1

International de Productos Metálicos SA har i sitt överklagande yrkat att det beslut som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 25 januari 2017, Internacional de Productos Métalicos/kommissionen (T-217/16, ej publicerat, nedan kallat det överklagade beslutet, EU:T:2017:37) i vilket tribunalen ogillade klagandens talan om ogiltigförklaring av artikel 2 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2016/278 av den 26 februari 2016 om upphävande av den slutgiltiga antidumpningstullen på import av vissa fästdon av järn eller stål med ursprung i Folkrepubliken Kina, utvidgad till att även omfatta import av vissa fästdon av järn eller stål som avsänts från Malaysia, oavsett om produkternas deklarerade ursprung är Malaysia eller inte (EUT L 52, 2016, s. 24, nedan kallat den omtvistade förordningen) ska upphävas.

2

Genom rådets beslut 94/800/EG av den 22 december 1994 om ingående, på Europeiska gemenskapens vägnar – vad beträffar frågor som omfattas av dess behörighet – av de avtal som är resultatet av de multilaterala förhandlingarna i Uruguayrundan (1986–1994) (EGT L 336, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 38, s. 3), godkände Europeiska unionens råd avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen (WTO), som undertecknades i Marrakech den 15 april 1994, samt de avtal som återges i bilagorna 1–3 till detta avtal, bland vilka återfinns Allmänna tull- och handelsavtalet 1994 (EGT L 336, 1994, s. 11; svensk specialutgåva, område 1, volym 38, s. 13) och avtalet om tillämpning av artikel VI i Allmänna tull- och handelsavtalet 1994 (EGT L 336, 1994, s. 103; svensk specialutgåva, område 1, volym 38, s. 105, nedan kallat WTO:s antidumpningsavtal)).

3

Den 26 januari 2009 antog rådet förordning (EG) nr 91/2009 om införandet av en slutgiltig antidumpningstull beträffande import av vissa fästdon av järn eller stål med ursprung i Folkrepubliken Kina (EUT L 29, 2009, s. 1).

4

Den 28 juli 2011 antog Världshandelsorganisationens (WTO) tvistelösningsorgan (nedan kallat tvistelösningsorganet) överprövningsorganets rapport och panelens rapport, i dess ändrade lydelse enligt överprövningsorganets rapport, i ärendet ”European Communities – Definitive Anti-Dumping Measures on Certain Iron or Steel Fasteners from China” (WT/DS/397). I dessa rapporter slogs bland annat fast att unionen handlade i strid med vissa bestämmelser i WTO:s antidumpningsavtal.

5

Efter detta beslut från tvistelösningsorganet antog rådet den 4 oktober 2012 genomförandeförordning nr 924/2012 om ändring av förordning nr 91/2009 (EUT L 275, 2012, s. 1), genom att bland annat sänka den antidumpningstull som föreskrevs i sistnämnda förordning.

6

Genom rådets genomförandeförordning (EU) nr 723/2011 av den 18 juli 2011 om utvidgning av den slutgiltiga antidumpningstull som genom förordning (EG) nr 91/2009 införts på import av vissa fästdon av järn eller stål med ursprung i Folkrepubliken Kina till att även omfatta import av vissa fästdon av järn eller stål som avsänts från Malaysia, oavsett om produkternas deklarerade ursprung är Malaysia eller inte (EUT L 194, 2011, s. 6), i dess lydelse enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 693/2012 av den 25 juli 2012 (EUT L 203, 2012, s. 23) utvidgades antidumpningsåtgärderna till att även omfatta import av vissa fästdon av järn eller stål som avsänts från Malaysia, oavsett om produkternas deklarerade ursprung är Malaysia eller inte.

7

Efter en översyn vid den tidpunkt när fristen för de åtgärder som vidtagits med stöd av artikel 11.2 i rådets förordning (EG) nr 1225/2009 av den 30 november 2009 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EUT L 343, 2009, s. 51) förlängde Europeiska kommissionen genom genomförandeförordning (EU) 2015/519 av den 26 mars 2015 om införande av en slutgiltig antidumpningstull på import av vissa fästdon av järn eller stål med ursprung i Folkrepubliken Kina, som utvidgats till att även omfatta import av vissa fästdon av järn eller stål som avsänts från Malaysia, oavsett om produkternas deklarerade ursprung är Malaysia eller inte, efter en översyn vid giltighetstidens utgång i enlighet med artikel 11.2 i förordning nr 1225/2009 (EUT L 82, 2015, s. 78) den antidumpningstull som införts och ändrats genom förordning nr 91/2009 respektive genomförandeförordning nr 924/2012 i ytterligare fem år.

8

I beslut av den 12 februari 2016 antog tvistelösningsorganet ytterligare rapporter i vilka det slogs fast att de åtgärder som unionen vidtagit genom genomförandeförordning nr 924/2012 inte var förenliga med vissa av bestämmelserna i WTO:s antidumpningsavtal.

9

Internacional de Productos Métalicos är ett bolag enligt spansk rätt vars huvudsakliga verksamhet består i att importera och tillhandahålla fästdon av järn eller stål på den inhemska marknaden.

10

Med stöd av förordning nr 91/2009 och genomförandeförordning nr 924/2012 påförde spanska tull- och skattemyndigheter klaganden tull, antidumpningstull och mervärdesskatt jämte dröjsmålsränta på 672934,20 euro.

11

Klaganden bestred delvis dessa belopp vid spanska domstolar.

12

Den 26 februari 2016 antog kommissionen den omtvistade förordningen med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/476 av den 11 mars 2015 om de åtgärder som unionen får vidta till följd av rapporter som antagits av Världshandelsorganisationens tvistelösningsorgan när det gäller antidumpningåtgärder eller antisubventionsåtgärder (EUT L 83, 2015. s. 6).

13

Genom artikel 1 i den omtvistade förordningen upphävdes den antidumpningstull som infördes genom förordning nr 91/2009 i dess ändrade lydelse enligt genomförandeförordning nr 924/2012 och som förlängts genom genomförandeförordning 2015/519.

14

Det framgår av ordalydelsen i artikel 2 i den omtvistade förordningen att upphävandet av den antidumpningstull som avses i artikel 1 får verkan från tidpunkten för ikraftträdandet av den förordning som avses i artikel 3 och utgör inte rättslig grund för återbetalning av tull som har tagits ut före denna tidpunkt.

15

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 10 maj 2016 väckte klaganden talan mot den omtvistade förordningen i vilken bolaget yrkade ogiltigförklaring av artikel 2 i denna förordning och vidare att det uttryckligen skulle slås fast att verkningarna enligt artikel 1 i nämnda förordning är retroaktivt tillämpliga.

16

Efter att först i punkt 21 i det överklagade beslutet ha avvisat det andra yrkandet som uppenbart ogrundat beslutade tribunalen därefter med anledning av kommissionens invändning att talan skulle avvisas med beaktande av de sakprövningsförutsättningar som framgår av artikel 263 fjärde stycket FEUF.

17

Tribunalen prövade härvidlag i punkterna 26–33 i det överklagade beslutet huruvida klaganden var personligen berörd av den omtvistade förordningen i den mening som avses i denna bestämmelse.

18

Eftersom tribunalen bland annat fann att förordningen enbart berörde klaganden i dennes objektiva egenskap av importör av varor som blivit föremål för de berörda antidumpningsåtgärderna och inte beaktade klagandens individuella förhållanden slog tribunalen fast att klaganden inte var personligen berörd av nämnda förordning.

19

I punkterna 34–37 i det överklagade beslutet prövade tribunalen huruvida den omtvistade förordningen innehöll genomförandeåtgärder.

20

Med bland annat motiveringen att det föreskrivs i det tullsystem som införts genom unionsrätten att uttag av antidumpningstull sker med stöd av åtgärder som vidtas av nationella myndigheter och att den rättsliga prövningen av dessa åtgärder sker på nationell nivå fann tribunalen att den omtvistade förordningen medförde genomförandeåtgärder i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF.

21

Tribunalen fann följaktligen att det var uppenbart att talan skulle avvisas.

22

Klaganden har yrkat att domstolen ska

23

Kommissionen har yrkat att domstolen ska

24

Klaganden har med sin första grund hävdat att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den slog fast att klaganden inte var personligen berörd av den omtvistade förordningen i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF.

25

Klaganden har härvidlag gjort gällande att det följer av EU-domstolens praxis att om en förordning avser en viss krets av personer kan dessa antas vara personligen berörda av denna förordning på grund av de faktiska omständigheter som härrör från tiden före dess antagande.

26

Klaganden anser att även om tribunalen i punkt 30 i den överklagade domen fann att den omtvistade förordningen berörde bolaget i dess objektiva egenskap av importör av varor som har varit föremål för de berörda antidumpningsåtgärderna utan att beakta bolagets individuella förhållanden, utgör den omständigheten att vara berörd på detta sätt nödvändigtvis indirekt att vara personligen berörd.

27

Villkoret att vara personligen berörd är uppfyllt i detta mål, såvitt den aktuella antidumpningstullen inte berör samtliga importörer utan enbart de som importerar de varudelar som uttryckligen anges förordning nr 91/2009 och av ett specifikt ursprung, nämligen Kina och Malaysia.

28

Om klaganden objektivt sett berördes av att den ifrågavarande antidumpningstullen upphävdes är det även så att bolaget även var personligen berört på grund av vissa egenskaper som är specifika för bolaget som importör av vissa varor med ursprung i Kina eller Malaysia.

29

Klaganden har vidare bestritt tribunalens konstaterande i punkt 31 i den överklagade domen, med innebörden att den angripna bestämmelsen i den omtvistade förordningen inte i sig hade den verkan att den ändrade en rätt som klaganden hade förvärvat före antagandet av förordningen.

30

Den rättspraxis som tribunalen lade till grund för denna bedömning kan inte överföras till upphävande av skyldigheter. Det är fråga om en person som är personligen berörd när bestämmelsen eller den angripa rättsakten medför att en rättighet eller en skyldighet som klaganden har förvärvat före den omtvistade förordningen ändras.

31

Kommissionen anser att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser den första grunden.

32

EU-domstolen erinrar inledningsvis om att för att en talan som väckts av en fysisk eller juridisk person mot en akt som riktar sig mot någon annan än personen i fråga ska kunna upptas till sakprövning enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF, krävs det att den personen har talerätt. Sådan talerätt föreligger i två typfall. För det första får en sådan talan väckas på villkor att akten direkt och personligen berör personen. Fysiska och juridiska personer får också väcka talan mot en regleringsakt som inte medför genomförandeåtgärder om regleringsakten berör dem direkt (se, bland annat, dom av den 17 september 2015, Mory m.fl./kommissionen, C‑33/14 P, EU:C:2015:609, punkterna 59 och 91, och dom av den 13 mars 2018, Industrias Químicas del Vallés/kommissionen, C‑244/16 P, EU:C:2018:177, punkt 39).

33

Klaganden har med sin första grund ifrågasatt den analys som tribunalen gjorde i punkterna 26–33 i den överklagade domen vid prövningen av den första situationen om att vara personligen berörd i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF.

34

EU-domstolen erinrar om att det framgår av fast rättspraxis att andra rättsubjekt än dem som ett beslut är riktat till endast kan göra gällande att de är personligen berörda om beslutet påverkar dem på grund av vissa för dem utmärkande egenskaper eller på grund av faktiska omständigheter som särskiljer dem från alla andra rättssubjekt, och beslutet därigenom medför att de individualiseras på motsvarande sätt som den som beslutet är riktat till (dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet, C‑583/11 P, EU:C:2013:625, punkt 72, och dom av den 28 april 2015, T & L Sugars och Sidul Açúcares/kommissionen, C‑456/13 P, EU:C:2015:284, punkt 63).

35

Såsom tribunalen slog fast i punkt 28 i det överklagade beslutet framgår det vidare av fast rättspraxis att den omständigheten att det är möjligt att mer eller mindre exakt fastställa antalet rättssubjekt som en rättsakt är tillämplig på, eller till och med deras identitet, inte innebär att dessa rättssubjekt ska anses personligen berörda av rättsakten, om det står klart att den är tillämplig på grundval av en objektiv, rättslig eller faktisk, situation som fastställts i rättsakten i fråga (dom av den 19 december 2013, Telefónica/kommissionen, C‑274/12 P, EU:C:2013:852, punkt 47, och dom av den 13 mars 2018, Industrias Químicas del Vallés/kommissionen, C‑244/16 P, EU:C:2018:177, punkt 88).

36

Även om det är korrekt – såsom tribunalen erinrade om i punkt 29 i det överklagade beslutet, att när ett beslut berör en grupp personer som var identifierade eller kunde identifieras när rättsakten antogs, på grundval av kriterier som var utmärkande för gruppmedlemmarna, kan dessa personer vara personligen berörda av rättsakten då de ingår i en begränsad krets av ekonomiska aktörer, och att det bland annat kan förhålla sig på det sättet när beslutet innebär att de rättigheter som den enskilde har förvärvat före rättsaktens antagande ändras (se, för ett likande resonemang, dom av den 13 mars 2008, kommissionen/Infront WM, C‑125/06 P, EU:C:2008:159, punkterna 71 och 72, och dom av den 27 februari 2014, Stichting Woonpunt m.fl./kommissionen, C‑132/12 P, EU:C:2014:100, punkt 59) – är dessa villkor inte uppfyllda i förevarande fall.

37

Såvitt klaganden för det första har gjort gällande att de antidumpningsåtgärder som upphävdes genom den omtvistade förordningen endast berör importörer av de varor som uttryckligen anges i dessa åtgärder, bekräftar detta nämligen enbart konstaterandet i punkt 30 i det överklagade beslutet att denna förordning endast berör bolaget i dess objektiva egenskap av importör av varor som har varit föremål för de ifrågavarande antidumpningsåtgärderna utan att beakta klagandens personliga situation.

38

Det kan särskilt, mot bakgrund av den fasta rättspraxis som angetts i punkterna 34‑36 i denna dom beträffande villkoret att vara personligen berörd, uppenbart inte godtas att ett sådant villkor är uppfyllt vid ett åsidosättande av en objektiv situation.

39

Då klaganden för det andra har ifrågasatt tribunalens konstaterande i punkt 31 i det överklagade beslutet att den angripna bestämmelsen i den omtvistade förordningen inte i sig ändrade någon rättighet som klaganden hade förvärvat före antagandet av förordningen erinrar EU-domstolen om att klaganden inte har framfört något argument som vederlägger detta konstaterande.

40

Den omständigheten att någon omfattas av antidumpningsåtgärder som dem vilka upphävdes genom den omtvistade förordningen kan nämligen inte med rätta anses vara en ”förvärvad rättighet” i den mening som avses i den rättspraxis till vilken det hänvisas i punkt 36 i denna dom.

41

Härav följer att tribunalen inte gjorde en felaktig rättstillämpning när den i punkt 33 i det överklagade beslutet slog fast satt klaganden inte var personligen berörd av den omtvistade förordningen i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF.

42

Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.

43

Klaganden har med sin andra grund gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den i punkterna 36 och 37 i det överklagade beslutet slog fast att den omtvistade förordningen medförde genomförandeåtgärder i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF.

44

Klaganden har härvidlag hävdat att tribunalen felaktigt har bedömt att de tullkrav som utkrävdes av bolaget förutsatte en genomförandeåtgärd till den omtvistade förordningen. Dessa tullkrav påfördes nämligen av spanska tull- och skattemyndigheter med tillämpning av förordning nr 91/2009 och inte med stöd av den omtvistade förordningen, genom vilken den antidumpningstull som infördes genom förstnämnda förordning upphävdes.

45

Klaganden anser att det ska göras en tydlig åtskillnad mellan dessa två förordningar. Vad beträffar artikel 2 i den omtvistade förordningen utgör denna en självständig bestämmelse som inte kräver någon genomförandeåtgärd för att kunna få rättsverkningar från tidpunkten för dess ikraftträdande, såvitt denna bestämmelse enbart upphäver den berörda antidumpningstullen. Den omtvistade förordningen begränsar sig således till att påföra spansk tull – och skattemyndigheter att inte vidta några åtgärder för att ta ut denna antidumpningstull.

46

Härav följde att det enda sättet att kunna angripa artikel 2 i den omtvistade förordningen var att väcka talan om ogiltigförklaring vid tribunalen.

47

Klaganden har utifrån detta resonemang dragit slutsatsen att eftersom bolaget vidare är direkt berört av verkningarna av denna bestämmelses tidsmässiga begränsning och då bestämmelsen inte kräver någon genomförandeåtgärd för att verkställas borde tribunalen ha prövat klagandens talan i sak.

48

Kommissionen har bestritt klagandens argument och gjort gällande att talan inte ska bifallas på den andra grunden.

49

Vid prövningen av om tribunalen, såsom klaganden har hävdat, med den andra grunden, gjorde en felaktig rättstillämpning när den i punkterna 34–38 i det överklagade beslutet slog fast, att den omtvistade förordningen medför genomförandeåtgärder i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket sista delen av meningen FEUF erinrar EU-domstolen om, vilket tribunalen med rätta påpekade i punkt 34 i nämnda beslut, att uttrycket ”[regleringsakt] som inte medför genomförandeåtgärder” i denna bestämmelse ska tolkas mot bakgrund av syftet med denna bestämmelse, vilket, såsom framgår av dess tillkomsthistoria består i att förhindra att enskilda tvingas bryta mot lagen för att kunna få tillgång till domstolsprövning. När en regleringsakt har en direkt inverkan på en fysisk eller juridisk persons rättsliga ställning utan att det krävs några föregående genomförandeåtgärder, skulle personen i fråga riskera att stå utan effektivt domstolsskydd om den inte hade möjlighet att väcka talan direkt vid unionsdomstolen i syfte att ifrågasätta regleringsaktens rättsenlighet. Utan genomförandeåtgärder saknar nämligen fysiska och juridiska personer, även sådana som är direkt berörda av den ifrågavarande akten, möjlighet att få akten prövad i domstol, med mindre än att de först bryter mot lagen och sedan – inom ramen för det förfarande som inletts mot dem vid nationell domstol – gör gällande att bestämmelserna är rättstridiga (dom av den 28 april 2015, T & L Sugars och Sidul Açúcares/kommission, C‑456/13 P, EU:C:2015:284, punkt 29, och dom av den13 mars 2018, Industrias Químicas del Vallés/kommissionen, C‑244/16 P, EU:C:2018:177, punkt 42).

50

När en regleringsakt däremot medför genomförandeåtgärder är domstolsprövningen av att unionens rättsordning iakttas säkerställd oberoende av om genomförandeåtgärderna vidtas på unions- eller medlemsstatsnivå. Fysiska eller juridiska personer som på grund av sakprövningsförutsättningarna i artikel 263 fjärde stycket FEUF inte kan väcka talan direkt vid unionsdomstolen mot en unionsregleringsakt är skyddade mot att akten tillämpas på dem genom möjligheten att angripa de genomförandeåtgärder som denna medför (dom av den 28 april 2015, T & L Sugars och Sidul Açúcares/kommissionen, C‑456/13 P, EU:C:2015:284, punkt 30, och dom av den13 mars 2018, Industrias Químicas del Vallés/kommissionen, C‑244/16 P, EU:C:2018:177, punkt 43).

51

När genomförandet av en sådan akt ankommer på unionens institutioner, organ eller byråer kan fysiska eller juridiska personer, enligt de villkor som anges i artikel 263 fjärde stycket FEUF, väcka direkt talan vid unionsdomstolarna mot tillämpningsakterna och, med tillämpning av artikel 277 FEUF, till stöd för denna talan åberopa att den berörda grundläggande akten är rättsstridig. När genomförandet av en sådan regleringsakt ankommer på medlemsstaterna kan personerna i fråga vid nationell domstol göra gällande att den berörda grundläggande akten är ogiltig och anmoda den nationella domstolen att med stöd av artikel 267 FEUF begära förhandsavgörande i detta hänseende av EU-domstolen (dom av den 28 april 2015, T & L Sugars och Sidul Açúcares/kommissionen, C‑456/13 P, EU:C:2015:284, punkt 31, och dom av den 13 mars 2018, Industrias Químicas del Vallés/kommissionen, C‑244/16 P, EU:C:2018:177, punkt 44).

52

Den viktigaste frågan vid bedömningen av huruvida en regleringsakt medför genomförandeåtgärder är, såsom EU-domstolen redan har slagit fast, vilken ställning den person har som gör anspråk på talerätt enligt artikel 263 fjärde stycket sista delen av meningen FEUF. Det saknar således betydelse huruvida akten i fråga medför genomförandeåtgärder i förhållande till andra enskilda (dom av den 28 april 2015, T & L Sugars och Sidul Açúcares/kommissionen, C‑456/13 P, EU:C:2015:284, punkt 32, och dom av den 13 mars 2018, Industrias Químicas del Vallés/kommissionen, C‑244/16 P, EU:C:2018:177, punkt 45).

53

Vidare ska man vid denna bedömning endast hänföra sig till saken i målet, och för det fall en sökande bara har yrkat delvis ogiltigförklaring av en rättsakt, är det bara de genomförandeåtgärder som denna del av rättsakten eventuellt medför som i förekommande fall ska beaktas (dom av den 10 december 2015, Kyocera Mita Europe/kommissionen, C‑553/14 P, ej publicerad, EU:C:2015:805, punkt 45, och dom av den 13 mars 2018, Industrias Químicas del Vallés/kommissionen, C‑244/16 P, EU:C:2018:177, punkt 46)

54

Frågan huruvida de åtgärder som vidtagits skulle vara av mekanisk karaktär är för övrigt ovidkommande (dom av den 28 april 2015, T & L Sugars och Sidul Açúcares/kommissionen, C‑456/13 P, EU:C:2015:284, punkterna 41 och 42, och dom av den 10 december 2015, Kyocera Mita Europe/kommissionen, C‑553/14 P, ej publicerad, EU:C:2015:805, punkt 46).

55

EU-domstolen erinrar härvidlag om att talan med yrkande om ogiltigförklaring av artikel 2 i den omtvistade förordningen, såvitt det i denna bestämmelse preciseras att upphävandet av den antidumpningstull som avses i artikel 1 i denna förordning, det vill säga den antidumpningstull som infördes genom förordning nr 91/2009, ändrades genom genomförandeförordning nr 924/2012 och som upprätthölls genom genomförandeförordning 2015/519, först får verkan vid tidpunkten för den omtvistade förordningens ikraftträdande och att detta upphävande inte utgör grund för återbetalning av tull som har tagits ut före denna tidpunkt.

56

Då klaganden har hävdat att denna bestämmelse inte kräver någon genomförandeåtgärd för att få rättverkningar, eftersom den bara upphäver den berörda antidumpningstullen erinrar EU-domstolen om att den omständigheten att en unionsregleringsakt medför genomförandeåtgärder i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket sista delen av meningen FEUF, på så sätt att vissa av förordningens rättsverkningar materialiseras först genom dessa åtgärder, innebär inte för den sakens skull att det kan uteslutas att förordningen, vad avser en fysisk eller juridisk persons rättställning, medför andra rättsverkningar som inte är beroende av att genomförandeåtgärder vidtas (dom av den 13 mars 2018, European Union Copper Task Force/kommissionen, C‑384/16 P, EU:C:2018:176, punkt 45).

57

Även om det i förevarande fall förvisso är korrekt, såsom klaganden har påpekat, att upphävandet av den antidumpningstull, som beslutades genom den omtvistade förordningen, inte i sig är beroende av att det vidtas genomförandeåtgärder på grund av att nämnda tull löper ut, är det ändå så att artikel 2 i denna förordning – bland annat eftersom den tull som anges i denna bestämmelse löper ut från tidpunkten för dess ikraftträdande och all retroaktiv verkan är utesluten – endast kan materialiseras i förhållande till klaganden genom rättsakter som antagits av nationella myndigheter för att ta ut den berörda antidumpningstullen före denna tidpunkt.

58

Det är nämligen enbart på grund av den omständigheten att nationella myndigheter ålade klaganden antidumpningstull med tillämpning av de förordningar genom vilka denna tull infördes, bland annat förordning nr 91/2009, att klaganden rättsställning kan anses vara påverkad av verkningarna av artikel 2 i den omtvistade förordningen beträffande tidpunkten för upphävandet av denna tull och särskilt att upphävandet, eventuellt rättstridigt, saknar retroaktiv verkan.

59

Såvitt klaganden har gjort gällande att de åtgärder som vidtagis av nationella myndigheter för att ta ut den berörda antidumpningstullen, i förevande fall den tull som spanska tull- och skattemyndigheter påförde klaganden, antogs med tillämpning av förordningarna om införande av denna antidumpningstull och inte med stöd av den omtvistade förordningen, erinrar EU-domstolen om att det utifrån lydelsen av artikel 263 fjärde stycket sista delen av meningen FEUF inte krävs att en regleringsakt utgör den rättsliga grunden för en åtgärd för att nämnda åtgärd ska kunna kvalificeras som en genomförandeåtgärd för en regleringsakt. En och samma åtgärd kan vara en genomförandeåtgärd såväl för den rättsakt vars bestämmelser utgör dess rättsliga grund, som för en annan distinkt rättsakt, såsom den i detta mål aktuella omtvistade förordningen, då samtliga eller en del av den sistnämnda rättsaktens rättsverkningar materialiseras gentemot klaganden endast genom att denna åtgärd vidtas (dom av den 13 mars 2018, Industrias Químicas del Vallés/kommissionen, C‑244/16 P, EU:C:2018:177, punkt 72).

60

Härav följer att tribunalen för att kunna slå fast huruvida det förelåg genomförandeåtgärder beträffande den omtvistade förordningen, mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i fallet, i punkt 35 i den överklagade domen, med rätta angav de åtgärder som nationella myndigheter vidtar enligt unionens tullsystem för att ta ut antidumpningstull och som kan bestridas vid nationell domstol, bland annat genom att yrka återbetalning av felaktigt uttagen antidumpningstull.

61

Om en importör som anser sig ha lidit skada av tillämpningen av en förordning, vilken importören anser vara rättsstridig, såsom i förevande fall den omtvistade förordningen, vilket enligt klaganden ska anses utgöra grund för återbetalning av den antidumpningstull som tagits ut före förordningens ikraftträdande, kan importören vid behörig nationell domstol göra gällande att förordningen är ogiltig. Nämnda domstol får, eller till och med ska, under de villkor som anges i artikel 267 FEUF, hänskjuta en fråga till EU-domstolen rörande den aktuella förordningens giltighet (se, för ett likande resonemang, dom av den 14 juni 2012, CIVAD, C‑533/10, EU:C:2012:347, punkt 33).

62

Mot denna bakgrund finner domstolen att tribunalen gjorde en korrekt bedömning när den i punkt 36 i det överklagade beslutet slog fast att den omtvistade förordningen, gentemot klaganden, medför genomförandeåtgärder i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket sista delen av meningen FEUF.

63

Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

64

Klaganden har med sin tredje grund hävdat att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den i punkterna 20 och 21 i det omtvistade beslutet avslog det andra yrkandet i ansökan om att tribunalen uttryckligen skulle uttala att verkningarna av artikel 1 i den omtvistade förordningen ska tillämpas retroaktivt, eftersom det var uppenbart att yrkandet inte kunde prövas i sak.

65

Klaganden har härvidlag anfört att denna retroaktiva verkan är en nödvändig konsekvens av yrkandet att artikel 2 i den omtvistade förordningen ska ogiltigförklaras, eftersom denna artikel föreskriver just den tidsbegränsning vars giltighet har ifrågasatts. Ogiltigförklaringen innebär med andra ord att artikeln ska tillämpas retroaktivt, med följd att tribunalen har behörighet att pröva denna retroaktiva verkan.

66

Kommissionen har bestritt klagandens argument och den anser att den tredje grunden ska ogillas då den saknar rättslig grund.

67

EU-domstolen erinrar om att tribunalen, såsom med rätta slogs fast i punkt 20 i det överklagade beslutet, vid talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 FEUF endast har behörighet att pröva lagenligheten hos institutionernas rättsakter och i förekommande fall ogiltigförklara den angripna rättsakten. Tribunalen har således vid denna legalitetskontroll inte behörighet att göra uttalanden om rättsläget eller göra konstateranden såsom konstaterandet om retroaktiv tillämpning av artikel 1 i den omtvistade förordningen, vilket avses med det andra yrkandet vid tribunalen (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 25 november 2008, TEA/kommissionen, C‑500/07 P, ej publicerat, EU:C:2008:651, punkt 33).

68

Härav följer att tribunalen inte gjorde en felaktig rättstillämpning när den i punkt 21 i det överklagade beslutet fann att detta yrkande skulle avvisas, eftersom det uppenbart inte kunde prövas i sak.

69

Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.

70

Eftersom ingen av klagandens grunder vunnit framgång ska överklagandet ogillas i sin helhet.

71

Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas.

72

Enligt artikel 138.2 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats. Eftersom klaganden har tappat målet och kommissionen har yrkat att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, ska denne förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i förevarande överklagade.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande: