1

Landeskammer für Land- und Forstwirtschaft in Steiermark (regional kammare för jord- och skogsbruk i Steiermark, Österrike), som är intervenient i detta mål, fick den 15 oktober 2007 meddelande från Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) om internationell registrering som designerar Europeiska unionen, under nummer 900100, av följande figurmärke:

2

De varor som det omtvistade varumärket avsåg omfattas av klass 29 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg, och motsvarar följande beskrivning: ”Pumpkärnsolja framställd i enlighet med de tekniska föreskrifter som återfinns i [kommissionens förordning (EG) nr 1263/96 av den 1 juli 1996 om komplettering av bilagan till förordning (EG) nr 1107/96 beträffande registrering av geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar enligt förfarandet i artikel 17 i förordning (EEG) nr 2081/92 (EGT L 163, 1996, s. 19)]”.

3

Gabriele Schmid, som är klagande i detta mål, gav den 18 oktober 2013 in en ansökan till EUIPO om upphävande av det omstridda varumärket på grund av att det inte använts, i enlighet med artikel 51.1 a i rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om EU-varumärken (EUT L 78, 2009, s. 1), i ändrad lydelse (nu artikel 58.1 a i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (EUT L 154, 2017, s. 1)). I sin ansökan angav Gabriele Schmid att det omstridda varumärket inte hade varit föremål för verkligt bruk i Europeiska unionen under en sammanhängande period av fem år för de varor som varumärket avsåg.

4

Intervenienten yrkade den 24 februari 2014 att ansökan om upphävande skulle avslås; intervenienten åberopade flera handlingar (bilagorna A.1–A.66 till intervenientens yttrande vid annulleringsenheten) till styrkande av att det omstridda varumärket varit föremål för verkligt bruk.

5

Den 8 juli 2015 beslutade EUIPO:s annulleringsenhet att häva registreringen av det omstridda varumärket, med verkan per den 18 oktober 2013. Enheten fann att åberopad bevisning inte styrkte i vilken utsträckning som det omstridda varumärket hade använts under den aktuella tidsperioden, det vill säga mellan den 18 oktober 2008 och den 17 oktober 2013. Ingivna fakturor avsåg enligt enheten endast reklamtjänster och utformningskostnader, vilket inte styrkte försäljning av varorna. Annulleringsenheten angav att datum saknades på några andra bilagor samt att det inte gick att känna igen det omstridda varumärket, varför det inte kunde anses styrkt att märket varit föremål för verkligt bruk på ett sätt som innebar bibehållna varumärkesrättigheter.

6

Intervenienten överklagade annulleringsenhetens beslut till EUIPO den 2 september 2015 med stöd av artiklarna 58–64 i förordning nr 207/2009 (nu artiklarna 66–71 i förordning 2017/1001). Som bilagor till sitt överklagande till EUIPO:s överklagandenämnd, ingav intervenienten flera handlingar till styrkande av i vilken utsträckning som det omstridda varumärket hade använts.

7

EUIPO:s fjärde överklagandenämnd upphävde annulleringsenhetens beslut genom beslut av den 7 december 2016 (nedan kallat det överklagade beslutet). Nämnden angav i huvudsak att det hade styrkts att det omstridda varumärket varit föremål för verkligt bruk.

8

Överklagandenämnden anförde därvid följande: Vid bedömningen av om det omstridda varumärket varit föremål för verkligt bruk enligt artikel 15.1 i förordning nr 207/2009 (nu artikel 18.1 i förordning 2017/1001) är det ovidkommande om beteckningen ”Steirisches Kürbiskernöl” skyddades som skyddad geografisk beteckning, i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1151/2012 av den 21 november 2012 om kvalitetsordningar för jordbruksprodukter och livsmedel (EUT L 343, 2012, s. 1). Dessutom var det vid bedömningen av verkligt bruk ovidkommande om denna beteckning var beskrivande eller generisk (punkterna 17–19 i det överklagade beslutet).

9

Vad därefter gällde bevisningen för verkligt bruk, anförde överklagandenämnden följande: Annulleringsenheten gjorde en riktig bevisbördebedömning vad avsåg varumärkesanvändning för bibehållande av varumärkesinnehavarens rättigheter; annulleringsenheten gjorde även rätt då den beaktade bevisning som åberopats både av intervenienten och av klaganden, med beaktande av den redogörelse som inkommit från klaganden och dennes företrädare (punkterna 21–23 i det överklagade beslutet). Vad sedan avsåg de omständigheter som var ostridiga mellan parterna, tillade överklagandenämnden att det inte fanns någon anledning för parterna att leda dessa i bevis eller för annulleringsenheten att göra en prövning därav (punkterna 25 och 26 i det överklagade beslutet).

10

Vid prövningen av huruvida det omstridda varumärket varit föremål för bruk i den mening som avses i artikel 15.1 i förordning nr 207/2009, konstaterade överklagandenämnden följande. Tvisten avsåg inte var, när och i vilken omfattning som det omstridda varumärket hade använts, varför det saknades anledning för annulleringsenheten att pröva detta; annulleringsenheten hade endast att utreda om varumärket hade använts i sin registrerade form och om det hade använts såsom varumärke (punkt 26 i det överklagade beslutet).

11

Vad för det första gäller den form i vilken det omstridda varumärket hade använts, fann överklagandenämnden att den registrerade formen inte var densamma som den form som använts. Nämnden betonade att märket i den form som hade använts längst ner till höger hade försetts med Europeiska unionens emblem, vilket hänvisade till att de aktuella varorna skyddades av skyddad geografisk beteckning och på unionsnivå (punkterna 36 och 37 i det överklagade beslutet). Överklagandenämnden angav även att en sådan beteckning var obligatorisk för de skyddade varorna och att tecknet även kunde ha placerats självständigt i förhållande till det omstridda varumärket; beteckningen kunde därför inte anses ha någon inverkan på det omstridda varumärkets särskiljande beståndsdelar (punkterna 38 och 39 i det överklagade beslutet).

12

Vad för det andra gäller märkets användning såsom varumärke, fann överklagandenämnden att detta verkligen hade varit fallet (punkt 41 i det överklagade beslutet). Nämnden gjorde i denna del följande bedömning: Det saknade relevans att det omstridda varumärket hade använts kombinerat tillsammans med märken som ägs av pumpkärnsoljeproducenter. Etiketten hade placerats annorlunda för varje tillverkare och det var tillåtet med flera etiketter (punkt 41 i det överklagade beslutet). I punkt 42 i det överklagade beslutet angav nämnden att syftet med artikel 15 och artikel 51.1 a i förordning nr 207/2009 var att ge varumärkesinnehavaren incitament till att verkligen använda sitt varumärke, och att inte ifrågasätta giltigheten av en registrering. Enligt artikel 15 i förordning nr 207/2009 krävs det emellertid inte att varumärkesinnehavaren måste vara den som rent faktiskt tillverkat produkten; varumärkets funktion är nämligen att garantera att de aktuella varorna tillverkats under tillsyn av ett enda företag (punkt 42 i det överklagade beslutet). Det var slutligen ovidkommande vilken roll som varumärkesinnehavaren – i sin egenskap av offentligrättsligt subjekt – hade vid saluföring av pumpkärnsolja och hur effektiva varumärkesinnehavarens kontroller var, då det inte rörde sig om ett kollektivmärke (punkt 42 i det överklagade beslutet).

13

Således ogillade överklagandenämnden klagandens ansökan om upphävande av det omstridda varumärket i dess helhet, samt förpliktade klaganden att ersätta kostnaderna för förfarandet.

14

Klaganden har yrkat att tribunalen ska

15

Vid förhandlingen yrkade klaganden att det tredje yrkandet skulle justeras på så sätt att tribunalen ska förplikta EUIPO att ersätta klagandens kostnader, inklusive de kostnader som förorsakats under förfarandet vid EUIPO.

16

EUIPO har yrkat att tribunalen ska

17

Vid förhandlingen bestred EUIPO att klaganden skulle få justera sitt tredje yrkande.

18

Intervenienten har yrkat att tribunalen ska

19

Mot bakgrund av att domstolen meddelat dom den 8 juni 2017 i målet W. F. Gözze Frottierweberei och Gözze (C‑689/15, EU:C:2017:434), beslutade tribunalen den 9 juni 2017 att ogilla EUIPO:s yrkande om vilandeförklaring.

20

Klaganden och intervenienten har vid förhandlingen åberopat bevisning som inte åberopats vid EUIPO och som åberopats vid tribunalen för första gången. Klaganden har åberopat en kopia på en dom meddelad av Oberlandesgericht Wien (regionöverdomstol i Wien, Österrike) den 25 augusti 2017 i ett mål mellan samma parter som i detta mål. Intervenienten har åberopat ett dokument som återger en webbplats tillhörande Steirisches Kürbiskernöl ggA.

21

Tribunalen konstaterar emellertid att dessa handlingar innehåller nya omständigheter – såsom angetts ovan i punkt 20 – och att de åberopats för sent, och det saknas därvid anledning att pröva bevismedlens bevisvärde.

22

Det följer nämligen av artikel 85.1 i tribunalens rättegångsregler att bevis eller bevisuppgift ska inges i samband med den första skriftväxlingen. Enligt artikel 85.3 i rättegångsreglerna får parterna undantagsvis ge in bevis eller inkomma med bevisuppgift innan den muntliga delen av förfarandet har avslutats eller innan tribunalen har beslutat att avgöra målet utan att inleda den muntliga delen av förfarandet, under förutsättning att de anger godtagbara skäl till att detta inte har gjorts tidigare.

23

Ingivandet av nämnda bevisning i samband med förhandlingen har skett för sent i den mening som avses i dessa bestämmelser. Klaganden och intervenienten har inte motiverat varför denna bevisning åberopats för sent. Tribunalen avvisar därför denna bevisning såsom otillåten bevisning, enligt artikel 85.1 och 85.3 i rättegångsreglerna. Detta gäller i än högre grad då bevisningen inte ingick i processmaterialet vid överklagandenämnden, och då tribunalens uppgift inte är att pröva de faktiska omständigheterna på nytt mot bakgrund av bevisning som för första gången åberopas vid tribunalen (se dom av den 22 juni 2017, Biogena Naturprodukte/EUIPO (ZUM wohl), T‑236/16, EU:T:2017:416, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

24

I sitt första yrkande har klaganden i första hand yrkat att tribunalen ska ändra det överklagade beslutet samt häva registreringen av det omstridda varumärket. I sitt andra yrkande har klaganden i andra hand yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara det överklagade beslutet.

25

Vad gäller ändringsyrkandet framgår det av fast rättspraxis att tribunalen i princip endast har behörighet att ändra beslut i fall där den, efter att ha kontrollerat överklagandenämndens bedömning, på grundval av fastlagda rättsliga och faktiska omständigheter kan fastställa vilket beslut som överklagandenämnden var skyldig att fatta (dom av den 5 juli 2011, Edwin/EUIPO, C‑263/09 P, EU:C:2011:452, punkt 72).

26

Tribunalen ska därför pröva överklagandenämndens bedömning; detta innebär i ett första skede att tribunalen kommer att analysera de grunder som klaganden åberopat till stöd för att det överklagade beslutet ska ogiltigförklaras, och i ett andra skede kommer tribunalen att pröva yrkandet om att det överklagade beslutet ska ändras.

27

Klaganden har åberopat en grund avseende åsidosättande av artiklarna 15.1, 51.1 a och 55.1 i förordning nr 207/2009 (nu artikel 62.1 i förordning 2017/1001).

28

Klaganden har gjort gällande följande: i) det omstridda varumärket har inte använts som ursprungsbeteckning, det vill säga som ett varumärke som garanterar konsumenten eller slutanvändaren en produkts ursprung och som gör det möjligt att särskilja de varor som omfattas av det omstridda varumärket från varor som omfattas av samma varumärke men som kommer från ett annat företag; ii) överklagandenämnden underlät att pröva hur konsumenterna uppfattar kännetecknet; iii) det omstridda varumärket har endast använts såsom en kvalitetsupplysning och såsom generiskt tecken; iv) omsättningskretsen vilseleds genom användningen av det omstridda varumärket.

29

Klaganden har särskilt gjort gällande följande: Det är inom ramen för en rättslig bedömning av verkligt bruk av varumärket som man ska pröva om omsättningskretsen uppfattar det omstridda varumärket såsom en ursprungsbeteckning som gör det möjligt att särskilja de varor som omfattas av det omstridda varumärket från varor som omfattas av samma varumärke men som kommer från ett annat företag. I det nu aktuella ärendet underlät överklagandenämnden emellertid att i tillräcklig utsträckning pröva denna fråga; överklagandenämnden nämnde i knappa ordalag frågan om bruk såsom varumärke endast i två punkter i det överklagade beslutet (det vill säga i punkterna 41 och 42) då nämnden slog fast att det på pumpkärnsoljeflaskor anbringade kännetecknet hade varit föremål för särskiljande användning.

30

Klaganden har dessutom gjort gällande att överklagandenämnden gjorde fel då den fann att det var tillräckligt att varorna utvecklats under ett företags tillsyn för att tecknet ska anses ha använts såsom varumärke. Överklagandenämnden underlät att pröva hur konsumenterna uppfattat det omstridda varumärket. Genomsnittskonsumenten uppfattar inte kännetecknet såsom ett varumärke, utan som en ren kvalitetsupplysning och som ett generiskt tecken, som omfattas av förordning nr 1263/96.

31

Klaganden har vidare anfört följande: Överklagandenämnden underlät att pröva om konsumenterna uppfattar kännetecknet såsom ett varumärke som betecknar ursprung, och om de kan särskilja tecknet från varor tillverkade av andra producenter som vid sin tillverkning iakttar kraven i förordning nr 1263/96 och som även de har rätt att beteckna sina varor med ”Steirisches Kürbiskernöl ggA” (pumpkärnsolja från Steiermark – skyddad geografisk beteckning).

32

I sitt överklagande har klaganden anfört att det framgår av generaladvokat Wathelets förslag till avgörande i målet W. F. Gözze Frottierweberei och Gözze (C‑689/15, EU:C:2016:916) att en kvalitetsmärkning nödvändigtvis måste motsvara varumärkets ursprungsangivelsefunktion för att varumärkesinnehavaren ska kunna göra gällande sin ensamrätt enligt artikel 9 i förordning nr 207/2009 (nu artikel 9 i förordning 2017/1001). Då ett individuellt varumärke används såsom kvalitetsbeteckning, kan denna användning ge ensamrätt endast om kvalitetsbeteckningen utgör inte enbart en kvalitetsangivelse utan även och på samma gång en ursprungsangivelse (se, för ett liknande resonemang, generaladvokat Wathelets förslag till avgörande i målet W. F. Gözze Frottierweberei och Gözze, C‑689/15, EU:C:2016:916, punkterna 46 och 47). Vid förhandlingen uppgav klaganden – som beretts tillfälle att yttra sig om relevansen av domen av den 8 juni 2017, W. F. Gözze Frottierweberei och Gözze (C‑689/15, EU:C:2017:434), meddelad under den skriftliga delen av förfarandet i förevarande mål – att den domen är tillämplig i förevarande mål.

33

Klaganden anser att överklagandenämnden underlät att pröva om det aktuella varumärket faktiskt använts på ett sätt som motsvarar den grundläggande ursprungsangivelsefunktionen. Det aktuella varumärket är nämligen inte kopplat till en ursprungsangivelse, utan endast till en kvalitetsangivelse för varan, som garanterar att varans beskaffenhet och kvalitet uppfyller de krav som uppställs i unionsrätten och uppfattas som sådan av omsättningskretsen.

34

EUIPO och intervenienten har bestritt klagandens argument.

35

EUIPO har anfört följande: I och med att det omstridda varumärket har registrerats, finns det en presumtion för att det i rättsligt hänseende är giltigt. Denna presumtion kan kullkastas – enligt artikel 52.1 a i förordning nr 207/2009 (nu artikel 59.1 a i förordning 2017/1001) – endast genom ett ogiltighetsförfarande. Genom det upphävandeförfarande som inletts i förefarande fall är det inte fråga om att pröva den rättsliga giltigheten av ett registrerat varumärke. I förefarande fall borde det omstridda varumärket således tillerkännas en viss grad av särskiljningsförmåga vid prövningen av användningens beskaffenhet.

36

Att det omstridda varumärket använts såsom det registrerats för att beteckna de varor som varumärket avser, ger – enligt EUIPO – i princip vid handen att det använts såsom varumärke. Man ska nämligen göra en åtskillnad mellan, å ena sidan, upphävandeförfarandet där det görs en prövning av om ett registrerat varumärke har använts och, å andra sidan, ogiltighetsförfarandet där det görs en omprövning av särskiljningsförmågan (eventuellt sådan särskiljningsförmåga som förvärvats till följd av användning) och ett varumärkes registrerbarhet.

37

EUIPO anser för det första att individuella varumärken – utöver deras grundläggande ursprungsangivelsefunktion – även kan ha en kvalitetsfunktion. När det gäller skyddade geografiska beteckningar är deras grundläggande funktion närmare bestämt att ange det geografiska ursprunget och de kvalitetsegenskaper som ursprunget medför med avseende på produkter från olika producenter vilka i förhållande till varandra inte har några ekonomiska band. En sådan beteckning gör det inte i större utsträckning möjligt för den som konsumerar en vara som försetts med ett certifierat märke att särskilja de varor som försetts med märket från de varor som kommer från andra producenter. När ett individuellt varumärke exklusivt används såsom en skyddad geografisk beteckning, innebär detta följaktligen inte att detta individuella varumärke använts såsom varumärke.

38

EUIPO anser för det andra att bedömningen av om ett individuellt varumärke faktiskt har använts på den relevanta marknaden ska göras utifrån hur omsättningskretsen uppfattar de aktuella varorna, varvid samtliga omständigheter i det konkreta fallet ska beaktas. Man ska i detta avseende beakta kännetecknets utformning och hur varan presenteras, och om varan även försetts med andra kännetecken. EUIPO har vid förhandlingen tillagt att det omstridda varumärket har en dominerande ställning på varorna. Hur omsättningskretsen uppfattar varumärket avgörs även av hur många företag som får använda det och hur varumärket har marknadsförts. Det är således av de skäl som anges i punkt 41 i det överklagade beslutet som det är fråga om användning såsom varumärke.

39

Vid förhandlingen har EUIPO dessutom anfört att domen av den 8 juni 2017, W. F. Gözze Frottierweberei och Gözze (C‑689/15, EU:C:2017:434) innebär att det avgörande kriteriet vid bedömningen av om ett varumärke använts såsom individuellt varumärke är om varumärket garanterar att varorna kommer från ett enda företag, även om märket även kan ha andra funktioner.

40

Intervenienten har inledningsvis anfört att det vore inkonsekvent att slå fast att varumärket inte använts på ett särskiljande sätt, då det inte är varumärkets reella användning för de berörda varorna som är i fråga. Det har i förevarande mål styrkts att varumärket varit föremål för verkligt bruk, såväl genom den bevisning som intervenienten åberopat som genom den bevisning som åberopats av tredje man, det vill säga av föreningen Gemeinschaft Steirisches Kürbiskernöl.

41

Intervenienten har gjort gällande att det omstridda varumärket både är ett varumärke och en kvalitetsbeteckning. Även producentföreningar får ansöka om att deras varumärke ska registreras. Detta varumärke anses emellertid vara en uppgift om varans kvalitet som visar att producenten iakttagit tillämpliga specifikationer vid tillverkningen.

42

Tribunalen gör följande bedömning. Vad beträffar artikel 15.1 i förordning nr 207/2009 följer det av fast rättspraxis att kravet på ”verkligt bruk” enligt den bestämmelsen är uppfyllt när ett varumärke används i enlighet med dess grundläggande funktion, som är att garantera ursprungsidentiteten hos de varor eller tjänster för vilka det har registrerats i syfte att skapa eller bibehålla avsättningsmöjligheter för dessa varor och tjänster. Detta krav är inte uppfyllt när varumärket används på ett fiktivt sätt som enbart har till syfte att bibehålla de rättigheter som varumärket ger (dom av den 11 mars 2003, Ansul, C‑40/01, EU:C:2003:145, punkt 43; se även dom av den 8 juni 2017, W. F. Gözze Frottierweberei och Gözze, C‑689/15, EU:C:2017:434, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

43

Den omständigheten att ett varumärke används i syfte att skapa eller bibehålla avsättningsmöjligheter för de varor eller tjänster för vilka det har registrerats och inte endast i syfte att de rättigheter som varumärket ger ska bestå, räcker emellertid inte för att det ska kunna konstateras att det föreligger ”verkligt bruk” i den mening som avses i artikel 15.1 i förordning nr 207/2009. Det är även nödvändigt att varumärket används i enlighet med varumärkets grundläggande funktion (dom av den 8 juni 2017, W. F. Gözze Frottierweberei och Gözze, C‑689/15, EU:C:2017:434, punkterna 39 och 40).

44

Vad beträffar individuella varumärken är varumärkets grundläggande funktion att, i fråga om en vara eller tjänst som kännetecknas av varumärket, garantera konsumenten eller slutanvändaren varans eller tjänstens ursprung, så att det är möjligt att utan risk för förväxling särskilja denna vara eller tjänst från andra med ett annat ursprung. För att varumärket ska kunna vara ett väsentligt inslag i det system med sund konkurrens som fördraget syftar till att införa och upprätthålla, måste varumärket nämligen utgöra en garanti för att alla varor eller tjänster som varumärket avser har framställts eller tillhandahållits under kontroll av ett enda företag som ansvarar för deras kvalitet (se dom av den 8 juni 2017, W. F. Gözze Frottierweberei och Gözze, C‑689/15, EU:C:2017:434, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

45

Kravet, som följer av tillämpningen av artikel 15.1 i förordning nr 207/2009, på att användningen ska vara förenlig med varumärkets grundläggande ursprungsangivelsefunktion innebär att även om ett varumärke därutöver har andra funktioner, såsom att garantera varornas eller tjänsternas kvalitet eller kommunikations-, investerings- och reklamfunktioner, ska varumärket emellertid bli föremål för de sanktioner som bestäms i den förordningen om varumärket inte inom en period av fem år i följd har använts på ett sätt som är förenligt med dess grundläggande funktion. I ett sådant fall ska de rättigheter som tillkommer varumärkesinnehavaren, i enlighet med artikel 51.1 a i förordning nr 207/2009, förklaras upphävda om det inte finns skälig grund för att varumärket inte använts på ett sätt som är förenligt med dess grundläggande funktion (se dom av den 8 juni 2017, W. F. Gözze Frottierweberei och Gözze, C‑689/15, EU:C:2017:434, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

46

Det är mot bakgrund av ovannämnda principer som tribunalen ska pröva om en skyddad geografisk beteckning – som registrerats som ett individuellt figurmärke – kan anses ha använts i enlighet med varumärkets grundläggande funktion.

47

Vad gäller skyddade geografiska beteckningar, som den här aktuella, anges det i artikel 5.2 i förordning nr 1151/2012 att en geografisk beteckning är ett namn som identifierar en produkt

48

När användningen av ett individuellt varumärke inte – även om det anger det geografiska ursprunget och den kvalitet som kan tillskrivas detta geografiska ursprung beträffande varor från olika producenter – garanterar konsumenten att varorna eller tjänsterna härrör från ett visst företag som utövar kontroll över tillverkningen eller tillhandahållandet av desamma och som följaktligen kan anses ansvara för varornas eller tjänsternas kvalitet, så är denna användning inte förenlig med varumärkets ursprungsangivelsefunktion (se, analogt, dom av den 8 juni 2017, W. F. Gözze Frottierweberei och Gözze, C‑689/15, EU:C:2017:434, punkt 45).

49

Ett individuellt varumärke kan nämligen inte anses användas på ett sätt som är förenligt med dess grundläggande funktion, när anbringandet av varumärket på varor endast anger det geografiska ursprunget och den kvalitet som kan tillskrivas detta geografiska ursprung beträffande de aktuella varorna, och inte har till syfte att dessutom garantera att varorna härrör från ett visst företag som utövar kontroll över varornas tillverkning och som kan anses ansvara för deras kvalitet (se, analogt, dom av den 8 juni 2017, W. F. Gözze Frottierweberei och Gözze, C‑689/15, EU:C:2017:434, punkt 46).

50

Det framgår av handlingarna i målet att intervenienten, tillika innehavare av det omstridda varumärket, är en offentligrättslig sammanslutning. Intervenienten ingick ett licensavtal med föreningen Gemeinschaft Steirisches Kürbiskernöl. Av kontraktet framgår att denna förening, i sin ställning som exklusiv licensinnehavare, ger sitt samtycke till att föreningens medlemmar använder det omstridda varumärket. Det är endast de medlemmar som är bundna av ett ”kontrollkontrakt” som får använda det omstridda varumärket. Enligt 2 § i stadgarna för Gemeinschaft Steirisches Kürbiskernöl är föreningens verksamhetsföremål bland annat att ”tillvarata medlemmarnas intressen i fråga om det skydd för ursprungsbeteckningar som Europeiska kommissionen säkerställer i fråga om pumpkärnsolja från Steiermark, … samt att bistå medlemmarna vid saluföring av pumpkärnsolja från Steiermark med marknadsföring och motsvarande PR-verksamhet”.

51

Detta innebär att föreningen – såsom även intervenienten uppgett vid förhandlingen – utövar kontroll över det sätt på vilket föreningens medlemmar har tillverkat sina varor. Föreningen har emellertid en extern roll vid tillverkningen av medlemmarnas varor, och den är inte heller ansvarig för dessa varor (se, analogt, dom av den 8 juni 2017, W. F. Gözze Frottierweberei och Gözze, C‑689/15, EU:C:2017:434, punkt 48). Intervenienten, som ingått ett licensavtal med föreningen, har således själv en extern roll i tillverkningen av dessa varor och är inte ansvarig för dessa.

52

Härvidlag ska varumärkets grundläggande funktion emellertid inte sammanblandas med de övriga funktioner som tribunalen erinrat om i punkt 45 ovan och som varumärket i förekommande fall kan fylla, såsom funktionen att garantera varornas eller tjänsternas kvalitet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juni 2017, W. F. Gözze Frottierweberei och Gözze, C‑689/15, EU:C:2017:434, punkt 44) eller att ange deras geografiska ursprung. Såsom gjorts gällande av klaganden, och såsom även bekräftats av EUIPO vid förhandlingen, och såsom även tribunalen angett i punkterna 44, 48 och 49 ovan, uppfyller ett individuellt varumärke nämligen sin ursprungsangivelsefunktion när märket används på ett sätt som garanterar konsumenterna att de aktuella varorna härrör från ett visst företag som utövar kontroll över varornas tillverkning och som kan anses ansvara för deras kvalitet. I förevarande fall har det omstridda varumärket inte använts i enlighet med denna ursprungsangivelsefunktion.

53

Det är visserligen så – såsom intervenienten och dennes sakkunnige gjort gällande under förhandlingen – att föreningen Gemeinschaft Steirisches Kürbiskernöl utför kontroller av tillverkningen av pumpkärnsolja; detta för att säkerställa att den aktuella produkten tillverkats enligt angivna specifikationer och att kontrollåtgärder av att dessa specifikationer iakttas vidtas av ett organ som fått i uppdrag av staten att göra detta. Vid förhandlingen betonade intervenienten att föreningen – till skillnad från vad som var fallet i det mål som avgjordes genom domen av den 8 juni 2017, W. F. Gözze Frottierweberei och Gözze (C‑689/15, EU:C:2017:434) – utövar fullständig kontroll över tillverkningsprocessen och samtliga produktionsled, vilket skiljer detta mål från målet W. F. Gözze Frottierweberei och Gözze (C‑689/15, EU:C:2017:434); i sistnämnda mål var det nämligen fråga om en förening som enbart kontrollerade råvaran, det vill säga bomullsfibrer. Dylika omständigheter föranleder emellertid inte tribunalen att göra någon annan bedömning än den som gjorts i punkterna 51 och 52 ovan, då dessa innebär att det omstridda varumärket kan uppfylla funktionen att kontrollera varukvaliteten under tillverkningsprocesen men inte funktionen att ange producentens identitet.

54

Frågan om det är en offentligrättslig eller privaträttslig person som använder varumärket saknar relevans vid bedömningen av om det omstridda varumärket varit föremål för verkligt bruk i den mening som avses i artikel 15.1 i förordning nr 207/2009 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 december 2008, Verein Radetzky-Orden, C‑442/07, EU:C:2008:696, punkterna 17 och 24). Vidare är det både varumärkesinnehavaren och en tredje man som fått tillstånd att använda märket vilka kan anses ha gjort verkligt bruk av varumärket (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 mars 2003, Ansul, C‑40/01, EU:C:2003:145, punkt 37). Såsom angetts i punkt 44 ovan måste användningen av det omstridda individuella varumärket emellertid utgöra en garanti för att alla varor eller tjänster som varumärket avser har framställts eller tillhandahållits under kontroll av ett enda företag som ansvarar för deras kvalitet; detta är inte fallet i förevarande mål.

55

Överklagandenämnden gjorde således en felaktig rättstillämpning då den i punkt 42 i det överklagade beslutet slog fast dels att artikel 15.1 i förordning nr 207/2009 inte kräver att slutkunden utifrån kännetecknets användning kan identifiera producenten, dels att det räcker att varumärkesinnehavaren utövar kontroll för att försäkra sig om att alla de varor som försetts med det omstridda varumärket har tillverkats under kontroll av ett enda företag.

56

Det framgår av återgivningarna av pumpkärnsoljeflaskorna och av det reklammaterial som bilagts intervenientens inlaga till annulleringsenheten (bilagorna A.1–A.66), liksom av de förklaringar som lämnats vid förhandlingen vid tribunalen, att det omstridda varumärket i sig inte hänvisar till en viss producent eller till varumärkesinnehavaren, utan endast anger det geografiska ursprunget för och kvaliteten på den aktuella varan. Tribunalen finner därför att det utifrån användningen av det omstridda varumärket inte är möjligt att särskilja ett företags varor som omfattas av varumärket från de varor som försetts med samma varumärke men som kommer från andra företag.

57

Den omständigheten att medlemmarna i föreningen Gemeinschaft Steirisches Kürbiskernöl måste förse sina pumpkärnsoljeflaskor med uppgift om kontrollnummer, föranleder inte tribunalen att göra någon annan bedömning än den som gjorts ovan. Vid förhandlingen förklarade intervenienten i detalj det system med kontrollnummer som gör det möjligt för konsumenten att på föreningens webbplats ta reda på detaljer om varan, såsom kommersiellt ursprung, skördedag och flaskstorlek. Med hänvisning till domen av den 22 september 2011, Interflora och Interflora British Unit (C‑323/09, EU:C:2011:604), anser intervenienten att en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument kan förstå att det omstridda varumärket endast används av föreningens medlemmar.

58

Bevisningen i denna del har emellertid avvisats (se punkt 23 ovan). Därutöver finner tribunalen att det saknas anledning att göra någon annan bedömning än att användningen av det omstridda varumärket inte utgör någon garanti för att de varor som varumärket avser härrör från ett visst företag som utövar kontroll över varornas tillverkning och som kan anses ansvara för deras kvalitet. Den etikett som uppvisats under förhandlingen och som anbringats på flaskhalsen återfinns på flaskan tillsammans med namnet på producenten, vilket tydligt anges på flaskans största del.

59

Mot denna bakgrund finner tribunalen att klaganden ska vinna framgång med argumentet att överklagandenämnden åsidosatt artikel 15.1 i förordning nr 207/2009.

60

I och med att tribunalen bifaller överklagandet såvitt avser klagandens enda grund, ska det överklagade beslutet ogiltigförklaras.

61

Klaganden har yrkat att tribunalen ska ändra det överklagade beslutet och häva registreringen av det omstridda varumärket. Tribunalen förstår detta yrkande som så, att klaganden yrkar att tribunalen ska anta det beslut som EUIPO – enligt klaganden – borde ha antagit, det vill säga förklara att villkoren för att häva registreringen av det sökta varumärket var uppfyllda. Klaganden har därmed yrkat att det överklagade beslutet ska ändras på sätt som föreskrivs i artikel 65.3 i förordning nr 207/2009 (nu artikel 72.3 i förordning 2017/1001).

62

Det ska erinras om att tribunalens behörighet, enligt artikel 65.3 i förordning nr 207/2009, att ändra överklagandenämndens beslut inte innebär att tribunalen får göra bedömningar i frågor där överklagandenämnden ännu inte uttalat sig. Såsom angetts i punkt 25 ovan ska tribunalens behörighet att ändra beslut således i princip endast avse de fall där tribunalen – efter att ha prövat överklagandenämndens bedömning – på grundval av fastlagda rättsliga och faktiska omständigheter kan fastställa vilket beslut som överklagandenämnden var skyldig att fatta (dom av den 5 juli 2011, Edwin/harmoniseringskontoret, C‑263/09 P, EU:C:2011:452, punkt 72).

63

Det står klart att villkoren för att tribunalen ska kunna utöva sin behörighet att ändra överklagandenämndens beslut inte är uppfyllda i förevarande fall.

64

Klaganden har i sitt överklagande angett varför den anser att de av intervenienten vid EUIPO åberopade bilagorna A.1–A.74 inte styrker att det omstridda varumärket varit föremål för verkligt bruk. Det förefaller som om intervenienten yrkar att tribunalen – för att ogilla överklagandet – ska beakta såväl bilagorna A.1–A.66 som åberopats vid annulleringsenheten som bilagorna A.67‑A.74 som intervenienten åberopat vid överklagandenämnden till styrkande av att det omstridda varumärket varit föremål för verkligt bruk.

65

Det framgår emellertid av punkt 15 i det överklagade beslutet att överklagandenämnden – för att komma fram till att det omstridda varumärket varit föremål för verkligt bruk – endast lade de bilagor som åberopats vid annulleringsenheten (det vill säga bilagorna A.1–A.66) till grund för sin bedömning. Däremot framgår det av punkt 16 i det överklagade beslutet att överklagandenämnden inte fann det vara nödvändigt att pröva de ytterligare dokument som intervenienten åberopat såsom bilagorna A.67–A.74.

66

Det kan emellertid inte uteslutas att bilagorna A.67–A.74 – förutsatt att överklagandenämnden kommer fram till att dessa bilagor kan tillåtas som bevisning – kan visa sig ha relevans vid prövningen av om det omstridda varumärket varit föremål för verkligt bruk. I och med att överklagandenämnden inte prövade all den bevisning som åberopats under det administrativa förfarandet, ankommer det inte på tribunalen att pröva dessa bevis för första gången och därmed bifalla yrkandet om ändring av det överklagade beslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juli 2011, Edwin/harmoniseringskontoret, C‑263/09 P, EU:C:2011:452, punkt 72).

67

Mot denna bakgrund ska klagandens ändringsyrkande ogillas.

68

Enligt artikel 134.1 i tribunalens rättegångsregler ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

69

Klaganden har i sitt överklagande yrkat att intervenienten ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Vid förhandlingen har klaganden yrkat att tribunalen ska förplikta EUIPO – och inte intervenienten – att ersätta rättegångskostnaderna. EUIPO har bestritt detta yrkande.

70

Det framgår av fast rättspraxis att den omständigheten att den part som har vunnit ett mål först vid förhandlingen har framställt sitt yrkande om att EUIPO ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna inte utgör hinder mot att detta yrkande bifalls (se dom av den12 september 2007, Consorzio per la tutela del formaggio Grana Padano/harmoniseringskontoret – Biraghi (GRANA BIRAGHI), T‑291/03, EU:T:2007:255, punkt 92 och där angiven rättspraxis, och dom av den 7 maj 2015, Cosmowell/harmoniseringskontoret – Haw Par (GELENKGOLD), T‑599/13, EU:T:2015:262, punkt 86 och där angiven rättspraxis).

71

Klaganden har vid förhandlingen yrkat att EUIPO ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom EUIPO i huvudsak har tappat målet, ska klagandens yrkande bifallas. Med tillämpning av artikel 138.3 i rättegångsreglerna ska intervenienten bära sina rättegångskostnader.

72

Vid förhandlingen har klaganden dessutom yrkat att EUIPO ska förpliktas att ersätta de kostnader som uppkommit för klaganden i förfarandet vid EUIPO.

73

Tribunalen konstaterar i detta avseende att det är överklagandenämnden som mot bakgrund av denna dom har att fatta beslut om kostnaderna för förfarandet vid EUIPO (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 2012, Consorzio vino Chianti Classico/harmoniseringskontoret – FFR (F.F.R.), T‑143/11, ej publicerad, EU:T:2012:645, punkt 74 och där angiven rättspraxis).

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (nionde avdelningen)

följande: