1.

Inom ramen för de tre förevarande överklagandeförfarandena framkommer vissa grundläggande frågor rörande unionens system för rättsskydd som är inbäddade i banktillsynsrättens materiella sammanhang. Dessa frågor avser huruvida en talan som väckts av en lettisk bank och dess aktieägare mot ett beslut att återkalla en banklicens (tillstånd) ( 2 ) som utfärdats av Europeiska centralbanken (nedan kallad ECB) kan tas upp till prövning.

2.

Återkallelse av en banklicens har enligt lettisk rätt den omedelbara och definitiva rättsföljden att den berörda banken upplöses. På denna grund avvisade den nationella domstolen talan som Trasta Komercbanka (nedan kallad TKB) väckt mot återkallelsen av dess banklicens, efter det att ECB framställt en invändning om rättegångshinder. Den nationella domstolen ansåg att bankens styrelse på grund av likvidationen enligt nationell rätt inte längre hade rätt att företräda banken och i detta syfte anlita advokater för att hantera rättsprocessen. Under dessa omständigheter konstaterade den nationella domstolen att en talan som väcks av aktieägarna för att tillvarata bankens intressen med avseende på det återkallade tillståndet undantagsvis kunde tas upp till prövning.

3.

ECB och kommissionen överklagade den nationella domstolens avgörande i denna del och ifrågasätter aktieägarnas talerätt. Således uppenbarar sig den grundläggande problematiken vad gäller rättsligt skydd som ligger bakom förevarande förfarande: Ska verkligen alla vägar till domstolen vara stängda? Och kan det med hänsyn till unionens skyldighet att garantera ett effektivt rättsmedel mot betungande unionsrättsakter vara tillåtet att nationell lagstiftning knyter oåterkalleliga rättsföljder till återkallelsen av en banklicens, på ett sätt som faktiskt utesluter en effektiv prövning av saken inför unionsdomstolarna?

4.

I förevarande fall, där en unionsrättsakt direkt föreskriver att den juridiska person till vilken den är riktad upplöses, får det särskild betydelse vem som har rätt att inför unionsdomstolarna företräda denna juridiska person i en process som är riktad mot just denna rättsakt.

5.

Artikel 14 i förordning nr 1024/2013 ( 3 ) innehåller följande reglering:

”1.   Ansökan om tillstånd att driva verksamhet i ett kreditinstitut som ska etableras i en deltagande medlemsstat ska lämnas in hos de nationella behöriga myndigheterna i den medlemsstat där kreditinstitutet ska etableras i enlighet med de krav som föreskrivs i tillämplig nationell rätt.

…

5.   Med förbehåll för punkt 6 får ECB i de fall som anges i tillämplig unionsrätt på eget initiativ efter samråd med den nationella behöriga myndigheten i den deltagande medlemsstat där kreditinstitutet är etablerat, eller på förslag från en sådan behörig myndighet, återkalla ett tillstånd. Dessa samråd ska framför allt säkerställa att ECB innan beslut om återkallande fattas ger de nationella myndigheterna tillräckligt med tid för att besluta om nödvändiga korrigerande åtgärder, inbegripet eventuella åtgärder för rekonstruktion, och tar dessa i beaktande.

Om den nationella behöriga myndighet som har föreslagit att tillstånd ska ges i enlighet med punkt 1 anser att tillstånd måste återkallas enligt tillämplig nationell rätt, ska den lämna ett förslag om detta till ECB. ECB ska då ta ställning till förslaget om återkallande och i sitt beslut ta full hänsyn till den motivering till återkallandet som läggs fram av den nationella behöriga myndigheten.

…”

6.

Artikel 129 i den lettiska lagen om kreditinstitut ( 4 ) föreskriver följande:

”1.   Om Finanšu un kapitāla tirgus komisija [(Finans- och kapitalmarknadskommissionen, Lettland, nedan kallad FKMK)] enligt artikel 27.1 punkterna 1–4 och 8 i denna lag upphäver en licens (tillstånd) som utfärdats för verksamhet i ett kreditinstitut, ska den utse en förvaltare och till domstol lämna in en in ansökan om likvidation av detta kreditinstitut samt om utnämnande av en likvidator, i förening med ett förslag på en person att utse till likvidator.

2.   Efter det att licensen upphävts har kreditinstitutets bolagsstämma inte längre rätt att besluta om frivillig likvidation och utnämnande av en likvidator.

…”

7.

Artikel 133.4 i den lettiska lagen om kreditinstitut föreskriver följande:

”Bestämmelserna i kapitel XI i denna lag, med undantag för artiklarna 160 och 166, liksom de rättigheter, skyldigheter och befogenheter som genom artiklarna 172 och 1721 i denna lag överförs till konkursförvaltaren, gäller för den likvidator som utsetts av domstol för kreditinstitutet.”

8.

Artikel 161.1 i nämnda lag har följande lydelse:

”Efter det att ett kreditinstitut förklarats insolvent övertar konkursförvaltaren samtliga skyldigheter, rättigheter och befogenheter som hör till de enligt lag och enligt kreditinstitutets bolagsordning föreskrivna förvaltningsorganen och ledarna för dessa organ.”

9.

Artikel 5.3 i den lettiska civilprocesslagen ( 5 ) föreskriver följande:

”Om den aktuella rättsfrågan omfattas av sådana bestämmelser som meddelats av Europeiska unionen, vilka är direkt tillämpliga i Lettland, så gäller lettisk rätt såvitt detta är tillåtet enligt Europeiska unionens bestämmelser.”

10.

Artikel 371 i den lettiska civilprocesslagen innehåller bestämmelser om innehållet i den ansökan om likvidation som FKMK ska framställa i fall som omfattas av artikel 129 i den lettiska lagen om kreditinstitut. Andra stycket i nämnda bestämmelse föreskriver följande:

”Ansökan om likvidation ska bifogas det beslut som [FKMK] meddelar avseende upphävande av licensen att bedriva verksamhet i ett kreditinstitut, i likhet med handlingar som styrker omständigheterna som ligger till grund för återkallelsen av kreditinstitutets licens.”

11.

Artikel 377.2 i den lettiska civilprocesslagen föreskriver följande:

”När en dom avseende likvidation av ett kreditinstitut meddelas ska domstolen utse en likvidator för kreditinstitutet. Domstolen ska utse en likvidator för kreditinstitutet bland de personer som [FKMK] föreslår.”

12.

Artikel 387 i den lettiska civilprocesslagen föreskriver dessutom följande:

”…

2)   En konkursförvaltare eller likvidator kan entledigas från sitt uppdrag av domstolen på ansökan av [FKMK]. Ansökan ska bifogas det beslut som Finanšu un kapitāla tirgus komisija meddelar avseende förklaringen om bristande förtroende för konkursförvaltaren eller likvidatorn, vilken ska grundas på en av följande omständigheter:

3)   Domstolen kan pröva frågan om entledigande av en konkursförvaltare eller likvidator ex officio eller på begäran av en borgenär eller grupp av borgenärer, om bevis framläggs för att konkursförvaltaren eller likvidatorn vid utövandet av sitt uppdrag har brutit mot bestämmelserna i lagen om kreditinstitut eller andra rättsakter, eller mot domstolsavgöranden, inte uppfyller villkoren enligt artikel 131.1 eller artikel 1311.1 i lagen om kreditinstitut, eller någon av omständigheterna som anges i artikel 132 eller 1321 föreligger, eller om konkursförvaltaren eller likvidatorn saknar behörighet eller missbrukar sina befogenheter.”

13.

Artikel 322 i den lettiska handelslagen ( 6 ) med den officiella rubriken ”Likvidatorns rättigheter och skyldigheter” har följande lydelse:

”1)   Likvidatorn har alla rättigheter och skyldigheter som styrelsen och tillsynsorganet, såvitt dessa inte strider mot ändamålet med likvidationen.

2)   Likvidatorn ska driva in fordringar, inklusive belopp som är hänförliga till obetalda kapitalandelar i bolaget, avyttra bolagets tillgångar och betala gäldenärernas fordringar.

3)   Likvidatorn får endast utföra de transaktioner som är nödvändiga för att likvidera bolaget.

…”

14.

Den första klaganden i mål C‑669/17 P, TKB, är ett lettiskt kreditinstitut. Klagandena 2–7 i nämnda mål är aktieägare i TKB (nedan kallade aktieägarna). TKB tillhandahöll från september 1991 finansiella tjänster i enlighet med det tillstånd som banken erhållit av FKMK.

15.

Den 5 februari 2016 föreslog FKMK i enlighet med artikel 14.5 i förordning (EU) nr 1024/2013 att ECB skulle återkalla TKB:s tillstånd.

16.

Den 3 mars 2016 utfärdade ECB, efter en prövning av förutsättningarna för att återkalla tillståndet som genomförts tillsammans med FKMK, beslutet ECB/SSM/2016 – 529900WIP0INFDAWTJ81/1 WOANCA-2016–0005, genom vilket TKB:s banklicens återkallades. Samtidigt avslog ECB TKB:s ansökan att skjuta upp beslutets verkställighet under en månad.

17.

Den 14 mars 2016 inledde Rīgas pilsētas Vidzemes priekšpilsētas tiesa (distriktsdomstolen för Vidzeme i staden Riga, Lettland) på ansökan av FKMK ett likvidationsförfarande avseende TKB:s tillgångar och utsåg en likvidator som föreslagits av FKMK. TKB ansökte om att styrelsen skulle ges rätt att företräda banken innan beslutet att inleda insolvensförfarandet utfärdades i syfte att kunna begära omprövning vid ECB:s omprövningsnämnd och fullfölja en talan om ogiltigförklaring vid tribunalen. Rīgas pilsētas Vidzemes priekšpilsētas tiesa (distriktsdomstolen för Vidzeme i staden Riga) avslog dessa ansökningar. Detta avgörande kan inte överklagas.

18.

Den 17 mars 2016 inleddes likvidationsförfarandet och utnämnandet av en likvidator offentliggjordes i Republiken Lettlands officiella tidning. Samma dag fattade likvidatorn beslut om att återkalla alla fullmakter som TKB tidigare utfärdat. Denna återkallelse offentliggjordes den 21 mars 2016 av en notarie i Republiken Lettlands officiella tidning.

19.

Den 3 april 2016 begärde TKB omprövning av återkallelsen av tillståndet vid ECB:s administrativa omprövningsnämnd. Banken företräddes av de advokater som erhållit fullmakt av den tidigare styrelsen innan den 17 mars 2016. I sitt beslut av den 30 maj 2016 fastställde omprövningsnämnden att TKB:s formella och materiella invändningar saknade grund och att ECB:s beslut att återkalla tillståndet i sin helhet var tillräckligt motiverat och proportionerligt. Omprövningsnämnden angav dock vissa punkter i beslutet som behövde klargöras av ECB. ECB utfärdade därefter den 11 juli 2016 ett nytt beslut om att återkalla TKB:s tillstånd, ( 7 ) vilket ersatte beslutet av den 3 mars 2016.

20.

Den 13 maj 2016 väckte TKB å ena sidan och aktieägarna å andra sidan talan vid tribunalen om ogiltigförklaring av ECB:s beslut att återkalla banklicensen. TKB företräddes vid detta tillfälle återigen av advokaterna som den tidigare styrelsen hade gett fullmakt att företräda banken innan den 17 mars 2016.

21.

ECB framförde därefter den 29 september 2016 en invändning om rättegångshinder enligt artikel 130.1 i tribunalens rättegångsregler, vilken både avsåg TKB:s talan och aktieägarnas talan.

22.

Tribunalen biföll delvis ECB:s invändning genom ett separat beslut av den 12 september 2017 (nedan kallat det överklagade beslutet). ( 8 ) Tribunalen fann i linje med ECB:s argumentation att advokaterna som den tidigare styrelsen gett fullmakt, inte innehade en giltig fullmakt, eftersom de anlitats av personer som inte längre har rätt att företräda banken. Den person som numera har rätt att företräda TKB, nämligen likvidatorn, hade dock kunnat återkalla rättegångsfullmakterna med verkan för förfarandet inför tribunalen. På denna grund saknades anledning att pröva talan som väckts av TKB.

23.

Vad gäller aktieägarnas talan ogillade tribunalen emellertid ECB:s invändning om rättegångshinder: tribunalen fann att det undantagsvis, i en konstellation som den förevarande, var nödvändigt att godta att aktieägarna hade ett berättigat intresse att å TKB:s vägnar väcka talan mot beslutet att återkalla banklicensen. Aktieägarna har i förevarande konstellation berövats varje möjlighet att utöva inflytande utifrån ett associationsrättsligt perspektiv. Tribunalen konstaterade dessutom att aktieägarna i förevarande fall måste anses som personligen och direkt berörda av beslutet att återkalla banklicensen.

24.

Både TKB och aktieägarna har överklagat tribunalens beslut, vilket även ECB och kommissionen har gjort.

25.

Genom sitt överklagande i mål C‑663/17 P av den 24 november 2017 har ECB yrkat att domstolen ska

26.

Genom sitt överklagande i målet C‑665/17 P av den 27 november 2017 yrkar kommissionen att domstolen ska

27.

Genom sitt överklagande i målet C‑669/17 P av den 25 november 2017 har TKB och aktieägarna yrkat att domstolen ska

28.

TKB och aktieägarna har i sina svarsskrivelser i målen C‑663/17 P och C‑665/17 P yrkat att domstolen ska

29.

I sin svarsskrivelse i målet C‑669/17 P yrkar ECB att domstolen ska

30.

I ett beslut som meddelades av domstolens ordförande den 13 mars 2018 förenades målen C‑663/17 P, C‑665/17 P och C‑669/17 P vad gäller det muntliga förfarandet och domen.

31.

Överklagandet har handlagts dels skriftligen, dels muntligen. Parterna har inkommit med skriftliga yttranden och deltagit vid den muntliga förhandlingen den 11 februari 2019.

32.

ECB vann inför tribunalen endast bifall med sin ogiltighetstalan i den del som avsåg TKB:s talan. Därför har tribunalens beslut i överklagandeförfarandet överklagats av båda sidor, och kommissionen har med ett eget överklagande gett stöd till ECB:s ståndpunkt.

33.

Genom överklagandet i mål C‑669/17 P invänder TKB och aktieägarna mot punkt 1 det angripna beslutet, genom vilket tribunalen har konstaterat att det inte finns anledning att döma i saken såvitt avser TKB:s talan (om detta, se avsnitt A nedan).

34.

ECB:s överklagande i målet C‑663/17 P och kommissionens i målet C‑665/17 P riktar sig därefter mot punkt 2 i det angripna beslutet, genom vilket tribunalen ogillade ECB:s invändning om rättegångshinder med avseende på aktieägarnas talan. Båda klagandena anför till stöd för sina överklaganden både tribunalens konstateranden om berättigat intresse att få saken prövad, liksom omständigheten att aktieägarna är direkt och personligen berörda. Av denna anledning kan prövningen av om de grunder som åberopats till stöd för överklagandena prövas gemensamt (om detta, se avsnitt B nedan).

35.

TKB och aktieägarna har genom sitt överklagande i målet C‑669/17 P invänt mot punkt 1 i det överklagade beslutet i vilken tribunalen fastställde att det saknas anledning att döma i saken såvitt avser TKB:s talan. Tribunalen motiverade detta med att likvidatorn den 17 mars 2016 återkallade alla fullmakter som getts av TKB och bankens tidigare styrelse, och att TKB och aktieägarna således inte längre effektivt företräddes inför tribunalen.

36.

Det framgår av innehållet i överklagandet ( 9 ) att TKB och aktieägarna till stöd för detta åberopat två grunder, nämligen för det första en överträdelse av principen om effektivt rättsskydd, för det andra och i andra hand, att advokaternas rättegångsfullmakt inte verksamt återkallades.

37.

Överklagandet, såvitt det lämnats in av aktieägarna och endast riktar sig mot punkt 1 det överklagade beslutet, kan inte tas upp till sakprövning. Enligt artikel 56.2 i domstolens stadga har endast en part som helt eller delvis inte har vunnit bifall till sin talan rätt att överklaga. Tribunalen har dock bifallit aktieägarnas yrkanden som avser upptagande till sakprövning av deras talan.

38.

Såvitt överklagandet lämnades in av TKB är frågan om det kan tas upp till sakprövning beroende av om invändningarna som TKB stödjer sin talan på är välgrundade. Således måste själva sakfrågan prövas samtidigt med frågan om upptagande till sakprövning.

39.

Med den första grunden för överklagandet har TKB väsentligen gjort gällande att det är oförenligt med skyldigheten att säkerställa ett effektivt rättsskydd, att efter likvidationen fastställa att likvidatorn har en ensamrätt att företräda banken i alla frågor som avser återkallelsen av licensen vilket även omfattar likvidatorns befogenhet att återkalla rättegångsfullmakterna som styrelsen gett advokaterna. Därigenom skulle TKB i rättsligt eller åtminstone i faktiskt hänseende ställas utan rättsligt skydd med avseende på återkallelsen av banklicensen.

40.

Tribunalen underkände denna invändning i punkterna 36–38 i det överklagade beslutet. Tribunalen motiverade detta med att TKB i egenskap av juridisk person fortfarande har rätt att väcka talan enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF, under förutsättning att likvidatorn väcker talan om ogiltigförklaring i TKB:s namn. Efter likvidationen och utnämnandet av likvidatorn har TKB:s tidigare styrelse nämligen inte längre rätt att företräda TKB och kan således inte heller utnämna några ombud. I stället ligger denna befogenhet numera hos likvidatorn, som således även kan återkalla fullmakterna som har getts till advokaterna vilka har väckt talan om ogiltigförklaring i TKB:s namn.

41.

Det ska således prövas huruvida tribunalen i punkt 36 i det överklagade beslutet med rätta har funnit att bankens rättsliga intresse, nämligen upphävande av beslutet om återkallelse av dess tillstånd, effektivt kan uppnås med hänvisning till likvidatorn. TKB har ifrågasatt detta av två skäl.

42.

För det första har tribunalen felaktigt funnit att likvidatorns uppdrag omfattar den rättsliga befogenheten att överklaga återkallelsen av tillståndet. I detta avseende har klagandena kritiserat tribunalen för att ha missuppfattat de faktiska omständigheterna (första delen av den första grunden, om detta, se avsnitt b nedan).

43.

För det andra utgör konstaterandet att möjligheten till rättskydd effektivt har tillvaratagits i den mening som avses i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) av likvidatorn felaktig rättstillämpning. För det första utnämndes likvidatorn av FKMK, och det var även på FKMK:s förslag som ECB återkallade bankens tillstånd. Av denna anledning kan han inte effektivt företräda TKB:s intressen gentemot dessa institutioner. För det andra är det endast styrelsen som från början varit delaktig i processen om återkallelse av licensen, vilket innebär att likvidatorn i det aktuella processtadiet inte kan ersätta styrelsen. För det tredje skulle likvidatorn överträda sina skyldigheter om han försökte återfå licensen och därigenom försökte uppnå att bolagets näringsverksamhet ska återupptas, när hans uppdrag faktiskt är att avveckla denna (andra delen av den första grunden, om detta, se avsnitt c nedan).

44.

En inledande fråga som dock är nödvändig att klargöra, är huruvida unionsrätten över huvud taget kan ge den tidigare styrelsen rätt att företräda ett kreditinstitut i likvidation i syfte att väcka talan om ogiltigförklaring i strid med nationella bestämmelser om likvidatorns befogenheter och befogenheten att företräda ett kreditinstitut i likvidation (om detta, se avsnitt a nedan).

45.

Frågan huruvida en juridisk person kan väcka en talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF mot en unionsrättsakt är en fråga av rent unionsrättslig karaktär. ( 10 ) Eftersom en juridisk person emellertid inte själv kan vidta några processrättsliga åtgärder, hänger dess möjlighet att få rättsligt skydd inför unionsdomstolarna direkt samman med frågan om hur man fastställer vem som har rätt att företräda den juridiska personen. Denna fråga är således också av unionsrättslig karaktär.

46.

I avsaknad av motsvarande bestämmelser om företrädare för juridiska personer på unionsnivå, ska visserligen nationell rätt i princip tillämpas för att fastställa vem som har rätt att företräda en juridisk person. ( 11 ) Emellertid har domstolen samtidigt understrukit att den nationella lagstiftningen inte får åsidosätta rätten till ett effektivt domstolsskydd, när och i den mån som ledning söks i den nationella rätten med avseende på vissa processuella förutsättningar. ( 12 )

47.

I förevarande fall var tribunalen emellertid av uppfattningen att det slutgiltiga avgörandet som meddelats av Rīgas pilsētas Vidzemes priekšpilsētas tiesa (distriktsdomstolen för Vidzeme i staden Riga) under alla omständigheter utgör hinder för att banken, företrädd av den tidigare styrelsen, ska väcka en talan om ogiltigförklaring. Genom detta beslut är TKB:s tidigare styrelse förhindrad att – trots en ansökan om det motsatta som lämnats in av advokaterna – väcka talan om ogiltigförklaring av ECB:s beslut i TKB:s namn. I punkt 35 i det överklagade beslutet fann tribunalen att detta avgörande är bindande, och att detta är fallet även om det föreligger en intressekonflikt och till och med om likvidatorn saknar befogenhet att väcka en talan om ogiltigförklaring i klagandens namn.

48.

Om detta konstaterande är riktigt, skulle det dock innebära att möjligheten att få till stånd en effektiv domstolsprövning av ECB:s beslut, det vill säga av en unionsrättsakt, i slutändan beror på nationell rätt. Bolaget skulle till och med kunna uteslutas helt och hållet från denna möjlighet, till exempel för det fall att likvidatorn enligt de tillämpliga nationella bestämmelserna saknar befogenhet att väcka talan om ogiltigförklaring. Det slutgiltiga avgörandet av huruvida en unionsrättsakt i det enskilda fallet (effektivt) kan kontrolleras kan dock inte överlåtas till nationell rätt.

49.

Denna tanke kan illustreras med olika exempel från domstolens rättspraxis.

50.

Domstolen har till exempel i domen Groupement des Agences de voyages besvarat frågan huruvida ett bolag som håller på att bildas men som enligt nationell rätt ännu inte är en juridisk person har rätt att väcka talan om ogiltighet jakande, trots att det följer av fast rättspraxis att det i avsaknad av unionsrättsliga bestämmelser på detta område i princip endast kan vara en fråga för nationell rätt. ( 13 ) Avgörande var dock med hänsyn till principen om ett effektivt rättsmedel att en förening till vilken en unionsrättsakt riktar sig också måste kunna väcka talan mot denna rättsakt. ( 14 )

51.

I likhet med detta har domstolen i målet PKK slagit fast att en organisation, oavsett om den upplöses och förlorar sin ställning som juridisk person, måste anses ha en mer omfattande rätt att väcka talan än vad som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, om det inte är möjligt att annars garantera ett effektivt domstolsskydd. ( 15 ) I det överklagade avgörandet hade tribunalen dessutom slagit fast att en sådan organisation som upphört att vara en juridisk person inte kan utse företrädare. ( 16 ) Tribunalen ansåg sig därvid inte vara behörig att bortse från denna omständighet, trots att den erkände problematiken kring intresset av att få en sak prövad. ( 17 )

52.

Dessa avgöranden avsåg visserligen en juridisk persons rättskapacitet att väcka talan inför unionsdomstolarna och inte hur en person som agerar på en juridisk persons vägnar erhåller rätten att företräda denna. Tanken bakom dessa domar är dock att unionsdomstolarna, i fall där tillämpningen av nationell rätt skulle leda till att ett effektivt domstolsskydd inte kan säkerställas, inte ska vara bakbundna. ( 18 ) Tvärtom är de även i dessa fall skyldiga att garantera ett effektivt rättsligt skydd.

53.

Detta konstaterande motsägs inte heller av att en person som söker domstolsprövning enligt domstolens rättspraxis i andra konstellationer i slutändan endast kunnat göra gällande skadeståndsanspråk om nationell rätt inte ger denne en möjlighet till effektivt rättsskydd. Målen som diskuterades i detta sammanhang vid den muntliga förhandlingen avsåg aldrig fall där talan väckts av den till vilken en rättsakt riktar sig i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, utan där talan väckts av personer som en allmänt tillämplig rättsakt inte direkt är riktad till, som behöver införlivas med nationell rätt eller som kräver att nationella rättsakter antas. ( 19 ) Om det enligt nationell rätt i dessa fall inte finns något (effektivt) rättsmedel kan inte en talan om ogiltigförklaring i stället riktas direkt mot den unionsrättsakt som ligger till grund för tvisten, vilket inte föreskrivs i systemet som upprättats genom artikel 263 fjärde stycket FEUF.

54.

Den talan som väckts i förevarande fall av den person – TKB – som en belastande unionsrättsakt – ECB:s beslut – är riktad till, är utan tvekan en del av systemet som upprättas av artikel 263 fjärde stycket FEUF och kan i synnerhet inte ersättas av ett skadeståndsanspråk. I förevarande fall finns dessutom inte ens en teoretisk möjlighet att de nationella domstolarna ska pröva ECB:s återkallelse av licensen. ( 20 )

55.

En ansökan om interimistiska åtgärder skulle inte heller ha kunnat förhindra den aktuella situationen. För en sådan måste, liksom för en talan enligt artikel 263 FEUF, förutsättningarna för upptagande till sakprövning föreligga vid tidpunkten för domstolens avgörande. Efter det att licensen återkallats utsågs likvidatorn redan elva dagar efter det att ECB:s beslut meddelats, så att processfullmakterna till advokaterna vid tidpunkten för domstolens avgörande om en ansökan om interimistiska åtgärder likaså redan skulle ha återkallats. Dessutom kan domstolen enligt artikel 278 FEUF visserligen skjuta upp verkställigheten av den angripna åtgärden, i förevarande fall alltså verkställigheten av avgörandet om återkallelse av licensen, men däremot inte likvidationen, som följer av nationell rätt.

56.

Slutsatsen att det i förevarande fall inte kan vara nationell rätt som avgör vem som har rätt att företräda TKB bekräftas för övrigt av en blick på några förfaranden som pågår parallellt med det förevarande: I ett mål inför tribunalen med en liknande konstellation har exempelvis den behöriga maltesiska likvidationsdomstolen i sitt beslut att inleda likvidationsförfarande mot den berörda banken uttryckligen upprätthållit styrelsens rätt att företräda banken i syfte att den ska kunna väcka talan om ogiltigförklaring av beslutet att återkalla banklicensen inför tribunalen. ( 21 ) Även i Lettland har det funnits fall då styrelsen även fortsättningsvis ansetts ha rätt att agera som företrädare i processen mot återkallelsen av tillståndet. ( 22 ) Om man skulle följa tribunalens uppfattning, skulle möjligheten att kontrollera en unionsrättsakt således bli beroende av de rättsliga villkoren i varje medlemsstat.

57.

Tribunalen har gjort en felaktig rättstillämpning då den i punkt 35 i det överklagade beslutet har fastställt att rätten att företräda banken och därmed befogenheten att återkalla rättegångsfullmakterna under alla omständigheter endast ska fastställas enligt nationell rätt.

58.

Denna felaktiga rättstillämpning kan dock endast leda till att avgörandet upphävs om likvidatorns återkallelse av rättegångsfullmakten faktiskt är ägnad att omöjliggöra bankens tillgång till ett effektivt rättsskydd avseende återkallelsen av dess tillstånd. Detta är inte fallet om bankens intresse att få saken prövad kan tillgodoses lika effektivt av likvidatorn.

59.

Artikel 47.1 i stadgan fastställer principen om effektivt rättskydd som var och ens rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol. Det följer dessutom av artikel 47.3 i stadgan att var och en ska garanteras en effektiv möjlighet att få sin sak prövad inför domstol. En rent formell eller teoretisk, men i praktiken utesluten, rätt till ett effektivt rättsmedel kan inte anses som tillräckligt. ( 23 ) Domstolen har till exempel inte ansett att tillgången till rättsmedel är effektiv, om det enda rättsmedlet som står till buds vore att de enskilda tvingades bryta mot gällande rätt, för att sedan motsätta sig påföljderna av detta. ( 24 )

60.

För det fall att likvidatorn enligt lettisk rätt redan de jure inte hade befogenhet att överklaga återkallelsen av tillståndet, har banken över huvud taget inte något rättsmedel till sitt förfogande, eftersom det ligger i sakens natur att en juridisk person inte själv kan vidta processuella åtgärder utan måste företrädas av en fysisk person. Detta skulle i vart fall inte uppfylla villkoren för ett effektivt rättsskydd.

61.

TKB har i första instans gjort gällande att en sådan inskränkning av likvidatorns rätt att företräda banken följer av artikel 322.1 i den lettiska handelslagen. Enligt nämnda bestämmelse är likvidatorns handlingsutrymme begränsat till transaktioner som inte står i strid med målsättningen att avveckla bolaget. Tribunalen har å andra sidan i punkt 36 i det överklagade beslutet fastställt att lettisk rätt ger likvidatorn i uppgift att väcka talan om ogiltigförklaring i bankens namn.

62.

I detta sammanhang ska det erinras om att en anmärkning beträffande en felaktig bedömning av nationell rätt kan tas upp till prövning när tribunalen, som i förevarande mål, kritiseras för att ha missuppfattat denna rätt. ( 25 )

63.

Domstolen är i detta avseende behörig att pröva om tribunalen, mot bakgrund av de handlingar och de övriga uppgifter som ingetts, missuppfattade ordalydelsen i de aktuella nationella bestämmelserna eller i den nationella rättspraxis eller doktrin som rör dessa bestämmelser. Vidare är domstolen behörig att pröva om tribunalen – mot bakgrund av denna information – kom fram till slutsatser som uppenbarligen är oförenliga med innehållet däri. Slutligen är domstolen behörig att pröva om tribunalen – vid sin prövning av alla dessa omständigheter – tillmätte någon av dem, för att konstatera innehållet i den aktuella nationella lagstiftningen, en betydelse som den inte har i förhållande till de andra omständigheterna, såvida detta på ett uppenbart sätt framgår av handlingarna i målet. ( 26 )

64.

Klaganden måste således göra gällande att tribunalens konstateranden uppenbart strider mot innehållet i nationell rätt eller att tribunalen tolkat innebörden av nationell rätt på ett sätt som uppenbart strider mot vad som framgår av upplysningarna i målet. ( 27 )

65.

Det framgår av uppgifterna i målet att TKB företräder uppfattningen att likvidatorns möjlighet att agera enligt artikel 322.1 i den lettiska handelslagstiftningen är begränsad till åtgärder som inte strider mot syftet med likvidationen, medan ECB har anfört artikel 133.4 och artikel 161.1 i den lettiska lagen om kreditinstitut som bevis för att likvidatorn har alla befogenheter som en bankstyrelse har.

66.

Det lettiska rättsläget kan således inte anses vara så klart att tribunalens konstaterande att likvidatorn enligt lettisk rätt åtminstone de jure har möjlighet att vid unionsdomstolarna väcka talan mot ECB:s återkallelse av tillståndet, utgör en missuppfattning av de faktiska omständigheterna i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkt 63 i förevarande förslag till avgörande.

67.

Härav följer att detta konstaterande av tribunalen är bindande.

68.

Det ska således prövas huruvida tribunalen utan felaktig rättstillämpning kunde anta att dessa möjligheter till rättsskydd är effektiva. Såsom framgår av den rättspraxis som anges i punkt 59 i förevarande förslag till avgörande får ett rättsmedel inte heller de facto vara ineffektivt.

69.

I detta avseende har generaladvokaten Bobek tidigare i ett annat sammanhang påpekat att frågan om ett rättsmedel är effektivt måste besvaras på grundval av strukturella överväganden. ( 28 ) I detta avseende kan den omständigheten att det finns en rent formell möjlighet att anlita ett rättsmedel inte vara tillräckligt om det rättsliga ramverket är utformat på ett sådant sätt att denna möjlighet i själva verket inte utnyttjas. I annat fall skulle artikel 47.1 i stadgan bli meningslös.

70.

Vad gäller likvidatorns möjlighet att väcka talan efter det att likvidationsförfarandet inletts har TKB för det första gjort gällande att det med beaktande av artikel 322.1 i den lettiska handelslagen i vart fall skulle innebära att likvidatorn åsidosätter sina skyldigheter om han väcker talan mot återkallelsen av tillståndet. Av denna anledning är likvidatorns möjlighet att väcka talan av rent teoretisk karaktär. ECB har mot detta invänt med argumentet att likvidatorn har en skyldighet gentemot borgenärerna att generera en så stor konkursmassa som möjligt att fördela och att det således mycket väl kan ligga i hans intresse att väcka talan mot återkallelsen av tillståndet.

71.

Det stämmer visserligen att det med hänsyn till likvidatorns skyldigheter i förhållande till ett bolags gäldenärer under vissa omständigheter i princip kan vara tillåtet att tillfälligt fortsätta det berörda bolagets verksamhet. Syftet med likvidationen är dock, till skillnad från syftet med ett insolvensförfarande, just att avveckla bolagets tillgångar och likvidera bolaget. Om man nu skulle ge likvidatorn i uppgift att vid unionsdomstolarna väcka talan mot återkallelsen av licensen så skulle man ålägga honom att undanröja den rättsliga grunden för likvidationen av bolaget. Detta överensstämmer inte med likvidatorns uppdrag.

72.

Detta är inte jämförligt med en situation där en konkursförvaltare som förvaltar tillgångarna i ett bolag som på grund av en unionsrättsakt som antagits och är riktad direkt mot bolaget, till exempel böter i ett konkurrensrättsligt mål, måste ansöka om konkurs. I denna situation är det oproblematiskt att åt insolvensförvaltaren ensam överlämna att förvalta det berörda bolaget inom ramen för en talan om ogiltigförklaring vid unionsdomstolarna. ( 29 ) Det ligger nämligen i hans intresse att överklaga böterna, om det därigenom är möjligt att avstyra bolagets insolvens. Ett fall som tribunalen har prövat ger ett belysande exempel i detta avseende: I detta fall var konkursförvaltaren som utsetts till och med skyldig enligt nationell lag att under en tid efter det att bötesbeloppet utdömts driva verksamheten vidare i det berörda bolaget. ( 30 ) I förevarande fall är intressena och skyldigheterna dock de motsatta.

73.

För det andra har TKB gjort gällande att bankens intressen endast kan företrädas effektivt av styrelsen, som redan från början var delaktig i det komplexa förfarandet avseende återkallelsen av banklicensen. Därför måste en kontinuitet bland de agerande personerna i processtadiet säkerställas.

74.

I detta avseende kan man först konstatera att ECB:s omprövningsnämnd inte har ansett att överklagandet av beslutet att återkalla licensen som lämnats in av styrelsen inte kan tas upp till prövning, trots att fullmakterna återkallats av likvidatorn och trots ett motstridigt beslut som meddelats av Rīgas pilsētas Vidzemes priekšpilsētas tiesa (distriktsdomstolen för Vidzeme i staden Riga), och den har även beslutat i saken. Detta talar för att låta dessa personer företräda banken även i processtadiet. Dessutom är det utifrån den rättspraxis som tidigare anförts som avser att juridiska personer behåller sin rättskapacitet i syfte att kunna väcka talan vid unionsdomstolarna möjligt att härleda tanken att den till vilken en unionsrättsakt riktar sig, även ska kunna agera rättsligt mot den betungande rättsakten i den rättsliga form som den hade vid den tidpunkt då unionsorganen vidtog åtgärder mot denna. ( 31 )

75.

Dessutom tillkommer, för det tredje, den omständigheten att likvidatorn för en bank vars tillstånd återkallats utnämns på förslag av FKMK enligt artikel 377.2 i den lettiska civilprocesslagen. Enligt artikel 387.2 i den lettiska civilprocesslagen kan FKMK dessutom när som helst ansöka om att likvidatorn ska bytas ut om myndigheten inte längre har förtroende för honom. Om man samtidigt beaktar att det var just FKMK som föreslog till ECB att TKB:s tillstånd skulle återkallas, så blir intressekonflikten uppenbar. Om likvidatorn avser att väcka talan mot ECB:s återkallelse av tillståndet, skulle han således när som helst kunna bytas ut på begäran av FKMK, som i detta avseende står på ECB:s sida.

76.

Europadomstolen har i ett liknande fall ansett att den omständigheten att lagenligheten av en återkallelse av en banklicens, som hade till följd att den berörda banken likviderades, endast kunde tas till domstolsprövning av likvidatorn, men inte längre av den tidigare styrelsen, utgjorde en överträdelse av artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Europadomstolen lade därvid särskild vikt vid att likvidatorn faktiskt kontrollerades av tillsynsmyndigheten, som vid insolvensdomstolen när som helst kunde begära att han ersattes. ( 32 ) Visserligen kan FKMK i förevarande fall inte själv utnämna likvidatorn, till skillnad från det nämnda målet från Europadomstolen, men artikel 377.2 och artikel 387.2 i den lettiska civilprocesslagen föreskriver dock att domstolen ska utnämna den person som FKMK föreslår som likvidator, och avsätta likvidatorn om FKMK inte längre har förtroende för honom.

77.

Likvidatorns beslut att inte väcka talan mot återkallelsen av licensen är således strukturell och inte baserad på en ekonomisk eller rättslig avvägning i det enskilda fallet. Av denna anledning kan TKB inte heller beskyllas för att inte vid de lettiska domstolarna ha försökt få till stånd att den utnämnda likvidatorn ersätts av någon annan. Enligt det lettiska rättsläget, såsom det framgår av upplysningarna i målet, kommer en likvidator av systembaserade skäl inte att vidta åtgärder mot återkallelsen av banklicensen i ett fall som det förevarande. Således föreligger inte heller en situation där styrelsen endast måste godta en avvikande bedömning avseende ändamålsenligheten av en rättsprocess i det enskilda fallet. ( 33 )

78.

För det fjärde föranleder det inte heller en annorlunda bedömning att det – på grund av att TKB likviderats, vilket enligt lettisk rätt är oåterkalleligt – i slutändan endast är skadeståndsanspråk som kan göras gällande, vilket också skulle kunna ligga i likvidatorns intresse. Likvidatorn är med hänsyn till det lettiska rättsläget utsatt för samma intressekonflikt även med avseende på ett överklagande av återkallelsen av tillståndet i syfte att senare göra gällande skadeståndsanspråk. Han måste dessutom trots detta formellt invända mot den rättsliga grunden för likvidationen. Dessutom går denna argumentation ut på att vägra effektivt rättsskydd med argumentet att det lettiska rättsläget från början utesluter effektivt (primär-)rättsligt skydd mot återkallelse av licensen.

79.

Under dessa omständigheter kan TKB:s intresse att få saken prövad inte uppnås effektivt med hänvisning till en talan som ska väckas av likvidatorn.

80.

Tribunalens konstaterande i punkt 36 i det överklagade beslutet, nämligen att TKB:s rätt till ett effektivt domstolsskydd inte påverkas av att rättegångsfullmakterna återkallats och att det på den grunden inte finns anledning att pröva talan, kan dock komma att visa sig vara korrekt på andra grunder.

81.

Detta vore i synnerhet fallet om en talan som väcks av aktieägarna – vilket tribunalen i punkt 72 i det överklagade beslutet har fastställt vore tillåtet – är ägnad att lika effektivt tillvarata bankens intresse att få saken prövad.

82.

I förevarande fall är två former av aktieägartalan tänkbara: en talan väckt av aktieägarna i eget namn i syfte att tillvarata deras egen rätt, och en talan väckt av aktieägarna i eget namn i syfte att tillvarata bolagets rätt. ( 34 )

83.

Den förstnämnda varianten, en talan som aktieägarna riktar mot återkallelsen av tillståndet i syfte att tillvarata sin egen rätt, i synnerhet för att tillvarata sin rätt till egendom, ( 35 ) skiljer sig från första början från en talan som väcks av banken – i egenskap av innehavare av tillståndet – för att tillvarata sitt intresse att behålla tillståndet, och ska på denna grund inte anses som ett lika effektivt alternativ.

84.

Nu har tribunalen i punkt 57 i det överklagade beslutet emellertid utgått från att aktieägarna i en konstellation som den förevarande måste ha en rätt att tillvarata bankens intressen. Oberoende av frågan huruvida en sådan talan över huvud taget kan tas upp till prövning, ( 36 ) kan detta i vart fall inte anses som lika effektivt som en talan som väcks av banken själv.

85.

För det första ska en talan som måste väckas av en annan person alltid anses som mindre effektiv, eftersom det rättsliga skyddet i ett sådant fall i slutändan är beroende av en utomstående parts vilja. TKB har i detta avseende i överklagandeförfarandet gjort gällande att en talan som väcks av aktieägarna inte kan ersätta en talan som banken själv väcker.

86.

För det andra har aktieägarna inte sådan information och insikt i förfarandets förlopp som är nödvändig för att på ett effektivt sätt kunna företräda banken i tvisten.

87.

För det tredje är möjligheterna att väcka talan inför unionsdomstolarna inriktade på ett direkt rättsligt skydd för den till vilken en belastande unionsrättsakt är riktad. Detta visar sig i att en talan av personer till vilka en rättsakt inte är riktad endast kan tas upp till prövning under särskilda omständigheter; för dessa kompletteras unionens system för rättsskydd av de nationella domstolarna. ( 37 ) Den till vilken en unionsrättsakt är riktad kan av denna anledning inte hänvisas till en möjlighet till rättsligt skydd av lägre rang, vilken måste tillvaratas av en annan person, till vilken rättsakten inte är direkt riktad. Vid bedömningen av huruvida en talan om ogiltigförklaring kan tas upp till prövning måste därför i första hand säkerställas ett effektivt rättsligt skydd för den till vilken en unionsrättsakt direkt är riktad.

88.

Bankens rättsliga intresse kan således varken uppnås effektivt genom en hänvisning till likvidatorn eller till en talan som väckts av aktieägarna. Tribunalen har således genom att i punkt 36 i det överklagade beslutet ha konstaterat att det inte skett en överträdelse av rätten till effektivt domstolsskydd gjort en felaktig rättstillämpning.

89.

Av det ovan anförda följer att överklagandet ska bifallas såvitt avser den första grunden.

90.

Tribunalens avgörande, såvitt det avser att TKB:s talan saknar föremål, grundas på konstaterandena i punkterna 35 och 36 i det överklagade beslutet, nämligen att avsaknaden av en möjlighet till effektivt rättsligt skydd efter det att rättegångsfullmakterna återkallats inte kan leda till att de berörda nationella bestämmelserna inte tillämpas, och att ett effektivt rättsskydd i vart fall säkerställs av likvidatorn. Dessa två konstateranden har dock visat sig vara felaktiga. ( 38 )

91.

Följaktligen ska det överklagade beslutet såvitt avser dess punkt 1 upphävas, utan att det blir nödvändigt att bedöma den andra grunden för överklagandet, i vilken TKB i andra hand gjort gällande att återkallelsen av rättegångsfullmakterna inte gjorts i överensstämmelse med nationella formföreskrifter.

92.

Domstolen kan, i enlighet med artikel 61.1 i domstolens stadga, om den upphäver tribunalens avgörande, själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande.

93.

Så är fallet i förevarande mål. Det följer nämligen av det ovan anförda att ECB:s invändning om rättegångshinder ska ogillas, utan att någon ytterligare prövning av de faktiska omständigheterna behöver göras.

94.

Enligt tribunalens konstateranden har likvidatorn den 17 mars 2016 återkallat alla fullmakter som getts av TKB och av den tidigare styrelsen.

95.

Såvitt TKB:s tillgång till unionsdomstolarna faktiskt stängs genom detta, kan det inte ha betydelse för bedömningen av om TKB:s talan kan tas upp till prövning. Såsom redan visats ovan, får tillämpningen av nationell rätt inte leda till att det effektiva rättsskydd mot unionsrättsakter som garanteras av artikel 47.1 i stadgan undergrävs. ( 39 )

96.

Som visats ovan kan TKB emellertid endast erhålla effektivt rättsligt skydd mot återkallelsen av banklicensen genom en talan enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF i eget namn som väcks av den tidigare styrelsen.

97.

I detta avseende framgår först av punkterna 70–79 i förevarande förslag till avgörande att i synnerhet den formella möjligheten som kvarstår efter återkallelsen av rättegångsfullmakterna, det vill säga att likvidatorn väcker talan i bankens namn, inte kan anses som ett lika effektivt alternativ.

98.

Lika lite kan TKB hänvisas till en talan som ska väckas av bankens aktieägare, eftersom denna inte skulle vara lika effektiv som bankens egen talan. ( 40 )

99.

Detta är skälet till att det utifrån ett unionsrättsligt perspektiv är irrelevant att likvidatorn enligt nationell rätt har en befogenhet att återkalla alla fullmakter, såvitt avser fullmakten att väcka talan enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF, och som leder till att det inte längre är möjligt att erhålla ett effektivt rättsligt skydd. Följaktligen ska advokaternas ursprungliga fullmakt, vars giltighet vid tidpunkten då den utgavs inte har bestridits, fortfarande anses vara i kraft.

100.

Att styrelsen fortfarande har rätt att företräda bolaget i syfte att väcka talan om ogiltigförklaring inför unionsdomstolarna påverkar inte det lettiska rättsläget i övrigt. ( 41 ) I likhet med erkännande av resebyråns rätt att väcka talan i det mål som anges i punkt 50 i förevarande förslag till avgörande, trots att denna inte var en juridisk person enligt nationell rätt, kommer ett erkännande av den tidigare styrelsens rätt att företräda bolaget inom ramen för en talan enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF i nationell rätt inte medföra att dess tidigare bolagsrättsliga ställning innan likvidationen återställs.

101.

Mot bakgrund av det ovan anförda följer att invändningen om rättegångshinder som gjorts vid tribunalen ska ogillas, såvitt den avser TKB:s talan.

102.

I överklagandena i målen C‑663/17 P och C‑665/17 P har ECB och kommissionen invänt mot punkt 2 i det överklagade beslutet, i vilken tribunalen ogillade ECB:s invändning om rättegångshinder med avseende på ansökan från aktieägarna.

103.

ECB har till stöd för överklagandet formellt anfört tre grunder, medan kommissionen formellt anfört två grunder. Innehållsmässigt har båda gjort gällande att tribunalen har gjort en felaktig bedömning vid fastställandet av om det förelåg ett berättigat intresse av att få saken prövad (om detta, se avsnitt 1 nedan) liksom vid fastställandet av om aktieägarna har talerätt (om detta, se avsnitt 2 nedan).

104.

En förutsättning för klagandens intresse att få saken prövad är enligt domstolens fasta praxis att de bindande rättsverkningar som den angripna rättsakten medför kan påverka dennes intressen, genom att klart förändra dennes rättsliga ställning. ( 42 )

105.

Enligt den rättspraxis som anges i punkt 53 i det överklagade beslutet kan en talan om ogiltigförklaring som en aktieägare väcker i princip endast tas upp till prövning om aktieägaren kan göra gällande att han har ett eget berättigat intresse, som är skilt från intresset hos företaget till vilket unionsrättsakten är riktad, att få denna rättsakt upphävd. I annat fall kan aktieägaren endast tillvarata sina intressen i förhållande till denna rättsakt genom att utöva sina rättigheter som delägare i nämnda företag. ( 43 )

106.

Skälet till detta är att företaget redan har rätt att väcka talan mot unionsrättsakten. Det är således inte nödvändigt att ge aktieägaren möjlighet att väcka talan. En sådan talerätt ska anses som av lägre rang än det direkta rättsskydd som tillkommer bolaget i egenskap av den till vilken den berörda rättsakten är riktad. ( 44 )

107.

Tribunalen har i punkt 57 i det överklagade beslutet emellertid konstaterat att aktieägarna i förevarande fall undantagsvis kan ha rätt att väcka talan i syfte att tillvarata bankens intressen, eftersom de på grund av att TKB likviderats är förhindrade att bolagsinternt göra gällande de rättigheter som de enligt bolagsrättslig lagstiftning har gentemot styrelsen.

108.

Det avgörande vägvalet ligger i svaret på frågan om man ska godta att aktieägarna har ett eget rättsligt intresse, eller godkänner att aktieägarna kan väcka talan för att tillvarata bankens intressen. Det avgör nämligen vilka krav som i nästa steg måste ställas på prövningen av talerätten. Om aktieägarna har rätt att väcka talan för att tillvarata bankens intressen, kan det med avseende på talerätten endast vara avgörande huruvida banken direkt och personligen berörs av återkallelsen av tillståndet – och inte aktieägarna själva.

109.

Detta följer av domstolens rättspraxis om sammanslutningars talerätt enligt reglerna om statligt stöd. Inom ramen för detta rättsområde återkommer ständigt konstellationer i vilka en sammanslutning väcker en talan om ogiltigförklaring i eget namn, men i syfte att tillvarata en annan juridisk persons – för det mesta en medlems – intressen.

110.

Enligt nämnda rättspraxis kan en sammanslutning i vilken företag är organiserade, som berörs av ett beslut om stöd, i princip endast väcka talan mot ett sådant beslut om den kan göra gällande ett eget intresse av att få saken prövad. Sammanslutningens intresse kan exempelvis motiveras med stöd av tillvaratagande av dess ställning som förhandlingspartner. Om så är fallet kräver domstolen i nästa steg att sammanslutningen direkt och personligen berörs av det angripna beslutet med avseende på dess ställning som förhandlingspart. ( 45 )

111.

Domstolen har emellertid även slagit fast att en sammanslutning, i syfte att tillvarata sina medlemmars intresse, har rätt att väcka talan om upphävande av ett beslut i eget namn. I detta fall är det inom ramen för talerätten avgörande att medlemmar direkt och personligen berörs av beslutet som ska angripas. ( 46 )

112.

Detta är också konsekvent, eftersom det ligger i sakens natur att sammanslutningens rättsliga ställning inte berörs direkt och personligen när den tillvaratar sina medlemmars intressen. Om man tillåter att en person tillvaratar en annans intressen, kan man följaktligen inte göra tillåtligheten av en sådan talan beroende av att personen som väcker talan berörs personligen. Detta måste gälla för en talan från en sammanslutning lika väl som för en talan väckt av aktieägare. Tribunalen utgår också i sin rättspraxis från att bedömningarna i den rättspraxis som meddelats om sammanslutningars talerätt kan överföras på aktieägares talerätt. ( 47 )

113.

Det ska följaktligen undersökas huruvida aktieägarna i förevarande fall – såsom tribunalen antagit – undantagsvis kan göra gällande det intresse som även banken har att upphäva beslutet. Först måste det emellertid prövas huruvida aktieägarna kan göra gällande ett eget berättigat intresse att få saken prövad, så att det överklagade beslutet kan visa sig vara korrekt av denna anledning.

114.

Det ekonomiska intresset att behålla licensen som endast innehas av banken kan i princip inte utgöra grund för ett berättigat intresse för aktieägarna att få saken prövad. I detta avseende överlappar aktieägarnas och bankens intressen. ( 48 )

115.

När en talan om ogiltigförklaring väcks av en sökande, som inte befinner sig i en privilegierad ställning, mot en rättsakt som är riktad till någon annan, överlappar kravet att den angripna rättsaktens bindande rättsverkningar ska kunna påverka sökandens intressen – genom att klart förändra dennes rättsliga ställning (berättigat intresse att få saken att prövad) – villkoren i artikel 263 fjärde stycket FEUF (i synnerhet villkoret direkt berörd). ( 49 )

116.

Av denna anledning kan den roll som aktieägarna spelade under det administrativa förfarandet som föregick återkallelsen av licensen – vilken betonades vid den muntliga förhandlingen – i sig inte heller utgöra en grund för att anse att de har ett berättigat intresse att få saken prövad. Deltagande i ett förfarande är inte i sig tillräckligt för att en part som deltagit under dessa omständigheter ska anses vara berörd av akten som förfarandet resulterar i. ( 50 )

117.

Aktieägarna i en bank kan dock i synnerhet åberopa tillvaratagandet av rätten till egendom som ett eget intresse av att få saken prövad. ( 51 ) Tribunalen prövar i sådana fall huruvida aktieägarens ställning som ägare av andelar i bolaget berörs direkt och personligen av den unionsrättsakt som är riktad till bolaget. ( 52 )

118.

Enligt fast rättspraxis uppfyller personer till vilka en unionsrättsakt inte riktar sig, i den mening som avses i artikel 263 fjärde stycket FEUF, kravet på att vara personligen berörda endast om den aktuella akten påverkar dem på grund av vissa för dem utmärkande egenskaper eller på grund av faktiska omständigheter som särskiljer dem från alla andra rättssubjekt, och akten därigenom medför att de individualiseras på motsvarande sätt som den som akten är riktad till. ( 53 ) Vidare krävs det för att villkoret som innebär att en person ska beröras direkt ska vara uppfyllt, att den påtalade rättsakten har direkt inverkan på den enskildes rättsliga ställning och att den inte lämnar myndigheterna som ska genomföra den något utrymme för skönsmässig bedömning, eftersom genomförandet har en rent automatisk karaktär och endast följer av unionslagstiftningen utan att några mellanliggande regler ska tillämpas. ( 54 )

119.

Aktieägarnas eller deras egendomsrättigheters ställning på grundval av bolagsrättsliga bestämmelser berörs dock – såsom ECB och kommissionen har gjort gällande – i vart fall inte direkt av att tillståndet återkallas. Att banktillståndet återkallas har som sådant inte några direkta effekter på aktieägarnas ställning eller deras äganderätt i andelarna i TKB. Vissa rättsföljder inträder visserligen inom ramen för en likvidation enligt nationell rätt, där bolagets upplösning medför en slutgiltig förlust av förmögenhetsrätten och de rättigheter som följer av andelarna. Likvidationen ligger dock efter återkallelsen av banklicensen och följer inte av bestämmelser i unionsrätten. Rättsföljderna av likvidationen omfattas således inte direkt av den rättspraxis som anförts.

120.

Enbart det förhållandet att återkallelsen av tillståndet äventyrar bolagets verksamhet och således kan resultera i att aktierna förlorar i värde är inte tillräckligt för att villkoret direkt berörd ska vara uppfyllt. Dessutom skulle det strida mot de principer som beskrivs i punkt 105 i förevarande förslag till avgörande att ge aktieägare rätt att angripa varje unionsrättsakt som eventuellt kan ha negativa följder för värdet på andelarna i ett aktiebolag.

121.

Dessutom är intresset som aktieägarna i förevarande fall har att bolagets verksamhet ska fortsätta inte heller tillräckligt skilt från intresset som banken har att behålla sin licens. ( 55 )

122.

Ett eget intresse att få saken prövad för aktieägarna ska därför underkännas.

123.

Tribunalen fann likväl i punkt 57 i det överklagade beslutet att det i förevarande fall är nödvändigt att frångå de principer som anges i punkt 105 i förevarande förslag till avgörande och att det ska godtas att aktieägarna har ett rättsligt intresse att få saken prövad, trots att de inte söker tillvarata sitt eget intresse utan bankens intresse.

124.

Tribunalen motiverade sin uppfattning i punkterna 54–56 med att aktieägarna i förevarande fall inte har någon möjlighet att utöva ett sådant inflytande att de skulle kunna få till stånd en talan i bankens namn. Det är följaktligen nödvändigt att godkänna att aktieägarna har ett intresse att få talan prövad i syfte att tillvarata bankens intressen.

125.

Såsom emellertid redan visats i punkt 106 ovan är skälet till att begränsa aktieägarnas talerätt att bolaget självt har rätt att väcka talan mot unionsrättsakten och inte att aktieägarna i normalfallet kan utöva inflytande på bolaget eller dess styrelse och på så sätt få till stånd att en talan väcks. Sådana befogenheter har inte heller bolagsstämman i alla rättsordningar. Om man alltid skulle ge aktieägarna talerätt så fort de associationsrättsliga möjligheterna att utöva inflytande är begränsade så skulle det vara nödvändigt att göra det i alla likvidations- och insolvensförfaranden.

126.

Det stämmer alltså att aktieägarna i fall då de inte kan göra gällande ett eget berättigat intresse, som är skilt från intresset hos företaget till vilket unionsrättsakten är riktad, inte kan väcka talan av den enkla anledningen att företaget självt har rätt att väcka talan. ( 56 ) Med hänsyn till en sådan talerätt för företaget är det motiverat att aktieägarna i detta avseende hänvisas till utövandet av sin associationsrättsliga medbestämmande- och delägarrätt. ( 57 ) Detta överensstämmer även med en normal bolagsrättslig struktur där ett företag företräds utåt av styrelsen eller ledningen, men inte av aktieägarna.

127.

Ett undantag från denna princip ska med hänsyn till dess syfte – om någonsin – inte göras i fall då aktieägarnas medbestämmanderätt har inskränkts, såsom tribunalen antog i punkterna 54–56 i det överklagade beslutet, utan i fall då bolaget självt inte (effektivt) kan väcka talan mot den berörda unionsrättsakten.

128.

Som framgår av vad jag anfört ovan inom ramen för överklagandet i målet C‑669/17 P så föreligger dock inte en sådan situation här. Tvärtom kan man konstatera att det fortfarande är möjligt för TKB företrädd av den tidigare styrelsen att väcka talan. Av denna anledning finns inget skäl att avvika från principen som tribunalen upprepar i punkt 53 i det överklagade beslutet, nämligen att en talan om ogiltigförklaring som en aktieägare väcker i princip endast tas upp till prövning om aktieägaren kan göra gällande att han har ett eget berättigat intresse, som är skilt från intresset hos företaget till vilket unionsrättsakten är riktad.

129.

Tribunalen har således gjort en felaktig rättstillämpning då den i punkt 57 i det överklagade beslutet fastställt att det under de aktuella omständigheterna är nödvändigt att avvika från denna princip och godta att aktieägarna har ett intresse att få saken prövad.

130.

Överklagandet ska således bifallas såvitt gäller den första grunden för överklagandet i sak som ECB och kommissionen har anfört i målen C‑663/17 P och C‑665/17 P.

131.

Eftersom det i förevarande fall redan står klart att aktieägarnas intresse att få saken prövad inte ska godtas, finns inte anledning att pröva de invändningar som klagandena har gjort i nästa steg mot talerätt för aktieägarna, i synnerhet med avseende på att de personligen och direkt berörs.

132.

Mot bakgrund av det ovan anförda ( 58 ) är det i vart fall inte avgörande om aktieägarna direkt och personligen berörs i deras egen rättsliga ställning med avseende på en talan för att tillvarata bankens intressen. Detta hade endast varit nödvändigt att pröva om tribunalen hade ansett att aktieägarna hade ett eget intresse av att få saken prövad. ( 59 )

133.

Det framgår emellertid av punkterna 53–57 i det överklagade beslutet att tribunalen ville avvika från denna ansats. I konsekvensens namn hade tribunalen emellertid under dessa omständigheter i nästa steg inte behövt pröva om aktieägarna, utan om TKB berörs direkt och personligen med avseende på sin rättsliga ställning av återkallelsen av tillståndet. Denna fråga ska besvaras jakande då det är till TKB den aktuella unionsrättsakten är riktad.

134.

Enligt min uppfattning är emellertid en talan väckt av aktieägarna för att tillvarata TKB:s intresse att behålla tillståndet dock utesluten, eftersom TKB, företrädd av styrelsen, själv kan väcka talan mot ECB:s återkallelse av bankens licens. ( 60 )

135.

Då den första grunden genom vilken ECB och kommissionen i målen C‑663/17 P och C‑665/17 P invänt mot tribunalens fastställelse av att aktieägarna i förevarande fall har ett intresse att få saken prövad är välgrundad, ska det överklagade beslutet följaktligen upphävas såvitt avser dess punkt 2. Om det inte förelåg ett intresse att få saken prövad för aktieägarna skulle tribunalen inte ha kunnat ta upp aktieägarnas talan till prövning eller ogilla ECB:s invändning om rättegångshinder.

136.

Det innebär samtidigt att målet är färdigt för avgörande i den mening som avses i artikel 61 första stycket i domstolens stadga: I avsaknad av ett berättigat intresse att få saken prövad ska aktieägarnas talan avvisas.

137.

Eftersom det följer av min uppfattning att förfarandet ska återförvisas till tribunalen för fortsatt handläggning såvitt avser TKB:s talan, ska beslutet om rättegångskostnader i denna del meddelas senare.

138.

Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen ska meddela följande dom: