1.

Larko Geniki Metalleftiki kai Metallourgiki AE (nedan kallat Larko eller företaget) har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 1 februari 2018, Larko/kommissionen ( 2 ) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen Larkos talan om ogiltigförklaring av Europeiska kommissionens beslut 2014/539/EU av den 27 mars 2014 om det statliga stöd SA.34572 (13/C) (f.d. 13/NN) som Grekland har genomfört för Larco General Mining & Metallurgical Company SA ( 3 ) (nedan kallat det omtvistade beslutet).

2.

På domstolens begäran begränsar jag min prövning till den andra grundens första del som huvudsakligen avser en felaktig tolkning av begreppet ekonomisk fördel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, och till den fjärde grunden i överklagandet som huvudsakligen avser ett åsidosättande av artikel 14.1 i rådets förordning nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel [108 FEUF] ( 4 ), vilken avser återkrav av stöd.

3.

Jag kommer, efter min prövning, att föreslå att domstolen ska ogilla överklagandet såvitt avser den andra grundens första del och den fjärde grunden.

4.

I artikel 14.1 i rådets förordning nr 659/1999, med rubriken ”Återkrav av stöd”, föreskrivs följande:

”Vid negativa beslut i fall av olagligt stöd skall kommissionen besluta att den berörda medlemsstaten skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva stödet från mottagaren … .”

5.

I punkterna 9–11 i avsnitt 2.1, med rubriken ”begreppet företag i svårigheter”, i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter (nedan kallade riktlinjerna för undsättning och omstrukturering) ( 5 ) föreskrivs följande:

6.

I punkt 2.1 tredje stycket om artikel 107 FEUF, med rubriken ”Allmänna anmärkningar”, i kommissionens tillkännagivande om tillämpningen av artiklarna [107] och [108 FEUF] på statligt stöd i form av garantier av den 20 juni 2008 (nedan kallat tillkännagivandet om garantier) ( 6 ) föreskrivs följande:

”För att undvika eventuella oklarheter bör begreppet statliga medel således förtydligas när det gäller statliga garantier. Fördelen med en statlig garanti är att staten bär den risk som är knuten till garantin. Normalt sett borde staten få ersättning i form av en lämplig avgift för att den bär risken. Om staten helt eller delvis avstår från en sådan avgift gynnar det företaget samtidigt som statens medel tas i anspråk. Därmed kan det vara fråga om statligt stöd enligt artikel 87.1 i fördraget, även om det visar sig att staten aldrig betalar ut några medel inom ramen för en garanti. Stödet beviljas vid den tidpunkt då garantin beviljas, inte då garantin åberopas eller då medel betalas ut enligt villkoren i garantin. Bedömningen av om en garanti utgör statligt stöd eller inte, och hur stort stödbeloppet i så fall är, måste göras vid den tidpunkt då garantin ställs.”

7.

I punkt 3.2 i tillkännagivandet om garantier, med rubriken ”Enskilda garantier”, föreskrivs följande:

”När det gäller enskilda statliga garantier anser kommissionen att det för att förekomsten av statligt stöd ska kunna uteslutas är tillräckligt att samtliga följande villkor är uppfyllda:

Definitionen i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering … bör följas när det gäller att avgöra om låntagaren ska anses vara i ekonomiska svårigheter.

…

Såsom anges i punkt 2.1 bör riskbärandet normalt sett ersättas i form av en lämplig avgift för det belopp för vilket en garanti eller en motgaranti har ställts. Om det pris som har betalats för garantin är minst lika högt som den motsvarande avgift på finansmarknaden som fungerar som riktmärke innehåller garantin inte stöd.

Om ingen motsvarande garantiavgift som kan fungera som riktmärke står att finna på finansmarknaden, ska den totala finansiella kostnaden av det garanterade lånet, inklusive räntesatsen på lånet och garantiavgiften, jämföras med marknadspriset på ett motsvarande lån utan garanti.

…”

8.

I punkt 4.1 i tillkännagivandet, som innehåller allmänna bestämmelser om garantier med inslag av stöd, anges följande:

”Om en enskild garanti eller en garantiordning inte är förenlig med den marknadsekonomiska investerarprincipen anses den omfatta statligt stöd. Inslaget av statligt stöd måste därför kvantifieras för att det ska kunna kontrolleras om stödet kan anses förenligt på grundval av ett visst undantag från reglerna om statligt stöd. I princip kommer inslaget av statligt stöd att anses vara skillnaden mellan det rätta marknadspriset på den garanti som beviljas enskilt eller genom en garantiordning och det pris som faktiskt betalas för den åtgärden.

De resulterande årliga kontantbidragsekvivalenterna bör diskonteras till nuvärdet med hjälp av referensräntan och sedan läggas ihop så att den sammanlagda bidragsekvivalenten erhålls.

När kommissionen beräknar stödinslaget i en garanti kommer den att fästa särskild uppmärksamhet vid följande omständigheter:

Kommissionen konstaterar att för företag i svårigheter skulle en eventuell garantigivare på marknaden ta ut en hög avgift när garantin beviljas med tanke på den förväntade risken för betalningsförsummelse. Om sannolikheten för att låntagaren inte kommer att kunna betala tillbaka lånet blir särskilt stor kan det hända att en sådan marknadsmässig avgift inte finns, och i undantagsfall kan stödinslaget i garantin visa sig vara lika stort som det belopp som garantin faktiskt täcker.

…”

9.

I den överklagade domen finns en utförlig redogörelse för bakgrunden till tvisten. ( 7 ) De omständigheter som är väsentliga och nödvändiga för förståelsen av detta förslag till avgörande kan sammanfattas enligt följande.

10.

Larko är ett företag som specialiserat sig inom utvinning och bearbetning av lateritmalm, utvinning av brunkol och produktion av ferronickel och biprodukter.

11.

Företaget etablerades 1989 som ett nytt företag, till följd av likvidationen av Hellenic Mining and Metallurgical SA. Vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna i målet hade bolaget tre aktieägare: Grekiska staten, som innehade 55,2 procent av aktierna via det privata kreditinstitutet Hellenic Republic Asset Development Fund, National Bank of Greece SA, som innehade 33,4 procent av aktierna, och Public Power Corporation (den största elproducenten i Grekland, i vilken staten är majoritetsägare), som innehade 11,4 procent av aktierna.

12.

I mars 2012 underrättade Hellenic Republic Asset Development Fund kommissionen om ett program för privatisering av Larko.

13.

I april 2012 inledde kommissionen ex officio en preliminär granskning av privatiseringen i enlighet med reglerna om statligt stöd.

14.

Undersökningen avsåg sex åtgärder, varav endast den andra, den fjärde och den sjätte åtgärden återges nedan. Det är enbart dessa åtgärder som är relevanta för detta förslag till avgörande, eftersom de är föremål för den andra grundens första del och den fjärde grunden för överklagandet.

15.

Under undersökningens gång begärde kommissionen kompletterande upplysningar av de grekiska myndigheterna, varvid dessa upplysningar översändes under 2012 och 2013. Det hölls även möten mellan kommissionens ansvariga avdelningar och företrädare för de grekiska myndigheterna.

16.

Genom beslut av den 6 mars 2013 ( 8 ) (nedan kallat inledningsbeslutet), inledde kommissionen den formella granskning som föreskrivs i artikel 108.2 FEUF.

17.

Under förfarandets gång anmodade kommissionen de grekiska myndigheterna och berörda tredje parter att lägga fram synpunkter på de åtgärder som nämns ovan i punkt 14. Kommissionen mottog de grekiska myndigheternas synpunkter den 30 april 2013, men den mottog inga synpunkter från Larko.

18.

Den 27 mars 2014 antog kommissionen det omtvistade beslutet. I beslutet ansåg kommissionen att Larko, vid den tidpunkt då åtgärderna nr 2, 4 och 6 – som är de enda åtgärder som behöver prövas i detta förslag till avgörande – beviljades, var ett företag i svårigheter i den mening som avses i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering ( 9 ).

19.

Kommissionen fann dessutom att åtgärderna utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF. Vidare ansåg kommissionen att åtgärderna hade beviljats i strid med skyldigheten att underrätta kommissionen och förbudet att genomföra åtgärder enligt artikel 108.3 FEUF, och slutligen att de nämnda åtgärderna utgjorde stöd som var oförenligt med den inre marknaden och måste återkrävas i den mening som avses i artikel 14.1 i rådets förordning nr 659/1999. Enligt kommissionen motsvarar det stödbelopp som ska återkrävas det totala belopp som garantierna täcker. ( 10 )

20.

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 6 juni 2014 väckte Larko talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet, med yrkande om återbetalning, jämte ränta, av alla belopp som eventuellt direkt eller indirekt hade återkrävts av Larko för att verkställa detta beslut.

21.

Genom den överklagade domen ogillade tribunalen talan i dess helhet och förpliktade Larko att ersätta rättegångskostnaderna.

22.

I överklagandet, som inkom till domstolens kansli den 4 april 2018, har Larko yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen, återförvisa målet till tribunalen för förnyad prövning och besluta att frågan om rättegångskostnader ska anstå.

23.

Kommissionen har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta Larko att ersätta rättegångskostnaderna.

24.

Den andra grundens första del gäller frågan huruvida åtgärd nr 2 kan kvalificeras som statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF och, närmare bestämt, bedömningen av huruvida åtgärden medför en ”ekonomisk fördel” för Larko.

25.

Vid kvalificeringen av åtgärden som statligt stöd i det omtvistade beslutet hänvisade kommissionen till punkt 3.2 a och 3.2 d i tillkännagivandet om garantier. I och med att Larko i huvudsak har anfört att kommissionen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den tillämpade denna punkt med avseende på det beviljade stödet, anser jag det vara lämpligt att först ge några inledande synpunkter på detta tillkännagivande (avsnitt 1), innan jag prövar den andra grundens första del (avsnitt 2).

26.

I tillkännagivandet om garantier återges kommissionens synsätt på statligt stöd som beviljas i form av garantier, de principer som kommissionen avser att tillämpa som stöd för sin tolkning av artiklarna 107 och 108 FEUF, samt hur dessa artiklar ska tillämpas på statliga garantier.

27.

För att avgöra om garanti medför en fördel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, bör kommissionen, enligt punkt 3.1 i tillkännagivandet om garantier, grunda sin bedömning på principen om en privat investerare i en marknadsekonomi. Därför bör det tas hänsyn till vilka möjligheter ett stödmottagande företag i praktiken har att få andra motsvarande ekonomiska resurser genom att vända sig till kapitalmarknaden. ( 11 )

28.

För att underlätta bedömningen av om den marknadsekonomiska investerarprincipen har följts när det gäller en viss garantiåtgärd, anger kommissionen i punkt 3.2 i tillkännagivandet om garantier ett antal villkor som ska vara uppfyllda för att fråga inte ska anses vara om stöd. Vad gäller enskilda garantier återfinns dels villkoret att låntagaren inte får vara i ekonomiska svårigheter (punkt 3.2 a), dels villkoret att ett marknadsorienterat pris ska betalas för garantin (punkt 3.2 d). ( 12 )

29.

Enligt domstolens praxis bör båda villkoren tillämpas mot bakgrund av förhållandena vid tidpunkten då de ekonomiska stödåtgärderna vidtogs, vilket innebär att all bedömning som grundar sig på senare förhållanden ska undvikas (nedan kallat det tidsmässiga kriteriet). ( 13 )

30.

För att avgöra huruvida garantin inte utgör stöd, anges i punkt 3.2 första stycket d i tillkännagivandet om garantier som kriterium att riskbärandet bör ersättas i form av en lämplig avgift för det belopp för vilket en garanti eller en motgaranti har ställts (nedan kallat ersättningskriteriet). Om det pris som har betalats för garantin är minst lika högt som den motsvarande avgift på finansmarknaden som fungerar som riktmärke utgör garantin nämligen inget stöd. I punkt 3.2 föreskrivs för övrigt två metoder för att fastställa huruvida en viss garanti uppfyller detta kriterium. Enligt den första metoden ska det pris som har betalats för garantin jämföras med den garantiavgift på finansmarknaden som fungerar som riktmärke. Enligt den andra metoden ska den totala finansiella kostnaden av det garanterade lånet, inklusive räntesatsen på lånet och garantiavgiften, jämföras med marknadspriset på ett motsvarande lån utan garanti.

31.

Larko har anfört att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning då den ansåg att åtgärd nr 2 innebar en fördel för Larko i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF. Larko har anfört att tribunalen gjorde en felaktig tillämpning av det tidsmässiga kriteriet när den kvalificerade Larko som ett ”företag i svårigheter” när åtgärd nr 2 beviljades (avsnitt a), och av ersättningskriteriet när den slog fast att premien på 1 procent inte avspeglade risken för förluster i samband med lånegarantier, såsom anges i punkt 3.2 d i tillkännagivandet om garantier (avsnitt b).

32.

Anmärkningen avseende det tidsmässiga kriteriet riktas mot punkterna 77–80 i den överklagade domen och avser ett åsidosättande av artikel 107.1 FEUF.

33.

Inledningsvis noterar jag att tribunalen gjorde en tvåstegsprövning för att i punkt 90 i den överklagande domen slå fast att kommissionen inte gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den kvalificerade Larko som ett ”företag i svårigheter” när åtgärd nr 2 beviljades. Tribunalen fann först, i punkterna 75–82 i den överklagade domen, att kommissionen, på grundval av de uppgifter som den förfogade över, med rätta kunde dra slutsatsen att Larko var ett företag i svårigheter. Vidare fann tribunalen i punkterna 83–89 i den överklagade domen att kommissionen inte gjorde någon felaktig rättstillämpning när den ansåg att grekiska staten, som aktieägare i Larko, borde ha varit medveten om företagets svårigheter vid den tidpunkt då garantin från 2008 beviljades.

34.

Larko har påstått att tribunalens bedömning i punkterna 77–80 i den överklagade domen var oriktig, eftersom de faktiska omständigheter som låg till grund för denna bedömning inträffade efter det att garantin beviljades den 22 december 2008, tvärtemot vad som krävs enligt domstolens praxis. ( 14 ) Larko har därvid åberopat följande tre argument.

35.

Inledningsvis avser de finansiella resultat som anges i dessa punkter perioden fram till 2012 och, under alla omständigheter, de negativa resultaten för 2009. Vidare beviljades garantin från 2008 innan de finansiella resultaten för år 2008 blev kända, eftersom räkenskapsåret ännu inte hade löpt ut, bokslutet inte hade upprättats och grekiska staten därför inte hade fått ta del av dem när den beviljade garantin. Härav följer att tribunalen inte bedömde situationen mot bakgrund av de förhållanden som förelåg när åtgärden beviljades, såsom krävs enligt domstolens praxis. Avslutningsvis var uppgifterna för 2008, även om det antas att de inte avsåg tiden efter det att garantin för 2008 hade beviljats, under alla omständigheter kortsiktiga uppgifter i detta skede. Härvidlag har Larko påstått att det av punkterna 9–11 i riktlinjerna för undsättning och omstrukturering framgår att företagets tillgångar ska bedömas mot bakgrund av uppgifter som täcker en tillräckligt lång period, och inte av en ögonblicksbild.

36.

Kommissionen anser att anmärkningen bör underkännas.

37.

Jag noterar redan från början att det, med beaktande av att garantin beviljades den 22 december 2008, enligt domstolens praxis bör tas hänsyn till de omständigheter som inträffade dessförinnan för att bedöma huruvida Larko var ett företag i svårigheter när garantin beviljades.

38.

När det gäller Larkos första argument noterar jag att det faktum att tribunalen i punkt 77 i den överklagade domen återgav de finansiella resultat som avsåg perioden fram till 2012 inte i sig innebär att tribunalen använde sådana senare resultat som stöd för att bedöma Larkos finansiella ställning när garantin från 2008 beviljades.

39.

Att tribunalen grundade sig på sådana finansiella resultat ska nämligen läsas mot bakgrund av att kommissionen gjorde en bedömning i det omtvistade beslutet av Larkos finansiella ställning för den period då samtliga av de omtvistade åtgärderna beviljades, det vill säga Larkos finansiella ställning för åren 2007–2012. Innan tribunalen erinrade om dessa finansiella resultat i punkt 77 i den överklagade domen, hänvisade den därför till kommissionens beslut varigenom ”kommissionen, i skälen 56–66 i det angripna beslutet, [kvalificerade] Larko som ett företag i svårigheter när … åtgärderna [nr 2, 4 och 6], inklusive 2008 års garanti, beviljades”. ( 15 )

40.

Med hänsyn härtill konstaterar jag att tribunalen stödde sig på faktiska omständigheter som inträffade under 2008, nämligen Larkos negativa egna kapital, den anmärkningsvärt minskade omsättningen och de mycket stora förluster som ackumulerades hos Larko under 2008, för att i punkterna 78–80 i den överklagade domen bedöma företagets finansiella ställning. ( 16 )

41.

Härav följer att Larkos första argument bör underkännas.

42.

Jag anser att Larkos andra argument består av två delar. Först har Larko påstått att de finansiella resultaten för år 2008 blev kända först efter det att garantin från 2008 beviljades, eftersom räkenskapsåret ännu inte hade löpt ut. Vidare har Larko påstått att grekiska staten inte hade fått ta del av uppgifterna i de finansiella resultaten för 2008.

43.

När det gäller argumentets första del, kan det i likhet med vad kommissionen har gjort gällande, konstateras att 2008 års bokslut återger Larkos finansiella uppgifter för perioden 1 januari–31 december 2008, vilka främst hänför sig till tiden innan garantin beviljades den 22 december 2008. Härvidlag vill jag påpeka att omständigheter som inträffar under en viss period i princip kan bevisas med stöd av senare handlingar som grundar sig på dessa tidigare omständigheter. ( 17 ) Därför kan uppgifterna i de finansiella resultaten för 2008 inte anses avse tiden efter det att garantin från 2008 beviljades.

44.

När det gäller den andra delen, konstaterade tribunalen i punkt 85 i den överklagade domen att ”[d]et [inte] finns några uppgifter i handlingarna som med säkerhet visar att medlemsstaten var medveten om Larkos svårigheter när den beviljade 2008 års garanti” och att ”[f]rågan följaktligen [är] huruvida kommissionen har uppfyllt sin bevisbörda genom att i huvudsak stödja sig på antagandet att grekiska staten borde ha varit medveten om Larkos svårigheter i slutet av år 2008 när den beviljade garantin”.

45.

Trots att den formulering som återfinns i denna punkt kan ge intrycket av att kommissionen huvudsakligen stödde sig på att de grekiska myndigheterna hade underlåtit att informera sig om Larkos finansiella ställning, anser jag att det är uppenbart att tribunalen ville antyda att kommissionen stödde sig på antagandet att grekiska staten åtminstone borde ha varit medveten om Larkos svårigheter när den beviljade garantin.

46.

En sådan tolkning följer nämligen av punkt 89 i den överklagade domen, i vilken tribunalen konstaterade att kommissionen rimligtvis kunde anse att en försiktig aktieägare åtminstone skulle ha informerat sig om företagets aktuella ekonomiska och finansiella situation innan vederbörande skulle bevilja företaget en sådan garanti som den från 2008. ( 18 )

47.

Efter detta klargörande vill jag erinra om att det, i den mån som Larko genom argumentets andra del ifrågasatte huruvida de grekiska myndigheterna var medvetna om Larkos ekonomiska situation under 2008, en fråga som avser de faktiska omständigheterna i målet ( 19 ), endast ankommer på tribunalen att fastställa och bedöma de faktiska omständigheterna.

48.

Domstolen får emellertid pröva huruvida tribunalen har missuppfattat innebörden av ett omtvistat beslut. Det ska framhållas att en sådan missuppfattning på ett uppenbart sätt ska framgå av handlingarna i målet, utan att det är nödvändigt att göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och av bevisningen. ( 20 )

49.

Även om frågan huruvida de grekiska myndigheterna var medvetna om Larkos finansiella ställning under 2008 eller ej omfattas av fastställandet av de faktiska omständigheterna – varvid det ankommer endast på tribunalen att fastställa dessa omständigheter –, kan domstolen emellertid pröva huruvida tribunalen missuppfattade innebörden av det omtvistade beslutet vad gäller just denna fråga.

50.

Även om frågan skulle kunna uppkomma, eftersom det vid första anblicken inte finns några uppgifter i det omtvistade beslutet som tyder på att kommission resonerade på samma sätt som tribunalen i denna fråga, ( 21 ) konstaterar jag dock att Larko inte har åberopat att en sådan missuppfattning är för handen, och att tribunalen i den överklagade domen under alla omständigheter inte missuppfattade innehållet i det omtvistade beslutet.

51.

Det är nämligen ostridigt att grekiska staten själv under det administrativa förfarandet inte bestred att de grekiska myndigheterna var medvetna om Larkos finansiella ställning under 2008, ( 22 ) vilket även tribunalen påpekade i punkt 88 i den överklagade domen ( 23 ) och vilket troligtvis förklarar varför kommissionen inte uttalade sig om denna fråga i det omtvistade beslutet. ( 24 )

52.

Mot denna bakgrund slog tribunalen i huvudsak fast att kommissionen, på grund av omständigheterna i målet och för att bedöma huruvida Larko var i ekonomiska svårigheter i den mening som avses i punkt 3.2 a i tillkännagivandet om garantier, med rätta kunde stödja sig på antagandet att grekiska staten, som var majoritetsaktieägare i Larko, kände till eller åtminstone borde ha känt till företagets finansiella ställning när den beviljade garantin från 2008.

53.

Tribunalens bedömning är enligt min mening helt logisk. Såsom tribunalen i huvudsak angav i punkterna 86–89 i den överklagade domen, hade en försiktig privat investerare ( 25 ) givetvis informerat sig om Larkos finansiella ställning innan den beviljat en sådan garanti som den aktuella. Härav följer att de grekiska myndigheterna, för att uppträda som försiktig privat investerare, under alla omständigheter borde ha informerat sig om företagets finansiella ställning. Härvidlag vill jag erinra om att det enligt fast rättspraxis ankommer på medlemsstaten själv att visa att den uppträtt som försiktig privat investerare. ( 26 )

54.

Av det anförda följer att Larkos andra argument bör underkännas.

55.

Vidare bör företagets tredje argument att uppgifterna för år 2008 gällde en kortare period underkännas. Det är nämligen utrett att Larkos försämrade finansiella situation började bli uppenbar i mitten av 2008 ( 27 ) och det finns inga uppgifter som tyder på att tribunalen gjorde sin bedömning med stöd av en ögonblicksbild, såsom Larko har påstått.

56.

Härav följer att anmärkningen avseende det tidsmässiga kriteriet som framställts beträffande begreppet ”företag i svårigheter” ska underkännas.

57.

Anmärkningen om ersättningskriteriet riktas mot punkterna 94–98 i den överklagade domen och avser ett åsidosättande av artikel 107.1 FEUF och artikel 296.2 FEUF.

58.

I de ovannämnda punkterna slog tribunalen fast att kommissionen med rätta kunde dra slutsatsen att den årliga garantipremien på 1 procent inte kunde avses avspegla risken för förluster i samband med lånegarantier och att villkoret i punkt 3.2 d i tillkännagivandet om garantier därför inte var uppfyllt.

59.

Larko har påstått att tribunalen tillämpade detta villkor felaktigt då den själv konstaterade, i punkt 95 i den överklagade domen, att kommissionen inte hade tillämpat någon av de två metoder som anges i villkoret och som går ut på att antingen göra en jämförelse med den garantiavgift på finansmarknaden som fungerar som riktmärke, eller göra en jämförelse mellan den totala finansiella kostnaden av det garanterade lånet och marknadspriset på ett motsvarande lån utan garanti.

60.

Härav följer att när tribunalen likväl slog fast att det omtvistade beslutet inte var behäftat med en uppenbart oriktig bedömning, eftersom Larko befann sig i ekonomiska och finansiella svårigheter och eftersom det inte lämnades tillräckliga uppgifter under det administrativa förfarandet, tillämpade den inte punkt 3.2 d i tillkännagivandet om garantier och lade bevisbördan på Larko och grekiska staten för att visa den korrekta nivån för denna avgift. På så sätt befriades kommissionen från skyldigheten att själv bedöma lämplig avgiftsnivå. Tribunalen åsidosatte även artikel 296.2 FEUF, såtillvida att den inte ogiltigförklarade det omtvistade beslutet trots att beslutet saknade motivering.

61.

Kommissionen anser att anmärkningen bör underkännas. Jag instämmer av följande skäl.

62.

Såsom kommissionen med rätta har anfört, bortsåg inte tribunalen från punkt 3.2 d i tillkännagivandet om garantier och lade inte bevisbördan på Larko i detta avseende. Denna punkt uppställer nämligen som enda kriterium att ett marknadsorienterat pris ska betalas för garantin. Såsom anges i punkterna 96–98 i den överklagade domen behövde kommissionen, med tanke på Larkos svåra ekonomiska situation och det faktum att varken företaget eller de grekiska myndigheterna under det formella granskningsförfarandet lade fram några bevis som kunde styrka att premien i fråga motsvarade en premie som erbjöds på finansmarknaderna eller marknadspriset för ett liknande icke-garanterat lån, inte tillämpa någon av de två metoderna för att fastställa det exakta premiebeloppet för att avgöra huruvida garantin uppfyllde detta kriterium.

63.

Vidare bör det, när det gäller artikel 296.2 FEUF, erinras om att skyldigheten att motivera ett beslut som går någon emot syftar till att dels ge den som berörs av en sådan rättsakt tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma om den är välgrundad, eller om den eventuellt är behäftad med ett fel som gör att dess giltighet kan ifrågasättas vid unionsdomstolen, dels göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva rättsaktens lagenlighet. ( 28 ) Motiveringsskyldigheten ska särskiljas från frågan om huruvida motiveringen är välgrundad. ( 29 )

64.

Såsom kommissionen har anfört kan det i förevarande fall konstateras att det omtvistade beslutet var utförligt motiverat. För övrigt konstaterar jag att Larko, i samband med yrkandet att beslutet skulle ogiltigförklaras, kunde bestrida att kommissionens motivering i det omtvistade beslutet var välgrundad. Tribunalen har således inte åsidosatt sin skyldighet enligt artikel 296.2 FEUF.

65.

Av det ovan anförda följer att anmärkningen avseende ersättningskriteriet ska underkännas, och därmed kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens första del avseende åtgärd nr 2.

66.

Den fjärde grunden riktas mot punkterna 180–195 i den överklagade domen och avser beräkningen av storleken på det statliga stöd som tilldelats enligt åtgärderna nr 2, 4 och 6. Grunden avser närmare bestämt tribunalens bedömning att kommissionen med rätta och i enlighet med punkt 4.1 i tillkännagivandet om garantier kunde dra slutsatsen att stödbeloppet var lika högt som det totala beloppet för de garanterade lånen.

67.

Inledningsvis noterar jag att det i punkt 4.1 första stycket föreskrivs att ”inslaget av statligt stöd [i princip kommer] att anses vara skillnaden mellan det rätta marknadspriset på den garanti som beviljas … och det pris som faktiskt betalas för den åtgärden”.

68.

Av punkt 4.1 tredje stycket a framgår att kommissionen, vid beräkningen av stödinslaget i en garanti, kommer att fästa särskild uppmärksamhet vid huruvida låntagaren befinner sig i ekonomiska svårigheter. För företag i svårigheter skulle en eventuell garantigivare på marknaden ta ut en hög avgift när garantin beviljas med tanke på den förväntade risken för betalningsförsummelse. Om sannolikheten för att låntagaren inte kommer att kunna betala tillbaka lånet blir särskilt stor kan det hända att en sådan marknadsmässig avgift inte finns, och i undantagsfall kan stödinslaget i garantin visa sig vara lika stort som det belopp som garantin faktiskt täcker. ( 30 )

69.

Larko har i huvudsak anfört att tribunalen, när den fann att beräkningen i det omtvistade beslutet av storleken på de stödbelopp som skulle återkrävas var förenlig med artikel 14.1 i förordning nr 659/1999 och punkt 4.1 tredje stycket a i tillkännagivandet om garantier, åsidosatte nyssnämnda artikel 14.1 i förordning nr 659/1999, samt artiklarna 108.2 och 296.2 FEUF.

70.

Till stöd för denna grund har Larko framfört flera argument som enligt min mening är tämligen ostrukturerade och otydliga. Som jag ser det avser argumenten huvudsakligen två aspekter; dels bedömningen av huruvida det föreligger ett ”undantagsfall” i den mening som avses i punkt 4.1 i tillkännagivandet om garantier, dels bedömningen av att stödinslaget i garantierna var lika stort som det belopp som garantin var avsedd att täcka, trots att grekiska staten inte har betalat ut några medel i enlighet med garantierna.

71.

När det gäller den första aspekten har Larko påstått att tribunalen gjorde sig skyldig till flera fall av felaktig rättstillämpning när den i punkt 193 i den överklagade domen ansåg att kommissionen hade att göra med ett ”undantagsfall” i den mening som avses i punkt 4.1 i tillkännagivandet om garantier. ( 31 )

72.

För det första ersatte tribunalen motiveringen i det omtvistade beslutet, vilken i sig var obefintlig eller i vart fall otillräcklig, sedan den framhållit denna oegentlighet i såväl punkt 189 som punkterna 192 och 194 i den överklagade domen. I detta avseende är tribunalens motivering motsägelsefull och otillräcklig, och tribunalen åsidosatte artikel 296.2 FEUF när den inte ogiltigförklarade det omtvistade beslutet, trots att beslutet vilade på en felaktig rättslig bedömning och saknade motivering. ( 32 )

73.

För det andra har Larko påstått att tribunalen lade bevisbördan på företaget gällande frågan huruvida det förelåg ett ”undantagsfall”. Kommissionen borde göra en utförlig och särskild motivering av sin bedömning av huruvida det föreligger ett sådant undantagsfall, eftersom den bär bevisbördan i detta avseende. Kommissionens ”tvivel” om huruvida stödmottagaren skulle ha erhållit en finansiering på marknaden utan garantierna kan inte ligga till grund för denna bedömning. Tribunalen gjorde således en felaktig rättstillämpning av beviskravet när den i punkterna 186–188 i den överklagade domen fann att kommissionens ovannämnda motivering var tillräcklig. ( 33 )

74.

När det gäller huruvida argumenten kan tas upp till prövning anser jag, i motsats till vad kommissionen i huvudsak har anfört, att de kan prövas. Jag anser nämligen att dessa argument inte avser fastställandet av de faktiska omständigheterna ( 34 ) utan rättsfrågor som domstolen är behörig att pröva.

75.

Jag anser däremot att Larko inte kan vinna framgång med dessa argument, såsom även kommissionen har föreslagit.

76.

Jag anser att tribunalen, i punkt 193 i den överklagade domen, varken lade till eller ersatte uppgifter som inte framgick av det omtvistade beslutet. ( 35 ) I denna punkt gjorde tribunalen nämligen med rätta en helhetsbedömning av beslutet när den slog fast att det, trots den något bristfälliga formuleringen av vissa av skälen i beslutet, framgick av beslutet i sin helhet, och i synnerhet av skälen 56–66, att Larko vid den tidpunkt då de omtvistade åtgärderna beviljades befann sig i en extremt svår situation. Mot denna bakgrund kan kommissionen inte anses ha gjort en oriktig bedömning när den konstaterade att det var fråga om ett ”undantagsfall” som innebar att Larko inte skulle kunna återbetala hela lånet med egna medel.

77.

Härvidlag och såsom även anges i huvudsak i punkt 191 i den överklagade domen, vill jag erinra om att förekomsten av undantagsfall i den mening som avses i punkt 4.1 i tillkännagivandet om garantier innebär just att det är omöjligt för låntagaren att återbetala det garanterade lånet med egna medel.

78.

När det gäller kommissionens påstådda ”tvivel” om huruvida Larko kunde erhålla finansiering på marknaden utan garantier, gjorde tribunalen en korrekt bedömning när den ansåg att företagets argument inte kunde godtas, och i punkterna 187 och 188 i den överklagade domen fann att det vid en helhetsbedömning av det omtvistade beslutet tillräckligt tydligt framgick att kommissionen ansåg att det inte var troligt att Larko hade kunnat få ett lån på marknaden utan ett ingripande från grekiska staten.

79.

Såsom kommissionen har upprepat vid domstolen, återspeglar en helhetstolkning av det omtvistade beslutet kommissionens ståndpunkt. När det gäller åtgärd nr 2, anges i den mening som direkt följer den som innehåller ordet ”tvivelaktigt” (doubtful) att kommissionen ”med andra ord” (”in other words”) anser att Larko fått en fördel motsvarande beloppet av det garanterade lånet, eftersom företaget inte skulle ha kunnat erhålla motsvarande garanti från marknaden utan den statliga garantin. Vad gäller åtgärd nr 6, hänvisas det i den mening som innehåller ordet ”tvivelaktigt” till samma resonemang som det för åtgärd nr 2.

80.

I övrigt och såsom tribunalen påpekade i punkt 193 i den överklagade domen, bör det framhållas att kommissionens bedömning av förekomsten av ett undantagsfall inte har motsagts av vare sig de grekiska myndigheterna eller Larko under det administrativa förfarandet.

81.

Av de ovan anförda skälen anser jag att det tydligt framgår att tribunalen varken har ersatt kommissionens motivering eller lagt bevisbördan på företaget vad gäller förekomsten av ett ”undantagsfall”. Tribunalens motivering av denna fråga är för övrigt inte motstridig. Det faktum att tribunalen påpekade att kommissionens motivering innehöll vissa bristfälliga och korta formuleringar står inte i strid med tribunalens slutsats att motiveringen inte vilade på en felaktig rättslig bedömning, oaktat att motiveringen innehöll dessa formuleringar.

82.

När det gäller artikel 296.2 FEUF, kan det konstateras att det omtvistade beslutet innehöll en utförlig motivering. ( 36 ) Angående tribunalens motivering i den överklagade domen kan det även konstateras att domen var utförligt motiverad, vilket för övrigt tydligt framgår av det stora antalet argument som Larko framfört om huruvida tribunalens motivering var välgrundad. Att tribunalen i själva sakfrågan kom till en annan slutsats än Larko innebär inte i sig att den överklagade domen är bristfälligt motiverad. ( 37 )

83.

Vad gäller den andra aspekten, har Larko i huvudsak framfört tre argument avseende den överklagade domen. ( 38 )

84.

Trots att det vid den tidpunkt då det omtvistade beslutet antogs var uppenbart att ingen av garantierna hade tagits i anspråk, bekräftade tribunalen kommissionens synsätt, varvid kommissionen, utan att vända sig till de grekiska myndigheterna, enbart hade konstaterat att den inte förfogade över uppgifter av vilka det framgick att garantierna hade tagits i anspråk. ( 39 ) Tribunalen åsidosatte således kommissionens skyldighet att vidta en snabb och opartisk granskning av handlingarna inom ramen för artikel 108.2 FEUF.

85.

I motsats till vad kommissionen anser, finner jag att detta argument kan prövas. Argumentet avser visserligen fastställandet av de faktiska omständigheterna, och det ankommer endast på tribunalen att fastställa dessa omständigheter. ( 40 ) Frågan huruvida tribunalen borde ha beaktat sådana uppgifter är däremot en rättsfråga.

86.

Med hänsyn härtill anser jag, i likhet med kommissionen, att företaget inte kan vinna framgång med detta argument.

87.

Frågan huruvida garantierna togs i anspråk och lånen återbetalades eller ej avser omständigheter som inträffade efter det att de omtvistade åtgärderna beviljades och kan därför inte beaktas, varken för att kvalificera de omtvistade åtgärderna som stöd eller för att beräkna storleken på det stödinslag som åtgärderna innehöll. Tribunalen gjorde en korrekt bedömning när den drog denna slutsats med hänvisning till relevant rättspraxis i punkterna 181 och 182 i den överklagade domen.

88.

För övrigt konstaterar jag att företagets bevisning om lånens återbetalning och om att garantierna inte togs i anspråk inte framfördes till kommissionen under det administrativa förfarandet. Härvidlag erinrar jag om att lagenligheten av ett av kommissionens beslut ska bedömas mot bakgrund av de upplysningar som kommissionen förfogade över när den antog beslutet. ( 41 )

89.

Larko anser vidare att den överklagade domen är bristfälligt motiverad såtillvida att tribunalen underlät att pröva företagets synpunkter dels på det omtvistade beslutets bindande verkan med avseende på det belopp som skulle återkrävas på grundval av domen Mediaset, ( 42 ) dels på det faktum att kommissionen själv medgav att beslutet innehöll felaktigheter i detta avseende.

90.

Härvidlag noterar jag att även om domstolens prövning av ett överklagande syftar till att bland annat undersöka om tribunalen på ett tillfredsställande sätt besvarade samtliga de argument som företaget anfört, kan tribunalens skyldighet att motivera sina beslut likväl inte tolkas så, att den är tvungen att i detalj bemöta varje argument som åberopats av en part, ( 43 ) såsom jag anser vara fallet i förevarande mål.

91.

Slutligen har Larko påpekat att den omständigheten att stödet fastställs till ett belopp som motsvarar det totala garanterade lånebeloppet trots att garantierna inte har tagits i anspråk leder till följder som strider mot domstolens praxis, enligt vilken kommissionens beslut om återkrav av statligt stöd syftar till att återställa den situation som förelåg före utbetalningen av stödet och i princip inte kan anses utgöra en påföljd som går utöver den fördel som faktiskt erhållits. ( 44 )

92.

Vad gäller denna fråga, noterar jag i fullständighetens intresse, utöver de argument som jag redan framfört i punkterna 87 och 88 i detta förslag till avgörande och som är tillräckliga för att Larko inte ska kunna vinna framgång med sitt argument, att företagets påstående att det ska återbetala stödet två gånger är felaktigt. Som kommissionen har anfört, har Larko blandat ihop två olika betalningsskyldigheter som åligger företag som erhållit stöd i form av statliga garantier. För det första ska det stödmottagande företaget återbetala till staten det stödbelopp som det har erhållit. För det andra måste företaget fortfarande återbetala till banken det lån som det har erhållit med hjälp av denna statliga garanti.

93.

Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.

94.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag, utan att pröva huruvida det finns fog för de övriga grunderna för överklagandet, att domstolen ska ogilla överklagandet såvitt avser den andra grundens första del och den fjärde grunden. Frågan om rättegångskostnader anstår.