1

Sökanden, České dráhy, a.s., är ett aktiebolag. Det rör sig om det nationella, tjeckiska järnvägsbolaget vilket ägs av den tjeckiska staten. Bolaget är dominerande på bland annat marknaderna för tjänster avseende tillhandahållande av persontransporter och förvaltning av järnvägsinfrastruktur i Republiken Tjeckien.

2

Åren 2011 och 2012 började två andra transportbolag, RegioJet a.s. och LEO Express a.s., tillhandahålla tjänster avseende persontransporter på järnvägsförbindelsen mellan Prag (Republiken Tjeckien) och Ostrava, en stad i den nordostliga delen av Republiken Tjeckien.

3

Sökanden misstänks för att missbruka sin dominerande ställning genom att tillhandahålla sina tjänster avseende persontransporter på järnvägsförbindelsen mellan Prag och Ostrava med förlust genom underprissättning. Sedan år 2011 är sökandens beteende därför föremål för en utredning som genomförs av den tjeckiska konkurrensmyndigheten, Úřad pro ochranu hospodářské soutěže (Byrån för skydd av konkurrens, Republiken Tjeckien).

4

Efter en preliminär utredning inledde den tjeckiska konkurrensmyndigheten, den 24 januari 2012, ett administrativt förfarande mot sökanden, på grundval av artikel 11.1 i zákon č. 143/2001 Sb. o ochraně hospodářské soutěže (lag nr 143/2001 om skydd av konkurrens).

5

Den 25 januari 2012 genomförde den tjeckiska konkurrensmyndigheten en inspektion i sökandens lokaler.

6

Den tjeckiska konkurrensmyndighetens utredning pågick fortfarande vid tidpunkten då det beslut som är föremål för förevarande talan antogs.

7

Sökandens båda konkurrenter RegioJet och LEO Express väckte, vid en tidpunkt som inte har preciserats, talan mot sistnämnda beslut vid de tjeckiska domstolarna. Nämnda konkurrenter yrkade där ersättning för den skada som de påstod sig ha lidit till följd av sökandens konkurrensbegränsande beteende med avseende på järnvägsförbindelsen mellan Prag och Ostrava.

8

Den 10 december 2015 meddelade Městský soud v Praze (Stadsdomstolen i Prag, Republiken Tjeckien) ett avgörande genom vilket den ogillade den talan som hade väckts av LEO Express. LEO Express överklagade detta avgörande till Vrchní soud v Praze (Överdomstolen i Prag, Republiken Tjeckien). Det förfarandet pågick fortfarande vid tidpunkten då det beslut som är föremål för förevarande talan antogs.

9

Vid samma tidpunkt hade Městský soud v Praze (Stadsdomstolen i Prag) ännu inte avgjort den talan som hade väckts av RegioJet.

10

Den 18 april 2016 antog kommissionen beslut C(2016) 2417 final om ett förfarande enligt artikel 20.4 i förordning (EG) nr 1/2003, riktat till sökanden och alla bolag som sökanden direkt eller indirekt kontrollerar, genom vilket de skulle underkasta sig en inspektion (ärende AT.40156 – Falcon) (nedan kallat det angripna beslutet).

11

Skälen 2–9 i det angripna beslutet har följande lydelse:

12

I artikel 1 första stycket i det angripna beslutet anges följande:

”[Sökanden], samt alla bolag som [sökanden] direkt eller indirekt kontrollerar, ska enligt detta beslut underkasta sig en inspektion med avseende på dess eventuella deltagande i en överträdelse av artikel 102 FEUF på området för tillhandahållande av tjänster avseende persontransporter på järnväg i Republiken Tjeckien. Överträdelsen omfattar bland annat tillämpning av priser som är lägre än självkostnadspriset, vilka kan begränsa tredje mans tillträde till marknaden eller dess utveckling på marknaden för tjänster avseende persontransporter på järnväg, samt alla strategier som har samma resultat.”

13

Det framgår av artikel 2 i det angripna beslutet att ”[i]nspektionen [skulle] inledas … den 26 april 2016 eller kort tid därefter”.

14

Det anges i artikel 3 i det angripna beslutet att ”[d]etta beslut riktar sig till [sökanden] och alla bolag som [sökanden] direkt eller indirekt kontrollerar. [Sökanden] ska underrättas om beslutet omedelbart före inspektionen, i enlighet med artikel 297.2 FEUF”

15

Inspektionen ägde rum den 26–29 april 2016.

16

Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 24 juni 2016.

17

Tribunalen begärde, enligt artikel 89 i sina rättegångsregler, att kommissionen skulle förete vissa handlingar. Kommissionen hörsammade denna begäran inom den fastställda fristen.

18

Sökanden har yrkat att tribunalen ska

19

Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

20

Till stöd för sin talan har sökanden åberopat sex grunder, vilka avser

21

Tribunalen konstaterar inledningsvis att även om den rättsakt som angrips genom denna talan är just det beslut enligt vilket den aktuella inspektionen ska genomföras, och även om alla de grunder som sökanden har åberopat uteslutande syftar till att få beslutet ogiltigförklarat, hänför sig vissa av de anmärkningar och argument som sökanden har framställt i samband med det skriftliga förfarandet till kommissionens genomförande av inspektionen vid verkställigheten av beslutet. Det sätt på vilket sökanden har rubricerat den första och den tredje ogiltighetsgrunden vittnar för övrigt om detta.

22

Det framgår av fast rättspraxis att det sätt på vilket ett beslut om att genomföra en inspektion har tillämpats inte påverkar beslutets lagenlighet (se dom av den 6 september 2013, Deutsche Bahn m.fl./kommissionen, T‑289/11, T‑290/11 och T‑521/11, EU:T:2013:404, punkt 49 och där angiven rättspraxis) och att ett företag följaktligen inte kan åberopa att kontrollförfaranden inte har genomförts på ett lagenligt sätt till stöd för yrkanden om ogiltigförklaring av den rättsakt på grundval av vilken kommissionen har genomfört kontrollen (se dom av den 17 september 2007, Akzo Nobel Chemicals och Akcros Chemicals/kommissionen, T‑125/03 och T‑253/03, EU:T:2007:287, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

23

Sökanden preciserade emellertid vid förhandlingen att bolaget inte försökte åberopa att kontrollförfaranden inte hade genomförts på ett lagenligt sätt till stöd för sina yrkanden om ogiltigförklaring av det angripna beslutet. De anmärkningar och argument som avser genomförandet av den aktuella inspektionen var endast ämnade att tjäna som ”hjälp vid tolkningen” av det angripna beslutets underliggande syfte.

24

Det är följaktligen ur denna synvinkel som dessa anmärkningar och argument ska bedömas vid prövningen av grunderna för ogiltigförklaring av det angripna beslutet.

25

Den prövningen ska dessutom inledas genom en undersökning av den andra och den tredje grunden, eftersom den undersökningen kan påverka undersökningen av övriga grunder.

26

Sökanden har genom sin tredje grund först kritiserat kommissionen för att i det angripna beslutet inte ha hänvisat till något bevis som gav anledning att misstänka att konkurrensreglerna hade överträtts.

27

Sökanden är under alla omständigheter övertygad om att kommissionen, vid tidpunkten då det angripna beslutet antogs, inte kunde förfoga över trovärdiga bevis (ens indirekt) som gav anledning att misstänka att konkurrensreglerna hade överträtts. De bevis som samlats in i samband med förfarandet vid den tjeckiska konkurrensmyndigheten, däribland sakkunnigutlåtandet från Krabec av den 16 december 2013 och sakkunnigutlåtandet från Univerzita Pardubice (universitetet i Pardubice, Republiken Tjeckien) av den 25 augusti 2015, talar tvärtom till förmån för att sökanden inte har gjort sig skyldig till något konkurrensbegränsande beteende. Samma bevis visar dessutom att de priser som sökanden tillämpade i genomsnitt var högre än de priser som sökandens konkurrenter tillämpade och att de av sökandens intäkter som hänförde sig till förbindelsen mellan Prag och Ostrava hela tiden var högre än de rörliga kostnaderna. Den omständigheten att tillräckligt starka indicier saknas vinner dessutom stöd av hur situationen för förbindelsen mellan Prag och Ostrava har utvecklats, en utveckling som kännetecknas av en hög konkurrensnivå. Det är, enligt sökanden, följaktligen mycket sannolikt att det angripna beslutet endast grundades på ett klagomål som ingetts av ett av de konkurrerande transportbolagen, och inte på en lämplig kontroll av att sakförhållandena var riktiga.

28

Sökanden har i detta avseende begärt att tribunalen ska göra en materiell prövning av de indicier som kommissionen förfogade över vid tidpunkten då det angripna beslutet antogs och bedöma i vilken omfattning kommissionen undersökte den tjeckiska konkurrensmyndighetens ärendeakt.

29

Sökanden har genom sin andra grund påstått att det angripna beslutet innehåller en bristfällig motivering och en alldeles för vid avgränsning av inspektionens föremål och syfte, vilken därmed i praktiken avser sökandens alla beteenden inom sektorn för persontransporter på järnväg i Republiken Tjeckien.

30

Avgränsningen av inspektionens föremål var nämligen alldeles för vid ur geografisk, tidsmässig och materiell synvinkel. Ur geografisk synvinkel avser skäl 3 i det angripna beslutet en eventuell överträdelse som bland annat, men inte enbart, begåtts på förbindelsen mellan Prag och Ostrava. Vad beträffar den tidsmässiga avgränsningen hänvisar den använda formuleringen visserligen till det undersökta beteendets inledning år 2011, men den utesluter inte att kommissionen även undersöker tidigare perioder eller varje efterföljande period. I materiellt hänseende anges i artikel 1 i det angripna beslutet att den misstänkta överträdelsen ”omfattar bland annat” tillämpning av priser som är lägre än självkostnadspriset, genom vilket således även varje annat slag av överträdelse av artikel 102 FEUF avses. Dessutom fastställde kommissionen inte den relevanta marknaden.

31

Det angripna beslutet innehåller inte heller någon konkret beskrivning av de faktiska omständigheter och de antaganden som kommissionen avsåg att kontrollera eller någon hänvisning till indicier som kommissionens misstanke grundades på (såvitt avser sistnämnda anmärkning, se punkt 26 ovan).

32

Det angripna beslutet innebar således att kommissionen kunde bedriva ”informationsfiske” och inte bara intressera sig för de handlingar som avsåg ankomsten av konkurrerande transportbolag på förbindelsen mellan Prag och Ostrava, utan även för andra handlingar. Det var nämligen dessa handlingar, som beslagtagits vid den aktuella inspektionen (Falcon), men som inte har något samband med förbindelsen mellan Prag och Ostrava, som kommissionen grundade sig på för att besluta om att genomföra en andra inspektion (Twins), som avses i mål T‑621/16, České dráhy/kommissionen.

33

Kommissionen har yrkat att talan ska ogillas såvitt avser båda grunderna.

34

Det ska inledningsvis erinras om att kravet på ett skydd mot godtyckliga eller oproportionerliga ingripanden, genom myndighetsutövning, i en fysisk eller juridisk persons privata verksamhetssfär utgör en allmän unionsrättslig princip (se dom av den 25 november 2014, Orange/kommissionen, T‑402/13, EU:T:2014:991, punkt 83 och där angiven rättspraxis).

35

För att iaktta denna allmänna princip ska ett inspektionsbeslut syfta till att samla in de handlingar som är nödvändiga för att fastställa huruvida vissa faktiska och rättsliga situationer, som kommissionen redan har upplysningar om, verkligen föreligger och i sådant fall i vilken omfattning, när dessa upplysningar utgör tillräckligt starka indicier som ger anledning att misstänka att konkurrensreglerna har överträtts (se dom av den 25 november 2014, Orange/kommissionen, T‑402/13, EU:T:2014:991, punkt 84 och där angiven rättspraxis).

36

Med andra ord är innehav av tillräckligt starka indicier som ger anledning att misstänka att konkurrensreglerna har överträtts en nödvändig förutsättning för att kommissionen ska kunna besluta om att genomföra en inspektion enligt artikel 20.4 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101] och [102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1).

37

Med iakttagande av nämnda allmänna princip får villkoren i ett beslut om att genomföra en inspektion inte heller gå längre än omfattningen av den överträdelse som sådana indicier kan ge anledning att misstänka.

38

Visserligen är kommissionen i princip varken skyldig att underrätta den som ett sådant beslut är riktat till om alla de uppgifter som den har tillgång till angående de förmodade överträdelserna, att exakt avgränsa den relevanta marknaden, att göra en exakt rättslig kvalificering av dessa överträdelser eller att ange den tidsperiod under vilken dessa överträdelser ska ha begåtts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 september 2013, Deutsche Bahn m.fl./kommissionen, T‑289/11, T‑290/11 och T‑521/11, EU:T:2013:404, punkt 170 och där angiven rättspraxis).

39

Kommissionen ska däremot så precist som möjligt ange de antaganden som den avser att kontrollera, det vill säga vad som efterforskas och vad inspektionen ska omfatta. Kommissionen är i detta syfte likaledes skyldig att se till att ett beslut om att genomföra en inspektion innehåller en beskrivning av det som är utmärkande för den misstänkta överträdelsen, genom att ange vilken den relevanta marknaden antas vara och vilken typ av konkurrensbegränsningar som misstänks föreligga. Beslutet ska vidare innehålla en redogörelse för hur det företag som inspektionen avser antas vara inblandat i överträdelsen samt vilka befogenheter unionens utredare har (se dom av den 6 september 2013, Deutsche Bahn m.fl./kommissionen, T‑289/11, T‑290/11 och T‑521/11, EU:T:2013:404, punkterna 170 och 171 och där angiven rättspraxis).

40

Vidare kan en motivering som är mycket kortfattad, vag och allmänt hållen samt i vissa avseenden tvetydig inte anses uppfylla de krav på motivering som föreskrivs i artikel 18.3 i förordning nr 1/2003 för att berättiga en begäran om upplysningar som framställs mer än två år efter de första inspektionerna, när kommissionen redan har riktat flera framställningar med begäran om upplysningar till företag som misstänkts för att ha deltagit i en överträdelse, och flera månader efter antagandet av beslutet att inleda förfarandet, och när det aktuella beslutet följaktligen har antagits vid en tidpunkt då kommissionen redan förfogade över uppgifter som gjorde det möjligt att med ännu större precision ange de misstankar om överträdelser som avsåg de berörda företagen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 mars 2016, HeidelbergCement/kommissionen, C‑247/14 P, EU:C:2016:149, punkt 39).

41

Eftersom det är motiveringen av ett beslut om att genomföra en inspektion som avgränsar området för de befogenheter som kommissionens tjänstemän ges (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juni 2015, Deutsche Bahn m.fl./kommissionen, C‑583/13 P, EU:C:2015:404, punkt 60), utgör den allmänna princip som nämns i punkt 34 ovan under alla omständigheter hinder för formuleringar, i ett inspektionsbeslut, som utvidgar detta område utöver vad som följer av de tillräckligt starka indicier som kommissionen förfogar över vid tidpunkten då ett sådant beslut antas.

42

Det var med tillämpning av denna allmänna princip som tribunalen ogiltigförklarade det beslut som var aktuellt i det mål där domstolen meddelade dom den 14 november 2012, Nexans France och Nexans/kommissionen (T‑135/09, EU:T:2012:596), i den del beslutet avsåg andra elkablar än högspänningskablar för förläggning i vatten och i mark samt tillhörande materiel till dessa andra kablar. Domstolen konstaterade nämligen att även om kommissionen, vid tidpunkten då nämnda beslut antogs, hade tillräckligt starka indicier för att besluta om en inspektion avseende högspänningskablar för förläggning i vatten och i mark samt tillhörande materiel till dessa kablar, saknade den tillräckligt starka indicier för att besluta om en inspektion avseende samtliga elkablar och tillhörande materiel till dessa kablar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 november 2012, Nexans France och Nexans/kommissionen, T‑135/09, EU:T:2012:596, punkterna 91–94).

43

I förevarande fall ska det följaktligen fastställas dels huruvida kommissionen hade tillräckligt starka indicier som gav anledning att misstänka att sökanden hade överträtt konkurrensreglerna, dels huruvida det område för inspektionen som avgränsats genom det angripna beslutet endast omfattade den överträdelse som dessa indicier gav anledning att misstänka.

44

I detta hänseende har sökanden framför allt kritiserat kommissionen för att i det angripna beslutet inte ha hänvisat till något konkret bevis som gav anledning att misstänka sökanden för det konkurrensbegränsade beteende som gjorts gällande mot denne.

45

För att visa att inspektionen är motiverad är kommissionen visserligen skyldig att i beslutet om att genomföra en inspektion lämna utförliga uppgifter som visar att den förfogar över allvarliga konkreta uppgifter och indicier som ger den anledning att misstänka att det företag som inspektionen avser har gjort sig skyldigt till den aktuella överträdelsen (se dom av den 6 september 2013, Deutsche Bahn m.fl./kommissionen, T‑289/11, T‑290/11 och T‑521/11, EU:T:2013:404, punkt 172 och där angiven rättspraxis). Det kan emellertid inte krävas av kommissionen att den under det preliminära utredningsskedet utöver de antaganden om överträdelser som den avser att kontrollera ska ange indicierna, det vill säga de uppgifter som föranleder den att tro att artikel 102 FEUF har överträtts. En sådan skyldighet skulle nämligen äventyra den jämvikt som genom rättspraxis upprättats mellan säkerställandet av en effektiv utredning och det berörda företagets rätt till försvar (dom av den 25 november 2014, Orange/kommissionen, T‑402/13, EU:T:2014:991, punkt 81).

46

Å ena sidan inleds nämligen det preliminära utredningsskedet den dag då kommissionen, vid utövandet av sin behörighet enligt artiklarna 18 och 20 i förordning nr 1/2003, vidtar åtgärder som innebär anklagelser om att en överträdelse har begåtts och som får väsentliga följder för de misstänkta företagens situation. Å andra sidan är det inte förrän i början av det kontradiktoriska administrativa skedet som det berörda företaget genom meddelandet om invändningar underrättas om samtliga väsentliga omständigheter som kommissionen grundar sig på i detta skede av förfarandet och där detta företag har rätt att få tillgång till handlingarna i ärendet för att säkerställa att det effektivt kan utöva sin rätt till försvar. Följaktligen är det endast efter det att meddelandet om invändningar har avsänts som det berörda företaget kan göra gällande sin rätt till försvar fullt ut. Om dessa rättigheter även utsträcktes till att omfatta det skede som föregår meddelandet om invändningar, skulle effektiviteten i kommissionens utredning kunna äventyras, eftersom det berörda företaget redan under det preliminära utredningsskedet skulle kunna konstatera vilken information som var känd av kommissionen och därmed vilken information som fortfarande skulle kunna döljas för denna (dom av den 25 november 2014, Orange/kommissionen, T‑402/13, EU:T:2014:991, punkt 78 och där angiven rättspraxis).

47

Kommissionen kan följaktligen inte kritiseras för att i det angripna beslutet endast ha konstaterat att den förfogade över information som tyder på ”att [sökanden] [hade kunnat] tillämpa priser som är lägre än självkostnaderna (predatory pricing) på vissa järnvägsförbindelser, däribland (men inte enbart) på förbindelsen mellan Prag och Ostrava” och att ”den påtalade överträdelsen i vart fall sk[ulle] ha begåtts sedan år 2011, då en privat konkurrent [hade] börja[t tillhandahålla tjänster på förbindelsen mellan Prag och Ostrava, eller ännu tidigare, och att beteendet [skulle ha] fortsatt”.

48

När unionsdomstolen ska göra en prövning av ett inspektionsbeslut för att kontrollera att beslutet inte är godtyckligt, såsom i förevarande fall, ska den emellertid förvissa sig om att det finns tillräckligt starka indicier som ger anledning att misstänka att det berörda företaget har överträtt konkurrensreglerna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 november 2012, Nexans France och Nexans/kommissionen, T‑135/09, EU:T:2012:596, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

49

Det framgår av rättspraxis att unionsdomstolen ska undersöka kommissionens indicier och kontrollera huruvida de är tillräckligt starka, i vart fall när det företag till vilket ett beslut som fattats enligt artikel 20.4 i förordning nr 1/2003 riktar sig lägger fram vissa uppgifter som ifrågasätter huruvida kommissionen hade tillräckligt starka indicier för att anta ett sådant beslut (dom av den 14 november 2012, Nexans France och Nexans/kommissionen, T‑135/09, EU:T:2012:596, punkt 72).

50

Undersökningen av huruvida kommissionen innan den antog ett inspektionsbeslut hade tillräckligt starka indicier som gav anledning att misstänka att konkurrensreglerna hade överträtts är emellertid inte det enda sättet för att tribunalen ska kunna förvissa sig om att nämnda beslut inte var godtyckligt (dom av den 25 november 2014, Orange/kommissionen, T‑402/13, EU:T:2014:991, punkt 87).

51

Även prövningen av motiveringen av ett beslut gör det nämligen möjligt för domstolen att säkerställa att principen om skydd mot godtyckliga eller oproportionerliga ingripanden iakttas, eftersom denna motivering kan visa att det ingripande som ska genomföras inom de berörda företagen är motiverat (se dom av den 25 november 2014, Orange/kommissionen, T‑402/13, EU:T:2014:991, punkt 89 och där angiven rättspraxis). Om tribunalen bedömer att de antaganden kommissionen avser att kontrollera och de uppgifter som inspektionen ska omfatta har angetts tillräckligt precist kan tribunalen fastställa att ett inspektionsbeslut inte var godtyckligt utan att det krävs att den gör en materiell prövning av innehållet i de indicier som kommissionen hade vid tidpunkten då beslutet antogs (dom av den 25 november 2014, Orange/kommissionen, T‑402/13, EU:T:2014:991, punkt 91).

52

I förevarande fall angav kommissionen i det angripna beslutet

53

I området för den aktuella inspektionen inbegreps således, enligt det angripna beslutet, inte enbart en eventuell överträdelse av artikel 102 FEUF, genom underprissättning sedan år 2011 på förbindelsen mellan Prag och Ostrava, utan även andra slag av överträdelser av artikel 102 FEUF, andra förbindelser i Republiken Tjeckien än den mellan Prag och Ostrava och perioden före år 2011.

54

Det kan inte på grundval av själva motiveringen av det angripna beslutet presumeras att kommissionen, vid tidpunkten då beslutet antogs, hade tillräckliga indicier som gav anledning att misstänka att artikel 102 FEUF hade överträtts på det sätt som beskrivs i punkt 53 ovan.

55

Det ska under dessa omständigheter, och med beaktande av andra relevanta omständigheter, först prövas huruvida kommissionen, vid tidpunkten då det överklagade beslutet antogs, hade tillräckliga indicier som gav anledning att misstänka en överträdelse av artikel 102 FEUF, genom underprissättning sedan år 2011 på förbindelsen mellan Prag och Ostrava.

56

Det ska därefter prövas huruvida kommissionen, vid samma tidpunkt, även hade tillräckliga indicier som avsåg andra slag av överträdelser av artikel 102 FEUF, andra förbindelser och perioden före år 2011.

57

Kommissionen har i sin svarsskrivelse identifierat tre grupper av upplysningar som ledde till att den antog det angripna beslutet, nämligen upplysningar från den som ingett klagomål, upplysningar som är tillgängliga för allmänheten och den tjeckiska konkurrensmyndighetens ärendeakt, däribland sakkunnigutlåtandet från universitetet i Pardubice.

58

Vad beträffar den tredje gruppen av upplysningar har kommissionen särskilt hänvisat till punkterna 128–130 och 155–157 i sakkunnigutlåtandet från universitetet i Pardubice. I dessa punkter i sakkunnigutlåtandet konstaterades bland annat att de upplysningar som hade lämnats (se punkt 3 i sakkunnigutlåtandet) inte medgav slutsatsen att beloppen avseende de aktuella kostnaderna återgav situationen korrekt. I sakkunnigutlåtandet uppmärksammades även att sökanden kunde ha förvanskat uppgifterna.

59

Såvitt avser de punkter i sakkunnigutlåtandet från universitetet i Pardubice som sökanden har hänvisat till har denne bland annat hävdat att förbehållen i sakkunnigutlåtandet endast är av mindre betydelse. Det rör sig om allmänna formuleringar som de sakkunniga vanligen använder sig av för att säkerställa att deras utlåtande inte kommer att kunna angripas och att de inte kommer att ådra sig något eventuellt ansvar.

60

Tribunalen konstaterar inledningsvis att det av handlingarna i förevarande mål framgår att den tjeckiska konkurrensmyndigheten utreder huruvida sökanden sedan år 2011 kan ha tillämpat underprissättning på förbindelsen mellan Prag och Ostrava. Det rör sig med andra ord om samma beteende som det som huvudsakligen avses i det angripna beslutet.

61

Av nämnda handlingar framgår även att den tjeckiska konkurrensmyndigheten under nämnda utredning samlade in bevis uppgående till tusentals sidor som huvudsakligen hade erhållits från sökanden och konkurrerande transportbolag (RegioJet och LEO Express).

62

Vad beträffar sakkunnigutlåtandet från universitetet i Pardubice, ska det för det första konstateras att det i punkterna 128–130 däri, vilka har åberopats av kommissionen och finns under rubriken ”Överföring av kostnader mellan olika uppdragsgivare inom allmän järnvägstransport”, anges följande:

63

I punkterna 155–157 i sakkunnigutlåtandet från universitetet i Pardubice, vilka också har åberopats av kommissionen och finns under rubriken ”Vissa motsägelser som konstaterats i [sökandens] synpunkter”, anges för det andra följande:

64

För det tredje anges i punkterna 158–161 i sakkunnigutlåtandet från universitetet i Pardubice, vilka finns under rubriken ”Motsägelser i [sökandens] synpunkter på andelen rörliga och fasta kostnader”, att ”konfidentiellt]” och att ”[konfidentiellt]”.

65

Det kan konstateras att föregående yttranden, till skillnad från sökandens påstående enligt vilket det endast rör sig om allmänna formuleringar som de sakkunniga använder sig av för att säkerställa att deras utlåtande inte kommer att kunna angripas och att de inte kommer att ådra sig något eventuellt ansvar, visar klart, om än indirekt, att kommissionen hade giltiga skäl för att misstänka att sökanden hade överträtt artikel 102 FEUF och att kommissionen följaktligen hade rätt att besluta om att genomföra den aktuella inspektionen.

66

Tribunalen erinrar om att det, i syfte att motivera en inspektion, inte är nödvändigt att det på grundval av den information som kommissionen förfogar över har kunnat ställas utom rimligt tvivel att den överträdelse som konstaterats i det angripna beslutet har ägt rum. Denna bevisnivå krävs nämligen för de beslut av kommissionen i vilka den konstaterar att en överträdelse har ägt rum och ålägger böter. För att anta ett kontrollbeslut enligt artikel 20.4 i förordning nr 1/2003 är det däremot tillräckligt att kommissionen förfogar över allvarliga konkreta uppgifter och indicier som ger den anledning att misstänka att en överträdelse har ägt rum (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 mars 2014, Cementos Portland Valderrivas/kommissionen, T‑296/11, EU:T:2014:121, punkt 43, och dom av den 29 februari 2016, EGL m.fl./kommissionen, T‑251/12, ej publicerad, EU:T:2016:114, punkt 149).

67

Det framgår av de omständigheter som har angetts ovan att kommissionen hade sådana indicier.

68

Även om sökanden har grund för sitt påstående att de bevis som samlats in av den tjeckiska konkurrensmyndigheten visar att de av sökandens intäkter som hänförde sig till förbindelsen mellan Prag och Ostrava hela tiden var högre än de rörliga kostnaderna, är det tillräckligt att erinra om att även priser som är lägre än de genomsnittliga totala kostnaderna, som omfattar fasta och rörliga kostnader, men högre än de genomsnittliga rörliga kostnaderna strider mot artikel 102 FEUF, om de fastställs som ett led i en plan som syftar till att eliminera en konkurrent.(se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 juli 1991, AKZO/kommissionen, C‑62/86, EU:C:1991:286, punkt 72).

69

Vad slutligen avser sökandens argument enligt vilket den omständigheten att tillräckligt starka indicier saknas vinner stöd av hur situationen för förbindelsen mellan Prag och Ostrava har utvecklats, en utveckling som kännetecknas av en hög konkurrensnivå, har kommissionen korrekt påpekat att den omständigheten att ett företag med en dominerande ställning inte har nått den framgång med sin strategi som det hade förväntat sig inte innebär att underprissättningen inte har lett till någon snedvridning av konkurrensen.

70

Mot bakgrund av vad som anförts ovan ska den anmärkning som avser att det saknades tillräckligt starka indicier som gav anledning att misstänka att sökanden hade överträtt artikel 102 FEUF, genom underprissättning sedan år 2011 på förbindelsen mellan Prag och Ostrava, underkännas.

71

Eftersom den tjeckiska konkurrensmyndighetens utveckling endast avser den påstådda underprissättningen sedan år 2011 på förbindelsen mellan Prag och Ostrava, kan denna slutsats emellertid inte endast på denna grund överföras på andra slag av överträdelser av artikel 102 FEUF, andra förbindelser än den mellan Prag och Ostrava eller perioden före år 2011.

72

Det finns följaktligen anledning att nu pröva de indicier som kommissionen hade i detta avseende, med beaktande av dess svar i samband med de åtgärder som vidtagits för processledning.

73

För det första har kommissionen, i sitt svar i samband med ovannämnda åtgärder för processledning, medgett att den inte hade indicier som gav anledning att misstänka att det hade begåtts andra slag av överträdelser av artikel 102 FEUF.

74

För det andra har kommissionen understrukit att den, enligt fast rättspraxis, vid tillämpningen av artikel 102 FEUF är skyldig att pröva den affärsstrategi som det bolag som är föremål för utredningen tillämpar, vilken kan visa att det finns en avsikt eller en plan för att hindra konkurrensen.

75

Sökanden har i sitt yttrande över kommissionens svar i samband med åtgärderna för processledning bestritt sistnämnda argument. Den omständigheten att kommissionen är skyldig att pröva sökandens affärsstrategi kan i vart fall inte motivera att den aktuella inspektionens föremål utvidgades till att omfatta de slag av överträdelser av konkurrensreglerna beträffande vilka kommissionen inte hade tillräckligt starka indicier.

76

Det framgår av rättspraxis att för att bedöma huruvida det är tillåtet för ett dominerande företag att tillämpa en viss prispolitik, ska i princip priskriterier som grundar sig på företagets egna kostnader samt företagets strategi tas i beaktande (se dom av den 17 februari 2011, TeliaSonera Sverige, C‑52/09, EU:C:2011:83, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

77

Det framgår dessutom av rättspraxis att även priser som är lägre än de genomsnittliga totala kostnaderna, som omfattar fasta och rörliga kostnader, men högre än de genomsnittliga rörliga kostnaderna strider mot artikel 102 FEUF, om de fastställs som ett led i en plan som syftar till att eliminera en konkurrent (dom av den 3 juli 1991, AKZO/kommissionen, C‑62/86, EU:C:1991:286, punkt 72).

78

Om kommissionen har tillräckligt starka indicier som ger anledning att misstänka att artikel 102 FEUF har överträtts genom underprissättning, kan dess utredning följaktligen omfatta det berörda företagets strategi. Kommissionen följde dessutom detta resonemang i slutet av artikel 1 första stycket i det angripna beslutet när den angav att förutom tillämpningen av priser som var lägre än självkostnadspriset, vilka kunde begränsa tredje mans tillträde till marknaden eller dess utveckling på marknaden för tjänster avseende persontransporter på järnväg, skulle inspektionen även omfatta ”alla strategier som har samma resultat”. Sökanden har för övrigt aldrig ifrågasatt den omständigheten.

79

Sökanden har däremot fog för sitt påstående att detta resonemang inte kan utgöra ett giltigt skäl för att utvidga den aktuella inspektionens föremål till andra slag av överträdelser.

80

Med beaktande av bland annat den allmänna princip som nämns i punkt 34 ovan kan samma resonemang nämligen inte motivera lydelsen av artikel 1 i det angripna beslutet enligt vilken överträdelsen ”omfattar bland annat” tillämpning av priser som är lägre än självkostnadspriset, vilket inom området för den aktuella inspektionen kan inbegripa alla andra slag av överträdelser av artikel 102 FEUF, trots att kommissionen inte hade något sådant indicium.

81

Kommissionen har, i sitt svar med anledning av tribunalens åtgärder för processledning, företett två klagomål daterade den 17 oktober 2014 och den 1 mars 2016, vilka ingetts till den av LEO Express.

82

De båda klagomålen innehåller indicier om förbindelsen mellan Prag och Košice, en stad i den ostliga delen av Republiken Tjeckien. Klagomålet av den 1 mars 2016 innehåller dessutom indicier om de båda andra nationella förbindelserna mellan Ostrava och Kolín respektive mellan Olomouc och Kolín.

83

Kommissionen har vidare understrukit att handlingar som inte avsåg förbindelsen mellan Prag och Ostrava också kunde ge användbara uppgifter vid utredningen av huruvida konkurrensbegränsande förfaranden förekom beträffande sistnämnda förbindelse. Dessa handlingar tar nämligen upp frågan om kostnader på andra järnvägsförbindelser och utgör därmed en måttstock på hur kostnaderna vanligen fördelas mellan olika förbindelser.

84

Sökanden har i sitt yttrande över kommissionens svar i samband med åtgärderna för processledning ifrågasatt dessa uppgifter. Enligt sökanden innehåller de handlingar som kommissionen har gett in inte något indicium som ger anledning att misstänka att sökanden har gjort sig skyldig till ett konkurrensbegränsande beteende på förbindelsen mellan Prag och Košice. Vad beträffar förbindelserna mellan Ostrava och Kolín respektive mellan Olomouc och Kolín, har sökanden gjort gällande att dessa förbindelser i själva verket är en del av förbindelsen mellan Prag och Ostrava.

85

Tribunalen konstaterar först att även om de båda klagomålen innehåller uppgifter om förbindelsen mellan Prag och Košice utgör dessa uppgifter inte tillräckligt starka indicier som ger anledning att misstänka att underprissättning även har tillämpats på denna förbindelse. Däri anges endast att sökanden har missbrukat sin dominerande ställning genom att besluta att åter sätta in sina SC Pendolinotåg på denna förbindelse, som en reaktion på LEO Express motsvarande avsikter, trots att sökanden hade upphört med att låta sina tåg trafikera samma förbindelse på grund av deras begränsade användning.

86

Tribunalen erinrar om att kommissionen har medgett att den endast hade indicier som gav anledning att misstänka att en överträdelse begåtts genom underprissättning.

87

Även om de aktuella uppgifterna indirekt kan antyda att underprissättning även förekom på förbindelsen mellan Prag och Košice är den omständigheten att denna förbindelse inbegreps i området för Falconinspektionen i vart fall oförenlig med artikel 1 i det angripna beslutet, i vilken inspektionens föremål begränsades till Republiken Tjeckien.

88

Vad sedan avser förbindelserna mellan Ostrava och Kolín respektive mellan Olomouc och Kolín, är det tillräckligt att konstatera, i likhet med vad sökanden gjort, att dessa förbindelser i själva verket är en del av förbindelsen mellan Prag och Ostrava. Förbindelsen mellan Prag och Ostrava går nämligen via de på denna förbindelse belägna städerna Kolín och Olomouc. Av detta följer att förbindelserna mellan Ostrava och Kolín respektive mellan Olomouc och Kolín redan omfattas av villkoren i det angripna beslutet som uttryckligen avser förbindelsen mellan Prag och Ostrava.

89

Tribunalen drar följaktligen slutsatsen att kommissionen inte hade tillräckligt starka indicier som gav anledning att misstänka att sökanden tillämpade underprissättning på andra förbindelser än den mellan Prag och Ostrava.

90

Kommissionen har dessutom själv bekräftat denna bedömning, i vart fall underförstått, när den underströk att uppgifterna om andra förbindelser var betydelsefulla vid prövningen av fallet med förbindelsen mellan Prag och Ostrava.

91

Även om det antogs att sistnämnda resonemang var välgrundat, medför detsamma i vart fall inte att kommissionen, i det angripna beslutet, med fog kan hävda att den hade information som antydde att sökanden tillämpade underprissättning ”på vissa järnvägsförbindelser, däribland (men inte enbart) på förbindelsen mellan Prag och Ostrava”, medan den hade tillräckligt starka indicier endast med avseende på sistnämnda förbindelse.

92

Det framgår av handlingarna i målet att sökandens främsta konkurrent, RegioJet, hade börjat trafikera förbindelsen mellan Prag och Ostrava först i september 2011 och att det var först från denna tidpunkt som den tjeckiska konkurrensmyndigheten utredde det missbruk som sökanden påstods ha gjort sig skyldig till på nämnda förbindelse.

93

Kommissionen har emellertid, i sitt svar med anledning av tribunalens åtgärder, gett in en handling som är daterad den 4 oktober 2010.

94

Enligt sökanden är denna handling, nämligen ett klagomål från RegioJet, inte alls relevant. Det rör sig endast om spekulationer från RegioJets sida.

95

Tribunalen konstaterar emellertid att även om den handling som kommissionen har gett in endast är ett klagomål från en av sökandens konkurrenter, är handlingen formulerad på ett sammanhängande sätt och den avser, för perioden före år 2011, samma beteende som det beträffande vilket kommissionen hade tillräckligt starka indicier för perioden från och med år 2011.

96

Det är dessutom så, att även om det är riktigt att sökandens främsta konkurrent, RegioJet, hade börjat trafikera förbindelsen mellan Prag och Ostrava först år 2011 och den andra konkurrenten, LEO Express, först år 2012, utesluter det inte i sig att sökanden kan ha gjort sig skyldig till missbruk före denna tidpunkt. Det kan nämligen rimligen antas att ett företag som har en dominerande ställning inte skulle invänta att den relevanta marknaden blir konkurrensutsatt, för att hantera en situation med nya konkurrenter, utan att den agerade redan innan, för att hindra att marknaden blir konkurrensutsatt eller för att göra detta svårare.

97

Mot denna bakgrund gjorde kommissionen en riktig bedömning när den, i det angripna beslutet, fastställde att det var sannolikt att perioden för den misstänkta överträdelsen hade pågått ”i vart fall sedan år 2011”.

98

Mot bakgrund av vad som anförts ovan drar tribunalen slutsatsen att kommissionen, vid tidpunkten då det angripna beslutet antogs, inte hade tillräckligt starka indicier som gav anledning att misstänka att sökanden hade begått överträdelser av artikel 102 FEUF av andra slag än den påstådda underprissättningen eller som avsåg andra förbindelser än den mellan Prag och Ostrava. Kommissionen gjorde däremot en riktig bedömning när den fastställde att det var sannolikt att perioden för den aktuella överträdelsen ”i vart fall” hade inletts år 2011.

99

Under dessa omständigheter ska talan bifallas såvitt avser den andra och den tredje grunden och det angripna beslutet ogiltigförklaras, i den del det avser den påstådda överträdelsen av artikel 102 FEUF på andra förbindelser än den mellan Prag och Ostrava och överträdelser av andra slag än den påstådda underprissättningen.

100

Det är mot bakgrund av denna slutsats som de övriga grunderna för talan nu ska bedömas.

101

Sökanden har hävdat att det angripna beslutet utgör ett godtyckligt och oproportionerligt ingripande.

102

I detta hänseende har sökanden först påpekat att kommissionen hade tillgång till bevis uppgående till tusentals sidor som kom från förfarandet vid den tjeckiska konkurrensmyndigheten. Kommissionen hade dessutom själv redan genomfört en oanmäld inspektion vid sökandens säte. Sökanden medverkade även maximalt under hela det administrativa förfarandet vid kommissionen. De faktiska förhållanden som var avgörande för kommissionens utredning hade följaktligen i detalj angetts i nämnda myndighets ärendeakt och kommissionen kunde inte förvänta sig att erhålla ytterligare relevant bevisning vid den aktuella inspektionen.

103

Sökanden anser slutligen att samma resultat hade kunnat nås på ett mindre ingripande sätt, exempelvis genom en begäran om upplysningar.

104

Sökanden har vidare understrukit att det aktuella beteendet redan är föremål för två domstolsförfaranden som inletts av de båda konkurrenterna RegioJet och LEO Express.

105

Slutligen strider det angripna beslutet mot proportionalitetsprincipen genom att inspektionens föremål har getts en för vid formulering.

106

Kommissionen anser att talan inte kan vinna bifall såvitt avser denna grund.

107

Tribunalen konstaterar inledningsvis att sökanden inte kan vinna framgång med grundens första del enligt vilken det angripna beslutet är godtyckligt.

108

Det framgår nämligen av rättspraxis att ett inspektionsbeslut endast är godtyckligt om det har antagits utan att det fanns någon faktisk omständighet som kunde motivera en inspektion. Så är inte fallet om beslutet syftar till att samla in de handlingar som är nödvändiga för att fastställa huruvida en viss faktisk och rättslig situation verkligen föreligger och i sådant fall i vilken omfattning, när kommissionen med avseende på denna situation redan har tillräckligt starka indicier som ger anledning att misstänka att det berörda företaget har överträtt konkurrensreglerna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 november 2012, Nexans France och Nexans/kommissionen, T‑135/09, EU:T:2012:596, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

109

Av prövningen av den andra och den tredje grunden följer dels att kommissionen hade tillräckligt starka indicier som gav anledning att misstänka att artikel 102 FEUF hade överträtts genom underprissättning på förbindelsen mellan Prag och Ostrava i vart fall sedan år 2011, dels att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras, i den del det avser andra slag av överträdelser av artikel 102 FEUF och andra förbindelser, eftersom det saknades tillräckligt starka indicier i dessa avseenden.

110

Det angripna beslutet är under dessa omständigheter inte godtyckligt.

111

Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första grundens första del.

112

Vad beträffar den första grundens andra del enligt vilken det angripna beslutet är oproportionerligt, erinrar tribunalen om att enligt proportionalitetsprincipen ska unionens åtgärder till innehåll och form inte gå utöver vad som är nödvändigt för att nå målen i fördragen (artikel 5.4 FEU).

113

Denna princip innebär således att unionsinstitutionerna i sitt handlande inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå det mål som eftersträvas. När det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska den åtgärd väljas som är minst ingripande och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (se dom av den 6 september 2013, Deutsche Bahn m.fl./kommissionen, T‑289/11, T‑290/11 och T‑521/11, EU:T:2013:404, punkt 192 och där angiven rättspraxis).

114

Kommissionens val mellan en inspektion som genomförs med stöd av endast ett tillstånd, eller en begäran om upplysningar, å ena sidan, och en inspektion som åläggs genom ett beslut, å andra sidan, beror emellertid inte på sådana omständigheter som att situationen är särskilt allvarlig, att saken är ytterst brådskande eller att absolut diskretion krävs, utan på behovet av en lämplig utredning, med hänsyn till särdragen i det enskilda fallet. Ett inspektionsbeslut strider därför inte mot proportionalitetsprincipen när det endast har till syfte att göra det möjligt för kommissionen att samla in de uppgifter som är nödvändiga för att kunna bedöma om fördraget har överträtts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 september 2013, Deutsche Bahn m.fl./kommissionen, T‑289/11, T‑290/11 och T‑521/11, EU:T:2013:404, punkt 193 och där angiven rättspraxis).

115

Det ankommer i princip på kommissionen att bedöma om en upplysning är nödvändig för att påvisa en överträdelse av konkurrensreglerna. Även om kommissionen redan förfogar över indicier, eller till och med bevis, för att det föreligger en överträdelse, är den i sin fulla rätt att anse att det är nödvändigt att besluta om kompletterande undersökningar för att den bättre ska kunna skapa sig en bild av överträdelsen eller dess varaktighet (se dom av den 6 september 2013, Deutsche Bahn m.fl./kommissionen, T‑289/11, T‑290/11 och T‑521/11, EU:T:2013:404, punkt 194 och där angiven rättspraxis).

116

Sökanden kan följaktligen inte vinna framgång med sitt argument enligt vilket kommissionen, med iakttagande av proportionalitetsprincipen, borde ha använt sig av mindre ingripande medel, såsom en begäran om upplysningar enligt artikel 18 i förordning nr 1/2003. Detta gäller i än högre grad eftersom bedömningen av sökandens beteende, under omständigheterna i förevarande mål, uppenbarligen är beroende av information som säkerligen inte skulle ha lämnats till kommissionen frivilligt och som följaktligen inte hade kunnat erhållas på annat sätt än genom en inspektion (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 mars 2007, France Télécom/kommissionen, T‑340/04, EU:T:2007:81, punkterna 150 och 153, och dom av den 12 juli 2007, CB/kommission, T‑266/03, ej publicerad, EU:T:2007:223, punkt 65).

117

Eftersom det angripna beslutet delvis grundas på uppgifter i ärendeakten hos den tjeckiska konkurrensmyndigheten, som utreder sökanden för samma beteende och som vid flera tillfällen har begärt upplysningar av denne, är det dessutom troligt att nämnda ärendeakt redan innehöll all information som kunde erhållas på detta sätt.

118

Sökanden kan, mot bakgrund av den rättspraxis som anges i punkt 115 ovan, inte heller vinna framgång med sitt argument enligt vilket kommissionen borde ha nöjt sig med de uppgifter som fanns i den tjeckiska konkurrensmyndighetens ärendeakt.

119

Vad beträffar argumentet enligt vilket samma beteende som sökanden utreds för redan är föremål för en administrativ utredning och två domstolsförfaranden på nationell nivå, är det tillräckligt att erinra om att det enligt rättspraxis inte följer av bestämmelserna i förordning nr 1/2003 att kommissionen, så snart en nationell konkurrensmyndighet har börjat utreda vissa sakförhållanden, omedelbart är förhindrad att ta upp ärendet till prövning eller att visa ett preliminärt intresse för ärendet. Dessa två myndigheter kan tvärtom arbeta parallellt, åtminstone i inledande skeden, såsom vid utredningar, och kommissionen behåller rätten att inleda ett förfarande i syfte att anta ett beslut, även om en nationell myndighet redan handlägger ärendet. Kommissionen ska även kunna genomföra en inspektion. Detta gäller i än högre grad, eftersom ett beslut om att genomföra en sådan endast utgör en förberedande rättsakt till handläggningen av ett ärende i sak, och medför inte att förfarandet formellt inleds i den mening som avses i artikel 11.6 i förordning nr 1/2003 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 mars 2007, France Télécom/kommissionen, T‑340/04, EU:T:2007:81, punkt 129 och där angiven rättspraxis). Denna princip har erkänts i ett fall där den nationella konkurrensmyndigheten tillämpat artiklarna 101 och 102 FEUF. Den ska i än högre grad tillämpas i ett fall där den nationella konkurrensmyndighetens utredning endast grundas på nationell rätt. Detta är just fallet i förevarande mål.

120

Det framgår dessutom av fast rättspraxis att kommissionen vid utförandet av de uppgifter som den har anförtrotts enligt fördraget inte kan vara bunden av ett avgörande som en nationell domstol har meddelat med tillämpning av artiklarna 101.1 FEUF och 102 FEUF. Kommissionen har således rätt att när som helst anta individuella beslut med tillämpning av artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF, även när en nationell domstol redan har meddelat ett avgörande om ett avtal eller ett förfarande och det beslut kommissionen har för avsikt att anta strider mot nämnda domstolsavgörande (se dom av den 6 september 2013, Deutsche Bahn m.fl./kommissionen, T‑289/11, T‑290/11 och T‑521/11, EU:T:2013:404, punkt 200 och där angiven rättspraxis).

121

Följaktligen kan inte heller de förfaranden som pågår vid de tjeckiska domstolarna hindra kommissionen från att genomföra en oanmäld inspektion, såsom den som det beslutats om i det angripna beslutet.

122

Tribunalen konstaterar dessutom att det angripna beslutet inte strider mot det avgörande som Městský soud v Praze (Stadsdomstolen i Prag) meddelade den 10 december 2015, som det hänvisas till i punkt 8 ovan. Genom sitt avgörande ogillade Městský soud v Praze (Stadsdomstolen i Prag) nämligen den skadeståndstalan som LEO Express hade väckt mot sökanden, med motiveringen att LEO Express inte hade visat att det fanns ett orsakssamband mellan den skada som lidits och det konkurrensbegränsande beteende som det påstods att sökanden hade gjort sig skyldig till. Det var efter detta konstaterande inte längre nödvändigt att avgöra huruvida sökandens beteende var konkurrensbegränsande, en fråga som Městský soud v Praze (Stadsdomstolen i Prag) följaktligen inte prövade.

123

Vad beträffar sökandens argument avseende domen av den 25 november 2014, Orange/kommissionen (T‑402/13, EU:T:2014:991), i vilken tribunalen fann att en undersökning av den nationella konkurrensmyndighetens ärendeakt inte utgjorde något alternativ till att genomföra en inspektion, eftersom myndigheten inte hade genomfört någon inspektion i det berörda företagets lokaler och myndighetens beslut således endast grundade sig på upplysningar som företaget självmant hade lämnat, ska det påpekas att tribunalen gjorde denna bedömning för att avhjälpa det faktum att kommissionen i det fallet hade valt en inspektionsåtgärd utan att dessförinnan undersöka de upplysningar som den nationella konkurrensmyndigheten hade kunnat erhålla vad gäller liknande beteenden. (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 november 2014, Orange/kommissionen, T‑402/13, EU:T:2014:991, punkterna 55 och 56). Tribunalen konstaterar att kommissionen i förevarande fall tog del av den tjeckiska konkurrensmyndighetens ärendeakt och att det var först därefter som den antog det angripna beslutet.

124

Vad slutligen avser anmärkningen enligt vilken den aktuella inspektionens föremål hade getts en för vid formulering i det angripna beslutet, ska det konstateras att denna anmärkning redan har prövats i samband med den andra och den tredje grunden och att det, efter den prövningen, har bedömts att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras, i den del det avser varje annan förbindelse än den mellan Prag och Ostrava och i den del det avser varje annat beteende än den påstådda underprissättningen.

125

Vad däremot avser den lydelse av det angripna beslutet av vilken framgår den period under vilken överträdelsen ska ha begåtts – ”i vart fall sedan år 2011” – har tribunalen konstaterat, likaledes i samband med prövningen av den andra och den tredje grunden, att kommissionen inte endast hade indicier om perioden från och med år 2011, utan även om perioden före år 2011.

126

Det framgår dessutom av rättspraxis att kommissionen inte är skyldig att ange den period under vilken överträdelsen ska ha begåtts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 september 2013, Deutsche Bahn m.fl./kommissionen, T‑289/11, T‑290/11 och T‑521/11, EU:T:2013:404, punkt 170 och där angiven rättspraxis).

127

Det angripna beslutet kan under dessa omständigheter inte anses oproportionerligt med motiveringen att inspektionens föremål har getts en för vid formulering.

128

Följaktligen kan talan inte heller vinna bifall såvitt avser den första grundens andra del, och därmed inte såvitt avser den första grunden i sin helhet.

129

Enligt sökanden var kommissionen inte behörig att anta det angripna beslutet och att genomföra inspektionen. Förbindelsen mellan Prag och Ostrava, med en längd av 356 kilometer, är försumbar såvitt avser det europeiska järnvägsnätet. Det konkurrensbegränsande beteende som det påstås att sökanden har gjort sig skyldig till kan därför inte medföra en märkbar påverkan på handeln mellan medlemsstater. Sökanden har inte någon dominerande ställning på den inre marknaden eller inom en väsentlig del av denna. Järnvägstransporten på förbindelsen mellan Prag och Ostrava är av mindre betydelse i Europa och kan därför inte anses utgöra en väsentlig del av den inre marknaden.

130

Sökanden har tillagt att denna grund kompletterar den andra grunden, och omvänt, i synnerhet vad gäller den aktuella inspektionen ur geografisk synvinkel.

131

Kommissionen anser att talan inte kan vinna bifall såvitt avser denna grund.

132

Det framgår av artikel 102 FEUF att ett eller flera företags missbruk av en dominerande ställning på den inre marknaden eller inom en väsentlig del av denna är, i den mån det kan påverka handeln mellan medlemsstater, oförenligt med den inre marknaden och förbjudet.

133

Det ska inledningsvis erinras om att det villkor enligt vilket ett konkurrensbegränsande avtal eller förfarande är förbjudet om det kan påverka handeln mellan medlemsstater syftar till att fastställa unionsrätten i förhållande till medlemsstaternas nationella rätt. Det är nämligen i den mån som avtalet eller förfarandet kan påverka handeln mellan medlemsstater som den snedvridning av konkurrensen som uppstått till följd av detta avtal eller detta förfarande omfattas av unionsrättens förbud, medan det i det motsatta fallet undgår att träffas av förbudet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 1966, Consten och Grundig/kommissionen, 56/64 och 58/64, EU:C:1966:41, s. 495).

134

Det framgår mer konkret av själva rubriken till förordning nr 1/2003 att de befogenheter som kommissionen har enligt denna förordning syftar till att tillämpa konkurrensreglerna i artiklarna 101 och 102 FEUF. Båda dessa bestämmelser innebär förbud mot vissa beteenden från företagens sida, i den mån de kan påverka handeln mellan medlemsstater och har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den inre marknaden. Följaktligen får kommissionen använda sina befogenheter att genomföra inspektioner endast för att avslöja sådana beteenden (dom av den 14 november 2012, Nexans France och Nexans/kommissionen, T‑135/09, EU:T:2012:596, punkt 99).

135

Mot bakgrund av denna rättspraxis har kommissionen följaktligen fel när den hävdar att det villkor enligt vilket ett konkurrensbegränsande avtal eller förfarande är förbjudet om det kan påverka handeln mellan medlemsstater endast avser sakfrågan, det vill säga bedömningen av huruvida ett eventuellt slutligt beslut av kommissionen är lagenligt, och att det således inte omfattas av domstolsprövningen av det angripna beslutet.

136

Det ska följaktligen prövas huruvida detta villkor (nedan kallat det första villkoret) är uppfyllt med avseende på den misstänkta överträdelsen, med beaktande av det konstaterande som gjorts i samband med prövningen av den andra och den tredje grunden enligt vilket kommissionen inte hade tillräckligt starka indicier som gav anledning att misstänka att konkurrensreglerna hade överträtts på andra förbindelser än den mellan Prag och Ostrava.

137

Med hänsyn till att den överträdelse som kommissionen misstänker har begåtts i förevarande fall är en överträdelse av artikel 102 FEUF, finns det dessutom anledning att pröva det villkor enligt vilket missbruk av en dominerande ställning på den inre marknaden eller inom en väsentlig del av denna är förbjudet (nedan kallat det andra villkoret).

138

Såvitt avser det första villkoret ska det inledningsvis erinras om att, även om det är riktigt att beteenden som endast har verkningar inom en enda medlemsstat hör till den nationella rättsordningens område och inte unionsrättens område (se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 maj 1979, Hugin Kassaregister och Hugin Cash Registers/kommissionen, 22/78, EU:C:1979:138, punkt 17), är det inte desto mindre så, att om den som har en dominerande ställning hindrar konkurrenters tillträde till marknaden är det oväsentligt om detta agerande endast äger rum inom en enda medlemsstats territorium när det kan återverka på handelsströmmarna och konkurrensen på den inre marknaden (dom av den 9 november 1983, Nederlandsche Banden-Industrie-Michelin/kommissionen, 322/81, EU:C:1983:313, punkt 103).

139

Vidare krävs det inte, enligt artikel 102 FEUF, att det styrks att det beteende som utgör missbruk faktiskt märkbart har påverkat handeln mellan medlemsstater, utan endast att det styrks att detta beteende kan ha en sådan verkan (dom av den 9 november 1983, Nederlandsche Banden-Industrie-Michelin/kommissionen, 322/81, EU:C:1983:313, punkt 104).

140

För att ett beslut, ett avtal eller ett förfarande ska anses kunna påverka handeln mellan medlemsstaterna krävs nämligen att det med tillräcklig grad av sannolikhet, på grundval av en rad objektiva rättsliga eller faktiska omständigheter, kan förutses att beslutet, avtalet eller förfarandet direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt inverkar på handelsflödet mellan medlemsstaterna, på ett sådant sätt att det kan komma att hindra förverkligandet av en inre marknad mellan medlemsstaterna (se dom av den 16 april 2015, Prezes Urzędu Komunikacji Elektronicznej och Telefonia Dialog, C‑3/14, EU:C:2015:232, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

141

I förevarande fall är parterna ense om, för det första, att förbindelsen mellan Prag och Ostrava är en av de viktigaste i Republiken Tjeckien, bland annat på grund av att det inte finns någon direkt motorväg mellan Prag och Ostrava, en stad som är belägen ett tiotal kilometer från den polska gränsen och några tiotal kilometer från den slovakiska gränsen, för det andra, att de konkurrerande transportbolag som är verksamma på förbindelsen mellan Prag och Ostrava även verkar i andra medlemsstater, däribland Republiken Slovakien och, för det tredje, att förbindelsen mellan Prag och Ostrava hör till de av de konkurrerande transportbolagens linjer som bland annat går mot nämnda medlemsstat.

142

Tribunalen konstaterar att det i ett sådant sammanhang är självklart att ett konkurrensbegränsande beteende som det som kommissionen i detta fall misstänkte kan återverka på handelsströmmarna och konkurrensen på den inre marknaden. Ett sådant missbruk kan nämligen påverka den ekonomiska ställningen för de konkurrerande transportbolagen, vilka är verksamma i flera medlemsstater. Missbruket kan följaktligen påverka konkurrensen inte endast på förbindelsen mellan Prag och Ostrava och i Republiken Tjeckien, utan, i vart fall indirekt, på ett mer vidsträckt plan i Centraleuropa, bland annat i Slovakien.

143

Om den misstänkta överträdelsen, såsom sökanden har antytt, hade varit begränsad till sträckan mellan Choceň (Republiken Tjeckien) och Brandýs nad Orlicí (Republiken Tjeckien), med en längd av 5 kilometer, som är en del av förbindelsen mellan Prag och Ostrava, skulle den troligen ha haft en obetydlig påverkan på handeln mellan medlemsstater. Den misstänkta överträdelsen var emellertid inte begränsad till den sträckan, utan omfattade hela förbindelsen mellan Prag och Ostrava, med en längd av 356 kilometer.

144

Av detta följer att det första villkoret är uppfyllt.

145

Såvitt avser det andra villkoret är det tillräckligt att konstatera att parterna är ense om att sökanden är dominerande i den mening som avses i artikel 102 FEUF, bland annat på marknaderna för tjänster avseende tillhandahållande av persontransporter och förvaltning av järnvägsinfrastruktur i Republiken Tjeckien (skäl 2 i det angripna beslutet).

146

Enligt rättspraxis anses det andra villkoret vara uppfyllt även i de fall där det berörda företagets dominerande ställning är begränsad till ett område inom en medlemsstat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 oktober 2001, Ambulanz Glöckner, C‑475/99, EU:C:2001:577, punkt 38), eller till en hamn (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 december 1991, Merci convenzionali porto di Genova, C‑179/90, EU:C:1991:464, punkt 15).

147

Det finns i än högre grad anledning att anse detta villkor vara uppfyllt i det fall där det berörda företagets dominerande ställning omfattar en medlemsstats hela territorium, såsom Republiken Tjeckien.

148

Sökanden misstar sig dessutom när den utgår från att det är järnvägstransporten på förbindelsen mellan Prag och Ostrava som måste utgöra en väsentlig del av den inre marknaden. För att artikel 102 FEUF ska vara tillämplig ska nämligen två olika villkor vara uppfyllda samtidigt. För det första ska missbruket kunna påverka handeln mellan medlemsstater. För det andra ska den som står för missbruket ha en dominerande ställning på den inre marknaden eller inom en väsentlig del av denna. Av detta följer att artikel 102 även ska tillämpas i det fall där ett företag som har en dominerande ställning på den inre marknaden eller inom en väsentlig del av denna endast missbrukar den dominerande ställningen inom ett marknadssegment som i sig inte utgör en väsentlig del av den inre marknaden, förutsatt att missbruket kan påverka handeln mellan medlemsstater. Det följer av det föregående att sistnämnda villkor är uppfyllt i detta fall.

149

Således är även det andra villkoret uppfyllt.

150

Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.

151

Sökanden har hävdat att den omständigheten att den tjeckiska konkurrensmyndigheten utreder samma beteende sedan år 2011 har gett upphov till berättigade förväntningar hos sökanden på att utredningen endast ska genomföras av nämnda myndighet.

152

De berättigade förväntningarna har förstärkts genom lydelsen av kommissionens tillkännagivande om samarbete inom nätverket av konkurrensmyndigheter (EUT C 101, 2004, s. 43) och genom att kommissionen förhållit sig fullständigt passiv mellan år 2013, då kommissionen tog emot det klagomål som ledde till att den antog det angripna beslutet, och år 2016, då den genomförde den aktuella inspektionen.

153

Kommissionen har bestritt dessa argument.

154

Det följer inte av bestämmelserna i förordning nr 1/2003 att kommissionen, så snart som en nationell konkurrensmyndighet har börjat utreda vissa sakförhållanden, omedelbart är förhindrad att ta upp ärendet till prövning eller att visa ett preliminärt intresse för ärendet. Dessa två myndigheter kan tvärtom arbeta parallellt, åtminstone i inledande skeden, såsom vid utredningar, och kommissionen behåller rätten att inleda ett förfarande i syfte att anta ett beslut, även om en nationell myndighet redan handlägger ärendet. Kommissionen ska även kunna genomföra en inspektion. Detta gäller i än högre grad, eftersom ett beslut om att genomföra en sådan endast utgör en förberedande rättsakt till handläggningen av ett ärende i sak, och medför inte att förfarandet formellt inleds i den mening som avses i artikel 11.6 i förordning nr 1/2003 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 mars 2007, France Télécom/kommissionen, T‑340/04, EU:T:2007:81, punkt 129 och där angiven rättspraxis).

155

Det framgår dessutom av fast rättspraxis att kommissionen i princip inte kan vara bunden av ett avgörande som en nationell domstol eller en nationell myndighet har meddelat med tillämpning av artiklarna 101.1 FEUF och 102 FEUF. Kommissionen har således rätt att när som helst anta individuella beslut med tillämpning av artiklarna 101 FEUF och 102 FEUF, även när en nationell domstol redan har meddelat ett avgörande om ett avtal eller ett förfarande och det beslut kommissionen har för avsikt att anta strider mot nämnda domstolsavgörande (se dom av den 25 november 2014, Orange/kommissionen, T‑402/13, EU:T:2014:991, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

156

Följaktligen kan den tjeckiska konkurrensmyndighetens utredning i vart fall inte ge upphov till berättigade förväntningar hos sökanden på att kommissionen skulle avstå från att ingripa.

157

Dessutom genomför inte den tjeckiska konkurrensmyndigheten sin utredning på grundval av unionsrätten, utan på grundval av den nationella rätten.

158

Den omständigheten att kommissionen antog det angripna beslutet först år 2016, trots att den tjeckiska konkurrensmyndigheten genomfört sin utredning sedan år 2011 och att kommissionen år 2013 tog emot ett klagomål avseende sökanden för samma beteende, påverkar inte slutsatsen att sökanden inte kan göra gällande berättigade förväntningar i detta fall.

159

Det är tillräckligt att erinra om att kommissionen har rätt att ge de klagomål som den ska behandla olika prioritet (se dom av den 14 september 2016, Trajektna luka Split/kommissionen, T‑57/15, ej publicerad, EU:T:2016:470, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

160

Beträffande kommissionens tillkännagivande om samarbete inom nätverket av konkurrensmyndigheter konstaterar tribunalen, i likhet kommissionen, att tillkännagivandet endast ska tillämpas för det fall den tjeckiska konkurrensmyndigheten tillämpar artiklarna 101 eller 102 FEUF. Detta är emellertid inte fallet i förevarande mål. Nämnda tillkännagivande kan följaktligen inte ge upphov till berättigade förväntningar hos sökanden.

161

Av detta följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den femte grunden.

162

Enligt sökanden uppfyller inte ingreppet i den rätt som garanteras i artikel 7 i stadgan och i artikel 8 i Europakonventionen något av de tre villkor som ska vara uppfyllda för att ingreppet ska anses vara motiverat. Således är ingreppet inte föreskrivet i lag. Det syftar inte till att uppnå ett berättigat mål, bland annat eftersom det inte finns tillräckligt starka indicier som ger anledning att misstänka att sökanden har överträtt konkurrensreglerna. Ingreppet är inte heller nödvändigt i ett demokratiskt samhälle, i synnerhet mot bakgrund av den tjeckiska konkurrensmyndighetens utredning och de båda pågående domstolsförfarandena.

163

Det angripna beslutet utgör dessutom en kränkning av den rätt som garanteras i artikel 48 i stadgan och i artikel 6 i Europakonventionen, särskilt sökandens rätt att i detalj bli underrättad om innebörden av och orsaken till anklagelsen mot denne. Såvitt avser anklagelsens innebörd har det angripna beslutet getts en för vid formulering. Vidare saknar det angripna beslutet konkreta uppgifter om orsaken till anklagelsen.

164

Kommissionen anser att talan inte kan vinna bifall såvitt avser denna grund.

165

Enligt artikel 7 i stadgan har var och en rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer.

166

Det föreskrivs i detta hänseende i artikel 52.1 i stadgan att varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i denna stadga ska vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, dessutom endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.

167

Vad beträffar artikel 8 i Europakonventionen, anges i artikel 52.3 i stadgan att ”[i] den mån som denna stadga omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av [Europakonventionen] ska de ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen”.

168

I förklaringarna avseende stadgan (EUT C 303, 2007, s. 17) anges, såvitt avser artikel 7 i stadgan, dessutom följande:

”I enlighet med artikel 52.3 [i stadgan] har denna rättighet samma innebörd och räckvidd som i motsvarande artikel i Europakonventionen. Härav följer att de lagliga begränsningarna av dessa rättigheter är desamma som de begränsningar som godtas i artikel 8 i Europakonventionen: ’… 2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter’.”

169

Eftersom det framgår av rättspraxis att utövandet av de befogenheter som kommissionen har enligt artikel 20.4 i förordning nr 1/2003 för att genomföra inspektioner vid ett företag utgör en uppenbar inskränkning av företagets rätt till sitt privatliv, sitt hem och sin korrespondens (dom av den 6 september 2013, Deutsche Bahn m.fl./kommissionen, T‑289/11, T‑290/11 och T‑521/11, EU:T:2013:404, punkt 65), ska det prövas huruvida det angripna beslutet uppfyller villkoren i artikel 52.1 i stadgan och artikel 8.2 i Europakonventionen.

170

Enligt dessa villkor ska begränsningen för det första vara föreskriven i lag. Det ska följaktligen finnas en rättslig grund för åtgärden (se, analogt, dom av den 28 maj 2013, Trabelsi m.fl./rådet, T‑187/11, EU:T:2013:273, punkt 79 och där angiven rättspraxis).

171

Det framgår i förevarande fall av beaktandeleden till det angripna beslutet att detsamma har antagits med stöd av artikel 20.4 i förordning nr 1/2003, enligt vilken kommissionen faktiskt är behörig att besluta om inspektioner som företag och företagssammanslutningar är skyldiga att underkasta sig.

172

Villkoret enligt vilket varje ingrepp i rätten till respekt för privatlivet ska vara ”föreskrivet i lag” är följaktligen uppfyllt.

173

Vad sedan avser det villkor enligt vilket begränsningar, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast får göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter, framgår det av rättspraxis att de befogenheter som kommissionen har enligt artikel 20 i förordning nr 1/2003 syftar till att göra det möjligt för kommissionen att fullgöra sin uppgift, enligt fördragen, att övervaka efterlevnaden av konkurrensreglerna inom den inre marknaden. Dessa reglers funktion är att undvika en snedvridning av konkurrensen till nackdel för allmänintresset, de enskilda företagen och konsumenterna. Utövandet av de befogenheter som kommissionen har enligt förordning nr 1/2003 tjänar till att vidmakthålla det konkurrenssystem som avses i fördragen och vilket företagen är tvungna att respektera. Under dessa omständigheter framgår det därför inte att förordning nr 1/2003, genom att ge kommissionen befogenheter att genomföra kontroller utan någon underrättelse i förväg, kränker den rättighet som stadfästs i artikel 7 i stadgan och artikel 8 i Europakonventionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juni 1980, National Panasonic/kommissionen, 136/79, EU:C:1980:169, punkt 20).

174

Med beaktande av bedömningen av de övriga grunderna för talan, som sökanden har hänvisat till i detta sammanhang, svarar även det angripna beslutet, som antagits på grundval av förordning nr 1/2003, mot mål av allmänintresse som erkänns av unionen.

175

Vad slutligen avser frågan huruvida det angripna beslutet går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det mål som anges i punkt 173 ovan, är det tillräckligt att denna fråga redan har behandlats i samband med prövningen av den första grunden. Det konstaterades efter den bedömningen, med beaktande av vad som framkommit vid prövningen av den andra och den tredje grunden, att proportionalitetsprincipen hade iakttagits vid antagandet av det angripna beslutet.

176

Under dessa omständigheter kan talan inte vinna bifall såvitt avser den sjätte grundens första del, enligt vilken artikel 7 i stadgan och artikel 8 i Europakonventionen har åsidosatts.

177

Enligt artikel 48.2 i stadgan ska ”[v]ar och en som har blivit anklagad för en lagöverträdelse … garanteras respekt för rätten till försvar”.

178

I förklaringarna avseende stadgan anges, såvitt avser artikel 6 i Europakonventionen, följande:

”Artikel 48 motsvarar artikel 6.2 och 6.3 i Europakonventionen … Enligt artikel 52.3 har denna rättighet samma innebörd och räckvidd som den som garanteras i Europakonventionen.”

179

Det ska erinras om att det administrativa förfarandet enligt förordning nr 1/2003, som äger rum vid kommissionen, är uppdelat i två separata och på varandra följande skeden som vart och ett har en egen intern logik, nämligen det preliminära utredningsskedet och det kontradiktoriska skedet. Under det preliminära utredningsskedet använder sig kommissionen av sina utredningsbefogenheter enligt förordning nr 1/2003. Detta skede omfattar tiden fram till meddelandet om invändningar och är avsett att ge kommissionen möjlighet att inhämta samtliga relevanta uppgifter till stöd för huruvida konkurrensreglerna har överträtts och ta ett första ställningstagande till vilken inriktning och fortsättning förfarandet ska ges. Det kontradiktoriska skedet, som omfattar tiden från meddelandet om invändningar till antagandet av det slutliga beslutet, ska däremot göra det möjligt för kommissionen att slutgiltigt ta ställning till den påtalade överträdelsen (se dom av den 8 juli 2008, AC‑Treuhand/kommissionen, T‑99/04, EU:T:2008:256, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

180

Domstolen har preciserat att å ena sidan inleds det preliminära utredningsskedet den dag då kommissionen, vid utövandet av den behörighet som den har enligt bland annat artiklarna 18 och 20 i förordning nr 1/2003, vidtar åtgärder som innebär anklagelser om att en överträdelse har begåtts och som får väsentliga följder för de misstänkta företagens situation. Å andra sidan är det, såsom framgår av domstolens rättspraxis, inte förrän i början av det kontradiktoriska administrativa skedet som det berörda företaget genom meddelandet om invändningar underrättas om samtliga väsentliga omständigheter som kommissionen grundar sig på i detta skede av förfarandet och där detta företag har rätt att få tillgång till handlingarna i ärendet för att säkerställa att det effektivt kan utöva sin rätt till försvar. Följaktligen är det endast efter det att meddelandet om invändningar har avsänts som det ifrågavarande företaget kan göra gällande sin rätt till försvar fullt ut. Om dessa rättigheter även utsträcktes till att omfatta det skede som föregår meddelandet om invändningar, skulle effektiviteten i kommissionens utredning nämligen kunna äventyras, eftersom det berörda företaget redan under det preliminära utredningsskedet skulle kunna konstatera vilken information som var känd av kommissionen och därmed vilken information som fortfarande skulle kunna döljas för denna (se dom av den 8 juli 2008, AC‑Treuhand/kommissionen, T‑99/04, EU:T:2008:256, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

181

Visserligen innebär kommissionens utredningsåtgärder under det preliminära utredningsskedet, särskilt kontrollåtgärder och framställningar med begäran om upplysningar enligt artiklarna 18 och 20 i förordning nr 1/2003, till sin art att en överträdelse påtalas och dessa åtgärder kan få väsentliga följder för de misstänkta företagens situation (dom av den 8 juli 2008, AC‑Treuhand/kommissionen, T‑99/04,EU:T:2008:256, punkt 50). Under det preliminära utredningsskedet är det berörda företaget visserligen inte ”anklagat” i formell mening, men den omständigheten att en utredning inleds med avseende på företaget, bland annat genom att en utredningsåtgärd vidtas, kan i materiellt hänseende i allmänhet inte skiljas från att misstankar och därmed att en underförstådd anklagelse föreligger som motiverar att denna åtgärd vidtas (dom av den 8 juli 2008, AC‑Treuhand/kommissionen, T‑99/04, EU:T:2008:256, punkt 52). Det är därför viktigt att förhindra att rätten till försvar äventyras på ett irreparabelt sätt i detta skede av det administrativa förfarandet, eftersom de utredningsåtgärder som vidtas kan ha en avgörande betydelse för införskaffandet av bevis för att ett företags rättsstridiga uppträdande är av sådan art att det kan medföra ansvar för företaget (se dom av den 8 juli 2008, AC‑Treuhand/kommissionen, T‑99/04, EU:T:2008:256, punkt 51 och där angiven rättspraxis). Av detta följer att kommissionen, vid tidpunkten då den första åtgärden vidtas mot det berörda företaget, är skyldig att underrätta det om den pågående utredningens föremål och syfte. Företaget ska härvidlag med ledning av motiveringen kunna förstå utredningens syfte och föremål, vilket innebär att antaganden om överträdelser ska preciseras, liksom den omständigheten att anklagelser kan komma att göras gällande mot företaget i samband med den eventuella överträdelsen, detta för att företaget ska kunna vidta åtgärder som det anser vara ändamålsenliga för sitt försvar och därigenom förbereda sitt försvar i det administrativa förfarandets kontradiktoriska skede (dom av den 8 juli 2008, AC‑Treuhand/kommissionen, T‑99/04, EU:T:2008:256, punkt 56).

182

Med beaktande av prövningen av den andra och den tredje grunden, efter vilken det konstaterats att det fanns anledning att ogiltigförklara det angripna beslutet, i den del det avsåg andra förbindelser än den mellan Prag och Ostrava och annat beteende än den påtalade tillämpningen av priser som är lägre än självkostnaderna, konstaterar tribunalen att det angripna beslutets motivering i övrigt uppfyller de krav som följer av förordning nr 1/2003 och rättspraxis.

183

Under dessa omständigheter ska det anses att det angripna beslutet, som omfattas av det administrativa förfarandets preliminära utredningsskede, har antagits med iakttagande av sökandens rätt till försvar.

184

Den sjätte grundens andra del, som avser åsidosättande av artikel 48 i stadgan och artikel 6 i Europakonventionen, ska således också underkännas.

185

Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den sjätte grunden.

186

Av det ovan anförda följer, för det första, att det angripna beslutet ska ogiltigförklaras, i den del det avser andra förbindelser än den mellan Prag och Ostrava och annat beteende än den misstänkta tillämpningen av priser som är lägre än självkostnaderna, och, för det andra, att talan ska ogillas i övrigt.

187

Enligt artikel 134.3 i rättegångsreglerna ska vardera rättegångsdeltagaren bära sina rättegångskostnader, om deltagarna ömsom tappar målet på en eller flera punkter. Tribunalen får emellertid besluta att en rättegångsdeltagare delvis ska ersätta den andra deltagarens rättegångskostnader, om det framstår som skäligt med hänsyn till omständigheterna i målet.

188

Eftersom det angripna beslutet delvis ska ogiltigförklaras, finner tribunalen att vardera rättegångsdeltagaren ska bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (åttonde avdelningen)

följande: