–

SH, genom J. Burai-Kovács, G. Stanka, ügyvédek, och Á. Mohay, jogi iroda vezetője,

–

TG, genom B. Kutasi, Á. Szenczy, ügyvédek, och E. Rosenfeld, avocat

–

UF, genom Z. Völgyesiné Hontvári och A. Szerencsés, ügyvédek,

–

Ungerns regering, genom G. Koós och M. Z. Fehér, i egenskap av ombud

–

Tysklands regering, genom T. Henze och D. Klebs, båda i egenskap av ombud,

–

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av P. Gentili, avvocato dello Stato,

–

Europeiska kommissionen, genom L. Havas och E. Paasivirta, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av för det första artikel 5, artikel 9 och artikel 12.1 i rådets förordning (EU) nr 204/2011 av den 2 mars 2011 om restriktiva åtgärder med hänsyn till situationen i Libyen (EUT L 58, 2011, s. 1), för det andra artikel 12.1 i nämnda förordning i dess lydelse enligt rådets förordning (EU) nr 45/2014 av den 20 januari 2014 (EUT L 16, 2014, s. 1) och för det tredje artikel 17.1 i rådets förordning (EU) 2016/44 av den 18 januari 2016 om restriktiva åtgärder med hänsyn till situationen i Libyen och om upphävande av förordning (EU) nr 204/2011 (EUT L 12, 2016, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan SH och TG, två ungerska banker, vid Kúria (Högsta domstolen, Ungern), angående SH:s betalning till TG av dels garantikostnader som uppkommit i samband med en bankgaranti som Sahara Bank, en libysk bank, beviljat en libysk byggherre, Libyan Housing and Infrastructure Board (den libyska bostads- och infrastrukturmyndigheten, nedan kallad HIB), dels kostnader som uppkommit i samband med en motgaranti som TG beviljat Sahara Bank.

3

Med hänsyn till de grova och systematiska kränkningarna av mänskliga rättigheter i Libyen antog Förenta nationernas säkerhetsråd den 26 februari 2011, med stöd av artikel 41 i kapitel VII i Förenta nationernas stadga, resolution 1970 (2011) om införande av restriktiva åtgärder mot denna stat.

4

I punkterna 17 och 21 i denna resolution anges att Förenta nationernas säkerhetsråd:

”17. Beslutar att samtliga medlemsstater omedelbart ska frysa alla penningmedel, andra finansiella tillgångar och ekonomiska resurser i landet som direkt eller indirekt ägs eller kontrolleras av personer eller enheter som är uppförda på förteckningen i bilaga II till denna resolution eller som angetts av den kommitté som har upprättats i enlighet med punkt 24 nedan, eller av personer eller enheter som agerar på deras vägnar eller under deras ledning, liksom för enheter som ägs eller kontrolleras av dessa samt beslutar att samtliga medlemsstater ska se till att deras medborgare eller andra personer och enheter som befinner sig i deras respektive länder inte ger personer eller enheter som är uppförda på förteckningen i bilaga II till denna resolution, eller personer som angetts av kommittén, tillgång till penningmedel, andra finansiella tillgångar eller ekonomiska resurser.

…

21. Beslutar att de åtgärder som avses ovan i punkt 17 inte ska hindra personer eller enheter från att göra betalningar i samband med ett avtal som ingåtts innan en sådan person eller enhet fördes upp på förteckningen, under förutsättning att de berörda staterna har fastställt att betalningen inte direkt eller indirekt tas emot av en person eller enhet som avses ovan i punkt 17, och under förutsättning att dessa stater till kommittén har anmält sin avsikt att göra eller ta emot sådana betalningar eller, beroende på situationen, bevilja tillgång till sådana penningmedel och ekonomiska resurser för detta ändamål, tio arbetsdagar före ett sådant beviljande.”

5

För att genomföra resolution 1970 (2011) antog Europeiska unionens råd beslut 2011/137/Gusp av den 28 februari 2011 om restriktiva åtgärder med anledning av situationen i Libyen (EUT L 58, 2011, s. 53).

6

I artikel 6.1 och 6.2 i detta beslut föreskrivs följande:

”1.   Alla penningmedel, andra finansiella tillgångar och ekonomiska resurser som ägs eller kontrolleras direkt eller indirekt av

2.   Inga penningmedel, andra finansiella tillgångar eller ekonomiska resurser får direkt eller indirekt göras tillgängliga för eller utnyttjas till gagn för de fysiska eller juridiska personer eller enheter som avses i punkt 1.”

7

I artikel 7 i nämnda beslut föreskrivs följande:

”Inga anspråk, inbegripet ersättningsanspråk eller andra anspråk av detta slag, till exempel kvittningsanspråk eller anspråk enligt en garanti, som har samband med avtal eller transaktioner som direkt eller indirekt påverkades helt eller delvis av de åtgärder om vilka beslut fattades i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolution 1970 (2011), inbegripet åtgärder av unionen eller någon medlemsstat i enlighet med, enligt kraven för eller med anknytning till, genomförandet av säkerhetsrådets relevanta beslut eller åtgärder som omfattas av detta beslut, får beviljas de personer eller enheter som förtecknas i bilaga I, II, III eller IV eller någon annan person eller enhet i Libyen, inbegripet Libyens regering, eller någon annan person eller enhet som gör ett anspråk genom någon sådan person eller enhet eller på någon sådan persons eller enhets vägnar.”

8

Rådet har med stöd av beslut 2011/137 antagit förordning nr 204/2011, som trädde i kraft den 3 mars 2011.

9

I skälen 1 och 2 i denna förordning anges följande:

10

I artikel 1 i nämnda förordning föreskrivs följande:

”I denna förordning gäller följande definitioner:

…

…”

11

Artikel 5 i samma förordning har följande lydelse:

”1.   Alla penningmedel och ekonomiska resurser som tillhör, ägs, innehas eller kontrolleras av de fysiska eller juridiska personer, enheter och organ som förtecknas i bilagorna II och III ska frysas.

2.   Inga penningmedel eller ekonomiska resurser får direkt eller indirekt ställas till förfogande för, eller göras tillgängliga till förmån för, de fysiska eller juridiska personer, enheter och organ som förtecknas i bilagorna II och III.

3.   Det ska vara förbjudet att medvetet och avsiktligt delta i verksamhet vars syfte eller verkan är att direkt eller indirekt kringgå de åtgärder som avses i punkterna 1 och 2.”

12

Artikel 9.1 i förordning nr 204/2011 har följande lydelse:

”Artikel 5.2 ska inte tillämpas på kreditering av frysta konton med

…

förutsatt att alla sådana … betalningar fryses i enlighet med artikel 5.1.”

13

Artikel 12 i förordningen har följande lydelse:

”Inga anspråk, inbegripet ersättningsanspråk eller andra anspråk av detta slag, till exempel kvittningsanspråk eller anspråk enligt en garanti, som har samband med avtal eller transaktioner som direkt eller indirekt påverkades helt eller delvis av de åtgärder om vilka beslut fattades i enlighet med … resolution 1970 (2011), inbegripet åtgärder av unionen eller någon medlemsstat i enlighet med, enligt kraven för eller med anknytning till, genomförandet av säkerhetsrådets relevanta beslut eller åtgärder som omfattas av denna förordning, får beviljas Libyens regering, eller någon annan person eller enhet som gör ett anspråk genom Libyens regering eller på Libyens regerings vägnar.”

14

Genom artikel 1 i förordning nr 45/2014 ändrades artikel 12 i förordning nr 204/2011 enligt följande:

”1.   Inga krav får tillgodoses i samband med ett avtal eller en transaktion vars genomförande har påverkats direkt eller indirekt, helt eller delvis, av de åtgärder som införs genom denna förordning, inbegripet krav på kompensation eller andra anspråk av detta slag, särskilt kvittningsanspråk eller anspråk enligt en garanti, särskilt krav på förlängning eller betalning av särskilt en finansiell garanti eller motgaranti, oavsett form, om kraven ställs av

…”

15

Ändringen av artikel 12 i förordning nr 204/2011 trädde i kraft den 22 januari 2014.

16

I artikel 17.1 i förordning 2016/44 av den 18 januari 2016, som trädde i kraft den 20 januari 2016, föreskrivs följande:

”Inga krav får tillgodoses i samband med ett avtal eller en transaktion vars genomförande har påverkats direkt eller indirekt, helt eller delvis, av de åtgärder som införs genom denna förordning, inbegripet krav på kompensation eller andra anspråk av detta slag, särskilt kvittningsanspråk eller anspråk enligt en garanti, särskilt krav på förlängning eller betalning av särskilt en finansiell garanti eller motgaranti, oavsett form, om kraven ställs av

17

Den 7 juli 2009 ingick HIB och UF, som är ett ungerskt byggföretag, ett avtal genom vilket det sistnämnda åtog sig att utveckla den offentliga infrastrukturen i Zawya-regionen (Libyen). HIB krävde att UF skulle ställa bankgarantier, utfärdade av en libysk bank, för att säkerställa dels fullgörandet av företagets skyldigheter till följd av förskottsbetalningen (garanti för återbetalning av förskott), dels fullgörandet av byggnadsarbetena (fullgörandegaranti).

18

Samtidigt som Sahara Bank gick med på att utfärda de av HIB begärda bankgarantierna krävde den att UF skulle ställa en motgaranti, utfärdad av en ungersk bank, till Sahara Bank.

19

Den 16 oktober 2009 ingick UF och en ungersk bank, SH, ett avtal om motgaranti för återbetalning av förskott och ett avtal om motgaranti för fullgörande, genom vilka SH åtog sig att utfärda motgarantier till förmån för en annan ungersk bank, TG, som hade fått i uppdrag av SH att till Sahara bank ställa den motgaranti och den remburs som den sistnämnda hade begärt. Den 20 november och den 16 december 2009 utfärdade SH därför, till förmån för TG, en motgaranti för återbetalning av förskott med ett belopp på 69499610 libyska dinarer (LYD) (ungefär 49251000 euro), som löpte ut den 14 september 2013, respektive en motgaranti för fullgörande med ett belopp på 9266615 LYD (ungefär 6567000 euro), som löpte ut den 15 juli 2014.

20

Den 24 november och den 17 december 2009 utfärdade TG, till förmån för Sahara Bank, en motgaranti för återbetalning av förskott, som löpte ut den 30 augusti 2013, respektive en oåterkallelig remburs, som löpte ut den 30 juni 2014, varefter Sahara Bank i sin tur utfärdade de av HIB krävda bankgarantierna.

21

Som vederlag för de tjänster som TG tillhandahållit i samband med utfärdandet av dessa garantier åtog sig SH att till TG kvartalsvis och i förskott betala en provision på 1,3 procent per år och att till TG återbetala de kostnader och utgifter som Sahara Bank haft, inklusive finansieringskostnader och eventuella dröjsmålsräntor.

22

Genom rådets genomförandeförordning (EU) nr 233/2011 av den 10 mars 2011 om genomförande av artikel 16.2 i förordning nr 204/2011 (EUT L 64, 2011, s. 13), uppfördes HIB på förteckningen i bilaga III till sistnämnda förordning med verkan från och med den 11 mars 2011.

23

Genom rådets genomförandeförordning (EU) nr 272/2011 av den 21 mars 2011 om genomförande av artikel 16.2 i förordning nr 204/2011 (EUT L 76, 2011, s. 32), uppfördes Sahara Bank på förteckningen i bilaga III till sistnämnda förordning från och med den 22 mars 2011. Detta namn avfördes från denna förteckning den 2 september 2011 med tillämpning av rådets genomförandeförordning (EU) nr 872/2011 av den 1 september 2011 om genomförande av artikel 16.2 i förordning nr 204/2011 (EUT L 227, 2011, s. 3).

24

Från den 2 september 2011 till den 16 juli 2013 gjorde TG betalningar till Sahara Bank i enlighet med det motgarantiavtal som ingåtts med den sistnämnda.

25

Den 29 november 2012 gjorde Sahara Bank på HIB:s begäran anspråk på den av TG utfärdade motgarantin för återbetalning av förskott. TG vägrade emellertid att efterkomma denna begäran och hävdade att den var rättsstridig. Den 22 april 2013 meddelade Fővárosi Ítélőtábla (regional appellationsdomstol i Budapest, Ungern) ett slutligt beslut i det avseendet, genom vilket TG förbjöds att göra en sådan utbetalning så länge HIB stod upptagen på förteckningen i bilaga III till förordning nr 204/2011.

26

Den 20 december 2012 undertecknade SH och TG en samförståndsförklaring i vilken de konstaterade att garantin för återbetalning av förskott inte kunde tas i anspråk så länge HIB var föremål för restriktiva åtgärder. SH angav i denna förklaring att betalningen för kostnader i samband med motgarantierna för återbetalning av förskott respektive fullgörande som TG och Sahara Bank, i egenskap av mellanhand, skulle kunna göra gällande, inte skulle erläggas annat än om HIB upphörde att vara föremål för sådana åtgärder innan dessa motgarantier löpte ut. SH åtog sig att på ett depositionskonto sätta in ett belopp motsvarande uppkomna kostnader som vid tidpunkten ännu inte hade betalats jämte framtida kostnader, varvid det sålunda deponerade beloppet skulle frigöras enligt villkoren i ett depositionsavtal som parterna ingått med en depositionsbank (nedan kallat depositionsavtalet).

27

Samma dag den 20 december 2012 ingick SH, TG och nämnda depositionsbank ett depositionsavtal enligt vilket belopp hänförliga till de motgarantier som SH beviljat TG, jämte ränta, deponerades och bevarades.

28

Parterna till depositionsavtalet fastställde att de deponerade beloppen skulle utbetalas till SH om HIB fortfarande stod upptagen på förteckningen i bilaga III till förordning nr 204/2011 när de av SH utfärdade motgarantierna löpte ut. Som alternativ fastställde parterna att beloppen skulle återgå till TG, om HIB hade avförts från förteckningen i bilaga III till förordning nr 204/2011 före dessa datum.

29

Efter den 20 december 2012 betalade SH in de kostnader som tillkom TG, enligt de av TG utfärdade motgarantierna, på nämnda depositionskonto.

30

Den motgaranti för återbetalning av förskott som SH utfärdat löpte ut den 14 september 2013, utan att HIB hade avförts från förteckningen i bilaga III till förordning nr 204/2011.

31

Till följd av den ändring som infördes genom förordning nr 45/2014, vilken trädde i kraft den 22 januari 2014, infördes i artikel 12.1 b i förordning nr 204/2011 ett förbud mot att tillgodose krav i samband med ett avtal eller en transaktion vars genomförande har påverkats av åtgärder som vidtagits i enlighet med denna förordning, om kraven ställs av en libysk person, enhet eller vilket annat libyskt organ.

32

Genom rådets genomförandeförordning (EU) nr 74/2014 av den 28 januari 2014 om genomförande av artikel 16.2 i förordning nr 204/2011 (EUT L 26, 2014, s. 1), avfördes HIB från förteckningen i bilaga III i sistnämnda förordning med verkan från och med den 29 januari 2014.

33

Den 31 januari 2014 begärde SH att depositionsbanken skulle frigöra det deponerade beloppet till förmån för denna med motiveringen att den av SH utfärdade motgarantin för återbetalning av förskott hade löpt ut under den period då HIB var upptagen i förteckningen i bilaga III till förordning nr 204/2011. TG vägrade att avge den viljeförklaring som, enligt depositionsavtalet, krävdes för att frigöra depositionen, med motiveringen att villkoren för att frigöra depositionen inte var uppfyllda.

34

SH väckte därför talan vid domstol i första instans i syfte att få den aktuella depositionen utbetald. TG inkom med ett genkäromål och yrkade betalning med ett belopp på 2072321,18 euro, motsvarande de kostnader som TG skulle ha fått betalt för enligt avtalet mellan TG och SH samt de motgarantikostnader som TG hade betalat till Sahara Bank.

35

Domstolen i första instans biföll SH:s yrkande men förpliktade denne att betala ett belopp på 1352713,04 euro till TG. Domstolen i första instans fann att de kostnader som TG hade rätt till enligt de motgarantiavtal som SH och TG hade ingått inte omfattades av tillämpningsområdet för förordning nr 204/2011, eftersom de utgjorde vederlag för tjänster tillhandahållna av en ungersk juridisk person. Däremot fann rätten att de garantikostnader som TG betalat till Sahara Bank omfattades av tillämpningsområdet för förordning nr 204/2011 och att TG därför inte kunde kräva återbetalning av dessa kostnader från SH.

36

Appellationsdomstolen ändrade avgörandet i första instans och avslog genkäromålet med motiveringen att parterna i målet, genom depositionsavtalet, hade ändrat villkoren i motgarantiavtalen i fråga om rätten till ersättning för kostnader i samband med dessa och tidpunkten för när denna rätt löper ut. Eftersom HIB inte hade avförts från förteckningen i bilaga III till förordning nr 204/2011 innan motgarantierna löpte ut, innebar detta att TG inte hade rätt till ersättning för olika kostnader. Appellationsdomstolen tillade att TG inte skulle ha haft rätt till sådan ersättning, även om avtalen inte hade ändrats. De restriktiva åtgärder som införts genom unionsförordningen var nämligen tvingande och TG kunde därför inte ställa någon garanti till en enhet som omfattades av dessa åtgärder och hade således inte rätt att få ersättning för sina kostnader i samband med en sådan garanti. De garantikostnader som TG betalade till Sahara Bank tjänade indirekt till att fullgöra en skyldighet till förmån för HIB som omfattades av tillämpningsområdet för förordning nr 204/2011.

37

TG överklagande beslutet att avslå dess genkäromål till Kúria (Högsta domstolen). TG har gjort gällande att appellationsdomstolen har tolkat artiklarna 5 och 12 i förordning nr 204/2011 felaktigt då tillämpningsområdet för nämnda artikel 5 endast utsträckte sig till de enheter som fanns upptagna på den sanktionsförteckning på vilken Sahara Bank inte längre fanns upptagen, och att nämnda artikel 12, under den relevanta perioden, endast avsåg libyska myndigheter. TG har gjort gällande att de garantikostnader som TG ska ersättas för och de som betalats till Sahara Bank utgör bankavgifter, att dessa inte utgör en garanti och att betalningen av dessa inte gynnar HIB:s intressen.

38

Såväl SH som UF, som är intervenient i det nationella målet till stöd för SH:s yrkanden, har yrkat att den hänskjutande domstolen ska fastställa appellationsdomstolens avgörande, eftersom det enda som är av betydelse, enligt dessa, är att en av operatörerna i den kedja av avtal som undertecknats mellan parterna, i förevarande fall HIB, står upptagen på förteckningen i bilaga III till förordning nr 204/2011.

39

Den hänskjutande domstolen skiljer garantin, som ställts i syfte att säkerställa fullgörandet av en skyldighet, från garantikostnaderna, vilka utgör vederlag för den tjänst som garantiåtagandet utgör. Ett frisläppande av bankgarantin till förmån för HIB, hade enligt den hänskjutande domstolen inneburit en otillåten betalning enligt förordning nr 204/2011.

40

Den hänskjutande domstolen har konstaterat att TG:s genkäromål består av två delar. Under den ena yrkas återbetalning av de garantikostnader som TG betalat till Sahara Bank och den andra avser de kostnader som TG kunde kräva ersättning för av SH enligt de motgarantiavtal som parterna hade ingått.

41

Den hänskjutande domstolen anser att den för att kunna pröva detta yrkande måste avgöra om ersättningen för garantikostnaderna kan anses som en indirekt betalning av medel som på något sätt är knutna till bankgarantin. Vidare måste den fastställa huruvida TG, genom dessa betalningsanspråk, kan betraktas som en person som agerar på någon annan persons, enhets eller ett organs vägnar, vilka omfattas av restriktiva åtgärder enligt förordning nr 204/2011. Den hänskjutande domstolen är även osäker på om artikel 9 i denna förordning, vari det förskrivs undantag från åtgärder för frysning av penningmedel och ekonomiska resurser, kan vara tillämplig.

42

Den hänskjutande domstolen har uppgett att målet ska prövas enligt nationell rätt för det fall TG:s anspråk på ersättning för olika garantikostnader, helt eller delvis, inte skulle omfattas av förordning nr 204/2011. Om betalningen av dessa kostnader ska kvalificeras som indirekta betalningar i den mening som avses i denna förordning, och undantagsbestämmelsen i artikel 9 inte är tillämplig, ska genkäromålet ogillas.

43

Den hänskjutande domstolen anser att de olika avtalen i fråga är nära sammanbundna, eftersom de har ingåtts i det enda syftet att ställa en bankgaranti till förmån för HIB, och att de inte kan behandlas som om de ger upphov till fristående skyldigheter, som är oberoende av varandra.

44

Den hänskjutande domstolen har påpekat att om garantikostnader omfattas av tillämpningsområdet för en förordning som inför restriktiva åtgärder, måste det fastställas vilken förordning som är tillämplig, det vill säga förordning nr 204/2011, som var i kraft då motgarantierna löpte ut, eller förordning 2016/44, som trädde i kraft när målet redan hade anhängiggjorts vid de ungerska domstolarna och avräkningen av dessa kostnader inte var slutgiltigt fastställd.

45

Kúria (Högsta domstolen) har mot denna bakgrund beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

46

Enligt den hänskjutande domstolen beror utgången i det nationella målet, bland annat, på huruvida förordning nr 204/2011 är tillämplig på kostnader, som ska ersättas enligt avtal som ingåtts som motgaranti för ett bankgarantiavtal vars förmånstagare har varit föremål för restriktiva åtgärder enligt denna förordning.

47

Eftersom de olika tolkningsfrågorna överlappar varandra på olika punkter måste de omgrupperas och – omformuleras i syfte att kunna ge den hänskjutande domstolen så korrekta svar som möjligt.

48

Den hänskjutande domstolen ska därför anses vara osäker på tillämpligheten, i en situation, såsom den i det nationella målet, av, för det första, artikel 5.2 i förordning nr 204/2011, enligt vilken inga penningmedel eller ekonomiska resurser direkt eller indirekt får ställas till förfogande för personer som förtecknas i bilaga III till denna förordning, för det andra, artikel 12 i nämnda förordning, enligt vilken inga anspråk som har samband med avtal eller transaktioner som påverkats av de åtgärder som omfattas av nämnda förordning får beviljas, för det tredje, artikel 9 i förordning nr 204/2011, vari det föreskrivs undantag från artikel 5.2 och, för det fjärde, artikel 17.1 i förordning 2016/44 som har ersatt artikel 12 i förordning nr 204/2011.

49

Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida artikel 5.2 i förordning nr 204/2011 ska tolkas så, att den är tillämplig i en situation, såsom den i det nationella målet, där kostnader i samband med ett motgarantiavtal ska betalas av, för det första, en bank i unionen till en libysk bank som står upptagen på förteckningen i bilaga III till denna förordning, för det andra, en bank i unionen till en libysk bank som inte längre står upptagen på denna förteckning, när den av den libyska banken beviljade bankgarantin har utställts till förmån för en enhet som står upptagen på nämnda förteckning och, för det tredje, av en bank i unionen till en annan bank i unionen.

50

Enligt artikel 5.2 i förordning nr 204/2011 får inga penningmedel eller ekonomiska resurser direkt eller indirekt ställas till förfogande för, eller göras tillgängliga till förmån för, de fysiska eller juridiska personer, enheter och organ som förtecknas i bilagorna II och III i denna förordning.

51

Domstolen påpekar att förbudet i denna bestämmelse mot att göra penningmedel eller ekonomiska resurser tillgängliga för en person som står upptagen på en förteckning över personer som omfattas av restriktiva åtgärder är synnerligen vidsträckt formulerat, vilket bekräftas av användningen av begreppen ”direkt eller indirekt” och omfattar följaktligen alla handlingar som är nödvändiga för att en person ska få full förfoganderätt över penningmedel eller ekonomiska resurser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 oktober 2007, Möllendorf och Möllendorf-Niehuus, C‑117/06, EU:C:2007:596, punkterna 50 och 51, dom av den 29 juni 2010, E och F, C‑550/09, EU:C:2010:382, punkterna 66 och 74, och dom av den 21 december 2011, Afrasiabi m.fl., C‑72/11, EU:C:2011:874, punkterna 39 och 40).

52

Bestämmelsens vida och klara ordalydelse tyder således på att den är tillämplig i samtliga fall då ekonomiska resurser görs tillgängliga och således även på en handling som följer av att ett ömsesidigt avtal fullgörs och då tillgängliggörandet sker mot en ekonomisk motprestation (dom av den 11 oktober 2007, Möllendorf och Möllendorf-Niehuus, C‑117/06, EU:C:2007:596, punkt 56).

53

Av domstolens praxis framgår även att begreppet ”penningmedel och ekonomiska resurser” också det har en vid betydelse som omfattar tillgångar av alla slag, oberoende av hur de har anskaffats (se, analogt, dom av den 29 juni 2010, E och F, C‑550/09, EU:C:2010:382, punkt 69).

54

Den hänskjutande domstolen har, som en första hypotes, utgått från den situationen att en bank i unionen är skyldig att betala kostnader i samband med ett motgarantiavtal till en libysk bank som står upptagen på förteckningen i bilaga III till förordning nr 204/2011.

55

Även om det nationella målet avser ersättning för kostnader enligt ett motgarantiavtal som ingåtts mellan två europeiska banker kan hypotesen i föregående punkt inte desto mindre påverka utgången i nämnda mål, eftersom det inte är uteslutet att den ersättning för motgarantikostnader som TG har gjort anspråk på även omfattar de garantikostnader som Sahara Bank betalade under den period då denna bank stod upptagen på förteckningen i bilaga III till nämnda förordning.

56

Den i det nationella målet aktuella libyska banken, det vill säga Sahara Bank, stod i förevarande fall upptagen på nämnda förteckning mellan den 22 mars och den 2 september 2011, vilket innebär att endast förordning nr 204/2011 är relevant i det avseendet.

57

Redan den omständigheten att penningsummor ska betalas till en sådan bank, av vilket skäl det än må vara, innebär att transaktionen omfattas av tillämpningsområdet för artikel 5.2 i samma förordning. En sådan transaktion består nämligen, i den mening som avses i denna bestämmelse, i att ställa penningmedel till förfogande för en person som förtecknas i bilaga III till förordning nr 204/2011.

58

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 34 i förslaget till avgörande, innebär inte den omständigheten att dessa betalningar sker inom ramen för en transaktion som kännetecknas av ekonomisk jämvikt mellan prestation och motprestation och utgör åtgärder för fullgörande av ett avtal ingånget innan förordning nr 204/2011 trädde i kraft, i sig att de kan uteslutas från tillämpningsområdet för denna förordning och de förbud som uppställs i densamma (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 oktober 2007, Möllendorf och Möllendorf-Niehuus, C‑117/06, EU:C:2007:596, punkterna 49 och 62).

59

Vidare frågar sig den hänskjutande domstolen huruvida det är möjligt att tillämpa förordning nr 204/2011 på betalningar för kostnader i samband med ett motgarantiavtal som gjorts av en bank i unionen till en libysk bank efter det att den sistnämnda banken avförts från förteckningen i bilaga III till nämnda förordning.

60

Sådana betalningar kan inte betraktas som ett direkt tillgängliggörande av penningmedel i den mening som avses i artikel 5.2 i nämnda förordning, eftersom mottagaren av dessa medel inte står upptagen på förteckningen i nämnda bilaga III och inte heller på förteckningen i bilaga II till samma förordning, som även den omfattas av förbudet i denna artikel.

61

Dessa betalningar skulle emellertid kunna utgöra ett indirekt tillgängliggörande av penningmedel för en person som förtecknas i bilaga III till förordning nr 204/2011, såsom HIB i det här fallet, till vars förmån de bankgarantier som gav upphov till de motgarantiavtal som avses i det nationella målet och vars namn stod upptaget på nämnda förteckning från den 11 mars 2011 till den 29 januari 2014, det vill säga efter det att Sahara Bank hade avförts från nämnda förteckning.

62

För att penningmedel ska anses indirekt ha ställts till förfogande för en person som förtecknas i bilaga III till denna förordning är det dock nödvändigt att medlen antingen kan överföras till denna person eller att denne har befogenhet att förfoga över dem, med beaktande av eventuella rättsliga eller finansiella band mellan mottagaren av dessa medel och en sådan person.

63

I förevarande fall utgör de kostnader som TG ska betala till Sahara Bank vederlag för de bankgarantier som utfärdats till förmån för HIB i ett sammanhang där dessa borde ha burits av en ungersk bank, nämligen SH. Med hänsyn till kostnadernas karaktär var det inte meningen att de skulle överföras till HIB. Vidare framgår det inte av de handlingar som ingetts till domstolen att HIB skulle vara knuten till Sahara Bank på det sätt som beskrivs i ovanstående punkt. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att utreda huruvida så är fallet.

64

Slutligen följer det av artikel 5.2 i förordning nr 204/2011 att betalning av kostnader som en bank i unionen gör till en libysk bank enligt ett motgarantiavtal inte kan anses ha använts till förmån för en person som förtecknas i bilaga III till denna förordning annat än om betalningarna, med stöd av bankgarantiavtalet och motgarantiavtalen, direkt eller indirekt möjliggjort för bankgarantins förmånstagare, som står upptagen på en av dessa förteckningar, att få garantin verkställd.

65

Så förhåller det sig bland annat när rätten för bankgarantins förmånstagare att få garantin verkställd helt eller delvis beror på huruvida betalningen för kostnader enligt ett av motgarantiavtalen har erlagts eller inte. I det avseendet skulle betalningen av sådana kostnader kunna anses ha använts till förmån för en person som står upptagen på förteckningen i bilaga III till nämnda förordning.

66

Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att utföra de kontroller som är nödvändiga för att kunna utesluta att de betalningar som en bank i unionen, nämligen TG, har gjort till en libysk bank, i det här fallet Sahara bank, av kostnader enligt ett motgarantiavtal, mot bakgrund av svaren ovan i punkterna 64 och 65, har använts till förmån för HIB.

67

För det tredje kan betalningar som en bank i unionen gör till en annan bank i unionen av kostnader enligt ett motgarantiavtal, varav en del utgör återbetalning av kostnader som den sistnämnda betalat till en libysk bank enligt ett annat motgarantiavtal, i princip inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 5.2 i förordning nr 204/2011 i egenskap av medel som direkt eller indirekt ställs till förfogande för en person som förtecknas i bilaga III till denna förordning.

68

Vad beträffar indirekt tillgängliggörande av medel för en person eller denna persons användning av dessa medel är övervägandena ovan i punkterna 61–66 tillämpliga.

69

Mot bakgrund av samtliga överväganden ovan ska artikel 5.2 i förordning nr 204/2011 tolkas enligt följande:

70

Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida artikel 12 i förordning nr 204/2011, både i dess ursprungliga lydelse och i dess lydelse enligt förordning nr 45/2014, ska tolkas så, att den är tillämplig när kostnader enligt ett motgarantiavtal ska betalas av, för det första, en bank i unionen till en libysk bank som förtecknas i bilaga III till denna förordning, för det andra, en bank i unionen till en libysk bank som inte står upptagen på denna förteckning, när den bankgaranti som den libyska banken beviljat har ställts till förmån för en enhet som står upptagen på nämnda förteckning och, för det tredje, av en bank i unionen till en annan bank i unionen.

71

Enligt artikel 12 i förordning 204/2011, både i dess ursprungliga lydelse och i dess lydelse enligt förordning nr 45/2014, får inga anspråk som har samband med avtal eller transaktioner som direkt eller indirekt påverkats av de åtgärder som införts genom denna förordning beviljas.

72

Domstolen understryker att den förbudsordning som föreskrivs i nämnda artikel 12 grundar sig på tre förhållanden.

73

För det första att utförandet av ett avtal eller en transaktion ska direkt eller indirekt, helt eller delvis ha påverkats av åtgärder som införts genom förordning nr 204/2011. Ett avtal eller en transaktion måste således ha varit föremål för restriktiva åtgärder i enlighet med denna förordning för att artikel 12 däri ska bli tillämplig.

74

För det andra är det enligt artikel 12 i nämnda förordning förbjudet att bevilja ersättningsanspråk, kvittningsanspråk eller anspråk enligt en garanti som har samband med ett sådant avtal eller en sådan transaktion. Artikel 12 är allmänt hållen och uppräkningen av de krav som uppställs däri är vägledande genom att de inleds med uttrycket ”inbegripet” och omfattar alla typer av anspråk som har samband med ett avtal eller en transaktion.

75

För det tredje ska de anspråk som inte får beviljas, enligt den ursprungliga lydelsen av artikel 12 i förordning nr 204/2011, ha getts in av Libyens regering eller någon annan person eller enhet som agerar på dess vägnar och, enligt lydelsen i förordning nr 45/2014, genom, bland annat, libyska personer, enheter och organ som inte förtecknas i bilagorna II eller III till förordning nr 204/2011.

76

Det ska i detta sammanhang konstateras att kostnader för motgarantiavtal som en första motgarant har betalat till garanten eller som en andra motgarant har betalat till den första motgaranten, i princip, inte kan uteslutas från tillämpningsområdet för artikel 12 i förordning nr 204/2011.

77

Genomförandet av ett motgarantiavtal kan nämligen för det första påverkas av åtgärder som införts genom denna förordning om mottagararen av denna motgaranti står upptagen på förteckningen i bilaga III till nämnda förordning såsom, i det här fallet, Sahara Bank under perioden den 22 mars–2 september 2011, eller om mottagaren av garantin, som i sin tur är motgarant, finns upptagen i denna förteckning, såsom, i det här fallet HIB för perioden den 11 mars 2011–29 januari 2014.

78

För det andra kan krav på betalning av kostnader för ett motgarantiavtal utgöra ett anspråk ”i samband med ett avtal” eller ett anspråk ”som har samband med ett avtal” i den mening som avses i artikel 12 i förordning nr 204/2011 i dess ursprungliga version respektive i dess version enligt förordning nr 45/2014.

79

Ett sådant anspråk måste dock, för att anses vara förbjudet enligt artikel 12 i förordning nr 204/2011, härröra från en av de personer som räknas upp i denna artikel.

80

I den mån anspråket rör kostnader som härrör från ett avtal genom vilket en bank i unionen ställer en motgaranti till en libysk bank omfattas ett betalningskrav av tillämpningsområdet för artikel 12 i denna förordning, i dess ursprungliga lydelse, förutsatt att den libyska banken kan anses utgöra en enhet som agerar på den libyska regeringens vägnar, vilket är den enda kategorin i denna artikel som en sådan bank i det här fallet kan ingå i.

81

Den ankommer i detta hänseende på den hänskjutande domstolen att göra de kontroller som är nödvändiga för att avgöra huruvida Sahara Bank kan anses agera på den libyska regeringens vägnar.

82

Vad beträffar artikel 12.1 b i förordning nr 204/2011, som införts genom förordning nr 45/2014, är denna tillämplig på en situation såsom den i det nationella målet, eftersom den libyska bank till vilken banken i unionen har ställt en garanti faktiskt är en sådan person, enhet eller annat libyskt organ som inte finns förtecknad i bilagorna II eller III till denna förordning, enligt denna bestämmelse.

83

Det ska emellertid påpekas att det framgår av handlingarna i målet att de sista betalningar som gjorts av TG till Sahara Bank enligt det avtal om motgaranti som dessa parter var bundna av ägde rum den 16 juli 2013, på så sätt att bedömningen av huruvida artikel 12 i förordning nr 204/2011 är tillämplig på dessa betalningar bör företas med beaktande av den artikeln i dess ursprungliga lydelse.

84

I den mån betalningskravet avser kostnader enligt ett avtal genom vilket en bank i unionen ställer en motgaranti till en annan bank i unionen kan sistnämnda bank, mot bakgrund av lydelsen i artikel 12 i denna förordning, i dess ursprungliga lydelse, däremot inte anses ha agerat på den libyska regeringens vägnar. Den uppbär nämligen dessa betalningar i enlighet med villkor i ett avtal vars syfte enbart är att ställa en motgaranti till en bankgaranti som en libysk bank har beviljats.

85

Artikel 12 i nämnda förordning, i dess lydelse enligt förordning nr 45/2014, kan inte tillämpas annat än om den bank i unionen som av en annan bank i unionen kräver betalning för kostnader enligt ett avtal om motgaranti är en sådan person som avses i artikel 12.1 c i förordning nr 204/2011, som avser personer, enheter eller organ som agerar på en sådan persons, enhets eller organs vägnar som avses i led a eller b i denna punkt. Det är således nödvändigt att denna bank i unionen agerar antingen på en persons vägnar vars namn finns med på förteckningen i bilaga III i denna förordning, såsom HIB i det nationella målet, eller på en libysk persons, enhets eller organs vägnar, eller på den libyska regeringens vägnar.

86

I en avtalskedja bestående av en bankgaranti och två motgarantier kan en bank i unionen som erhåller betalning för kostnader enligt ett motgarantiavtal som binder den till en annan bank i unionen i princip inte anses agera på en garants eller en mottagares av bankgarantin vägnar. Ett motgarantiavtal, såsom det i det nationella målet, är nämligen ett avtal som ingåtts mellan en betalare och en motgarant, genom vilket denne åtar sig att ensidigt och oåterkalleligt betala ett visst belopp till en mottagare, så snart denne begär det, utan att det rättsliga förhållandet bakom detta avtal behöver analyseras. Beställarens betalning av kostnader i samband med ett motgarantiavtal till motgaranten syftar således enbart till att ersätta den sistnämnda för den tjänst som denne har tillhandahållit beställaren genom att ställa motgarantin. När motgaranten mottar denna betalning kan denne således inte anses agera på garantens vägnar eller på den persons vägnar som mottagit bankgarantin, för vilken en motgaranti har ställts.

87

Artikel 12 i förordning nr 204/2011 ska således tolkas på följande sätt:

88

Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida artikel 9 i förordning nr 204/2011 ska tolkas så, att den kan vara tillämplig på betalning av kostnader, såsom de som ska betalas enligt de olika avtal som avses i det nationella målet.

89

Enligt denna artikel 9, ska förordningens artikel 5.2 inte tillämpas på kreditering av frysta konton med betalningar i samband med avtal, överenskommelser eller förpliktelser som ingåtts eller uppkommit före den dag då den fysiska eller juridiska person, den enhet eller det organ som avses i artikel 5 angavs av sanktionskommittén, säkerhetsrådet eller av rådet, under förutsättning att sådana betalningar fryses i enlighet med artikel 5.1 i nämnda förordning.

90

De enda betalningar som avses i bestämmelserna i artikel 9 i förordning nr 204/2011 är de som erläggs av personer som står upptagna på förteckningen i bilaga II till denna förordning eller på förteckningen i bilaga III i denna.

91

I förevarande fall har mottagaren av bankgarantin, det vill säga HIB, inte mottagit någon betalning enligt det bankgarantiavtal som HIB åtnjuter sedan HIB upptogs i förteckningen i bilaga III till förordning nr 204/2011. Den bank som har utställt garantin, i förevarande fall Sahara Bank, har inte fått betalt för sina kostnader för ställandet av denna garanti av den bank som är motgarant, det vill säga TG, annat än under den period då dess namn inte stod upptaget på förteckningen i denna bilaga.

92

Under dessa förhållanden är artikel 9 i denna förordning således inte tillämplig.

93

Artikel 9 i förordning nr 204/2011 ska således tolkas så, att den inte är tillämplig på betalning av kostnader, såsom de som ska betalas enligt de olika avtal som avses i det nationella målet.

94

Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida artikel 17.1 i förordning nr 2016/44 ska tolkas så att den är tillämplig i en situation, såsom den i det nationella målet, i vilken den slutgiltiga avräkningen för kostnaderna för motgarantin som en bank i unionen ska betala till en annan bank i unionen inte har gjorts förrän efter det att denna förordning trädde i kraft.

95

Enligt artikel 26 i förordning nr 2016/44 trädde förordningen i kraft dagen efter det att den offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning, det vill säga den 20 januari 2016.

96

Domstolen påpekar att bestämmelserna i artikel 17.1 i denna förordning motsvarar dem i artikel 12.1 i förordning nr 204/2011, i dess lydelse enligt förordning nr 45/2014.

97

I förevarande fall har TG:s samtliga betalningar till Sahara Bank ägt rum under den period då förordning nr 204/2011. Bestämmelserna i förordning nr 2016/44 är därför inte tillämpliga.

98

De betalningar som avser kostnader för det motgarantiavtal som binder SH och TG omfattas däremot av tillämpningsområdet för förordning 2016/44, eftersom den slutgiltiga avräkningen ännu inte hade gjorts när denna förordning trädde i kraft.

99

Artikel 17.1 i förordning nr 2016/44 ska således tolkas så, att den är tillämplig på motgarantikostnader som ska betalas av en bank i unionen till en annan bank i unionen i en sådan situation som avses i det nationella målet, i vilken den slutgiltiga avräkningen äger rum efter det att denna förordning har trätt i kraft.

100

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande: