I. Inledning

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Internationell rätt och unionsrätt

1. Haagkonventionen

2. Förordning nr 2201/2003

B. Irländsk rätt

III. Bakgrund till tvisten

IV. Förfarandet vid domstolen och tolkningsfrågorna

V. Bedömning

A. Huruvida begärandena om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning

B. Den första frågan i mål C‑325/18 PPU

1. Möjligheten att begära exekvatur av ett beslut om föräldraansvar enligt förordning nr 2201/2003 oberoende av Haagförfarandet

2. Huruvida det är omöjligt att åberopa förordning nr 2201/2003 för att begära verkställighet av ett avgörande som kräver återlämnande av ett barn som inte är kopplat till ett beslut om föräldraansvar

3. Slutsats i denna del

C. Den andra och den tredje frågan i mål C‑325/18 PPU och frågan i mål C‑375/18 PPU

1. Tidsfristen (den andra och den tredje frågan i mål C‑325/18 PPU)

a) Inledande synpunkter

b) Huruvida fristen i artikel 33.5 i förordning nr 2201/2003 kan förlängas

c) Den avvägning som ska göras vid förlängning av den frist för att ansöka om ändring som föreskrivs i artikel 33.5 i förordning nr 2201/2003

1) Hur mycket fristen har överskridits

2) Syftet med förordning nr 2201/2003

3) Åsidosättandet av rätten till ett effektivt rättsmedel

4) Orsakssambandet mellan överskridandet av tidsfristen och förvaltningsmyndighetens uppträdande

5) Parternas uppträdande

d) Slutsats i denna del

2. Föreläggandet (mål C‑375/18 PPU)

a) Inledande synpunkter

b) Domstolsförbud mot att väcka talan (anti-suit injunctions)

c) Huruvida interimistiska åtgärder i form av ett föreläggande kan användas under de omständigheter som är i fråga i det nationella målet

d) Slutsats i denna del

VI. Förslag till avgörande

1.

Förordning (EG) nr 2201/2003 (nedan kallad Bryssel IIbis-förordningen) ( 2 ) är relevant unionsinstrument, bland annat när det gäller att erkänna och verkställa ett domstolsavgörande om föräldraansvar i en annan medlemsstat. Vid olovligt bortförande av barn i strid med en vårdnadsrätt, integrerar och kompletterar denna förordning bestämmelserna i den konvention om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn som ingicks i Haag den 25 oktober 1980 (nedan kallad Haagkonventionen).

2.

Förevarande mål rör frågan om förhållandet mellan dessa två instrument i ett ärende där en engelsk familj som befarade att deras barn skulle omhändertas av en lokal barnavårdsmyndighet flydde till Irland med ett två till tre dagar gammalt spädbarn och två barn på tre respektive fem år.

3.

Den lokala myndigheten erhöll därpå, i föräldrarnas utevaro, först ett beslut som utverkats av engelsk domstol om att barnen skulle ställas under förmyndarskap och återlämnas till England, och sedan ett beslut om exekvatur som utverkats av en irländsk domstol med stöd av förordning nr 2201/2003. Innan beslutet om exekvatur ens delgetts föräldrarna, verkställde den engelska myndigheten, med bistånd av sina irländska motsvarigheter, beslutet och återförde barnen till England utan föräldrarnas vetskap. Föräldrarna ansökte i Irland om ändring av beslutet om exekvatur, men ansökan inkom två dagar för sent enligt den frist som föreskrivs i förordning nr 2201/2003. Under tiden inledde den engelska myndigheten ett adoptionsförfarande i England avseende spädbarnet.

4.

Det är mot denna bakgrund som den hänskjutande domstolen har begärt att domstolen ska meddela ett förhandsavgörande om huruvida den engelska domstolens användning av de allmänna bestämmelserna i förordning nr 2201/2003 om verkställighet av beslut som meddelats i en annan medlemsstat för att utverka en verkställbarhetsförklaring av det engelska beslutet i Irland kringgick de särskilda förfaranden vad gäller internationella bortföranden av barn som anges i Haagkonventionen, jämförd med förordning nr 2201/2003.

5.

Den hänskjutande domstolen önskar dessutom klarhet i huruvida den frist som föreskrivs i artikel 33.5 i förordning nr 2201/2003 för att ansöka om ändring av en verkställbarhetsförklaring får förlängas, särskilt om ett beslut verkställs innan beslutet om exekvatur har delgetts den part mot vilken verkställighet begärs.

6.

Den hänskjutande domstolen har även mottagit en begäran om interimistiska skyddsåtgärder i form av ett föreläggande mot den engelska myndigheten, med innebörden att denna förbjuds att fullfölja adoptionsförfarandet avseende spädbarnet och att inleda ett adoptionsförfarande avseende de två äldre barnen. Den hänskjutande domstolen vill därför ha ett svar från domstolen på frågan huruvida unionsrätten utgör hinder för ett sådant föreläggande mot ett offentligt organ i en annan medlemsstat.

7.

Enligt artikel 1 i Haagkonventionen är ändamålet med konventionen bland annat ”att säkerställa ett snabbt återförande av barn som olovligen har förts ut till eller kvarhållits i en fördragsslutande stat …”

8.

Enligt artikel 3 i Haagkonventionen ska ett bortförande eller ett kvarhållande av ett barn betraktas som olovligt om

Rätten till vårdnad enligt a kan i första hand uppkomma på grund av lag eller genom ett judiciellt eller administrativt avgörande men även genom en överenskommelse som har rättslig giltighet enligt lagen i den ifrågavarande staten.”

9.

I artikel 12.1 i Haagkonventionen föreskrivs följande:

”Om ett barn olovligen har förts bort eller hållits kvar enligt vad som sägs i artikel 3 och det den dag då förfarandet inleds hos den judiciella eller administrativa myndigheten i den fördragsslutande stat där barnet befinner sig har förflutit mindre än ett år från den dag det olovliga bortförandet eller kvarhållandet ägde rum, ska vederbörande myndighet besluta om barnets omedelbara återlämnande.”

10.

Artikel 13 i Haagkonventionen har följande lydelse:

”Utan hinder av bestämmelserna i föregående artikel är den judiciella eller administrativa myndigheten i den stat där återlämnande har begärts inte förpliktad att besluta om barnets återlämnande, då den person eller institution eller det organ av annat slag som motsätter sig återlämnandet visar att:

…

Den judiciella eller administrativa myndigheten kan också vägra att besluta om barnets återlämnande, om den finner att barnet motsätter sig att bli återlämnat och att barnet har uppnått en ålder och mognad vid vilken det är skäligt att ta hänsyn till dess åsikt. …”

11.

Artikel 1 i förordning nr 2201/2003 har följande lydelse:

”1.   Denna förordning skall, oberoende av domstolstyp, tillämpas på civilrättsliga frågor om …

2.   Frågorna enligt punkt 1 b kan bland annat röra

…

3.   Denna förordning skall inte tillämpas på …

…”

12.

Enligt artikel 2 i förordning nr 2201/2003 används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…

…

…

13.

Kapitel II i förordning nr 2201/2003 har rubriken ”Domstols behörighet” och innehåller bland annat artikel 11, med rubriken ”Återlämnande av barn”. I denna föreskrivs följande:

”1.   Om en person, en institution eller ett organ som har vårdnad om barnet ansöker hos de behöriga myndigheterna i en medlemsstat om att de skall meddela ett beslut på grundval av Haagkonventionen av den 25 oktober 1980 om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (nedan kallad ’1980 års Haagkonvention’) i syfte att utverka återlämnande av ett barn som olovligt bortförts eller kvarhållits i en annan medlemsstat än den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet, skall punkterna 2–8 tillämpas

…

4.   En domstol kan inte vägra att återlämna ett barn på grundval av artikel 13 b i 1980 års Haagkonvention om det styrks att lämpliga åtgärder har vidtagits för att garantera barnets skydd efter återlämnandet.

…

6.   Om en domstol har meddelat ett beslut om att inte återlämna barnet enligt artikel 13 i 1980 års Haagkonvention, skall domstolen omedelbart, antingen direkt eller genom sin centralmyndighet, översända en kopia av domstolsbeslutet om att inte återlämna barnet och av andra relevanta handlingar, särskilt ett protokoll från förhandlingarna inför domstolen, till den behöriga domstolen eller centralmyndigheten i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet, enligt bestämmelserna i nationell lagstiftning. Nämnda handlingar skall lämnas till domstolen inom en månad efter beslutet om att inte återlämna barnet.

7.   Om inte någon av parterna redan har vänt sig till domstolarna i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet, skall den domstol eller centralmyndighet som erhåller den information som avses i punkt 6 underrätta parterna och ge dem tillfälle att inom tre månader från den dag då de underrättades yttra sig inför domstolen enligt bestämmelserna i nationell lagstiftning, så att domstolen kan pröva frågan om vårdnaden om barnet.

Utan att det påverkar tillämpningen av behörighetsbestämmelserna i denna förordning skall domstolen avsluta ärendet om den inte har mottagit några yttranden inom denna tidsfrist.

8.   Utan hinder av ett beslut om att inte återlämna barnet enligt artikel 13 i 1980 års Haagkonvention skall en senare dom som kräver att barnet återlämnas och som meddelas av en domstol som har behörighet enligt denna förordning vara verkställbar i enlighet med kapitel III avsnitt 4 för att säkerställa att barnet återlämnas.”

14.

Artikel 20, som också ingår i kapitel II, har följande lydelse:

”1.   Bestämmelserna i denna förordning skall inte hindra att domstolarna i en medlemsstat i brådskande fall vidtar interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, avseende personer eller tillgångar i den staten i enlighet med medlemsstatens lagstiftning, även om en domstol i en annan medlemsstat är behörig att pröva målet i sak enligt denna förordning.

…”

15.

Kapitel III i förordning nr 2201/2003 innehåller bestämmelser om ”Erkännande och verkställighet”. Avsnitt 1 (Erkännande) innehåller bland annat artikel 21, med rubriken ”Erkännande av en dom”. I artikel 21.1 föreskrivs följande:

”1.   En dom som meddelats i en medlemsstat ska erkännas i övriga medlemsstater utan att något särskilt förfarande behöver användas.”

16.

Artikel 23 i förordning nr 2201/2003 har rubriken ”Skäl för att vägra erkännande av domar om föräldraansvar”. Där föreskrivs följande:

”En dom om föräldraansvar skall inte erkännas

…”

17.

Avsnitt 2 i kapitel III i förordning nr 2201/2003 har rubriken ”Ansökan om verkställbarhetsförklaring” och innehåller bland annat artikel 28 (med rubriken ”Verkställbara domar”). I artikel 28.1 föreskrivs följande:

”1. En dom om utövande av föräldraansvar över ett barn, som har meddelats i en medlemsstat och som är verkställbar i den staten och har delgivits, skall verkställas i en annan medlemsstat sedan domen på ansökan av part förklarats vara verkställbar där.”

18.

I artikel 31 i förordning nr 2201/2003 föreskrivs följande:

”1.   Den domstol som prövar ansökan skall avgöra frågan snarast. I detta skede av förfarandet skall varken den part mot vilken verkställighet begärs eller barnet ges tillfälle att yttra sig över ansökan.

2.   Ansökan får avslås endast på någon av de i artiklarna 22, 23 och 24 angivna grunderna.

3.   En dom får aldrig omprövas i sak.”

19.

Artikel 33 i förordning nr 2201/2003, som har rubriken ”Ansökan om ändring”, har följande lydelse:

”1.   Var och en av parterna får ansöka om ändring av avgörandet med anledning av ansökan om verkställbarhetsförklaring.

…

3.   Ansökan om ändring skall handläggas enligt de bestämmelser som gäller för kontradiktorisk process.

4.   Om ansökan om ändring görs av den som ansökt om verkställbarhetsförklaring, skall den domstol som handlägger frågan efter det att ändring har sökts höra den part mot vilken verkställighet begärs. …

5.   Ansökan om ändring av en verkställbarhetsförklaring skall göras inom en månad efter delgivningen av denna. Om den part mot vilken verkställighet begärs har hemvist i en annan medlemsstat än den där verkställbarhetsförklaringen meddelades, skall fristen för att ansöka om ändring vara två månader och löpa från den dag då avgörandet delgavs honom, antingen personligen eller i hans bostad. Fristen får inte förlängas på grund av långt avstånd.”

20.

I artikel 35.1 i förordning nr 2201/2003 föreskrivs följande:

”Den domstol som handlägger ansökan om ändring enligt artikel 33 eller 34 får på begäran av den part mot vilken verkställighet begärs låta målet vila, om talan mot domen har förts i ursprungsmedlemsstaten genom ordinära rättsmedel eller om fristen för sådan talan ännu inte har löpt ut. I sistnämnda fall får domstolen bestämma en tid inom vilken sådan talan skall föras.”

21.

Artikel 40 i förordning nr 2201/2003 anger tillämpningsområdet för avsnitt 4 i kapitel III i förordningen och har följande lydelse:

”1.   Detta avsnitt ska tillämpas på följande:

2.   Bestämmelserna i detta avsnitt skall inte hindra att en person med föräldraansvar ansöker om erkännande och verkställighet i enlighet med bestämmelserna i avsnitten 1 och 2 i detta kapitel.”

22.

Artikel 42, som ingår i avsnitt 4, har följande lydelse:

”1.   Ett barns återlämnande som avses i artikel 40.1 b och som följer av en verkställbar dom, som har meddelats i en medlemsstat, skall erkännas och vara verkställbart i en annan medlemsstat utan att det behövs någon verkställbarhetsförklaring och utan möjlighet att invända mot erkännandet, om domen har försetts med ett intyg i ursprungsmedlemsstaten i enlighet med punkt 2.

Även om det i nationell lag inte föreskrivs att en dom som kräver att barnet återlämnas enligt artikel 11.8 alltid skall vara verkställbar, utan hinder av att den överklagats, kan ursprungsdomstolen förklara att domen skall vara verkställbar.

2.   Domaren vid ursprungsdomstolen som meddelat den dom som avses i artikel 40.1 b skall utfärda det intyg som avses i punkt 1 endast om

…”

23.

I order 122, rule 7 i rättegångsreglerna för överrätter (Rules of the Superior Courts), som har rubriken ”Tidsfrister”, föreskrivs följande:

”Överrätten ska vara behörig att förlänga eller förkorta en frist som föreskrivs i dessa rättegångsregler eller i ett beslut om förlängning av frist, för att vidta en viss åtgärd eller inkomma med en viss rättegångshandling enligt de villkor som den aktuella domstolen i förekommande fall fastställer. Beslut om förlängning av en frist får fattas även om fristen härför har överskridits.”

24.

Förevarande mål rör en familj bestående av en mor ( 3 ) som för närvarande är 24 år, hennes tre barn, som för närvarande är sex år, ( 4 ) fyra år ( 5 ) och omkring elva månader ( 6 ) gamla, samt hennes make, ( 7 ) som för närvarande är 26 år och som är far till spädbarnet och styvfar till de två äldre barnen.

25.

Av handlingarna i målet vid den nationella domstolen framgår att modern och de två äldre barnen under sin tid i England under flera år hade stått under uppsikt av en lokal myndighet med ansvar för skydd av barn, Hampshire County Council (kommunstyrelsen i Hampshire, nedan kallad HCC). ( 8 ) HCC uttryckte bland annat oro över bristande hygien och över att hemmet var smutsigt, att det andra barnet ökade i vikt, att modern utsattes för våld av fadern till det andra barnet när han bodde tillsammans med henne, att fadern till det andra barnet innehade cannabisplantor och rent allmänt att det fanns risk för att omvårdnaden om barnen försummades.

26.

Under åren 2015 och 2016 deltog modern i ett program för offer för våld hemmet, ( 9 ) separerade från fadern till det andra barnet och vidtog åtgärder för att skydda sig och sina barn. Dessutom förbättrades de hygieniska förhållandena i hemmet.

27.

Under första halvåret 2017 beslutade HCC emellertid att på nytt sätta de två äldre barnen under uppsikt, framför allt på grund av att barnens levnadsförhållanden hade försummats samt bristande hygien i hemmet. Dessutom uttryckte HCC oro över att modern hade inlett ett förhållande med fadern i slutet av år 2016 trots att fadern och hans tidigare partner hade förlorat vårdnaden om sina barn på grund av att ett av barnen hade tillfogats en skada som inte berodde på en olyckshändelse, och att det inte kunde uteslutas att det var fadern som hade tillfogat skadan, även om polisen inte hade kunnat bevisa detta. HCC uttryckte även oro över att det första barnet hade rapporterat att han hade fått en dask i rumpan av fadern och att det var oklart huruvida detta hade skett under lek eller som en olämplig bestraffning.

28.

HCC övervägde aldrig adoption av de två äldre barnen. Däremot övervägde HCC olika placeringsalternativ, bland annat att placera barnen i familjehem, hos deras mormor eller hos sina respektive fäder. HCC ansåg att barnen var allt för unga för att deras åsikt skulle beaktas. HCC noterade dessutom att modern hade uppgett att hon, om det beslutades att barnen inte kunde stanna hos henne, ville att de skulle placeras hos hennes mor, det vill säga barnens mormor.

29.

Av HCC:s rapporter och rapporterna från det första barnets skola och det andra barnets förskola framgår dessutom att de två äldre barnen hade en bra relation med sin mormor och att deras situation hade förbättrats sedan mormodern hade börjat hjälpa modern med att ta dem till skolan och förskolan på morgonen. Av de rapporter som det första barnets skola och det andra barnets förskola lämnade under sommaren 2017 framgår dessutom att barnen var sociala och hade en ömsint relation med sin mor. I rapporterna intygas slutligen att föräldrarna hade reagerat på de uppmaningar de hade fått och hade sökt råd för att förbättra de bristande levnads- och hygienförhållanden som socialtjänsten hade kritiserat, och att förhållandena faktiskt hade förbättrats.

30.

Den 30 juni 2017 utfärdade Family Court of Portsmouth, (familjedomstolen i Portsmouth, Förenade kungariket) ett tillfälligt beslut om omhändertagande (Interim Care Order) och tilldelade HCC vårdnaden om de två äldre barnen. Utöver att tilldela HCC föräldraansvaret innehöll beslutet även ett förbud mot att bortföra barnen från Förenade kungariket. Trots HCC:s placeringsplaner lämnades barnen till att börja med hos sina föräldrar. Under förhandlingen i förevarande mål kritiserade den person som getts i uppdrag att företräda barnens intressen ( 10 ) HCC:s placeringsplan för barnen.

31.

Enligt HCC underrättade detta organ i augusti 2017 föräldrarna om att det planerade att utverka ett domstolsavgörande för att omhänderta spädbarnet så snart det fötts. HCC meddelade även föräldrarna att det motsatte sig all oövervakad kontakt mellan fadern och barnet.

32.

Barnet föddes på sjukhus i början av september 2017 och modern och det nyfödda barnet återvände hem samma dag som förlossningen eller dagen därpå. ( 11 )

33.

Dagen efter eller två dagar efter att barnet hade fötts ( 12 ) gjorde socialarbetare från HCC hembesök hos föräldrarna och informerade dem om att HCC:s placeringsplan hade ändrats och att barnen skulle tas från föräldrarna. En av socialarbetarna och föräldrarna skrev dessutom under ett avtal enligt vilket fadern skulle lämna familjens hem redan samma kväll och inte fick ha någon kontakt med barnen utan att först meddela HCC, förrän rättsprocesserna hade avslutats.

34.

Modern, som då var 23 år, skulle således lämnas ensam med ett spädbarn på ett eller två dagar samt de två äldre barnen på tre respektive fem år, inför en stundande rättsprocess där det kunde beslutas att hennes barn skulle tas ifrån henne. I en edsvuren utsaga uppgav modern dessutom senare att hon vid den tidpunkten hade erinrat sig en konversation som hon tidigare hade haft med en socialarbetare, under vilken denne hade uppgett att de två äldre barnen i vilket fall som helst var för gamla för att adopteras men att ett spädbarn lätt kunde adopteras bort.

35.

Det var mot bakgrund av dessa omständigheter som föräldrarna den 5 eller 6 september 2017, ( 13 ) det vill säga två eller tre dagar efter det yngsta barnets födelse, reste till Irland med barnen.

36.

Efter att föräldrarna hade anlänt till Irland hyrde de ett hus, lät en sjuksköterska undersöka barnet, registrerade barnet hos en barnläkare och skrev in de två äldre barnen i skolan. Dessutom stod familjen under uppsikt av den irländska polisen och Child and Family Agency (de irländska myndigheterna med ansvar för skydd av barn) (nedan kallade CFA), som inte fann något som gav anledning till oro under sina många hembesök.

37.

Den 6 september 2017 utfärdade Family Court of Portsmouth (familjedomstolen i Portsmouth) ett tillfälligt beslut om omhändertagande (Interim Care Order) och tilldelade HCC vårdnaden om spädbarnet.

38.

Den 8 september 2017 ingav HCC en begäran till High Court of Justice [England and Wales], Familiy Division, Familiy Court at Portsmouth (Överdomstolen för England och Wales, avdelningen för familjerättsliga mål, familjedomstolen i Portsmouth, Förenade kungariket) (nedan kallad den engelska High Court) om att ställa de tre barnen under förmyndarskap. Begäran delgavs föräldrarnas ombud samma dag. Faderns ombud uppgav att inga instruktioner hade mottagits beträffande förmyndarskapet och att ingen begäran om rättshjälp skulle göras inom ramen för denna process. Moderns ombud bekräftade att man skulle försöka få instruktioner från modern, men lyckades inte nå modern på telefon.

39.

Senare samma dag meddelade den engelska High Court i föräldrarnas ombuds utevaro ett beslut om att barnen skulle ställas under förmyndarskap och återlämnas till England (nedan kallat den engelska High Courts beslut av den 8 september 2017).

40.

Enligt HCC delgavs föräldrarna den engelska High Courts beslut av den 8 september 2017 den 11 september 2017.

41.

Den 13 september 2017 antog District Court of Gorey (Distriktsdomstolen i Gorey, Irland) tillfälliga beslut om omhändertagande (Interim Care Orders) och tilldelade CFA vårdnaden om de tre barnen. Besluten var tänkta att gälla fram till och med den 26 september 2017. Barnen placerades tillfälligt i ett familjehem i Irland.

42.

Den 21 september 2017 antog High Court (Överdomstolen, Irland) (nedan kallad den irländska High Court) ett beslut om erkännande och verkställighet av den engelska High Courts beslut av den 8 september 2017 (nedan kallat den irländska High Courts beslut om exekvatur av den 21 september 2017).

43.

Samma dag som den irländska High Courts beslut om exekvatur av den 21 september 2017 antogs hämtade de irländska barnavårdsmyndigheterna barnen från det familjehem där de tillfälligt hade placerats och överlämnade dem till HCC:s socialarbetare i färjeläget i Rosslare (Irland). Barnen återfördes sedan till Förenade kungariket, där de två äldre barnen placerades hos fadern till det andra barnet, medan spädbarnet placerades i ett familjehem.

44.

Efter att barnen hade lämnat Irland informerade en engelsk socialarbetare per telefon föräldrarna om detta. Den irländska High Courts beslut om exekvatur av den 21 september 2017 delgavs därefter föräldrarna den 22 september 2017.

45.

Den 26 september 2017 överklagade föräldrarna den engelska High Courts beslut av den 8 september 2017 till Court of Appeal of England and Wales (Appellationsdomstolen för England och Wales, Förenade kungariket). Den 9 oktober 2017 nekade denna domstol prövningstillstånd.

46.

Den 24 november 2017 ingav föräldrarnas ombud en ansökan till irländska High Court om ändring av den irländska High Courts beslut om exekvatur av den 21 september 2017, som hade delgetts föräldrarna den 22 september 2017. Vid förhandlingen förklarade föräldrarnas ombud att den omständighet att ansökan hade ingetts 48 timmar för sent inte kunde tillskrivas föräldrarna.

47.

Den 21 december 2017 meddelade den engelska High Court ett placeringsbeslut (Placement Order), i vilket HCC gavs i uppdrag att hitta adoptivföräldrar till spädbarnet och placera barnet hos dessa.

48.

Den 18 januari 2018 avslog den irländska High Court föräldrarnas ansökan om ändring av den irländska High Courts beslut om exekvatur av den 21 september 2017, med motiveringen att den inte var behörig att förlänga tidsfristen.

49.

Föräldrarna överklagade avslagsbeslutet till den hänskjutande domstolen, Court of Appeal (Appellationsdomstolen, Irland).

50.

Inom ramen för överklagandeförfarandet informerade HCC den hänskjutande domstolen om att detta organ på grund av budgetbegränsningar inte tänkte delta i förfarandet. HCC meddelade även den hänskjutande domstolen att detta organ i viket fall som helst inte hade för avsikt att återlämna barnen, oavsett resultatet av den hänskjutande domstolens prövning.

51.

Den 17 maj 2018 framställde den hänskjutande domstolen sin begäran om förhandsavgörande i mål C‑325/18 PPU.

52.

Den 23 maj 2018 ingav föräldrarna an ansökan om interimistiska åtgärder till den hänskjutande domstolen. I ansökan begärde föräldrarna att den hänskjutande domstolen skulle rikta ett föreläggande mot HCC i syfte att förmå HCC att inte fullfölja adoptionen av spädbarnet respektive inte inleda ett adoptionsförfarande avseende de två äldre barnen.

53.

Även om HCC inte heller deltog i det sistnämnda förfarandet lämnade detta organ en förklaring samma morgon som förhandlingen om de interimistiska åtgärderna hölls, det vill säga den 29 maj 2018. I förklaringen underströk HCC att den föreslagna adoptionen endast avsåg spädbarnet. Med tanke på de två andra barnens ålder, deras placering hos en förälder – fadern till det andra barnet – och deras starka syskonband fanns det ingen anledning att inleda ett adoptionsförfarande avseende dessa. Om placeringen hos fadern skulle misslyckas ingick en långsiktig familjehemsplacering i planen om omhändertagande.

54.

Den 7 juni 2018 framställde den hänskjutande domstolen sin begäran om förhandsavgörande i mål C‑375/18 PPU.

55.

Genom en skrivelse som inkom till domstolens kansli den 17 maj 2018 begärde Court of Appeal (Appellationsdomstolen), inom ramen för det överklagande som anhängiggjorts vid denna, att begära att förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande skulle tillämpas och att ställa följande tolkningsfrågor till domstolen (mål C‑325/18 PPU):

56.

Genom en skrivelse som inkom till domstolens kansli den 7 juni 2018 begärde Court of Appeal (Appellationsdomstolen), inom ramen för den ansökan om interimistiska åtgärder som under tiden ingetts till denna, dessutom att domstolen skulle meddela ett förhandsavgörande avseende följande fråga, och begärde samtidigt att förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande skulle tillämpas (mål C‑375/18 PPU):

”Är det förenligt med unionsrätten och i synnerhet bestämmelserna i rådets förordning (EG) [nr] 2201/2003 att domstolarna i en medlemsstat meddelar ett interimistiskt beslut (gällande interimistiska skyddsåtgärder) som riktas till ett offentligt organ in personam i en annan medlemsstat för att förhindra att detta organ fullföljer ett adoptionsförfarande avseende barn vid domstolarna i den andra medlemsstaten när föreläggandet in personam har föranletts av en nödvändighet att skydda parternas rättigheter i ett verkställighetsförfarande enligt kapitel III i 2003 års förordning?”

57.

Efter det administrativa sammanträdet den 11 juni 2018 beslutade domstolens första avdelning att förena förevarande mål och handlägga dem enligt det förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande som föreskrivs i artikel 107 i domstolens rättegångsregler.

58.

Inom ramen för förfarandet vid domstolen har föräldrarna, HCC, Europeiska kommissionen, den irländska regeringen och Förenade kungarikets regering inkommit med synpunkter och den sistnämnda regeringen har svarat på frågor som domstolen har ställt. Dessa parter, samt den tjeckiska och den polska regeringen, deltog i förhandlingen den 13 juli 2018.

59.

Av det nationella målets kronologi framgår att barnen återfördes till England innan den irländska High Courts beslut om exekvatur delgavs föräldrarna, vilka därför endast kunde ansöka om ändring av det beslutet efter att det hade verkställts.

60.

Under dessa omständigheter är frågan huruvida tvisten i det nationella målet fortfarande föreligger och följaktligen huruvida förevarande tolkningsfrågor kan tas upp till sakprövning.

61.

Det följer visserligen av systematiken i förordning nr 2201/2003 att ett beslut om exekvatur i normalfallet ska delges den part mot vilken verkställighet begärs innan själva avgörandet verkställs, så att den parten i tid kan inge ett överklagande för att förhindra verkställigheten. ( 14 )

62.

Om ett avgörande verkställs innan beslutet om exekvatur delges innebär detta emellertid inte att överklagandet förfaller. ( 15 )

63.

Vid förhandlingen underströk kommissionen visserligen att förordning nr 2201/2003 inte föreskriver ett särskilt förfarande som förpliktar de engelska domstolarna att ta hänsyn till ett eventuellt upphävande av beslutet om exekvatur från den hänskjutande domstolens sida.

64.

Förenade kungarikets regering har dock påpekat att i en sådan situation skulle föräldrarna kunna väcka talan i England, och i enlighet med internationell courtoisie (international comity) skulle de engelska domstolarna inte kunna ignorera den irländska domstolens beslut utan skulle tvärtom vara tvungna tillmäta den domstolens resonemang stor vikt. Förenade kungarikets regering och HCC har vidare konstaterat att beslutet om att återföra barnen till England på inget sätt är oåterkalleligt och att det med hänsyn till barnens bästa kan vara lämpligt att låta dem återvända till Irland. Förenade kungarikets regering och HCC:s ombud har dessutom uppgett att det är vanligt med sådana tur- och returresor, exempelvis när Haagkonventionen tillämpas, mellan Förenade kungariket och Amerikas förenta stater.

65.

Av ovanstående följer att det inte råder något tvivel om att tvisten i det nationella målet fortfarande föreligger och att begärandena om förhandsavgörande därför kan tas upp till sakprövning.

66.

Genom sin första fråga i mål C‑325/18 PPU önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida, i en situation där det påstås att barn olovligen har bortförts, ett domstolsavgörande från en domstol i den medlemsstat där barnen har sin stadigvarande hemvist vari det förordnas att dessa barn ska återföras får förklaras verkställbart i tillflyktsmedlemsstaten i enlighet med de allmänna bestämmelserna i kapitel III i förordning nr 2201/2003, eller huruvida detta skulle utgöra ett kringgående av det särskilda förfarande för ärenden om bortförande av barn som föreskrivs i Haagkonventionen jämförd med artikel 11 i förordning 2201/2003 (nedan kallat Haagförfarandet).

67.

Föräldrarna och den hänskjutande domstolen tycks också anse att det när barn förs från en medlemsstat till en annan finns ett subsidiaritetsförhållande mellan Haagförfarandet och det normala förfarande för erkännande och verkställighet av beslut om föräldraansvar som föreskrivs i förordning nr 2201/2003.

68.

Artikel 11 i förordning nr 2201/2003, jämförd med Haagkonventionen, gör det möjligt för en person som påstår att ett barn olovligen har bortförts till en annan medlemsstat att begära att den behöriga rättliga eller administrativa myndigheten i den medlemsstaten ska förordna att barnet återlämnas. Om en domstol i den medlemsstat där barnet befinner sig, med stöd av artikel 13 i Haagkonventionen, vägrar att återlämna barnet, ( 16 ) gör artikel 11.8 i förordning nr 2201/2003 det möjligt för en domstol som är behörig enligt den förordningen att meddela ett avgörande som kräver att barnet återlämnas. En sådant avgörande är direkt verkställbart i tillflyktsmedlemsstaten, utan att något exekvaturförfarande behövs, om det meddelats och intygats i enlighet med föreskrivet förfarande. ( 17 )

69.

I förevarande mål är det utrett att HCC inte tillämpade detta tillvägagångssätt och att det därför inte fanns något avgörande som krävde att barnet skulle återlämnas i den mening som avses i artikel 11.8 i förordning nr 2201/2003. Vid förhandlingen bekräftades att HCC bland annat inte hade valt detta tillvägagångssätt eftersom det endast är tillgängligt vid ett olovligt bortförande av ett barn i strid med en vårdnadsrätt. ( 18 ) När familjen begav sig till Irland visste HCC med säkerhet endast att den hade vårdnaden om de två äldre barnen. HCC var således osäker på om bortförandet av spädbarnet kunde anses olovligt i den mening som avses i de relevanta bestämmelserna. ( 19 )

70.

Det är därför HCC vände sig direkt till den engelska High Court för att begära att barnen skulle ställas under förmyndarskap och för att kräva att de återlämnades till England, innan detta organ, i enlighet med artikel 28 i förordning nr 2201/2003, ansökte hos den irländska High Court om en verkställbarhetsförklaring av den engelska High Courts beslut.

71.

Förordning nr 2201/2003 innehåller två olika alternativ för att verkställa avgöranden som meddelats av domstolar i andra medlemsstater. Det vanliga tillvägagångssättet är att begära exekvatur i enlighet med avsnitt 2 i kapitel III (artikel 28 och följande artiklar). I särskilda fall går det dock att åberopa avgöranden som är direkt verkställbara i en annan medlemsstat, utan att det behövs något exekvaturförfarande enligt avsnitt 4 i kapitel III (artikel 40 och följande artiklar). Det sistnämnda alternativet kan endast tillämpas på de avgöranden som avses i artikel 11.8, ( 20 ) i förordning nr 2201/2003, det vill säga avgöranden med krav på att barnet ska återlämnas som meddelats efter att Haagförfarandet avslutats av en domstol med behörighet efter ett avgörande om att inte återlämna ett barn har meddelats av en domstol i den medlemsstat där barnet befinner sig.

72.

Enligt artikel 40.2 i förordning nr 2201/2003 får bestämmelserna i avsnitt 4 i kapitel III (om verkställbarhet av avgöranden med krav på återlämnande av ett barn i enlighet med Haagförfarandet) inte hindra att en person med föräldraansvar ansöker om erkännande och verkställighet av ett beslut om föräldraansvar i enlighet med bestämmelserna i avsnitten 1 och 2 i det kapitlet.

73.

Omständigheterna i det nationella målet visar dessutom att det kan finnas situationer där ett beslut om att tilldela en person som stannat kvar i en medlemsstat föräldraansvar antas först efter att barnet har bortförts till en annan medlemsstat, så att bortförandet inte är olovligt enligt Haagförfarandet. Det kan inte vara meningen att en sådan person i så fall inte skulle kunna begära exekvatur av det beslut vari vederbörande tilldelas föräldraansvar i tillflyktsmedlemsstaten i enlighet med förordning nr 2201/2003.

74.

Härav följer att det inte är uppenbart att en person som vill säkerställa att ett barn som har bortförts till en annan medlemsstat återlämnas måste använda sig av Haagförfarandet för att åstadkomma detta, innan han eller hon i enlighet med artikel 28 i förordning nr 2201/2003 begär exekvatur av ett beslut om föräldraansvar som meddelats i en annan medlemsstat. ( 21 )

75.

De tvivel som föräldrarna och den hänskjutande domstolen har gett uttryck för vad gäller en sådan tolkning är inte övertygande.

76.

För det första delar jag inte den hänskjutande domstolens uppfattning att artikel 13 i Haagkonventionen innehåller fler skäl för att vägra att kräva att ett barn återlämnas än vad artikel 23 i förordning nr 2201/2003 gör för att vägra erkännande och verkställighet av ett beslut om föräldraansvar. De skäl för att vägra fatta beslut om ett barns återlämnande respektive inte erkänna ett avgörande som anges i dessa bestämmelser är nämligen i hög grad överlappande.

77.

Detta gäller i ännu högre grad eftersom förordning nr 2201/2003 begränsar de möjligheter att vägra återlämnande som anges i Haagkonventionen när unionens medlemsstater tillämpar den konventionen tillsammans med nämnda förordning. För det första mildrar artikel 11.4 i förordning nr 2201/2003 det skäl för att vägra återlämnande som anges i artikel 13 b i Haagkonventionen. Som redan påpekats ( 22 ) får en domstol som är behörig i sak, i enlighet med artikel 11 i förordning nr 2201/2003, för det andra ignorera ett beslut om att inte återlämna ett barn som meddelats av en domstol i tillflyktsmedlemsstaten, även om denna domstol, i enlighet med artikel 42.2 c i nämnda förordning, ska beakta de skäl som legat till grund för beslutet att inte återlämna barnet.

78.

Av artikel 11.7 och 42.2 b i förordning nr 2201/2003 följer vidare att ett beslut om återlämnande som antagits i enlighet med artikel 11.8 i nämnda förordning inte kan meddelas om de berörda parterna inte getts tillfälle att yttra sig. Av artikel 31.2, jämförd med artiklarna 23 och 33 i förordning nr 2201/2003, framgår emellertid att ett beslut om föräldraansvar inte heller kan förklaras verkställbart i en annan medlemsstat om inte den part mot vilken verkställighet begärs har getts tillfälle att yttra sig. ( 23 ) Av den omständigheten att de sistnämnda bestämmelserna inte efterlevdes i förevarande mål ( 24 ) följer således inte att det normala förfarande för att verkställa ett beslut om föräldraansvar som föreskrivs i artikel 28 och följande artiklar i förordning nr 2201/2003 i allmänhet ger ett mindre skydd för de rättigheter som tillkommer den part mot vilken verkställighet begärs än det förfarande som föreskrivs i artiklarna 11, 40 och 42 i samma förordning.

79.

Det går slutligen inte heller att åberopa den omständigheten att vissa språkversioner av förordning nr 2201/2003 ( 25 ) har olika formuleringar i artiklarna 21 och 28 i vad gäller föremålet för begäran om exekvatur. I artikel 21 föreskrivs således att en ”dom som har meddelats i en medlemsstat” (det vill säga i enlighet med definitionen i artikel 2.4 varje avgörande i frågor som rör föräldraansvar) ska erkännas i de andra medlemsstaterna, medan artikel 28 i de berörda språkversionerna endast föreskriver en begäran om exekvatur för en ”dom om utövande ( 26 ) av föräldraansvar …, som har meddelats i en medlemsstat”. Denna skillnad speglar emellertid endast att det främst är avgöranden om utövande av föräldraansvar som kräver verkställighetsåtgärder och därmed ett beslut om exekvatur, medan det för avgöranden om tilldelning, delegering eller upphörande av föräldraansvar kan räcka med ett erkännande. Detta utesluter dock inte att det går att begära exekvatur av sådana avgöranden, vilka i förekommande fall även måste kunna bli föremål för tvångsverkställighet.

80.

Särskilt vid bortförande av ett barn från hemvistmedlemsstaten till en annan medlemsstat får ett avgörande från en domstol i ursprungsmedlemsstaten som tilldelar föräldraansvar och vårdnaden till en förälder som stannat kvar i den staten således tvångsverkställas i så mening att om den förälder som bortfört barnet inte ”överlämnar” barnet måste myndigheternas hjälp tillgripas för att få tillbaka och återföra barnet. Detta gäller i ännu högre grad eftersom begreppet ”vårdnad” enligt artikel 2.9 i förordning nr 2201/2003 bland annat omfattar rätten att bestämma var barnet skall bo. ( 27 )

81.

Denna tolkning finner stöd i lydelsen i det intyg som avses i artikel 39 i förordning nr 2201/2003, vars standardformulär återges i bilaga II till förordningen. I förvarande mål fylldes ett sådant intyg i av den engelska High Court. Enligt artikel 37.1 b i förordningen ska ett sådant intyg ges in av den part som söker verkställighet av ett beslut om föräldraansvar. I punkt 11 i standardformuläret ges framför allt möjlighet att ange om ”[d]omen innebär att barnet skall återlämnas” samt namn på och kontaktuppgifter till den person som barnet ska återlämnas till. I punkt 11 anges dessutom uttryckligen att ”[d]enna möjlighet föreskrivs i artikel 40.2.”

82.

Detta bekräftar att lagstiftaren visst förutsåg avgöranden om föräldraansvar som innebär att ett barn återlämnas till en annan medlemsstat, och vars verkställighet kan sökas oberoende av tillämpning av Haagkonventionsförfarandet i artiklarna 11, 40 och 42 i förordningen.

83.

Det är nödvändigt att skilja mellan avgöranden som innebär eller kräver att ett barn ska återlämnas till ursprungsmedlemsstaten till följd av ett beslut om föräldraansvar, och avgöranden som kräver att en person, i förevarande fall ett barn, ska återlämnas till en medlemsstat oberoende av ett beslut om föräldraansvar. Båda typerna av avgöranden kan innebära att barnet återlämnas till ursprungsmedlemsstaten, men endast den förstnämnda typen kan enligt avsnitt 2 i kapitel III i förordning nr 2201/2003 förklaras verkställbart i den medlemsstat där avgörandet görs gällande.

84.

Det kan således inte uteslutas att domstolarna i medlemsstaterna kan åberopa nationell lagstiftning för att kräva att ett barn ska återlämnas till medlemsstaten, oavsett om ett beslut om föräldraansvar har meddelats. ( 28 )

85.

Om det emellertid inte rör sig om ett avgörande om återlämnande som meddelats enligt artikel 11.8 i förordning nr 2201/2003 (det vill säga ett avgörande som meddelats efter att Haagkonventionsförfarandet har avslutats) omfattas ett sådant avgörande inte av det materiella tillämpningsområdet för förordning nr 2201/2003.

86.

Enligt artikel 1.1 b i denna förordning ska nämligen förordningen oberoende av domstolstyp, tillämpas på civilrättsliga frågor ( 29 ) om bland annat tillerkännande, utövande, delegering och upphörande av föräldraansvar. Domstolen har förvisso konstaterat att begreppet civilrättsliga frågor i detta sammanhang inte ska tolkas restriktivt ( 30 ) och bland annat omfattar statliga åtgärder för att skydda ett barn, exempelvis placering i ett ungdomshem ( 31 ) eller på en sluten institution. ( 32 )

87.

En sådan statlig barnskyddsåtgärd är dock alltid kopplad till utövandet av föräldraansvar och ska därför särskiljas från en åtgärd som kräver att en person, i förevarande fall ett barn, återlämnas till det land där den berörda domstolen är belägen oberoende av eventuella beslut om föräldraansvar. Syftet med en sådan åtgärd ( 33 ) är nämligen att den berörda medlemsstaten ska utöva en tillsynsbefogenhet som faller utanför tillämpningsområdet för förordning nr 2201/2003. ( 34 )

88.

Av ovanstående följer att utöver i de fall som avses i artikel 11 i förordning nr 2201/2003 omfattas ett domstolsavgörande som kräver att ett barn återlämnas till det land där domstolen är belägen oberoende av om det finns ett beslut om föräldraansvar inte av tillämpningsområdet för denna förordning. Ett sådant avgörande kan därför inte förklaras verkställbart i enlighet med bestämmelserna i avsnitt 2 i kapitel III i den förordningen.

89.

Som den hänskjutande domstolen har påpekat består den engelska High Courts beslut av den 8 september 2017 av flera olika delar, bland annat att barnen ställdes under förmyndarskap, att det förordnades att barnen skulle återföras till den engelska domstolens domkrets, att de irländska barnavårdsmyndigheterna fick tillåtelse att omhänderta barnen i tid för att kunna organisera deras återlämnande och att HCC skulle omhänderta barnen efter återlämnandet.

90.

Det ankommer på den hänskjutande domstolen att, på grundval av villkoren i det beslutet och mot bakgrund av övriga omständigheter i målet, fastställa huruvida kravet på återlämnande i det beslutet kan omfattas av det exekvaturförfarande som avses i avsnitt 2 i kapitel III i förordning nr 2201/2003.

91.

Av ovanstående följer att den första frågan i mål C‑325/18 PPU ska besvaras så, att i en situation där det påstås att barn olovligen har förts från den medlemsstat där de har sin stadigvarande hemvist till en annan medlemsstat får ett avgörande om återlämnande av dessa barn som meddelas av en domstol utanför det förfarande som anges i artikel 11 i förordning nr 2201/2003 och oberoende av ett beslut om föräldraansvar inte verkställas i enlighet med bestämmelserna i kapitel III i den förordningen. Ett beslut om föräldraansvar som meddelats av en domstol i ursprungsmedlemsstaten och som innebär att barnet ska återlämnas till den medlemsstaten får emellertid verkställas i enlighet med dessa bestämmelser.

92.

Den andra och den tredje frågan i mål C‑325/18 PPU och frågan i mål C‑375/18 PPU är endast relevanta om en ansökan om ändring av ett beslut om exekvatur har ingetts till den hänskjutande domstolen i enlighet med förordning nr 2201/2003. I annat fall faller tvisten i det nationella målet utanför unionsrättens tillämpningsområde, och i så fall är domstolen inte behörig att besvara den hänskjutande domstolens frågor. ( 35 )

93.

Den andra och den tredje frågan i mål C‑325/18 PPU och frågan i mål C‑375/18 PPU besvaras därför för det fall den hänskjutande domstolen skulle finna att den engelska High Courts beslut av den 8 september 2017 kan förklaras verkställbart i Irland genom den irländska High Courts beslut om exekvatur av den 21 september 2017 i enlighet med förordning nr 2201/2003, och att förfarandet för att ansöka om ändring således regleras av villkoren i den förordningen.

94.

Genom den andra och den tredje frågan i mål C‑325/18 PPU, som kommer att behandlas tillsammans, önskar den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida – för det fall verkställigheten av ett beslut om exekvatur har ägt rum innan själva beslutet delgavs – unionsrätten utgör hinder för att förlänga den frist för att ansöka om ändring som föreskrivs i artikel 33.5 i förordning nr 2201/2003.

95.

Enligt lydelsen av artikel 33.5 i förordning nr 2201/2003 ska en ansökan om ändring av en verkställbarhetsförklaring göras inom en månad efter delgivningen, eller inom två månader om den part mot vilken verkställighet begärs har hemvist i en annan medlemsstat än den där verkställbarhetsförklaringen meddelades.

96.

I förevarande mål är det utrett att fristen för att ansöka om ändring var två månader räknat från delgivningen av den irländska High Courts beslut om exekvatur av den 21 september 2017, ( 36 ) att beslutet delgavs föräldrarna den 22 september 2017 ( 37 ) och att dessa ansökte om ändring av beslutet den 24 november 2017. ( 38 ) Den hänskjutande domstolen har således utgått från att föräldrarnas ansökan om ändring ingavs 48 timmar för sent.

97.

Det ankommer inte på domstolen att ifrågasätta denna premiss och den hänskjutande domstolens fastställande av de underliggande faktiska omständigheterna. Dessutom förefaller ingen av parterna ifrågasätta att fristen började löpa den dag den irländska High Courts beslut om exekvatur av den 21 september 2017 delgavs föräldrarna, det vill säga den 22 september 2017. ( 39 )

98.

Den hänskjutande domstolen har dock även konstaterat att det bland handlingarna i det nationella målet finns ett ”Memorandum of appearance” från föräldrarnas ombud av den 27 september 2017, som upprättats i enlighet med Order 12, Rule 9 i Rules of the Superior Courts (rättegångsreglerna för överrätterna), och formulär nr 1 i del II i bilaga A som nämns däri. I denna handling uppger föräldrarnas ombud att han har mottagit en ”Originating Summons” och ber att ett ”Statement of claim” ska översändas, vilket förfaller avse den ansökan om verkställbarhetsförklaring som HCC har ingett till den irländska High Court för att erhålla exekvatur av den engelska High Courts beslut av den 8 september 2017.

99.

Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva om detta stämmer och i så fall fastställa huruvida den omständigheten att föräldrarna inte hade mottagit HCC:s ansökan om verkställbarhetsförklaring eller någon annan relevant handling vid tidpunkten för delgivningen av den irländska High Courts beslut om exekvatur av den 21 september 2017påverkar startpunkten för fristen att inge en ansökan om ändring.

100.

Jag erinrar i detta sammanhang om att enligt domstolens praxis krävs för ett effektivt skydd av de grundläggande rättigheter som enskilda tilldelats i unionsrätten att dessa personer ges en fullständig motivering så att de kan försvara sig så bra som möjligt. ( 40 ) Inom ramen för talan mot akter från unionsinstitutionerna har domstolen dessutom konstaterat att fristen för att väcka talan endast kan börja löpa från det ögonblick den av beslutet berörde fått kännedom om det exakta innehållet i eller skälen till den angripna akten, så att denne med framgång kan väcka talan mot akten. ( 41 ) Avslutningsvis erinrar jag om att enligt rättspraxis från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen) kan fristen för att väcka talan endast börja löpa från det ögonblick klagandena fått full kännedom om ett domstolsavgörande. ( 42 )

101.

Det är endast om den hänskjutande domstolen vid sin prövning kommer fram till att föräldrarnas ansökan om ändring faktiskt ingavs för sent som frågan uppkommer huruvida den frist som föreskrivs i artikel 33.5 i förordning nr 2201/2003 kan förlängas i ett fall där ett beslut om exekvatur verkställdes innan beslutet delgavs den part mot vilken verkställighet begärts.

102.

Enligt artikel 33.5 i förordning nr 2201/2003 ska ansökan om ändring av en verkställbarhetsförklaring göras inom en månad, eller inom två månader om den part mot vilken verkställighet begärs har hemvist i en annan medlemsstat än den där verkställbarhetsförklaringen meddelades. Fristen får inte förlängas på grund av långt avstånd.

103.

Eftersom det i artikel 33.5 i förordning nr 2201/2003 endast anges att fristen inte får förlängas på grund av långt avstånd, ( 43 ) kan det inte uteslutas att fristen kan förlängas av andra skäl än långt avstånd. ( 44 )

104.

Som föräldrarna riktigt har gjort gällande stöds en sådan bokstavlig tolkning av den omständigheten att förordning nr 2201/2003 även innehåller mycket explicita bestämmelser om eventuella undantag från, förbud mot eller inskränkningar av de berörda domstolarnas befogenheter. ( 45 ) Den omständigheten att endast en förlängning på grund av långt avstånd uttryckligen förbjuds tyder därför på att unionslagstiftaren inte ville utesluta en förlängning av den frist som föreskrivs i artikel 33.5 i förordning nr 2201/2003 av andra skäl.

105.

En kontextuell tolkning av den frist som föreskrivs i artikel 33.5 i förordning nr 2201/2003 leder inte till ett annat resultat. Av systematiken i artikel 33 framgår således att syftet med fristen för att ansöka om ändring i artikel 33.5 är att undvika förseningar i verkställigheten av avgöranden som meddelats i en annan medlemsstat och förklarats verkställbara i enlighet med artikel 31. Att detta är syftet följer av den omständigheten att enligt artikel 33.5 i förordning nr 2201/2003 ska en tidsfrist endast tillämpas vid en ansökan om ändring som har gjorts av den part mot vilken verkställighet begärs, alltså om ett beslut om exekvatur har meddelats. Enligt artikel 33.4 ska däremot inte någon tidsfrist tillämpas om ansökan om ändring har gjorts av den part som begär verkställighet, om syftet är att ifrågasätta det beslut om avslag som denna part fått (av den domstol vid vilken talan väckts) på sin ansökan enligt artikel 28 om verkställighet av ett avgörande som meddelats i en annan medlemsstat.

106.

Härav följer att en förlängning av fristen inte är utesluten, särskilt när detta inte leder till en otillbörlig försening av verkställigheten av ett avgörande för vilket exekvatur har erhållits.

107.

Så är fallet i förevarande mål, där det avgörande för vilken exekvatur har begärts redan hade verkställts när ansökan om ändring ingavs, så att en förlängning av fristen för att ansöka om ändring inte längre riskerade att försena verkställigheten. I en sådan situation går det till och med att hävda att en ansökan om ändring enligt artikel 33.5 i förordning nr 2201/2003 från den part mot vilken verkställighet begärs, i likhet med en ansökan enligt artikel 33.4 från den part som begär verkställighet, borde kunna göras utan tidsbegränsning. Utan att gå så långt räcker det att konstatera att i en sådan situation får tidsfristen under inga omständigheter tillämpas på ett restriktivt sätt.

108.

Det följer att förordning nr 2201/2003 inte utgör hinder för behörig domstol att förlänga den frist för att inge en ansökan om ändring som föreskrivs i artikel 33.5 i den förordningen. ( 46 ) I enlighet med principen om medlemsstaternas processuella autonomi ankommer det på medlemsstaterna att i sin nationella rättsordning reglera de processuella kraven för en sådan förlängning.

109.

Även om förordning nr 2201/2003 inte utesluter en förlängning av fristen eller att den frist som föreskrivs i artikel 33.5 ånyo börjar löpa, ( 47 ) innebär tillämpningen av den fristen i princip att undantag endast får göras i vederbörligen motiverade fall.

110.

Den nationella domstolens befogenhet att förlänga eller låta fristen börja löpa på nytt begränsas dessutom av likvärdighets- och effektivitetsprincipen. ( 48 )

111.

Å ena sidan tycks iakttagandet av likvärdighetsprincipen – som innebär att de processuella kraven för överklaganden i syfte att skydda de rättigheter som enskilda har tilldelats enligt unionsrätten inte får vara mindre förmånliga än dem som avser liknande krav i nationell rätt ( 49 ) – inte ge upphov till några problem i förevarande fall. Av begäran om förhandsavgörande framgår nämligen att irländsk rätt ger den berörda domstolen rätt att i vederbörligen motiverade fall förlänga tidsfristen för att ansöka om ändring när det rör sig om tillämpning av nationell rätt. ( 50 )

112.

Å andra sidan får de nationella processreglerna enligt effektivitetsprincipen inte göra det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten. ( 51 )

113.

I förordning nr 2201/2003, och mer specifikt i avsnitt 2 i kapitel III, görs därför en avvägning mellan de rättigheter som den som begär verkställighet har tilldelats för att snabbt få gehör för sin begäran, och rätten för den part mot vilken verkställighet begärs att i den anmodade medlemsstaten på ett effektivt sätt motsätta sig verkställigheten av det avgörande som meddelats i en annan medlemsstat. ( 52 ) Alla bestämmelser i förordning nr 2201/2003 grundas på och utmärks dessutom av målet att så långt det är möjligt tillvarata barnets bästa och respektera dess grundläggande rättigheter enligt artikel 24 i stadgan. ( 53 )

114.

Det följer att om en nationell domstol, som den hänskjutande domstolen i förevarande mål, tillämpar nationella processuella regler för att avgöra om den ska förlänga den frist som föreskrivs i artikel 33.5 i förordning nr 2201/2003, måste denna domstol säkerställa att de rättigheter och syften som nämns i föregående punkt verkligen iakttas. I ett enskilt ärende kan det kravet göra det nödvändigt att förlänga fristen, liksom att införa tidsmässiga begränsningar för en sådan förlängning. Vid den avvägning som den berörda domstolen då måste göra måste denna beakta förordningens allmänna systematik och alla kontextuella faktorer i det enskilda fallet.

115.

I förevarande fall ska den hänskjutande domstolen bland annat beakta följande aspekter.

116.

Syftet med förordning nr 2201/2003 är inte enbart att göra det möjligt att snabbt verkställa avgöranden för vilka exekvatur begärts, utan även att garantera rättssäkerhet vid erkännande och verkställighet av sådana avgöranden. Det kan emellertid missgynna rättssäkerheten om giltigheten av ett avgörande som redan har verkställts kan ifrågasättas utan tidsbegränsning. Detta gäller i ännu högre grad när upphävandet av beslutet om exekvatur kan medföra att det sker en omkastning av den faktiska situation som den snabba verkställigheten resulterade i, det vill säga, i ett fall som det förevarande, att barnen återlämnas till den anmodade medlemsstaten. ( 54 ) Den nationella domstolen måste därför ta hänsyn till hur mycket fristen har överskridits jämfört med hur lång frist som ursprungligen föreskrevs. I förevarande fall är den försening på 48 timmar med vilken föräldrarna lämnade in sin ansökan om ändring en ringa försening, så att om ansökan godtas medför detta inte någon större skillnad jämfört med den ursprungliga fristen i artikel 33.5 i förordning nr 2201/2003.

117.

Syftet med förordning nr 2201/2003 är inte enbart att underlätta erkännande och verkställighet av beslut om föräldraansvar som meddelats i andra medlemsstater, utan även att undvika att sådana beslut förklaras verkställbara om de skäl för att inte erkänna dem som anges i artikel 23 i förordningen utgör verkställighetshinder. Att låta en faktisk situation fortsätta som grundas på ett beslut som, trots att det uppenbarligen föreligger goda skäl för att vägra erkännande, har förklarats verkställbart och verkställts utan att svaranden getts möjlighet att motsätta sig beslutet förefaller därför vara mer problematiskt sett till den ändamålsenliga verkan av förordning nr 2201/2003, jämförd med stadgan, än att godta en ansökan som gjorts 48 timmar efter att den ursprungliga fristen har löpt ut. Detta är i ännu högre grad fallet eftersom den skada som olaglig verkställighet av ett avgörande medför för verkningarna av bestämmelserna i förordning nr 2201/2003 varar lika länge som den faktiska situationen till följd av verkställigheten fortsätter. ( 55 )

118.

Till skillnad från de avgöranden på privaträttens område som omfattas av förordning nr 1215/2012 (Bryssel Ibis-förordningen) ( 56 ) och de avgöranden om umgänge och återlämnande av barn som nämns i artikel 40 i förordning nr 2201/2003 ( 57 ) valde unionslagstiftaren uttryckligen att inte undanta beslut om föräldraansvar i den mening som avses i förordning nr 2201/2003 från exekvaturförfarandet. Som den polska regeringen övertygande framhöll vid förhandlingen är Bryssel Ibis-förordningen och Bryssel IIbis-förordningen inte identiska på denna punkt, eftersom det bakomliggande syftet med den sistnämnda förordningen är att se till barnets bästa. På grund av att rättigheterna för de barn och föräldrar som berörs är så känsliga och viktiga lämpar sig beslut om föräldraansvar inte för automatisk verkställighet utan någon form av kontroll i den anmodade medlemsstaten. Genomförandet av exekvaturförfarandet i avsnitt 2 i kapitel III i förordning nr 2201/2003 är därför en nödvändig förutsättning för varje beslut om föräldraansvar som meddelas i en annan medlemsstat. ( 58 )

119.

Detta förfarande är uppbyggt så att det ska bestå av två etapper. Enligt artikel 31.1 i förordning nr 2201/2003 ska en domstol som prövar ansökan visserligen i ett första skede avgöra frågan snarast, och i detta skede av förfarandet ska varken den part mot vilken verkställighet begärs eller barnet ges tillfälle att yttra sig över ansökan. I ett andra skede, före den faktiska verkställigheten av ett beslut om exekvatur, måste emellertid den part mot vilken verkställighet begärs ha möjlighet att väcka talan för att bland annat kunna åberopa ett av de skäl för att vägra erkänna domstolsavgörandet som anges i artikel 23 i förordningen ( 59 ) och i god tid motsätta sig verkställigheten av avgörandet.

120.

Enligt artikel 52.1 i stadgan är en begränsning av de grundläggande rättigheterna endast motiverad om den är förenlig med det väsentliga innehållet i den berörda rättigheten och om den är nödvändig och faktiskt motsvarar behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.

121.

Domstolen har funnit att det endast är i exceptionella fall, och när det är ytterst bråttom samt när barnets bästa kräver det och de interimistiska åtgärder som antagits i enlighet med artikel 20 i förordning nr 2201/2003 inte räcker, som ett beslut om exekvatur som antagits i enlighet med den förordningen i undantagsfall och genom avsteg från den allmänna regeln blir verkställbart samtidigt som det antas och kan verkställas innan ett överklagande har prövats. Domstolen uppmärksammade att sådana omständigheter förelåg i ett mål om verkställighet av ett avgörande om tvångsplacering av ett barn på en sluten institution i en annan medlemsstat när barnet redan hade rymt och vid flera tillfällen försökt begå självmord, och när endast barnet (och inte dess föräldrar) motsatte sig placeringen. ( 60 )

122.

Av de faktiska omständigheterna i det nationella målet är det uppenbart att inga sådana exceptionella omständigheter förelåg i förevarande fall. När socialarbetarna från CFA och HCC verkställde den irländska High Courts beslut om exekvatur av den 21 september 2017 genom att utan föräldrarnas vetskap föra barnen till England, var barnen tryggt placerade i ett familjehem i Irland. Det förelåg därför varken en sådan risk för att föräldrarna åter skulle fly med sina barn eller en sådan risk för att barnens välbefinnande skulle skadas att det var nödvändigt att omedelbart verkställa beslutet om exekvatur.

123.

Inte heller går det att förstå varför det var så bråttom att föra barnen till England att detta måste ske till och med innan föräldrarna delgavs beslutet om exekvatur, eftersom HCC hade låtit det gå två veckor mellan erhållandet av den engelska High Courts beslut av den 8 september 2017 och ingivandet av sin ansökan om verkställbarhetsförklaring av det beslutet, den 21 september 2017.

124.

I förevarande fall riskerade omedelbar verkställighet av beslutet om exekvatur, det vill säga återlämnandet av barnen till England, avslutningsvis att leda till irreparabel skada på grund av att föräldrarna och barnen åtminstone tillfälligt skildes från varandra. Domstolen har uppmärksammat att när det rör sig om små barn kan den biologiska tiden inte mätas utifrån allmänna kriterier, med hänsyn till sådana barns intellektuella och psykologiska förmåga och med hänsyn till hur snabbt denna förmåga utvecklas. ( 61 ) Som domstolen har konstaterat leder en separation i en sådan situation sannolikt till att förhållandet mellan de berörda barnen och föräldrarna försämras på ett sätt som inte går att reparera och orsakar obotliga psykiska skador. ( 62 ) I förevarande fall följer att föräldrarnas rätt till ett effektivt rättsmedel även var avgörande för skyddet av deras materiella rätt till respekt för familjelivet i artikel 7 i stadgan.

125.

Under dessa omständigheter finns det inget behov av att uttala sig om huruvida den begränsning av föräldrarnas rätt till ett effektivt rättsmedel, som föreskrivs i artikel 47 i stadgan, skadar det väsentliga innehållet i denna rätt i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan. Det räcker att konstatera att de irländska och engelska myndigheternas handläggning innebar en ytterst allvarlig kränkning av föräldrarnas rätt till ett effektivt rättsmedel som inte alls var nödvändig för att skydda barnen och tillvara ta deras intressen och således inte var motiverad.

126.

I förevarande mål har det inte uttryckligen fastställts att det finns ett direkt orsakssamband mellan det omotiverade åsidosättandet av föräldrarnas rätt till ett effektivt rättsmedel och den omständigheten att föräldrarna överskred den tidsfrist som föreskrivs i artikel 33.5 i förordning nr 2201/2003 när de ansökte om ändring av beslutet om exekvatur. Föräldrarnas ombud har dessutom uppgett att förseningen berodde på dem och inte på föräldrarna. ( 63 )

127.

Som den hänskjutande domstolen riktigt har påpekat kan det emellertid inte uteslutas att HCC:s uppträdande och de faktiska omständigheterna i det nationella målet sammantaget kunde få föräldrarna att känna sig modfällda och få dem att tro att det var lönlöst att ansöka om ändring av beslutet om verkställighet i Irland, eftersom beslutet verkställdes redan innan föräldrarna delgavs. Under sådana omständigheter kan det inte uteslutas att det finns ett direkt orsakssamband mellan denna känsla av modfälldhet och den för sent ingivna ansökan om ändring.

128.

Mot bakgrund av de faktiska omständigheterna i det nationella målet är det således för det första inte omöjligt att det finns ett orsakssamband mellan å ena sidan HCC:s handläggning av ärendet och å andra sidan familjens flykt till Irland. ( 64 )

129.

För det andra fattades den engelska High Courts beslut av den 8 september 2017 – som ställde barnen under förmyndarskap och förordnade att de skulle återlämnas – i föräldrarnas utevaro och som flera parter vid förhandlingen bekräftade råder det därför åtminstone visst tvivel om huruvida föräldrarna verkligen getts möjlighet att yttra sig. ( 65 )

130.

För det tredje förklarades det beslutet senare verkställbart i Irland och verkställdes omgående utan motivering, ( 66 ) utan att föräldrarna gavs möjlighet att invända mot beslutet, även om de uppenbarligen kunde ha åberopat några av de skäl för att vägra erkännande som anges i artikel 23 i förordning nr 2201/2003, ( 67 ) bland annat den omständigheten att HCC:s ursprungliga stämningsansökan inte hade delgetts dem i tid och att den engelska High Courts beslut hade meddelats utan att de getts möjlighet att yttra sig.

131.

För det fjärde är det helt logiskt att föräldrarna, efter att barnen återlämnats till England, i första hand skulle ha sökt ändring av den engelska High Courts beslut av den 8 september 2017 i England.

132.

För det femte nekade Court of Appeal of England and Wales (Appellationsdomstolen, England och Wales) föräldrarna tillstånd att ansöka om ändring med en ytterst kortfattad motivering som inte tycks ha beaktat de uppenbara problem som fanns med den engelska High Courts beslut av den 8 september 2017 i fråga om föräldrarnas rätt att yttra sig. ( 68 )

133.

Sammantaget kan dessa faktorer ha försvårat och i slutändan försenat ingivandet av föräldrarnas ansökan om ändring i Irland, ( 69 ) även om den hänskjutande domstolen har konstaterat att det finns en rad aspekter som tyder på att föräldrarna hade för avsikt att ansöka om ändring inom den föreskrivna fristen. Som föräldrarnas ombud med rätta påpekade vid förhandlingen är det i detta sammanhang viktigt att ha i åtanke att föräldrarna är socialt och ekonomiskt missgynnade personer, och utan tvekan förfogade över mindre resurser för att organisera sitt försvar än den förvaltningsmyndighet som utgjorde dess motpart.

134.

Det finns inget i handlingarna i det nationella målet som tyder på att den omständigheten att föräldrarna ingav sin ansökan om ändring för sent jämfört med den ursprungligt föreskrivna fristen ska ses som en förhalningstaktik, en vilja att obstruera handläggningen eller ett försök att kringgå de föreskrivna fristerna, till skillnad från vad som verkar ha varit fallet i målet Hoffmann. ( 70 ) Av de faktiska omständigheterna i förevarande mål framgår tvärtom att föräldrarna handlade i god tro och gjorde vad de kunde för att inge sin ansökan i tid.

135.

Däremot har jag redan visat att HCC och dess irländska motsvarigheter i förevarande mål inte har visat vederbörlig aktsamhet.. ( 71 ) Framför allt var den alltför snabba verkställigheten av beslutet om exekvatur inte motiverad. ( 72 ) Dessa förvaltningsmyndigheters uppträdande är desto mer oförsvarligt eftersom det rör sig om förvaltningsmyndigheter som, till skillnad från en övergiven förälder i ett ”klassiskt” fall av gränsöverskridande bortförande, inte är tänkta att ha ett eget intresse av att barnen återlämnas, utan vars mål endast bör vara att göra allt de kan för att tillvarata barnen bästa. CFA och HCC har i förevarande fall inte uppträtt på ett sätt som är förenligt med det målet.

136.

Av ovanstående följer att den andra och den tredje frågan i mål C‑325/18 PPU bör besvaras så, att i ett mål rörande verkställighetsbestämmelserna i förordning nr 2201/2003 är den domstol som talan väckts vid, med stöd av principen om medlemsstaternas processuella autonomi, behörig att förlänga den frist för att ansöka om ändring som föreskrivs i artikel 33.5 i den förordningen. Det ankommer på den berörda domstolen att, med hänsyn till samtliga omständigheter och med beaktande av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, bedöma huruvida en sådan förlängning ska beviljas. Vid denna bedömning får denna domstol bland annat ta hänsyn till att den omständigheten att beslutet om exekvatur verkställdes innan beslutet delgetts den part mot vilken verkställighet begärts utgjorde en omotiverad kränkning av den personens rätt till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 47 i stadgan.

137.

Som påpekats ovan ( 73 ) ingav föräldrarna, efter begäran om förhandsavgörande i mål C‑325/18 PPU, en ansökan till den hänskjutande domstolen om interimistiska åtgärder i form av ett föreläggande mot HCC för att hindra detta organ från att gå vidare med adoptionen av spädbarnet och hindra det från att inleda ett adoptionsförfarande avseende de två äldre barnen innan målet rörande huvudsaken har avgjorts.

138.

Det är under dessa omständigheter som den hänskjutande domstolen, genom sin fråga i mål C‑375/18 PPU, vill få klarhet i huruvida unionsrätten, och i synnerhet förordning nr 2201/2003, utgör hinder för att meddela ett föreläggande mot ett offentligt organ i en annan medlemsstat för att förhindra att detta organ fullföljer ett adoptionsförfarande avseende barn vid domstolarna i den andra medlemsstaten när föreläggandet har föranletts av en nödvändighet att skydda parternas rättigheter i ett förfarande om ansökan om ändring som gjorts enligt artikel 33.5 i den förordningen.

139.

I sin fråga framhåller den hänskjutande domstolen uttryckligen att det föreläggande som den ombetts att meddela skulle riktas mot ett offentligt organ i en annan medlemsstat.

140.

Jag konstaterar därvidlag att det absolut inte kan uteslutas att meddelandet av ett sådant föreläggande mot ett utländskt offentligt organ i vissa fall kan ge upphov till specifika frågor beträffande konstitutionell rätt eller folkrätten.

141.

Den hänskjutande domstolen gjorde dock en riktig bedömning när den konstaterade att det i förevarande fall inte rör sig om inblandning i Förenade kungarikets interna rättsliga, verkställande eller administrativa suveränitet, eftersom det föreläggande som den hänskjutande domstolen har ombetts meddela skulle riktas mot HCC i dess egenskap av part i förfarandet om ansökan om ändring vid den domstolen. Det är HCC som har inlett exekvaturförfarandet i Irland, och det pågående förfarandet om ansökan om ändring är enbart en förlängning av detta. Det är därför tveksamt om HCC nu kan undvika att omfattas av effekterna av förfarandet vid den hänskjutande domstolen. Idén om att en stat som intervenerar i ett domstolsförfarande vid en domstol i en annan medlemsstat, vad gäller det förfarandet, omfattas av den statens behörighet och därför inte kan åberopa rättslig immunitet, återfinns även i Europakonventionen om statlig immunitet. ( 74 )

142.

I vilket fall som helst ankommer det inte på domstolen att fastställa huruvida den omständigheten att HCC är ett offentligt organ i en annan medlemsstat i förevarande fall kan utgöra ett hinder för den hänskjutande domstolen att meddela ett föreläggande mot detta organ inom ramen för den talan som väckts vid nämnda domstol. Den hänskjutande domstolens fråga begränsas ju till huruvida unionsrätten, och i synnerhet förordning nr 2201/2003, utgör hinder för ett sådant föreläggande.

143.

Eftersom den hänskjutande domstolen utgår från principen att det relevanta adoptionsförfarandet i Förenade kungariket är ett rättsligt förfarande eller åtminstone inbegriper domstolsavgöranden, önskar denna domstol få klarhet i huruvida ett föreläggande som förbjuder HCC att fullfölja eller inleda ett sådant förfarande innebär att HCC förbjuds att väcka talan vid de behöriga engelska domstolarna, och således utgör ett sådant domstolsförbud mot att väcka talan (anti-suit injunction) som förbjuds i domstolens domar Turner ( 75 ) och Allianz och Generali Assicurazioni Generali. ( 76 )

144.

Jag noterar inledningsvis att det av en skrivelse från HCC till den hänskjutande domstolen av den 27 mars 2018 framgår att det placeringsbeslut (Placement Order) som gav HCC tillåtelse att leta efter potentiella adoptivföräldrar för spädbarnet och att tillfälligt placera honom hos dessa hade fattats redan den 21 december 2017. ( 77 ) HCC har dessutom uppgett att en framtida ansökan om ett adoptionsbeslut (Adoption Order) avseende spädbarnet nu måste göras av dessa potentiella adoptivföräldrar. Om den hänskjutande domstolen ålägger HCC att inte fullfölja adoptionsförfarandet avseende spädbarnet är det därför oklart om detta i praktiken skulle innebära ett förbud för HCC att väcka talan vid en engelsk domstol. Vid förhandlingen i förevarande mål upprepade HCC dessutom att detta organ inte hade några planer på att inleda ett adoptionsförfarande avseende de två äldre barnen.

145.

Under dessa omständigheter ankommer det på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida det föreläggande som föräldrarna har begärt faktiskt innehåller ett ”anti-suit”-inslag i så mening att det skulle förbjuda HCC att väcka talan vid en engelsk domstol. Om så inte är fallet är det oklart hur meddelandet av ett sådant föreläggande skulle kunna utgöra ett problem mot bakgrund av domstolens praxis beträffande anti-suit injunctions.

146.

I vilket fall som helst konstaterar jag att även om effekten av ett sådant föreläggande från den hänskjutande domstolen skulle kunna bli att HCC tillfälligt, i väntan på att målet rörande huvudsaken avgörs, hindras från väcka talan vid en engelsk domstol rörande adoptionen av spädbarnet eller de två äldre barnen, skulle ett sådant föreläggande inte vara förbjudet enligt förordning nr 2201/2003 eller andra unionsrättsliga bestämmelser.

147.

För det första är det föreläggande som föräldrarna har begärt att den hänskjutande domstolen ska meddela mot HCC inte en anti-suit injunction utan en så kallad freezing injunction eller Mareva injunction. Syftet med ett sådant föreläggande är inte att hindra den part mot vilket det meddelas att väcka talan vid en annan domstol, utan att hindra den parten att, innan tvisten har avgjorts, ställa någon inför ett fullbordat faktum som inte kan omintetgöras och som skulle beröva det beslut som avslutar tvisten dess ändamålsenliga verkan. Syftet är därför att vidmakthålla status quo till dess att tvisten har avgjorts. ( 78 )

148.

Även om det presumeras att en sådan så kallad freezing injunction, under de omständigheter som är i fråga i det nationella målet, innehåller ett ”anti-suit”-inslag, i form av ett förbud för HCC att väcka talan vid en engelsk domstol, skulle ett sådant föreläggande för det andra inte omfattas av tillämpningsområdet för domstolens praxis avseende förbud mot anti-suit injunctions.

149.

I domarna Turner och Allianz och Generali Assicurazioni Generali fann domstolen att en anti-suit injunction, det vill säga ett föreläggande som förbjuder en person att väcka eller föra en talan vid en domstol i en annan medlemsstat, var oförenlig med Brysselkonventionen och förordning nr 44/2001 (Bryssel I-förordningen), eftersom ett sådant föreläggande inte uppfyller den princip enligt vilken varje domstol vid vilken en talan har väckts själv, i enlighet med de bestämmelser som är tillämpliga på den domstolen, prövar huruvida den är behörig att pröva den tvist som har anhängiggjorts vid den. ( 79 ) Ett sådant ingrepp i behörigheten för en domstol i en annan medlemsstat är följaktligen oförenligt med den princip om ömsesidigt förtroende som utgör grunden för inrättandet av ett tvingande regelverk om behörighet som alla domstolar inom detta rättsinstruments tillämpningsområde ska iaktta. ( 80 )

150.

Argumenten för förbudet mot anti-suit injunctions kan emellertid inte tillämpas analogt på omständigheterna i förevarande mål.

151.

I de mål där domstolen har funnit att anti-suit injunctions var oförenliga med de rättsinstrument som antagits inom ramen för Bryssel/Lugano-systemet var syftet med dessa förelägganden att hindra en part i en pågående tvist vid en domstol i en medlemsstat från att väcka eller föra en talan mot den andra parten i samma tvist och med avseende på samma tvisteföremål vid en domstol i en annan medlemsstat. ( 81 ) Under sådana omständigheter innebär en anti-suit injunction som meddelas av den första domstolen i praktiken ett kringgående av de behörighetsregler som anges i Bryssel/Lugano-instrumenten och ett ingrepp i den andra domstolens behörighet att själv tillämpa dessa regler.

152.

Som Förenade kungarikets regering också konstaterade vid förhandlingen ser situationen helt annorlunda ut i förevarande mål.

153.

Här rör det sig nämligen inte om att hindra HCC från att väcka talan vid en domstol i en annan medlemsstat om samma sak som i tvisten vid den hänskjutande domstolen, eftersom ett rättsligt adoptionsförfarande som senare inleds eller fullföljs i England avser en helt annan sak. Därför kan det varken vara tal om litispendens eller en behörighetskonflikt mellan de två berörda domstolarna.

154.

Detta gäller i ännu högre grad eftersom förordning nr 2201/2003 endast reglerar behörighetskonflikter mellan medlemsstaternas domstolar vad gäller sådana domstolsavgöranden som omfattas av förordningens tillämpningsområde. Adoptionsbeslutet och tillhörande förberedelseåtgärder omfattas inte av tillämpningsområdet för förordning nr 2201/2003. Det nationella målet rör därför inte en sådan konflikt som avses i den förordningen. ( 82 )

155.

Det följer att de principer som kan härledas från domstolens rättspraxis avseende anti-suit injunctions inte utgör hinder för den hänskjutande domstolen att i förevarande mål meddela ett föreläggande mot HCC som förbjuder detta organ att fullfölja eller inleda ett adoptionsförfarande i England.

156.

Under de omständigheter som är i fråga i det nationella målet utgör varken den allmänna systematiken i förordning nr 2201/2003 eller den underliggande principen om ömsesidigt förtroende hinder för den hänskjutande domstolen att meddela interimistiska åtgärder i form av ett föreläggande mot HCC.

157.

Enligt artikel 20 i förordning nr 2201/2003 får interimistiska åtgärder visserligen endast vidtas om domstolen i en medlemsstat i brådskande fall måste vidta sådana åtgärder avseende personer eller tillgångar i den staten. Denna behörighet har dock endast uttryckligen föreskrivits på grund av att den måste kunna utövas i situationer där en domstol i en annan medlemsstat i undantagsfall är behörig att pröva målet i sak. ( 83 )

158.

Den omständigheten att endast sådana interimistiska åtgärder uttryckligen föreskrivs påverkar över huvud taget inte den omständigheten att medlemsstaternas domstolar, på de områden där dessa getts behörighet i förordning nr 2201/2003, får anta interimistiska åtgärder för att säkerställa en effektiv prövning av de mål som anhängiggjorts vid dem.

159.

Sådana åtgärder kan visa sig nödvändiga, särskilt i en situation som den som är i fråga i förevarande mål där en part, nämligen HCC, inte har lämnat någon garanti till den berörda domstolen om att detta organ kommer att följa det avgörande som nämnda domstol kommer att meddela i det mål som har anhängiggjorts vid den i enlighet med förordning nr 2201/2003.

160.

Den hänskjutande domstolen gjorde därför en riktig bedömning när den konstaterade att det vanligtvis inte alls är nödvändigt att meddela interimistiska åtgärder i form av ett föreläggande mot ett offentligt organ i en annan medlemsstat som är part i ett sådant mål, eftersom ett sådant organ bör delta i förfarandet och följa det avgörande som meddelas.

161.

Av de faktiska omständigheterna i det nationella målet följer dock att HCC i förevarande fall endast deltog i förfarandet vid den irländska High Court avseende ansökan om ändring av den irländska High Courts beslut av den 21 september 2017, vilket avslutades den 18 januari 2018. Däremot har HCC beslutat att inte längre delta i förfarandet avseende den ansökan om ändring av den irländska High Courts beslut av den 18 januari 2018 som föräldrarna ingett till den hänskjutande domstolen. HCC har dessutom meddelat den hänskjutande domstolen att detta organ i vilket fall som helst inte har för avsikt att återlämna barnen och att ett adoptionsförfarande inletts avseende spädbarnet. HCC har i detta avseende gjort gällande att de engelska domstolarna är behöriga att pröva målet i sak och att barnen aldrig har omfattats av de irländska domstolarnas behörighet. Denna uppfattning bygger emellertid på en felaktig läsning av förordning nr 2201/2003, utan att frågan om behörigheten i sak i förevarande mål inte påverkas. Som bland annat kommissionen bekräftade vid förhandlingen föreskrivs det uttryckligen i förordning nr 2201/2003 att domstolarna i den medlemsstat där domen görs gällande är behöriga att pröva ansökningar om ändring av ett beslut om exekvatur.

162.

HCC har därför för det första åberopat förordning nr 2201/2003 för att erhålla exekvatur av den engelska High Courts beslut av den 8 september 2017 och inlett ett exekvaturförfarande i enlighet med artikel 28 i den förordningen. Tillsammans med sina irländska motsvarigheter kringgick HCC sedan de processuella krav som anges i den förordningen genom att verkställa beslutet om exekvatur innan beslutet delgavs föräldrarna. Avslutningsvis ansåg HCC inte att det var skyldigt att delta i förfarandet ända till dess att prövningen av ansökan om ändring av beslutet om exekvatur hade avslutats och har meddelat att det inte har för avsikt att följa den behöriga domstolens avgörande i saken.

163.

Under dessa omständigheter har HCC inte ställt de garantier som krävs för att uppfylla principerna om ömsesidigt erkännande och ömsesidigt förtroende, trots att dessa ligger till grund för att de mekanismer som fastställs i förordning nr 2201/2003 ska fungera. Som domstolen nyligen har påpekat innebär ett system med ömsesidigt förtroende och ömsesidigt bistånd att det ankommer på de medverkande nationella myndigheterna att skapa förutsättningar för att deras motsvarigheter i andra medlemsstater på ett ändamålsenligt sätt och i förenlighet med unionsrättens grundläggande principer ska kunna lämna bistånd. ( 84 )

164.

Tolkningsfrågan i mål C‑375/18 PPU ska besvaras så, att unionsrätten, i synnerhet bestämmelserna i förordning nr 2201/2003, inte utgör hinder för att en domstol i en medlemsstat, gentemot ett offentligt organ i en annan medlemsstat vilket är part i ett mål vid den domstolen, meddelar interimistiska åtgärder i form av ett föreläggande som förbjuder nämnda organ att inleda eller fullfölja ett adoptionsförfarande avseende barn vid domstolarna i den andra medlemsstaten.

165.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen besvarar de tolkningsfrågor som ställts av Court of Appeal (Appellationsdomstolen, Irland) i mål C‑325/18 PPU på följande sätt:

166.

Dessutom föreslår jag att domstolen besvarar den tolkningsfråga som ställts av Court of Appeal (Appellationsdomstolen, Irland) i mål C‑375/18 PPU på följande sätt:

Unionsrätten, i synnerhet bestämmelserna i förordning nr 2201/2003, utgör inte hinder för att en domstol i en medlemsstat, gentemot ett offentligt organ i en annan medlemsstat vilket är part i ett mål vid den domstolen, meddelar interimistiska åtgärder i form av ett föreläggande som förbjuder nämnda organ att inleda eller fullfölja ett adoptionsförfarande avseende barn vid domstolarna i den andra medlemsstaten.