–

SC Petrotel-Lukoil SA, genom C. Vasile, M. Strîmbei och A. Barbu, avocats,

–

Rumäniens regering, genom R-H. Radu, L. Liţu och R. Mangu, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom F. Clotuche-Duvieusart och L. Radu Bouyon, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 30 FEUF.

2

Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan SC Petrotel-Lukoil SA (nedan kallat Lukoil) och Maria Magdalena Georgescu och å andra sidan Ministerul Economiei (finansministeriet, Rumänien), Ministerul Energiei (energiministeriet, Rumänien) och Ministerul Finanţelor Publice (ministeriet för offentliga finanser, Rumänien), rörande finansministeriets vägran att återbetala de schablonbelopp som betalats av Lukoil till den särskilda fonden för oljeprodukter, vilken inrättats för att betala skulderna i det tidigare Compania Română (rumänskt oljebolag, nedan kallat CRP).

3

Genom Ordonanţa de urgenţă a Guvernului nr. 249/2000 privind constituirea şi utilizarea Fondului special pentru produse petroliere (regeringens brådskande dekret nr 249/2000 om inrättande och användning av den särskilda fonden för oljeprodukter, Monitorul Oficial al României, del I, nr 647 av den 12 december 2000), ändrad genom Legea nr 142/2006 pentru aprobarea Ordonanţei Guvernului nr. 53/2005 privind reglementarea unor măsuri financiare în domeniul bugetar şi al contabilităţii publice (lag nr 142/2006 om godkännande av regeringsdekret nr 53/2005 om finansiella åtgärder inom området för budget och offentliga räkenskaper) (nedan kallat OUG nr 249/2000), inrättades en särskild fond för oljeprodukter med syfte att betala alla finansiella skulder i det tidigare CRP.

4

Artikel 1 i OUG nr 249/2000 har följande lydelse:

”En särskild fond för ska inrättas genom att det i priset på oljeprodukter som saluförs på den inhemska och utländska marknaden, närmare bestämt bensin och diesel som erhålls från producenter eller genom bearbetning, räknas in ett fast belopp i [rumänska lei (RON)] motsvarande [0,01 amerikanska dollar (USD) per liter], omräknat enligt den växelkurs som gällde den sista dagen i månaden före den månad då leveransen sker.”

5

I artikel 2 i OUG nr 249/2000 anges följande:

”Den särskilda fond för oljeprodukter, som inrättats i enlighet med artikel 1, ska förvaltas av Ministerul Industriei şi Comerţului [industri- och handelsministeriet, Rumänien] och kommer att användas för att betala alla finansiella skulder i det tidigare CRP.”

6

I artikel 5 i OUG nr 249/2000 föreskrivs följande:

”Skyldigheten att beräkna och betala de belopp som följer av tillämpningen av artikel 1 åligger producenter och raffinaderier som är juridiska personer etablerade i Rumänien, oavsett deras organisatoriska form, arten av deras kapital eller destinationen för deras produkter, vilken motsvarar användningskategorin och typerna av användare av den berörda produkten.”

7

I artikel 7 OUG nr 249/2000 föreskrivs följande:

”Det schablonbelopp som ingår i priset på de oljeprodukter som avses i artikel 1 i denna förordning innebär en avdragsgill kostnad.”

8

Lukoil begärde att finansministeriet skulle återbetala de belopp som bolaget betalat i samband med export av oljeprodukter enligt OUG nr 249/2000, mellan den 1 januari 2007 och den 31 mars 2010.

9

I skrivelse av den 24 maj 2010 avslog finansministeriet Lukoils begäran om återbetalning.

10

Lukoil väckte då talan vid Curtea de Apel București (Appellationsdomstolen i Bukarest, Rumänien). Bolaget gjorde i huvudsak gällande att dessa belopp hade betalats felaktigt från och med Rumäniens anslutning till Europeiska unionen, den 1 januari 2007, eftersom betalningen av dem stred mot artikel 30 FEUF då de utgjorde en avgift av fiskal karaktär som införts ensidigt av en medlemsstat och som tas ut på varor som passerar gränsen.

11

Genom dom av den 12 oktober 2011 ogillade Curtea de Apel București (Appellationsdomstolen i Bukarest) Lukoils talan. Nämnda domstol fann bland annat att beloppet 0,01 USD per liter som ingår i priset på oljeprodukter hade beräknats för levererade produkter i såväl Rumänien som utanför denna medlemsstat, vilket innebar att den omtvistade avgiften, med hänsyn till att den inte togs ut med anledning av att en vara passerade en gräns, varken utgjorde en exporttull eller en avgift med motsvarande verkan, utan en intern avgift. Denna domstol tillade att även om den avgift som infördes genom OUG nr 249/2000 utgör en tull som är förbjuden enligt artikel 30 FEUF, är Lukoils begäran, att denna avgift ska återbetalas, ogrundad med hänsyn till förbudet mot obehörig vinst, såsom detta tillämpats av domstolen i domen av den 14 januari 1997 i målet Comateb m.fl. (C‑192/95–C‑218/95, EU:C:1997:12). Enligt Curtea de Apel București (Appellationsdomstolen i Bukarest) ingick det ifrågavarande beloppet, enligt artikel 1 i OUG nr 249/2000, i priset på bensin och dieselolja som levererats utanför Rumänien, och betalades följaktligen inte av den person som tillhandahåller oljeprodukterna, utan av kunden.

12

Lukoil överklagade domen av den 12 oktober 2011 till Înalta Curte de Casație şi Justiție (Högsta kassationsdomstolen, Rumänien). Denna domstol upphävde den överklagade domen och återförvisade målet till Curtea de Apel București (Appellationsdomstolen i Bukarest). Genom dom av den 25 januari 2016 ogillade sistnämnda domstol Lukoils talan.

13

I denna dom slog Curtea de Apel București (Appellationsdomstolen i Bukarest), på grundval av ett expertutlåtande avseende bokföringen, fast att även om Lukoil hade beräknat och betalat den aktuella avgiften till staten, hade bolaget inte räknat in schablonbeloppet 0,01 USD per liter i försäljningspriset för de oljeprodukter som det sålt mellan den 1 januari 2007 och den 31 mars 2010, utan betalat det med egna medel. Trots detta befanns Lukoil emellertid inte ha visat att betalningen av denna avgift hade vållat bolaget skada. I själva verket hade Lukoil, på eget initiativ, infört ett betalningssystem som varken kunde hänföras till den svarande myndigheten eller var grundat på bestämmelserna i OUG nr 249/2000. Lukoil hade således inte rätt till den begärda återbetalningen, eftersom den omtvistade avgiften inte hade betalats på grundval av bestämmelser som slutgiltigt förklarats rättsstridiga på grund av att de är oförenliga med unionsrätten, utan på grundval av en mekanism som Lukoil själv hade inrättat och som inte föreskrevs i den nationella lagstiftningen.

14

Lukoil överklagade domen av den 25 januari 2016 till Înalta Curte de Casație şi Justiție (Högsta kassationsdomstolen). Denna domstol har konstaterat att den omtvistade avgiften utgör en avgift med motsvarande verkan som en tull, eftersom den har en ekonomisk karaktär, införs ensidigt av den behöriga myndigheten i en medlemsstat och tas ut på varor på grund av att de passerar gränsen. Denna domstol har angett att Lukoil har begärt återbetalning av de belopp som bolaget har betalat med egna medel mellan den 1 januari 2007 och den 31 mars 2010. EU-domstolen har aldrig mot bakgrund av artikel 30 FEUF prövat frågan huruvida en skattskyldig person, för det fall att denne har betalat en avgift med motsvarande verkan som en tull, kan begära återbetalning av det betalade beloppet även om betalningsmekanismen för nämnda avgift i nationell lagstiftning har utformats på så sätt att avgiften övervältras på konsumenten.

15

Mot denna bakgrund beslutade Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta kassationsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

16

Genom sina två frågor, som ska prövas tillsammans, vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida unionsrätten, särskilt artikel 30 FEUF, ska tolkas så, att den skattskyldige, som faktiskt har betalat en avgift med motsvarande verkan som strider mot nämnda artikel, ska kunna få det erlagda beloppet återbetalat, även i en situation där mekanismen för betalningen av avgiften i nationell lagstiftning har utformats på så sätt att avgiften övervältras på konsumenten.

17

Den omständigheten att en nationell domstol formellt sett har formulerat sin begäran om förhandsavgörande med hänvisning till vissa unionsbestämmelser utgör inte hinder för att EU-domstolen tillhandahåller den domstolen alla tolkningsdata som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av om det har hänvisats därtill i frågorna eller inte. Det ankommer härvid på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (se, bland annat, dom av den 27 oktober 2009, ČEZ, C‑115/08, EU:C:2009:660 punkt 81, och dom av den 29 september 2016, Essent Belgium, C‑492/14, EU:C:2016:732, punkt 43).

18

I förevarande fall har den hänskjutande domstolen angett att den avgift som infördes genom OUG nr 249/2000 utgör en avgift med motsvarande verkan, i den mening som avses i artikel 30 FEUF. Det framgår emellertid av beslutet om hänskjutande att finansministeriet, som svar på Lukoils begäran om återbetalning, funnit att det varken var fråga om en tull eller en avgift med motsvarande verkan, utan en intern skatt eller avgift, och att Curtea de Apel București (Appellationsdomstolen i Bukarest), som är den domstol som prövar det nationella målet i sak, i sin dom av den 12 oktober 2011, hade bekräftat denna slutsats.

19

I sina skriftliga yttranden anser även den rumänska regeringen och Europeiska kommissionen att den avgift som infördes genom OUG nr 249/2000 utgör en intern skatt eller avgift, i den mening som avses i artikel 110 FEUF.

20

Mot bakgrund av dessa argument är det således lämpligt att, innan besvarandet av den nationella domstolens tolkningsfrågor, tillhandahålla den domstolen alla tolkningsdata som är användbara för att kunna göra en rättslig kvalificering av nämnda avgift mot bakgrund av unionsrätten.

21

Varje pålaga, hur liten den än är och oavsett dess beteckning och utformning, som ensidigt läggs på varor på grund av att de passerar gränsen, när den inte är en tull i egentlig mening, utgör en avgift med motsvarande verkan som en tull. Däremot ska en pålaga som ingår i ett allmänt system för interna skatter eller avgifter som enligt samma objektiva villkor systematiskt tas ut på varor oberoende av deras ursprung eller destination anses omfattas av artikel 110 FEUF, som förbjuder diskriminerande interna skatter eller avgifter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juni 2006, Air Liquide Industries Belgium, C‑393/04 och C‑41/05, EU:C:2006:403, punkterna 51, 55 och 56, och dom av den 17 juli 2008, Essent Netwerk Noord m.fl., C‑206/06, EU:C:2008:413, punkterna 40 och 41).

22

En avgift som på grundval av samma kriterier läggs på inhemska varor som saluförs på den inhemska marknaden och varor som exporteras kan ändå vara förbjuden enligt EUF-fördraget när intäkterna från en sådan avgift är avsedda att finansiera verksamheter som särskilt gynnar inhemska varor som saluförs på den inhemska marknaden.

23

I ett sådant fall kan det nämligen ge upphov till en diskriminering av exporterade varor, eftersom avgiften som belastar de varor som saluförs på den inhemska marknaden neutraliseras av de förmåner som den finansierar, medan avgiften som belastar de varor som exporteras utgör en ren avgift (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 april 2002 i mål C‑234/99, Nygård, EU:C:2002:244, punkt 22, och dom av den 8 juni 2006, Koornstra, C‑517/04, EU:C:2006:375, punkt 18).

24

Om de förmåner som följer av användningen av intäkterna av en avgift, som ingår i ett allmänt system för interna skatter och avgifter och som systematiskt läggs på inhemska varor som saluförs på den inhemska marknaden och varor som exporteras, innebär fullständig kompensation för den pålaga som belastar inhemska varor som saluförs på den inhemska marknaden då de förs ut i handeln, utgör pålagan en avgift med motsvarande verkan som en tull, som strider mot artiklarna 28 FEUF och 30 FEUF. Däremot skulle en sådan avgift strida mot diskrimineringsförbudet i artikel 110 FEUF om de förmåner som användningen av intäkterna av denna avgift medför för de nationella varor som saluförs på den inhemska marknaden endast delvis kompenserade för den pålaga som belastar dessa. I detta fall ska den avgift som tas ut på exporterade inhemska varor, som i princip är laglig, förbjudas i den mån den kompenserar för denna pålaga och minskas proportionellt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juni 2006, Koornstra, C‑517/04, EU:C:2006:375, punkterna 19 och 20 och där angiven rättspraxis).

25

För att kompensationskriteriet ska kunna ges en verksam och korrekt tillämpning är det en förutsättning att det under en referensperiod kontrolleras att värdet av de sammantagna belopp som uppburits på de inhemska varorna i form av den undersökta avgiften motsvarar de förmåner som uteslutande dessa varor åtnjuter. Det åligger således den hänskjutande domstolen att förvissa sig om att de inhemska varor som har saluförts på den inhemska marknaden inte, de facto, gynnas eller proportionellt sett gynnas mer än de exporterade inhemska varorna av intäkterna från den ifrågavarande avgiften, vilka helt eller delvis kan kompensera för den belastning som sagda avgift innebär (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juni 2006, Koornstra, C‑517/04, EU:C:2006:375, punkterna 21 och 22 och där angiven rättspraxis).

26

I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att det genom OUG nr 249/2000 inrättats en särskild fond för oljeprodukter vars syfte är att återkräva skulderna i det tidigare CRP och som finansieras genom bidrag från alla producenter och raffinaderier av oljeprodukter (bensin och diesel) i Rumänien. I enlighet med artikel 1 OUG nr 249/2000 ska dessa skattskyldiga personer, i priset på de produkter som de tillhandahåller både inom landet och utanför Rumänien, räkna in ett schablonbelopp på 0,01 USD för varje liter såld petroleumprodukt. Enligt artikel 5 i OUG nr 249/2000 åligger skyldigheten att beräkna och betala dessa belopp producenter och raffinaderier som är juridiska personer och etablerade i Rumänien, oavsett destinationen för deras produkter.

27

Även om den avgift som föreskrivs i artikel 1 i OUG nr 249/2000 utgör en pålaga som ensidigt läggs på varor, verkar den ändå inte, mot bakgrund av de ovan i föregående punkt nämnda omständigheterna, påföras på grundval av att varorna passerar gränsen. Avgiften påförs nämligen på samma sätt, enligt samma procentsats och på samma stadium oavsett om det gäller oljeprodukter som levereras på den rumänska marknaden eller produkter som levereras i en annan medlemsstat. Det som utlöser den avgift som anges i nämnda artikel 1 är därför saluföringen av oljeprodukter, oavsett om denna äger rum i Rumänien eller i en annan medlemsstat. Avgiften påförs alltså oberoende av om de berörda oljeprodukterna passerar den rumänska gränsen.

28

Under dessa omständigheter skulle avgiften kunna utgöra en icke-diskriminerande intern skatt eller avgift som är förenlig med unionsrätten.

29

Den hänskjutande domstolen måste emellertid också kontrollera om inte intäkterna från denna avgift gynnar de inhemska oljeprodukter som saluförs på den inhemska marknaden, eftersom beslutet om hänskjutande inte innehåller några uppgifter om detta. Det faktum att den avgift som föreskrivs i OUG nr 249/2000 används för att betala skulderna i det tidigare CRP gör det inte i sig möjligt att helt utesluta möjligheten att intäkterna från denna avgift i själva verket är avsedda att finansiera verksamheter som uteslutande eller delvis gynnar sådana produkter på bekostnad av inhemska produkter som exporteras till andra medlemsstater.

30

Om det mot bakgrund av en sådan kontroll framgår att intäkterna från den avgift som föreskrivs i artikel 1 i OUG nr 249/2000 inte gynnar inhemska oljeprodukter som saluförs på den inhemska marknaden, skulle avgiften kunna utgöra en laglig intern skatt eller avgift. Om det däremot skulle visa sig att avgiften helt eller delvis kompenserar för den belastning som dessa produkter påförs, skulle det kunna röra sig om antingen, i det första fallet, en diskriminerande intern skatt eller avgift som strider mot artikel 110 FEUF, eller, i det andra fallet, en avgift med motsvarande verkan som en tull, som strider mot artikel 30 FEUF. Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att göra de kontroller som krävs för att fastställa vad det är för slags avgift som föreskrivs i artikel 1 i OUG nr 249/2000 och huruvida den är förenlig med unionsrätten.

31

Mot bakgrund av dessa förtydliganden, och för det fall det här är fråga om en avgift med motsvarande verkan som strider mot artikel 30 FEUF, ska domstolen besvara den i punkt 16 i denna dom omformulerade frågan huruvida det föreligger en rätt till återbetalning.

32

Det framgår av fast rättspraxis att rätten att erhålla återbetalning av avgifter som i en medlemsstat har tagits ut i strid med unionsrätten utgör en följd av och ett komplement till de rättigheter som skattskyldiga har tillerkänts i unionsrätten, såsom dessa har tolkats av domstolen. En medlemsstat är således i princip skyldig att återbetala skatter och avgifter som tagits ut i strid med unionsrätten, och detta ska ske i enligt nationella förfaranderegler i enlighet med principerna om likvärdighet och effektivitet (se, för ett liknande resonemang, bland annat, dom av den 9 november 1983, San Giorgio, 199/82, EU:C:1983:318, punkt 12, dom av den 14 januari 1997, Comateb m.fl.,C‑192/95–C‑218/95, EU:C:1997:12, punkt 20, och dom av den 12 december 2013, Test Claimants in the Franked Investment Income Income Group Litigation, C‑362/12, EU:C:2013:834, punkt 30).

33

Med undantag för principen om återbetalning av avgifter som strider mot unionsrätten, kan återbetalning av sådana skatter och avgifter emellertid nekas, om detta skulle innebära en obehörig vinst för de återbetalningsberättigade. Skyddet för de rättigheter som på detta område garanteras i unionens rättsordning innebär således inte att staten är skyldig att återbetala skatter, tullar och avgifter som har uppburits i strid med unionsrätten, när det är fastställt att den som är skyldig att erlägga dessa pålagor faktiskt har övervältrat dem på andra rättssubjekt (se dom av den 9 november 1983, San Giorgio, 199/82, EU:C:1983:318, punkt 13, dom av den 14 januari 1997, Comateb m.fl., C‑192/95–C‑218/95, EU:C:1997:12, punkt 21, och dom av den 6 september 2011, Lady & Kid m.fl., C‑398/09, EU:C:2011:540, punkt 18).

34

Under sådana omständigheter är det nämligen inte näringsidkaren som har burit kostnaden för den rättsstridigt uttagna avgiften, utan den köpare på vilken kostnaden har övervältrats. Om näringsidkaren skulle erhålla återbetalning av det avgiftsbelopp som denne redan har uppburit av köparen, skulle detta för näringsidkaren motsvara en dubbel betalning som skulle kunna betraktas som en obehörig vinst, men däremot inte avhjälpa de konsekvenser som avgiftens rättsstridighet får för köparen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 januari 1997, Comateb m.fl., C‑192/95–C‑218/95, EU:C:1997:12, punkt 22, och dom av den 6 september 2011, Lady & Kid m.fl., C‑398/09, EU:C:2011:540, punkt 19).

35

Eftersom en sådan vägran att återbetala en avgift som tas ut på försäljning av varor utgör en begränsning av en rättighet som följer av unionsrätten, ska denna tolkas restriktivt. Således utgör den direkta övervältringen av en otillåten avgift på köparen det enda undantaget från rätten till återbetalning av avgifter som har tagits ut i strid med unionsrätten (dom av den 6 september 2011, Lady & Kid m.fl., C‑398/09, EU:C:2011:540, punkt 20).

36

I förevarande fall är det utrett att Lukoil, i motsats till vad som föreskrivs i artikel 1 i OUG nr 249/2000, inte har övervältrat den avgift som föreskrivs i denna artikel på konsumenterna av de oljeprodukter som bolaget salufört. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida Lukoil, i en situation där betalningsmekanismen för denna avgift i nationell lagstiftning har utformats på så sätt att avgiften övervältras på konsumenten, ändå har rätt till återbetalning av de belopp som bolaget självt har betalat.

37

I detta avseende konstaterar domstolen att i den mån Lukoil har betalat beloppet för den avgift som föreskrivs i artikel 1 i OUG nr 249/2000, medför återbetalningen av detta belopp inte någon obehörig vinst för detta bolag. Under dessa omständigheter och eftersom det enda undantag från principen om återbetalning av avgifter som strider mot unionsrätten som domstolen har godtagit inte är uppfyllt i förevarande fall, har Lukoil rätt till återbetalning av den avgift som det har betalat, under förutsättning att avgiften kvalificeras som en avgift med motsvarande verkan som en tull. Det förhållandet att den i nationell lagstiftning angivna skyldigheten att övervältra den nu aktuella avgiften på slutpriset för den berörda produkten eventuellt har åsidosatts saknar betydelse i detta avseende. Rätten till återbetalning av denna avgift, vilken har sin grund i unionsrätten, kan nämligen inte nekas av skäl hänförliga till nationell rätt.

38

Vidare konstaterar domstolen att Lukoil likaså har rätt till återbetalning, om än delvis, av den avgift som bolaget har betalat i enlighet artikel 1 i OUG nr 249/2000, för det fall att den hänskjutande domstolen, mot bakgrund av EU-domstolens praxis och de överväganden som anges i punkterna 21–25 ovan, skulle finna att den avgift som föreskrivs i nämnda artikel utgör en diskriminerande intern skatt eller avgift som strider mot artikel 110 FEUF. I ett sådant fall avser rätten till återbetalning skillnaden mellan kostnaden för den avgift som berör produkter som saluförs på unionsmarknaden och kostnaden för den avgift som berör produkter som saluförs på den inhemska marknaden, eftersom den sistnämnda avgiften tar vederbörlig hänsyn till de förmåner som enbart dessa produkter skulle ha fått.

39

Mot bakgrund av det ovan anförda ska tolkningsfrågorna besvaras enligt följande: Unionsrätten, särskilt artikel 30 FEUF, ska tolkas så, att den skattskyldiga person som faktiskt har betalat en avgift med motsvarande verkan som strider mot nämnda artikel ska kunna få de erlagda beloppen återbetalade, även i en situation där betalningsmekanismen för avgiften i nationell lagstiftning har utformats på så sätt att avgiften övervältras på konsumenten.

40

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:

Unionsrätten, särskilt artikel 30 FEUF, ska tolkas så, att den skattskyldiga person som faktiskt har betalat en avgift med motsvarande verkan som strider mot nämnda artikel ska kunna få de erlagda beloppen återbetalade, även i en situation där betalningsmekanismen för avgiften i nationell lagstiftning har utformats på så sätt att avgiften övervältras på konsumenten.