2.5.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 156/28

1)

Kan artikel 9.1 b i varumärkesförordningen (1), som kräver att det föreligger risk för förväxling för att innehavaren av ett gemenskapsvarumärke ska ha rätt att förhindra tredje man som inte har hans medgivande att i näringsverksamhet använda ett kännetecken i de fall som där anges, tolkas så, att denna artikel gör det möjligt att utesluta risk för förväxling när det äldre varumärket, på grund av innehavarens tolerans, under flera år har samexisterat friktionsfritt med liknande nationella varumärken i två EU-medlemsstater, så att avsaknaden av risk för förväxling i dessa två medlemsstater kan extrapoleras till andra medlemsstater, eller till hela unionen, med beaktande av den enhetliga behandling som gemenskapsvarumärket kräver?

2)

Är det, i det fall som beskrivs i föregående punkt, möjligt att beakta geografiska, demografiska, ekonomiska eller andra omständigheter i de medlemsstater i vilka samexistensen har förevarit för att bedöma om det föreligger en risk för förväxling, och om en avsaknad av risk för förväxling i nämnda medlemsstater kan extrapoleras till en annan medlemsstat, eller till hela unionen?

3)

Ska artikel 9.1 c i varumärkesförordningen, i de situationer som avses i den bestämmelsen, tolkas så att för det fall det äldre varumärket har samexisterat med det omstridda kännetecknet under ett visst antal år i två EU-medlemsstater utan någon invändning från innehavaren av det äldre varumärket, varumärkesinnehavarens tolerans av användningen av det äldre kännetecknet i dessa två medlemsstater i synnerhet kan extrapoleras till den resterande delen av unionen för att bedöma huruvida tredje man har skälig anledning att använda ett yngre kännetecken, på grund av den enhetliga behandling som gemenskapsvarumärket kräver?