–

Hubert Clergeau, Jean-Luc Labrousse, Alain Bouchet och Jean-Paul Matrat, genom P. Spinosi och B. Paillard, avocats,

–

Frankrikes regering, genom D. Colas, S. Horrenberger och E. de Moustier, samtliga i egenskap av ombud,

–

Greklands regering, genom G. Kanellopoulos, A. Vasilopoulou och M. Tassopoulou, samtliga i egenskap av ombud,

–

Österrikes regering, genom G. Eberhard, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom A. Lewis och D. Bianchi, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av den i artikel 49.1 tredje meningen i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) stadfästa principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning.

2

Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, Administration des douanes et droits indirects (Frankrike) och Établissement national des produits de l’agriculture et de la mer (FranceAgriMer) (Frankrike) och, å andra sidan, Hubert Clergeau, Jean-Luc Labrousse, Jean-Jacques Berthellemy, Alain Bouchet, Jean-Pierre Dubois, Marcel Géry, Jean-Paul Matrat, Jean-Pierre Paziot och Patrice Raillot (nedan kallade de tilltalade). Målet avser vilket straffrättsligt ansvar som de tilltalade har för felaktiga deklarationer eller bedrägliga ageranden som vidtagits i syfte att erhålla exportbidrag.

3

I kommissionens förordning (EEG) nr 1964/82 av den 20 juli 1982 om villkoren för beviljande av särskilda exportbidrag för vissa urbenade styckningsdelar av nötkreatur (EGT L 212, 1982, s. 48; svensk specialutgåva, område 3, volym 15, s. 93) anges de villkor enligt vilka ett särskilt exportbidrag får beviljas för vissa styckningsdelar.

4

I andra skälet i förordningen anges följande:

”Med hänsyn till situationen på marknaden, de ekonomiska förhållandena inom nöttköttssektorn och möjligheterna att få avsättning för vissa av produkterna inom denna sektor, bör villkor fastställas för utbetalning av särskilda exportbidrag för dessa produkter …”

5

I artikel 1 i förordningen föreskrivs följande:

”Separat förpackade, benfria styckningsdelar av färsk eller kyld bakkvartspart av fullvuxna handjur av nötkreatur skall, när villkoren i denna förordning är uppfyllda, berättiga till särskilda exportbidrag.

…”

6

I artikel 2.1 i samma förordning föreskrivs följande:

”Näringsidkaren skall till de behöriga myndigheter som anges av medlemsstaterna inge en deklaration i vilken han anger sin avsikt att bena ur de bakkvartsparter som avses i artikel 1 enligt villkoren i denna förordning och att exportera hela den urbenade kvantiteten med varje köttbit förpackad för sig.”

7

Artiklarna 1 och 2.1 i förordning nr 1964/82 ändrades – med verkan från och med den 19 januari 1998 – genom kommissionens förordning (EG) nr 2469/97 av den 11 december 1997 om ändring av förordningarna nr 1964/82, (EEG) nr 3846/87 om upprättandet av en exportbidragsnomenklatur för jordbruksprodukter och (EG) nr 1445/95 om tillämpningsföreskrifter för ordningen med import- och exportlicenser inom nötköttssektorn (EGT L 341, 1997, s. 8).

8

Andra skälet i förordning nr 2469/97 hade följande lydelse:

”Efter det att Uruguayrundans jordbruksavtal trädde i kraft har det visat sig lämpligt med en ordning som gör det möjligt att bättre kartlägga vilka produkter inom nötköttssektorn som företrädesvis skall exporteras till tredje land. Införandet av ett särskilt bidrag för urbenade styckningsdelar från framkvartsparten på fullvuxna handjur av nötkreatur bör göra det möjligt att uppnå detta mål. Den nuvarande ordningen i förordning … nr 1964/82 bör således utvidgas till att även omfatta dessa produkter.”

9

I artikel 1 i förordning nr 1964/82, i dess lydelse enligt förordning nr 2469/97, föreskrevs följande:

”Under de villkor som upprättas i denna förordning kan separat förpackade, benfria styckningsdelar av färsk eller kyld fram- eller bakkvartspart från fullvuxna handjur av nötkreatur med en genomsnittlig andel magert nötkött på minst 55 % få särskilda exportbidrag.

…”

10

Kommissionens förordning (EG) nr 1359/2007 av den 21 november 2007 om villkoren för beviljande av särskilda exportbidrag för vissa urbenade styckningsdelar av nötkreatur (EUT L 304, 2007, s. 21) har upphävt och ersatt – med verkan från och med den 1 januari 2008 – förordning nr 1964/82.

11

I skäl 3 i förordning nr 1359/2007 anges följande:

”Med hänsyn till situationen på marknaden, de ekonomiska förhållandena inom nöttköttssektorn och möjligheterna att få avsättning för vissa av produkterna inom denna sektor, bör villkor fastställas för utbetalning av särskilda exportbidrag för dessa produkter. Detta gäller i synnerhet villkoren för de styckningsdelar som framställs genom att bakkvartsparten på handjur av nötkreatur benas ur.”

12

Artiklarna 1 och 2 i förordning nr 1359/2007 återger i i huvudsak likalydande ordalag artikel 1 i förordning nr 1964/82, i dess lydelse enligt förordning nr 2469/97.

13

I artikel 426 i code des douanes (tullkodexen) föreskrivs följande:

”Som import eller export av förbjudna varor utan att dessa deklareras gäller följande:

…

…”

14

Den 21 december 1990 inledde åklagarmyndigheten i La Rochelle (Frankrike) en förundersökning mot X avseende misstänkt överträdelse av förbudet mot att lämna falska deklarationer eller agera i bedrägligt syfte enligt artikel 426.4 i franska tullkodexen. Förundersökningen avsåg gärningar företagna inom ramen för verksamheten i bolaget Clergeau SA. Nämnda bolag idkar bland annat försäljning, inköp, transport, import och export av kött samt slakt av djur.

15

Den 25 maj 2010 avslutade den avdelning som handlägger förundersökningar vid Cour d’appel de Poitiers (appellationsdomstol i Poitiers, Frankrike) den aktuella förundersökningen samt förordnade att de tilltalades fall skulle prövas vid brottmålsdomstol.

16

Det som i huvudsak läggs de tilltalade till last är att de – mellan åren 1987 och 1992 – ska ha vidtagit åtgärder för att se till att Clergeau kunde tillgodogöra sig särskilda exportbidrag i den mening som avses i förordning nr 1964/82, trots att bolaget inte hade rätt till några sådana bidrag. De hade därvid deklarerat styckningsdelar såsom varande ”benfria styckningsdelar av bakkvartspart” från fullvuxna handjur av nötkreatur i den mening som avses i artikel 1 i förordningen, trots att de inte motsvarade denna definition. De tilltalade levererade nämligen, till godkänt exportlager, styckningsdelar som i huvudsak kom från framkvartspart trots att det endast var bakkvartsparter som kunde komma i fråga för exportbidrag.

17

Genom dom meddelad den 3 december 2013 ogillade Tribunal correctionnel de La Rochelle (brottmålsdomstol i La Rochelle, Frankrike) åtalet mot de tilltalade. Denna dom fastställdes den 12 mars 2015 i andra instans av Cour d’appel de Poitiers (appellationsdomstol i Poitiers, Frankrike).

18

Administration des douanes et droits indirects och FranceAgriMer överklagade domen från appellationsdomstolen till den hänskjutande domstolen. Den hänskjutande domstolen anser att den första rättsliga grund som åberopats av FranceAgriMer aktualiserar en unionsrättslig frågeställning som rör tolkningen av den i artikel 49.1 i stadgan stadfästa principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning.

19

Till stöd för denna grund har FranceAgriMer i huvudsak anfört följande. Cour d’appel de Poitiers (appellationsdomstol i Poitiers) åsidosatte reglerna om straffrättens tillämpning i tiden, då den retroaktivt tillämpade ändringen av de förutsättningar för att beviljas särskilt exportbidrag som ursprungligen föreskrivits i förordning nr 1964/82. Denna ändring kan nämligen inte omfattas av principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning; den ändring som gjorts avser inte rekvisiten för det aktuella brottet och den har inte föranlett någon justering av brottsrubriceringen i det nationella målet.

20

Den hänskjutande domstolen har inledningsvis angett att förordning nr 1964/82 innehöll bestämmelser om särskilda exportbidrag för benfria styckningsdelar av bakkvartspart av fullvuxna handjur av nötkreatur. Efter de i det nationella målet aktuella gärningarna ersattes förordning nr 1964/82 emellertid av förordning nr 1359/2007. Sistnämnda förordning innebar att även styckningsdelar av framkvartspart skulle kunna bli föremål för särskilda exportbidrag. Den fråga som aktualiseras är således om dessa ändringar ska äga tillämpning i det nationella målet i enlighet med principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning.

21

Enligt den hänskjutande domstolen hänger denna princip ihop med tanken att lagföring och påföljder endast är aktuella om det framstår som nödvändigt. Bedömningen av denna nödvändighetsaspekt är av särskild karaktär när det gäller regleringar av ekonomiska frågor, då det ligger i sakens natur att sådana regleringar är föremål för ändringar. Att en åtgärd inte längre framstår som nödvändig mot bakgrund av rådande ekonomiska förhållanden, innebär inte att lagöverträdelser i det förgångna inte längre ska vara belagda med påföljd.

22

Den hänskjutande domstolen har vidare uppgett att artikel 426.4 i franska tullkodexen implementerar i fransk rätt den i artikel 4.3 FEU angivna skyldigheten att lagföra dem som – med hjälp av felaktiga deklarationer eller bedrägliga ageranden – tillgodogör sig särskilda exportbidrag trots att de inte har rätt till sådana bidrag. Denna nationella bestämmelse, som utgör den rättsliga grunden för åtalet i det nationella målet, har emellertid inte ändrats över tid.

23

Slutligen anser den hänskjutande domstolen att det skulle bli svårare att beivra brott med menlig inverkan på Europeiska unionens finansiella intressen om man under sådana omständigheter som de i det nationella målet tillämpade principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning.

24

Mot denna bakgrund beslutade Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) att ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

”Ska artikel 49 i [stadgan] tolkas så, att den utgör hinder för att en person fälls till ansvar för att han eller hon, genom bedrägligt agerande eller genom att lämna oriktiga uppgifter i deklarationer om arten av de varor för vilka exportbidrag har begärts, har erhållit exportbidrag som han eller hon inte hade rätt till, då de varor som faktiskt exporterats – till följd av en ändring av lagstiftningen som införts efter det att gärningarna begicks – numera berättigar till de aktuella bidragen?”

25

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida den i artikel 49.1 tredje meningen i stadgan stadfästa principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning ska tolkas så, att den utgör hinder för att en person fälls till ansvar för att otillbörligen ha tillgodogjort sig särskilda exportbidrag enligt förordning nr 1964/82 genom felaktiga deklarationer eller bedrägliga ageranden om arten av de varor för vilka exportbidrag har begärts, då de varor som exporterats numera – till följd av en ändring av denna förordning som införts efter det att de påtalade gärningarna begicks – berättigar till de aktuella bidragen.

26

EU-domstolen erinrar inledningsvis om att den i artikel 49.1 i stadgan stadfästa principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning ingår i unionens primärrätt. Till och med före ikraftträdandet av Lissabonfördraget, i vilket stadgan tillerkänns samma rättsliga värde som fördragen, slog EU-domstolen fast att denna princip följde av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och att den därför ska anses ingå bland de allmänna principer i unionsrätten som de nationella domstolarna ska iaktta när de tillämpar nationell rätt (dom av den 6 oktober 2016, Paoletti m.fl., C‑218/15, EU:C:2016:748, punkt 25).

27

Att de aktuella gärningarna begicks mellan åren 1987 och 1992 – det vill säga innan Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009 – hindrar följaktligen inte i sig att den i artikel 49.1 tredje meningen i stadgan stadfästa principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning tillämpas i målet.

28

Det ska vidare påpekas att det av fast rättspraxis följer att de grundläggande rättigheter som garanteras i unionens rättsordning är tillämpliga i samtliga fall som regleras av unionsrätten, men inte i andra fall (dom av den 14 juni 2017, Online Games m.fl., C‑685/15, EU:C:2017:452, punkt 55).

29

Det är i målet tillräckligt att påpeka att de tilltalade – i enlighet med vad som uppgetts av den hänskjutande domstolen – lagförs med stöd av artikel 426.4 i franska tullkodexen för att ha tillgodogjort sig särskilda exportbidrag enligt förordning nr 1964/82 genom felaktiga deklarationer eller bedrägliga ageranden. Syftet med denna bestämmelse i franska tullkodexen är således bland annat att beivra brott med menlig inverkan på unionens finansiella intressen, i enlighet med de skyldigheter som medlemsstaterna har enligt artikel 4.3 FEU och artikel 325 FEUF.

30

Mot denna bakgrund finner EU-domstolen att brottsstadgandet i artikel 426.4 i franska tullkodexen, jämte det aktuella brottmålet, ska anses omfattas av tillämpningsområdet för de grundläggande rättigheter som garanteras i unionens rättsordning enligt rättspraxis (se punkt 28). Detta innebär att den hänskjutande domstolen i det aktuella brottmålet ska iaktta den i artikel 49.1 tredje meningen i stadgan stadfästa principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning (se, analogt, dom av den 3 maj 2005, Berlusconi m.fl., C‑387/02, C‑391/02 och C‑403/02, EU:C:2005:270, punkt 69).

31

Med detta sagt vill EU-domstolen – för att besvara den hänskjutande domstolens fråga – dessutom erinra om följande. Efter det att de aktuella gärningarna ägt rum ändrades artikel 1 i förordning nr 1964/82 med verkan från och med den 19 januari 1998 genom förordning nr 2469/97; genom förordning nr 2469/97 kom även styckningsdelar av framkvartspart av fullvuxna handjur av nötkreatur – såsom de som var föremål för de felaktiga deklarationer eller bedrägliga ageranden som läggs de tilltalade till last – att kunna bli föremål för särskilda exportbidrag enligt förordning nr 1964/82. Denna ändring fanns därefter även med i artikel 1 i förordning nr 1359/2007, som med verkan från och med den 1 januari 2008 kodifierade och ersatte förordning nr 1964/82.

32

EU-domstolen ska därför pröva huruvida – mot bakgrund av denna ändring av villkoren i artikel 1 i förordning nr 1964/82 för att komma i fråga för särskilda exportbidrag – den i artikel 49.1 tredje meningen i stadgan stadfästa principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning utgör hinder för att en person, under sådana omständigheter som de i det nationella målet, fälls till ansvar för felaktiga deklarationer eller bedrägliga ageranden i den mening som avses i artikel 426.4 i franska tullkodexen.

33

En tillämpning av lindrigare strafflagstiftning förutsätter nödvändigtvis att det, över tid, föreligger flera på varandra följande lagar och vilar på konstaterandet att lagstiftaren har ändrat inställning till brottsrubriceringen eller till det straff som ska utdömas för ett brott (dom av den 6 oktober 2016, Paoletti m.fl., C‑218/15, EU:C:2016:748, punkt 27).

34

Det framgår emellertid av utredningen i målet att brottsstadgandet i artikel 426.4 i franska tullkodexen inte har ändrats av den franska lagstiftaren sedan de aktuella gärningarna begicks. Felaktiga deklarationer eller bedrägliga ageranden som medför en förmån vid export – såsom de särskilda exportbidrag som föreskrivs i förordning nr 1964/82 – är således även fortsättningsvis straffbelagda gärningar på samma sätt som då de i det nationella målet aktuella gärningarna begicks.

35

EU-domstolen delar således generaladvokatens bedömning i punkt 41 i förslaget till avgörande, nämligen att den franska lagstiftaren inte har ändrat inställning till huruvida de påtalade gärningarna utgör brott eller till det straff som ska utdömas för de brott som läggs de tilltalade till last.

36

Vad därefter gäller de ändringar som gjorts i unionsbestämmelserna (se punkt 31 ovan) framhåller EU-domstolen följande. Det framgår av andra skälet i förordning nr 2469/97 att syftet med att införa ett särskilt exportbidrag för urbenade styckningsdelar från framkvartsparten på fullvuxna handjur av nötkreatur var att anpassa unionsbestämmelserna efter förändrade förhållanden på köttmarknaden, särskilt på världsmarknaden efter det att de inom ramen för de multilaterala handelsförhandlingarna i Uruguayrundan framförhandlade avtalen trätt i kraft.

37

Unionslagstiftarens val att ändra de i artikel 1 i förordning nr 1964/82 angivna villkoren för att beviljas bidrag berodde således på en rent ekonomisk och teknisk bedömning av rådande förhållanden på den globala köttmarknaden.

38

Unionslagstiftaren har således, genom denna ändring, inte ifrågasatt brottsrubriceringen eller behöriga nationella myndigheters bedömning av det straff som ska utdömas för gärningar som innebär att någon otillbörligen tillgodogör sig de särskilda exportbidrag som föreskrivs i förordning nr 1964/82, såsom de felaktiga deklarationer eller bedrägliga ageranden som läggs de tilltalade till last.

39

EU-domstolen framhåller för övrigt – i likhet med vad som framförts av den franska regeringen i sitt skriftliga yttrande – att ändringen av unionslagstiftningen inte medfört någon ändring av rekvisiten för den brottsliga gärning som läggs de tilltalade till last.

40

I och med att denna brottsliga gärning består i felaktiga deklarationer eller bedrägliga ageranden som medfört att särskilda exportbidrag betalats ut enligt förordning nr 1964/82, framstår den omständigheten i sig att de varor för vilka exportbidrag begärts numera, efter de aktuella gärningarna, kan bli föremål för sådana bidrag inte kunna ha någon inverkan på frågan om sådana felaktiga deklarationer eller bedrägliga ageranden är straffbelagda.

41

Mot denna bakgrund ska tolkningsfrågan besvaras på följande sätt. Den i artikel 49.1 tredje meningen i stadgan stadfästa principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att en person fälls till ansvar för att otillbörligen ha tillgodogjort sig särskilda exportbidrag enligt förordning nr 1964/82 genom felaktiga deklarationer eller bedrägliga ageranden om arten av de varor för vilka exportbidrag har begärts, då de varor som exporterats numera – till följd av en ändring av denna förordning som införts efter det att de påtalade gärningarna begicks – berättigar till de aktuella bidragen.

42

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

Den i artikel 49.1 tredje meningen i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna stadfästa principen om retroaktiv tillämpning av lindrigare strafflagstiftning ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att en person fälls till ansvar för att otillbörligen ha tillgodogjort sig särskilda exportbidrag enligt kommissionens förordning (EEG) nr 1964/82 av den 20 juli 1982 om villkoren för beviljande av särskilda exportbidrag för vissa urbenade styckningsdelar av nötkreatur genom felaktiga deklarationer eller bedrägliga ageranden om arten av de varor för vilka exportbidrag har begärts, då de varor som exporterats numera – till följd av en ändring av denna förordning som införts efter det att de påtalade gärningarna begicks – berättigar till de aktuella bidragen.