1

Den 13 februari 2004 gav sökanden, Basil BV, in en ansökan om registrering av en gemenskapsformgivning till Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) i enlighet med rådets förordning (EG) nr 6/2002 av den 12 december 2001 om gemenskapsformgivning (EGT L 3, 2002, s. 1).

2

Den formgivning som registreringsansökan avser (nedan kallad den omtvistade formgivningen) återges nedan:

3

Den omtvistade formgivningen har registrerats under nummer 142245–0001. Den offentliggjordes i Bulletinen för gemenskapsformgivningar nr 47/2004 av den 15 juni 2004. Den registreringen har sedermera förnyats till den 13 februari 2019.

4

Den omtvistade formgivningen är avsedd att användas för ”cykelkorgar”, som ingår i klass 03–01 i Locarnoöverenskommelsen av den 8 oktober 1968 om upprättande av en internationell klassificering för mönster, i dess ändrade lydelse.

5

Den 17 juni 2013 gav intervenienten, Artex SpA, in en ansökan till EUIPO om ogiltigförklaring av den omtvistade formgivningen med stöd av artikel 52 i förordning nr 6/2002. Till stöd för ansökan åberopades ogiltighetsgrunden i artikel 25.1 b i förordning nr 6/2002.

6

I ansökan om ogiltigförklaring gjorde intervenienten gällande bland annat att den omtvistade formgivningen inte hade särprägel i den mening som avses i artikel 6 i förordning nr 6/2002 och hänvisade till stöd för sina ståndpunkter till ett flertal handlingar som ansågs visa att en äldre formgivning (nedan kallad den äldre formgivningen) hade gjorts tillgänglig för allmänheten, däribland följande:

7

Annulleringsenheten fann att begäran om ogiltigförklaring kunde prövas i sak och förklarade i beslut av den 13 januari 2015 den omtvistade formgivningen ogiltig, eftersom den saknade särprägel.

8

Den 11 mars 2015 överklagade klaganden annulleringsenhetens beslut.

9

EUIPO:s tredje överklagandenämnd avslog överklagandet genom beslut av den 7 juli 2016 (nedan kallat det överklagade beslutet). Den fann för det första att intervenientens begäran om ogiltigförklaring kunde prövas i sak, i motsats till vad klaganden hävdat, för det andra att den äldre formgivningen hade gjorts tillgänglig för allmänheten innan registreringsansökan för den omtvistade formgivningen gavs in, det vill säga den 13 februari 2004, och för det tredje att annulleringsenheten haft fog för att förklara att formgivningen var ogiltig på grund av bristande särprägel.

10

Som en åtgärd för processledning ställde tribunalen frågor till parterna, vilka de besvarade inom de utsatta fristerna.

11

Klaganden har yrkat att tribunalen ska

12

EUIPO och intervenienten har yrkat att tribunalen ska

13

Till stöd för sitt överklagande har klaganden åberopat tre grunder: 1) Åsidosättande av artikel 52.3 i förordning nr 6/2002, om att en ansökan om ogiltigförklaring under vissa omständigheter inte ska tas upp till prövning. 2) Åsidosättande av artikel 7 i förordning nr 6/2002 om tillgängliggörande av en formgivning. 3) Åsidosättande av artikel 6 i förordning nr 6/2002 om en formgivnings särprägel.

14

Klaganden har hävdat att EUIPO borde ha avvisat ansökan om ogiltigförklaring, med stöd av artikel 52.3 i förordning nr 6/2002, alternativt artikel 86.5 i samma förordning.

15

Klaganden har hänvisat till att det finns ett beslut från en överklagandenämnd, meddelat före det överklagade beslutet, där en ansökan om ogiltigförklaring av den omtvistade formgivningen avslogs. Klaganden har understrukit att detta tidigare ogiltighetsförfarande drevs av det företag som gav in ansökan gemensamt med intervenienten.

16

EUIPO och intervenienten har tillbakavisat dessa argument.

17

Tribunalen erinrar inledningsvis om att artikel 52.3 i förordning nr 6/2002 föreskriver att en ansökan om ogiltigförklaring som ges in till EUIPO inte ska tas upp till prövning om ett mål mellan samma parter om samma sak har avgjorts av en domstol för gemenskapsformgivningar och detta avgörande har vunnit laga kraft.

18

Artikel 52.3 i förordning nr 6/2002 är dock inte tillämplig i detta fall.

19

I artikel 80.1 i förordning nr 6/2002 föreskrivs, under rubriken ”Domstolar för gemenskapsformgivningar”, att medlemsstaterna inom sina territorier ska utse nationella domstolar i första och andra instans (domstolar för gemenskapsformgivningar), vilka ska utöva de funktioner som tilldelas dem enligt denna förordning. Det framgår således av denna bestämmelse att en domstol för gemenskapsformgivningar med nödvändighet är en nationell domstol i en medlemsstat.

20

Artikel 52.3 i förordning nr 6/2002 är således inte tillämplig när EUIPO har avgjort saken sedan tidigare, utan bara när det är en nationell domstol i en medlemsstat som har gjort det.

21

Vidare har klaganden inte visat att den part som i förevarande mål gav in ansökan om ogiltigförklaring av den omtvistade formgivningen är samma part som den som gav in ansökan om ogiltigförklaring av den omtvistade formgivningen i det tidigare målet.

22

Att det finns ett starkt samband mellan de två målen i fråga och ett nära samarbete mellan de två parter som i respektive mål ansökt om ogiltigförklaring – vilket framgår bland annat av att ombud och de anförda argumenten är desamma – betyder inte att de kan anses utgöra samma part.

23

Intervenienten har uppgett, utan att det bestreds vid förhandlingen, att det företag som gav in den tidigare ansökan om ogiltigförklaring bara var dess klient, vilket inte räcker för att intervenienten och det företaget ska vara en och samma part.

24

Den ovan i punkt 22 nämnda omständigheten ger heller inte stöd för att anse att ansökningarna om ogiltigförklaring har karaktär av missbruk.

25

Vad slutligen beträffar argumentet att överklagandenämnden åsidosatte klagandens rätt att yttra sig över intervenientens agerande, som påstås utgöra missbruk, har klaganden inte anfört något som kan stödja slutsatsen att överklagandenämnden inte lät klaganden yttra sig i denna fråga.

26

Det kan tilläggas att klaganden har åberopat rätten till en rättvis rättegång, och stött sig på artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950. Tribunalen har dock uteslutit att den rättigheten är tillämplig på EUIPO:s överklagandenämnder, eftersom förfarandet vid överklagandenämnderna inte är en domstolsprocess utan ett administrativt förfarande (dom av den 20 april 2005, Krüger/harmoniseringskontoret – Calpis (CALPICO), T-273/02, EU:T:2005:134, punkt 62, och dom av den 12 december 2014, Comptoir d’Épicure/harmoniseringskontoret – A-Rosa Akademie (da rosa), T-405/13, ej publicerad, EU:T:2014:1072, punkt 71; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2002, Procter & Gamble/harmoniseringskontoret (Formen på en tvål), T-63/01, EU:T:2002:317, punkt 23).

27

Vidare reglerar inte artikel 86.5 i förordning nr 6/2002 – enligt vilken inget genkäromål om ogiltigförklaring av en registrerad gemenskapsformgivning får väckas, om samma sak mellan samma parter redan har avgjorts av EUIPO genom ett lagakraftvunnet beslut – förfarandena vid EUIPO, inklusive vid dess överklagandenämnder, utan förfarandena vid domstolarna för gemenskapsformgivningar, vilket såsom påpekats i punkt 19 ovan är nationella domstolar.

28

Artiklarna 52.3 och 86.5 i förordning nr 6/2002 syftar visserligen till att förebygga eventuella konflikter, beträffande ogiltighet för en formgivning, mellan EUIPO:s beslut och avgörandena från domstolarna för gemenskapsformgivning. Det går dock inte att av de bestämmelserna dra slutsatsen att förordning nr 6/2002 har inrättat ett motsvarande förebyggande skydd mot konflikter mellan olika beslut från EUIPO.

29

Det är uteslutet att artikel 52.3 i förordning nr 6/2002 skulle kunna tillämpas analogt på sådana fall där EUIPO redan har prövat en ansökan om ogiltigförklaring.

30

Det är inte utrett att den bestämmelsen innebär en lucka i lagen vilken är oförenlig med en allmän rättsprincip och som kan täckas genom en analog rättstillämpning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 1985, Krohn,165/84, EU:C:1985:507, punkterna 13 och 14).

31

Rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om gemenskapsvarumärken (EUT L 78, 2009, s. 1), i dess ändrade lydelse (ersatt av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (EUT L 154, 2017, s. 1), särskilt artikel 56.3 (nu artikel 63 i förordning 2017/1001), som klaganden har hänvisat till i sin ansökan (till följd av ett skrivfel angavs dock, som klaganden bekräftade vid förhandlingen, i stället artikel 60.3 i förordning nr 6/2002), föreskriver, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2424 av den 16 december 2015 (EUT L 341, 2015, s. 21), att en ansökan om ogiltighetsförklaring ska avvisas om sakförhållandena i en ansökan rörande samma sak, som gäller samma parter, har prövats i sak av antingen EUIPO eller av en domstol för EU-varumärken, och EUIPO:s eller den domstolens beslut om ansökan har vunnit laga kraft.

32

Om lagstiftaren på området EU-varumärken har ansett det nödvändigt att anta en uttrycklig bestämmelse för att rättskraften hos tidigare beslut av EUIPO ska kunna medföra att en ansökan om ogiltighetsförklaring ska avvisas utan att prövas i sak, krävs en sådan uttrycklig bestämmelse även på området gemenskapsformgivningar. Det är således inte möjligt att kompensera avsaknaden av en sådan bestämmelse med att analogt tillämpa artikel 52.3 i förordning nr 6/2002 på beslut av EUIPO.

33

En uttrycklig bestämmelse är också desto nödvändigare för att bestämmelser avsedda att tillämpas på domstolsavgöranden som ”vunnit laga kraft” ska kunna tillämpas analogt på EUIPO:s beslut, då förfarandena vid EUIPO enligt fast rättspraxis inte är domstolsprocesser utan är av administrativ karaktär (dom av den 15 juli 2015, TVR Automotive/harmoniseringskontoret – TVR Italia (TVR ITALIA), T-398/13, EU:T:2015:503, punkt 38; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2002, Formen på en tvål, T-63/01, EU:T:2002:317, punkterna 22 och 23).

34

Det ska tilläggas att vad gäller gemenskapsformgivningar är prövningen i sak av registreringsansökan enligt artikel 47.1 i förordning nr 6/2002 begränsad till en kontroll av att ansökan avser en ”formgivning” enligt definitionen i artikel 3 a i förordningen och att formgivningen inte strider mot allmän ordning eller allmän moral. I övrigt gäller de formella kraven i artikel 45 i förordning nr 6/2002. I motsats till detta kan enligt artiklarna 7 och 8 i förordning nr 207/2009 (nu artiklarna 7 och 8 i förordning 2017/1001) ett varumärke inte registreras förrän det har gjorts en materiell giltighetsprövning grundad, vad beträffar artikel 8 i förordning nr 207/2009, på ett invändningsförfarande. Med tanke på omfattningen av den kontroll av giltigheten av formgivningar som görs före registreringen, har ogiltighetsförfarandet – som säkerställer en sådan kontroll efter registreringen – en annan roll i systematiken i förordning nr 6/2002 än i systematiken i förordning nr 207/2009, där omfattningen av kontrollen är en annan. Det gör varje analog tillämpning av artikel 52.3 i förordning nr 6/2002 på EUIPO:s beslut – inspirerad av artikel 56.3 i förordning nr 207/2009 – än mer delikat.

35

Av det anförda följer att talan inte kan vinna bifall på denna grund.

36

Genom sin andra grund har klaganden kritiserat överklagandenämnden för att ha åsidosatt artikel 7 i förordning nr 6/2002 genom att erkänna att den äldre formgivningen gjorts tillgänglig för allmänheten. Denna grund omfattar flera invändningar. Den första är att intervenienten var för sen med att till EUIPO ge in översättningen av bevisningen för att den äldre formgivningen hade tillgängliggjorts. Den andra är att den bevisning som överklagandenämnden stödde sig på när den fann att den äldre formgivningen hade tillgängliggjorts före den omtvistade formgivningen i själva verket inte styrker den slutsatsen. Den tredje invändningen är att överklagandenämnden gjorde fel när den fastställde de relevanta specialiserade kretsarna.

37

Klaganden hävdade i sin ansökan att den bevisning som intervenienten lade fram för att styrka att den äldre formgivningen hade gjorts tillgänglig för allmänheten inte översattes till handläggningsspråket i ogiltighetsförfarandet inom den frist som föreskrivs i artikel 29.5 i kommissionens förordning (EG) nr 2245/2002 av den 21 oktober 2002 om tillämpning av rådets förordning (EG) nr 6/2002 om gemenskapsformgivning (EGT L 341, 2002, s. 28). Som framgår av protokollet från förhandlingen har klaganden dragit tillbaka den invändningen, och det finns därför inte längre anledning att pröva den.

38

Klaganden har gjort gällande att den bevisning som överklagandenämnden grundade sig på inte räckte för att styrka att den äldre formgivningen hade gjorts tillgänglig för allmänheten innan ansökan om registrering av den omtvistade formgivningen gavs in, det vill säga den 13 februari 2004. Klaganden har hävdat att intervenientens katalog, fakturorna, återgivningen av ett företags utställningsmonter och de andra kataloger som intervenienten lade fram inte räckte för att klart styrka ett tidigare tillgängliggörande.

39

EUIPO och intervenienten har hävdat att överklagandet inte kan vinna bifall avseende denna invändning.

40

Enligt artikel 7 i förordning nr 6/2002 gäller vid tillämpningen av artiklarna 5 och 6 att en formgivning ska anses ha gjorts tillgänglig för allmänheten om den har offentliggjorts i samband med registrering eller på annat sätt, eller förevisats, använts i yrkesmässig verksamhet eller blivit känd på annat sätt före den dag då registreringsansökan gavs in, utom i de fall då dessa omständigheter inte rimligen kunde ha blivit kända vid normal yrkesmässig verksamhet i kretsar inom den berörda sektorn inom Europeiska unionen. Artikel 7 i förordning nr 6/2002 anger även att formgivningen inte ska anses ha gjorts tillgänglig för allmänheten endast på grund av att den visats för annan efter en uttalad eller tyst överenskommelse om konfidentialitet.

41

Förordning nr 2245/2002 preciserar inte vilken bevisning för tillgängliggörande av den äldre formgivningen som den som ansöker om ogiltigförklaring måste lägga fram. Mer specifikt stadgar artikel 28.1 b v i förordning nr 2245/2002 endast att om grunden för ogiltighet bland annat är att den gemenskapsformgivning för vilken skydd söks saknar särprägel, ska ansökan om ogiltigförklaring innehålla uppgifter om och återgivning av de tidigare formgivningar som kan utgöra ett hinder för den registrerade gemenskapsformgivningens särprägel, samt handlingar som styrker existensen av dessa tidigare formgivningar. Varken förordning nr 6/2002 eller nr 2245/2002 specificerar heller någon obligatorisk form för hur bevisningen ska läggas fram av den som ansöker om ogiltigförklaring för att visa att dess formgivning tillgängliggjorts innan ansökan om registrering gavs in avseende den formgivning för vilken skydd söks. Artikel 28.1 b v och vi i förordning nr 2245/2002 kräver endast att ansökan om ogiltigförklaring innehåller ”handlingar som styrker existensen av dessa tidigare formgivningar‘ och ”uppgifter om de fakta, bevis och skäl som framförs till stöd för dessa grunder”. Likaså innehåller artikel 65.1 i förordning nr 6/2002 enbart en icke uttömmande förteckning över möjliga bevismedel vid förfaranden vid EUIPO. Av detta följer att den som ansöker om ogiltigförklaring är fri att välja vilken bevisning som denne anser lämplig att lägga fram för EUIPO till stöd för sin ansökan (dom av den 14 juli 2016, Thun 1794/EUIPO – Adekor (Dekorativa grafiska symboler), T‑420/15, ej publicerad, EU:T:2016:410, punkt 26).

42

Tillgänggörande av en äldre formgivning kan inte visas genom sannolikheter eller antaganden, utan det ska finnas konkreta och objektiva omständigheter som visar att den äldre formgivningen faktiskt tillgängliggjorts. Vidare ska den bevisning som läggs fram av den som ansöker om ogiltigförklaring bedömas tillsammans med den övriga bevisningen. Även om delar av bevisningen i sig kan vara otillräcklig för att visa att en äldre formgivning har tillgängliggjorts, kan de när de kopplas till eller bedöms gemensamt med andra handlingar eller uppgifter bidra till att styrka ett tillgängliggörande. För att bedöma bevisvärdet av en handling är det nödvändigt att kontrollera trovärdigheten och äktheten av de uppgifter den innehåller. Hänsyn behöver tas till bland annat handlingens ursprung, omständigheterna när den utarbetades, till vem den är riktad och huruvida dess innehåll verkar förnuftigt och trovärdigt (dom av den 14 juli 2016, Dekorativa grafiska symboler, T‑420/15, ej publicerad, EU:T:2016:410, punkt 27).

43

I förevarande fall angav överklagandenämnden att intervenienten hade lagt fram en katalog och gett in ett originalexemplar av denna. I den katalogen fanns en bild av en cykelkorg med namnet Speedy angivet. Vid den bilden var artikelnumret 34.54.50 angivet. Intervenienten har dessutom lagt fram mer än 100 fakturor utställda på olika företag etablerade i bland annat Italien. Dessa fakturor var från åren 2000–2002 och avsåg försäljning av mer än 25000 cykelkorgar på vilka var angivet både artikelnumret 34.54.50 och namnet Speedy.

44

Överklagandenämnden angav att en cykelkorg motsvarande den som nämns i punkt 43 ovan även förekom i fyra kataloger från andra företag från åren 2001 och 2002 och i återgivningen av ett företags monter från en utställning i Köln år 2002.

45

På grundval av den bevisningen, sedd sammantagen, kunde överklagandenämnden med fog finna att den äldre formgivningen i fråga hade tillgängliggjorts.

46

Klagandens argument föranleder inte någon annan bedömning.

47

Klaganden har endast uttryckt tvivel eller reservationer, bland annat vad gäller dateringen och spridningen av den katalog som nämns i punkt 43 ovan liksom angående huruvida de kataloger som nämns i punkt 44 ovan över huvud taget existerar, vad gäller kopplingen mellan artikelnumret i den i punkt 43 nämnda katalogen och det identiska numret på de i samma punkt nämnda fakturorna samt huruvida katalogerna i fråga har spridits eller huruvida de varor som återges har tillverkats.

48

Sådana tvivel räcker inte för att ifrågasätta den rad samstämmiga indicier som intervenienten lagt fram och som överklagandenämnden godtog som grund för slutsatsen att formgivningen gjorts tillgänglig för allmänheten.

49

Det ska också erinras om, vad gäller klagandens argument att inget vittne kallats, att den som ansöker om ogiltigförklaring är fri att välja vilken bevisning denne vill lägga fram för EUIPO till stöd för sin ansökan om ogiltigförklaring (se punkt 41 ovan).

50

Vad gäller argument om att den ena eller den andra delen av den bevisning som överklagandenämnden godtog inte är tillräcklig, vill tribunalen erinra om att prövningen av om en formgivning har tillgängliggjorts ska bygga på en helhetsbedömning där alla relevanta omständigheter i det enskilda fallet beaktas (se punkt 42 ovan).

51

Det ska också påpekas att klaganden inte på något sätt styrkt sitt påstående att det inom den aktuella sektorn är brukligt att använda samma artikelnummer för en tidigare modell och den påföljande modellen av samma vara.

52

EUIPO har på ett övertygande sätt visat att även om detta inte kan uteslutas beträffande varunamn, är det orealistiskt att tänka sig beträffande artikelnummer, eftersom det skulle bli omöjligt att skilja mellan successiva modeller av en vara vid försäljning, bokföring och beträffande garantier om man använde samma artikelnummer för dessa.

53

Vad gäller klagandens påståenden om en möjlig manipulation av de handlingar som intervenienten gett in, är de inte styrkta.

54

Vad slutligen gäller att klaganden åberopat ett tidigare beslut från en av EUIPO:s överklagandenämnder, och såtillvida som denna invändning inte anknyter till den första grunden, som underkändes i punkt 35 ovan, utan till ett åberopande av beslutspraxis från EUIPO:s överklagandenämnder, framgår det av fast rättspraxis att de beslut om registrering av ett kännetecken som EU-varumärke som nämnderna ska fatta med stöd av förordning nr 207/2009 omfattas av en normbunden behörighet, och inte av en befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar. Frågan huruvida dessa beslut är lagenliga ska därför enbart bedömas på grundval av denna förordning, och inte mot bakgrund av överklagandenämndernas tidigare beslutspraxis. Domstolen har slagit fast att EUIPO, med hänsyn till principerna om likabehandling och god förvaltningssed, när den behandlar en registreringsansökan ska beakta de beslut som redan fattats i fråga om liknande ansökningar och ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om det finns anledning att besluta på samma sätt. Domstolen har emellertid även angett att vid sidan om principerna om likabehandling och god förvaltningssedssed ska lagenlighet iakttas. Följaktligen kan en person som ansöker om registrering av ett tecken som varumärke inte för egen vinning åberopa en eventuell rättsstridighet som begåtts till förmån för någon annan för att utverka ett likadant beslut. För övrigt ska, av rättssäkerhetsskäl och på grund av god förvaltningssed bedömningen av alla ansökningar om registrering vara strikt och fullständig för att undvika att varumärken registreras felaktigt. Denna bedömning måste göras i varje enskilt fall. En registrering av ett kännetecken som varumärke ska nämligen prövas utifrån specifika villkor som är tillämpliga inom ramen för de faktiska omständigheterna i det aktuella fallet och som visar om det föreligger något registreringshinder för kännetecknet i fråga (se dom av den 16 februari 2017, Antrax It/EUIPO – Vasco Group (Thermosifoner till radiatorer), T‑828/14 och T‑829/14, EU:T:2017:87, punkt 93).

55

Denna rättspraxis, som det erinras om i punkt 54 ovan, avseende systemet för EU-varumärken, är tillämplig analogt på en prövning av en ansökan om ogiltigförklaring av en formgivning (dom av den 16 februari 2017, Thermosifoner till radiatorer, T-828/14 och T-829/14, EU:T:2017:87, punkt 93).

56

I detta fall hade överklagandenämnden, som framgår av punkterna 43–45 ovan, fog för sin slutsats att den äldre formgivningen i fråga hade gjorts tillgänglig för allmänheten. Klaganden kan således inte med framgång åberopa ett tidigare beslut av EUIPO för att angripa den slutsatsen.

57

I alla händelser skiljer sig förevarande mål från det som klaganden åberopat på flera punkter. Intervenienten har lagt fram ett betydligt större antal fakturor än vad den som ansökte om ogiltigförklaring gjorde i det fallet. Dessa fakturor hänvisade dessutom till namnet på den äldre formgivningen och ett artikelnummer, som förekom i den originalkatalog där formgivningen presenterades. Slutligen har också andra kataloger från andra företag lagts fram.

58

Överklagandenämnden hade således fog för att i punkt 29 i det överklagade beslutet finna att dessa omständigheter skilde de två fallen tillräckligt åt för att kunna komma till olika slutsatser i respektive fall.

59

På grund av det anförda kan talan inte vinna bifall på denna grund.

60

Klagandena har gjort gällande att överklagandenämnden gjorde fel när den fastställde de relevanta specialiserade kretsarna.

61

Klaganden har för det första hävdat att överklagandenämnden gjorde fel när den fann att handlarna ingick i de specialiserade kretsarna.

62

Klaganden har även anfört en andra invändning, om att överklagandenämnden inte i tillräcklig grad uttalat sig om huruvida en betydande del av de specialiserade kretsarna hade haft tillfälle att få kännedom om den omtvistade formgivningen och att nämnden därigenom åsidosatt klagandens rätt att yttra sig.

63

EUIPO och intervenienten har gjort gällande att överklagandet inte kan bifallas avseende någon del av denna invändning.

64

Vad gäller klagandens första invändning, har domstolen slagit fast att artikel 11.2 i förordning nr 6/2002 – som föreskriver att en formgivning ska anses ha gjorts tillgänglig för allmänheten inom gemenskapen om den har tillgängliggjorts, förevisats, använts i yrkesmässig verksamhet eller blivit känd på annat sätt, så att dessa omständigheter rimligen kunde ha blivit kända vid normal yrkesmässig verksamhet i kretsar inom den berörda sektorn inom unionen – ska tolkas så, att det är möjligt att anse att en oregistrerad formgivning rimligen kunde ha blivit känd vid normal yrkesmässig verksamhet i kretsar inom den berörda sektorn inom unionen när avbildningar av denna formgivning distribuerats till näringsidkare verksamma inom denna sektor (dom av den 13 februari 2014, H. Gautzsch Großhandel, C‑479/12, EU:C:2014:75, punkt 30). Den tolkningen gäller analogt även artikel 7.1 i förordning nr 6/2002, vars lydelse liknar den i artikel 11.2 i samma förordning och likaledes syftar till att fastställa de relevanta omständigheterna för att det har skett ett tillgängliggörande som gör att en oregistrerad formgivning kan skyddas.

65

Överklagandet kan därför inte vinna bifall avseende den första invändningen.

66

Vad gäller den andra invändningen, anses en formgivning ha gjorts tillgänglig för allmänheten när den part som gör detta gällande har visat att det föreligger sådana omständigheter som innebär att formgivningen ska anses ha tillgängliggjorts. För att vederlägga denna presumtion åligger det den part som bestrider att formgivningen har gjorts tillgänglig för allmänheten att på ett tillfredsställande sätt styrka att omständigheterna i målet var sådana att dessa uppgifter inte rimligen kunde ha blivit kända i specialiserade kretsar inom den berörda sektorn vid normal yrkesmässig verksamhet (dom av den 21 maj 2015, Senz Technologies/harmoniseringskontoret – Impliva (Paraplyer), T-22/13 och T‑23/13, EU:T:2015:310, punkt 26).

67

I detta fall har intervenienten, som nämns i punkt 45 ovan, styrkt att den äldre formgivningen gjorts tillgänglig för allmänheten. Klaganden har inte lagt fram någon bevisning för att de omständigheter som innebär att formgivningen ska anses ha tillgängliggjorts i förevarande fall inte kunde ha blivit kända i specialiserade kretsar inom den berörda sektorn. Eftersom det ankommer på klaganden att styrka detta och företaget inte gjorde det inför överklagandenämnden, kan det inte med framgång stödja sig på att nämnden inte uttalade sig i den frågan eller att den åsidosatt klagandens rätt att yttra sig i tillräcklig utsträckning.

68

Det kan tilläggas att argumentet om åsidosättande av rätten att yttra sig inte har utvecklats tillräckligt för att tribunalen ska kunna pröva det. Detta argument ska således under alla omständigheter underkännas.

69

Klaganden har med stöd av artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och artikel 6.1 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna åberopat att rätten till en rättvis rättegång åsidosatts. Det argumentet kan dock, sett till övervägandena i punkt 26 ovan, inte godtas.

70

Det andra argumentet, liksom den tredje invändningen, ska således underkännas i sin helhet.

71

Av vad som anförts följer att överklagandenämnden hade fog för att konstatera att den äldre formgivningen hade tillgängliggjorts innan ansökan om registrering av den omtvistade formgivningen gavs in, det vill säga den 13 februari 2004.

72

Överklagandet kan således inte vinna bifall på någon del av förevarande grund.

73

Klaganden har gjort gällande att överklagandenämnden åsidosatte artikel 6 i förordning nr 6/2002 när den fann att den omtvistade formgivningen saknade särprägel.

74

Klaganden har hävdat att de beståndsdelar som skiljer sig åt mellan de två formgivningarna, nämligen två horisontella ränder nedtill på korgen och en rektangel på baksidan, uppfattas av en kunnig användare och dominerar det helhetsintryck denne får av den omtvistade formgivningen.

75

EUIPO och intervenienten har hävdat att överklagandet inte kan vinna bifall vad avser förevarande grund.

76

Av lydelsen i artikel 6.1 b i förordning nr 6/2002 framgår att särprägeln hos en registrerad formgivning ska bedömas utifrån det helhetsintryck som en kunnig användare får av formgivningen. Det helhetsintryck som en kunnig användare får ska skilja sig från helhetsintrycket av alla andra formgivningar som gjorts tillgängliga för allmänheten före den dag då ansökan om registrering lämnades in eller, om prioritet har åberopats, före prioritetsdagen. I artikel 6.2 i förordning nr 6/2002 anges att den grad av frihet som formgivaren haft vid utvecklingen av en formgivning ska beaktas vid prövningen av formgivningens särprägel (dom av den 29 oktober 2015, Roca Sanitario/harmoniseringskontoret – Villeroy & Boch (Engreppsblandare), T-334/14, ej publicerad, EU:T:2015:817, punkt 15).

77

Enligt rättspraxis är en formgivnings särprägel resultatet av att en kunnig användare får helhetsintryck av skillnad eller avsaknad av déjà vu-upplevelse i förhållande till äldre formgivningar, oavsett kvarvarande skillnader som, även om de är mer än obetydliga detaljer, inte är tillräckligt framträdande för att påverka nämnda helhetsintryck, med hänsyn tagen till skillnader som är tillräckligt framträdande för att skapa olika helhetsintryck (dom av den 29 oktober 2015, Engreppsblandare, T-334/14, ej publicerad, EU:T:2015:817, punkt 16).

78

En formgivnings särprägel bör bedömas mot bakgrund av den samlade mängden av redan befintliga formgivningar, med beaktande av arten av den produkt som formgivningen används för eller ingår i och i synnerhet den industrisektor dit den hör (skäl 14 i förordning nr 6/2002) samt graden av formgivarens frihet att utveckla formgivningen, en eventuell mättnad av det konstnärliga utrymmet, vilken kan vara av den arten att göra en kunnig användare mer känslig för skillnaderna mellan jämförda formgivningar, samt sättet på vilket den aktuella varan används, i synnerhet utifrån de manipuleringar den normalt undergår vid detta tillfälle (dom av den 29 oktober 2015, Engreppsblandare, T-334/14, ej publicerad, EU:T:2015:817, punkt 17 och där angiven rättspraxis).

79

Vid bedömningen av en formgivnings särprägel ska även beaktas vilket intryck en kunnig användare får av formgivningen. Enligt rättspraxis är en kunnig användare en särskilt uppmärksam person som har viss kunskap om formgivningens tidigare ståndpunkt, det vill säga om den samlade mängd av redan befintliga formgivningar för den aktuella produkten som har tillgängliggjorts vid tidpunkten för inlämnandet av ansökan för den omstridda formgivningen eller, i förekommande fall, vid tidpunkten för den åberopade prioriteten (se dom av den 29 oktober 2015, Engreppsblandare, T-334/14, ej publicerad, EU:T:2015:817, punkt 18 och där angiven rättspraxis).

80

I förevarande fall definierade överklagandenämnden korrekt, och utan att det bestritts av klaganden, en ”kunnig användare” som en person som är van vid cykelkorgar som utan att vara formgivare eller teknisk expert känner till de olika formgivningar som existerar i den berörda sektorn och har en viss kunskap om de beståndsdelar som normalt ingår i dessa formgivningar (punkt 32 i det överklagade beslutet).

81

Överklagandenämnden fann också korrekt, och utan att klaganden bestritt det, att formgivarens frihet vid utarbetandet av cykelkorgarna har sina tekniska begränsningar. Cykelkorgar måste kunna fästas på cykeln och måste kunna innehålla föremål som inte ramlar ur korgen när cykeln är i rörelse. Formgivaren kan dock välja mellan ett stort antal färger, material (exempelvis plast, metall, rotting eller textil) och former (rund, oval eller fyrkantig) för korgen (punkt 33 i det överklagade beslutet).

82

Överklagandenämnden påpekade därefter, utan att detta var fel, att cykelkorgarna i fråga hade åtminstone följande gemensamma egenskaper (punkt 35 i det överklagade beslutet), nämligen att

83

Överklagandenämnden konstaterade också korrekt att de två formgivningarna skilde sig åt på det sättet att den omtvistade formgivningen hade två beståndsdelar – två horisontella ränder nedtill på korgen och en rektangel på baksidan – vilket den äldre formgivningen saknade (punkt 36 i det angripna beslutet).

84

Överklagandenämnden fann att de två horisontella ränderna nedtill på den omtvistade formgivningen uppfattades, av en kunnig användare, som en förstärkning av korgen. Den fann också att rektangeln på den bakre kortsidan på den omtvistade formgivningen sågs som en namnskylt, att de beståndsdelarna inte dominerade helhetsintrycket av cykelkorgen och att användaren därmed skulle uppfatta att de två formgivningarna hade samma form, samma material och samma estetiska kvaliteter. Nämnden fann att de två formgivningarna gav samma helhetsintryck och att de smärre skillnaderna inte räckte för att den omtvistade formgivningen skulle ha särprägel (punkt 37 i det överklagade beslutet).

85

Med hänsyn till samtliga överväganden i föregående punkter, vilka måste godtas, konstaterar tribunalen att överklagandenämnden hade fog för att på grundval av omständigheterna i ärendet finna att de två formgivningarna gav en kunnig användare samma helhetsintryck och att den omtvistade formgivningen saknade särprägel.

86

Klaganden har i sin ansökan inte anfört något argument som kan ifrågasätta slutsatsen i punkt 85 ovan.

87

Överklagandet kan således inte bifallas på den första grunden.

88

Det ska tilläggas, vad gäller de argument som framfördes i förfarandet vid EUIPO, som klaganden har hänvisat till bland annat i punkterna 61, 66 och 82 i sin ansökan, att även om ansökan kan stödjas och kompletteras på specifika punkter genom hänvisningar till utdrag ur bilagda handlingar, har bilagorna ett rent instrumentellt syfte och som bevisning. Bilagorna kan således inte användas för att utveckla en grund som har framställts kortfattat i ansökan, genom att däri framföra invändningar och argument som inte återfinns i ansökan (dom av den 30 januari 2007, France Télécom/kommissionen, T-340/03, EU:T:2007:22, punkt 167). Dessa argument kan därför inte prövas i sak.

89

Av vad som anförts ovan följer att överklagandet ska ogillas.

90

Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom klaganden har tappat målet ska den förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i enlighet med EUIPO:s och intervenientens yrkanden.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (nionde avdelningen)

följande: