1

Den 29 mars 2012 erhöll det företag som Nadine Fink efterträdde en internationell registrering med nummer 1111651 från Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (WIPO) Registreringen designerade Europeiska unionen med avseende på nedanstående figurmärke:

2

De varor som registreringsansökan avsåg omfattas av klasserna 14, 18 och 26 i Niceöverenskommelsen av den 15 juni 1957 om internationell klassificering av varor och tjänster för varumärkesregistrering, med ändringar och tillägg, och motsvarar följande beskrivning för var och en av dessa klasser:

3

En underrättelse om denna internationella registrering lämnades till Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO), i enlighet med rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om EU-varumärken (EUT L 78, 2009, s. 1). Den offentliggjordes i Bulletinen för gemenskapsvarumärken nr 71/2012, av den 13 april 2012. Den 24 augusti 2012 överfördes den internationella registreringen på Nadine Fink.

4

Den 9 januari 2013 invände klaganden, Nanu-Nana Joachim Hoepp GmbH & Co. KG mot den internationella registreringen med stöd av artiklarna 41 och 156 i förordning nr 207/2009, eftersom den designerade unionen beträffande samtliga varor som avses ovan i punkt 2.

5

Invändningen grundades på det äldre EU-ordmärket NANA, som registrerades den 19 april 2011 under nummer 6218945, bland annat för varor i klasserna 14, 18 och 26, och motsvarade följande beskrivning för var och en av dessa klasser:

6

Till stöd för invändningen åberopades det registreringshinder som avses i artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009.

7

Genom beslut av den 21 januari 2014 biföll invändningsenheten delvis invändningen. På grund av bristande varuslagslikhet avslogs invändningen med avseende på följande varor:

8

Invändningsenheten biföll invändningen på grund av att risk för förväxling förelåg beträffande de övriga varor som avsågs med den aktuella internationella registreringen.

9

Den 7 mars 2014 överklagade klaganden invändningsenhetens beslut till EUIPO med stöd av artiklarna 58–64 i förordning nr 207/2009.

10

Första överklagandenämnden vid EUIPO avslog överklagandet genom beslut av den 12 november 2015 (nedan kallat det överklagade beslutet). Den ansåg bland annat att invändningsenheten hade ogillat invändningen med avseende på följande varor:

11

Överklagandenämnden ansåg att dessa varor och de varor som avsågs med det äldre varumärket inte var av liknande slag. I det sammanhanget angav den bland annat att dessa varor delvis var reservdelar och delvis var råvaror eller halvfabrikat – vilka i första hand skulle användas vid tillverkningen av andra varor och därmed riktade sig till en specialiserad omsättningskrets som var särskilt uppmärksam. De varor som avsågs med det äldre varumärket var emellertid färdiga varor, som var avsedda för skäligen uppmärksamma slutkonsumenter. Överklagandenämnden fann att risk för förväxling mellan de motstående varumärkena inte förelåg, eftersom de aktuella varorna inte var av liknande slag.

12

Klaganden har yrkat att tribunalen ska

13

EUIPO har yrkat att tribunalen ska

14

EUIPO har hävdat att klaganden till stor del har motiverat sina påståenden avseende varuslagslikheten för varor i klasserna 14, 18 och 26 beträffande varor – som ”livremmar och skärp”, ”kläder” eller ”möbler”, ”sängkläder” och ”konstnärsmaterial” – som i realiteten omfattas av andra klasser, för vilka det äldre varumärket är registrerat, men som inte har varit föremål för det administrativa förfarandet vid EUIPO. Klagandens förklaringar avseende dessa andra varor kan därför inte läggas till grund för en prövning i sak.

15

EUIPO har i övrigt gjort gällande att klaganden har anfört nya argument för första gången vid tribunalen. EUIPO har härvid hänvisat först och främst till klagandens påstående att läder och djurhudar inte endast är råvaror som ska bearbetas till färdiga varor, utan att de dessutom säljs direkt på marknaden så som de är, bland annat som prydnadsföremål. EUIPO anser vidare att även klagandens argument avseende den omständigheten att klagandens äldre varumärke är registrerat även för ”läderimitationer” som sådana utgör nya argument. EUIPO har slutligen gjort gällande att klagandens argument avseende överklagandenämndernas tillvägagångssätt i tidigare beslut är nytt. I de besluten ansåg nämnderna att ”läder” och ”djurhudar” var av liknande slag, dels i meningen halvbearbetade varor och dels i meningen färdiga varor som tillverkats av dessa. De argumenten kan inte läggas till grund för en prövning, eftersom de anfördes för första gången vid tribunalen.

16

Enligt fast rättspraxis syftar ett överklagande till tribunalen enligt artikel 65.2 i förordning nr 207/2009 till att tribunalen ska pröva lagenligheten av överklagandenämndernas beslut. Enligt artikel 76 i den förordningen ska prövningen av lagenligheten göras med beaktande av sakförhållandena och de rättsliga förhållandena i ärendet vid överklagandenämnden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 februari 2005, SPAG/harmoniseringskontoret – Dann och Backer (HOOLIGAN), T‑57/03, EU:T:2005:29, punkt 17 och där angiven rättspraxis).

17

Dessutom föreskrivs i artikel 188 i tribunalens rättegångsregler att de inlagor som rättegångsdeltagarna ger in i målet vid tribunalen inte får ändra saken i ärendet vid överklagandenämnden.

18

Mot bakgrund av dessa principer ska tribunalen undersöka EUIPO:s argument angående huruvida vissa av klagandens argument kan prövas i sak.

19

Beträffande huruvida klagandens argument om jämförelsen mellan de aktuella varorna och andra varor än de som var föremål för det administrativa förfarandet vid EUIPO kan prövas i sak, anmärker tribunalen att klaganden, i invändningsformuläret under rubriken ”varor och tjänster som invändningen grundar sig på”, inte kryssade i rutan ”samtliga varor och tjänster för registreringen/ansökan”, utan rutan ”följande varor och tjänster” och under den rubriken angav ”samtliga varor i klasserna 14, 18 och 26”. Klaganden grundade således invändningen endast på de varor i klasserna 14, 18 och 26 som avsågs med det äldre varumärket. Klagandens argument angående likheten med andra varor omfattades följaktligen inte av överklagandet till överklagandenämnden och kan därför inte prövas i sak.

20

Däremot kan en prövning i sak göras av klagandens argument att ”läder” och ”djurhudar” inte säljs endast som råvaror, utan även som färdiga varor.

21

I punkterna 32–35 i det överklagade beslutet grundade överklagandenämnden sig i huvudsak på notoriska omständigheter – det vill säga omständigheter som antas vara allmänt kända eller som kan bli kända genom allmänt tillgängliga källor – när den gjorde gällande att ”läder och läderimitationer, ej ingående i andra klasser; djurhudar” var halvbearbetade varor och att de riktade sig till en annan omsättningskrets än den som de färdiga varor riktade sig till som omfattas av det äldre varumärket.

22

Det följer av rättspraxis att en part mot vilken EUIPO har anfört notoriska omständigheter har möjlighet att vid tribunalen ifrågasätta huruvida dessa omständigheter är riktiga (dom av den 22 juni 2006, Storck/harmoniseringskontoret, C‑25/05 P, EU:C:2006:422, punkt 52, beslut av den 3 juni 2009, Zipcar/harmoniseringskontoret, C‑394/08 P, ej publicerat, EU:C:2009:334, punkt 43, och dom av den 10 november 2011, LG Electronics/harmoniseringskontoret, C‑88/11 P, ej publicerad, EU:C:2011:727, punkt 28).

23

Tribunalen finner dessutom att även klagandens argument avseende EUIPO:s beslutspraxis kan prövas i sak, eftersom en part enligt rättspraxis har rätt att åberopa denna, även om det sker för första gången vid tribunalen och även om denna praxis är nyare än det förfarande som ägt rum vid EUIPO (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 november 2005, Sadas/harmoniseringskontoret – LTJ Diffusion (ARTHUR ET FELICIE), T‑346/04, EU:T:2005:420, punkt 20).

24

Slutligen ska tribunalen i sak pröva klagandens argument avseende den omständigheten att även det äldre varumärke som klaganden är innehavare av är registrerat för ”läderimitationer” som sådana.

25

Det argumentet avser i huvudsak tolkningen av förteckningen över de varor som avses med det äldre varumärket. Det är härvid väsentligt att ange att frågan huruvida lydelsen i klass 18 beträffande det äldre varumärket ska läsas så, att den omfattar ”varor av läder” och ”läderimitationer” som sådana samt ”varor av läderimitationer”, eller om den ska förstås så, att den avser endast ”varor av läder” och ”varor av läderimitationer”, är en fråga som var en del av sakförhållandena och de rättsliga förhållandena i ärendet vid överklagandenämnden.

26

För att kunna undersöka huruvida de aktuella varorna är identiska eller av liknande slag ska EUIPO:s olika enheter alltid fastställa vilka varor som avses med de motställda varumärkena. De ska i sammanhang därmed i förekommande fall göra en tolkning av förteckningen över de varor som ett varumärke är registrerat för. Ett argument avseende tolkningen av förteckningen över de varor som avses med det äldre varumärket kan således inte anses gå utanför ramarna i ärendet vid överklagandenämnden. De frågor som måste lösas för att avgöra tvisten utgör nämligen en del av sakförhållandena och de rättsliga förhållandena i ärendet vid överklagandenämnden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 februari 2005, HOOLIGAN,T‑57/03, EU:T:2005:29, punkt 25).

27

I motiveringen till överklagandet till överklagandenämnden angav klaganden att invändningsenheten hade ogillat invändningen med avseende på ”tillbehör och utsmyckningar för blixtlås i ädla metaller” i klass 14, ”djurhudar” i klass 18, och ”spännen till livremmar och skärp; tillbehör och utsmyckningar för blixtlås i ädla metaller” i klass 26.

28

Tribunalen noterar att i den uppräkningen återfinns inte ”ädla metaller och deras legeringar” eller ”läder och läderimitationer”, beträffande vilka invändningen också ogillades.

29

Överklagandenämnden granskade visserligen varorna ”läder och läderimitationer”, men gjorde det inte i fråga om ”ädla metaller och deras legeringar”, eftersom den ansåg att invändningsenheten inte hade avslagit invändningen beträffande de sistnämnda varorna.

30

Det framgår av invändningsenhetens beslut att den, trots att den biföll invändningen avseende ”varor av ädla metaller och deras legeringar”, avslog invändningen avseende ”ädla metaller och deras legeringar”. Beträffande dessa ansåg den att det inte förelåg någon likhet med de varor som var skyddade genom det äldre varumärket. På sidan 6 i sitt beslut angav invändningsenheten att den avslog invändningen beträffande samtliga varor som inte uppvisade likheter med de varor som avsågs med det äldre varumärket, vilket omfattade ”ädla metaller och deras legeringar”.

31

Eftersom överklagandenämnden ansåg att invändningsenheten hade avslagit invändningen endast med avseende på de varor som anges i punkt 1 i det överklagade beslutet – som, i fråga om de varor i klasserna 14 som avsågs i den aktuella internationella registreringen, endast hänförde sig till ”tillbehör och utsmyckningar för blixtlås i ädla metaller” och inte innehöll någon hänvisning till ”ädla metaller och deras legeringar” –, uppmanades parterna, som en åtgärd för processledning enligt artikel 89 i rättegångsreglerna, att yttra sig dels över omfånget av föremålet för ärendet vid överklagandenämnden och dels över den eventuella inverkan på den förevarande tvistens utgång av att överklagandenämnden underlät att ta ställning till ”ädla metaller och deras legeringar” i klass 14 med avseende på den aktuella internationella registreringen.

32

Som svar på de frågor som ställts preciserade klaganden dels att överklagandet till överklagandenämnden avsåg invändningsenhetens beslut i dess helhet, till den del invändningen hade avslagits. Överklagandet till överklagandenämnden måste därför förstås så, att det avsåg att ifrågasätta även avslaget på invändningen beträffande ”läder och läderimitationer” samt ”ädla metaller och deras legeringar”.

33

Klaganden anser att det fel som överklagandenämnden begick när den underlät att fälla ett avgörande om ”ädla metaller och deras legeringar” bör åtgärdas genom att det överklagade beslutet ogiltigförklaras.

34

EUIPO har å sin sida förklarat att omfånget av föremålet för tvisten inte framgick klart av klagandens överklagande till överklagandenämnden. EUIPO har inte desto mindre angett att överklagandenämnden borde ha tolkat överklagandet som att det avsåg samtliga varor beträffande vilka invändningsenheten hade avslagit invändningen. Därmed skulle ”läder och läderimitationer” samt ”ädla metaller och deras legeringar” omfattas.

35

Enligt EUIPO har det fel som beror på att överklagandenämnden underlät att avge ett avgörande om ”ädla metaller och deras legeringar” inte någon inverkan på utgången av förevarande mål, i synnerhet inte eftersom klaganden själv underlät att ange de varorna både i överklagandet till EUIPO och i överklagandet vid tribunalen.

36

Mot bakgrund av vad ovan anförts finner tribunalen att föremålet för klagandens överklagande till överklagandenämnden var invändningsenhetens beslut i dess helhet, till den del invändningen avslogs. Den slutsatsen framgår tydligt av både EUIPO:s formulär avseende överklagandets omfattning och av slutsatserna i klagandens inlaga om skälen till överklagandet. I det formuläret kryssade klaganden å ena sidan i den ruta som anger att beslutet överklagas i sin helhet; å andra sidan yrkade klaganden i sin svarsskrivelse för det första att invändningen skulle bifallas beträffande samtliga aktuella varor och för det andra att den aktuella internationella registreringen inte skulle beviljas skydd inom unionen. Både klaganden och EUIPO har i sina svar på de frågor som ställts bekräftat att klagandens överklagande vid överklagandenämnden borde förstås så, att det riktades mot invändningsenhetens beslut i dess helhet, till den del invändningen avslogs.

37

Tribunalen finner att överklagandenämnden underlät att avgöra det överklagandet till den del det avsåg avslag på invändningen beträffande ”ädla metaller och deras legeringar” i klass 14 för den aktuella internationella registreringen. Överklagandenämnden åsidosatte därmed sin skyldighet enligt artikel 64.1 första meningen i förordning nr 207/2009 att avgöra överklagande till nämnden. Den skyldigheten ska förstås så, att överklagandenämnden är skyldig att pröva samtliga yrkanden som framställts i deras helhet, och bifalla, avvisa eller ogilla överklagandet. Eftersom underlåtelse att fullgöra denna skyldighet kan inverka på innehållet i överklagandenämndens beslut, är det fråga om en väsentlig formföreskrift. Tribunalen får ex officio pröva om denna väsentliga formföreskrift har åsidosatts (dom av den 10 juni 2008, Gabel Industria Tessile/harmoniseringskontoret – Creaciones Garel (GABEL), T‑85/07, EU:T:2008:186, punkt 20).

38

I motsats till vad EUIPO har gjort gällande i sina svar på tribunalens skriftliga frågor, kan det inte antas att överklagandenämnden, genom att ogilla överklagandet i dess helhet, för den funktionella kontinuiteten slog fast invändningsenhetens inställning med avseende på ”ädla metaller och deras legeringar”. Det följer nämligen av det överklagade beslutet att överklagandenämnden inte hade lagt märke till att de varorna var föremål för överklagandet till nämnden. Överklagandenämnden kan därför inte anses ha haft för avsikt att göra invändningsenhetens överväganden avseende ”ädla metaller och deras legeringar” till sina egna.

39

Det ska vidare anges att tribunalen inte kan pröva en fråga som överklagandenämnden inte har tagit ställning till (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juli 2011, Edwin/harmoniseringskontoret, C‑263/09 P, EU:C:2011:452, punkt 72). Så är emellertid fallet i förevarande mål, eftersom det är fastslaget att överklagandenämnden inte gjorde någon prövning avseende ”ädla metaller och deras legeringar”. Det överklagade beslutet ska därför ogiltigförklaras, eftersom överklagandenämnden underlät att göra en prövning avseende ”ädla metaller och deras legeringar” i klass 14 för den aktuella internationella registreringen.

40

I samband med sin bedömning beträffande förhållandet mellan de varor som avses med de motstående varumärkena i klass 18 har klaganden gjort gällande att det äldre varumärke som denne är innehavare av var registrerat för ”varor av läder”, ”läderimitationer” som sådana och ”varor av läderimitationer”. Resonemanget bygger på formuleringen i varuslagsförteckningen på tyska, som är det språk på vilket ansökan om registrering av det äldre varumärket gavs in. Den hade följande lydelse: ”Waren aus Leder und Lederimitationen sowie Waren daraus (soweit in Klasse 18 enthalten)” (varor av läder och läderimitationer samt varor därav (ingående i klass 18).

41

EUIPO har bestritt klagandens påstående i detta avseende. EUIPO har för det första betonat att formuleringen i förteckningen över varor i klass 18 som omfattas av det äldre varumärket skiljer sig från lydelsen i Niceöverenskommelsen, som har följande lydelse: ”Läder och läderimitationer, varor framställda av dessa material och ej ingående i andra klasser …”. EUIPO har för det andra gjort gällande att räckvidden av skyddet enligt den klassen är vagt och föremål för tolkning, samt i vart fall inte uppfyller de krav på klarhet och precision som domstolen fastställde i domen av den 19 juni 2012, Chartered Institute of Patent Attorneys (C‑307/10, EU:C:2012:361).

42

Enligt lydelsen i artikel 120.3 i förordning nr 207/2009 ska ”vid bristande överensstämmelse … texten på det av [EUIPO:s] språk på vilket ansökan om registrering av ett EU-varumärke har ingivits gälla”. räckvidden av skyddet enligt den tyska språkversionen av den aktuella lydelsen ska ha företräde i förevarande mål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 mars 2013, Event/harmoniseringskontoret – CBT Comunicación Multimedia (eventer EVENT MANAGEMENT SYSTEMS), T‑353/11, ej publicerad, EU:T:2013:147, punkterna 14–16).

43

Tribunalen erinrar om att enligt regel 2.2 i kommissionens förordning (EG) nr 2868/95 av den 13 december 1995 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 40/94 om gemenskapsvarumärke (EGT L 303, 1995, s. 1) i dess lydelse vid tiden för omständigheterna i målet, ska förteckningen över de varor och tjänster för vilka registrering begärs utformas på ett sådant sätt att varorna och tjänsternas art tydligt framgår.

44

Härav följer att det ankommer på den som ansöker om registrering av ett kännetecken som EU-varumärke att i sin ansökan ange en förteckning över de varor eller tjänster som avses och att, för varje sådan vara eller tjänst, tillhandahålla en beskrivning som tydligt anger dess art (dom av den 23 november 2011, Pukka Luggage/harmoniseringskontoret – Azpiroz Arruti (PUKKA), T‑483/10, ej publicerad, EU:T:2011:692, punkt 37).

45

Det kravet på klarhet förstärktes för övrigt genom domen av den 19 juni 2012, Chartered Institute of Patent Attorneys (C‑307/10, EU:C:2012:361), som EUIPO har hänvisat till i sina yttranden. I den domen slog domstolen fast att den sökande ska ange de varor eller tjänster för vilka han ansöker om varumärkesskydd på ett så klart och precist sätt att de behöriga myndigheterna och de ekonomiska aktörerna redan på grundval härav kan fastställa omfånget av varumärkesskyddet (dom av den 19 juni 2012, Chartered Institute of Patent Attorneys, C‑307/10, EU:C:2012:361, punkt 64).

46

Den ovannämnda tyska formuleringen kan i förevarande fall förstås på två olika sätt. Den kan dels tolkas så som klaganden har föreslagit och som angetts ovan i punkt 40. Eftersom ordet ”varor” används både i början och i slutet av beskrivningen av de varor som omfattas av ifrågavarande klass 18, vilar en sådan tolkning på förutsättningen att ordet, den första gången det används, endast syftar på beståndsdelen ”läder” medan uttrycket ”sowie Waren daraus (soweit in Klasse 18 enthalten)” (samt varor därav (ingående i klass 18) avser beståndsdelen ”läderimitationer”. Härav följer att vid den tolkningen omfattas även ”läderimitationer” av den lydelsen. Å andra sidan kan den formuleringen även förstås så som EUIPO har gjort gällande, nämligen som att den syftar endast på ”varor av läder och läderimitationer” som färdiga varor.

47

Tribunalen finner att den formulering som klaganden har valt avseende lydelsen för förteckningen över de varor i klass 18 som omfattas av det äldre varumärket är tvetydig, eftersom de två olika ovannämnda tolkningarna är möjliga. Den kan därför inte uppfylla kravet på klarhet som följer av regel 2.2 i förordning nr 2868/95 och rättspraxis. Klaganden har själv framkallat den tvetydigheten genom att lägga till orden ”Waren aus” (varor av) före den allmänna angivelsen för klass 18. Enligt den rättspraxis som tribunalen erinrat om ovan i punkterna 44 och 45 ankom det på klaganden att precisera lydelsen i förteckningen över varor i klass 18 som omfattas av det äldre varumärket. I synnerhet om klaganden hade för avsikt att ansöka om skydd för ”läderimitationer” ankom det på denne att välja en lydelse för varuslagsförteckningen som lät den avsikten framgå tydligt.

48

Varumärkesinnehavaren får inte dra nytta av att hans skyldighet att ange varuslagsförteckningen på ett klart och tydligt sätt har åsidosatts. Den aktuella lydelsen ska i varje fall inte tolkas så, att den till klagandens förmån även omfattar ”läderimitationer” som sådana.

49

Klagandens argument att det äldre varumärket åtnjuter skydd med avseende på ”läderimitationer” kan således inte godtas.

50

Klaganden har i huvudsak åberopat en enda grund, nämligen att artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009 har åsidosatts.

51

Klaganden har grundat överklagandet på ett antal argument med avseende på överklagandenämndens bedömning i det överklagade beslutet att risk för förväxling mellan de motstående varumärkena inte förelåg. Klaganden har närmare bestämt gjort gällande att överklagandenämnden felaktigt ansåg att det inte förelåg några likheter mellan de varuslag som avsågs med den aktuella internationella registreringen och de varuslag som avsågs med det äldre varumärket. Klaganden anser därför att överklagandenämnden felaktigt drog slutsatsen att risk för förväxling inte förelåg.

52

EUIPO har bestritt klagandens argument.

53

Tribunalen anger inledningsvis att enligt artikel 151.1 i förordning nr 207/2009 ska en internationell registrering som designerar Europeiska unionen ha samma verkan som en ansökan om registrering av EU-varumärke från och med registreringsdagen enligt artikel 3.4 i protokollet till Madridöverenskommelsen om den internationella registreringen av varumärken, antaget i Madrid den 27 juni 1989 (EUT L 296, 2003, s. 22). I artikel 156.1 i förordning nr 207/2009 föreskrivs att internationella registreringar som designerar Europeiska unionen ska göras till föremål för invändning på samma sätt som offentliggjorda ansökningar om EU-varumärken.

54

Enligt artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009 ska det varumärke som ansökan gäller inte kunna registreras om innehavaren av ett äldre varumärke invänder och det – på grund av att det är identiskt med eller liknar det äldre varumärket och de varor eller tjänster som omfattas av varumärkena är identiska eller är av liknande slag – föreligger en risk att allmänheten förväxlar dem inom det område där det äldre varumärket är skyddat, inbegripet risken för att varumärket associeras med det äldre varumärket.

55

Enligt fast rättspraxis föreligger risk för förväxling om det finns risk för att allmänheten kan tro att de aktuella varorna eller tjänsterna kommer från samma företag eller från företag med ekonomiska band. Enligt samma rättspraxis ska det, vid prövningen av huruvida det föreligger risk för förväxling, göras en helhetsbedömning utifrån hur omsättningskretsen uppfattar kännetecknen och de aktuella varorna eller tjänsterna mot bakgrund av samtliga relevanta faktorer i det enskilda fallet, särskilt samspelet mellan känneteckenslikheten och varu- eller tjänsteslagslikheten (se dom av den 29 september 1998, Canon, C‑39/97, EU:C:1998:442, punkterna 16, 17 och 29 och där angiven rättspraxis, och dom av den 9 juli 2003, Laboratorios RTB/harmoniseringskontoret – Giorgio Beverly Hills (GIORGIO BEVERLY HILLS), T‑162/01, EU:T:2003:199, punkterna 30–33 och där angiven rättspraxis).

56

Vid tillämpningen av artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009 fordras, för att risk för förväxling ska föreligga såväl för att de motstående varumärkena är identiska eller liknar varandra som för att de varor eller tjänster som omfattas är identiska eller av liknande slag. Dessa villkor är kumulativa (se dom av den 8 mars 2013, Mayer Naman/harmoniseringskontoret – Daniel e Mayer (David Mayer), T‑498/10, EU:T:2013:117, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

57

Frågan huruvida överklagandenämnden gjorde en riktig bedömning när den fann att risk för förväxling mellan de motstående varumärkena inte förelåg avseende de aktuella varorna ska prövas mot bakgrund av de ovannämnda principerna.

58

Enligt rättspraxis ska en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument av det ifrågavarande varuslaget beaktas vid helhetsbedömningen av risken för förväxling. Dessutom ska det beaktas att genomsnittskonsumentens uppmärksamhet kan variera beroende på vilket varu- eller tjänsteslag det är fråga om (se dom av den 13 februari 2007, Mundipharma/harmoniseringskontoret – Altana Pharma (RESPICUR), T‑256/04, EU:T:2007:46, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

59

Med hänsyn till att det äldre varumärket är ett EU-varumärke, utgör unionen det relevanta området för bedömningen av risken för förväxling. Överklagandenämnden gjorde en riktig bedömning när den slog fast detta och klaganden har för övrigt inte bestritt det.

60

Klaganden har däremot bestritt överklagandenämndens slutsats att den relevanta konsumentgruppen, med avseende på vilken risken för förväxling ska bedömas, var en specialiserad omsättningskrets som var särskilt uppmärksam.

61

Eftersom klagandens argument i det avseendet till stor del sammanfaller med vissa omständigheter som omfattas av den bedömning som ska göras vid jämförelsen av de aktuella varorna, ska de argumenten prövas i samband med prövningen av varuslagslikheten.

62

Överklagandet ska därför prövas i samband med varuslagsjämförelsen.

63

I det överklagade beslutet konstaterade överklagandenämnden för det första att de två grupperna aktuella varor i klasserna 14 och 26 som avsågs med den aktuella internationella registreringen respektive det äldre varumärket var av olika art och att de inte hade samma avsedda ändamål eller användningsområde. Överklagandenämnden drog slutsatsen att varorna inte var av liknande slag, eftersom spännen till livremmar och skärp samt tillbehör och utsmyckningar för blixtlås i ädla metaller var lösa delar som i första hand används för att tillverka eller pryda blixtlås eller livremmar och skärp och därför är halvbearbetade varor. De varor i klasserna 14 och 26 som avsågs med det äldre varumärket är emellertid färdiga varor som delvis tjänar till att visa och mäta tiden (”kronometriska varor och instrument”) och delvis är smycken eller utsmyckningar.

64

Överklagandenämnden har för övrigt anfört att de aktuella varorna inte kompletterade varandra, eftersom de ifrågasatta lösa delarna varken var nödvändiga eller viktiga för att använda de färdiga varor i klasserna 14 och 26 som avsågs med det äldre varumärket. Dessutom saluförs de aktuella varorna inte genom samma distributionskedjor. Deras respektive funktioner är helt olika och de konkurrerar inte med varandra. Eftersom de aktuella varorna inte är avsedda för samma omsättningskrets, är de inte heller utbytbara. Överklagandenämnden drog därför slutsatsen att de aktuella varorna i klasserna 14 och 26 inte var av liknande slag.

65

Å andra sidan ansåg överklagandenämnden att färdiga varor, till exempel ”väskor” i klass 18 som avsågs med det äldre varumärket, skilde sig, både till sin art och sitt avsedda ändamål, från lösa delar i klasserna 14 och 26 som avsågs med den aktuella internationella registreringen. Även om lösa delar till blixtlås och livremmar och skärp är nödvändiga för att använda den färdiga vara i klass 18 som avses med det äldre varumärket, eftersom dessa inbegriper blixtlås eller bälten eller remmar, gör omsättningskretsen inte för den sakens skull antaganden om att varorna kommer från samma tillverkare.

66

Klaganden har bestritt överklagandenämndens bedömning av flera skäl. Klaganden har först och främst gjort gällande att överklagandenämnden inte beaktade att de aktuella varorna även kunde användas separat, som fullvärdiga varor, som även var avsedda för slutkonsumenter. Klaganden har härvid hänvisat särskilt till att de artiklar som avses med uttrycket ”utsmyckningar för blixtlås” är av olika slag – såsom berlocker, kedjor och ringar – som kan fästas vid blixtlås som utsmyckning av färdiga varor som väskor eller kläder. På samma sätt säljs spännen till livremmar och skärp som fullvärdiga varor, som konsumenterna kan använda till exempel för att fästa långa tyger, som tyger för att drapera eller vecka eller kläder som hängs, på kroppen, eller för att betona formen. Klaganden har vidare hävdat att de aktuella varorna distribueras av samma tillverkare, köps av samma omsättningskrets och saluförs på samma försäljningsställen. Omsättningskretsen leds därför till att tro att dessa har ett nära samband och kompletterar varandra. De varornas komplementaritet grundar sig för övrigt på att deras ändamål sammanfaller, i estetiska avseenden, i syfte att pryda de färdiga varorna.

67

EUIPO har bestritt klagandens argument.

68

Tribunalen erinrar inledningsvis om att enligt fast rättspraxis ska, vid bedömningen av om ifrågavarande varor eller tjänster är av liknande slag, samtliga relevanta faktorer som är kännetecknande för förhållandet mellan dem beaktas, särskilt deras art, avsedda ändamål och användningsområde samt huruvida de konkurrerar med eller kompletterar varandra. Även andra faktorer kan beaktas, som exempelvis de aktuella varornas distributionskanaler (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2007, El Corte Inglés/harmoniseringskontoret – Bolaños Sabri (PiraÑAM diseño original Juan Bolaños), T‑443/05, EU:T:2007:219, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

69

Vad först och främst avser klagandens argument att de aktuella varorna i klasserna 14 och 26, närmare bestämt ”utsmyckningar för blixtlås i ädla metaller”, och ”spännen till livremmar och skärp”, även kan saluföras direkt till slutkonsumenten som fullvärdiga varor. Även om det kan antas att detta är fallet, ska det slås fast att den omständigheten inte påverkar det förhållandet att de varorna i första hand är avsedda att säljas till näringsidkare som utarbetar färdiga varor och i synnerhet till tillverkare av livremmar, skärp och blixtlås.

70

Den slutsatsen påverkas inte av klagandens argument. Närmare bestämt kan tribunalen inte godta klagandens argument att konsumenterna kan använda ”spännen till livremmar och skärp” för att fästa, drapera eller vecka tyger eller kläder som hängs, på kroppen. ”Spännen till livremmar och skärp” är nämligen till sin art och sitt avsedda ändamål varor som är avsedda att knäppa livremmar och skärp och inte varor som används för de ändamål som klaganden har anfört.

71

Klaganden har i övrigt anfört att de aktuella varorna distribueras av samma tillverkare eller av tillverkare som har samband med varandra och saluförs på samma distributionsställen och dessutom på samma avdelningar. Klaganden har emellertid bara gjort ett påstående i det avseendet, och har inte preciserat vilket slags företag som enligt klaganden tillverkar både de aktuella varorna och de varor som avses med det äldre varumärket och på vilka distributionsställen de varorna saluförs.

72

För det andra kan tribunalen inte godta klagandens argument avseende de aktuella varornas komplementaritet – som grundar sig på att deras ändamål sammanfaller, i estetiska avseenden, i syfte att pryda de färdiga varorna.

73

Tribunalen anför först och främst att varorna eller tjänsterna, mot bakgrund av rättspraxis, kompletterar varandra när det föreligger ett nära samband mellan dem, i den meningen att den ena är nödvändig eller viktig för användningen av den andra, och att konsumenterna därför kan ha uppfattningen att ett och samma företag ansvarar för tillverkningen av dessa varor eller tillhandahållandet av dessa tjänster (dom av den 30 april 2015, Tecalan/harmoniseringskontoret – Ensinger (TECALAN), T‑100/14, ej publicerad, EU:T:2015:251, punkt 40; se, för ett liknande resonemang, även dom av den 22 januari 2009, Commercy/harmoniseringskontoret – easyGroup IP Licensing (easyHotel), T‑316/07, EU:T:2009:14, punkterna 57 och 58 samt där angiven rättspraxis).

74

Enligt rättspraxis ska för övrigt estetisk komplementaritet bestå i ett verkligt estetiskt behov, i den meningen att den ena varan är nödvändig eller viktig för användningen av den andra, och att konsumenterna anser att det är vanligt och normalt att använda de varorna tillsammans (dom av den 11 juli 2007, Mülhens/harmoniseringskontoret – Minoronzoni (TOSCA BLU), T‑150/04, EU:T:2007:214 , punkt 36; se, för ett liknande resonemang, även dom av den 1 mars 2005, Sergio Rossi/harmoniseringskontoret – Sissi Rossi (SISSI ROSSI), T‑169/03, EU:T:2005:72, punkterna 60 och 62).

75

Tribunalen finner i förevarande mål att de aktuella varorna, det vill säga dels ”spännen till livremmar och skärp” samt ”tillbehör och utsmyckningar för blixtlås i ädla metaller” i klasserna 14 och 26, som avsågs med den aktuella internationella registreringen och dels de varor i de klasserna som åtnjuter skydd genom det äldre varumärket, nämligen kronometriska varor, juvelerarvaror och prydnadssaker, såsom berlocker för nyckelringar, prydnadssaker av ädla metaller och konstgjorda blommor, på grund av sin olika art inte är nödvändiga eller ens viktiga för sin respektive användning.

76

Beträffande klagandens argument avseende huruvida å ena sidan ”utsmyckningar för blixtlås i ädla metaller” och å andra sidan ”väskor” i klass 18, som avsågs med det äldre varumärket, kompletterar varandra, anför tribunalen att ”utsmyckningar för blixtlås i ädla metaller” inte är nödvändiga eller viktiga för att använda en väska. En väska kan, även om den är försedd med ett blixtlås, nämligen användas utan att någon utsmyckning fästs vid blixtlåset. Om frågan väcks med utgångspunkt i betydelsen eller nödvändigheten av just ”väskor” för att använda ”utsmyckningar för blixtlås”, är det visserligen riktigt att en vara som är försedd med ett blixtlås är nödvändig för att använda en utsmyckning för blixtlås. Tribunalen finner emellertid att väskor inte är den enda vara som kan stängas på det sättet. En utsmyckning för blixtlås kan användas även tillsammans med till exempel kläder som är försedda med blixtlås. Det är i detta avseende för övrigt väsentligt att slå fast att det finns väskor som inte är försedda med blixtlås. Sambandet mellan ”utsmyckningar för blixtlås i ädla metaller” och ”väskor” är således inte ett särskilt nära samband. För att slå fast att varor är av liknande slag på grund av att de kompletterar varandra, är det inte tillräckligt att den ena varan är nödvändig eller viktig för användningen av den andra, utan det är dessutom nödvändigt att det förhållandet innebär att konsumenten kan tro att samma företag ansvarar för tillverkningen av dem (se punkt 74 ovan). Det är med andra ord lämpligt att pröva om ”väskor” är så viktiga för användningen av ”utsmyckningar för blixtlås” att omsättningskretsen kan tro att samma företag ansvarar för tillverkningen av de varorna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 maj 2013, Sanco/harmoniseringskontoret – Marsalman (återgivning av en höna), T‑249/11, EU:T:2013:238, punkt 39). Sambandet mellan ”utsmyckningar för blixtlås i ädla metaller” och ”väskor” är således inte ett tillräckligt nära samband för att konsumenterna ska tro att samma företag ansvarar för tillverkningen av de varorna. Omsättningskretsen väntar sig inte att den som tillverkar väskor även saluför utsmyckningar för blixtlås.

77

Såsom överklagandenämnden angav i punkt 26 i det överklagade beslutet är den omständigheten att alla de omtvistade varorna kan användas som prydnader inte tillräcklig för att det skall kunna fastslås att varorna är av liknande slag. Denna omständighet är för allmän för att ensam kunna motivera slutsatsen att de aktuella varorna kompletterar varandra, och därmed är av liknande slag.

78

Av vad ovan anförts följer att tribunalen inte kan godta klagandens argument med avseende på att de aktuella varorna påstås komplettera varandra.

79

I fråga om övriga relevanta faktorer i enlighet med den rättspraxis som angetts ovan i punkt 68, erinrar tribunalen för det första om att klaganden själv har medgett att de aktuella varorna inte konkurrerade med varandra. På grund av att de är av olika art är de aktuella varorna inte heller utbytbara.

80

Med beaktande av vad ovan anförts, begick överklagandenämnden således inte något fel när den fann att de aktuella varorna inte var av liknande slag.

81

I det överklagade beslutet fann överklagandenämnden i huvudsak att ”läder”, ”läderimitationer” och ”djurhudar” i klass 18, som avsågs med den aktuella internationella registreringen, är råvaror eller halvfabrikat som är avsedda att bearbetas eller förädlas ytterligare och därför riktar sig till tillverkare av lädervaror, och således till en specialiserad omsättningskrets. Överklagandenämnden ansåg att de ovannämnda varorna skiljde sig väsentligt från de varor som avsågs med det äldre varumärket, vilka utgjorde färdiga varor som riktade sig till slutkonsumenter. Enligt överklagandenämnden är det förhållandet att de aktuella halvbearbetade varorna är nödvändiga för tillverkningen av några varor som omfattas av det äldre varumärket, såsom väskor och resväskor av alla slag, plånböcker eller dokumentmappar, inte tillräckligt för att slå fast att de ifrågavarande varorna är av liknande slag, eftersom dessa färdiga varor kan tillverkas även av andra material. Omsättningskretsen gör således inte antaganden om att varorna kommer från samma tillverkare. Överklagandenämnden drog härav slutsatsen att det inte förelåg någon likhet mellan de aktuella varorna i klass 18.

82

Klaganden har av flera skäl bestritt överklagandenämndens bedömning i detta avseende. Klaganden har först och främst angett att olika överklagandenämnder hos EUIPO i tidigare beslut har angett att likhet kan slås fast mellan läder, läderimitationer och djurhudar, å ena sidan i betydelsen halvbearbetade varor, och å andra sidan i betydelsen färdiga varor som tillverkats av de materialen. Klaganden har dessutom hävdat att inte heller läder, läderimitationer och djurhudar saluförs uteslutande som halvbearbetade varor eller råvaror, utan även kan säljas som sådana direkt till slutkonsumenten. Klaganden har härvid hänvisat till att de varorna används som prydnadsföremål, som golvmattor eller väggdekorationer. Dessutom används djurhudar även som överdrag eller stolskydd. I de fallen bearbetas de omtvistade varorna inte till andra varor, utan används som fullvärdiga varor. Enligt klagandens mening är de aktuella varorna därför av liknande slag.

83

EUIPO har bestritt klagandens argument.

84

Vad för det första avser klagandens argument beträffande överklagandenämndernas tidigare beslutspraxis – enligt vilken likhet slogs fast mellan å ena sidan läder och djurhudar i betydelsen halvbearbetade varor, och å andra sidan varor som tillverkats av de materialen – finner tribunalen att det av fast rättspraxis framgår att de beslut som EUIPO:s överklagandenämnder fattar enligt förordning nr 207/2009 om registrering av ett kännetecken som EU-varumärke, fattas inom ramen för en normbunden behörighet, och de har inte någon befogenhet att företa skönsmässiga bedömningar. Lagenligheten av dessa beslut ska därför enbart bedömas på grundval av denna förordning och inte mot bakgrund av överklagandenämndernas tidigare beslutspraxis (dom av den 26 april 2007, Alcon/harmoniseringskontoret, C‑412/05 P, EU:C:2007:252, punkt 65, och dom av den 24 november 2005, Sadas/harmoniseringskontoret – LTJ Diffusion (ARTHUR ET FELICIE), T‑346/04, EU:T:2005:420, punkt 71). Tribunalen betonar att den dessutom redan har slagit fast att ”läder och läderimitationer” samt varor av dessa material, såsom väskor, resväskor, paraplyer, parasoller, promenadkäppar som dem som i förevarande mål skyddas genom det äldre varumärket, inte var av liknande slag (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 november 2010, Vidieffe/harmoniseringskontoret – Ellis International Group (GOTHA), T‑169/09, ej publicerad, EU:T:2010:484, punkterna 7 och 29).

85

I fråga om klagandens argument att läder, läderimitationer och djurhudar inte saluförs uteslutande som råvaror eller halvbearbetade varor, utan att de även kan säljas som fullvärdiga varor direkt till slutkonsumenten, finner tribunalen för det andra att även om det kan vara så, så kan den omständigheten emellertid inte inverka på det förhållandet att de varorna riktar sig huvudsakligen till en omsättningskrets bestående av fackmän (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2016, Birkenstock Sales/EUIPO (Återgivning av böljande linjer som korsar varandra), T‑579/14, överklagat, EU:T:2016:650, punkt 32 ).

86

Det ska konstateras att ”läder och läderimitationer; djurhudar” skiljer sig till sin art och sitt ändamål från de varor som avses med det äldre varumärket. De varor som avses med den aktuella internationella registreringen tjänar huvudsakligen till att förse tillverkare av lädervaror och varor av läderimitationer och djurhudar med råvaror. De varor som avses med det äldre varumärket tjänar till att täcka och klä delar av människokroppen, att transportera föremål och att skydda sig mot regn och sol. Tribunalen betonar härvid för övrigt att unionsdomstolen har medgett att en del av de varor som avses med det äldre varumärket – såsom ”paraplyer” och ”parasoller”, utöver sin huvudsakliga funktion, även kan anses vara varor i modebranschen i en vid mening, eftersom konsumenterna kan använda dem för att ge ett visst yttre intryck (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2016, Återgivning av böljande linjer som korsar varandra), T‑579/14, överklagad, EU:T:2016:650, punkt 118 och där angiven rättspraxis).

87

På grund av att de är av olika art tillverkas de aktuella varorna vanligen av olika tillverkare och saluförs genom olika distributionskanaler. Varorna konkurrerar inte heller med varandra.

88

Med avseende på huruvida ”läder och läderimitationer; djurhudar” kompletterar vissa varor i klass 18 som avses med det äldre varumärket, erinrar tribunalen om att kompletterande varor enligt rättspraxis utgörs av varor mellan vilka det finns ett nära samband, i den meningen att den ena varan är nödvändig eller viktig för användningen av den andra, och konsumenterna kan därför ha uppfattningen att ett och samma företag ansvarar för tillverkningen av varorna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2007, PiraÑAM diseño original Juan Bolaños, T‑443/05, EU:T:2007:219, punkt 48 och där angiven rättspraxis). I förevarande mål har klaganden emellertid inte angett varför de aktuella varorna är nödvändiga eller åtminstone viktiga för användningen av respektive vara.

89

Klaganden kan inte göra gällande att de varor som avses med det sökta varumärket samt ”läder och läderimitationer; djurhudar” kompletterar varandra på grund av att de förstnämnda tillverkas av de sistnämnda. Tribunalen finner att överklagandenämnden gjorde en riktig bedömning när den i punkterna 34–36 i det överklagade beslutet konstaterade att det förhållandet att de varor i klass 18 som avsågs med den aktuella internationella registreringen var nödvändiga för tillverkning av vissa varor i klass 18 som avsågs med det äldre varumärket, såsom väskor och resväskor av alla slag, inte är tillräckligt för att slå fast att de aktuella varorna är av liknande slag, eftersom varorna även kan tillverkas av andra material och omsättningskretsen därför inte gör antaganden om att varorna kommer från samma tillverkare.

90

Av vad ovan anförts framgår att överklagandenämnden inte gjorde en oriktig bedömning när den fann att de aktuella varorna i klass 18 inte var av liknande slag.

91

Eftersom ett av de kumulativa villkoren för att slå fast en risk för förväxling saknas i förevarande mål, saknar klagandens argument om känneteckenslikhet verkan.

92

Med beaktande av vad ovan anförts finner tribunalen att överklagandenämnden gjorde en riktig bedömning när den fann att risk för förväxling inte förelåg mellan de motstående varumärkena för de aktuella varorna.

93

Härav följer att det överklagade beslutet ska ogiltigförklaras i den mån som överklagandenämnden underlät att pröva det vid nämnden anhängiggjorda överklagandet såvitt avser ”ädla metaller och deras legeringar” i klass 14 som avsågs i den aktuella internationella registreringen. Talan ska ogillas i övrigt.

94

Enligt artikel 134.3 i rättegångsreglerna ska vardera parten bära sina rättegångskostnader, om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter.

95

Vardera parten ska därför bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (femte avdelningen)

följande: