1.8.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 279/20

1.

Ska artikel 1.1 i direktiv 2003/49 EG jämförd med artikel 1.4 i samma direktiv, tolkas så att ett bolag som är hemmahörande i en medlemsstat – och som omfattas av artikel 3 i direktivet och under sådana omständigheter som föreligger i det nationella målet mottar räntor från ett dotterbolag i en annan medlemsstat – är ”den som har rätt” till räntan i den mening som avses i direktivet?

2.

Förutsätter en medlemsstats åberopande av artikel 5.1 i direktivet om tillämpning av nationella bestämmelser för att förebygga bedrägeri eller missbruk eller artikel 5.2 i direktivet, att den berörda medlemsstaten har antagit en specifik nationell bestämmelse för att genomföra artikel 5 i direktivet eller att det i nationell rätt finns allmänna bestämmelser eller grundsatser om bedrägeri, missbruk och skatteundandragande som kan tolkas i överensstämmelse med artikel 5?

3.

Är en bestämmelse i ett mellan två medlemsstater ingått dubbelbeskattningsavtal som utarbetats i enlighet med OECD:s modellavtal, enligt vilken beskattningen av räntor är beroende av om räntemottagaren anses som den som har rätt till räntorna, en sådan avtalsmässig anti-missbruksbestämmelse som omfattas av artikel 5 i direktivet?

4.

Är en medlemsstat som inte godtar att ett bolag i en annan medlemsstat har rätt till räntorna och som gör gällande att bolaget i den andra medlemsstaten är så kallat konstlat transitbolag enligt direktiv 2003/49/EG eller artikel 10 EG skyldig att upplysa vem som medlemsstaten i så fall anses som den som har rätt till räntorna?

5.

I ett fall där en räntebetalare är hemmahörande i endast en medlemsstat och en räntemottagare är hemmahörande i en annan medlemsstat och där räntemottagaren av den förstnämnda medlemsstaten inte anses som ”den som har rätt till” de ifrågavarande räntorna enligt direktiv 2003/49/EG och således begränsat skattepliktig i denna medlemsstat för nämnda räntor: utgör då artikel 43 EG jämförd med artikel 48 EG hinder för en lagstiftning enligt vilken förstnämnda medlemsstat vid beskattningen av den icke-hemmahörande räntemottagaren inte beaktar de ränteutgifter som räntemottagaren under sådana omständigheter som de i det nationella målet har haft när ränteutgifter generellt ger rätt till avdrag enligt lagstiftningen i denna medlemsstat och därför innebär att en hemmahörande räntemottagare kan dra av ränteutgifterna från vederbörandes skattepliktiga inkomst?

6.

Om ett bolag som är hemmahörande i en medlemsstat (moderbolaget) konkret inte anses befriat från skyldigheten att erlägga källskatt enligt direktiv 2003/49/EG för räntor som mottagits från ett bolag som är hemmahörande i en annan medlemsstat (dotterbolag) och moderbolaget av sistnämnda medlemsstat anses vara begränsat skattepliktigt för de berörda räntorna, utgör då artikel 43 EG jämförd med artikel 48 hinder för en lagstiftning, som innebär att sistnämnda medlemsstat ålägger det (dotterbolag) som skulle ha innehållit medlen att erlägga dröjsmålsräntor vid försenad betalning av källskatt med en högre räntesats än den dröjsmålsräntesats som den berörda medlemsstaten tar ut vid krav på bolagsskatt (som bland annat omfattar ränteintäkter) som gjorts gällande mot ett bolag som är hemmahörande i samma medlemsstat?

7.

Om ett bolag som är hemmahörande i en medlemsstat (moderbolaget) konkret inte anses befriat från skyldigheten att erlägga källskatt enligt direktiv 2003/49/EG avseende räntor från ett bolag som är beläget i en annan medlemsstat (dotterbolaget) och moderbolaget av sistnämnda betraktas som det skattesubjekt som är begränsat skattepliktig i denna medlemsstat för de berörda räntorna utgör då artikel 43 EG jämförd med artikel 48 (alternativt artikel 56 EG) då var och en för sig eller tillsammans hinder för en lagstiftning,