1

Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet (EUT L 204, 2006, s. 23), och av artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2

Respektive begäran har framställts i mål mellan flera arbetstagare som anställts som dansare och Fondazione Teatro dell’Opera di Roma (nedan kallad stiftelsen) angående uppsägningen av dem på grund av att de uppnått den högsta åldern för att få vara kvar i aktiv tjänst.

3

I artikel 1 i direktiv 2006/54, med rubriken ”Syfte”, föreskrivs följande:

”Syftet med detta direktiv är att säkerställa att principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet genomförs.

Därför innehåller det bestämmelser för att genomföra principen om likabehandling i fråga om följande:

Det innehåller också bestämmelser om fastställande av lämpliga förfaranden för att garantera att detta genomförande blir effektivare.”

4

Artikel 2 i detta direktiv, med rubriken ”Definitioner”, har följande lydelse:

”1.   I detta direktiv avses med

…”

5

I artikel 3 i direktiv 2006/54, med rubriken ”Positiv särbehandling”, föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna får behålla eller besluta om åtgärder inom ramen för artikel 141.4 i fördraget för att i praktiken säkerställa full jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet.”

6

Artikel 14.1 c i direktiv 2006/54 har följande lydelse:

”Det får inte förekomma någon direkt eller indirekt könsdiskriminering i den offentliga eller privata sektorn, inbegripet offentliga organ i fråga om följande:

…

7

Enligt italiensk rätt kan en arbetstagare som uppnått pensionsåldern sägas upp ad nutum av sin arbetsgivare, det vill säga utan att arbetsgivaren behöver lämna någon motivering i detta hänseende.

8

Den hänskjutande domstolen har angett att pensionsåldern för arbetstagare som är anställda som dansare inom underhållningsbranschen är 47 år för kvinnor och 52 år för män. Den hänskjutande domstolen har angett att dessa åldersgränser ändrades för arbetstagare av båda könen genom artikel 3.7 i lagdekret nr 64 av den 30 april 2010, omvandlad till lag nr 100 av den 29 juni 2010, i den lydelse som var gällande vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet, i vilken en gemensam högsta åldersgräns för att få vara kvar i aktiv tjänst fastställdes till 45 år.

9

Genom denna bestämmelse infördes även en valmöjlighet för arbetstagarna under en övergångsperiod, vilken var tillämplig under en period på två år från och med den dag då bestämmelsen trädde i kraft. Enligt denna övergångsbestämmelse kunde de stanna kvar i aktiv tjänst även efter det att de uppnått denna gemensamma åldersgräns. Dessa tillsvidareanställda arbetstagare som uppnått eller passerat den nya pensionsåldern kunde fortsätta att utöva sin yrkesverksamhet till dess att de uppnått den pensionsålder som gällde tidigare, det vill säga 47 år för kvinnor och 52 år för män, om de utnyttjade denna valmöjlighet, för ett år i taget, inom två månader från det att nämnda bestämmelse trädde i kraft eller minst tre månader innan pensionsrätten inträdde.

10

Det ska inledningsvis preciseras att arbetstagare som är anställda som dansare ställs mot stiftelsen, deras arbetsgivare, i de nationella målen. Det följer emellertid av begäran om förhandsavgörande och har även bekräftats av den hänskjutande domstolen efter det att domstolen begärt ett förtydligande, att situationen för de manliga arbetstagarna inte berörs av de frågor som ställts i respektive begäran om förhandsavgörande. I förevarande fall ska således endast de kvinnliga arbetstagarnas situation behandlas.

11

Dessa var anställda av stiftelsen fram till den 31 mars 2014, då de sades upp med motiveringen att de uppnått pensionsåldern. Uppsägningen av anställningsavtalen grundas på artikel 3.7 i lagdekret nr 64/2010.

12

De väckte talan vid Tribunale di Roma (domstolen i Rom, Italien) och yrkade att uppsägningen av dem skulle ogiltigförklaras, att de skulle få återinträda i tjänst och att deras arbetsgivare skulle förpliktas att betala skadestånd för den skada de lidit. De gjorde gällande att uppsägningen av dem var olaglig, eftersom de hade utnyttjat den valmöjlighet de hade enligt artikel 3.7 i lagdekret nr 64/2010 att fortsätta sin yrkesutövning. Detta val hade upprepats årligen åtminstone tre månader innan de uppnått den lagliga åldersgränsen för att få vara kvar i aktiv tjänst.

13

Tribunale di Roma (domstolen i Rom) biföll respektive talan.

14

Stiftelsen överklagade till Corte d’appello di Roma (Appellationsdomstolen i Rom, Italien), vilken ogillade de yrkanden som framställts av de berörda arbetstagarna i de nationella målen. Enligt denna domstol stred artikel 3.7 i lagdekret nr 64/2010 inte mot unionsrätten. Samtidigt som bestämmelsen innebar att pensionsåldern sänktes till 45 år gav den nämligen även personal som uppnått denna ålder innan bestämmelsen trädde i kraft eller under perioden mellan den 1 juli 2010 och den 1 juli 2012 rätt att tillämpa den åldersgräns för att få vara kvar i aktiv tjänst som föreskrevs i den tidigare gällande nationella lagstiftningen, det vill säga 47 år för kvinnor och 52 år för män.

15

Corte d’appello di Roma (Appellationsdomstolen i Rom) fann att den nationella lagstiftaren avsett att införa en gradvis övergång till den nya åldersgränsen för att få vara kvar i aktiv tjänst för de arbetstagare som nästan uppnått denna nya åldersgräns och som utsattes för en plötslig förändring, i inskränkande riktning, av den ordning som tidigare gällt. Enligt denna domstol stred den aktuella bestämmelsen följaktligen inte mot unionsrättens principer, särskilt när man beaktade bestämmelsens övergångskaraktär och det begränsade antalet personer som berördes.

16

De berörda arbetstagarna i det nationella målet överklagande denna dom till Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien) och gjorde bland annat gällande att artikel 3.7 i lagdekret nr 64/2010 stred mot artikel 157 FEUF, artikel 21 i stadgan och direktiv 2006/54.

17

Även stiftelsen överklagade den dom som meddelats av Corte d’appello di Roma (Appellationsdomstolen i Rom) den 14 oktober 2015 till den hänskjutande domstolen.

18

Den hänskjutande domstolen har betonat att utgången i de nationella målen beror på hur begreppet ”förbud mot diskriminering på grund av kön”, som föreskrivs i direktiv 2006/54 och i artikel 21 i stadgan, ska tolkas och ställer sig frågan om artikel 3.7 i lagdekret nr 64/2010 är förenlig med de bestämmelser i unionsrätten som åberopats av klagandena.

19

Mot denna bakgrund beslutade Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) att vilandeförklara målen och att, i vartdera målet, ställa följande fråga till domstolen:

”Utgör principen om förbud mot diskriminering på grund av kön, såsom den föreskrivs i direktiv 2006/54 och i stadgan (artikel 21) hinder för den nationella lagstiftning som föreskrivs i artikel 3.7 i lagdekret nr 64/2010, mot bakgrund av att det i denna nationella bestämmelse föreskrivs att ’för arbetstagare i underhållningsbranschen som tillhör kategorin dansare ska pensionsåldern för kvinnor och män vara fyrtiofem år, varvid det för arbetstagare som fullt ut omfattas av det avgiftsbaserade eller kombinerade systemet ska tillämpas den omräkningskoefficient som föreskrivs i artikel 1 sjätte stycket i lag nr 335 av den 8 augusti 1995 om den övre åldersgränsen. Under de två år som följer efter ikraftträdandedagen för denna bestämmelse ska tillsvidareanställda arbetstagare som avses i föregående stycke och som har uppnått eller passerat pensionsåldern ha rätt att välja, för ett år i taget, att fortsätta att arbeta. Detta val ska göras genom att en formell ansökan lämnas in till Ente nazionale di previdenza e assistenza per i lavoratori dello spettacolo (ENPALS) (nationell myndighet för social trygghet för anställda i underhållningsbranschen) inom två månader från ikraftträdandet av denna bestämmelse eller minst tre månader innan rätten till pension inträder. Detta påverkar dock inte den högsta pensionsåldern som för kvinnor är 47 år och för män är 52 år.’?”

20

Domstolens ordförande har genom beslut av den 27 april 2017 förenat målen C‑142/17 och C‑143/17 vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.

21

Om svaret på en fråga i en begäran om förhandsavgörande klart kan utläsas av rättspraxis eller inte lämnar utrymme för rimligt tvivel, får domstolen – enligt artikel 99 i dess rättegångsregler – på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten, när som helst avgöra målet genom särskilt uppsatt beslut som är motiverat.

22

Denna bestämmelse ska tillämpas i förevarande mål.

23

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 14.1 c i direktiv 2006/54 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den som föreskrivs i artikel 3.7 i lagdekret nr 64/2010, enligt vilken arbetstagare som är anställda som dansare och som uppnått den pensionsålder som i denna bestämmelse fastställts till 45 år för såväl kvinnor som män har rätt att under en övergångsperiod på två år kunna välja att fortsätta att utöva sin yrkesverksamhet till dess att de uppnår den högsta åldersgräns för att få vara kvar i tjänst som föreskrevs i den tidigare gällande lagstiftningen, det vill säga 47 år för kvinnor och 52 år för män.

24

Domstolen konstaterar inledningsvis att den slagit fast att frågan om villkoren för beviljande av ålderspension och frågan om villkoren för upphörande av ett anställningsförhållande är två skilda frågor (se, bland annat, dom av den 18 november 2010, Kleist,C‑356/09, EU:C:2010:703, punkt 24).

25

Vad gäller de sistnämnda villkoren föreskrivs det i artikel 14.1 c i direktiv 2006/54 att tillämpningen av principen om likabehandling vad gäller villkoren för uppsägning innebär att det inte får förekomma någon direkt eller indirekt könsdiskriminering i den offentliga eller privata sektorn, inbegripet offentliga organ.

26

I detta avseende omfattar begreppet upphörande av anställningsförhållande, i den mening som avses i denna bestämmelse – ett begrepp som ska ges en vid tolkning – att anställningsförhållandet upphör på grund av att arbetstagaren har uppnått den högsta åldersgräns för att få vara kvar i aktiv tjänst som föreskrivs i nationell rätt, i enlighet med en arbetsgivares allmänna pensioneringspolitik, även när avgången är förenad med rätt till pension (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 november 2010, Kleist,C‑356/09, EU:C:2010:703, punkt 26).

27

Av detta följer att ett mål, såsom de nationella målen, i vilka de berörda arbetstagarna, i enlighet med nationell lagstiftning, har tvångspensionerats av sin arbetsgivare med motiveringen att de uppnått den högsta åldern för att få vara kvar i aktiv tjänst, rör villkoren för att ett anställningsförhållande ska upphöra i den mening som avses i artikel 14.1 c i direktiv 2006/54 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 november 2010, Kleist,C‑356/09, EU:C:2010:703, punkt 27).

28

Domstolen har redan, med avseende på rådets direktiv 76/207/EEG av den 9 februari 1976 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor (EGT L 39, 1976, s. 40), slagit fast att en allmän personalpolitik beträffande uppsägning, vilken innebär att en kvinnlig arbetstagare sägs upp endast av det skälet att hon uppnått eller passerat den ålder som ger henne rätt till ålderspension men som är olika för kvinnor och män enligt den nationella lagstiftningen, utgör en diskriminering på grund av kön som är förbjuden enligt direktiv 76/207 (dom av den 18 november 2010, Kleist,C‑356/09, EU:C:2010:703, punkt 28).

29

En sådan tolkning kan även göras av en sådan nationell lagstiftning som den som föreskrivs i artikel 3.7 i lagdekret nr 64/2010, enligt vilken arbetstagare som uppnått den högsta åldern för att få vara kvar i aktiv tjänst under en övergångsperiod kan välja att fortsätta att utöva sin yrkesverksamhet, när den ålder vid vilken anställningsförhållandet slutgiltigt upphör är olika beroende på om den berörde arbetstagaren är en man eller en kvinna.

30

För det första föreligger det enligt artikel 2.1 a i direktiv 2006/54 en direkt diskriminering när en person på grund av kön behandlas mindre förmånligt än en annan person behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation.

31

Det följer av artikel 3.7 i lagdekret nr 64/2010 att de tillsvidareanställda dansare som uppnått eller passerat den nya pensionsåldern, under en period på två år från den dag då denna bestämmelse trädde i kraft, hade möjlighet att välja att fortsätta att utöva sin yrkesverksamhet, för ett år i taget, inom två månader från ikraftträdandet av bestämmelsen eller minst tre månader innan pensionsrätten inträdde. Valmöjligheten gällde till dess att de uppnådde den tidigare gällande pensionsåldern, det vill säga 47 år för kvinnor och 52 år för män.

32

Det framgår av denna bestämmelse att villkoren för att utnyttja den aktuella valmöjligheten beror av arbetstagarens kön.

33

Det ska, för det andra, prövas huruvida kvinnliga arbetstagare som är 45 år eller äldre, i ett sådant sammanhang som det som regleras av nämnda bestämmelse, befinner sig i en situation som är jämförbar, i den mening som avses i artikel 2.1 a i direktiv 2006/54, med den som manliga arbetstagare i samma åldersgrupp befinner sig i.

34

De omständigheter som kännetecknar olika situationer och deras jämförbarhet ska bland annat bestämmas och bedömas mot bakgrund av föremålet för och syftet med bestämmelserna i fråga, varvid principerna och målsättningarna för det rättsområde som rättsakten hör till ska beaktas (se, bland annat, dom av den 26 oktober 2017, BB construct,C‑534/16, EU:C:2017:820, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

35

I de nationella målen syftar de bestämmelser som innehåller den nu aktuella särbehandlingen till att reglera de villkor som gäller när de berörda arbetstagarnas anställningsförhållanden ska avslutas.

36

I detta hänseende kan det emellertid inte urskiljas någon omständighet som innebär att situationen för kvinnliga arbetstagare är annorlunda än situationen för manliga arbetstagare. De berörda kvinnliga arbetstagarna befinner sig således i en situation som, i den mening som avses i artikel 2.1 a i direktiv 2006/54, är jämförbar med den situation som manliga arbetstagare i samma ålder befinner sig i när det gäller villkoren för anställningsförhållandets upphörande. Genom en sådan bestämmelse införs följaktligen en särbehandling direkt grundad på kön.

37

Under dessa omständigheter utgör en särbehandling direkt grundad på kön, som den som införts genom den nationella lagstiftning som det nationella målet rör, en direkt diskriminering på grund av kön i den mening som avses i artikel 2.1 a i direktiv 2006/54 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 november 2010, Kleist,C‑356/09, EU:C:2010:703, punkt 42).

38

Domstolen erinrar om att det i direktiv 2006/54 görs en åtskillnad mellan å ena sidan direkt diskriminering på grund av kön och å andra sidan indirekt diskriminering på så sätt att förstnämnda inte kan motiveras av ett berättigat mål. Däremot kan bestämmelser, kriterier eller förfaringssätt som kan utgöra indirekt diskriminering enligt artikel 2.1 b i samma direktiv undgå att kvalificeras som diskriminering, under förutsättning att de ”objektivt kan motiveras av ett berättigat mål och medlen för att uppnå detta mål är lämpliga och nödvändiga” (dom av den 18 november 2010, Kleist,C‑356/09, EU:C:2010:703, punkt 41).

39

En sådan särbehandling som den som är aktuell i de nationella målen kan inte berättigas med viljan att inte utsätta de berörda arbetstagarna för en plötslig förändring, i inskränkande riktning, av de bestämmelser som tidigare gällt för att få vara kvar i aktiv tjänst.

40

Den fråga som ställts ska således besvaras enligt följande. Artikel 14.1 c i direktiv 2006/54 ska tolkas så, att det genom en sådan nationell lagstiftning som den som föreskrivs i artikel 3.7 i lagdekret nr 64/2010 – enligt vilken arbetstagare som är anställda som dansare, och som uppnått den pensionsålder som i denna bestämmelse fastställts till 45 år för såväl kvinnor som män, har rätt att under en övergångsperiod på två år kunna välja att fortsätta att utöva sin yrkesverksamhet till dess att de uppnår den högsta åldersgräns för att få vara kvar i aktiv tjänst som föreskrevs i den tidigare gällande lagstiftningen, det vill säga 47 år för kvinnor och 52 år för män – införs en direkt diskriminering på grund av kön som är förbjuden enligt detta direktiv.

41

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tionde avdelningen) följande:

Artikel 14.1 c i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet ska tolkas så, att det genom en sådan nationell lagstiftning som den som föreskrivs i artikel 3.7 i lagdekret nr 64/100 av den 30 april 2010, omvandlad till lag nr 100 av den 29 juni 2010, i den lydelse som var i kraft vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet, – enligt vilken arbetstagare som är anställda som dansare, och som uppnått den pensionsålder som i denna bestämmelse fastställts till 45 år för såväl kvinnor som män, har rätt att under en övergångsperiod på två år kunna välja att fortsätta att utöva sin yrkesverksamhet till dess att de uppnår den högsta åldersgräns för att få vara kvar i aktiv tjänst som föreskrevs i den tidigare gällande lagstiftningen, det vill säga 47 år för kvinnor och 52 år för män – införs en direkt diskriminering på grund av kön som är förbjuden enligt detta direktiv.