1.

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 5 och 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden. ( 2 )

2.

Begäran har framställts inom ramen för ett mål rörande ett kollektivavtal som ingåtts mellan fackföreningarna Federación de Trabajadores Independientes de Comercio (Fetico), Federación Estatal de Servicios, Movilidad y Consumo de la Unión General de Trabajadores (FESMC‑UGT) och Federación de Servicios de Comisiones Obreras (CCOO) (nedan kallade fackföreningarna), å ena sidan, och den koncern som består av företagen DIA SA och Twins Alimentación SA (nedan kallad koncernen), å andra sidan, och vars föremål är fastställande av villkoren för att beviljas särskild betald ledighet enligt artikel 46 i Convenio Colectivo del grupo de empresas Dia SA y Twins Alimentación SA (kollektivavtal för koncernen Dia SA och Twins Alimentación SA) (nedan kallad koncernens kollektivavtal) ( 3 ) i syfte att göra det möjligt för arbetstagare att fullgöra personliga eller familjemässiga förpliktelser när den ledighetsgrundande händelsen sammanfaller med den veckovila eller årliga betalda semester som garanteras i unionsrätten.

3.

Eftersom det har konstaterats att syftet med särskild betald ledighet inte är att skydda arbetstagarnas säkerhet och hälsa, utan endast att ge dem möjlighet att vid enstaka tillfällen ansöka om tillåtelse att vara lediga från arbetet under arbetstid, ger förevarande mål domstolen tillfälle att erinra om att det i direktiv 2003/88 endast fastställs minimikrav vad gäller säkerhet och hälsa vid förläggningen av arbetstiden, och att det därmed står medlemsstaterna fritt att anta gynnsammare bestämmelser för arbetstagarna på de områden som inte omfattas av unionsrätten.

4.

På grundval av min bedömning föreslår jag i första hand att domstolen ska dra slutsatsen att de nationella bestämmelser som är i fråga i det nationella målet, vilka inte kan åsidosätta minimikraven i direktiv 2003/88, inte omfattas av direktivets tillämpningsområde.

5.

I andra hand ansluter jag mig till uppfattningen att artiklarna 5 och 7 i direktiv 2003/88 inte strider mot nationella bestämmelser och kollektivavtal enligt vilka särskild betald ledighet inte ska beviljas när den ledighetsgrundande händelsen inträffar på en arbetsfri dag.

6.

Jag kommer därför för det första att redogöra för varför jag anser att räckvidden för domstolens praxis angående olika typer av ledigheter som sammanfaller – som grundar sig på deras skilda syften i fråga om att ta fram regler för att skydda de rättigheter som garanteras i direktiv 2003/88 – inte ska utsträckas till att omfatta fall där arbetstagaren inte befinner sig i en situation där han eller hon är oförmögen att arbeta och vila sig. För det andra framhåller jag att systemet med veckovila är flexibelt, vilket räcker som motivering för avslag på en ansökan om särskild betald ledighet under denna period.

7.

Skäl 5 i direktiv 2003/88 har följande lydelse:

”Alla arbetstagare bör ha lämpliga viloperioder. Begreppet ’vila’ måste uttryckas i tidsenheter, dvs. i dagar, timmar och/eller delar av dessa. För att trygga hälsa och säkerhet för arbetstagare inom [unionen] måste arbetstagarna ges dygnsvila, veckovila och semester av en viss minsta längd samt tillräckliga raster. I detta sammanhang är det även nödvändigt att sätta en övre gräns för veckoarbetstiden.”

8.

Artikel 1 i direktivet har rubriken ”Ändamål och räckvidd”. I artikel 1.1 och 1.2 föreskrivs följande:

”1.   I detta direktiv föreskrivs minimikrav på säkerhet och hälsa vid förläggningen av arbetstiden.

2.   Detta direktiv skall tillämpas på

9.

I artikel 2 i direktivet, som har rubriken ”Definitioner”, anges följande:

”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…

10.

I artikel 5 i samma direktiv, som har rubriken ”Veckovila”, föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare under varje period om sju dagar får minst 24 timmars sammanhängande ledighet plus den elva timmars dygnsvila som avses i artikel 3.

Om sakliga, tekniska eller arbetsorganisatoriska förhållanden berättigar det får en ledighet om minst 24 timmar tillämpas.”

11.

I artikel 7 i direktiv 2003/88, som har rubriken ”Årlig semester”, föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får en årlig betald semester om minst fyra veckor i enlighet med vad som föreskrivs genom nationell lagstiftning eller praxis angående rätten till och beviljandet av en sådan semester.

2.   Den årliga semestern får inte utbytas mot kontant ersättning, utom då anställningen avslutas.”

12.

I artikel 15 i samma direktiv föreskrivs följande:

”Detta direktiv skall inte påverka medlemsstaternas rätt att tillämpa eller införa lagar eller andra författningar som bättre skyddar arbetstagarnas hälsa och säkerhet eller underlättar eller tillåter tillämpningen av kollektivavtal eller avtal mellan arbetsmarknadens parter som bättre skyddar arbetstagarnas hälsa och säkerhet.”

13.

Artikel 17 i direktivet har rubriken ”Avvikelser”. I artikel 17.1 och 17.2 föreskrivs följande:

”1.   Med iakttagande av de allmänna principerna för arbetstagarnas hälsa och säkerhet får medlemsstaterna göra avvikelser från artiklarna 3–6, 8 och 16. Avvikelser får göras när – med hänsyn till det aktuella arbetets särskilda art – arbetstidens längd inte mäts eller bestäms i förväg eller kan bestämmas av arbetstagarna själva. Detta gäller särskilt beträffande

2.   Avvikelser som föreskrivs i punkterna 3, 4 och 5 får fastställas genom lagstiftning eller andra författningsbestämmelser eller genom kollektivavtal eller avtal mellan arbetsmarknadens parter under förutsättning att de berörda arbetstagarna ges motsvarande kompensationsledighet eller – i undantagsfall när det av objektiva skäl inte är möjligt att bevilja sådan kompensationsledighet – att arbetstagarna erbjuds lämpligt skydd.”

14.

I artikel 37, som har rubriken ”Veckovila, helgdagar och ledighet”, i Estatuto de los Trabajadores (lagen om arbetstagare), i dess lydelse enligt Real Decreto legislativo 2/2015, por el que se aprueba el texto refundido de la Ley del Estatuto de los Trabajadores (kungligt lagstiftningsdekret 2/2015 om godkännande av den omarbetade lydelsen av lagen om arbetstagare) ( 4 ) av den 23 oktober 2015 (nedan kallad lagen om arbetstagare), föreskrivs följande:

”1.   Arbetstagare har rätt till en veckovila, som kan ackumuleras under en period om minst 14 dagar, på en halv sammanhängande dag, som i regel innefattar lördag eftermiddag eller i förekommande fall måndag förmiddag och hela söndagen. För personer under 18 år omfattar veckovilan minst två sammanhängande dagar.

…

3.   Efter att i förväg ha meddelat sin frånvaro och motiverat denna får en arbetstagare vara ledig från arbetet med bibehållen lön på följande grunder och med följande varaktighet:

…”

15.

I artikel 38 i lagen om arbetstagare, som har rubriken ”Årlig betald semester”, föreskrivs följande:

”1.   Perioden för årlig betald semester, vilken inte får utbytas mot kontant ersättning, är den period som fastställts i kollektivavtal eller individuellt avtal. Perioden får aldrig understiga trettio kalenderdagar.

2.   Den period eller de perioder då semester får tas ut fastställs gemensamt av arbetsgivare och arbetstagare i enlighet med vad som i förekommande fall föreskrivs i kollektivavtal om årlig planering av semestrar.

Om parterna inte kan komma överens ska domstolen med behörighet i socialrättsliga mål fastställa tidpunkten för semesteruttaget, och dess beslut kan inte överklagas. Målet ska handläggas skyndsamt och ges företräde framför andra förfaranden.

3.   Semesterschema ska fastställas i varje företag. Arbetstagaren ska få kännedom om sin semesterperiod minst två månader innan dess början.

Om semesterperioden enligt företagets semesterschema som anges i föregående punkt sammanfaller med en period av tillfällig arbetsoförmåga till följd av graviditet, förlossning eller amning, eller med en period där arbetstagaren är ledig enligt artikel 48.4, 48.5 och 48.7 i denna lag, har arbetstagaren rätt att ta ut sin semester under en annan period än under perioden av tillfällig arbetsoförmåga eller den period som ledigheten har beviljats enligt den bestämmelsen, efter det att ledigheten har upphört, även efter det aktuella kalenderårets slut.

Om semesterperioden sammanfaller med tillfällig arbetsoförmåga till följd av omständigheter som skiljer sig från dem som anges i föregående stycke, och som helt eller delvis hindrar arbetstagaren från att ta ut semester under det relevanta kalenderåret, kan arbetstagaren göra detta efter det att hans oförmåga har avslutats, förutsatt att det inte har gått mer än arton månader efter utgången av det år då de semesterdagarna tjänades in.”

16.

Artikel 46 i koncernens kollektivavtal har följande lydelse:

”I.   Efter att i förväg ha meddelat sin frånvaro och motiverat denna får en arbetstagare vara ledig från arbetet med bibehållen lön på följande grunder och med följande varaktighet:

II.   Bortsett från den ledighet som avses i punkt A i denna artikel har par som ingått registrerat partnerskap samma rättigheter i fråga om ledighet, under förutsättning att partnerskapet är vederbörligen registrerat i det relevanta officiella registret och att arbetstagaren kan uppvisa ett intyg på detta som uppfyller kraven i de autonoma regionernas gällande regler.

III.   Arbetstagaren ska så tidigt som möjligt meddela sin närmaste överordnade, så att denne kan vidta nödvändiga åtgärder och bevilja arbetstagaren den sökta ledigheten, samt lägga fram dokumentation till stöd för den grund som åberopats för den ledighet som beviljats eller ska beviljas.

IV.   Med ’resa’ avses i denna artikel att arbetstagaren är tvungen att förflytta sig mer än 150 km mellan sin bostadsort och bestämmelseorten.”

17.

I artikel 4.3 i Código Civil (civillagen) anges att ”[b]estämmelserna i denna lag … även [är] tillämpliga på områden som omfattas av andra lagar” och i artikel 5.2 i samma lag anges vidare att ”[h]elgdagar inte undantas från den civilrättsliga beräkningen av tidsfrister”.

18.

I tre separata mål, som efter beslut av Audiencia Nacional (Nationella domstolen, Spanien) har förenats, har tre fackföreningar begärt att den hänskjutande domstolen ska fastställa att den särskilda ledighet som föreskrivs i artikel 46 i koncernens kollektivavtal, med undantag för ledighet för giftermål, ska förläggas till dagar då den berörde arbetstagaren normalt skulle ha arbetat för företaget, ( 5 ) och att detta ska gälla såväl för den första ledighetsdagen som för övriga ledighetsdagar. Vad gäller ledighet för giftermål har fackföreningarna yrkat att ledigheten ska påbörjas på en arbetsdag.

19.

Den hänskjutande domstolen erinrar om att arbetstagarnas veckovila och årliga betalda semester regleras av artiklarna 37.1 och 38 i lagen om arbetstagare, som införlivar bestämmelserna i direktiv 2003/88, på villkor som enligt denna domstol sträcker sig längre än de minimiperioder som krävs enligt unionsrätten. ( 6 )

20.

Den hänskjutande domstolen har preciserat att artikel 46 i koncernens kollektivavtal genomför – med generösare villkor – artikel 37.3 i lagen om arbetstagare, som ger arbetstagarna rätt till särskild betald ledighet. Syftet med denna ledighet är att tillgodose vissa behov som arbetstagarna har, bland annat i samband med ett barns födelse, sjukhusvård, operation eller nära anhörigas dödsfall samt vid utförandet av fackliga uppdrag, när den ledighetsgrundande händelsen inträffar under fullgörande av anställningsavtalet och motiverar därför att arbetstagarna ges rätt att vara lediga från arbetet med bibehållen lön.

21.

Den hänskjutande domstolen har påpekat att det i nämnda artikel 46 samt i artikel 37 i lagen om arbetstagare anges att ledighet i samband med giftermål ska beräknas i kalenderdagar. Dessa bestämmelser innehåller inte några närmare detaljer om övriga typer av särskild ledighet eller startpunkten för ledighet i samband med giftermål.

22.

Den hänskjutande domstolen har dock tillagt att det i artikel 5.2 i civillagen, som ska tillämpas om särskilda bestämmelser saknas, slås fast att den civilrättsliga beräkningen av fristerna inte utesluter arbetsfria dagar.

23.

Den hänskjutande domstolen har konstaterat att den särskilda betalda ledigheten i enlighet med koncernens praxis påbörjas vid den ledighetsgrundande händelsen, oberoende av om detta är en arbetsdag eller inte, ( 7 ) och ledigheten beräknas i kalenderdagar.

24.

Den hänskjutande domstolen har angett att fackföreningarna till stöd för sin talan har åberopat en dom av den 13 februari 2018, nr 145/2018, från Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien), som inte är prejudicerande. I denna dom fastslogs – vad gäller reglerna om särskild betald ledighet i ett sektorsavtal ( 8 ) – att när den ledighetsgrundande händelsen inträffar på en arbetsfri dag, ( 9 ) som kan jämställas med en helgdag, anses ledigheten påbörjas först närmast följande arbetsdag.

25.

Den hänskjutande domstolen har framhållit att om fackföreningarnas talan inte vinner bifall innebär detta att arbetstagarna måste tillgodose de behov som den särskilda betalda ledigheten syftar till att tillgodose under de viloperioder som garanteras i unionsrätten.

26.

Den hänskjutande domstolen är därför osäker på räckvidden för tolkningen av den rätt till veckovila och årlig semester som anges i artiklarna 5 och 7 i direktiv 2003/88, vars syfte enligt EU-domstolens praxis är att på ett effektivt sätt skydda arbetstagarnas säkerhet och hälsa.

27.

Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att EU‑domstolen redan har slagit fast att en ledighet som garanteras i unionsrätten inte får påverka rätten att ta ut en annan ledighet som garanteras i unionsrätten, och att varje avvikelse från den unionsrättsliga reglering av arbetstidens förläggning som föreskrivs i direktiv 2003/88 bör tolkas så, att dess räckvidd begränsas till vad som är absolut nödvändigt för att tillvarata de intressen som denna avvikelse syftar till att skydda.

28.

Den hänskjutande domstolen har dessutom påpekat att syftet med den särskilda betalda ledighet som regleras av artikel 37.3 i lagen om arbetstagare är att tillgodose arbetstagarnas personliga eller medborgerliga behov, däribland vissa behov kopplade till fackföreningsfriheten eller ansvaret som familjeförsörjare.

29.

Om ett av de behov som räknas upp i artikel 37.3 i lagen om arbetstagare uppstår under perioder av veckovila eller årlig semester anser den hänskjutande domstolen därför att två olika syften överlappar varandra. Om det godtas att det i ett sådant fall inte går att överföra den särskilda betalda ledigheten till en annan tidpunkt än viloperioden kan denna period förlora sin betydelse, eftersom arbetstagarna blir tvungna att använda sin veckovila eller sin semester för att lösa de problem som uppstått till följd av ett behov som den särskilda betalda ledigheten skulle ha tillgodosett.

30.

Den hänskjutande domstolen betvivlar därför att det är förenligt med artiklarna 5 och 7 i direktiv 2003/88 att neka att bevilja arbetstagarna rätt att ta ut de ledigheter som anges i artikel 37.3 i lagen om arbetstagare respektive i artikel 46 i koncernens kollektivavtal, när det behov som ledigheten ska tillgodose uppstår samtidigt som de minimiperioder av veckovila och årlig betald semester som föreskrivs i direktiv 2003/88. Den hänskjutande domstolen är även osäker på huruvida det för det fall dessa händelser sammanfaller i tiden bör vidtas åtgärder för att garantera att de minimiperioder av vila som föreskrivs i detta direktiv faktiskt utnyttjas.

31.

Under dessa omständigheter beslutade Audiencia Nacional (Nationella domstolen) att förklara målet vilande och att ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

32.

Fackföreningarna, koncernen, den spanska regeringen och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden till domstolen. Dessa parter yttrade sig även muntligen vid förhandlingen den 24 september 2019.

33.

Den hänskjutande domstolen har ställt sina två tolkningsfrågor för att få klarhet i huruvida artiklarna 5 och 7 i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att de utgör hinder för nationella bestämmelser och kollektivavtal i vilka rätt till särskild betald ledighet inte föreskrivs när ett av de behov som ledigheten ska tillgodose inträffar under en period av veckovila eller årlig semester.

34.

Jag anser att det är viktigt att framhålla de faktorer som ligger till grund för dessa frågor. Den hänskjutande domstolens tvivel rör således dels den omständigheten att de viloperioder som föreskrivs i direktiv 2003/88 sammanfaller med händelser i arbetstagarnas personliga liv, som enligt gällande nationella bestämmelser skulle ha gett arbetstagaren rätt att ta ut särskild betald ledighet om händelserna inträffade under dennes arbetstid, dels vilka åtgärder som ska vidtas för att garantera att de viloperioder som föreskrivs i direktiv 2003/88 faktiskt utnyttjas. ( 10 )

35.

Jag anser följaktligen att det är nödvändigt att klargöra föremålet för tolkningsfrågorna innan jag redogör för hur de skulle kunna besvaras.

36.

Den hänskjutande domstolen har motiverat sin begäran om förhandsavgörande med att det finns en risk för ingrepp i den rätt till minimiperioder av vila ( 11 ) som garanteras i unionsrätten, eftersom den särskilda betalda ledigheten har andra ändamål än den årliga semestern och veckovilan. ( 12 ) Till stöd för sin begäran har den hänskjutande domstolen bland annat hänvisat till domstolens praxis om överlappning mellan rätten till årlig semester och sjukledighet. ( 13 )

37.

Enligt min mening är det emellertid tveksamt om det verkligen går att koppla domstolens praxis angående skyddet av rätten till årlig semester till arbetstagarens hälsa och arbetsförmåga, när denna koppling endast följer av den hänskjutande domstolens konstaterande att ledighet har olika syften.

38.

Dessutom anser jag att det är möjligt att göra nya reflektioner till följd av domen av den 19 november 2019, TSN och AKT, ( 14 ) som rörde tolkningen av artikel 7.1 i direktiv 2003/88 i fråga om nationella bestämmelser och kollektivavtal enligt vilka det föreskrivs fler dagar av årlig betald semester än den föreskrivna minimiperioden på fyra veckor, samtidigt som dessa ytterligare semesterdagar, helt eller delvis, inte kan flyttas fram i fall av arbetstagarens sjukdom. ( 15 )

39.

Mot bakgrund av ovanstående anser jag att det är nödvändigt att pröva huruvida särskild betald ledighet omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2003/88, innan jag undersöker huruvida domstolens praxis angående konsekvenserna av skillnaderna mellan syftet med olika semesterrättigheter kan överföras på mål som rör rätten till särskild betald ledighet.

40.

Av bland annat ordalydelsen i artikel 1 i direktiv 2003/88 framgår att syftet med detta direktiv är att föreskriva minimikrav för alla arbetstagare i medlemsstaterna genom tillnärmning av nationella bestämmelser om begränsning av arbetstiden, ( 16 ) minimitider för dygnsvila, veckovila och årlig semester och ett extra skydd för nattarbetare.

41.

Detta direktiv innehåller inte några särskilda bestämmelser om ledighet med bibehållen lön på andra grunder än hänsyn till arbetstagarens säkerhet och hälsa, ( 17 ) som kopplas till ackumulering av arbetsperioder för en arbetsgivare. ( 18 )

42.

Artikel 15 i direktiv 2003/88 gör det möjligt för medlemsstaterna att införa gynnsammare bestämmelser för arbetstagarna, vilka kan jämföras med de bestämmelser i detta direktiv som syftar till att garantera skyddet av arbetstagarnas säkerhet och hälsa. ( 19 ) I förevarande fall gäller detta i spansk rätt för perioder av veckovila och årlig semester, som enligt den hänskjutande domstolen går utöver de minimigränser som föreskrivs i unionsrätten, men inte för särskild betald ledighet. ( 20 )

43.

Även om den sistnämnda ledigheten läggs till den årliga semester som föreskrivs i direktiv 2003/88 är denna ledighet av annan art och har andra syften. Jag erinrar således om att det rör sig om tillåtelse att avbryta arbetet under allt ifrån några timmar till flera dagar, och att syftet är att göra det lättare för arbetstagaren att förena yrkeslivet med privat- eller familjelivet på dagar då arbetstagaren normalt skulle ha arbetat för företaget.

44.

Arbetstagaren kan således ansöka om särskild betald ledighet av skäl som inte har någon anknytning till arbetstagarens yrkesverksamhet. ( 21 ) Av jämförelsen med bestämmelserna i direktiv 2003/88 framgår tydligt att syftet inte är att skydda arbetstagarnas säkerhet eller hälsa i samband med utförandet av arbetet.

45.

Följaktligen finner jag för det första inte att den spanska lagstiftaren genom att bevilja särskild betald ledighet har utövat den befogenhet som medlemsstaterna tilldelas i artikel 15 i direktiv 2003/88. ( 22 )

46.

Genom att på eget initiativ införa rättigheter för arbetstagarna vars syfte är ett annat än syftet med nämnda direktiv har den spanska lagstiftaren utövat sin behörighet på ett område som inte omfattas av direktivet. ( 23 )

47.

I detta avseende ska hänsyn tas till räckvidden av domen av den 19 november 2019, TSN och AKT, ( 24 ) om rätt till årlig betald semester utöver den minimiperiod på fyra veckor som föreskrivs i artikel 7.1 i direktiv 2003/88. Enligt domstolen omfattas rätten till denna semester, som medlemsstaterna eller arbetsmarknadens parter tilldelar enligt artikel 15 i direktiv 2003/88, ( 25 ) samt villkoren för en eventuell framflyttning av denna semester, i fall av sjukdom under semesterperioden, av medlemsstaternas kvarstående befogenhet, utan att denna rätt eller dessa villkor regleras av direktivet eller omfattas av dess tillämpningsområde. ( 26 )

48.

Jag erinrar om att det tydligt framgår av denna dom att medlemsstaterna, när unionsbestämmelserna inom det berörda området inte reglerar en viss aspekt eller ålägger medlemsstaterna någon specifik skyldighet med avseende på en viss situation, är fria att utöva sin befogenhet.

49.

Jag anser följaktligen att lösningen i den domen vad gäller rätten till årlig semester, som föreskrivs i direktiv 2003/88, i än högre grad kan användas när medlemsstaterna eller arbetsmarknadens parter har antagit de aktuella bestämmelserna på ett helt annat område än det som omfattas av unionsrätten.

50.

För det andra anser jag – vad gäller den begränsning av medlemsstaternas utövande av sin befogenhet som domstolen hänvisade till i domen av den 19 november 2019, TSN och AKT, ( 27 ) det vill säga ett eventuellt åsidosättande av det minimiskydd som säkerställs genom artikel 7 i direktiv 2003/88 ( 28 ) – att den rätt till särskild betald ledighet som arbetstagarna getts för att göra det lättare att förena privatlivet med de yrkesmässiga förpliktelserna under arbetstiden inte i sig kan påverka möjligheten att utöva rätten till veckovila eller årlig semester, som är det enda syfte som anges i direktiv 2003/88. ( 29 ) Eftersom domstolen inte har uttalat sig om konkreta situationer är det svårt att föreställa sig hur den rätt till ytterligare ledighet som den nationella lagstiftaren har föreskrivit, och som arbetstagaren förfogar över utöver det minimum som föreskrivs i direktiv 2003/88, ( 30 ) i praktiken skulle kunna medföra ett ingrepp i den rätt till viloperiod som föreskrivs i detta direktiv. ( 31 )

51.

I linje med domen av den 19 november 2019, TSN och AKT, ( 32 ) påpekar jag också att systematiken i direktiv 2003/88 och de mål som eftersträvas med det direktivet inte påverkas. ( 33 ) Om den nationella lagstiftaren inte hade infört rätten till särskild betald ledighet så att arbetstagare på begäran kan få vara lediga från arbetet när viktiga personliga begivenheter inträffar under arbetstiden, skulle frågan om den årliga semesterns eller veckovilans effektivitet, när en sådan begivenhet inträffar, inte ha uppstått i förhållande till unionsrätten.

52.

Av detta framgår enligt min mening att det i förevarande fall endast kan vara tal om ett ingrepp i den årliga semesterns eller veckovilans effektivitet om man anser att varje begivenhet som kan hindra arbetstagaren från att fullt ut utnyttja en period av vila eller avslappning motiverar beviljandet av ytterligare ledighet för att skydda syftet med den årliga semestern. ( 34 )

53.

Detta är dock inte syftet med direktiv 2003/88. Bestämmelserna i direktivet är ett försök att hitta den rätta balansen mellan arbetstid och minimiperioder av vila, ( 35 ) så att arbetstagaren ska kunna fullfölja sin yrkesverksamhet. ( 36 ) Dessa bestämmelser innebär att arbetstagarna endast ges rätt att kräva att arbetsgivaren tillhandahåller de viloperioder som garanteras i detta direktiv.

54.

Dessutom kan det minimiskydd som arbetstagaren garanteras i artiklarna 5 och 7 i direktiv 2003/88 inte ha olika nivåer beroende på huruvida medlemsstaterna inför särskilda bestämmelser motsvarande dem som tillämpas i Spanien.

55.

Av ovanstående drar jag slutsatsen att tolkningsfrågorna inte bör föranleda domstolen att pröva villkoren för införandet av en rätt till särskild betald ledighet som regleras av den nationella lagstiftaren, eftersom denna rätt inte är knuten till arbetstagarens arbetsförmåga och inte i sig kan undergräva den faktiska verkan av den rätt till veckovila och årlig semester som garanteras i direktiv 2003/88, eller det mål som eftersträvas med detta direktiv.

56.

Jag föreslår således att domstolen, i första hand, ska slå fast att nationella bestämmelser och kollektivavtal i vilka det föreskrivs att en arbetstagare ska beviljas särskild betald ledighet för att kunna vara ledig från arbetet under arbetsdagar för att fullgöra personliga eller familjemässiga förpliktelser inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2003/88.

57.

För det fall domstolen inte delar denna uppfattning, och anser att det räcker att det påstås föreligga en risk för att syftet med de minimiperioder av vila som fastställs i direktiv 2003/88 kommer att undergrävas på grund av de aktuella nationella bestämmelserna ( 37 ) och att denna risk kan undvikas genom att flytta fram den semester som garanteras i detta direktiv, ( 38 ) bör domstolen enligt min mening emellertid ta ställning till frågan huruvida denna praxis angående skillnaden mellan syftet med olika typer av ledighet, vid överlappning, kan överföras på särskild betald ledighet.

58.

I det följande kommer jag därför att redogöra för de aspekter som jag avser att underställa domstolens bedömning. I avsaknad av rättspraxis angående situationer där rätten till ledighet och rätten till veckovila sammanfaller kommer jag att undersöka sådana situationer efter det att jag har undersökt situationer där rätten till särskild betald ledighet och årlig semester sammanfaller.

59.

Den principfråga som domstolen ska ta ställning till är enligt min mening huruvida undersökningen av syftet med ledighet som sammanfaller med rätten till årlig semester ska utsträckas till att omfatta särskild betald ledighet, vilket domstolen fann i samband med rehabiliteringsledighet, ( 39 ) som syftar till att ”förbättra de berörda arbetstagarnas hälsa” ( 40 ) när dessa är arbetsoförmögna på grund av hälsoskäl. Det ska med andra ord fastställas vad som motiverar en generell användning av kriteriet om syftet med rätten till ledighet, såvitt flera olika typer av ledighet sammanfaller vid fullgörandet av anställningsavtalet. ( 41 )

60.

Jag kommer således först att redogöra för denna rättspraxis i stora drag, för att fastställa det huvudsakliga kriterium som följer därav, för att därefter undersöka om denna praxis kan utsträckas till att även omfatta rätten till särskild betald ledighet.

61.

Eftersom den särskilda betalda ledigheten har införts av den nationella lagstiftaren på ett område som inte omfattas av unionsrätten ( 42 ) är det nödvändigt att utgå från domstolens praxis i en motsvarande situation, där det föreligger överlappning mellan den årliga semestern och sjukledighet ( 43 ) eller rehabiliteringsledighet, ( 44 ) som regleras av nationell lagstiftning. Med utgångspunkt i denna praxis är det nödvändigt att undersöka syftet med de typer av ledighet som sammanfaller.

62.

I domen av den 30 juni 2016, Sobczyszyn, ( 45 ) slog domstolen uttryckligen fast vilket resonemang som ska följas genom att slå fast att ”syftet med rätten till årlig betald semester, som är att arbetstagaren ska kunna vila sig och åtnjuta en period av avkoppling och fritidsaktiviteter, skiljer sig från syftet med rätten till sjukledighet, som är att arbetstagaren ska kunna tillfriskna från en sjukdom”. ( 46 )

63.

Domstolens resonemang fortsätter med slutsatsen att ”[m]ed hänsyn till att dessa två typer av ledighet har helt olika syften har … en arbetstagare som är sjukledig under en i förväg fastställd årlig semesterperiod … rätt att, på egen begäran och för att faktiskt kunna utnyttja sin årliga semester, ta ut semester under en annan period än den som sammanfaller med sjukledigheten”. ( 47 )

64.

Enligt domstolen ska det följaktligen – med beaktande av den eventuella skillnaden i syfte mellan de två här aktuella typerna av ledighet – fastställas huruvida den omständigheten att ledigheterna sammanfaller utgör hinder för att arbetstagaren ska ha rätt att vid ett senare tillfälle ta ut intjänad semester. ( 48 )

65.

Betyder detta att det räcker att konstatera att syftet med de olika typerna av ledighet skiljer sig åt för att anse att arbetstagarens intjänade semesterrättigheter under alla omständigheter kan påverkas?

66.

Jag anser inte det, eftersom arbetstagarens hälsotillstånd, som motiverar ett avbrott i fullgörandet av anställningsavtalet, utöver konstaterandet att varje semesterrättighet har sitt eget syfte ( 49 ) ligger till grund för domstolens praxis om det skydd för den årliga semesterns effektivitet ( 50 ) som föreskrivs i direktiv 2003/88. Denna praxis grundas på flera fasta principer.

67.

För det första har domstolen tagit hänsyn till det gemensamma syftet, det vill säga att skydda arbetstagarens hälsa, hos två olika typer av ledighet, nämligen årlig semester och sjukledighet, som arbetsgivaren är skyldig att bevilja enligt både direktiv 2003/88 och enligt Internationella arbetsorganisationens konvention nr 132 av den 24 juni 1970 om semester (reviderad). ( 51 )

68.

För det andra har domstolen framhållit de egenskaper som utmärker sjukledighet, som får till följd att den positiva verkan som den betalda årliga semestern har för en arbetstagares säkerhet och hälsa inte till fullo kan utvecklas. ( 52 ) Det rör sig om omedelbar arbetsoförmåga på grund av att en arbetstagare är begränsad i fysiskt eller psykiskt hänseende på grund av sjukdom, ( 53 ) att arbetsförmågan inte kan förutses och är oberoende av arbetstagarens vilja ( 54 ) samt att anställningsförhållandet inte har suspenderats. ( 55 )

69.

Rent konkret råder det inget tvivel om att den sjuka arbetstagaren under sådana omständigheter inte enbart är arbetsoförmögen utan även saknar möjlighet att ”vila sig från de arbetsuppgifter som följer av anställningsavtalet [och inte förfogar] över en period för avkoppling och fritid”, ( 56 ) i syfte att kunna fullfölja sin yrkesverksamhet. ( 57 )

70.

Att två semesterrättigheter, som uteslutande syftar till att skydda arbetstagarens säkerhet och hälsa genom en skyldighet att inte arbeta, existerar samtidigt, ligger enligt min mening till grund för domstolens bedömning att de utövas oberoende av varandra.

71.

För det tredje drog domstolen av detta slutsatsen att den årliga semestern skulle flyttas fram för att ge arbetstagaren möjlighet att ”faktiskt kunna utnyttja” den. ( 58 ) Med beaktande av de skäl som anförts till stöd för beslutet om hänskjutande anser jag att detta uttryck bör preciseras. ( 59 ) Av skälen kan man nämligen få uppfattningen att arbetstagaren är tvungen att vila under viloperioden. ( 60 )

72.

En sådan tolkning kan emellertid inte utläsas av bestämmelserna i direktiv 2003/88, i första hand på grund av definitionerna av ”viloperioder” och ”tillräcklig vila” i artikel 2 i detta direktiv, jämfört med skäl 5. Domstolen har nämligen preciserat att begreppen ”arbetstid” och ”viloperiod” utesluter varandra. ( 61 )

73.

Vidare erinrar jag om att artikel 7.2 i direktiv 2003/88 bland annat syftar till att säkerställa att arbetstagaren får en faktisk viloperiod, som effektivt skyddar hans eller hennes säkerhet och hälsa, eftersom det i denna bestämmelse slås fast att den årliga minimisemestern inte får utbytas mot kontant ersättning, utom då anställningen avslutas.

74.

För att säkerställa att den rätt till semester som föreskrivs i detta direktiv får faktisk verkan räcker det följaktligen att de åtgärder som medlemsstaterna vidtar ( 62 ) genomförs av arbetsgivaren. ( 63 ) Rent konkret skyddas arbetstagarens möjlighet att vara ledig från arbetet under den årliga semestern endast när arbetstagare inte haft möjlighet att utöva sin rätt till sådan ledighet av skäl som han eller hon inte kunnat råda över. ( 64 )

75.

Det går också att argumentera för att den omständigheten att den rätt till årlig betald semester som en arbetstagare har tjänat in medför att kontant ersättning ska betalas om anställningen avslutas, för att inte göra ingrepp i själva kärnan av denna rätt. ( 65 ) Den omständigheten att kontant ersättning betalas ut om arbetstagaren inte har kunnat utnyttja denna möjlighet ( 66 ) bekräftar att det inte rör sig om att undersöka huruvida viloperioden har varit effektiv i den meningen att den faktiskt har haft gynnsam effekt, eller med andra ord huruvida arbetstagaren faktisk har vilat sig eller kopplat av under den årliga semestern.

76.

Det räcker att arbetstagaren inte har någon skyldighet gentemot arbetsgivaren som kan hindra arbetstagaren från att fritt och oavbrutet ägna sig åt sina egna intressen. ( 67 )

77.

Mot bakgrund av ovanstående kommer jag nu att fortsätta min undersökning av frågan huruvida denna rättspraxis kan utsträckas till att även omfatta rätten till särskild betald ledighet, för det fall sådan ledighet överlappar med den årliga semestern.

78.

Jag upprepar att det övergripande syftet med särskild betald ledighet är att göra det lättare att förena arbetslivet och viktiga omständigheter i privatlivet eller det offentliga livet som inträffar under arbetstid.

79.

Denna ledighet kan inte jämställas med sjukledighet, som beviljas på grund av omständigheter som berättigar till sådan ledighet. Med undantag av läkarbesök, ( 68 ) är de begivenheter som ger arbetstagaren rätt till särskild betald ledighet inte direkt knutna till arbetstagarens hälsa.

80.

Det är vidare uppenbart att arbetstagarens arbetsförmåga inte berörs, eftersom den särskilda betalda ledigheten har införts just för att göra det möjligt för arbetstagare att tillfälligt avbryta fullgörandet av sitt anställningsavtal.

81.

Slutligen kan arbetstagaren ”vara ledig från arbetet” ( 69 ) på grund av flera olika omständigheter, som skiljer sig åt beroende på hur brådskande eller förutsebara de är, ( 70 ) och av skäl som arbetstagaren anser har betydelse för och får följder för privatlivet, vilket skiljer sig från sjukledighet. ( 71 )

82.

Eftersom ingen av grunderna för att bevilja särskild betald ledighet är knuten till den berörda arbetstagarens arbetsförmåga anser jag inte att det finns anledning att på grundval av direktiv 2003/88 utsträcka domstolens praxis angående följderna av ledighet med ett dubbelt syfte.

83.

Endast en vidsträckt tolkning av syftet med ledigheten, genom en undersökning av huruvida det saknas hinder för vila och en period av avslappning och fritid ( 72 ) skulle kunna motivera en motsatt lösning. Detta medför exempelvis att hänsyn ska tas till allvarliga händelser i privatlivet, såsom en nära anhörigs dödsfall eller sjukhusvistelse, som är lika oförutsägbara som en arbetstagares sjukdom, och deras följder för syftet med rätten till årlig semester.

84.

Som fackföreningarna har gjort gällande i det nationella målet skulle arbetstagaren i så fall vara föremål för psykiska eller till och med fysiska begränsningar, motsvarande dem som kan följa av en sjukdom, och det skulle av hänsyn till arbetstagarens säkerhet och hälsa kunna vara motiverat att låta arbetstagaren vara ledig från arbetet under flera dagar genom att bevilja honom eller hennes särskild betald ledighet. Eftersom syftet med vissa av dessa typer av ledighet är att ge arbetstagaren möjlighet att vidta konkreta åtgärder på grund av den händelse som inträffat, skulle syftet med den årliga semestern, nämligen att vila sig och koppla av, inte heller kunna uppfyllas om den särskilda betalda ledigheten endast beviljades under arbetstid.

85.

Som jag redan påpekat anser jag emellertid inte att det går att hitta stöd för en sådan tolkning i direktiv 2003/88. ( 73 ) I praktiken skulle en sådan tolkning dessutom innebära att man i varje enskilt fall skulle bli tvungen att bedöma huruvida arbetstagaren, beroende på omständigheterna, var i stånd att faktiskt vila sig eller koppla av, medan det enda krav som uppställs i detta direktiv är att arbetstagaren under den årliga semesterperioden inte får åläggas någon skyldighet i förhållande till sin arbetsgivare.

86.

Redan här går det att ana nackdelarna med en sådan kasuistisk tolkning, som dessutom är beroende av varje arbetstagares personliga bedömning. Om arbetstagaren exempelvis tar hand om en förälder eller ett sjukt barn under sin årliga semester, är detta val, som vederbörande själv har gjort, då med nödvändighet av en sådan art att det påverkar arbetstagarens möjlighet att dra nytta av semestern? Och, mer allmänt, om arbetstagaren av olika skäl väljer att inte vila upp sig, vilka konsekvenser kan dras av det?

87.

Att utsträcka domstolens praxis till omständigheter som inte är knutna till den berörda personens arbetsförmåga när denne har blivit sjuk uteslutande på grundval av konstaterandet att de olika typerna av ledighet har olika syften kan enligt min mening varken motiveras av bestämmelserna i direktiv 2003/88, såsom dessa tolkats av domstolen, eller av tillämpningen av dessa.

88.

Dessutom måste hänsyn tas till den avskräckande verkan som domstolens avgörande kan få för medlemsstaternas och, i förekommande fall, arbetsmarknadens parters val att bevilja arbetstagaren mer fördelaktiga rättigheter. ( 74 )

89.

Jag anser att tre faktorer kan ha legat till grund för dessa initiativ: för det första det socialpolitiska målet, som emellertid faller utanför det skydd av arbetstagarnas säkerhet och hälsa som regleras i direktiv 2003/88, för det andra villkoren för förläggningen av arbetstiden i dess helhet, exempelvis arbetstidens varaktighet och överskridandet av de miniperioder av vila som har fastställts i detta direktiv, ( 75 ) och för det tredje kollektivförhandlingarnas roll.

90.

Vad gäller arbetsmarknadens parter har domstolen slagit fast att det är viktigt att det görs en avvägning mellan deras respektive intressen när de utövar sin grundläggande rätt till kollektivförhandlingar, som har fastställts i artikel 28 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). ( 76 )

91.

Jag anser därför att de konkreta villkoren för uttag av särskild betald ledighet som inte är knuten till arbetstagarens hälsotillstånd enbart ska grundas på de behöriga myndigheternas tolkning av de nationella bestämmelserna, för att rätten till särskild betald ledighet inte ska förlora sin verkan. ( 77 )

92.

I andra hand föreslår jag således att domstolen ska slå fast att artikel 7 i direktiv 2003/88 inte utgör hinder för nationella bestämmelser och kollektivavtal som inte föreskriver att särskild betald ledighet ska beviljas när de omständigheter som motiverar en sådan ledighet inträffar på arbetsfria dagar.

93.

Vad gäller rätten till veckovila erinrar jag om att domstolen hittills inte har haft tillfälle att uttala sig om de tillfällen där denna rätt och rätten till semester sammanfaller.

94.

Jag kommer därför för det första att redogöra för principerna om uttag av veckovila. För det andra kommer jag att framhålla de särdrag som kännetecknar systemet med viloperioder, som enligt min mening gör det möjligt för domstolen att slå fast att en arbetstagare, såvitt viloperioden sammanfaller med en begivenhet som hade berättigat till särskild betald ledighet om den hade inträffat under arbetstid, inte kan göra gällande rätten till sådan ledighet.

95.

I artikel 2.2 i direktiv 2003/88 definieras ”viloperiod” utan att någon åtskillnad görs beroende på om denna är daglig, veckovis eller årlig.

96.

Av domstolens fasta praxis framgår att de principer som gäller för veckovila i huvudsak motsvarar de principer som gäller för årlig semester.

97.

För det första har varje arbetstagares rätt till en begränsning av arbetstiden och till dygns- och veckovila nämligen ”inte enbart … en särskild betydelse som regel i unionens sociala regelverk, utan den slås även uttryckligen fast i artikel 31.2 i stadgan, som enligt artikel 6.1 FEU har samma rättsliga värde som fördragen”. ( 78 )

98.

För det andra syftar denna harmonisering på unionsnivå av arbetstidens förläggning ”till att säkerställa ett bättre skydd för arbetstagarnas säkerhet och hälsa genom att låta dem åtnjuta viloperioder av en viss minsta längd – särskilt per dag och vecka – och adekvata raster, och genom att föreskriva en begränsning av veckoarbetstiden”. ( 79 )

99.

För att säkerställa att direktiv 2003/88 ges full verkan är det därför för det tredje nödvändigt att medlemsstaterna säkerställer att dessa minimitider för vila iakttas och att överstigande av längsta tillåtna veckoarbetstid förhindras. ( 80 )

100.

Med beaktande av det huvudsakliga mål som eftersträvas med detta direktiv, nämligen att säkerställa ett effektivt skydd av arbetstagarnas levnads- och arbetsvillkor och bättre skydd av deras säkerhet och hälsa, är medlemsstaterna dock för det fjärde skyldiga att se till att den ändamålsenliga verkan av dessa rättigheter garanteras fullt ut, genom att se till att bestämmelserna om minimitider för dygnsvila och veckovila samt längsta tillåtna veckoarbetstid enligt det direktivet faktiskt iakttas. ( 81 )

101.

För det femte får de bestämmelser som medlemsstaterna antar för att säkerställa genomförandet av kraven i direktiv 2003/88 inte leda till att de rättigheter som anges i artikel 31.2 i stadgan och i artiklarna 3 och 5 samt artikel 6 b i det direktivet förlorar sin verkan. ( 82 )

102.

Vid överlappning mellan semester och veckovila anser jag att de särdrag som kännetecknar veckovilan respektive årlig semester gör att domstolen bör välja ett annat resonemang än det som tillämpats i samband den årliga semestern, som utgår från att de två typerna av ledighet har olika syften.

103.

För det första framgår det av domstolens tolkning av artikel 5 i direktiv 2003/88 att en minsta sammanhängande veckovila på 24 timmar, under en arbetsperiod på högst 48 timmar, ska ges inom varje period om sju dagar, utan krav på att denna minimiperiod av vila ges senast den dag som följer på en period på sex arbetsdagar i följd. ( 83 ) Vilotidens varaktighet är således strikt knuten till arbetstiden under de beräkningsperioder som det står medlemsstaterna fritt att välja metod för, under förutsättning att de mål som eftersträvas med direktivet iakttas. ( 84 ) Arbetstagaren ska under alla omständigheter omfattas av det skydd som föreskrivs i direktiv 2003/88 i fråga om dygnsvila och begränsning av veckoarbetstiden. ( 85 )

104.

För det andra syftar denna viloperiod bland annat till att bli kvitt den trötthet som ackumulerats till följd av utförandet av arbetet, med en övre gräns för veckan. ( 86 ) Detta är skälet till att viloperioder i princip ska följa omedelbart efter den arbetstid som de är avsedda att kompensera ( 87 ) och ”[i] allmänhet krävs det följaktligen en regelbunden alternering mellan arbetstid och viloperioder”. ( 88 ) I detta sammanhang bör veckovilans repetitiva och kortvariga karaktär framhållas.

105.

För det tredje medger artikel 17 i direktiv 2003/88 undantag från veckovila men inte från årlig semester. ( 89 )

106.

Som jämförelse har rätten till årlig semester en obligatorisk varaktighet, som inte är knuten till ett exakt antal faktiska arbetstimmar. Denna rätt följer sin egen logik, och grundas på principen om ackumulering av rättigheter, så att arbetstagaren efter avtal med arbetsgivaren kan ta ut en längre viloperiod. ( 90 )

107.

Möjligheten att överföra semesterdagar, om än med vissa begränsningar, ( 91 ) och principen om utbetalning av semesterersättning om anställningen avslutas, bekräftar enligt min mening detta system med kumulering av semesterdagar, vilket i grunden skiljer sig från rätten till veckovila.

108.

Mot bakgrund av samtliga dessa omständigheter anser jag att om en ledighetsgrundande händelse som ger rätt till särskild betald ledighet och en period av veckovila sammanfaller ( 92 ) gör den flexibilitet som medlemsstaterna förfogar över i fråga om genomförandet av bestämmelserna i direktiv 2003/88, ( 93 ) i enlighet med detta direktivs syfte, att en analog tillämpning av domstolens resonemang på årlig semester och ledighet i syfte att återställa arbetstagarens hälsa blir verkningslös, eftersom den bygger på premissen att syftet med ledigheterna skiljer sig åt.

109.

Jag föreslår därför att domstolen ska slå fast att artikel 5 i direktiv 2003/88 på grund av veckovilosystemets särdrag ska tolkas på samma sätt som artikel 7 i samma direktiv.

110.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts föreslår jag att EU-domstolen besvarar tolkningsfrågorna från Audiencia Nacional (Nationella domstolen, Spanien) på följande sätt:

I första hand:

I andra hand: