1.

Europeiska unionen ( 2 ) och Guardian Europe Sàrl ( 3 ) har genom sina respektive överklaganden yrkat att domstolen ska delvis upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 7 juni 2017, Guardian Europe/Europeiska unionen. ( 4 ) Genom denna dom förpliktade tribunalen unionen att betala 654523,43 euro till Guardian Europe som ersättning för den ekonomiska skada som bolaget åsamkats med anledning av att tribunalen hade underlåtit att inom skälig handläggningstid meddela dom i det mål som avgjordes genom dom av den 27 september 2012, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen, ( 5 ) och ogillade talan i övrigt.

2.

Till följd av att unionen den 7 januari 2019 delvis återkallade sitt överklagande i målet Europeiska unionen/Guardian Europe (C‑447/17 P), åberopar unionen, företrädd av Europeiska unionens domstol, numera endast den andra grunden för överklagande. Enligt den andra grunden tolkades begreppet orsakssamband felaktigt i punkt 160 i den överklagade domen, genom att det i punkt 161 i nämnda dom slogs fast att det finns ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan, å ena sidan, tribunalens underlåtenhet att inom skälig handläggningstid meddela dom i det mål som avgjordes genom tribunalens dom av den 27 september 2012 och, å andra sidan, den skada som Guardian Europe åsamkats med anledning av att bolaget betalat tillkommande bankgarantiavgifter under den period som motsvarar den tid under vilken tribunalen underlät att meddela dom inom skälig handläggningstid.

3.

Denna andra grund liknar den grund som unionen åberopade i målet Europeiska unionen/Gascogne Sack Deutschland och Gascogne, ( 6 ) målet Europeiska unionen/Kendrion ( 7 ) och målet Europeiska unionen/ASPLA och Armando Álvarez, ( 8 ) och domstolen biföll överklagandena såvitt avsåg denna grund genom domar av den 13 december 2018.

4.

Under dessa omständigheter ska min prövning av överklagandena, i den mån de väcker nya rättsfrågor, begränsas till det överklagande som ingetts av Guardian Europe i målet Guardian Europe/Europeiska unionen (C‑479/17 P) och inriktas på den första och den fjärde grunden som bolaget har åberopat, avseende begreppet ”ett enda företag”, ( 9 ) och den sjätte grunden som avser unionens skadeståndsansvar på grund av ett avgörande som meddelats av tribunalen. Jag kommer dock att kortfattat förklara varför jag anser att de försvarsgrunder som har åberopats för att bemöta den fjärde grunden inte kan godtas, eftersom de även påverkar prövningen av den sjätte grunden.

5.

Jag kommer således att redogöra för skälen till att jag anser att överklagandet kan bifallas endast såvitt avser den första och den fjärde grunden, utom i den del de kritiserar motiveringen i den överklagade domen avseende att Guardian Europe företräder Guardian Industries Corp., vilket följaktligen medför att delar av den överklagade domen ska upphävas.

6.

Guardian Industries och Guardian Europe väckte, genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 12 februari 2008, talan avseende kommissionens beslut K(2007) 5791 slutlig av den 28 november 2007 om ett förfarande enligt artikel [101 FEUF] och artikel 53 i EES-avtalet (ärende COMP/39165 – Planglas). ( 10 ) I ansökan yrkade bolagen att tribunalen delvis skulle ogiltigförklara beslutet i den mån beslutet rörde dem och sätta ned de böter som bolagen hade påförts genom nämnda beslut.

7.

Tribunalen ogillade talan genom tribunalens dom av den 27 september 2012. Guardian Industries och Guardian Europe överklagade detta avgörande, genom skrivelse som inkom till domstolens kansli den 10 december 2012.

8.

I dom av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen, ( 11 ) beslutade domstolen, för det första, att upphäva tribunalens dom av den 27 september 2012, i den del tribunalen hade ogillat talan såvitt avser den grund som rörde åsidosättande av icke-diskrimineringsprincipen i samband med beräkningen av det bötesbelopp som solidariskt ålades Guardian Industries och Guardian Europe och i den del tribunalen hade förpliktat dessa bolag att ersätta rättegångskostnaderna. Domstolen ogiltigförklarade, för det andra, artikel 2 i beslut K(2007) 5791 i den del det bötesbelopp som solidariskt ålades Guardian Industries och Guardian Europe fastställdes till 148000000 euro. För det tredje fastställde domstolen det bötesbelopp som solidariskt ålades Guardian Industries och Guardian Europe på grund av den överträdelse som slagits fast i artikel 1 i beslut K(2007) 5791, till 103600000 euro. För det fjärde ogillade domstolen överklagandet i övrigt.

9.

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 19 november 2015, väckte Guardian Europe med stöd av artiklarna 268 FEUF och 340 andra stycket FEUF talan mot unionen, företrädd av kommissionen och av Europeiska unionens domstol, om ersättning för den skada som detta bolag påstod sig ha åsamkats på grund av dels det oskäligt långa förfarandet vid tribunalen i det mål som avgjordes genom tribunalens dom av den 27 september 2012, dels det åsidosättande av likabehandlingsprincipen som kommissionen gjorde sig skyldig till i beslut K(2007) 5791 och tribunalen i nämnda dom.

10.

I den överklagade domen beslutade tribunalen följande:

11.

I sitt överklagande i målet Guardian Europe/Europeiska unionen (C‑479/17 P), har Guardian Europe yrkat att domstolen ska

12.

Unionen, företrädd av Europeiska unionens domstol, har yrkat att domstolen ska

13.

Unionen, företrädd av kommissionen, har yrkat att domstolen ska

14.

Unionen, företrädd av Europeiska unionens domstol, har ingett ett anslutningsöverklagande och yrkat att domstolen ska

15.

Guardian Europe har yrkat att domstolen ska

16.

Det ska först framhållas att den första och den fjärde grunden, på grund av deras föremål, nämligen begreppet ”ett enda företag”, till att börja med ska prövas tillsammans, eftersom de avser Guardian Europes talerätt både å Guardian Industries vägnar och på grund av den skada som Guardian Europe har åberopat. ( 12 )

17.

Det ska vidare preciseras att bedömningen av den fråga som aktualiseras genom den sjätte grunden för huvudöverklagandet, avseende villkoren för att unionens skadeståndsansvar ska uppkomma ( 13 ) på grund av innehållet i ett avgörande som meddelats av tribunalen, är avhängig av att kritiken mot domskälen i den överklagade domen avseende andra rättegångshinder inte godtas.

18.

Kommissionen anförde nämligen ett argument om att domstolen var skyldig att ex officio pröva en grund som avsåg att Guardian Europes skadeståndsyrkande, som grundade sig på att principen om likabehandling åsidosattes i beslut K(2007) 5791, hade preskriberats. ( 14 ) Genom ett anslutningsöverklagande som kunde tas upp till sakprövning, ( 15 ) hävdade Europeiska unionens domstol att tribunalen hade gjort en felaktig rättslig kvalificering av de faktiska omständigheter som den skulle bedöma, i punkt 64 i den överklagade domen, och således felaktigt hade avslagit, i punkt 65 i den domen, den invändning om rättegångshinder som avsåg att ersättning för den påstådda uteblivna vinsten skulle omintetgöra rättsverkan av ett lagakraftvunnet avgörande. ( 16 )

19.

Eftersom föremålet för dessa grunder inte motiverar att det framförs detaljerade synpunkter i detta förslag till avgörande, ska jag kortfattat ange av vilka skäl den överklagade domen, i den del dessa invändningar om rättegångshinder avslogs, inte ska upphävas av domstolen.

20.

Vad beträffar kommissionens argument om att Guardian Europes yrkande har preskriberats, ska det påpekas att kommissionen inte har ingett något anslutningsöverklagande av den överklagade domen, vari den invändning om rättegångshinder som kommissionen hade framställt avslogs. Denna omständighet är enligt min mening tillräcklig för att inte ta ställning till argumentet med hänsyn till artiklarna 174, 176 och 178 i domstolens rättegångsregler. Vidare ska det erinras om att domstolen enligt fast praxis inte ex officio ska pröva en grund som avser preskription, eftersom den inte avser tvingande rätt. ( 17 )

21.

Vad beträffar den grund som avser att ersättning för den påstådda uteblivna vinsten skulle omintetgöra rättsverkan av ett lagakraftvunnet avgörande, har Europeiska unionens domstol hävdat att Guardian Europes yrkande har samma verkan och samma föremål som en talan om ogiltigförklaring som bolaget borde ha väckt för att ifrågasätta det belopp som skulle återbetalas för den del av böterna som bolaget felaktigt hade betalat, jämte ränta, för att följa domen av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen. ( 18 ) Domstolen anser nämligen att detta yrkande i själva verket syftar till att erhålla ersättning för förlusten av möjligheten att förfoga över detta belopp med en högre räntesats än den som kommissionen använde.

22.

Det är ostridigt att Guardian Europes yrkande syftar till att erhålla ersättning för utebliven vinst på grund av skillnaden mellan, å ena sidan, den ränta som betalades av kommissionen på den del av böterna som återbetalades till bolaget och, å andra sidan, den inkomst som klagandebolaget hade kunnat uppnå om det investerat i sin verksamhet i stället för att betala de böter till kommissionen som domstolen slutligen ansåg inte skulle erläggas. ( 19 )

23.

Jag anser att detta yrkande, såsom tribunalen korrekt påpekade, på grund av sitt föremål skiljer sig från det yrkande som syftar till att erhålla ersättning för den skada som orsakats av den tidsperiod under vilken det återbetalade beloppet inte var tillgängligt, ( 20 ) vilket redan har tillgodosetts genom betalningen av dröjsmålsränta.

24.

En sådan åtskillnad måste nämligen göras, för det första, eftersom domstolen redan har slagit fast att betalning av dröjsmålsränta utgör en åtgärd för att följa domen om ogiltigförklaring, i den mening som avses i artikel 266 första stycket FEUF, eftersom den åtgärden syftar till att schablonmässigt gottgöra borgenären för att det inte varit möjligt att förfoga över fordran och uppmuntra gäldenären att så snart som möjligt följa domen om ogiltigförklaring. ( 21 )

25.

För det andra föreskrivs det i artikel 266 andra stycket FEUF att skyldigheten för den institution vars rättsakt har förklarats ogiltig att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa domen, däribland betalning av dröjsmålsräntan, inte ska påverka någon förpliktelse som kan följa av tillämpningen av artikel 340 FEUF.

26.

Artikel 266 andra stycket FEUF ger således uttryck för principen att dröjsmålsränta inte är avsedd att ersätta alla skador som kan ha uppkommit på grund av att det inte har varit möjligt att förfoga över ett belopp som felaktigt betalats.

27.

Under dessa omständigheter anser jag att den skadeståndstalan som grundar sig på artikel 340 FEUF och som har väckts av Guardian Europe kan tas upp till prövning, och att anslutningsöverklagandet därför ska ogillas.

28.

Som första grund har Guardian Europe hävdat att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning vid tolkningen av begreppet ”ett enda företag” i unionsrätten, genom att i punkterna 153 och 154 i den överklagade domen slå fast att klaganden inte hade drabbats av någon utebliven vinst på grund av tribunalens underlåtenhet att inom skälig handläggningstid meddela dom.

29.

Guardian Europe har närmare bestämt kritiserat tribunalens slutsats, i punkterna 103 och 153 i den överklagade domen, att eftersom det inte var Guardian Europe personligen som hade betalat böterna, så hade inte bolaget åsamkats någon faktisk och säker skada mellan den 12 februari 2010 och den 27 september 2012 bestående i skillnaden mellan, å ena sidan, den ränta som kommissionen betalade på den del av bötesbeloppet som av domstolen slutligen befunnits vara felaktig i domen av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen, ( 22 ) och, å andra sidan, den inkomst som bolaget hade kunnat få om det investerat beloppet i sin verksamhet i stället för att betala det till kommissionen.

30.

Guardian Europe har gjort gällande att i samband med det administrativa förfarande som ledde till beslut K(2007) 5791, behandlades Guardian-koncernen som ”ett enda företag” i den mening som avses i unionsrätten. De böter som Guardian ålades beräknades således på grundval av värdet av Guardians försäljning såsom ett ”företag” i sin helhet, och inte på grundval av värdet av Guardian Industries eller Guardian Europes försäljning, då det sistnämnda bolagets försäljning inte var relevant för den aktuella perioden.

31.

Guardian Europe har därav dragit slutsatsen att tribunalen, vilken skulle bedöma konsekvenserna av åsidosättandet av artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna i samband med den föregående talan om ogiltigförklaring, även borde ha betraktat Guardian som ”ett enda företag” i den mening som avses i unionsrätten i samband med talan om utomobligatoriskt skadestånd.

32.

Guardian Europe har vidare uppgett, för det första, att begreppet ”ett enda företag” är allmänt vedertaget i unionsrätten och tillämpligt bland annat på områdena för dataskydd, offentlig upphandling och beskattning.

33.

För det andra har Guardian Europe, efter att ha framhållit att det ägde alla andelar i de aktuella operationella dotterbolagen, uppgett att den skada som åsamkats ett bolag i en ekonomisk koncern med nödvändighet påverkar vinsten för hela denna koncern och de investeringsbeslut som kan fattas inom koncernen. När det gäller Guardian-koncernen, var Guardian Europe det bolag som beslut K(2007) 5791 huvudsakligen var riktat till, och bolaget väckte talan avseende detta beslut tillsammans med sitt moderbolag, Guardian Industries. Eftersom Guardian Europe kände av effekterna av de minskade resurserna för investeringar i Europa på grund av de böter som kommissionen hade ålagt, framställde bolaget skadeståndsyrkandet i eget namn och å koncernens vägnar.

34.

Guardian Europe har slutligen yrkat att domstolen själv ska besluta om storleken på det begärda skadeståndet, om den överklagade domen upphävs.

35.

Europeiska unionens domstol har i sin svarsskrivelse hävdat att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den, i punkterna 153 och 154 i den överklagade domen, slog fast att Guardian Europe inte hade åsamkats någon faktisk och säker skada till följd av utebliven vinst.

36.

Europeiska unionens domstol har först gjort gällande att begreppet ”ett enda företag”, vilket tillämpas inom konkurrensrätten för att fastställa ett bötesbelopp, inte är tillämpligt vid ett skadeståndsyrkande som grundas på artikel 340 andra stycket FEUF.

37.

Europeiska unionens domstol har därefter angett att en fysisk eller juridisk person har rätt att väcka skadeståndstalan mot unionen endast om denna person vid domstol kan göra gällande antingen ett eget intresse, eller en rätt till ersättning som överlåtits av andra personer. Eftersom klagandebolaget inte har styrkt att det hade något berättigat intresse av att få saken prövad, ska skadeståndstalan ogillas. ( 23 )

38.

Slutligen har Europeiska unionens domstol erinrat om att Guardian Europe är en separat juridisk person i förhållande till vart och ett av sina dotterbolag och sitt moderbolag, Guardian Industries. Den har därav dragit slutsatsen att Guardian Europe endast kunde väcka talan om skadestånd för den skada som bolaget faktiskt hade lidit, eftersom det inte hade skett någon överlåtelse av rätt till ersättning från moderbolaget eller de sju dotterbolagen.

39.

Guardian Europe har i sin replik gjort gällande att den rättspraxis som Europeiska unionens domstol har hänvisat till som stöd för sitt resonemang inte gör det möjligt att dra slutsatsen att det faktum att företagen tillhör en och samma ekonomiska koncern inte räcker för att motivera ett berättigat intresse av att få saken prövad i samband med en skadeståndstalan enligt artikel 340 andra stycket FEUF.

40.

Klagandebolaget har i det avseendet framhållit att det inte följer av domen av den 4 oktober 1979, Ireks-Arkady/EEG, ( 24 ) vilken rörde överlåtelsen av ett skadeståndsanspråk efter omstruktureringen av en koncern, att det krävdes bevis för en sådan överlåtelse, vilken kunde vara informell eller underförstådd. I den domen angav inte heller domstolen att en sådan överlåtelse krävdes i samband med en ekonomisk koncern.

41.

Guardian Europe har även bestritt det av Europeiska unionens domstol anförda argumentet att den enda person som har lidit skada är den juridiska person som betalade de böter som ålades i beslut K(2007) 5791. I det avseendet har klagandebolaget gjort gällande att det har lidit skada, dels på grund av att detta beslut huvudsakligen var riktat till bolaget, dels på grund av att Guardian-koncernen var tvungen att omfördela en stor del av sina europeiska resurser för att betala böterna, vilket förändrade dess förmåga att investera för att stödja och utveckla sin europeiska verksamhet. ( 25 )

42.

Europeiska unionens domstol har i sin duplik på nytt hävdat att den rättspraxis som den har hänvisat till bekräftar att endast en fysisk eller juridisk person som har ett berättigat personligt intresse av att få saken prövad har rätt att väcka skadeståndstalan. Det är visserligen möjligt att överlåta grunden för talan, varvid förvärvaren kan väcka talan i eget namn, men det finns inte några andra omständigheter under vilka domstolen har godtagit att en enskild har rätt att väcka talan avseende en skada som en annan enskild har lidit. Eftersom Guardian Industries, Guardian Europe och dess dotterbolag alla utgör separata bolag, har inte något av dessa bolag rätt att väcka en skadeståndstalan å något av de andra bolagens räkning avseende den skada som det bolaget har lidit, när det inte har skett någon överlåtelse av en sådan rätt.

43.

Europeiska unionens domstol har tillagt att enligt denna rättspraxis ger den omständigheten att ett bolag tillhör en ekonomisk koncern inte automatiskt en juridisk person ett berättigat personligt intresse av att få saken prövad i ett mål där en annan juridisk person som tillhör samma ekonomiska koncern har ett personligt intresse.

44.

Vad beträffar Guardian Europes argument om att Europeiska unionens domstol, i punkt 10 i sin svarsskrivelse, ansåg att den person som har lidit skada är den juridiska person som betalade de böter som ålades i beslut K(2007) 5791, har denna motpart påpekat att tribunalen, i punkterna 103 och 153 i den överklagade domen, slog fast att det inte var Guardian Europe som personligen stod för betalningen av bötesbeloppet och att bolaget därför inte kunde påstå sig ha åsamkats en faktisk och säker skada i form av utebliven vinst. Europeiska unionens domstol anser att Guardian Europe inte har visat att detta konstaterande av tribunalen var juridiskt felaktigt.

45.

Guardian Europe har som fjärde grund gjort gällande att det i den överklagade domen, i punkterna 99–107, inte togs någon hänsyn till begreppet ”ett enda företag” i unionsrätten, då det slogs fast att åsidosättandet av principen om likabehandling i beslut K(2007) 5791 och i tribunalens dom av den 27 september 2012 inte medförde någon utebliven vinst för Guardian Europe.

46.

Guardian Europe har angett att de argument som har anförts till stöd för denna grund är identiska med argumenten till stöd för den första grunden.

47.

Klaganden har erinrat om att dess skadeståndstalan följde efter domstolens dom i vilken det konstaterades att kommissionen hade begått ett fel vid beräkningen av böterna i kommissionens beslut K(2007) 5791 och att felet kvarstod till följd av tribunalens dom av den 27 september 2012.

48.

Guardian Europe har hävdat att tribunalen, i punkt 103 i den överklagade domen, felaktigt slog fast att det inte var Guardian Europe ”personligen som [hade] betalat de böter som ålades genom beslut K(2007) 5791” och att bolaget ”därför … inte kan påstå sig ha åsamkats en faktisk och säker skada”. Guardian Europe anser att åsidosättandet av principen om likabehandling genom beslut K(2007) 5791 och genom tribunalens dom av den 27 september 2012 medförde betalning av ett högre bötesbelopp än vad bolaget borde ha betalat, vilket hindrade det från att få tillgång till de felaktigt betalade beloppen tidigare, och Guardian Europe uppskattar därför sin skada till 7712000 euro och har yrkat att domstolen själv ska avgöra vilket skadeståndsbelopp som ska betalas till bolaget genom att ta hänsyn till det skadeståndsbelopp som har yrkats inom ramen för den första grunden.

49.

Europeiska unionens domstol har i sin svarsskrivelse gjort gällande att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser denna grund av samma skäl som motiverar att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser den första grunden.

50.

Kommissionen har i sin svarsskrivelse yrkat, i första hand, att Guardian Europes yrkande ska avvisas av två skäl: ett huvudsakligt skäl och ett underordnat skäl. ( 26 )

51.

I andra hand har kommissionen yrkat att om Guardian Europes yrkande kan tas upp till prövning, ska domstolens avslagsbeslut som grundades på att klaganden inte åsamkades någon skada på grund av den provisoriska betalningen av böterna fastställas. Kommissionen har gjort gällande att klaganden, Guardian Europe, inte hade behandlats som ett enda företag, i den mening som avses i unionsrätten, vid fastställandet av böterna i beslut K(2007) 5791, eftersom endast enheter som utgör juridiska personer kan hållas personligen ansvariga för överträdelser. ( 27 )

52.

Om det ändå skulle godtas att Guardian Europe kan åberopa en skada, har kommissionen vidare yrkat att domstolen ska fastställa tribunalens beslut i punkt 107 i den överklagade domen, enligt vilket den uteblivna vinst som Guardian Europe gjorde gällande med anledning av en påstått tillräckligt klar överträdelse av likabehandlingsprincipen i beslut K(2007)5791, inte hade styrkts. Kommissionen har hävdat att eftersom Guardian Europe inte hade genomfört någon företagsintern försäljning, skulle en tillämpning av en beräkningsmetod för böterna som inbegriper företagsintern försäljning inte alls ha ändrat dess bötesbelopp. Denna beräkningsmetod skulle i själva verket endast ha medfört en höjning av de böter som ålades de övriga företag som beslutet var riktat till. Kommissionens fel gjorde det följaktligen möjligt för klagandebolaget att få en sänkning av sina böter som det annars inte skulle ha kunnat få.

53.

Om överklagandet skulle bifallas såvitt avser Guardian Europes grund, har kommissionen slutligen gjort gällande att villkoren inte är uppfyllda för att domstolen ska kunna bedöma det skadeståndsbelopp som ska betalas till klaganden.

54.

I repliken har Guardian Europe, för att bemöta kommissionens argument om att Guardian Europe inte behandlades som ett enda företag, i den mening som avses i unionsrätten, vid fastställandet av böterna i beslut K(2007) 5791, framhållit att identifieringen av den juridiska person som är ansvarig för överträdelsen sker före fastställandet av böterna. När kommissionen fastställer böterna beaktar den således omsättningen i hela den ekonomiska koncernen. I förevarande fall beaktade den värdet av Guardian-koncernens försäljning.

55.

För att bemöta kommissionens argument avseende huruvida det verkligen föreligger en skada för bolaget, har Guardian Europe hävdat att kommissionen på ett felaktigt sätt har beskrivit följden av domen av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen, ( 28 ) och motiveringen i domen. Guardian Europe får dock inte på nytt anföra argument som prövades i samband med talan om ogiltigförklaring. Guardian Europe har särskilt påpekat att argumentet avseende beräkningsmetoden underkändes av domstolen i punkterna 70 och 71 i nämnda dom.

56.

För att bemöta kommissionens argument om att det är nödvändigt att bedöma den bevisning som den lade fram, har Guardian Europe påpekat att kommissionen inte för första gången vid domstolen får göra gällande att den åberopade bevisningen inte har ett tillräckligt bevisvärde.

57.

Guardian Europe har gjort gällande att tribunalen, i punkterna 99–107 i den överklagade domen, missuppfattade begreppet ”ett enda företag” i unionsrätten, genom att slå fast att åsidosättandet av principen om likabehandling i beslut K(2007) 5791 och i tribunalens dom av den 27 september 2012 inte medförde någon utebliven vinst för Guardian Europe.

58.

Yrkandet om ersättning för den skada som Guardian Europe påstod sig ha lidit, däribland utebliven vinst, på grund av åsidosättandet av denna princip i den domen ogillades dock i punkterna 122–125 i den överklagade domen av andra skäl, vilka har angripits genom den sjätte grunden.

59.

Överklagandet kan följaktligen prövas såvitt avser denna grund endast i den del den avser beslut K(2007) 5791.

60.

Guardian Europe har genom den första grunden och den fjärde grunden, vilken delvis kan ligga till grund för prövningen av överklagandet, yrkat att domstolen ska ta ställning till bolagets talerätt och berättigade intresse av att få saken prövad, vilka hänger samman med varandra i samband med den skadeståndstalan grundad på artikel 340 FEUF som bolaget har väckt. ( 29 )

61.

Det är ostridigt att till följd av de böter som Guardian Industries och Guardian Europe ålades solidariskt, betalades olika belopp direkt till kommissionen. I mars 2008 betalade Guardian Industries och Guardian Europe 20000000 euro respektive 91000000 euro. I juli 2013 betalade vart och ett av Guardian Europes sju operationella dotterbolag en del av beloppet på 48263003 euro, vilket motsvarade det återstående belopp som skulle betalas till kommissionen, vilket var föremål för en bankgaranti som hade ställts av Guardian Europe, jämte dröjsmålsränta.

62.

Det ska följaktligen göras åtskillnad vad gäller frågan om upptagande till sakprövning då den avser Guardian Europes yrkande avseende antingen den del av ersättningen som direkt betalades till kommissionen av bolaget självt och av dess dotterbolag, eller den del som betalades av Guardian Industries. Trots att dessa frågor följer av tribunalens prövning i sak av yrkandet och att de i hög grad är beroende av denna prövning i fråga om talan om utomobligatoriskt ansvar, anser jag att det, då de avser Guardian Europes talerätt, är lämpligt att behandla dem först, för att fastställa gränserna för tvisten.

63.

Guardian Europe har åberopat det faktum att den skadeståndstalan som bolaget har väckt utgör en förlängning av ett förfarande avseende överträdelse av konkurrensrätten med användning av begreppet ”ett enda företag”.

64.

Svårigheten ligger i det faktum att detta begrepp syftar till att utpeka den som ligger bakom överträdelsen, ( 30 ) oavsett enhetens juridiska form och oavsett hur den finansieras. ( 31 )

65.

Frågan uppkommer följaktligen vilken juridisk person som har talerätt och berättigat intresse av att få saken prövad å den rättsliga enhets vägnar som har påförts sanktioner och betalat böterna för att yrka ersättning för den skada som uppkommit på grund av underlåtenheten att inom skälig handläggningstid meddela dom.

66.

För det första ska det erinras om att domstolen har framhållit den specifika karaktären på begreppet ”ett enda företag” i samband med konkurrensrätten ( 32 ) genom att uttryckligen särskilja det från det civilrättsliga begreppet ”bolag” eller ”juridisk person”.

67.

Domstolen har således slagit fast att ”[b]egreppet företag har preciserats av unionsdomstolen och ska enligt denna förstås som en ekonomisk enhet även om enheten i juridisk mening består av flera fysiska eller juridiska personer”. ( 33 )

68.

För det andra har det, i samband med skadeståndstalan som grundar sig på artikel 340 andra stycket FEUF, hittills aldrig gjorts något undantag från principen att sökanden måste visa att den har ett berättigat intresse av att få saken prövad, det vill säga att den har lidit skada. ( 34 )

69.

Domstolen och tribunalen har visserligen fattat avgörandena under andra omständigheter än dem som är i fråga i det aktuella målet. Vad beträffar de domar som Europeiska unionens domstol har åberopat till stöd för sitt påstående att Guardian Europe saknar ett berättigat intresse av att få saken prövad, ska det framhållas att dessa domar meddelades i mål där sökanden begärde ersättning för en skada som den inte direkt hade lidit ( 35 ) eller där det saknades fullmakt att föra talan inför domstol ( 36 ) eller för en branschsammanslutnings räkning ( 37 ) eller till följd av en överlåtelse av rättigheter. ( 38 )

70.

Det framgår dock att enligt domstolens fasta praxis har, för det första, en person rätt att väcka talan enligt artikel 340 FEUF endast om personen rättsligt kan göra gällande antingen ett särskilt intresse som är utmärkande för denna person, eller en rätt till skadestånd som tredje man har tilldelat personen.

71.

För det andra ska det således kontrolleras att den skada som sökanden begär ersättning för har orsakats sökanden personligen. ( 39 )

72.

För det tredje, om sökanden ska kunna göra gällande en rätt till skadestånd som överlåtits av andra, innebär detta krav att det ska inges en särskild rättslig handling om överlåtelse mellan den person som har lidit den påstådda skadan och sökanden (vilket innebär att den förstnämnda personen har överlåtit sin rätt till den sistnämnda personen) eller en uttrycklig fullmakt att väcka talan som uttryckligen har utvidgats av den person som har lidit skadan. ( 40 )

73.

Dessa principer följer direkt av villkoren under vilka en skadeståndstalan kan föras, vilken utgör en talan enligt allmän rätt ( 41 ) som regleras av allmänna handläggningsregler, vilka i förevarande fall omfattas av de principer som följer av bolagsrätten, oberoende av logiken bakom skadeståndsansvaret med hänsyn till kartellreglerna.

74.

Den skadeståndstalan som Guardian Europe har väckt i förevarande fall grundar sig delvis på de böter som Guardian Industries ålades. Eftersom det inte har skett någon överlåtelse av det sistnämnda bolagets rättigheter och i avsaknad av en uttrycklig fullmakt att föra talan inför domstol som ingetts av Guardian Europe, vilket tribunalen konstaterade, ( 42 ) ska Guardian Europes yrkande delvis avvisas.

75.

Vad beträffar Guardian Europes yrkande avseende de belopp som betalades till kommissionen av Guardian Europe självt och av dess dotterbolag, ska det erinras om att dessa belopp betalades för att verkställa de böter som Guardian Industries och Guardian Europe hade ålagts och som endast dessa bolag kunde bestrida. Följaktligen kunde endast dessa bolag begära ersättning för skada på grund av underlåtenhet att inom skälig handläggningstid meddela dom eller åsidosättande av principen om likabehandling.

76.

Under dessa omständigheter råder det inte några tvivel om att Guardian Europes betalning av de belopp som skulle betalas till kommissionen utgör ett särskilt intresse av att få det begärda skadeståndet, i den mening som avses i domstolens praxis som jag nyss har erinrat om.

77.

Denna bedömning tycks enligt min mening inte kunna ifrågasättas av konstaterandet att Guardian Europes dotterbolag bidrog till betalningen av Guardian Europes böter direkt eller indirekt till kommissionen.

78.

Tribunalen konstaterade nämligen i punkt 101 i den överklagade domen, på grundval av de bevishandlingar som den hade begärt, ( 43 ) att detta bidrag från dotterbolagen i mars 2008 följde av finansieringsavtal som ingåtts med Guardian Europe, deras moderbolag. I punkt 102 i denna dom påpekade tribunalen att belopp hade betalats direkt till kommissionen av de sju dotterbolagen till Guardian Europe.

79.

Frågan om bidraget till skulden får dock inte förväxlas med betalningen av skulden. Även om tribunalen påpekade att Guardian Europe hävdade att ”alla dessa belopp betalats av enheter som ägs av företaget Guardian” ( 44 ) enligt beslut K(2007) 5791, gjorde tribunalen inte någon bedömning av de rättsliga följderna av sina konstateranden för de avtal som ingåtts mellan Guardian Europe och dess dotterbolag. Även om Guardian Europe åberopade begreppet ”ett enda företag”, hade bolaget även gjort gällande att det kontrollerade dessa dotterbolag till 100 procent. Denna omständighet ger ytterligare stöd för att det är ineffektivt att göra efterforskningar om bidraget till skulden, eftersom utarmningen av dotterbolagen utgör en finansiell risk som bärs av det bolag som de är helt beroende av. ( 45 )

80.

Erkännandet av att de dotterbolag som direkt har betalat en del av böterna till kommissionen har ett berättigat särskilt intresse av att få saken prövad förutsätter med andra ord att de har ålagts denna sanktion solidariskt och i ännu högre grad att de inte genomförde betalningen av böterna på begäran av moderbolaget.

81.

Inom ramen för det pågående förfarandet är dock den omständigheten att dotterbolagen bidrog till betalningen av en del av böterna inte helt irrelevant. Jag anser att denna omständighet ska beaktas vid prövningen i sak av det skadeståndsyrkande som Guardian Europe har framställt, eftersom bolaget ska styrka att det verkligen föreligger en skada och omfattningen av konsekvenserna av den påstådda uteblivna vinsten i förhållande till dess dotterbolags verksamhet. I det avseendet anser jag att beräkningen av den vägda genomsnittliga kapitalkostnaden som Guardian Europe hade ingett för att bedömas av tribunalen ( 46 ) inte är tillfredsställande med hänsyn till dessa beviskrav. På grund av arten på den skada som Guardian Europe har gjort gällande kan visserligen denna beräkning av den vägda genomsnittliga kapitalkostnaden utgöra ett referensvärde för investerarna, men den kan enligt min mening inte motivera en utebliven vinst som hänger samman med företagets ekonomiska och finansiella utsikter.

82.

Med beaktande av det ovan anförda drar jag, för det första, slutsatsen att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning, genom att påpeka att det inte var klaganden personligen som stod för betalningen av bötesbeloppet, och denna felaktiga rättstillämpning bör leda till att den överklagade domen upphävs på denna punkt.

83.

För det andra bör domstolen, i brist på tillräckliga uppgifter, återförvisa denna del av målet till tribunalen för att den ska bedöma såväl huruvida skadan verkligen föreligger som huruvida det finns ett orsakssamband mellan skadan och de påstådda överträdelserna. ( 47 )

84.

Guardian Europe har som sjätte grund hävdat att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning i punkterna 122–125 i den överklagade domen, vid bemötandet av bolagets yrkande om ersättning för skada som uppkommit på grund av ett påstått tillräckligt klart åsidosättande av likabehandlingsprincipen i tribunalens dom av den 27 september 2012, med hänsyn till fast rättspraxis avseende skyldigheten att beakta intern försäljning. Tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den slog fast att endast en dom som meddelats av en domstol i sista instans kan medföra att unionen ådrar sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar på grund av ett åsidosättande av unionsrätten.

85.

Guardian Europe har, för det första, gjort gällande att domstolens praxis inte uttryckligen utesluter möjligheten att ett avgörande av en lägre domstol kan ge upphov till en skadeståndstalan på grund av åsidosättande av unionsrätten. Bolaget har i det avseendet grundat sig på dom av den 30 september 2003, Köbler, ( 48 ) och hävdat att dom av den 6 oktober 2015, Târşia, ( 49 ) som Europeiska unionens domstol har hänvisat till, ( 50 ) inte kan bekräfta den motsatta uppfattning som domstolen har uttryckt.

86.

För det andra har Guardian Europe, i andra hand, gjort gällande att om endast ett avgörande som meddelats i sista instans skulle kunna medföra att unionen ådrar sig skadeståndsansvar på grund av åsidosättande av unionsrätten, borde tribunalens specialisering på området motivera särskilda regler om skadeståndsansvar.

87.

För det tredje har Guardian Europe påpekat att eftersom EU-domstolen per definition inte kan göra sig skyldig till ett åsidosättande av unionsrätten i en dom, får punkt 122 i den överklagade domen till följd att unionsdomstolarna aldrig skulle hållas ansvariga för ett åsidosättande av unionsrätten.

88.

Vidare har Guardian Europe kritiserat tribunalen för att den i punkt 124 i den överklagade domen fann att Guardian Europe inte hade gjort gällande några grova funktionella brister vid rätten, särskilt när det gäller procedur- eller handläggningsfrågor.

89.

Klagandebolaget har bestritt detta konstaterande på grund av att det i sina inlagor vid tribunalen påtalade inte bara de fel som tribunalen begått, utan även, såsom funktionell brist, den omständigheten att tribunalen inte hade bedömt befintlig fast rättspraxis som kräver att företagsintern försäljning tas med vid beräkningen av böterna för de övriga kartelldeltagarna, för att inte ge vertikalt integrerade tillverkare en otillbörlig fördel.

90.

Guardian Europe har yrkat att domstolen, om den överklagade domen ska upphävas på dessa punkter, ska slå fast att unionen har ådragit sig skadeståndsansvar genom tribunalens dom av den 27 september 2012.

91.

Europeiska unionens domstol har i sin svarsskrivelse hävdat att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den, i punkt 122 i den överklagade domen, slog fast att unionen inte kan ådra sig skadeståndsansvar för innehållet i ett domstolsavgörande som inte meddelats av en unionsdomstol i sista instans och som därför kan överklagas.

92.

Europeiska unionens domstol har framhållit att det framgår av dom av den 30 september 2003, Köbler, ( 51 ) dom av den 6 oktober 2015, Târşia, ( 52 ) och dom av den 15 mars 2017, Aquino, ( 53 ) att en medlemsstat kan ådra sig utomobligatoriskt skadestånd endast på grund av ett avgörande som meddelats av en domstol i sista instans. Det kan följaktligen inte framställas något yrkande om utomobligatoriskt skadestånd mot den institution som Europeiska unionens domstol utgör för en dom som inte har meddelats i sista instans, eftersom avgörandet kan avhjälpas genom nyttjandet av rättsmedel.

93.

Europeiska unionens domstol har även bestritt klagandebolagets påstående att bolaget yrkande visade att det förekom grova funktionella brister vid rätten. Det åsidosättande som klagandebolaget har gjort gällande avsåg nämligen innehållet i domen, vilket rättades till i samband med överklagandet vid domstolen.

94.

Det ska inledningsvis först preciseras att Guardian Europes skadeståndsyrkande grundar sig på domskälen i tribunalens dom av den 27 september 2012, vilka anges i punkterna 104–106 avseende att kommissionen inte åsidosatte icke-diskrimineringsprincipen. Denna motivering kritiserades nämligen av Guardian Industries och av Guardian Europe i deras överklagande av den 10 december 2012 genom en grund på grundval av vilken domstolen biföll överklagandet i domen av den 12 november 2014, Guardian Industries och Guardian Europe/kommissionen. ( 54 )

95.

Vidare framgår det av motiveringen i den domen att domstolen upphävde tribunalens dom i det avseendet på grund av att tribunalen hade åsidosatt de principer som framgår av fast rättspraxis. ( 55 ) Domstolen ansåg följaktligen att det inte var nödvändigt att pröva anmärkningen om bristfällig motivering av beslutet, vilken hade åberopats av Guardian Europe. ( 56 )

96.

Det är i detta sammanhang som Guardian Europe, genom den sjätte grunden för sitt överklagande, har kritiserat den överklagade domen för att det i punkterna 122 och 123 har slagits fast att unionen inte kunde ådra sig skadeståndsansvar för det fel som tribunalen hade gjort, eftersom felet rättades till av domstolen tack vare att tribunalens dom hade överklagats.

97.

Domstolen har således anmodats att ta ställning till villkoren för genomförandet av principen att unionen ska ersätta skada som orsakats av en av dess institutioner, vilken föreskrivs i artikel 340 FEUF, i samband med utövandet av dömande verksamhet. Guardian Europes yrkande är av nytt slag, eftersom det inte avser villkoren under vilka denna verksamhet har utövats av en av unionsdomstolarna, utan dess resultat, det vill säga innehållet i ett avgörande som meddelats av den domstolen. ( 57 )

98.

Vad beträffar under vilka villkor den dömande verksamheten utövas, i synnerhet vid underlåtenhet att inom skälig handläggningstid meddela dom, har domstolen slagit fast att skadeståndstalan utgör ”ett effektivt och allmänt tillämpligt sätt att göra gällande … en sådan överträdelse”. ( 58 ) De tillämpade reglerna om skadeståndsansvar grundar sig på ett objektivt skadeståndsansvar som följer av konstaterandet att det tagit alltför lång tid att meddela dom med hänsyn till särdragen i ett mål. ( 59 )

99.

Vad beträffar domstolarnas uppgift, ska det påpekas att även om EU-domstolen har prövat fallet då skadeståndsansvar uppkommer på grund av att en domstol har åsidosatt unionsrätten, avsåg det fallet endast nationella domstolar. ( 60 ) Detta överklagande medför således att domstolen nu måste fastställa på vilka villkor unionen kan ådra sig skadeståndsansvar när ett sådant åsidosättande följer av en dom från tribunalen.

100.

I punkt 123 i den överklagade domen påpekade tribunalen att nyttjandet av det rättsmedel som stod klagandebolaget till buds, det vill säga överklagande, hade gjort det möjligt att rätta till det fel som begicks i tribunalens dom av den 27 september 2012. Såsom framgår av punkterna 122 och 124 i den överklagade domen, gav tribunalen företräde åt en princip om skadeståndsansvar som inte grundar sig på en bedömning av orsaken till bristen i domstolsavgörandet, utan på en bedömning av ett välfungerande domstolsväsende, vars organisation just syftar till att rätta till de fel som följer av domar i första instans.

101.

En sådan utformning av unionens skadeståndsansvar på grund av dömande verksamhet, vilken innebär att det ska undersökas huruvida rättsmedel har utnyttjats och huruvida det har gjort det möjligt att säkerställa ett effektivt domstolsskydd för de rättigheter som enskilda har enligt unionsrätten, kan enligt min mening klart utläsas av dom av den 28 juli 2016, Tomášová. ( 61 )

102.

I den domen har nämligen domstolen just besvarat frågan under vilka förutsättningar den berörda medlemsstatens skadeståndsansvar kan efterforskas på grund av en överträdelse av unionsrätten som följer av ett domstolsavgörande som har meddelats av en domstol som inte utgör högsta instans. ( 62 )

103.

Domstolen erinrade först om principen om statens ansvar för skada som har vållats enskilda genom sådana överträdelser av unionsrätten som kan tillskrivas staten. Denna princip gäller i samtliga fall då en medlemsstat överträder unionsrätten, oavsett vilken myndighet som är orsak till överträdelsen, och den är under vissa förutsättningar även tillämplig när den aktuella överträdelsen följer av ett avgörande från en nationell domstol som dömer i sista instans. ( 63 )

104.

EU-domstolen anmodade därefter den hänskjutande domstolen att pröva huruvida de omtvistade besluten som meddelats av Okresný súd Prešov (Distriktsdomstolen i Prešov, Slovakien) hade meddelats i sista instans. ( 64 )

105.

Slutligen slog domstolen fast att ”[e]n medlemsstat kan endast ådra sig skadeståndsansvar för skada som har vållats enskilda genom en överträdelse av unionsrätten på grund av ett avgörande från en nationell domstol om nämnda avgörande har meddelats av en domstol, i den medlemsstaten, som dömer i sista instans … ”. ( 65 )

106.

Jag anser således att domen av den 28 juli 2016, Tomášová, ( 66 ) har undanröjt osäkerheten rörande räckvidden av de domar som parterna har hänvisat till, vilka endast avsåg avgöranden som meddelats av högsta domstolar, särskilt domen av den 30 september 2003, Köbler, ( 67 ) i vilken följande slogs fast:” … [P]rincipen att medlemsstaterna är skyldiga att ersätta skada som har vållats enskilda genom sådana överträdelser av gemenskapsrätten som kan tillskrivas medlemsstaterna [är] även … tillämplig när överträdelsen i fråga beror på ett avgörande av en domstol som dömer i sista instans, under förutsättning att den rättsregel i gemenskapsrätten som har överträtts har till syfte att ge enskilda rättigheter, att det är en tillräckligt klar överträdelse och att det finns ett direkt orsakssamband mellan överträdelsen och den skada som de drabbade personerna har lidit. För att fastställa huruvida det är en tillräckligt klar överträdelse när denna beror på ett sådant avgörande skall den behöriga nationella domstolen, med beaktande av den dömande verksamhetens särdrag, undersöka huruvida överträdelsen är uppenbar.” ( 68 )

107.

Även om räckvidden av domen av den 30 september 2003, Köbler, ( 69 ) preciserades i domen av den 13 juni 2006, Traghetti del Mediterraneo, ( 70 ) kunde avfattningen av punkt 36 i sistnämnda dom fortfarande ge upphov till tvivel, ( 71 ) särskilt på grund av domstolens omformulering av den tolkningsfråga som avsåg skadeståndsansvaret för domstolar på grund av deras dömande verksamhet, oavsett om de dömer i sista instans eller ej. ( 72 )

108.

Principen att alla rättsmedel först ska uttömmas, vilken har preciserats i domen av den 28 juli 2016, Tomášová ( 73 ) för att en medlemsstat ska ådra sig skadeståndsansvar endast i de fall då det ankom på den domstol som dömer i sista instans att övervaka tillämpningen av unionsrätten och i förekommande fall begära förhandsavgörande från Europeiska unionens domstol vid tveksamhet, med tillämpning av artikel 267 FEUF, följer av konstaterandet om ”den väsentliga funktion som den dömande makten fyller för att skydda de rättigheter som enskilda åtnjuter enligt unionsbestämmelserna och [den omständigheten] att en domstol som dömer i sista instans per definition utgör den sista instans vid vilken enskilda kan göra gällande de rättigheter som de åtnjuter enligt nämnda bestämmelser”. ( 74 )

109.

Denna princip, vilken grundar sig på att det finns rättsmedel, har också anpassats till den dömande verksamhetens särdrag och de berättigade kraven på rättssäkerhet, vilka bidrar till att det fastställs gränser för när skadeståndsansvar kan uppkomma på grund av innehållet i ett domstolsavgörande. ( 75 )

110.

Eftersom organisationen av rättsmedel syftar till att skydda de rättigheter som enskilda har enligt rättsregler, bland annat unionens rättsregler, utgör följaktligen utövandet av rätten till domstolsprövning ett lämpligt sätt att gottgöra det fel som begåtts av en domstol i första instans. ( 76 ) Med andra ord ska det göras åtskillnad mellan avhjälpandet av felet, som varje part som inleder ett förfarande kan göra gällande, och ersättningen för ett åsidosättande av de rättigheter som följer av unionsrätten, vilket inte längre kan rättas till eller ”avhjälpas” ( 77 ) på grund av underlåtenheten att nyttja rättsmedlen, som ensam kan ligga till grund för en skadeståndstalan. ( 78 )

111.

Ska denna princip enbart förbehållas skadeståndsansvar som medlemsstaterna ådrar sig vid åsidosättande av unionsrätten? Med andra ord motiverar tribunalens specialisering och strukturen i unionens rättsordning, vilken definieras i artikel 19.1 FEU, enligt vilken tribunalen, tillsammans med domstolen, ska säkerställa att lag och rätt följs vid tolkning och tillämpning av fördragen, att det görs undantag från denna princip?

112.

Det anser inte jag. Även om tribunalen, i det domstolssystem som har inrättats genom fördragen, vilket är avsett att garantera att unionsrätten tolkas på ett konsekvent och enhetligt sätt, ( 79 ) bidrar till att unionsrätten tillämpas fullt ut och till det domstolsskydd som enskilda har enligt unionsrätten, ( 80 ) är själva förekomsten av möjligheten att inge ett överklagande till EU-domstolen för att tribunalens avgöranden ska upphävas på grund av åsidosättande av unionsrätten tillräcklig för att denna domstol ska likställas med alla andra domstolar i en medlemsstat som inte dömer i sista instans. ( 81 )

113.

I likhet med nationella domstolar dömer nämligen tribunalen ”på frontlinjen”, ( 82 ) eftersom den är behörig att avgöra nya frågor i unionsrätten, vilka väcks vid tribunalen först, eller att anpassa de lösningar som har fastställts av domstolen till olika situationer.

114.

Den största skillnaden som framgår vid en jämförelse med de nationella systemen är dock att tribunalen inte har någon motsvarande mekanism för att begära förhandsavgörande när det uppstår nya problem eller tvivel om räckvidden av domstolens praxis. Denna omständighet har varit avgörande vid utformningen av reglerna för skadeståndsansvar för domstolar som dömer i sista instans, vilka är skyldiga att begära förhandsavgörande. ( 83 ) Domstolen har till och med betecknat förfarandet för förhandsavgörande som ”kärnan i [unionens] domstolssystem”. ( 84 ) Detta särskilda förfarande motiverar således delvis att reglerna för medlemsstaternas skadeståndsansvar och reglerna för unionens skadeståndsansvar inte är helt parallella. ( 85 )

115.

Denna omständighet gör det även nödvändigt att framhålla svårigheten att bedöma ett åsidosättande av unionsrätten av tribunalen som har skett trots att det finns fast rättspraxis på området. Underlåtenheten att tillämpa fast rättspraxis kan nämligen följa av konstaterandet att de faktiska omständigheterna skiljer sig åt eller skillnader i bedömningen eller av att det är nödvändigt att föreslå en utveckling av denna fasta rättspraxis, trots att detta inte framgår uttryckligen av det ändrade beslutet.

116.

Denna bedömningsfrihet, vilken utgör domstolarnas själva uppgift ( 86 ) och dynamiken i rättspraxis, begränsas av motiveringsskyldigheten, vilken förstärks om det planeras en ändring, oavsett i vilken instans den aktuella domstolen dömer. Den utgör i grund och botten skäl för att inte ändra villkoren för att skadeståndsansvar ska uppkomma på grund av utövandet av dömande verksamhet av en domstol som inte dömer i sista instans, även när den högre domstolen senare kommer att upphäva avgörandet på grund av felaktig rättstillämpning. ( 87 )

117.

Att ifrågasätta detta synsätt skulle innebära att det infördes en förvärvad rättighet i fast rättspraxis, vilket skulle strida mot den princip som har fastslagits av bland annat Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. ( 88 )

118.

I likhet med många nationella regler för skadeståndsansvar på grund av dömande verksamhet, ( 89 ) finns det följaktligen inte någon anledning att avvika från logiken till att det finns rättsmedel, vilken har ett nära samband med iakttagandet av skäliga handläggningstider för att meddela dom. I det avseendet anser jag att det är just handläggningstiden för att meddela det ändrade beslutet och i förekommande fall det åsidosättande av unionsrätten som har rättats till som utlöser skadeståndsansvaret, och inte den felaktiga rättstillämpning som skett.

119.

Under dessa omständigheter och på grund av föremålet för överklagandet, anser jag att det argument som Guardian Europe har anfört är verkningslöst, då det skulle leda till att reglerna om unionens skadeståndsansvar för tribunalens avgöranden blir avhängiga av fastställandet av villkoren för att dessa regler ska vara tillämpliga på domstolen, vilken ansvarar för domstolsprövningen, när rättsmedlen har lett till ett resultat som inte var fördelaktigt för den part som nyttjat dessa. ( 90 )

120.

Vad beträffar den kritik som Guardian Europe slutligen har riktat mot punkt 124 i den överklagade domen, anser jag att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den slog fast att det är lämpligt att undanta de fall då det är styrkt att skyddet för de rättigheter som enskilda har enligt reglerna i unionsrätten slutligen har tillhandahållits under omständigheter som medfört att detta skydd har orsakats skada. Som jag redan har påpekat skulle detta kunna vara fallet när förfarandet var oskäligt långt ( 91 ) eller vid andra funktionella brister i domstolsorganisationen som till exempel har förhindrat nyttjandet av rättsmedel. Det måste med nödvändighet vara fråga om en objektiv funktionell brist, eftersom – när det är fråga om ett beslut som kan överklagas – allvarliga brister i fullgörandet av domstolarnas uppgift, vilka ger upphov till en oförutsedd faktor som den enskilde rimligen inte kunde förvänta sig, utgör skäl för att upphäva det rättsstridiga avgörandet. ( 92 )

121.

I förevarande fall har Guardian Europe, till stöd sitt skadeståndsyrkande, endast åberopat att det har skett ett uppenbart åsidosättande av EU-domstolens praxis, vilket av de skäl som angetts ovan inte räcker för att det ska anses utgöra en funktionell brist. Guardian Europes kritik mot tribunalens beslut i punkt 124 i den överklagade domen kan följaktligen inte godtas.

122.

Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser den sjätte grunden.

123.

Eftersom målet återförvisas till tribunalen ska frågan om rättegångskostnader i målet om överklagande anstå.

124.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besluta enligt följande: