–

Junek Europ-Vertrieb GmbH, genom J. Sachs och C. Sachs, Rechtsanwälte,

–

Lohmann & Rauscher International GmbH & Co. KG, genom C. Rohnke och M. Stütz, Rechtsanwälte,

–

Tysklands regering, genom T. Henze och M. Hellmann, båda i egenskap av ombud,

–

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av M. Russo, avvocato dello Stato,

–

Europeiska kommissionen, genom G. Braun, É. Gippini Fournier och T. Scharf, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 13.2 i rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om [EU-]varumärken (EUT L 78, 2009, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Junek Europ-Vertrieb GmbH, en parallellimportör av hygieniska preparat för medicinskt bruk och plåster, å ena sidan, och Lohmann & Rauscher International GmbH & Co. KG, som tillverkar sådana varor, å andra sidan, med avseende på plåster som sistnämnda företag har tillverkat och som Junek Europ-Vertrieb har parallellimporterat och salufört i Tyskland, efter att de försetts med ny märkning.

3

I artikel 13 i förordning nr 207/2009, som har rubriken ”Konsumtion av de rättigheter som är knutna till ett [EU-]varumärke”, föreskrivs följande:

”1.   Ett [EU-]varumärke ger inte innehavaren rätt att förbjuda användningen av varumärket för varor som av innehavaren eller med hans medgivande har släppts ut på marknaden under varumärket inom [unionen].

2.   Punkt 1 ska inte gälla när innehavaren har skälig grund att motsätta sig fortsatt marknadsföring av varorna, särskilt när varornas beskaffenhet har förändrats eller försämrats efter att de har släppts ut på marknaden.”

4

Lohmann & Rauscher International innehar EU-varumärket Debrisoft nr 8852279 som registrerades den 22 juni 2010 för ”hygieniska preparat för medicinskt bruk”, ”plåster” och ”förband”. Företaget tillverkar och saluför bland annat varan ”Debrisoft för debridering, STERIL, 10 x10 cm, 5 stycken”. Det är fråga om ett förband som används för ytlig behandling av sår.

5

Junek Europ-Vertrieb är ett bolag med hemvist i Österrike som i Tyskland genom parallellimport saluför hygieniska produkter för medicinskt bruk som Lohmann & Rauscher International tillverkat och exporterat till Österrike.

6

Den 25 maj 2012 köpte Lohmann & Rauscher International ett paket med varan ”Debrisoft för debridering, STERIL, 10 x10 cm, 5 stycken” i ett apotek i Düsseldorf (Tyskland) som Junek Europ-Vertrieb dessförinnan importerat från Österrike. Före försäljningen till apoteket hade sistnämnda företag försett förpackningen i fråga med en etikett (nedan kallad den omtvistade etiketten), vilken innehöll uppgifter om det företag som ansvarar för import, adress och telefonnummer till det företaget, en streckkod och ett centralt apoteksvarunummer. Etiketten hade anbringats på en del av förpackningen där det inte fanns någon text och den dolde inte Lohmann & Rauscher Internationals varumärke.

7

Varans förpackning har ändrats såsom återges nedan. Den omtvistade etiketten är placerad nedtill till vänster:

8

En förstorad version av den omtvistade etiketten ser ut enligt följande:

9

Junek Europ-Vertrieb hade inte på förhand underrättat Lohmann & Rauscher International om återimporten av den berörda varan och tillhandahöll inte heller det företaget någon varuförpackning som ändrats och försetts med den omtvistade etiketten. Lohmann & Rauscher International anser att Junek Europ-Vertriebs agerande utgör ett intrång i varumärket Debrisoft som det företaget innehar.

10

Lohmann & Rauscher International väckte därför talan vid Landgericht Düsseldorf (regional domstol i Düsseldorf, Tyskland) och yrkade bland annat att Junek Europ-Vertrieb, vid äventyr av vite, skulle förbjudas att i handeln, utan dennes samtycke, använda nämnda varumärke för att ange förband för debridering och att Junek Europ-Vertrieb skulle förpliktas att återkalla de berörda varorna från marknaden samt förstöra dem.

11

Landgericht Düsseldorf (regional domstol i Düsseldorf) biföll talan.

12

Oberlandesgericht Düsseldorf (regional överdomstol i Düsseldorf, Tyskland) ogillade Junek Europ-Vertriebs överklagande av det avgörande som meddelats av Landgericht Düsseldorf (regional domstol i Düsseldorf) med det förbehållet att förbudet att använda varumärket i fråga endast gäller i Tyskland. Junek Europ-Vertrieb överklagade därefter till Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland).

13

Enligt den hänskjutande domstolen beror utgången i målet på huruvida de principer som domstolen har slagit fast i fråga om parallellimport av läkemedel – enligt vilka den omständigheten att varumärkesinnehavaren underrättas på förhand och på dennes begäran tillhandahålls ett prov på förpackningen utgör en förutsättning för konsumtion av de rättigheter som är knutna till varumärket – även är tillämpliga på parallellimport av medicintekniska produkter.

14

Den hänskjutande domstolen har angett att det följer av EU-domstolens praxis att ompaketering av ett läkemedel som är försett med ett varumärke i sig påverkar varumärkets särskilda föremål att utgöra en ursprungsgaranti för den aktuella varan. Den hänför sig bland annat till dom av den 23 april 2002, Boehringer Ingelheim m.fl. (C‑143/00, EU:C:2002:246), och dom av den 26 april 2007, Boehringer Ingelheim m.fl. (C‑348/04, EU:C:2007:249). I nämnda domar slog domstolen fast att en ompaketering som tredje man företar utan varumärkesinnehavarens samtycke kan medföra en verklig risk för ursprungsgarantin och att begreppet ompaketering omfattar den omständigheten att varor förses med ny märkning.

15

Vidare följer det av domstolens praxis att varumärkesinnehavaren emellertid inte får motsätta sig saluföring av ompaketerade varor i enlighet med artikel 13.2 i förordning nr 207/2009, då detta leder till en avvikelse från den fria rörligheten för varor, om varumärkesinnehavarens utövande av denna rätt utgör en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna i den mening som avses i artikel 36 FEUF (dom av den 11 juli 1996, Bristol-Myers Squibb m.fl., C‑427/93, C‑429/93 och C‑436/93, EU:C:1996:282, och dom av den 26 april 2007, Boehringer Ingelheim m.fl., C‑348/04, EU:C:2007:249). Av detta följer att varumärkesinnehavaren kan förbjuda den ändring som varje form av ompaketering av ett läkemedel som försetts med dess varumärke innebär och som till sin natur medför en risk för skadlig inverkan på läkemedlets ursprungliga beskaffenhet, såvida inte fem villkor är uppfyllda, nämligen att:

16

För det andra har den hänskjutande domstolen påpekat att tillämpningen av dessa principer inte är begränsad till fall av parallellimport av läkemedel. Enligt den hänskjutande domstolen fann domstolen, i dom av den 11 november 1997, Loendersloot (C‑349/95, EU:C:1997:530), att kriterier som rör ompaketering av läkemedel i princip även kan tillämpas på parallellhandel av alkoholhaltiga drycker. Den hänskjutande domstolen framhåller även att frågan om vilka villkor för konsumtion av de rättigheter som är knutna till ett varumärke som kan tillämpas beror på de berättigade intressen som varumärkesinnehavaren har och som är relevanta i det enskilda fallet med beaktande av varans egenskaper.

17

För det tredje anser den hänskjutande domstolen att det i förevarande fall är fråga om en ny märkning. Den anser i likhet med appellationsdomstolen att den omtvistade etiketten som Junek Europ-Vertrieb anbringat innehåller viktiga uppgifter på importlandets språk och att nämnda etikett kan leda till att konsumenten anar att den vara som erbjuds henne eller honom, i ett tidigare led av saluföringen, har varit föremål för ett ingrepp från tredje mans sida, utan varumärkesinnehavarens samtycke, vilket har påverkat varan i dess ursprungliga skick.

18

För det fjärde, vad beträffar frågan om de principer som domstolen har slagit fast angående parallellimport av läkemedel utan begränsning kan tillämpas på parallellimport av medicintekniska produkter, har den hänskjutande domstolen understrukit följande. Även om medicintekniska produkter inte, såsom är fallet med läkemedel, omfattas av något förfarande för godkännande, krävs dock att de underkastas ett förfarande för överensstämmelsebedömning för att de ska få saluföras då de såväl ur tillverkarnas som ur konsumenternas synvinkel utgör särskilt känsliga produkter för vilka ursprungsgarantin från det varumärke som anges på produkten har en särskild betydelse på grundval av tillverkarens långtgående ansvar.

19

Samma domstol har tillagt att medicintekniska produkter, liksom läkemedel, är produkter som är av direkt betydelse för hälsan. Eftersom konsumenterna lägger stor vikt vid den egna hälsan och ägnar den särskild uppmärksamhet, saknas det anledning att ifrågasätta appellationsdomstolens bedömning att medicintekniska produkter liksom läkemedel utgör särskilt känsliga produkter, varvid ursprungsgarantin från det varumärke som anbringats produkten har särskild betydelse på grundval av tillverkarens långtgående ansvar.

20

Mot denna bakgrund beslutade Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

”Ska artikel 13.2 i … förordning … nr 207/2009 tolkas så, att varumärkesinnehavaren kan motsätta sig fortsatt marknadsföring av en medicinteknisk produkt som har importerats från en annan medlemsstat, i dess ursprungliga inner- och ytterförpackning, på vilken importören har anbringat ytterligare en etikett, utom under följande omständigheter:

21

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga i huvudsak för att få klarhet i om artikel 13.2 i förordning nr 207/2009 ska tolkas så att innehavaren av ett varumärke kan motsätta sig en parallellimportörs fortsatta marknadsföring av en medicinteknisk produkt i dess ursprungliga inner- och ytterförpackning när importören har anbringat ytterligare en etikett, såsom den som är i fråga i det nationella målet. Den hänskjutande domstolen har närmare bestämt sökt klarhet i om de principer som domstolen har slagit fast i dom av den 11 juli 1996, Bristol-Myers Squibb m.fl. (C‑427/93, C‑429/93 och C‑436/93, EU:C:1996:282), och dom av den 26 april 2007, Boehringer Ingelheim m.fl. (C‑348/04, EU:C:2007:249), utan begränsning är tillämpliga på parallellimport av medicintekniska produkter.

22

Inledningsvis ska det erinras om domstolens praxis samt de principer som däri slagits fast med avseende på parallellimport av läkemedel.

23

Det följer av fast rättspraxis att varumärkets särskilda föremål är att utgöra en ursprungsgaranti för den vara som försetts med varumärket och om varan ompaketeras av tredje man utan varumärkesinnehavarens samtycke kan detta medföra en verklig risk för ursprungsgarantin (se, analogt, dom av den 10 november 2016, Ferring Laegemidler, C‑297/15, EU:C:2016:857, punkt 14 och där angiven rättspraxis).

24

Enligt domstolens praxis är det ompaketeringen av de produkter som är försedda med varumärket som i sig påverkar det särskilda föremålet för varumärket och det är i det sammanhanget inte nödvändigt att bedöma vilka konkreta följder parallellimportörens ompaketering medfört (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 april 2007, Boehringer Ingelheim m.fl.,C‑348/04, EU:C:2007:249, punkt 15).

25

Det ska dessutom framhållas att domstolen, vad beträffar artikel 7.2 i rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EGT L 40, 1989, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 17, s. 178), vars lydelse motsvarar ordalydelsen i artikel 13.2 i förordning nr 207/2009, har slagit fast att varumärkesinnehavaren enligt den bestämmelsen inte får motsätta sig ompaketering, om detta leder till en avvikelse från den fria rörligheten för varor och varumärkesinnehavarens utövande av denna rätt utgör en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna i den mening som avses i artikel 36 andra meningen FEUF (dom av den 23 april 2002, Boehringer Ingelheim m.fl., C‑143/00, EU:C:2002:246, punkt 18, och dom av den 26 april 2007, Boehringer Ingelheim m.fl., C‑348/04, EU:C:2007:249, punkt 16 och där angiven rättspraxis).

26

Varumärkesinnehavarens utövande av sin rätt att motsätta sig ompaketering utgör en förtäckt begränsning, i den mening som avses i denna bestämmelse, om detta bidrar till en konstlad avskärmning av marknaderna mellan medlemsstaterna och om ompaketeringen sker på ett sådant sätt att varumärkesinnehavarens berättigade intressen respekteras, vilket i synnerhet förutsätter att ompaketeringen inte påverkar läkemedlets ursprungliga beskaffenhet eller kan skada varumärkets anseende (dom av den 26 april 2007, Boehringer Ingelheim m.fl., C‑348/04, EU:C:2007:249, punkt 17 och där angiven rättspraxis).

27

Domstolen har således fastställt principer som rör begränsningen av konsumtionen av de rättigheter som är knutna till varumärket i samband med parallellimport av läkemedel (dom av den 11 juli 1996, Bristol-Myers Squibb m.fl., C‑427/93, C‑429/93 och C‑436/93, EU:C:1996:282, punkt 79 och dom av den 26 april 2007, Boehringer Ingelheim m.fl., C‑348/04, EU:C:2007:249, punkt 32).

28

Enligt nämnda rättspraxis har varumärkesinnehavaren, enligt artikel 7.2 i direktiv 89/104, rätt att motsätta sig fortsatt marknadsföring i en medlemsstat av ett läkemedel som importerats från en annan medlemsstat, när importören har ompaketerat varan i fråga och har anbringat varumärket på varan, om inte

29

Följaktligen är de fem villkor som anges i föregående punkt, vilka när de är uppfyllda innebär att varumärkesinnehavaren saknar rätt att motsätta sig fortsatt marknadsföring av den berörda varan, endast tillämpliga när importören har ompaketerat varan.

30

Vad gäller begreppet ompaketering har domstolen klargjort att det inbegriper ny märkning av läkemedel som är försedda med varumärket (dom av den 26 april 2007, Boehringer Ingelheim m.fl., C‑348/04, EU:C:2007:249, punkt 28).

31

Det ska härvidlag framhållas att de omständigheter som gav upphov till dom av den 23 april 2002, Boehringer Ingelheim m.fl. (C‑143/00, EU:C:2002:246), och dom av den 26 april 2007, Boehringer Ingelheim m.fl. (C‑348/04, EU:C:2007:249), vilka avsåg anbringande av ytterligare en etikett på de berörda läkemedelsförpackningarna, skiljer sig från omständigheterna i det nationella målet.

32

Det följer nämligen av punkt 7 i dom av den 23 april 2002, Boehringer Ingelheim m.fl. (C‑143/00, EU:C:2002:246), och av punkt 24 i dom av den 26 april 2007, Boehringer Ingelheim m.fl. (C‑348/04, EU:C:2007:249), att i de mål som gett upphov till dessa domar, hade i vissa fall en etikett anbringats som innehöll vissa viktiga uppgifter, såsom parallellimportörens namn och nummer för godkännande av parallellimport. I andra fall hade den berörda varan ompaketerats i förpackningar som parallellimportören hade tillverkat och på vilka varumärket hade återgetts. I ytterligare några andra fall hade varan ompaketerats i förpackningar som parallellimportören hade tillverkat och vilka inte hade försetts med varumärket men med varans generiska namn. Domstolen tillade att i samtliga dessa fall av ompaketering, innehöll förpackningarna en bipacksedel med information till patienterna som var avfattad på importlandets språk, det vill säga engelska, och som bar det aktuella varumärkets namn.

33

Härav följer att det i de mål som ledde till nämnda domar var fråga om en parallellimportörs agerande om inte endast inbegrep anbringande av ytterligare en etikett på de berörda läkemedelsförpackningarna eller ompaketering av varan, utan i samtliga fall öppnades även ursprungsförpackningen för att lägga i ytterligare en bipacksedel med information på ett annat språk än språket i ursprungslandet för den vara som försetts med det aktuella varumärket.

34

Det kan med avseende på det nationella målet konstateras att parallellimportören endast anbringade ytterligare en etikett som placerades på ett ställe på den medicintekniska produktens ursprungsförpackning där det inte fanns någon text och att förpackningen därvid inte öppnades. Vidare är etiketten i fråga liten och innehåller endast uppgifter om parallellimportörens namn, adress och telefonnummer, en streckkod och ett centralt apoteksvarunummer, som används vid organisationen av varudistributionen med apoteken.

35

Eftersom den berörda medicintekniska produktens förpackning inte har ändrats och förpackningens ursprungliga utseende inte har påverkats på annat sätt än genom att en liten etikett som inte döljer varumärket anbringats och som anger parallellimportören som ansvarig för utsläppande på marknaden med angivande av dennes kontaktuppgifter, en streckkod och ett centralt apoteksvarunummer, kan anbringandet av en sådan etikett inte anses utgöra ompaketering i den mening som avses i dom av den 23 april 2002, Boehringer Ingelheim m.fl. (C‑143/00, EU:C:2002:246), och dom av den 26 april 2007, Boehringer Ingelheim m.fl. (C‑348/04, EU:C:2007:249).

36

Följaktligen kan anbringande av en sådan etikett under alla omständigheter inte anses påverka varumärkets särskilda föremål, som är att för konsumenten eller slutanvändaren garantera ursprunget hos den vara som har försetts med varumärket.

37

Vid sådant förhållande utgör den omständigheten att parallellimportören, det vill säga Junek Europ-Vertrieb, anbringar ytterligare en etikett såsom den som är i fråga i det nationella målet på den medicintekniska produktens ursprungsförpackning, som inte öppnats, inte en skälig grund för att varumärkesinnehavaren, i förevarande fall Lohmann & Rauscher International, motsätter sig fortsatt marknadsföring av den berörda medicintekniska produkten.

38

Den situation som har gett upphov till det nationella målet utgör således ett fall av konsumtion av de rättigheter som är knutna till ett varumärke i enlighet med artikel 13.1 i förordning nr 207/2009.

39

Av det anförda följer att frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 13.2 i förordning nr 207/2009 ska tolkas så att innehavaren av ett varumärke inte kan motsätta sig en parallellimportörs fortsatta marknadsföring av en medicinteknisk produkt i dess ursprungliga inner- och ytterförpackning när importören har anbringat ytterligare en etikett, såsom den som är i fråga i det nationella målet, vilken med hänsyn till sitt innehåll, funktion, storlek, utformning och placering inte utgör någon risk för ursprungsgarantin för den medicintekniska produkt som försetts med varumärket.

40

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

Artikel 13.2 i rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om [EU-]varumärken ska tolkas så att innehavaren av ett varumärke inte kan motsätta sig en parallellimportörs fortsatta marknadsföring av en medicinteknisk produkt i dess ursprungliga inner- och ytterförpackning när importören har anbringat ytterligare en etikett, såsom den som är i fråga i det nationella målet, vilken med hänsyn till sitt innehåll, funktion, storlek, utformning och placering inte utgör någon risk för ursprungsgarantin för den medicintekniska produkt som försetts med varumärket.