1

Liam Jenkinson har yrkat att domstolen ska upphäva det beslut som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 9 november 2016, Jenkinson/rådet m.fl. (T‑602/15, EU:T:2016:660) (nedan kallat det överklagade beslutet), genom vilket hans talan ogillades. Målet vid tribunalen avsåg, i första hand, en talan enligt artikel 272 FEUF om dels omvandling av Liam Jenkinsons samtliga avtalsförhållanden till en ”tillsvidareanställning” och ersättning för den skada som denne ansåg sig ha lidit till följd av ett felaktigt användande av på varandra följande tillsvidareanställningar och en felaktig uppsägning, dels fastställande av att Europeiska unionens råd, Europeiska kommissionen och Europeiska utrikestjänsten behandlat Liam Jenkinson på ett diskriminerande sätt och, som följd därav, förpliktande för dem att utge skadestånd, samt, i andra hand, en talan som grundades på de europeiska institutionernas utomobligatoriska skadeståndsansvar.

2

I punkterna 1–6 i det överklagade beslutet sammanfattas bakgrunden till tvisten enligt följande:

3

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 23 oktober 2015 väckte Liam Jenkinson talan mot rådet, kommissionen, utrikestjänsten och uppdraget Eulex Kosovo. Han yrkade att tribunalen skulle,

4

I det överklagade beslutet slog tribunalen fast att det var uppenbart att den saknade behörighet att pröva de båda yrkanden som framställts i första hand och att det var uppenbart att andrahandsyrkandet inte kunde tas upp till sakprövning. Tribunalen avvisade följaktligen överklagandet i dess helhet och förpliktade Liam Jenkinson att ersätta rättegångskostnaderna.

5

Liam Jenkinson har yrkat att domstolen ska

6

Rådet och kommissionen har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta Liam Jenkinson att ersätta rättegångskostnaderna.

7

Utrikestjänsten och uppdraget Eulex Kosovo har yrkat att domstolen ska

8

Vidare har rådet och utrikestjänsten yrkat att domstolen, för det fall överklagandet anses vara välgrundat, ska avvisa överklagandet och talan i den del de avser dem.

9

I överklagandet har Liam Jenkinson, genom sitt första yrkande, begärt att domstolen ska upphäva det överklagade beslutet och, genom sitt andra yrkande, att domstolen ska bifalla överklagandet.

10

Utrikestjänsten och uppdraget Eulex Kosovo har bestritt att domstolen är behörig att pröva överklagandet. Uppdraget Eulex Kosovo har gjort gällande att överklagandet ska avvisas i sin helhet, medan kommissionen endast har gjort gällande att överklagandet ska avvisas såvitt avser det andra yrkandet.

11

Utrikestjänsten och uppdraget Eulex Kosovo har hävdat att domstolen saknar behörighet att pröva detta överklagande, eftersom Liam Jenkinson har grundat sina argument på de anställningsavtal som föregick det sista visstidsavtalet och eftersom det, enligt skiljedomsklausulerna i dessa avtal, endast är domstolarna i Bryssel som ska vara behöriga att pröva ett sådant mål. Liam Jenkinson har under tiden dessutom väckt en i sak identisk talan vid Tribunal du travail francophone de Bruxelles (den franskspråkiga arbetsdomstolen i Bryssel, Belgien).

12

Det ska erinras om att enligt artikel 256.1 andra stycket FEUF och artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol är domstolen behörig att pröva överklaganden av de avgöranden av tribunalen som avses i artikel 256.1 första stycket FEUF. Det överklagade beslutet är ett sådant avgörande som avses i sistnämnda bestämmelse.

13

Domstolen konstaterar även att frågan om unionsdomstolarnas behörighet att slå fast att Liam Jenkinsons yrkanden i första instans är välgrundade, med hänsyn till innehållet i det överklagade beslutet och till innehållet i Liam Jenkinsons yrkanden vid domstolen, omfattas av de sakfrågor som har uppkommit i detta överklagande.

14

Under dessa omständigheter är domstolen behörig att pröva förevarande överklagande.

15

Till stöd för det första yrkandet, genom vilket det har gjorts gällande att det överklagade beslutet ska upphävas, har Liam Jenkinson åberopat fyra grunder. Den första grunden rör tribunalens bedömning av omfattningen av unionsdomstolarnas behörighet att pröva tvistens avtalsrelaterade del. Genom sin andra grund har Liam Jenkinson åberopat avtalsförhållandena mellan honom, å ena sidan, och rådet, kommissionen och utrikestjänsten, å andra sidan. Liam Jenkinson har genom den tredje och den fjärde grunden hävdat att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning vid bedömningen av de yrkanden som avsåg institutionernas utomobligatoriska skadeståndsansvar och fördelningen av rättegångskostnaderna.

16

Rådet, utrikestjänsten och uppdraget Eulex Kosovo har bestritt att de argument som har anförts till stöd för det första yrkandet kan prövas.

17

Rådet och utrikestjänsten anser att överklagandet inte kan ta upp till prövning i den del det avser dem. För det första var de inte parter i det sista visstidsavtalet och de kan inte kvalificeras som Liam Jenkinsons ”arbetsgivare” – vilket tribunalen konstaterade i punkt 40 i det överklagade beslutet – och detta har inte ifrågasatts i målet om överklagande. För det andra har Liam Jenkinson inte närmare angett något handlande till följd av vilket de skulle ha ådragit sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar.

18

Uppdraget Eulex Kosovo har dessutom hävdat att överklagandet inte är så klart och precist att uppdraget kan förbereda sitt försvar och att domstolen kan avgöra målet.

19

Vad beträffar de invändningar som rådet och utrikestjänsten framställt, ska det erinras om att överklagandet, enligt artikel 171 i domstolens rättegångsregler, ska delges övriga parter i det aktuella målet vid tribunalen. Rådet och utrikestjänsten förekom bland parterna i målet vid tribunalen.

20

Domstolen konstaterar även att rådets och utrikestjänstens argumentation, till stöd för påståendet att överklagandet inte kan prövas i förhållande till dem, består i argument som omfattar saken i målet, nämligen tribunalens behörighet att bifalla Liam Jenkinsons yrkanden i förhållande till dem, och inte frågan huruvida överklagandet kan tas upp till prövning.

21

Vad beträffar uppdraget Eulex Kosovos invändning om oklart överklagande (obscuri libelli), noterar domstolen att uppdraget i detta avseende har använt sig av en särskild argumentering avseende de av Liam Jenkinsons argument som rör dennes andra yrkande i överklagandet, men att detsamma inte gäller de argument som anförts till stöd för det första yrkandet i överklagandet.

22

Det kan dessutom konstateras att Liam Jenkinson, genom de fyra grunder som har åberopats till stöd för det första yrkandet i överklagandet, på ett precist sätt har angett vilka punkter i skälen i det överklagade beslutet som han bestrider. Hans argument i detta avseende är följaktligen så klara och precisa att motparterna kan förbereda sitt försvar, vilket bekräftas av deras svarsskrivelser. Domstolen kan därför pröva de fyra grunder som har åberopats till stöd för det första yrkandet.

23

Av detta följer att de invändningar genom vilka rådet, utrikestjänsten och uppdraget Eulex Kosovo har gjort gällande att det första yrkandet inte kan tas upp till prövning ska ogillas.

24

Den första grunden består av fyra delar av vilka det finns anledning att först pröva den tredje delen tillsammans med den andra grunden.

25

Liam Jenkinson har genom den första överklagandegrundens tredje del påpekat att tribunalen, i punkt 39 i det överklagade beslutet, ansåg att den endast var behörig beträffande det sista visstidsavtalet och att den därför inte kunde pröva rättsverkningarna av de visstidsavtal som hade ingåtts tidigare. En omvandling av samtliga avtalsförhållanden som han hade med motparterna till en tillsvidareanställning kan emellertid inte under några omständigheter bedömas isolerat, med bortseende från det sista visstidsavtalet och från att detta avtal upphört att gälla. Det skulle nämligen vara omöjligt för honom att uppnå en omvandling av sina avtalsförhållanden delvis vid domstolarna i Bryssel och delvis vid unionsdomstolarna. Tribunalen har således antagit det överklagade beslutet genom felaktig rättstillämpning.

26

Liam Jenkinson har genom den andra grunden bland annat gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den, i punkt 40 i det överklagade beslutet, förklarade sig sakna behörighet att pröva hans yrkanden om fastställande av att rådet, kommissionen och utrikestjänsten var ansvariga för den diskriminerande behandling som han hade utsatts för vad gäller lön, pensionsrättigheter och andra förmåner. Liam Jenkinson har i detta hänseende anfört att de avtalsförhållanden som han haft med andra uppdrag än Eulex Kosovo har upphört genom beslut av de aktuella institutionerna, i vart fall rådet, och har av detta dragit slutsatsen att dessa institutioner därmed har övertagit uppdragens rättigheter och skyldigheter. Institutionerna borde därför svara för följderna av de avtalsförpliktelser som dessa uppdrag hade i förhållande till sin personal.

27

Kommissionen har, med beaktande av de argument som bland annat anförts i samband med den första grundens tredje del, påmint om att saken i målet inte kan bedömas av en domstol som saknar behörighet, eftersom behörighetsfrågan ska prövas före sakfrågan.

28

Såvitt avser den andra grunden anser kommissionen att Liam Jenkinsons argument är utan verkan, eftersom han inte har bestritt punkterna 30, 31 och 35 i det överklagade beslutet och eftersom tribunalen konstaterade att det sista visstidsavtalet endast hade ingåtts med uppdraget Eulex Kosovo, ”i egenskap av arbetsgivare”, varför endast nämnda uppdrag, som har rättskapacitet att ingå sådana avtal, kan betraktas som arbetsgivare. De argument genom vilka det påståtts att de tre aktuella institutionerna trätt i stället för de uppdrag som sökanden arbetat med kan inte föranleda någon annan bedömning än den som tribunalen gjort.

29

Beträffande den första grundens tredje del har rådet påpekat att den tid under vilken det sista visstidsavtalet varade inte kan ändra klagandens rätt att vid de belgiska domstolarna utverka den önskade omkvalificeringen av hans ställning. Rådet har understrukit att Liam Jenkinson varken har visat att behörighetsklausulen i det sista visstidsavtalet medför att de klausuler i de tidigare avtalen som ger de belgiska domstolarna behörighet blir ogiltiga eller att det har varit avtalsparternas avsikt.

30

Såvitt avser den andra grunden har rådet gjort gällande att det inte har varit part i något av de avtal som Liam Jenkinson ingått. Rådet har påpekat att de beslut genom vilka uppdragen inrättats inte innehåller någon uppgift om de specifika avtal som ingåtts med den personal som rekryterats inom ramen för uppdragen och att någon sådan uppgift inte heller har framkommit i samband med den strategiska ledning som rådet svarar för. Rådet är visserligen behörigt att besluta om att minska omfattningen av ett krishanteringsuppdrag, dess eventuella upphörande och ett uppdrags organisationsplan. Beslut om en anställnings avtalsvillkor och deras genomförande fattas emellertid inte av rådet. Den specifika behandling som ifrågasatts har således inte beslutats av rådet, som inte heller har vidtagit någon ifrågasatt åtgärd. Uppdraget Eulex Kosovo har nämligen rättskapacitet och svarar för alla klagomål och skyldigheter som följer av genomförandet av dess mandat.

31

Vad beträffar den första grundens tredje del, anser utrikestjänsten att det av ansökan och Liam Jenkinsons argument framgår att denne grundar sina yrkanden på samtliga sina avtalsförhållanden med uppdraget Eulex Kosovo och, i synnerhet, på att han under det sista visstidsavtalets giltighetstid hade underrättats om att hans anställning inte skulle förnyas. Tvisten avser följaktligen inte det sista visstidsavtalet, utan de tidigare avtalsförhållandena. Det har inte bestritts att alla de tidigare anställningsavtalen innehöll en klausul genom vilken de belgiska domstolarna gavs behörighet, varför tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning. Liam Jenkinson har inte heller förklarat på vilken grund det sista visstidsavtalet skulle ändra de tidigare avtalen.

32

Såvitt avser den andra grunden har utrikestjänsten genmält att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den ansåg att utrikestjänsten inte var part i det sista visstidsavtalet.

33

Vad beträffar den första grundens tredje del, anser uppdraget Eulex Kosovo att eftersom endast det sista visstidsavtalet innehöll en klausul genom vilken unionsdomstolarna gavs behörighet och sådana skiljedomsklausuler ska tolkas restriktivt, gjorde tribunalen inte någon felaktig rättstillämpning när den förklarade sig sakna behörighet beträffande de påståenden som Liam Jenkinson grundade på sina tidigare avtal. Det finns inget som i efterhand kan påverka Liam Jenkinsons samtycke till de klausuler i de tidigare avtalen som gav de belgiska domstolarna behörighet.

34

Liam Jenkinson har, genom de argument som anförts i samband med den första grundens tredje del och den andra grunden, ifrågasatt tribunalens bedömning enligt vilken dess behörighet inte kan utsträckas till att omfatta de tidigare avtal som föregick det sista visstidsavtalet. Det finns därför anledning att erinra om att tribunalen, i punkterna 23, 26 och 38–40, bland annat slog fast följande:

…

…

35

Det framgår av artikel 274 FEUF att utom i de fall där Europeiska unionens domstol är behörig enligt fördragen ska tvister i vilka unionen är part inte på denna grund vara undantagna från de nationella domstolarnas behörighet.

36

Enligt artikel 272 FEUF ska domstolen vara behörig att träffa avgöranden med stöd av en skiljedomsklausul i ett offentligrättsligt eller privaträttsligt avtal, som ingåtts av unionen eller för dess räkning.

37

Det anges i artikel 256.1 FEUF att tribunalen ska vara behörig att i första instans pröva och avgöra de ärenden som anges i bland annat artikel 272 FEUF.

38

Mot bakgrund av dessa bestämmelser utgör tribunalens behörighet, som grundas på en skiljedomsklausul, ett undantag från allmänna rättsregler och ska därför tolkas restriktivt (dom av den 18 december 1986, kommissionen/Zoubek, 426/85, EU:T:1986:501, punkt 11).

39

Även om tribunalen, inom ramen för en skiljedomsklausul som ingåtts med stöd av artikel 272 FEUF, kan behöva avgöra tvisten med tillämpning av nationell lagstiftning som är tillämplig på avtalet, ska dess behörighet att pröva en tvist angående detta avtal dessutom endast bestämmas på grundval av bestämmelserna i denna artikel och vad som anges i skiljedomsklausulen, utan att bestämmelser i nationell rätt som påstås utgöra ett hinder för dess behörighet kan påverka detta (dom av den 26 februari 2015, Planet/kommissionen, C‑564/13 P, EU:C:2015:124, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

40

Av detta följer att tribunalen endast kan pröva yrkanden vilka grundas på det avtal som unionen har ingått och som innehåller skiljedomsklausulen eller vilka har ett direkt samband med de skyldigheter som följer av detta avtal (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 1986, kommissionen/Zoubek, 426/85, EU:C:1986:501, punkt 11).

41

Det ska följaktligen kontrolleras huruvida de skiljedomsklausuler som införts i de aktuella anställningsavtalen, tvärtemot tribunalens bedömning, ger tribunalen behörighet att pröva de yrkanden som Liam Jenkinson framställt genom den talan som han väckt vid tribunalen.

42

Såsom tribunalen konstaterade i punkterna 21 och 22 i det överklagade beslutet innehåller samtliga tidigare anställningsavtal mellan uppdragen och sökanden en klausul i vilken det uttryckligen anges att tvister som har sitt ursprung i eller avser dessa avtal omfattas av behörigheten för domstolarna i Bryssel, och det är endast i det sista visstidsavtalet som det uttryckligen, i dess artikel 21, anges att tvister som har sitt ursprung i eller avser detta avtal omfattas av den behörighet som enligt artikel 272 FEUF tillkommer Europeiska unionens domstol.

43

Av detta följer att eftersom talan väckts med stöd av artikel 272 FEUF, är tribunalen i princip endast behörig att pröva de yrkanden som grundas på det sista visstidsavtalet eller som har ett direkt samband med de skyldigheter som följer av detta avtal.

44

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 45 och 46 i sitt förslag till avgörande fann domstolen i ett fall – beträffande ett anställningsförhållande som var analogt med det som är aktuellt i förevarande mål på så sätt att det gällde flera på varandra följande anställningsavtal, vilka hade ingåtts under en period på femton år och av vilka endast de fyra sista avtalen innehöll en skiljedomsklausul enligt vilken domstolen skulle vara behörig att avgöra tvister avseende dessa avtals giltighet, tolkning och genomförande – att den omständigheten att samma klausul inte förekommer i de tidigare avtalen och att det, när det gäller de första åren, inte ens fanns några skriftliga avtal, inte kan utgöra hinder för att domstolen i sin bedömning av de existerande relationerna mellan parterna beaktar samtliga ingångna avtal (dom av den 1 juli 1982, Porta/kommissionen, 109/81, EU:C:1982:253, punkt 10).

45

Av detta följer att, till skillnad från vad tribunalen slog fast i punkterna 23, 26 och 38–40 i det överklagade beslutet, dess behörighet kan utsträckas till att omfatta tidigare anställningsavtal enligt vilka domstolarna i Bryssel ska vara behöriga, förutsatt att Liam Jenkinsons talan omfattar yrkanden som grundas på det sista visstidsavtalet eller har ett direkt samband med de skyldigheter som följer av detta avtal.

46

Såsom framgår av punkt 10 i det överklagade beslutet yrkade Liam Jenkinson, i första hand, att tribunalen skulle omvandla hans samtliga anställningsförhållanden till en tillsvidareanställning och tillerkänna honom de rättigheter som han ansåg kunde följa av en sådan omvandling.

47

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 47 i sitt förslag till avgörande är Liam Jenkinsons yrkanden knutna till förekomsten av ett enda och fortlöpande anställningsförhållande grundat på flera på varandra följande visstidsavtal. Yrkandena avser således att samtliga avtal ska omvandlas och de grundas på alla dessa avtal, inklusive det sista visstidsavtalet.

48

Det ska följaktligen konstateras att Liam Jenkinsons talan omfattar yrkanden som även grundas på det sista visstidsavtalet.

49

Av det ovan anförda följer att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 39 och 40 i det överklagade beslutet, förklarade att det var uppenbart att den saknade behörighet att pröva de yrkanden som framställts i första hand, med motiveringen att Liam Jenkinsons yrkanden förutsatte att rättsverkningarna av de tidigare anställningsavtalen beaktades.

50

Det ankom nämligen på tribunalen, mot bakgrund av den rättspraxis som det har erinrats om i punkt 44 ovan, att kontrollera om, och i så fall i vilken utsträckning, den vid bedömningen av Liam Jenkinsons yrkanden kunde beakta de tidigare anställningsavtalen.

51

Av det ovan anförda följer att överklagandet ska bifallas såvitt avser den första grundens tredje del och den andra grunden, vilka åberopats till stöd för det första yrkandet. Följaktligen ska det överklagade beslutet upphävas, utan att det är nödvändigt att pröva den första grundens övriga delar eller den tredje eller fjärde grunden, vilka åberopats till stöd för detta yrkande och vilka avser tribunalens bedömning av ett argument som anförts i andra hand och fördelningen av rättegångskostnaderna i första instans.

52

Liam Jenkinson har genom sitt andra yrkande begärt att domstolen ska bifalla den talan som han väckte vid tribunalen.

53

Det ska erinras om att enligt artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol kan domstolen, om tribunalens avgörande upphävs, själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande.

54

Tvärtemot vad Liam Jenkinson har påstått är målet emellertid inte färdigt för avgörande.

55

Tribunalen prövade nämligen endast sin behörighet och huruvida talan kunde tas upp till prövning utan att behandla målet i sak. Det ska därför erinras om att det av domstolens fasta praxis följer att ett mål där talan väckts vid tribunalen i princip inte är färdigt för avgörande i sak, när tribunalen har avvisat talan genom att bifalla en invändning om rättegångshinder utan att samtidigt pröva sakfrågan (dom av den 17 december 2009, Réexamen M/EMEA, C‑197/09 RX-II, EU:C:2009:804, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

56

Under vissa förhållanden är det visserligen möjligt att avgöra ett överklagande i sak, trots att förfarandet i första instans varit begränsat till en invändning om rättegångshinder som bifallits av domstolen i första instans. Så kan vara fallet när, för det första, upphävandet av den överklagade domen eller beslutet nödvändigtvis innebär en viss lösning av det aktuella målet i sak eller när, för det andra, prövningen i sak av talan om upphävande grundar sig på de argument som parterna anfört i samband med överklagandet till följd av det resonemang som förts av domstolen i första instans (dom av den 17 december 2009, Réexamen M/EMEA, C‑197/09 RX-II, EU:C:2009:804, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

57

Såsom kommissionen korrekt har gjort gällande föreligger emellertid inte några sådana särskilda omständigheter i förevarande fall på grundval av vilka domstolen själv kan avgöra målet i sak.

58

Av detta följer att detta mål, som inte kan prövas såvitt avser det andra yrkandet, ska återförvisas till tribunalen.

59

Eftersom målet återförvisas till tribunalen ska beslutet om rättegångskostnaderna anstå.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande: