1. 

Detta överklagande rör, sammanfattningsvis, den rättsliga grund på vilken EUIPO:s överklagandenämnd får upphäva sina egna beslut.

2. 

Tvisten uppkom när Asociación repowermap.org (nedan kallat repowermap) ansökte om ogiltighetsförklaring av ett EU-varumärke (REPOWER) vilket innehades av ett annat bolag (Repower AG), avseende alla de varor och tjänster som omfattades av ansökan om registrering.

3. 

I slutet av det administrativa förfarandet biföll EUIPO:s femte överklagandenämnd, genom beslut av den 8 februari 2016, delvis ansökan om ogiltighetsförklaring av varumärket. ( 2 ) Efter det att detta beslut överklagats av repowermap till tribunalen, ( 3 ) upphävde överklagandenämnden själv beslutet (den 3 augusti 2016) på grund av att den ansåg det vara otillräckligt motiverat.

4. 

Repower AG ingav då ett överklagande av beslutet av den 3 augusti 2016 till tribunalen, vilken ogillade överklagandet i dom av den 21 februari 2018, mot vilken förevarande överklagande riktar sig.

5.

Tvisten omfattas tidsmässigt (ratione temporis) av förordning nr 207/2009 i dess ursprungliga version, som ändrades år 2015 ( 5 ) och som senare ersattes av förordning (EU) 2017/1001. ( 6 )

6.

I artikel 80 i förordning nr 207/2009 föreskrivs följande:

”1.   Om byrån har fört in en uppgift i registret eller fattat ett beslut som är behäftat med ett uppenbart handläggningsfel som byrån har gjort, ska byrån se till att den införda uppgiften tas bort eller att beslutet återkallas. Om det bara finns en part i ärendet och införandet eller beslutet gör intrång i denna parts rätt, ska borttagande eller återkallande ske även om felaktigheten inte var uppenbar för parten.

2.   Det borttagande eller det återkallande som avses i punkt 1 ska, självmant eller på begäran av en av parterna i ärendet, beslutas av den avdelning som förde in uppgiften eller fattade beslutet. Borttagande eller återkallande ska ske inom sex månader från den dag då uppgiften infördes i registret eller beslutet fattades, sedan parterna i ärendet och de eventuella innehavare av rätten till det aktuella gemenskapsvarumärket som är registrerade har hörts.

3.   Denna artikel ska inte inverka på parternas möjlighet att överklaga enligt artiklarna 58 och 65 eller möjligheten att rätta till språk- eller skrivfel och uppenbara felaktigheter i byråns beslut samt felaktigheter som byrån gjort vid registreringen av varumärket eller offentliggörandet av registreringen, i enlighet med de former och villkor som fastställs i tillämpningsföreskrifterna.”

7.

I artikel 83 i förordning nr 207/2009 föreskrivs följande:

”I den mån denna förordning eller tillämpningsföreskrifterna, avgiftsbestämmelserna eller förfarandereglerna för överklagandenämnden inte innehåller förfarandebestämmelser ska byrån beakta de processrättsliga principer som är allmänt erkända i medlemsstaterna.”

8.

Repower AG innehar som EU-varumärke ordmärket REPOWER, vilket har registrerats för varor och tjänster i klasserna 4, 9, 37, 39, 40 och 42 i Nice-överenskommelsen. ( 7 ) Dessa kategorier av varor och tjänster inbegriper eller avser bland annat elenergi, dess produktion och andra tekniska aspekter.

9.

Den 3 juni 2013 ingav repowermap en ansökan om ogiltighetsförklaring av varumärket REPOWER och gjorde gällande att det var ett beskrivande kännetecken och att det saknade särskiljningsförmåga med avseende på de varor och tjänster för vilka det hade registrerats. ( 8 )

10.

EUIPO:s annulleringsenhet angav i beslut av den 9 juli 2014

11.

Repowermap överklagade annulleringsenhetens beslut till överklagandenämnden, vilken upphävde detsamma i beslut av den 8 februari 2016. Enligt annulleringsenheten var kännetecknet inte beskrivande och repowermap hade inte lagt fram bevis som styrkte att det blivit en sedvanlig beteckning för de aktuella varorna och tjänsterna.

12.

Den 26 april 2016 ingav repowermap ett överklagande till tribunalen av överklagandenämndens beslut av den 8 februari 2016 (mål T-188/16).

13.

Medan målet T-188/16 pågick vid tribunalen beslutade överklagandenämnden, den 3 augusti 2016, ( 11 ) att återkalla beslutet av den 8 februari 2016. Överklagandenämnden grundade detta återkallande på ”en otillräcklig motivering [av beslutet av den 8 februari 2016]” avseende varorna och tjänsterna, vilket utgjorde ”ett uppenbart handläggningsfel i den mening som avses i artikel 80 i förordning nr 207/2009”. Den angav även att den skulle fatta ett nytt beslut inom kort, ( 12 ) vilket den gjorde den 26 september 2016. ( 13 )

14.

Repower AG ingav, den 10 oktober 2016, ett överklagade till tribunalen av överklagandenämndens beslut av den 3 augusti 2016, och anförde följande fyra ogiltighetsgrunder: i) att beslutet saknade rättslig grund, ii) att överklagandenämnderna saknar behörighet att återkalla sina beslut, iii) att artikel 80 i förordning nr 207/2009, EUIPO:s riktlinjer för granskning samt principerna om god förvaltningssed, rättssäkerhet och rättskraft åsidosattes, iv) och att beslutet var bristfälligt motiverat.

15.

Såvitt är relevant här, ska det påpekas att Repower AG i sitt överklagande till tribunalen gjorde gällande följande:

16.

Tribunalen underkände, i dom av den 21 februari 2018, ( 15 ) de fyra ogiltighetsgrunderna och ogillade således Repower AG:s överklagande.

17.

Tribunalen godtog argumentet att en otillräcklig motivering inte kunde anses utgöra ett handläggningsfel. Den drog av en tidigare dom ( 16 ) slutsatsen att ”motiveringen i ett beslut påverkar själva innehållet i beslutet och att en bristfällig motivering inte kan anses utgöra ett handläggningsfel i den mening som avses i artikel 80.1 i förordning nr 207/2009”. Överklagandenämnden kunde således ”inte … grunda det överklagade beslutet på artikel 80.1 i förordning nr 207/2009”. ( 17 )

18.

Mot denna bakgrund angav tribunalen att ”överklagandenämnderna i princip [kan] stödja sig på den allmänna rättsprincipen om att en rättsstridig administrativ rättsakt får återkallas, för att återkalla sina beslut”. ( 18 ) Enligt tribunalen utgjorde inte existensen av en specifik bestämmelse (artikel 80.1 i förordning nr 207/2009) hinder för tillämpningen av denna princip, oberoende av denna artikel.

19.

Tribunalen hänvisade, till stöd för detta konstaterande, återigen till två av sina tidigare domar, ( 19 ) av vilka den drog slutsatsen att ”även om lagstiftaren reglerade förfarandet för återkallande av en institutions rättsakter, får denna institution återkalla en rättsakt med stöd av den allmänna rättsprincipen om att rättsstridiga administrativa rättsakter får återkallas under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda [återkallande inom en rimlig tid och skydd för berättigade förväntningar hos mottagaren av rättsakten]”. ( 20 )

20.

Enligt tribunalen definieras inte begreppet ”uppenbart handläggningsfel” i de förordningar som artikel 80.1 i förordning nr 207/2009 avser, och denna sistnämnda bestämmelse är under alla omständigheter ”inte otvetydig och således inte tillräckligt klar för att utesluta en tillämpning av artikel 83 i förordning nr 207/2009”. ( 21 )

21.

Därefter fokuserade tribunalen sin bedömning på villkoren för tillämpningen av den ovannämnda allmänna rättsprincipen och drog följande slutsats: ( 22 )

22.

Tribunalen avfärdade argumentet att principen om återkallande skulle stå i strid med principerna om god förvaltningssed, rättssäkerhet och rättskraft. För det första är det legitimt och främjar en god förvaltning att korrigera de fel och brister som ett beslut är behäftat med. Vidare fordras det att en rättsstridig rättsakt återkallas inom rimlig tid och att det beaktas i vilken omfattning den berörde eventuellt har haft anledning att förlita sig på att rättsakten var lagenlig. Slutligen har överklagandenämndernas beslut inte någon rättskraft, eftersom de är av administrativ art, och inte av dömande art. ( 24 )

23.

Repower AG väckte talan om ogiltigförklaring genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 24 april 2018. EUIPO och repowermap ingav skriftliga yttranden den 25 juli respektive den 17 augusti 2018.

24.

Repower AG har yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen och förplikta EUIPO att ersätta rättegångskostnaderna. EUIPO och repowermap har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

25.

En förhandling hölls den 14 mars 2019, vid vilken Repower AG, EUIPO och repowermap närvarade.

26.

Repower AG har gjort gällande fem grunder för överklagandet, men domstolen har bett generaladvokaten att fokusera sin bedömning på den andra och den tredje grunden, ( 25 ) genom vilka bolaget har gjort gällande följande:

27.

Även om jag frångår den normala metoden för bedömning av överklaganden, tror jag att bedömningen i detta mål kan bli tydligare om jag, innan jag prövar var och en av de båda grunderna, inledningsvis anför några anmärkningar beträffande föremålet för diskussionen.

28.

Med begreppet ”återkallande”, i dess vidare bemärkelse, avses två olika rättsliga fenomen, som kan påverka rättsakter vars innehåll gynnar den berörda parten.

29.

Det återkallande som är aktuellt i förevarande mål motsvarar den andra av de båda ovannämnda kategorierna. Det rör sig i realiteten om en omprövning som görs självmant som ett av unionens organ (en överklagandenämnd) ensidigt genomför avseende en rättsakt som den själv har antagit och som sedan har visat sig vara behäftad med ett fel som medför att den är rättsstridig.

30.

I domstolens tidiga praxis ( 28 ) angav den som en allmän princip gemensam för förvaltningsrätten i de sex medlemsstaterna i dåvarande Europeiska ekonomiska gemenskapen den princip som är aktuell i förevarande mål. Dess lydelse kan sammanfattas med dessa ord i domen Compte/Europaparlamentet: ”Även om en gemenskapsinstitution, som konstaterar att den antagit en rättsstridig rättsakt, har rätt att återkalla den med retroaktiv verkan om det sker inom en rimlig tidsfrist”, kan ”ett gynnande förvaltningsbeslut endast … återkallas om vissa mycket strikta villkor är uppfyllda”. ( 29 )

31.

Senare har denna princip tillämpats inom så skilda området som ställningen för tjänstemän och annan av unionens institutioner anställd personal, ( 30 ) stöd från EUGFJ, ( 31 ) fastställande av produktionskvoter för vissa av stålindustrins varor inom ramen för EKSG-fördraget ( 32 ) eller fastställande av gemenskapsstöd på området oljeväxtfrön, ( 33 ) m.m.

32.

Jag ska nu inleda debatten om huruvida denna princip är av den konstitutionella rang som tillskrivs andra principer såsom principen om likabehandling ( 34 ) och principen om rättssäkerhet ( 35 ) i förhållande till vilken återkallandet av de slutliga rättsakterna har en inneboende spänning. Det räcker att påpeka att det vid tillämpningen av den förstnämnda ska strävas efter att förena rättssäkerhet (genom att berättigade förväntningar hos den som rättsakten riktar sig till på att denna ska vara giltig beaktas) med legalitetsprincipen, det vill säga unionens intresse av att dess institutioner och byråer fungerar på ett korrekt sätt. ( 36 )

33.

Genom att utnyttja sin behörighet att återkalla beslut på grund av rättsstridighet, offrar den offentliga makten en del av medborgarnas rättssäkerhet i allmänhetens intresse, vilket kräver felfria administrativa åtgärder. Därav följer de försiktighetsåtgärder som är nödvändiga för att en negativ påverkan ska ske i den rättsliga sfär som tidigare har gynnats av en rättsakt av samma administration, som har erkänt en subjektiv rätt för denna. ( 37 )

34.

Av det ovan anförda kan slutsatsen dras att unionslagstiftaren hade behörighet att ändra tillämpningen av principen om återkallande av de rättsstridiga administrativa rättsakter vars innehåll skulle ha gynnat dem som de riktade sig till. Därefter kommer unionslagstiftaren att kunna fastställa de gränser som ska gälla för unionens institutioner på detta område, i synnerhet när det är för att bibehålla rättssäkerheten. Denna begränsning är särskilt relevant avseende förfaranden mellan parterna (inter partes), eftersom de beslut om återkallande som administrationen antar skadar vissa och samtidigt gynnar andra, genom att det påverkar den rättsliga ställningen för dem som redan räknade med ett beslut som främjade deras intressen.

35.

Vidare anser jag att det för unionslagstiftaren var tillåtet att fastställa vilken typ av fel (materiella fel eller sakfel) och vilken grad av dessa som måste föreligga för att ett återkallande ska vara tillåtet. Vid förhandlingen bestred EUIPO och repowermap att en sådan behörighet fanns och gjorde gällande att den allmänna principen om tillåtelse att återkalla rättsstridiga administrativa rättsakter är obegränsad, oavsett omständigheterna.

36.

Detta resonemang övertygar inte mig och artikel 80.1 i förordning nr 207/2009 begränsar i själva verket, även i dess aktuella lydelse, den aktuella principens tillämpningsområde till uppenbara handläggningsfel. Om denna princip hade ett helomfattande tillämpningsområde, hade unionslagstiftaren helt enkelt inte kunnat begränsa dess tillämplighet till en sekundärrättslig bestämmelse, eftersom en rättsakts rättsstridighet inte beror på huruvida det fel som den är behäftad med är uppenbart eller inte.

37.

I EU-varumärkesrätten framgår den spänning som föreligger mellan återkallande och rättssäkerhet av artiklarna 80.1 och 83 i förordning nr 207/2009.

38.

Lagstiftaren har i artikel 80 ansett det lämpligt att begränsa premisserna genom att EUIPO:s instanser kan återkalla sina beslut, enbart när de sistnämnda ”är behäftade med ett uppenbart handläggningsfel”.

39.

I artikel 83 har lagstiftaren tillåtit att ”[i] den mån denna förordning [eller andra sekundärrättsliga bestämmelser] inte innehåller förfarandebestämmelser ska byrån beakta de processrättsliga principer som är allmänt erkända i medlemsstaterna”.

40.

Även om tolkningen av dessa båda artiklar i den överklagade domen håller på att utvecklas, vill jag påpeka att jag inte ser någon tvetydighet i artikel 80.1 i förordning nr 207/2009. Ordkombinationen ”uppenbart handläggningsfel” ( 38 ) kräver, liksom varje rättsligt uttryck, ett tolkningsarbete för att avgöra huruvida det har skett ett klart (och allvarligt) handläggningsfel. Men utöver denna texttolkning, som är gemensam för all tillämpning av rättsliga bestämmelser, ser jag ingen tvetydighet i bestämmelsen.

41.

Den aktuella artikeln förefaller inte heller innehålla någon juridisk ”lucka”, och detta inte bara för att den omfattas av principen inclusio unius, exclusio alterius. Vad artikel 80.1 i förordning nr 207/2009 införde, var enligt min mening en uttrycklig begränsning av myndigheternas återkallande, som omfattade formfel och inte materiella fel. Om lagstiftaren hade önskat utvidga återkallandebehörigheten till att omfatta materiella fel, hade den utan tvivel tagit med dessa. Unionsdomstolarna skulle ikläda sig lagstiftarens roll om de angav att de, beträffande en bestämmelse med en sådan lydelse, kunde utvidga återkallandebehörigheten genom att fylla denna förmodade lucka.

42.

Ur ett teoretiskt perspektiv kan det diskuteras huruvida överklagandenämnderna har en behörighet att återkalla sina egna beslut, när dessa har överklagats till tribunalen. Trots dessa nämnders administrativa karaktär, råder det enighet om att de, generellt, har en näst intill dömande funktion, ( 39 ) vilket särskilt är fallet med EUIPO:s överklagandenämnder. ( 40 ) På dessa skulle analogt kunna tillämpas samma kriterium som gäller för domstolarna i egentlig bemärkelse, det vill säga förbud mot att självmant återkalla sina egna domar, trots att de i efterhand upptäckt materiella fel eller formfel i dessa.

43.

Enligt detta synsätt (vilken, jag insisterar på, är mycket mer teoretiskt) skulle överklagandenämndernas beslut kunna visa sig vara verkningslösa enligt det ordinarie rättsmedel som unionslagstiftaren har instiftat för omprövning av dessa institutioners och byråers rättsakter, det vill säga genom överklagande till tribunalen, till vilket det hänvisas i artikel 65 i förordning nr 207/2009. ( 41 )

44.

Det föll sig emellertid så, att även denna fråga överlämnades till unionslagstiftarens frihet att utforma sin lagstiftning. Denna skulle inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning i en bestämmelse kunna ha förbjudit att överklagandenämnderna får återkalla sina beslut när de är under rättslig prövning (sub iudice).

45.

Under dessa omständigheter måste det konstateras att artikel 80.1 i förordning nr 207/2009, när det gäller beslut som är behäftade med ett uppenbart handläggningsfel, inte gör någon åtskillnad mellan dem som härrör från EUIPO:s olika instanser, av vilka en är just överklagandenämnden. Varken dessa överklagandenämnders processordning ( 42 ) eller den genomförandeförordning som var i kraft vid tidpunkten för händelserna innehåller något förbud i detta hänseende. ( 43 )

46.

Repower AG har klandrat tribunalen för att ha tillämpat den allmänna principen om återkallande av rättsstridiga administrativa rättsakter genom att den fastställde det överklagade beslutet. Enligt detta bolag utgör artikel 83 i förordning nr 207/2009 en lex specialis, som tillåter EUIPO att tillämpa de på området i medlemsstaterna allmänt vedertagna principerna när det finns en juridisk lucka i denna förordning. Vidare tillåter denna artikel endast tillämpning av de för medlemsstaterna gemensamma principerna och inte av de unionsrättsliga allmänna principerna.

47.

Enligt Repower AG finns det inte någon juridisk lucka i artikel 80 i förordning nr 207/2009. Den fastställer ett bindande undantag, varför EUIPO endast har behörighet att återkalla ett beslut när det är behäftat med ett uppenbart handläggningsfel. Om denna behörighet skulle utvidgas till att omfatta andra typer av fel, skulle artikel 80 förlora sin mening, eftersom lagstiftaren vägrade låta dem göra detta utanför undantagets tillämpningsområde.

48.

Repower AG har vidare kritiserat tribunalen för att ha hänvisat till domar avseende återkallande av beslut av kommissionen på områdena statligt stöd ( 44 ) och konkurrensbegränsande samverkan mellan företag ( 45 ) vilka avser bestämmelser som inte omfattas av förordning nr 207/2009.

49.

Slutligen har Repower AG gjort gällande att det, systematiskt sett, endast är artikel 61 i förordning nr 207/2009 som föreskriver ett återkallande av en rättsakt för en EUIPO-institution vars beslut har överklagats till överklagandenämnderna i förfaranden ex parte. Av detta följer att lagstiftaren, då det inte finns någon motsvarande bestämmelse för omprövning av beslut i förfaranden mellan parter (inter partes), skulle ha önskat att en talan om ogiltigförklaring som väckts vid tribunalen utgjorde hinder för en överklagandenämnd att självmant återkalla sitt beslut.

50.

EUIPO och repowermap har i huvudsak invänt att denna grund för överklagandet inte kan godtas, eftersom den endast utgör en upprepning av de argument som anförts i första instans beträffande avsaknaden av en juridisk lucka i förordning nr 207/2009, utan att det tydligt har angetts vilken felaktig rättstillämpning tribunalen skulle ha gjort sig skyldig till.

51.

I andra hand har EUIPO, i sak, bestritt Repower AG:s argument avseende relevansen av de domar som rör kommissionens behörighet att återkalla sina beslut. Denna rättspraxis är endast ett uttryck för den allmänna principen om återkallande av rättsstridiga administrativa rättsakter som medför subjektiva rättigheter. De villkor enligt vilka återkallande ska ske (det vill säga inom en rimlig tid och med beaktande av berättigade förväntningar) har uppfyllts i förevarande mål.

52.

Repowermap har betonat att det inte i överklagandet har förtydligats på vilket sätt skillnaden mellan områdena (statligt stöd/varumärkesrätt) skulle påverka villkoren för tillämpningen av principen om att administrativa beslut kan återkallas.

53.

Det preciseras i artikel 169.2 i domstolens rättegångsregler att det ”genom åberopade grunder och argument avseende rättsliga omständigheter i detalj ska anges på vilka punkter klaganden anser att tribunalens avgörande är felaktigt”.

54.

Även om man bör undvika att hamna i en överdriven formalism vid tillämpningen av denna bestämmelse, kan man inte heller bortse från den. Tribunalen har just på området EU-varumärken på ett nyanserat sätt angett att när klaganden bestrider den tolkning eller tillämpning som tribunalen har gjort av unionsrätten, kan de rättsfrågor som prövades i första instans således på nytt tas upp till diskussion i överklagandeförfarandet. ( 46 )

55.

Efter det att Repower AG vid tribunalen gjorde gällande att artikel 80 i förordning nr 207/2009 hade åsidosatts och dess grund för överklagandet på denna punkt underkändes i domen, skulle det inte vara onormalt att de argument som anförts i första instans även görs gällande i överklagandeförfarandet och i detta processuella skede riktas mot tribunalens därmed sammanhängande resonemang.

56.

Det går emellertid inte att bortse från att Repower AG – som har en skyldighet att ange de omständigheter i den överklagade domen som ifrågasätts – i punkterna 31–41 i sitt överklagande, avseende den andra grunden för överklagandet, inte har förklarat vilka konkreta punkter och stycken i domen som detta bolag kritiserar. Repower AG har således underlåtit att uppfylla sin skyldighet enligt artikel 169.2 i domstolens rättegångsregler samt den rättspraxis i vilken den tolkas, enligt vilken det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter den överklagade domen ifrågasätts. ( 47 )

57.

Det stämmer att Repower AG, vid förhandlingen, som svar på en fråga från överklagandenämnden, preciserade att den andra grunden för överklagandet avsåg punkterna 65 och 66 i den överklagade domen. Om domstolen bortser från att denna precisering gjorts för sent, skulle den kunna godta grunden, genom att göra en mindre strikt tolkning av sin egen praxis. De övriga parterna och domstolen själv har nämligen trots allt, särskilt i den muntliga delen av förfarandet, kunnat urskilja de ifrågasatta punkter som gett upphov till den andra grunden för överklagandet.

58.

Sammanfattningsvis ska, enligt ett renlärigt processrättsligt synsätt och vid en ordagrann tillämpning av rättspraxis, den andra grunden för överklagandet underkännas. För det fall domstolen finner att detta inte är fallet, ska jag emellertid ange min uppfattning (om än mindre utförligt) beträffande de felaktiga rättstillämpningar som den överklagade domen har angetts vara behäftad med.

59.

Repower AG har gjort gällande ( 48 ) att lagstiftaren inte har föreskrivit någon behörighet för överklagandenämnderna att självmant ompröva sina beslut, vilket är ett argument som upprepar den tredje grunden. ( 49 ) Av de skäl som anges ovan, anser jag inte att dess resonemang avseende denna fråga kan godtas.

60.

Däremot kan överklagandet bifallas såvitt avser den andra grunden om det bevisas att tribunalen borde ha begränsat sig till att tillämpa artikel 80 i förordning nr 207/2009.

61.

Liksom jag har anfört i de inledande kommentarerna, instämmer jag med Repower AG i att unionslagstiftaren, i artikel 80.1 i förordning nr 207/2009 har valt att begränsa de skäl för återkallande som EUIPO kan använda till fall av ett ”uppenbart handläggningsfel”.

62.

Denna uppfattning, som det tydligt har getts uttryck för i bestämmelsen, är ett tecken på lagstiftarens behörighet att ändra, inbegripet genom att begränsa, åberopandet av principen om återkallande för unionens institutioner och byråer. ( 50 ) EUIPO och de rättsliga instanser som kontrollerar denna byrås agerande är således underställda denna bestämmelse.

63.

Artikel 80.1 i förordning nr 207/2009 är enligt min uppfattning en bestämmelse som i sig är tillräcklig, i den meningen att den avgränsar behörigheten att återkalla beslut. Det är således inte möjligt att frångå detta tillämpningsområde för att hävda att de grunder för att återkalla beslut som har uteslutits från detta (exempelvis materiella fel) skulle kunna inbegripas, varken på grundval av den allmänna principen eller av artikel 83 i samma förordning. Den sistnämnda bestämmelsen är endast tillämplig i avsaknad av andra bestämmelser i förordningen (eller andra sekundärrättsliga förordningar). Någon sådan avsaknad föreligger inte i förevarande mål.

64.

Mot bakgrund av dessa förutsättningar instämmer jag med tribunalen då den har hänvisat till vissa av sina egna domar ( 51 ) för att betona denna bestämmelses analogi med den som finns i artikel 9 i förordning nr 659/1999. ( 52 ) I dessa domar hade tribunalen gjort tolkningen att kommissionen under alla omständigheter (på vissa villkor avseende tid och berättigade förväntningar hos dem som besluten riktades till) kunde återkalla sina rättsstridiga beslut, oberoende av ovannämnda artikel 9 i förordning nr 659/1999.

65.

Utan att det är nödvändigt att jag nu uttalar mig om tolkningen av artikel 9 i förordning nr 659/1999, räcker det att påpeka att artikel 80.1 i förordning nr 207/2009 har en rättslig innebörd som är mycket olik den bestämmelsen. Enligt min uppfattning avser artikel 9 i förordning nr 659/1999 en särskild situation (oriktiga upplysningar som lämnats av parterna) som inte utesluter andra grunder för återkallande. Artikel 80.1 uttömmer tvärtom så att säga föremålet, då den endast tillåter återkallande vid förekomsten av ett uppenbart handläggningsfel.

66.

De olika normativa strukturerna i de båda bestämmelserna gör att det av detta hypotetiskt kan anses följa en allmängiltig tillämplighet avseende principen om att rättsstridiga rättsakter får återkallas som går längre än artikel 9 i förordning nr 659/1999, men inte i förhållande till artikel 80.1 i förordning nr 207/2009.

67.

Vidare skulle överklagandet kunna bifallas såvitt avser den andra grunden i detta avseende. Detta bifallande skulle emellertid inte nödvändigtvis medföra ett upphävande av den överklagade domen om tribunalen, trots allt, gjort en korrekt kvalificering av det fel som begåtts i överklagandenämndens första beslut. Som jag kommer att ange nedan, anser jag att tribunalen inte har gjort en sådan korrekt kvalificering.

68.

I den överklagade domen, återigen med hänvisning till en annan av tribunalens domar, ( 53 ) angav den att ”motiveringen i ett beslut påverkar själva innehållet i beslutet och att en bristfällig motivering inte kan anses utgöra ett handläggningsfel i den mening som avses i artikel 80.1 i förordning nr 207/2009”. ( 54 ) På denna grund underkände tribunalen överklagandenämndens bedömning, i vilken den hade klassificerat den otillräckliga motiveringen i det första av sina beslut som ett handläggningsfel. ( 55 )

69.

Jag anser emellertid att denna premiss inte är rättsligt underbyggd och att överklagandenämnden gjorde rätt i att klassificera den otillräckliga motiveringen som ett handläggningsfel.

70.

Det följer nämligen av domstolens fasta praxis att ”[m]otiveringsskyldigheten utgör en väsentlig formföreskrift som ska skiljas från frågan huruvida motiveringen är välgrundad, vilken ska hänföras till frågan huruvida den omtvistade rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende”. ( 56 )

71.

Om skyldigheten att motivera en rättsakt inte har uppfyllts (på grund av att motiveringen är obefintlig eller otillräcklig, när denna otillräcklighet är relevant), kommer denna rättsakt att vara behäftad med ett formfel eller handläggningsfel, men inte ett materiellt fel. Motiveringen utgör en ”väsentlig formföreskrift”, ( 57 ) det vill säga en nödvändig del i förfarandet som leder fram till antagandet av det slutgiltiga beslutet och till dess yttre form. Däremot är frågan huruvida de skäl som angetts till beslutet är rättsligt korrekta att hänföra till debatten i sakfrågan, det vill säga till kontrollen av den materiella lagenligheten av denna rättsakt.

72.

Bedömningen av om motiveringen är tillräcklig ska inte heller ske endast utifrån motiveringens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området. ( 58 ) Prövningen av motiveringen visar en påstådd kasuistisk karaktär, varför en övning av liknande intensitet, beroende på beslutets sammanhang och omfattning, kan kvalificeras som en tillräcklig, otillräcklig eller obefintlig motivering, beroende på omständigheterna.

73.

Det framgår av skrivelsen av den 22 juni 2016 som överklagandenämnden skickat till parterna att denna nämnd ”efter överklagandet till Europeiska unionens tribunal” (den hänför sig till repowermaps anslutningsöverklagande som låg till grund för målet T-188/16, vilket nu har vilandeförklarats), hade upptäckt en otillräcklig motivering, i den mening som avses i artikel 75 i förordning nr 207/2009.

74.

Repowermap kritiserade nämligen, i punkterna 94 och 95 i dess överklagande till tribunalen, att överklagandenämndens beslut (som sedan dess återkallats) inte innehöll någon enda punkt, eller ens en mening, i vilken den undersökte skälen till varför det ifrågasatta kännetecknet inte var beskrivande för varorna och tjänsterna. Det ska upprepas att överklagandenämnden genom dessa uttalanden återkallade sitt beslut av den 8 februari 2016.

75.

Följaktligen påverkade det fel som överklagandenämnden hade erkänt otillräckligheten av motiveringen till dess beslut av den 8 februari 2016. Som denna nämnd senare med rätta angav, kunde detta klassificeras som ett handläggningsfel. I realiteten diskuterade ingen av parterna motiveringens otillräcklighet eller den uppenbara karaktären av denna brist, i den mening som avses i artikel 80.1 i förordning nr 207/2009.

76.

Under dessa omständigheter anser jag att tribunalen åsidosatte artikel 80.1 i förordning nr 207/2009 genom att, i punkt 59 i den överklagade domen, göra gällande att överklagandenämnden inte kunde grunda det överklagade beslutet på denna bestämmelse.

77.

Det följer av fast rättspraxis att ”om de rättsliga grunderna för en dom av tribunalen visar ett åsidosättande av unionsrätten, men domslutet motiveras med hänvisning till andra rättsliga grunder, kan detta åsidosättande inte vara tillräckligt för att medföra ett upphävande av denna dom och tribunalen måste då ändra sin motivering”. ( 59 ) Detta åsidosättande kommer däremot att medföra att det saknas grund och således att senare överväganden i domen vilka denna grundas på är utan verkan. ( 60 )

78.

Tribunalen bekräftade i denna dom slutligen, om än med några argument som jag anser vara felaktiga, det beslut om återkallande som överklagandenämnden antog den 3 augusti 2016. Även om detta återkallande, enligt min uppfattning, justerades utifrån artikel 80.1 i förordning nr 207/2009, bör det (om det inte föreligger rättegångshinder) ersätta motsvarande resonemang i domen med andra som bekräftar den klassificering som uppenbart handläggningsfel som överklagandenämnden gjorde gällande för att återkalla sitt beslut av den 8 februari 2016.

79.

Repower AG har klandrat tribunalen för att ha kastat om, och följaktligen åsidosatt, bestämmelserna om bevisbördan med tillämpning av artikel 83 i förordning nr 207/2009. Bolaget har gjort gällande att då EUIPO hänvisat till den allmänna principen om att rättsstridiga rättsakter kan återkallas, ankommer det på denna organism att bevisa att en sådan princip existerar i samtliga medlemsstater. I motsats till tribunalens påpekanden, kan det inte krävas att Repower AG ska lägga fram uppgifter avseende någon medlemsstat som inte erkänner denna princip.

80.

Enligt Repower AG hänvisar artikel 83 i förordning nr 207/2009 endast till medlemsstaternas processrättsliga bestämmelser på varumärkesområdet. Det finns emellertid inte i dessa stater någon gemensam princip som medför en behörighet för de nationella varumärkesmyndigheterna att återkalla sina egna beslut.

81.

EUIPO och repowermap har invänt att den tredje grunden för överklagandet följer av en felaktig tolkning av den överklagande domen och att tribunalen inte har kastat om bevisbördan. Det ska endast erinras om att principen att rättsstridiga administrativa rättsakter kan återkallas var gemensam för medlemsstaterna, liksom domstolen hade erkänt sedan dess första domar och som unionsdomstolarna konstant hade erinrat om i sina avgöranden. I detta sammanhang klandrades Repower AG i den överklagade domen för att inte ha lagt fram någon bevisning för att principen inte gällde i någon medlemsstats rättsordning.

82.

Repowermap har tillagt att en allmän rättsprincips funktion tjänar som tolkningsvägledning och rättning av oönskade effekter av normerna, varför dess bekräftelse i rättspraxis har gjort bevisning för denna onödig.

83.

Vid förhandlingen diskuterades huruvida tribunalen hade tillämpat den allmänna principen om att rättsstridiga rättsakter kan återkallas direkt eller om den hade gjort det genom artikel 83 i förordning nr 207/2009.

84.

Tvivel uppstår efter en läsning av den sista meningen i punkt 66 i den överklagade domen, en av få punkter i vilka tribunalen hänvisar till artikel 83. I denna mening anges särskilt att ”[e]ftersom begreppet uppenbart handläggningsfel inte definieras i de ovannämnda förordningarna, är [det] under alla omständigheter inte otvetydig[t] och således inte tillräckligt klar[t] för att utesluta en tillämpning av artikel 83 i förordning nr 207/2009”.

85.

Av punkterna 62–65 i den överklagade domen följer, enligt min uppfattning, att tribunalen önskade tillämpa den allmänna principen om att rättsstridiga rättsakter får återkallas direkt, efter att ha funnit att det fanns en lucka i artikel 80 i förordning nr 207/2009. Jag anser att detta är domens verkliga ratio och att dess punkt 66 endast spädde på den hypotes som angetts i artikel 83. I själva verket är det bara en enda punkt (nummer 93) i domen som är särskilt avsedd för denna bestämmelse som uttrycks som ett svar på ett ytterligare påstående av klaganden, inte som ett huvudsakligt skäl för att ogilla dess överklagande.

86.

I detta sammanhang har tribunalens hänvisning till artikel 83 i förordning nr 207/2009 egentligen enbart gjorts för fullständighetens skull, och inte som domens ratio decidendi. Därför bör den tredje grunden enligt fast rättspraxis kvalificeras som verkningslös, eftersom en eventuell prövning av den inte skulle kunna medföra ett upphävande av den överklagade domen. ( 61 )

87.

Jag ska emellertid, för det fall domstolen inte skulle instämma i denna bedömning, i andra hand uttala mig avseende grunden i materiellt hänseende.

88.

Enligt tribunalen gjorde Repower AG gällande att ”EUIPO var skyldig att redogöra för de allmänna principerna i nationell rätt genom att stödja sig på de principer som är tillämpliga i alla medlemsstater utan undantag”. ( 62 )

89.

Tribunalen tillbakavisade detta påstående då den ansåg att principen om att rättsstridiga rättsakter kan återkallas var gemensam för alla medlemsstater, liksom hade angetts i tribunalens första domar, ( 63 ) och senare bekräftats av domstolen och tribunalen. ( 64 )

90.

Även om det antas att förutsättningen för att artikel 83 ska vara tillämplig är uppfylld, liksom var fallet i detta mål, var det, när artikel 80 i förordning nr 207/2009 satts ur spel, inte så mycket att undersöka avseende tillämpningsområdet för principen om att beslut kan återkallas i allmänhet, eller avseende behandlingen av denna i rättspraxis, utöver att tolka artikel 83 i förordning nr 207/2009, enligt vilken, i den mån denna förordning inte innehåller förfarandebestämmelser, ”byrån [ska] beakta de processrättsliga principer som är allmänt erkända i medlemsstaterna”. ( 65 )

91.

Med andra ord godtog tribunalen att det fanns en lucka (vilket inte är fallet) i artikel 80 i förordning nr 207/2009, att den behövde ta reda på huruvida den nämnda principen var tillämplig, och under vilka förutsättningar, på återkallande av beslut av nationella varumärkesmyndigheter (inbegripet överklagandenämnden) enligt de nationella rättsordningarna. Det ankom på EUIPO att styrka denna omständighet.

92.

Tribunalen klandrade Repower AG för att inte ha ”gett exempel på någon medlemsstat där denna princip inte har erkänts”. ( 66 ) Men det ska erinras om att tribunalen i själva verket borde ha lagt bevisbördan på EUIPO i denna specifika fråga (och således inte generellt) för att styrka på vilka villkor medlemsstaternas rättsordningar tillåter sina nationella varumärkesmyndigheter att återkalla sina beslut.

93.

Sammanfattningsvis ska, för det fall min bedömning att denna grund är verkningslös inte godtas, överklagandet bifallas såvitt avser denna grund.

94.

Denna bedömning kan inte få någon annan följd än att målet återförvisas till tribunalen, mot bakgrund av att EUIPO, som grund för sitt resonemang till förmån för det återkallande som överklagandenämnderna beslutat om, inte vid något tillfälle ( 67 ) hade hänvisat till artikel 83 i förordning nr 207/2009.

95.

Mot denna bakgrund bör tribunalen ge EUIPO tid att lägga fram bevis för hur principen om att beslut som antagits av varumärkesbyråerna kan återkallas tillämpas i medlemsstaternas rättsordningar. ( 68 )

96.

Eftersom detta förslag till avgörande endast avser två av de fem grunderna för överklagandet, kan jag inte uttala mig beträffande vem som ska bära rättegångskostnaderna (med stöd av artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler) för det fall Repower AG:s överklagande ogillas i sin helhet.

97.

Mot bakgrund av det anförda föreslår jag att domstolen ska