–

Mario Alexander Filippi och Martin Manigatterer, Play For Me GmbH, ATG GmbH, M. Vöcklinger, Gmalieva s. r. o., PBW GmbH, Felicitas GmbH, samt Celik KG, genom F. Maschke, Rechtsanwalt,

–

Game Zone Entertainment AG, genom M. Paar och H. Zwanzger, Rechtsanwälte,

–

Fortuna Advisory Kft., genom G. Schmid och R. Hochstöger, Rechtsanwälte,

–

Österrikes regering, genom G. Hesse, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom G. Braun och H. Tserepa-Lacombe, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 56 och följande artiklar FEUF, mot bakgrund av artikel 47 Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2

Begäran har framställts i mål som anhängiggjorts av innehavare av resturanger, caféer och bensinstationer, angående administrativa påföljder av straffrättslig karaktär som innehavarna påförts på grund av att de tillhandahållit spelmaskiner utan tillstånd.

3

38a § i 1985 års Verwaltungsgerichtshofgesetz (lag om Högsta förvaltningsdomstolen) (BGBl. 10/1985), i den lydelse som är tillämplig i de nationella målen (nedan kallad VwGG), har följande lydelse:

”(1)   Om ett stort antal överklaganden som ger upphov till liknande rättsfrågor anhängiggörs vid [Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen, Österrike)], eller det finns anledning att tro att ett stort antal sådana överklagandens kommer att anhängiggöras där, får [Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen)] avgöra dessa genom ett beslut. Ett sådant beslut ska innehålla följande:

Beslut meddelas av den avdelning som är behörig i enlighet med fördelningen av ansvarsområden.

(2)   Om de beslut som avses i stycke 1 ovan hänvisar till lagstiftning som även utgörs av lagar, internationella politiska konventioner, alternativt ändrar eller kompletterar lagar eller internationella konventioner som ändrar grundläggande bestämmelser från Europeiska unionen, ska förbundskanslern eller den behöriga ministerpresidenten, eller, om ingen av dem är tillgänglig, den federala statens eller förbundsstatens behöriga centralmyndighet, utan dröjsmål offentliggöra ovannämnda beslut.

(3)   Följande rättsverkningar träder i kraft vid den tidpunkt då ett sådant beslut som avses i stycke 1 ovan offentliggörs

(4)   I sin dom ska [Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen)] sammanfatta det rättsliga resonemanget till en eller flera rättsregler som utan dröjsmål ska offentliggöras i enlighet med stycke 2. Vid dagen för offentliggörandet börjar en tidsfrist för att överklaga som avbrutits att löpa igen, och de andra rättsverkningar som avses i stycke 3 upphör att gälla.”

4

I 42 § stycke 4 VwGG anges följande:

”[Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsöverdomstolen)] får avgöra målet i sak om det är färdigt för avgörande, och ett avgörande i sak bidrar till en okomplicerad, effektiv och ändamålsenlig handläggning av målet. I förekommande fall ankommer det på [Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen)] att fastställa de relevanta faktiska omständigheterna, och för detta ändamål kan den begära att förvaltningsdomstolen ska komplettera utredningen i målet.”

5

I 63 § VwGG föreskrivs följande:

”(1)   Om Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen) bifaller ett överklagande ska domstolarna och förvaltningsmyndigheterna, utan dröjsmål och med samtliga rättsliga medel som de förfogar över, skapa ett rättsligt läge i det aktuella målet som motsvarar Verwaltungsgerichtshofs (Högsta förvaltningsdomstolen) rättsregel.

(2)   I en dom varigenom [Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen)] avgör målet i sak ska det även fastställas vilken domstol eller förvaltningsmyndighet som ska verkställa domen. Verkställighetsförfarandet regleras av de föreskrifter som annars är tillämpliga på denna domstol eller förvaltningsmyndighet.”

6

86a § stycke 1 i 1953 års Verwaltungsgerichtshofgesetz (lag om Författningsdomstolen) (BGBl. 85/1953), i den lydelse som är tillämplig i de nationella målen (nedan kallad VfGG), har följande lydelse:

”(1)   Om ett stort antal överklaganden som ger upphov till liknande rättsfrågor anhängiggörs vid [Verfassungsgerichtshof (Författningsdomstolen, Österrike)], eller det finns anledning att tro att ett stort antal sådana överklaganden kommer att anhängiggöras där, får [Verfassungsgerichtshof (Författningsdomstolen)] avgöra dessa genom ett beslut. Ett sådant beslut ska innehålla följande:

(2)   Om de beslut som avses i stycke 1 ovan hänvisar till lagstiftning som även utgörs av lagar, internationella politiska konventioner, alternativt ändrar eller kompletterar lagar eller internationella konventioner som ändrar grundläggande bestämmelser från Europeiska unionen, ska förbundskanslern eller den behöriga ministerpresidenten, eller, om ingen av dem är tillgänglig, den federala statens eller förbundsstatens behöriga centralmyndighet, utan dröjsmål offentliggöra ovannämnda beslut.

(3)   Följande rättsverkningar träder i kraft vid den tidpunkt då ett sådant beslut som avses i stycke 1 ovan offentliggörs:

(4)   I sin dom ska [Verfassungsgerichtshof (Författningsdomstolen)] sammanfatta det rättsliga resonemanget till en eller flera rättsregler som utan dröjsmål ska offentliggöras i enlighet med stycke 2. Vid dagen för offentliggörandet börjar en tidsfrist för att överklaga som avbrutits löpa igen, och de andra rättsverkningar som avses i stycke 3 upphör att gälla.”

7

I 87 § VfGG föreskrivs följande:

”(1)   Det ska framgå av domen huruvida sökandens grundlagsenliga rättigheter har åsidosatts genom den överklagade domen eller huruvida sökandens rättigheter har åsidosatts genom tillämpning av rättstridig lagstiftning, genom rättsstridigt offentliggörande av en lag (en internationell konvention) som offentliggjorts på nytt, genom en grundlagsstridig lag eller en rättstridig internationell konvention och, i förekommande fall, ska den överklagade domen därigenom upphävas.

(2)   Om [Verfassungsgerichtshof (Författningsdomstolen)] bifaller ett överklagande ska domstolarna och förvaltningsmyndigheterna, utan dröjsmål och med samtliga rättsliga medel som de förfogar över, skapa ett rättsligt läge i det aktuella målet som motsvarar Verfassungsgerichtshofs (Författningsdomstolen) rättsregel.

(3)   Om [Verfassungsgerichtshof (Författningsdomstolen)] vägrar att ta upp ett överklagande till sakprövning eller ogillar överklagandet, ska Verfassungsgerichtshof överföra överklagandet till [Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen)] i enlighet med 144.3 § i grundlagen, om detta har yrkats och under förutsättning att yrkandet har framställts inom sex veckor från det att [Verfassungsgerichtshof (Författningsdomstolen)] meddelade sitt beslut.”

8

Innehavarare av restauranger, caféer och bensinstationer som misstänktes för att ha installerat en eller flera spelautomater i sina lokaler, utan att ha beviljats administrativt tillstånd i enlighet med Glücksspielgesetz (lag om hasardspel) (BGBl. 620/1989), i den lydelse som är tillämplig i de nationella målen (nedan kallad GSpG), blev föremål för finanspolisens och den federala polisens kontroller, varvid spelautomater som använts utan sådant tillstånd tillfälligt togs i beslag.

9

Dessa tillfälliga beslag blev slutgiltiga, de berörda innehavarna påfördes böter och spelautomaterna förverkades.

10

Parterna i målen vid den nationella domstolen bestred dessa åtgärder vid den hänskjutande domstolen, Landesverwaltungsgericht Oberösterreich (regionala förvaltningsdomstolen i Oberösterreich, Österrike).

11

Det framgår av begäran om förhandsavgörande att både Verfassungsgerichtshof (Författningsdomstolen) och Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen), genom avgöranden av den 15 oktober och den 16 mars 2016, har slagit fast att det monopol på hasardspel som infördes genom GSpG inte strider mot unionsrätten.

12

Den hänskjutande domstolen har påpekat att sedan monopolinnehavare, med stöd av 1984 års Bundesgesetz gegen den unlauteren Wettbewerb (federal lag om otillbörlig konkurrens) (BGBl. 448/1984), i den lydelse som var tillämplig i de nationella målen, väckt talan mot företag som utan tillstånd tillhandahöll spel som omfattades av GSpG, fann Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen Österrike) tvärtom, i sin dom av den 30 mars 2016, att GSpG inte var förenlig med unionsrätten.

13

Den hänskjutande domstolen har även konstaterat att enligt den ordning för rättsligt skydd som inrättats genom den österrikiska grundlagen får varje part i ett förfarande vid en förvaltningsdomstol överklaga den domstolens dom till Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen), eller Verfassungsgerichtshof (Författningsdomstolen). Emellertid har den Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna vid upprepade tillfällen slagit fast att Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen) och Verfassungsgerichtshof (Författningsdomstolen) inte har ställning som domstolar, i den mening som avses i artikel 6 i Europakonventionen. Vad gäller sistnämnda domstol beror det på att omfattningen av dess behörighet är begränsad, och angående Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen) beror det på att den domstolen är bunden av de faktiska omständigheter som fastställts i första instans, eller av bedömningen av den bevisning som prövats i första instans, alternativt har den, rent konkret, inte iakttagit de processuella garantier som säkerställs i artikel 6 i Europakonventionen.

14

Den hänskjutande domstolen anser för övrigt att det ankommer på appellationsdomstolen att bedöma det överklagade målet annorledes än vad den lägre instansen har gjort, såväl vad gäller insamling och bedömning av bevisning, som tillämpning av ett kontradiktoriskt förfarande, särskilt i form av en offentlig förhandling. I annat fall vore det inte möjligt att garantera ett resultat som i alla avseenden överensstämmer med principen om en rättvis rättegång, som säkerställs i artikel 6.1 i Europakonventionen och i artikel 47 i stadgan.

15

Den hänskjutande domstolen anser emellertid att inom ramen för de mål som resulterade i Verwaltungsgerichtshofs (Högsta förvaltningsdomstolen) avgörande av den 16 mars 2016, och Verfassungsgerichtshofs (författningsdomstolen) avgörande av den 15 oktober 2016, respekterades inte principen om rätten till en rättvis rättegång. Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen) upprepade de faktiska omständigheter som Landesverwaltungsgericht Oberösterreich (Regionala förvaltningsdomstolen i Oberösterreich) fastställt, och gjorde en motsatt bedömning på grundval av dessa omständigheter men utan att göra någon verklig utredning, trots att den hade möjlighet därtill enligt 42 § VwGG. Verfassungsgerichtshof (Författningsdomstolen) grundade sig i sin tur enbart på de faktiska omständigheter som Landesverwaltungsgericht Oberösterreich (Regionala förvaltningsdomstolen i Oberösterreich) funnit vara för handen, utan att själv ha inhämtat någon bevisning och utan att åtminstone ha fört en diskussion om de motsatta argument som framfördes. Det hölls inte heller någon offentlig förhandling i dessa två mål.

16

Mot denna bakgrund beslutade Landesverwaltungsgericht Oberösterreich (regionala förvaltningsdomstolen i Oberösterreich) att vilandeförklara målen och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Ska artikel 47 i [stadgan], mot bakgrund av artikel 56 och följande artiklar FEUF tolkas så, att de, i mål som kräver en konsekvenskontroll, utgör hinder för nationella bestämmelser [såsom 86a § stycke 4 Verfassungsgerichtshofgesetz (lag om författningsdomstolen), 38a § stycke 4 VwGG Verwaltungsgerichtshofgesetz (lag om Högsta förvaltningsdomstolen), 87 § stycke 2 lag om Författningsdomstolen eller 63 § stycke 1 lag om Högsta förvaltningsdomstolen], vilka ingår i ett övergripande system som i praktiken leder till att de högsta domstolarna inte företar någon självständig prövning av de faktiska omständigheterna eller bevisningen, utan – när fråga är om ett flertal mål som rent konkret rör samma rättsfråga – endast företar en prövning i sak i ett av dessa mål och med stöd härav avvisar de andra målen, och tillåter, det vill säga inte utesluter med säkerhet, att domstolsavgöranden (i den mening som avses i artikel 6.1 i Europakonventionen eller artikel 47 i [stadgan]) – särskilt när dessa har meddelats på områden som är centrala för unionsrätten såsom till exempel marknadstillträde eller marknadsöppnande – därefter kan åsidosättas genom avgöranden från högre instanser, som i sin tur inte uppfyller kraven i artikel 6.1 i Europakonventionen eller artikel 47 i stadgan utan en föregående begäran om förhandsavgörande till Europeiska unionens domstol?”

17

Det framgår av artikel 53.2 i domstolens rättegångsregler att om det är uppenbart att en begäran eller en ansökan inte kan tas upp till prövning, får domstolen, efter att ha hört generaladvokaten, när som helst avgöra målet genom särskilt uppsatt beslut som är motiverat, utan vidare handläggning.

18

Denna bestämmelse ska tillämpas i förevarande mål.

19

Det följer av fast rättspraxis att det förfarande som har införts genom artikel 267 FEUF är ett medel för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, genom vilket EU-domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra de mål som de ska pröva (se, bland annat, dom av den 5 juli 2016, Ognyanov, C‑614/14, EU:C:2016:514, punkt 16 och där angiven rättspraxis).

20

Det krävs att den nationella domstolen klargör den faktiska och rättsliga bakgrunden till de frågor som ställs, eller att den åtminstone förklarar de faktiska omständigheter som ligger till grund för dessa frågor, eftersom det är nödvändigt att komma fram till en tolkning av unionsrätten som är användbar för den nationella domstolen (se, bland annat, dom av den 5 juli 2016, Ognyanov, C‑614/14, EU:C:2016:514, punkt 18 och där angiven rättspraxis).

21

Härvidlag ska det erinras om att enligt artikel 94 i domstolens rättegångsregler ska begäran om förhandsavgörande innehålla följande:

…

22

Det framgår dessutom av punkt 22 i Europeiska unionens domstols rekommendationer till nationella domstolar om begäran om förhandsavgörande (EUT C 338, 2012, s. 1), att en begäran om förhandsavgörande ska ”vara tillräckligt utförlig och innehålla samtliga relevanta upplysningar, så att EU-domstolen, och berörda som har rätt att inkomma med yttrande till domstolen, kan få en god förståelse av bakgrunden och de tillämpliga bestämmelserna i målet vid den nationella domstolen”.

23

I förevarande fall är det uppenbart att begäran om förhandsavgörande inte uppfyller dessa krav.

24

Vad först beträffar kraven i artikel 94 a i rättegångsreglerna, kan det nämligen konstateras att även om förevarande begäran om förhandsavgörande gör det möjligt att fastställa vad som är föremålet för tvisterna vid den nationella domstolen, saknas så gott som samtliga faktiska omständigheter.

25

Vad vidare beträffar kraven i artikel 94 c i rättegångsreglerna, inledningsvis det krav som anger att begäran om förhandsavgörande ska innehålla en redogörelse för de skäl som fått den hänskjutande domstolen att undra över tolkningen eller giltigheten av vissa unionsrättsliga bestämmelser, erinrar domstolen om att den hänskjutande domstolen efterfrågar en tolkning av artikel 47 i stadgan, mot bakgrund av artikel 56 och följande artiklar FEUF.

26

I detta hänseende ska det erinras om att artikel 51.1 i stadgan föreskriver att dess bestämmelser riktar sig till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten. I likhet med artikel 51.2 i stadgan, anger artikel 6.1 FEU att bestämmelserna i stadgan inte på något sätt ska utöka tillämpningsområdet för unionsrätten utöver unionens befogenheter såsom de definieras i fördragen (beslut av den 10 november 2016, Pardue, C‑321/16, ej publicerat, EU:C:2016:871, punkt 18 och där angiven rättspraxis).

27

Följaktligen ska den hänskjutande domstolens fråga förstås så, att den avser tolkningen av artikel 56 och följande artiklar FEUF, mot bakgrund av artikel 47 i stadgan.

28

I förevarande fall finns det inte något i beslutet om hänskjutande som med erforderlig tydlighet och precision redogör för de skäl som fått den hänskjutande domstolen att undra över tolkningen av artikel 56 och följande artiklar FEUF inom ramen för de nationella målen. Det framgår inte heller vilket samband som föreligger mellan de unionsrättsliga bestämmelserna och den tillämpliga nationella lagstiftningen.

29

Den hänskjutande domstolen har visserligen erinrat om att det följer av EU-domstolens fasta praxis att det ankommer på de nationella domstolarna att kontrollera huruvida nationell lagstiftning, såsom den som är aktuell i de nationella målen, på ett konsekvent sätt svarar mot de syften den är avsedd att uppnå (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 2014, Pfleger m.fl., C‑390/12, EU:C:2014:281, punkt 49).

30

Härvidlag har den hänskjutande domstolen hävdat att på området för hasardspel kan den aktuella nationella lagstiftningen inte anses uppfylla detta krav på konsekvens, bland annat av det skälet att Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen) och Verfassungsgerichtshof (Författningsdomstolen) endast upprepar de lägre instansernas bedömning av omständigheterna såsom de fastställts där, och utför således ingen verklig kontroll av huruvida sådan konsekvens är för handen, trots att de lägre instansernas avgöranden bestäms av rättspraxis från Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen) och Verfassungsgerichtshof (Författningsdomstolen).

31

Den hänskjutande domstolen har emellertid inte förklarat varför den anser att den aktuella nationella lagstiftningen, som på ett kompletterande sätt fördelar behörigheten mellan de lägre instanserna å ena sidan – vilka ges behörighet att fastställa och bedöma de faktiska omständigheterna – och de högre instanserna å den andra – vars behörighet begränsas till att endast omfatta rättsliga omständigheter eller frågor angående grundläggande rättigheter – av den anledningen inte svarar konsekvent mot de syften som den avser att uppnå på området för hasardspel.

32

Vad därefter angår kravet i artikel 94 c i rättegångsreglerna, avseende att den hänskjutande domstolen ska ange den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet, gör domstolen följande bedömning. I förevarande begäran om förhandsavgörande redogörs visserligen för innehållet i vissa bestämmelser i lagen om Högsta förvaltningsdomstolen och i lagen om Författningsdomstolen, men det anges inte på ett tillräckligt tydligt sätt hur dessa bestämmelser, vilka utgör föremålet för begäran om förhandsavgörande, skulle kunna tillämpas i de mål som anhängiggjorts vid den hänskjutande domstolen.

33

Följaktligen är det krav som uppställs i artikel 94 c i rättegångsreglerna, som anger att det måste föreligga ett samband mellan de unionsrättsliga bestämmelser och den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet, inte heller uppfyllt.

34

Enligt dess fasta praxis är EU-domstolens uppgift rörande en begäran om förhandsavgörande att bidra till den faktiska lösningen av en tvist som rör unionsrätten och inte att uttala sig om allmänna eller hypotetiska frågor (dom av den 27 september 2017, Puškár, C‑73/16, EU:C:2017:725, punkt 123).

35

För fullständighetens skull ska det tilläggas att om de visar sig att en nationell domstols bedömningar inte tycks vara förenliga med unionsrätten, medför unionsrätten ett krav på att en annan nationell domstol – som enligt nationell rätt är förbehållslöst bunden av den förstnämnda domstolens tolkning av unionsrätten – med stöd av sin egen behörighet ska underlåta att tillämpa den nationella föreskrift som ålägger den att följa den första domstolens tolkning (beslut av den 15 oktober 2015, Naderhirn, C‑581/14, ej publicerat, EU:C:2015:707, punkt 35).

36

Så skulle bland annat vara fallet om en nationell föreskrift hindrade en nationell domstol från att, inom ramen för handläggningen av de mål som den ska avgöra, vederbörligen beakta den omständigheten att det följer av en dom från EU-domstolen att en bestämmelse i nationell rätt anses stå i strid med unionsrätten, och från att säkerställa att unionsrätten ges tillbörligt företräde, genom att vidta samtliga åtgärder som är nödvändiga för att uppnå detta syfte (beslut av den 15 oktober 2015, Naderhirn, C‑581/14, ej publicerat, EU:C:2015:707, punkt 36).

37

Mot bakgrund avovanstående finner domstolen med stöd av artikel 53.2 i domstolens rättegångsregler att det är uppenbart att förevarande begäran om förhandsavgörande ska avvisas.

38

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i de nationella målen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande:

Det är uppenbart att den begäran om förhandsavgörande som genom beslut av den 16 november 2016 framställts av Landesverwaltungsgericht Oberösterreich (regionala förvaltningsdomstolen i Oberösterreich, Österrike) ska avvisas.