten i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29.

70

Slutligen har EU-domstolen slagit fast att för att kvalificeras som överföring till allmänheten, ska ett skyddat verk ha överförts genom en särskild teknik som skiljer sig från den teknik som fram till dess har använts eller åtminstone ha överförts till en ”ny publik”, det vill säga en publik som upphovsrättsinnehavarna inte redan beaktade när de lämnade sitt tillstånd till den ursprungliga överföringen av deras verk till allmänheten (dom av den 14 juni 2017, Stichting Brein, C‑610/15, EU:C:2017:456, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

71

I det här fallet konstaterar domstolen att eftersom tillhandahållandet av en e-bok, såsom NUV och GAU har påpekat, i allmänhet åtföljs av en användarlicens som inte ger den användare som laddat ned e-boken några andra rättigheter än rätten att läsa boken med hjälp av sin egen utrustning, så ska en sådan överföring som den som Tom Kabinet gör anses ske till en publik som upphovsrättsinnehavarna inte redan hade beaktat och således till en ny publik i den mening som avses i den rättspraxis som nämns i föregående punkt.

72

Med hänsyn till det ovan anförda ska den första frågan besvaras på följande sätt: Åtgärden att via en nedladdningslänk tillhandahålla allmänheten en e-bok för permanent bruk omfattas av begreppet ”överföring till allmänheten”, och närmare bestämt av begreppet ”[tillgängliggörande av upphovsmännens verk] för allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dessa verk från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer” i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29.

73

Med beaktande av svaret på den första frågan behöver den andra, den tredje och den fjärde frågan inte besvaras.

74

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:

Åtgärden att via en nedladdningslänk tillhandahålla allmänheten en e-bok för permanent bruk omfattas av begreppet ”överföring till allmänheten”, och närmare bestämt av begreppet ”[tillgängliggörande av upphovsmännens verk] för allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dessa verk från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer” i den mening som avses i artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället.