1.

Detta mål har sin grund i en begäran om förhandsavgörande från Fővárosi Törvényszék (Överdomstol i Budapest, Ungern) rörande tolkningen av rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal. ( 2 ) Målet är ett av flera mål som anhängiggjorts vid domstolen avseende det ungerska regelverket för konsumentkreditavtal som uttryckts i en utländsk valuta. ( 3 )

2.

Detta mål väcker ändå grundläggande frågor om den nationella domstolens skyldighet att på eget initiativ (ex officio) pröva oskäliga villkor i konsumentavtal i enlighet med domstolens praxis rörande tolkning av direktiv 93/13. Dessa är för det första huruvida en nationell domstols officialprövning av oskäliga villkor ska utsträckas till samtliga villkor i avtalet även om villkoren inte har något samband med föremålet för talan och, för det andra, i vilken omfattning som en nationell domstol kan vara skyldig att ex officio vidta åtgärder för bevisupptagning i syfte att fastställa de rättsliga och faktiska omständigheter som krävs för att genomföra denna prövning?

3.

Detta mål ger därför domstolen ett värdefullt tillfälle att utveckla och renodla sin praxis rörande direktiv 93/13 och i synnerhet att klarlägga omfattningen av den nationella domstolens skyldighet att ex officio vidta åtgärder för bevisupptagning som följer av den vägledande domen av den 9 november 2010 i målet VB Pénzügyi Lízing (C‑137/08, EU:C:2010:659).

4.

Artikel 4.1 i direktiv 93/13 anger följande:

”Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 7 skall frågan om ett avtalsvillkor är oskäligt bedömas med beaktande av vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser och med hänsyn tagen, vid tiden för avtalets ingående, till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks samt till alla övriga villkor i avtalet eller något annat avtal som det är beroende av.”

5.

Artikel 6.1 i direktiv 93/13 föreskriver följande:

”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”

6.

Artikel 7.1 i direktiv 93/13 föreskriver vidare:

”Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.”

7.

3 § 2 i lag nr III från 1952 om civilprocessen (A polgári perrendtartásról szóló 1952. évi III. törvény, nedan kallad civilprocesslagen), i dess lydelse vid den i målet aktuella tiden, anger följande:

”Domstolen är bunden av parternas yrkanden och åberopanden såvida inget annat föreskrivs i lag. Domstolen prövar parternas yrkanden och grunder i förhållande till deras innehåll och inte till hur de formellt betecknas.”

8.

23 § 1 k i civilprocesslagen anger följande:

”Provinsdomstolarna är behöriga att avgöra … tvister om ogiltigförklaring av oskäliga avtalsvillkor.”

9.

73/A § 1 b i civilprocesslagen anger följande:

”Part måste ha rättsligt biträde: … i mål vid provinsdomstol i första instans, i varje led av rättegången och även vid överklagande … .”

10.

213 § 1 i civilprocesslagen anger följande:

”Domen ska omfatta alla yrkanden som framställts i målet eller i mål som förenats enligt artikel 149.”

11.

215 § i civilprocesslagen föreskriver följande:

”Domstolens avgörande får inte gå utöver vad som yrkats i ansökan eller i svaromålet; denna regel gäller också yrkanden som avser biförpliktelser till huvudyrkandet (ränta, kostnader etcetera).”

12.

Enligt beslutet om hänskjutande ingick Györgyné Lintner i egenskap av konsument den 13 december 2007 ett låneavtal med det finansiella institutet UniCredit Bank Hungary Zrt. (nedan kallat UniCredit Bank Hungary) uttryckt i schweiziska francs. Avtalet beviljades men skulle återbetalas i ungerska forinter med säkerhet i form av en inteckning i fastighet (nedan kallat avtalet). ( 4 )

13.

Då Györgné Lintner ansåg att avtalet innehöll vissa villkor som kunde anses vara oskäliga väckte hon den 18 juli 2012 talan mot UniCredit Bank Hungary vid Fővárosi Törvényszék (Överdomstol i Budapest). I sin ansökan yrkade Györgné Lintner att den hänskjutande domstolen skulle ogiltigförklara punkterna 7.2.2, 7.3 och 7.4 i avtalet som gav UniCredit Bank Hungary rätt att göra ensidiga ändringar i avtalet samt fastställa att dessa avtalsvillkor inte var bindande för henne med verkan från den dag som avtalet ingicks. Till stöd för sin talan åberopade hon bland annat direktiv 93/13.

14.

Genom dom av den 29 augusti 2013 ogillade den hänskjutande domstolen denna talan. Györgné Lintner överklagade denna dom.

15.

Genom beslut av den 1 april 2014 upphävde Fővárosi Ítélőtábla (Regional appellationsdomstol i Budapest, Ungern) den domen och förordnade att den hänskjutande domstolen skulle återuppta förfarandet och fatta ett nytt beslut.

16.

Som angetts i beslutet om hänskjutande förklarade Fővárosi Ítélőtábla (Regional appellationsdomstol i Budapest) i sitt beslut bland annat att en effektiv tillämpning av direktiv 93/13 endast är möjlig om den nationella domstolen på eget initiativ prövar hela avtalet i fråga och om den då finner att vissa villkor är oskäliga ska den fråga konsumenten huruvida hon vill göra gällande ogiltighet av andra avtalsvillkor. I detta avseende hänvisade den till punkterna 1, 2, 4, 10.4 och 11.2 i avtalet tillsammans med punkt 1.8 i de allmänna bestämmelserna vilka utgör en del av avtalet, samt punkterna III.13.4, III.18.1(1), (4) och (5) samt III.18.2(j) i de allmänna bestämmelserna som var tillämpliga på avtal som ingåtts med enskilda personer. Den uppmanade den hänskjutande domstolen att tillfråga Györgné Lintner huruvida hon ville göra gällande ogiltighet av dessa villkor eller andra villkor i avtalet och huruvida hon godtog att avtalet var bindande för henne när villkoren i fråga ogiltigförklarats.

17.

Det framgår av handlingarna i målet som tillställts domstolen att genom tillägg till den ursprungliga talan den 5 juli 2014 yrkade Györgné Lintners ombud att den hänskjutande domstolen skulle ogiltigförklara samtliga villkor som angetts i beslutet av den 1 april 2014 i tillägg till de villkor som angetts i den ursprungliga talan.

18.

Genom beslut av den 26 oktober 2015 beredde den hänskjutande domstolen Györgné Lintner möjlighet att inkomma med yrkande om tillämpning av de rättsliga följderna av avtalets ogiltighet i enlighet med nationell lagstiftning rörande låneavtal i utländsk valuta som hade antagits år 2014. Denna lagstiftning innefattar i synnerhet lagarna DH1 ( 5 ) och DH2 ( 6 ) som innehåller bestämmelser om fastställande av oskälighet och de konsekvenser som ska följa därav med avseende på villkor i sådana avtal avseende rätten att göra ensidiga ändringar i avtalet till förmån för långivaren (nedan kallad rätten att göra ensidiga ändringar) och skillnaden mellan köp- och säljkurserna för den berörda valutan (nedan kallad skillnaden mellan växelkurser). ( 7 )

19.

Enligt beslutet om förhandsavgörande avslutade den hänskjutande domstolen förfarandet genom beslut av den 7 december 2015, eftersom något yrkande inte framställts. Györgné Lintner överklagade detta beslut.

20.

Genom beslut av den 29 mars 2016 fastställde Fővárosi Ítélőtábla (Regional appellationsdomstol i Budapest) den hänskjutande domstolens beslut av den 7 december 2015 beträffande de oskäliga villkoren avseende rätten att göra ensidiga ändringar och skillnaden mellan växelkurser som angetts i DH1- och DH2-lagarna. Den upphävde emellertid detta beslut beträffande återstoden och beslutade att den hänskjutande domstolen skulle återuppta handläggningen av målet och fatta ett nytt beslut. Den ansåg att fastän villkoren som angetts i DH1- och DH2-lagarna inte längre kunde bli föremål för domstolsprövning ( 8 ) vidhöll Györgné Lintner sin talan såtillvida som hon begärde fastställelse av att de villkor som angetts i dess beslut av den 1 april 2014 var oskäliga. Den förklarade därför att den hänskjutande domstolen i samband med målets upptagande i sak måste pröva återstoden av Györgné Lintners talan.

21.

Den hänskjutande domstolen påpekar i beslutet om hänskjutande att den har ålagts att ex officio pröva avtalsvillkor som Györgné Lintner som kärande i det nationella målet, genom sitt ombud, inte ifrågasatte i första instans. Inte heller har hon anfört några omständigheter som grund för sin talan av vilka det gick att sluta sig till att hon också begärde fastställelse av att de villkor som angetts av Fővárosi Ítélőtábla (Regional appellationsdomstol i Budapest) i dess beslut av den 1 april 2014 var oskäliga.

22.

Med beaktande av EU-domstolens praxis ( 9 ) ansåg den hänskjutande domstolen att det i fråga om den rätta tolkningen av direktiv 93/13 inte var klart i vilken omfattning en nationell domstol är skyldig att på eget initiativ pröva huruvida varje villkor i avtalet är oskäligt och huruvida domstolen vid den prövningen är bunden av kärandens yrkanden med hänsyn till att en talan såsom den förevarande om fastställelse av att oskäliga avtalsvillkor är ogiltiga, enligt ungersk rätt endast kan föras med hjälp av ett rättsligt biträde.

23.

Under dessa omständigheter beslutade Fővárosi Törvényszék (Överdomstol i Budapest) att vilandeförklara det nationella målet och att ställa följande frågor till EU-domstolen för förhandsavgörande:

24.

I beslutet om hänskjutande konstaterade Fővárosi Törvényszék (Överdomstol i Budapest) att Fővárosi Ítélőtábla (Regional appellationsdomstol i Budapest) hade framställt en begäran om förhandsavgörande i mål C‑51/17, OTP Bank och OTP Faktoring, i vilken den femte frågan hade betydelse för tolkningsfrågorna i förevarande mål. Den hänskjutande domstolen begärde då att EU-domstolen skulle förena de båda målen.

25.

Genom beslut av domstolens ordförande vilandeförklarades förevarande mål i avvaktan på meddelande av domen av den 20 september 2018, OTP Bank och OTP Faktoring (C‑51/17, EU:C:2018:750).

26.

Sedan den hänskjutande domstolen gjorts uppmärksam på denna dom tillfrågades den av domstolen huruvida den vidhöll sin begäran om förhandsavgörande. Den hänskjutande domstolen svarade ja den 16 oktober 2018.

27.

Skriftliga yttranden har getts in till domstolen av UniCredit Bank Hungary, den ungerska regeringen och Europeiska kommissionen. Dessa parter deltog också vid förhandlingen som ägde rum den 19 september 2019.

28.

UniCredit Bank Hungary har påstått att svaret på de tre tolkningsfrågorna sammantaget ska vara att artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 inte kräver att de nationella domstolarna ex officio ska pröva oskäligheten av avtalsvillkor som inte har ifrågasatts av konsumenten och som inte har något samband med de avtalsvillkor som avses med talan. I likhet med domstolens svar på den femte tolkningsfrågan i målet OTP Bank och OTP Faktoring ( 10 ) ska en nationell domstol ex officio pröva om ett avtalsvillkor eventuellt är oskäligt endast om den har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska och rättsliga omständigheterna som är nödvändiga och om det berörda villkoret är relevant för avgörandet av den förda talan och har ett materiellt och logiskt samband därmed. För det fall domstolen med ledning av handlingarna i målet eventuellt finner oskäliga avtalsvillkor som inte omfattas av yrkandena i ansökan men som har samband med dem ska den se till att det oskäliga villkoret inte är bindande för konsumenten. Prövningen ex officio ska däremot inte utsträckas till hela avtalet om detta inte begärs och bestå i sökande efter villkor som kan betraktas som oskäliga.

29.

Enligt UniCredit Bank Hungary är den ståndpunkten förenlig med principerna om likvärdighet och effektivitet, eftersom en domstol inte enligt nationell rätt på eget initiativ får pröva villkor som inte är nödvändiga för att avgöra talan och konsumenten inte är förhindrad att angripa ett oskäligt villkor som inte prövats i tvisten i fråga i ett senare förfarande. ( 11 ) Domstolen har dessutom aldrig meddelat ett avgörande till förmån för en skyldighet att genomföra en obegränsad ex officio prövning ( 12 ) och som UniCredit Bank Hungary underströk vid förhandlingen skulle en skyldighet att ex officio pröva samtliga avtalsvillkor göra föremålet för tvisten osäkert och innebära att domstolens avgörande får verkan som res judicata avseende hela avtalet så att en annan domstol inte kunde avvika från detta avgörande eller pröva avtalet.

30.

Den ungerska regeringen har påstått att den första frågan ska besvaras nekande. En nationell domstol är inte skyldig att pröva varje avtalsvillkor individuellt i fråga om oskälighet. Bland de villkor som inte har påståtts vara oskäliga av parterna ska en domstol ex officio pröva villkor vars oskälighet tydligt faktiskt framgår på grundval av tillgänglig bevisning. Denna inställning beaktar både principen att föremålet för talan bestäms av parterna och principen om skydd för konsumentens intresse, säkerställer en lösning i enlighet med dessa båda principer och beaktar också unionsrättslig praxis enligt vilken prövningen ex officio av ett oskäligt villkor förutsätter att domstolen har tillgång till uppgifter om de rättsliga och faktiska omständigheter som krävs för detta syfte.

31.

Den ungerska regeringen har gjort gällande att enligt domstolens praxis ( 13 ) saknar det betydelse med avseende på prövningen ex officio huruvida konsumenten har ett rättsligt biträde. Om bevisprövningen på grundval av parternas bevisning – och med beaktande av ansökningen och svaromålet – klart visar att ett villkor som inte anförts av parterna är oskäligt måste domstolen dessutom ex officio fastställa att villkoret är oskäligt men om domstolen inte har tillgång till uppgifter om de nödvändiga rättsliga och faktiska omständigheterna för detta ändamål kan den inte göra det, eftersom det inte är möjligt att anföra bevisning ex officio. Som nämnda regering påpekade vid förhandlingen är domstolens praxis beträffande den nationella domstolens skyldighet att vidta åtgärder för bevisupptagning ex officio knuten till tillämpningsområdet för direktiv 93/13 och när det föreligger tecken på att ett villkor kan vara oskäligt, men domstolen behöver ytterligare bevisning för att bilda sig en uppfattning i frågan, föreskrivs i ungersk rätt att domstolen upplyser parterna om denna möjlighet och konsumenten kan således utvidga sitt yrkande och tillföra handlingarna i målet relevant dokumentation.

32.

Till stöd för sin ståndpunkt hänvisar den ungerska regeringen till vissa yttranden av Kúria (Högsta domstolen i Ungern) ( 14 ) som i synnerhet påpekar att för det fall en domstol ska ex officio pröva oskäligheten av ett villkor måste den ge parterna möjlighet att yttra sig på denna punkt för att undvika ”överraskningsdomar” som parterna inte förväntat sig. Den ungerska regeringen uppmärksammar också angående det sammanfattande yttrandet från Kúrias grupp för bedömning av rättspraxis beträffande oskäliga villkor i kreditavtal ( 15 ) som bland annat ansåg att i fråga om talan av en konsument om fastställelse av ogiltighet av oskäliga villkor ska domstolen enligt unionsrätten endast kontrollera de villkor som inte anförts av konsumenten som är väsentliga för tolkningen av de bestämmelser som är nödvändiga för bedömningen av ansökningen eller svaromålet, eller som påverkar deras tillämpning, och att vid bestämmandet av huruvida sådana villkor är oskäliga får domstolen inte grunda domen på annat än omständigheter som fastställts på grundval av parternas bevisning, allmänt tillgängliga eller välkända omständigheter.

33.

Den ungerska regeringen har anfört att den andra frågan ska besvaras så, att det följer av direktiv 93/13 och EU-domstolens praxis att samtliga övriga avtalsvillkor också ska prövas för att bedöma huruvida det villkor som talan avser är oskäligt och vid denna prövning får domstolen ex officio ta upp frågan om oskälighet av vissa avtalsvillkor som inte anförts av konsumenten. Den nationella domstolen får dock endast ex officio behandla oskäligheten av villkor beträffande vilka den har tillgång till uppgifter om de nödvändiga rättsliga och faktiska omständigheterna för detta ändamål.

34.

Den ungerska regeringens ståndpunkt är av liknande skäl att den tredje frågan ska besvaras jakande förutsatt att om den nationella domstolen, vid sin prövning inom ramen för yrkandet, finner att ett avtalsvillkor är klart och uppenbart oskäligt grundat på tillgängliga rättsliga och faktiska omständigheter, ska den beakta detta ex officio även om parterna inte har åberopat det villkoret.

35.

Kommissionen har påstått att domstolen ska besvara de tre frågorna tillsammans på så sätt att artiklarna 4.1 och 6.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så att det ankommer på den nationella domstolen som ombetts avgöra frågan huruvida villkor i avtal som ingåtts med konsumenter är oskäliga att vid bedömningen och fastställandet av dessa villkors oskälighet beakta omständigheterna kring avtalet och alla dess övriga villkor och att pröva huruvida avtalet kan fortleva utan det oskäliga villkoret. Den nationella domstolens skyldighet att ex officio pröva oskäligheten av avtalsvillkor som omfattas av direktiv 93/13 går inte så långt att det krävs att den prövar varje avtalsvillkors oskälighet för sig, om inte konsumenten vill det, förutsatt att konsumenten inte förlorar sin rätt att enligt nationell processrätt, i synnerhet i kraft av principen om res judicata, i en annan talan angripa de villkor som inte behandlats i det nationella målet.

36.

Kommissionen har gjort gällande, med hänvisning till domstolens praxis, ( 16 ) att medan artiklarna 4.1 och 6.1 i direktiv 93/13 inte kräver att den nationella domstolen prövar varje villkor för sig när den genomför en övergripande bedömning av avtalet ska den, om den vid denna bedömning stöter på andra villkor som kan anses vara oskäliga, uppmärksamma parterna härpå och bereda konsumenten tillfälle att ändra sitt yrkande för att säkerställa ändamålsenlig verkan av artikel 6.1 i direktiv 93/13. Kärandens yrkande utgör gränsen för domstolens prövning ex officio enligt direktiv 93/13 och det saknar betydelse för omfattningen av det skydd som garanteras av det direktivet huruvida konsumenten har rättsligt biträde. Kommissionen anförde vid förhandlingen att domstolen ex officio ska pröva samtliga villkor som misstänks vara oskäliga när den har kännedom om de rättsliga och faktiska omständigheterna och domstolen är också skyldig enligt domstolens praxis ( 17 ) att ex officio vidta åtgärder för bevisupptagning, genom vilka den kan anmoda parterna att förete relevanta skriftliga bevis för att kunna avgöra huruvida ett visst villkor är oskäligt.

37.

Min bedömning kan delas upp i två delar. Jag kommer först att behandla den första frågan i avsnitt A, eftersom den rör omfattningen av den nationella domstolens skyldighet att ex officio pröva oskäligheten av avtalsvillkor enligt artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13. Sedan kommer jag att i avsnitt B behandla frågorna två och tre tillsammans, eftersom de också rör den nationella domstolens bedömning av oskälighet av ett avtalsvillkor enligt artikel 4.1 i direktiv 93/13.

38.

Genom sin första fråga vill den hänskjutande domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida en nationell domstol är skyldig att enligt artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 ex officio pröva oskäligheten av alla avtalsvillkor även om de inte är nödvändiga för prövningen av parternas yrkanden i tvisten med hänsyn till den processrättsliga principen att föremålet för talan bestäms av parterna och att domstolen inte får gå utanför detta föremål (ne ultra petita) tillsammans med bestämmelserna i ungersk rätt om rättsligt biträde (se punkterna 7–11 i detta förslag till avgörande).

39.

Jag har kommit till slutsatsen att en nationell domstol enligt artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 är skyldig att ex officio pröva oskäligheten av avtalsvillkor som har samband med föremålet för tvisten och har en koppling till de rättsliga och faktiska omständigheterna i målets.

40.

För att besvara frågan kommer jag först att behandla omfattningen av den nationella domstolens skyldighet att ex officio pröva oskäliga avtalsvillkor. Därefter kommer jag att pröva omfattningen av den nationella domstolens skyldighet att ex officio vidta åtgärder för bevisupptagning. Slutligen kommer jag att övergå till att analysera huruvida det eventuellt har någon betydelse om konsumenten har rättsligt biträde.

41.

Det bör inledningsvis nämnas att den första tolkningsfrågan ännu inte har prövats i domstolens praxis. Såsom UniCredit Bank Hungary påpekat i sitt yttrande har det hittills i domstolens praxis rörande den nationella domstolens prövning ex officio av oskäliga villkor enligt direktiv 93/13, i allmänhet inte ifrågasatts att avtalsvillkoren utgjorde grunden för parternas yrkanden eller var föremålet för tvisten vid den hänskjutande domstolen. ( 18 )

42.

Domstolen behandlade också en annan fråga i sin dom i målet OTP Bank och OTP Faktoring (C‑51/17, EU:C:2018:750). Genom sin femte fråga ( 19 ) frågade den hänskjutande domstolen huruvida den mot bakgrund av principen att föremålet för talan bestäms av parterna var förhindrad att ex officio pröva oskäligheten av villkor som inte åberopats av konsumenten till stöd för dennes yrkande i egenskap av kärande. I sin dom ( 20 ) förklarade domstolen att artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att det ankommer på den nationella domstolen att – inklusive då detta är nödvändigt i stället för konsumenten i dennes egenskap av kärande – ex officio pröva om ett avtalsvillkor eventuellt är oskäligt, så snart som domstolen har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska och rättsliga omständigheterna som är nödvändiga i detta hänseende. Samtidigt som domen i målet OTP Bank och OTP Faktoring således är relevant i förevarande mål behandlade den inte i vilken omfattning som den nationella domstolens officialprövning av oskäliga villkor omfattar alla villkor i avtalet.

43.

Principen att föremålet för talan bestäms av parterna är generellt sett en ledande princip i tvistemål i medlemsstaterna och av särskild betydelse för konsumentmål vid de nationella domstolarna. ( 21 ) Enligt den principen är det parterna som inleder eller avslutar ett förfarande och som bestämmer föremålet för talan och som en följd därav är domstolen bunden av detta föremål (ne ultra petita). ( 22 )

44.

Mot denna bakgrund kan det anses att domstolens praxis beträffande de nationella domstolarnas prövning ex officio av oskäliga avtalsvillkor enligt artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 påverkar tillämpningen av principen att föremålet för talan bestäms av parterna i den meningen att den nationella domstolen är skyldig att spela en aktiv roll när den ex officio behandlar oskäligheten av villkor i konsumentavtal, även om detta skulle få resultatet att domstolen enligt den nationella processrätten skulle gå utanför det område för tvisten som angetts av parterna. ( 23 )

45.

Artikel 6.1 i direktiv 93/13 kräver att medlemsstaterna ska föreskriva att oskäliga villkor inte är bindande för konsumenten ( 24 ) medan enligt artikel 7.1 i det direktivet jämförd med det tjugofjärde skälet däri ska medlemsstaterna se till att det finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i konsumentavtal. ( 25 ) Då dessa bestämmelser har föranlett en omfattande rättspraxis ( 26 ) kommer jag att beskriva de principer som följer av denna rättspraxis som är högst relevanta för min bedömning av förevarande mål.

46.

Domstolen har med början i sin banbrytande dom i målet Océano Grupo Editorial och Salvat Editores ( 27 ) förklarat att det skyddssystem som införts genom direktiv 93/13 grundar sig på tanken att konsumenten befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren, i fråga om såväl förhandlingsposition som informationsnivå, vilket medför att konsumenten godkänner villkor som näringsidkaren har utformat i förväg, utan att kunna påverka villkorens innehåll. ( 28 ) För att säkerställa det skydd som avses med direktiv 93/13 kan den ojämlika situationen mellan konsumenten och näringsidkaren endast uppvägas av ett faktiskt ingripande från någon annan än de avtalsslutande parterna. ( 29 )

47.

Det är mot bakgrund av dessa överväganden som EU-domstolen har förklarat att vid fullgörandet av de uppgifter som vilar på en nationell domstol enligt direktiv 93/13 har den domstolen en skyldighet att ex officio bedöma huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt och därigenom undanröja obalansen mellan konsumenten och näringsidkaren. ( 30 ) Mot bakgrund av den inte obetydliga risken för att konsumenten inte känner till sina rättigheter, eller har svårigheter att tillvarata dem, har den nationella domstolens skyldighet i detta hänseende ansetts nödvändig för att säkerställa att konsumenter tillförsäkras ett effektivt skydd. ( 31 )

48.

Domstolens tydliga bekräftelse i målet Pannon ( 32 ) av den nationella domstolens skyldighet, i motsats till befogenhet, att ex officio pröva oskäligheten av avtalsvillkor enligt direktiv 93/13 har åtföljts av villkoret att den nationella domstolen måste ha tillgång till uppgifter om de rättsliga och faktiska omständigheter som krävs för denna uppgift. ( 33 ) Om dessa omständigheter inte finns tillgängliga för den nationella domstolen har den inte möjlighet att pröva huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt enligt detta direktiv. ( 34 )

49.

På grund av nämnd rättspraxis, och i synnerhet villkoret att den nationella domstolen måste ha tillgång till uppgifter om de rättsliga och faktiska omständigheter som krävs för att genomföra en bedömning ex officio, är det min uppfattning i förevarande mål att omfattningen av den nationella domstolens skyldighet att ex officio pröva oskäliga avtalsvillkor enligt direktiv 93/13 endast sträcker sig till avtalsvillkor som har ett samband med föremålet för tvisten och har en koppling till de rättsliga och faktiska omständigheterna i målet.

50.

Den föreslagna tillämpningen kan anses iaktta principen att föremålet för talan bestäms av parterna, eftersom den inte går utöver omfattningen av tvisten som den bestämts av parterna. Som en kommentator uttryckt det: ”Även om dispositionsprincipen [enligt vilken avgränsningen av tvisteföremålet styrs av parterna] luckras upp för att ta hand om obalansen mellan parterna blir inte konsumenttvister inkvisitoriska. Kravet att iaktta den faktiska omfattningen av tvisten är det ’gränsland’ som domstolarna inte kan överskrida.” ( 35 )

51.

Som framförts i parternas samtliga yttranden i förevarande mål förefaller tvärtemot en tillämpning som kräver att domstolen ska genomföra en obegränsad prövning ex officio av oskäligheten av avtalsvillkor enligt direktiv 93/13 strida mot grundläggande civilprocessrättsliga principer i medlemsstaterna inbegripet principen att föremålet för en talan bestäms av parterna och att domstolen inte får grunda sin dom på annat än detta föremål (ultra petita).

52.

Denna föreslagna tillämpning säkerställer samtidigt det skyddssystem som ligger till grund för direktiv 93/13 och den aktiva roll som den nationella domstolen har när den ex officio tar upp oskäligheten av villkor som inte ifrågasatts av konsumenten som en följd av domstolens praxis, vilken anges i punkterna 46 och 47 i detta förslag. ( 36 )

53.

Denna föreslagna tillämpning förefaller också ligga i linje med rättspraxis och sedvänja i vissa medlemsstater. ( 37 ) Exempelvis i Frankrike har domstolarna en skyldighet att inte tillämpa oskäliga avtalsvillkor i konsumentmål när oskäligheten har samband med omständigheterna i tvisten. ( 38 ) I Nederländerna har Hoge Raad (Högsta domstolen) i sin dom i målet Heesakkers mot Voets ( 39 ) ansett att om domstolen har kännedom om nödvändiga faktiska och rättsliga omständigheter för att misstänka att ett avtal omfattas av direktiv 93/13 och innehåller ett villkor som är oskäligt i den ovannämnda betydelsen, ska den pröva frågan även om talan eller svaromålet inte innehåller påståenden som syftar till sådan prövning. I Spanien framgår av domar från Tribunal Supremo (Högsta domstolen) att den nationella domstolen är skyldig att ex officio kontrollera oskäligheten av avtalsvillkor så snart som den har tillgång till uppgifter om de nödvändiga rättsliga och faktiska omständigheterna. ( 40 ) Vidare framgår av den ungerska regeringens yttranden (se punkterna 31 och 32 i detta förslag till avgörande) att en nationell domstols prövning ex officio i Ungern omfattar villkor vars oskälighet kan fastställas på grundval av handlingarna i målet.

54.

Med hänvisning till den ungerska regeringens respektive kommissionens yttrande (se punkterna 31 och 36 ovan) är det nödvändigt att behandla följande frågeställning: När det finns tecken på eller den nationella domstolen misstänker att avtalsvillkor, som har samband med föremålet för tvisten och har en koppling till de rättsliga och faktiska omständigheterna i målet, kan vara oskäliga, kräver direktiv 93/13 att domstolen ska kunna vidta åtgärder för bevisupptagning ex officio för att kontrollera detta?

55.

Min uppfattning är att artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 kräver att den nationella domstolen ska kunna vidta åtgärder för bevisupptagning ex officio för att komplettera handlingarna i målet, såsom att begära klarläggande eller skriftliga bevis från parterna, för att fastställa de rättsliga och faktiska omständigheter som är nödvändiga för att genomföra en prövning ex officio av huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt. Jag har följande skäl för min uppfattning.

56.

I målet VB Pénzügyi Lízing ( 41 ) tillfrågades domstolen, genom en begäran om förhandsavgörande från en ungersk domstol, bland annat huruvida den nationella domstolen – i en situation där nämnda domstol börjar överväga huruvida ett avtalsvillkor, som ger exklusiv territoriell behörighet för domstolen, kan vara oskäligt – på eget initiativ ska förordna om bevisupptagning i syfte att fastställa de rättsliga och faktiska omständigheter som är nödvändiga för att bedöma huruvida villkoret är oskäligt, när de nationella processuella reglerna tillåter detta endast på begäran av part.

57.

I sin dom ( 42 ) förklarade domstolen att den nationella domstolen ex officio ska vidta åtgärder för bevisupptagning, för att fastställa huruvida en prorogationsklausul om exklusiv lokal behörighet i det avtal som är aktuellt i målet som den har att avgöra, vilket har slutits mellan en näringsidkare och en konsument, faller inom tillämpningsområdet för direktiv 93/13 och, om så är fallet, ex officio bedöma huruvida en sådan klausul eventuellt är oskälig. Genom att dela upp prövningen i två etapper underströk domstolen att den nationella domstolen under den första etappen ”alltid, oaktat vad som föreskrivs i nationell rätt” ska avgöra huruvida det angripna villkoret omfattas av direktivet och, om så är fallet, ska den nationella domstolen under den andra etappen bedöma det villkoret, om nödvändigt ex officio, enligt kraven avseende oskälighet i det direktivet.

58.

Domstolen har bekräftat sitt avgörande i VB Pénzügyi Lízing i efterföljande mål, ibland avseende ett villkor om exklusiv territoriell behörighet för en domstol ( 43 ) eller ett villkor uttryckt i mer generella ordalag, av innebörd att den nationella domstolen är skyldig att ex officio vidta åtgärder för bevisupptagning för att fastställa huruvida ett villkor i ett avtal som slutits mellan en näringsidkare och en konsument faller inom tillämpningsområdet för direktivet och, om så är fallet, ex officio bedöma huruvida ett sådant villkor eventuellt är oskäligt. ( 44 )

59.

Den rättspraxis som följer av domen i målet VB Pénzügyi Lízing förefaller ändå ha utelämnat vissa frågor, i synnerhet rörande huruvida den nationella domstolens skyldighet att ex officio vidta åtgärder för bevisupptagning är begränsad till tillämpningsområdet för direktiv 93/13 ( 45 ) eller huruvida den också är tillämplig på oskälighetsbedömningen och vad sådana åtgärder kan innefatta.

60.

Sett ur en komparativ synvinkel förefaller medlemsstaternas processrättsliga lagstiftning i allmänhet ge domstolarna befogenhet att ålägga parterna att förebringa ytterligare bevisning och att begära klarlägganden från parterna medan medlemsstaterna har olika inställning när det gäller faktiska så kallade ”utredningsåtgärder”, exempelvis när domstolarna på eget initiativ förordnar om bevisupptagning genom hörande ex officio av vittnen, förpliktande ex officio för en tredje person att förete bevis, hörande ex officio av sakkunniga eller syn på stället ex officio, vilket går längre än enbart ställande av frågor eller begäran om ingivande av ytterligare handlingar från parterna. ( 46 )

61.

Med den utgångspunkten kan det anses att åtgärder för bevisupptagning ex officio, som vidtas av den nationella domstolen för att komplettera handlingarna i målet, såsom begäran om klarläggande eller skriftliga bevis från parterna i tvisten, för att bilda sig en uppfattning om huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt utgör ett lämpligt sätt att säkerställa systemet för konsumentskydd enligt direktiv 93/13 så att den nationella domstolen kan genomföra sin prövning ex officio av oskäliga avtalsvillkor enligt det direktivet.

62.

Att domstolen i sin praxis har framhållit behovet av tillräcklig bevisning vid tillämpning av direktiv 93/13 kan ses som ett stöd för ståndpunkten att den nationella domstolen ska ha tillgång till tillräckliga rättsliga och faktiska omständigheter för att göra sin prövning ex officio, om nödvändigt genom att ha möjlighet att vidta åtgärder för bevisupptagning ex officio för det ändamålet.

63.

Domstolen förklarade exempelvis i målet Profi Credit Polska ( 47 )att under de särskilda omständigheterna i det målet – i vilket en nationell domstol prövar en talan med anledning av ett konsumentkreditavtal beträffande vilket den hyser allvarliga tvivel rörande oskäligheten av de villkor som parterna avtalat och i vilket mål den inte har tillgång till uppgifter om de nödvändiga rättsliga och faktiska omständigheterna – kräver artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 att domstolen ex officio ska pröva huruvida de mellan parterna avtalade villkoren är oskäliga och att den i detta avseende kan kräva att de handlingar, som talan grundas på, företes så att domstolen kan säkerställa att konsumenternas rättigheter enligt dessa direktiv iakttas. Domstolen underströk att en sådan begäran inte strider mot principen att föremålet för talan bestäms av parterna, eftersom den hänför sig endast till bevisprövningen i förfarandet.

64.

Det bör nämnas att det däremot inte har påståtts i målet att en skyldighet för de nationella domstolarna att ex officio vidta mer omfattande ”utredningsåtgärder”, som nämnts i punkt 60 i detta förslag till avgörande, skulle krävas för att säkerställa systemet för konsumentskydd enligt direktiv 93/13 i den situation som föreligger i förevarande mål. Denna fråga omfattas i princip av den nationella domstolens fria skön med tillämpning av relevant nationell processrätt, förutsatt att unionsrätten iakttas. ( 48 )

65.

Min uppfattning är slutligen att frågan om rättsligt biträde saknar betydelse för bedömningen av omfattningen av den nationella domstolens prövning ex officio av oskäliga avtalsvillkor enligt direktiv 93/13 under de omständigheter som föreligger i förevarande mål.

66.

Jag konstaterar, ur en komparativ synvinkel, att även i medlemsstater, som strikt upprätthåller principen att föremålet för talan bestäms av parterna, beror den omfattning i vilken domstolen aktivt ingriper och/eller på eget initiativ tar upp frågor på olika omständigheter, inbegripet huruvida en part har rättsligt biträde. Jag noterar vidare att en domstol i vissa medlemsstater förväntas vara mer aktiv om den svagare parten inte biträds av en jurist i syfte att minska ojämlikheten mellan parterna. ( 49 )

67.

Det skyddssystem som ges enligt direktiv 93/13 och den nationella domstolens skyldighet att ex officio genomföra en prövning av oskäliga avtalsvillkor enligt domstolens praxis som angetts i punkterna 46 och 47 i detta förslag till avgörande är, som påpekats av den ungerska regeringen, grundat på den obalans som föreligger mellan konsumenten och näringsidkaren vid tiden för ingåendet av avtalet och inte vid tiden för utövandet av rättigheterna enligt avtalet.

68.

Som domstolen förklarade i målet Rampion och Godard, ( 50 ) som rörde tolkning av unionslagstiftning om konsumentkrediter, ( 51 ) motiverar inte den omständigheten att talan väckts av en konsument med biträde av en advokat en annan slutsats med avseende på behovet av att tillåta att domstolen agerar på eget initiativ, eftersom frågan om prövning ex officio ska avgöras oberoende av de specifika omständigheterna i målet. Detta synsätt är tillämpligt på bedömningen av den nationella domstolens prövning ex officio av oskäliga avtalsvillkor enligt direktiv 93/13, särskilt med betraktande av att domstolen tillämpade överväganden från sin praxis rörande direktiv 93/13 på omständigheterna i det målet. ( 52 )

69.

Mot denna bakgrund anser jag att artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 kräver att en nationell domstol ex officio prövar oskäligheten av avtalsvillkor som har samband med föremålet för tvisten och har en koppling till de rättsliga och faktiska omständigheterna i målet. Dessa bestämmelser kräver också att den nationella domstolen ex officio har möjlighet att vidta åtgärder för bevisupptagning för att komplettera handlingarna i målet för att få tillgång till uppgifter om de rättsliga och faktiska omständigheter som krävs för att genomföra denna prövning.

70.

Genom sin andra och tredje fråga tagna tillsammans vill den hänskjutande domstolen, för det fall den första frågan besvaras nekande, i huvudsak få klarhet i huruvida en nationell domstol enligt artiklarna 4.1, 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 är skyldig att pröva oskäligheten av samtliga övriga avtalsvillkor när den prövar oskäligheten av ett visst avtalsvillkor.

71.

Jag har kommit till slutsatsen att dessa frågor ska besvaras så, att enligt artiklarna 4.1, 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 är en nationell domstol inte skyldig att ex officio pröva samtliga övriga avtalsvillkor var för sig för att avgöra om de är oskäliga när den genomför en övergripande bedömning av avtalet i syfte att pröva oskäligheten av ett visst avtalsvillkor. Mina skäl för denna slutsats är följande.

72.

Det ska erinras om att det i artikel 4.1 i direktiv 93/13 i relevanta delar stadgas att ” frågan om ett avtalsvillkor är oskäligt [skall] bedömas med beaktande av vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser och med hänsyn tagen, vid tiden för avtalets ingående, till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks samt till alla övriga villkor i avtalet eller något annat avtal som det är beroende av”. ( 53 ) Denna bestämmelse utgör en del av ramverket för oskälighetsbedömningen av avtalsvillkor som fastställs i direktiv 93/13. ( 54 )

73.

Som domstolen förklarade i målet Banif Plus Bank ( 55 ) med hänvisning till denna bestämmelse ska den nationella domstolen, vid bedömningen av huruvida det avtalsvillkor som ligger till grund för talan är oskäligt, beakta samtliga övriga villkor i avtalet och således inte endast de villkor som talan vid domstolen grundas på.

74.

Detta innebär en övergripande bedömning av avtalsvillkoren. ( 56 ) Som generaladvokaten Saugmandsgaard Øe har framhållit, ”när det gäller bedömningen av skäligheten kan således inte ett avtalsvillkor läsas isolerat från sitt sammanhang. Bedömningen är följaktligen inte absolut, utan snarare relativ, eftersom den ska göras mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i samband med att avtalet ingicks, bland annat den sammanlagda effekten av samtliga villkor i ett avtal.” ( 57 )

75.

Den nationella domstolen är således enligt artikel 4.1 i direktiv 93/13 skyldig att beakta samtliga övriga avtalsvillkor när den prövar oskäligheten av ett visst avtalsvillkor. Men detta betyder inte att den nationella domstolen är skyldig att ex officio pröva dessa övriga villkor självständigt i fråga om oskälighet som en del av denna bedömning enligt artiklarna 6.1 och 7.1 i det direktivet.

76.

När den nationella domstolen utför denna övergripande bedömning kan den ändå, som påpekats av den ungerska regeringen och kommissionen, stöta på avtalsvillkor som kan anses vara oskäliga och som domstolen är skyldig att pröva ex officio om den har tillgång till uppgifter om de rättsliga och faktiska omständigheter som krävs för detta ändamål i enlighet med domstolens praxis (se punkt 48 i detta förslag till avgörande). Medan det förhållandet att en nationell domstol beaktar övriga villkor i avtalet i syfte att bedöma oskäligheten av ett visst avtalsvillkor inte ska likställas med en prövning ex officio, kan detta föranleda en sådan prövning av något av dessa villkor om domstolen har tillgång till uppgifter om de rättsliga och faktiska omständigheter som krävs för detta ändamål.

77.

Mot denna bakgrund anser jag att en nationell domstol enligt artiklarna 4.1, 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 inte är skyldig att ex officio pröva samtliga övriga avtalsvillkor självständigt i fråga om oskälighet när den utför en övergripande bedömning av avtalet för prövningen av ett visst avtalsvillkors oskälighet.

78.

Jag föreslår att domstolen lämnar följande svar på frågorna från Fővárosi Törvényszék (Överdomstol i Budapest, Ungern):