1

Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 9 september 2016, Puma/EUIPO – Gemma Group (Återgivning av ett kattdjur på språng) (T-159/15, EU:T:2016:457) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogiltigförklarade tribunalen ett beslut meddelat av EUIPO:s femte överklagandenämnd (nedan kallad överklagandenämnden) den 19 december 2014 (mål R 1207/2014–5) i ett invändningsförfarande mellan Puma SE och Gemma Group Srl (nedan kallat det omtvistade beslutet).

2

Artikel 8 i rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om [EU-varumärken] (EUT L 78, 2009, s. 1) har rubriken ”Relativa registreringshinder”. I artikel 8.5 i denna förordning föreskrivs följande:

”Dessutom gäller att, efter invändning från innehavaren av ett äldre varumärke enligt punkt 2, det varumärke som ansökan om registrering avser inte får registreras om det är identiskt med eller liknar det äldre varumärket och avses bli registrerat för varor eller tjänster som inte liknar dem för vilka det äldre varumärket är registrerat, när – i fråga om ett äldre [EU-varumärke] – det är känt i [unionen], eller, när – i fråga om ett äldre nationellt varumärke – det är känt i medlemsstaten i fråga, och användningen av det varumärke som ansökan avser utan skälig anledning skulle dra otillbörlig fördel av eller vara till förfång för det äldre varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé.”

3

Artikel 63 i förordningen ingår i avdelning VII, med rubriken ”Överklaganden”. I artikel 63.2 föreskrivs följande:

”Vid prövningen av överklagandet ska överklagandenämnden vid behov anmoda parterna att inom viss tid avge yttrande över skrivelser från överklagandenämnden eller inlaga från annan part.”

4

I artikel 75 i samma förordning anges följande:

”Byråns beslut ska innehålla beslutets grunder. Beslut får endast grunda sig på omständigheter som parterna har haft tillfälle att yttra sig över.”

5

Artikel 76 i förordning nr 207/2009 har följande lydelse:

”1.   Vid förfarande inför byrån ska denna utan särskilt yrkande pröva sakförhållandena; dock ska i ärenden om relativa registreringshinder prövningen vara begränsad till vad parterna åberopat och yrkat.

2.   Byrån behöver inte beakta omständigheter eller bevis som part inte åberopat eller ingivit i rätt tid.”

6

I artikel 78.1 i denna förordning anges följande:

”Vid förfarande inför byrån ska bland annat följande bevismedel vara tillåtna:

7

Regel 19 i kommissionens förordning (EG) nr 2868/95 av den 13 december 1995 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 40/94 om gemenskapsvarumärke (EGT L 303, 1995, s. 1), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 1041/2005 av den 29 juni 2005 (EUT L 172, 2005, s. 4) (nedan kallad förordning nr 2868/95), har rubriken ”Dokumentation av invändningen”. I regel 19.1 och 19.2 föreskrivs följande:

”1.   Byrån skall ge den invändande parten möjlighet att lägga fram fakta, bevis och argument till stöd för invändningen eller att komplettera alla fakta, bevis och argument som redan har lämnats in enligt regel 15.3 inom den tid som byrån bestämmer …

2.   Inom den tid som avses i punkt 1 skall den invändande parten också lämna bevis för förekomst, giltighet och omfattning av skyddet av hans äldre märke eller äldre rättighet och dessutom påvisa sin rätt att framställa invändningen. Främst skall den invändande parten lägga fram följande bevis:

…”

8

I regel 50.1 i förordning nr 2868/95 föreskrivs följande:

”Såvida inte annat anges skall bestämmelserna om förfaranden vid den avdelning som har fattat det beslut mot vilket överklagandet riktas gälla för besvärsförfaranden i tillämpliga delar.

…

Om överklagandet gäller ett beslut av invändningsenheten, skall nämnden begränsa prövningen av överklagandet till de sakförhållanden och de bevis som läggs fram inom de tidsfrister som fastställts av invändningsenheten i enlighet med förordningen och dessa regler, såvida inte nämnden anser att ytterligare eller kompletterande sakförhållanden och bevis bör beaktas enligt artikel [76.2 i förordning nr 207/2009].”

9

Den 14 februari 2013 ingav Gemma Group en ansökan om registrering av ett EU-varumärke till EUIPO enligt förordning nr 207/2009.

10

Det sökta varumärket utgörs av nedanstående figurkännetecken i blått:

11

De varor som registreringsansökan avsåg omfattas av klass 7 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg, och motsvarar följande beskrivning: ”Maskiner för träbearbetning, maskiner för bearbetning av aluminium, maskiner för bearbetning av PVC”.

12

Ansökan om EU-varumärke offentliggjordes i Bulletinen för gemenskapsvarumärken nr 66/2013 av den 8 april 2013.

13

Den 8 juli 2013 framställde Puma, med stöd av artikel 41 i förordning nr 207/2009, en invändning mot registreringen av det sökta varumärket för samtliga de varor som avses i punkt 11 i förevarande dom. Grunden för invändningen var den som anges i artikel 8.5 i den förordningen.

14

Invändningen grundades bland annat på följande äldre varumärken (nedan kallade de äldre varumärkena):

15

Till stöd för sin invändning enligt artikel 8.5 i förordning nr 207/2009 gjorde Puma gällande att de äldre varumärkena var kända i alla medlemsstater med avseende på samtliga varor som anges i punkt 14 i förevarande dom.

16

Den 10 mars 2014 avslog EUIPO:s invändningsenhet (nedan kallad invändningsenheten) invändningen i dess helhet. Enheten medgav att det fanns en viss likhet mellan de motstående kännetecknen men ansåg, när det gällde frågan om det äldre varumärket nr 593987 var känt, att det av processekonomiska skäl inte fanns anledning att pröva den bevisning som Puma hade förebringat för att visa att varumärket hade utbredd användning och var känt. Prövningen skulle i stället ske utifrån antagandet att detta äldre varumärke hade ”förhöjd särskiljningsförmåga”. Med denna utgångspunkt fann invändningsenheten emellertid att omsättningskretsen inte skulle se något samband mellan varumärkena i fråga, såsom krävs enligt artikel 8.5 i förordning nr 207/2009 på grund av det föreligger skillnader mellan de varuslag som vart och ett av dessa varumärken omfattar.

17

Den 7 maj 2014 överklagade Puma invändningsenhetens beslut vid EUIPO med stöd av artiklarna 58–64 i förordning nr 207/2009.

18

Genom det omtvistade beslutet avslog överklagandenämnden överklagandet. Överklagandenämnden fann för det första att de äldre varumärkena och det sökta varumärket företedde en viss grad av visuell likhet och att de båda gav intryck av att föreställa ”ett kattdjur på språng, som påminner om en puma”. För det andra godtog överklagandenämnden inte Pumas argument att invändningsenheten hade bekräftat att de äldre varumärkena var kända. Invändningsenheten hade i själva verket, med hänvisning till processekonomi, endast konstaterat att det i det aktuella fallet inte var nödvändigt att pröva den bevisning som Puma hade förebringat för att visa att varumärkena var kända, och bedömningen hade gjorts utifrån antagandet att det äldre varumärket nr 593987 hade ”förhöjd särskiljningsförmåga”. Därefter prövade och underkände överklagandenämnden bevisningen för att de äldre varumärkena var kända med avseende på de varuslag som anges ovan i punkt 14. Eftersom de övriga villkoren – det vill säga att användningen skulle dra otillbörlig fördel av eller vara till förfång för de äldre varumärkenas särskiljningsförmåga eller renommé – inte visats vara uppfyllda, ansåg överklagandenämnden för det tredje att den invändning som Puma hade gjort med stöd av artikel 8.5 i förordning nr 207/2009 skulle avslås även om det skulle anses styrkt att de äldre varumärkena var kända.

19

Genom överklagande som inkom till tribunalens kansli den 1 april 2015 yrkade Puma att det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras. Till stöd för sitt överklagande åberopade Puma i huvudsak tre grunder. Som första grund gjorde Puma gällande att överklagandenämnden hade åsidosatt rättssäkerhetsprincipen och principen om god förvaltningssed genom att inte godta bevisen för att de äldre varumärkena var kända och slå fast att detta inte var styrkt. För det andra gjorde Puma gällande att överklagandenämnden hade åsidosatt artiklarna 75 och 76 i förordning nr 207/2009 genom att pröva bevisningen för att de äldre varumärkena var kända trots att invändningsenheten inte hade företagit någon sådan prövning. Som tredje grund hävdade Puma att överklagandenämnden hade åsidosatt artikel 8.5 i nämnda förordning.

20

Såvitt avser den första grunden, avseende åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen och principen om god förvaltningssed, har Puma i huvudsak gjort gällande att överklagandenämnden åsidosatte dessa principer genom att underkänna den bevisning som Puma hade gett in till styrkande av att de äldre varumärkena var kända, och genom att avvika från sin beslutspraxis i denna fråga.

21

Bland annat vad beträffar Pumas argument avseende att överklagandenämnden underlåtit att motivera varför den valt att avvika från sin beslutspraxis, erinrade tribunalen om vad rätten till god förvaltning innebär och preciserade att den bland annat innebär att förvaltningen är skyldig att motivera sina beslut.

22

Tribunalen angav även att EUIPO, med hänsyn till principerna om likabehandling och god förvaltningssed, ska beakta de beslut som redan antagits i fråga om liknande ansökningar och ägna särskild uppmärksamhet åt frågan huruvida det finns anledning att besluta på samma sätt. Principerna om likabehandling och god förvaltningssed ska emellertid tillämpas på ett sätt som är förenligt med legalitetsprincipen.

23

Tribunalen angav vidare i punkt 30 i den överklagade domen att, genom tre beslut av den 20 augusti 2010, den 30 augusti 2010 och den 30 maj 2011 (nedan kallade de tre tidigare besluten), slog EUIPO fast att de äldre varumärkena är kända och att det finns en utbredd kännedom om dem hos allmänheten. I samma punkt redogjorde tribunalen för det huvudsakliga innehållet i besluten och den bevisning som Puma förebringat i de förfaranden som gav upphov till de besluten. I punkt 31 i den överklagade domen påpekade tribunalen att nämnda beslut, som även om de i vederbörlig ordning åberopats av Puma under förfarandet vid överklagandenämnden varken hade varit föremål för någon prövning eller ens omnämnts i det omtvistade beslutet. Överklagandenämnden nöjde sig med att erinra om att EUIPO inte var bunden av sin tidigare beslutspraxis.

24

Tribunalen fann således att EUIPO hade konstaterat att de äldre varumärkena var kända i de tre tidigare besluten, vilket dessutom bekräftades genom beslut från flera nationella immaterialrättsmyndigheter som Puma åberopat. Vidare angav tribunalen att den slutsatsen är ett konstaterande av ett sakförhållande som inte är avhängigt av det sökta varumärket.

25

Tribunalen drog följande slutsats i punkt 34 i den överklagade domen:

”… [Ö]verklagandenämnden [hade], mot bakgrund av … rättspraxis … enligt vilken EUIPO ska beakta de beslut som redan fattats i fråga om liknande ansökningar och ägna särskild uppmärksamhet åt frågan huruvida det finns anledning att besluta på samma sätt – och med hänsyn till motiveringsskyldigheten, inte … rätt att avvika från EUIPO:s beslutspraxis utan att på något sätt förklara varför den ansåg att det i dessa tidigare beslut fastställda sakförhållandet att de äldre varumärkena var kända inte, eller inte längre, var relevant. Överklagandenämnden har nämligen inte gjort gällande att de varumärkenas renommé skulle ha minskat sedan de ovannämnda nyligen antagna besluten fattades, eller att denna beslutspraxis eventuellt skulle vara rättsstridig.”

26

Tribunalen underkände i detta avseende EUIPO:s argument att dessa beslut inte skulle beaktas av det skälet att inget av dem innehöll den bevisning för att de äldre varumärkena var kända som hade getts in i dessa förfaranden. Tribunalen angav att överklagandenämnden, när den prövar ett överklagande av ett beslut från invändningsenheten, förfogar över det utrymme för skönsmässig bedömning som följer av regel 50.1 tredje stycket i förordning nr 2868/95 när det gäller att besluta om huruvida ytterligare eller kompletterande sakförhållanden och bevis som inte har åberopats respektive ingetts inom de tidsfrister som fastställts av invändningsenheten ska beaktas.

27

Mot bakgrund av omständigheterna i förevarande fall, konstaterade tribunalen i punkt 37 i den överklagade domen följande:

”… I enlighet med principen om god förvaltningssed … borde således överklagandenämnden under de omständigheter som var för handen i förevarande fall, mot bakgrund av sin senaste beslutspraxis – vilken hade bekräftats av ett relativt stort antal nationella beslut och i en dom från tribunalen – ha utnyttjat sin möjlighet enligt regel 50.1 tredje stycket i förordning nr 2868/95 att anmoda klaganden att antingen ge in kompletterande bevis till styrkande av att de äldre varumärkena var kända – om så bara för att vederlägga dem – eller ha förklarat varför den ansåg de slutsatser som den hade dragit i tidigare beslut i frågan huruvida äldre varumärken var kända borde frångås i förevarande fall. Detta var särskilt nödvändigt eftersom den bevisning som legat till grund för bedömningen att de äldre varumärkena var kända beskrevs på ett mycket utförligt sätt i vissa av dessa beslut, något som borde ha gjort överklagandenämnden uppmärksam på att denna bevisning fanns.”

28

Tribunalen drog av detta slutsatsen att EUIPO hade åsidosatt principen om god förvaltningssed och särskilt skyldigheten att motivera sina beslut.

29

Tribunalen slog slutligen fast att med beaktande av den omständigheten att det ska tas hänsyn till i hur hög grad de äldre varumärkena är kända vid helhetsbedömningen av huruvida varumärket skulle vara till förfång i den mening som avses i artikel 8.5 i förordning nr 207/2009, vilket överklagandenämnden utredde för fullständighetens skull i det omtvistade beslutet, kan det fel som överklagandenämnden gjorde sig skyldig till ha haft en avgörande inverkan på utgången i invändningsärendet. Överklagandenämnden gjorde nämligen inte en fullständig bedömning av om de äldre varumärkena var kända, vilket hindrade tribunalen från att pröva frågan om en påstådd överträdelse av artikel 8.5 i den förordningen.

30

Följaktligen fann tribunalen, i punkt 44 i den överklagade domen, att överklagandet skulle bifallas på den första grunden. Det omtvistade beslutet – varigenom Pumas invändning avslogs – ska därmed ogiltigförklaras, utan att det är nödvändigt att pröva klagandens övriga grunder.

31

EUIPO har yrkat att domstolen ska

32

Puma har yrkat att domstolen ska

33

Till stöd för sitt överklagande har EUIPO åberopat två grunder. Den första grunden avser åsidosättande av artikel 76.1 i förordning nr 207/2009 och av principen om god förvaltningssed, jämförd med regel 19.2 c i förordning nr 2868/95 och artikel 8.5 i förordning nr 207/2009. Den andra grunden avser åsidosättande av regel 50.1 i förordning nr 2868/95 och artikel 76.2 i förordning nr 207/2009.

34

EUIPO:s första grund består av tre delar.

35

EUIPO har inom ramen för den första grundens första del gjort gällande att tribunalen har åsidosatt artikel 76.1 i förordning nr 207/2009 och principen om god förvaltningssed. Genom att konstatera att Puma ”i vederbörlig ordning åberopade” de tre tidigare besluten till stöd för invändningen, medgav tribunalen underförstått men nödvändigtvis att en allmän och vag hänvisning till slutsatserna i de besluten samt till den bevisning som Puma förebringat inom ramen för dessa tidigare förfaranden vilka inbegrep andra parter, utgjorde giltigt bevis för att de har renommé i den mening som avses i regel 19.2 c i förordning nr 2868/95.

36

EUIPO har preciserat att den omständigheten att varumärkena är kända inte är en omständighet som har allmängiltiga verkningar (erga omnes), utan är ett konstaterande som endast rör parterna i det aktuella förfarandet och görs med avseende på det förfarandet. Tidigare beslut som EUIPO har meddelat i vilka den myndigheten slår fast att ett varumärke är känt kan således inte i sig utgöra bevis för att varumärket är känt under senare förfaranden. En hänvisning till sådana beslut ska med andra ord endast ses som en allmän och vag hänvisning till handlingar som ingetts under tidigare förfaranden vid EUIPO. En sådan hänvisning kan inte, utan att undergräva EUIPO:s skyldighet att förhålla sig neutral som följer av artikel 76.1 i förordning nr 207/2009 i ett kontradiktoriskt förfarande och principen om god förvaltningssed, godtas som ett giltigt bevis för att ett varumärke är känt, i motsats till vad tribunalen slog fast. Om den invändande parten underlåter att exakt ange den bevisning som den avser att åberopa, är det omöjligt för EUIPO att säkerställa rätten till försvar för den som ansöker om registrering av ett kännetecken som varumärke.

37

Enligt EUIPO har tribunalen dessutom åsidosatt principerna om ett kontradiktoriskt förfarande och om rätten till jämlikhet i medel mellan parterna (inter partes), då det ankommer på den invändande parten och inte på EUIPO att göra det möjligt för den som har ansökt om registrering av ett varumärke att bedöma, och i förekommande fall, invända mot de faktiska omständigheter som legat till grund för antagandet av tidigare beslut. EUIPO har för övrigt preciserat att det i förevarande fall inte var ”fysiskt” omöjligt att identifiera de relevanta handlingarna utan att det snarare förhöll sig så att den i avsaknad av en exakt hänvisning till den bevisning som Puma avsåg att åberopa tvingades att aktivt söka efter handlingar som var relevanta med avseende på bevisningen för att de äldre varumärkena är kända. Pumas argument, som framförts för första gången vid domstolen, att samtliga handlingar som ingetts under tidigare förfaranden under alla omständigheter finns tillgängliga på internet, är inte endast felaktigt utan saknar dessutom relevans, även om det skulle upptas till prövning.

38

Enligt EUIPO gjorde tribunalen, mot bakgrund av nämnda första felaktiga rättstillämpning, en felaktig tolkning av det omtvistade beslutet genom att påstå att de föregående besluten inte ”ens [är] omnämnda” i det omtvistade beslutet, trots att de återfinns i sammanfattningen av Pumas argument och direkt prövades av överklagandenämnden såvitt avser avsaknaden av rättsligt bindande karaktär samt inom ramen för det resonemang som överklagandenämnden förde för fullständighetens skull.

39

EUIPO har inom ramen för den första grundens andra del gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den angav att överklagandenämnden, enligt principen om god förvaltningssed, såsom denna har tolkats av domstolen i dom av den 10 mars 2011, Agencja Wydawnicza Technopol/harmoniseringskontoret (C‑51/10 P, EU:C:2011:139), borde ha förklarat varför den inte beaktade de slutsatser som EUIPO dragit i de tre tidigare besluten beträffande huruvida de äldre varumärkena är kända. Enligt EUIPO grundar sig denna bedömning från tribunalens sida på två felaktiga antaganden, varav det första består i att tribunalen fann att de tidigare besluten har åberopats i vederbörlig ordning, vilket inte är fallet, såsom framgår av de argument som framförts inom ramen för den första grundens första del.

40

Det andra felaktiga antagandet var att det av EUIPO:s ”beslutspraxis” följer att de äldre varumärkena är kända, eftersom ett sådant konstaterande skulle innebära att det gjorts en felaktig bedömning av begreppet ”känt” och av den relativa karaktären hos det registreringshinder som föreskrivs i artikel 8.5 i förordning nr 207/2009, samt av den motsägelsefulla karaktären hos det förfarande som föreskrivs i artikel 76.1 i den förordningen.

41

Även om den invändande parten, såsom i förevarande fall, har åberopat varumärken som EUIPO tidigare har ansett vara kända, anser EUIPO att den parten är skyldig att ifrågasätta varje senare ansökan om registrering av varumärke för sig genom att, i varje enskilt fall, göra en bedömning av om varumärkena är kända såsom görs gällande. Hur frågan om ett äldre varumärke är känt ska bedömas beror inte endast på den bevisning som lagts fram av varumärkesinnehavaren utan också på de motargument som framförts av den andra parten i förfarandet.

42

Följaktligen ska bedömningen av om ett äldre varumärke är känt inte anses utgöra endast ett konstaterande av ett sakförhållande, som huvudsakligen är statiskt, såsom tribunalen felaktigt slog fast i punkt 33 i den överklagade domen. Tvärtom är ett sådant konstaterande, även om det inte nödvändigtvis är beroende av det sökta varumärket, underkastat tillämpningen av principen om ett kontradiktoriskt förfarande i varje enskilt invändningsförfarande. I förevarande fall fann tribunalen att de tre tidigare besluten utgjorde ”beslutspraxis”, vilket innebär att det förelåg en ”presumtion” för att varumärkena var kända. Således åsidosatte tribunalen härigenom artikel 76.1 i förordning nr 207/2009, jämförd med artikel 8.5 i samma förordning.

43

Denna felaktiga bedömning av de tre tidigare beslutens betydelse medförde att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning. Tribunalen slog felaktigt fast att överklagandenämnden borde ha motiverat varför den ansåg att slutsatserna i de tre tidigare besluten beträffande frågan om de äldre varumärkena var kända skulle underkännas, i enlighet med den rättspraxis som följer av domen av den 10 mars 2011 i målet Agencja Wydawnicza Technopol/harmoniseringskontoret (C‑51/10 P, EU:C:2011:139). Denna rättspraxis är emellertid endast relevant för ex parte-förfaranden som rör avslag på registreringsansökan på grund av absoluta registreringshinder.

44

Även om denna rättspraxis var tillämplig i ett kontradiktoriskt förfarande, skulle så endast vara fallet med avseende på frågor som ska tas upp av skäl som rör den allmänna ordningen och som EUIPO har ansett vara notoriska fakta eller när de faktiska omständigheter som redan har fastställts i det aktuella förfarandet konstateras vara jämförbara med de faktiska omständigheter som fastställts i ett tidigare förfarande. Denna rättspraxis kan emellertid inte tillämpas med avseende på de särskilda omständigheter som åberopats i de tidigare förfarandena eller de bedömningar av bevisningen som gjorts i de förfarandena, i syfte att i ett senare förfarande konstatera ett sakförhållande.

45

EUIPO har inom ramen för den första grundens tredje del i huvudsak gjort gällande att tribunalen inte utan att åsidosätta artikel 76.1 i förordning nr 207/2009 och principen om god förvaltningssed, kunde fastställa, såsom den gjorde i punkt 37 i den överklagade domen, att överklagandenämnden hade den subsidiära skyldigheten att på eget initiativ anmoda Puma att inkomma med ytterligare bevisning för att de äldre varumärkena var kända, såsom det företaget gjorde gällande.

46

Puma har bestritt samtliga tre delar av EUIPO:s första grund.

47

Puma har bland annat gjort gällande att tribunalen gjorde en korrekt tillämpning av principen om god förvaltningssed när den slog fast att de tre tidigare besluten hade åberopats ”i vederbörlig ordning” av Puma inom ramen för dess skyldighet att, enligt regel 19.2 c i förordning nr 2868/95, visa att de äldre varumärkena är kända. Det skulle nämligen vara svårt att dra slutsatsen att den omständigheten att dessa tre tidigare beslut åberopats endast utgör en allmän hänvisning till de handlingar som ingetts inom ramen för tidigare förfaranden. Det är nämligen fråga om slutliga beslut från en administrativ myndighet i vilka det slagits fast att varumärken som angetts utförligt i invändningen är kända. Dessa beslut har offentliggjorts och finns tillgängliga på EUIPO:s webbplats och de relevanta delarna av besluten har sammanfattats i nämnda invändning på förfarandespråket. Sådana beslut utgör således i sig ovärderliga och avgörande bevis för att de äldre varumärkena är kända. Dessutom är den omständigheten att de är kända en objektiv omständighet som har allmängiltiga verkningar (erga omnes). Även om det enda som kan påverka denna omständighet är den tid som förflyter, har EUIPO inte gjort någon prövning i detta avseende.

48

Puma har vad gäller EUIPO:s första grunds andra del gjort gällande att den omständigheten att tribunalen har bedömt att de tre tidigare besluten utgör ”beslutspraxis” inte innebär att tribunalen har gjort någon felaktig bedömning av vare sig det aktuella förfarandets kontradiktoriska karaktär eller begreppet ”känt”, eftersom det inte i någon unionsrättslig bestämmelse föreskrivs att EUIPO inte behöver beakta eller får bortse från likabehandlingsprincipen och principen om god förvaltningssed. Enligt dessa principer var tribunalen skyldig att beakta de tre tidigare besluten och att ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om det var lämpligt att besluta på samma sätt, eller att åtminstone på eget initiativ anmoda Puma att inkomma med ytterligare bevisning för att de äldre varumärkena var kända.

49

Puma har vad gäller EUIPO:s första grunds tredje del bestritt EUIPO:s argument. Puma har i huvudsak anfört att de processuella skyldigheter som tribunalen angett i punkt 37 i den överklagade domen inte på något sätt påverkar EUIPO:s ställning i kontradiktoriska förfaranden.

50

EUIPO har inom ramen för den andra grunden gjort gällande att tribunalen, när den i punkt 37 i den överklagade domen slog fast att överklagandenämnden borde ha anmodat Puma att inkomma med ytterligare bevis för att de äldre varumärkena är kända, vilket är tillåtet enligt regel 50.1 tredje stycket i förordning nr 2868/95, samtidigt även åsidosatte artikel 76.2 i förordning nr 207/2009. Enligt EUIPO följer det nämligen tydligt av ordalydelsen, sammanhanget och syftet med denna bestämmelse att den enbart ska tillämpas med avseende på omständigheter som gjorts gällande och bevisning som lagts fram av parterna på deras initiativ. Det är inte heller möjligt att tillämpa den analogt på en situation som den i förevarande fall, eftersom det finns en särskild rättslig grund för denna typ av ansökan, nämligen artikel 78.1 c i förordning nr 207/2009. Enligt EUIPO kan ingen av dessa två bestämmelser användas som ett sätt att kringgå EUIPO:s skyldighet att förhålla sig neutral och den därmed sammanhängande principen om rätten till jämlikhet i medel.

51

Puma har bestritt att den bedömning som tribunalen gjorde i punkt 37 i den överklagade domen är rättsstridig.

52

EUIPO har genom den första grundens första och andra del, vilka ska prövas tillsammans, ifrågasatt tribunalens bedömning avseende Pumas första grund för ogiltigförklaring som rör åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen och principen om god förvaltningssed, i den del som överklagandenämnden inte godtog bevisningen för att de äldre varumärkena är kända och bedömde att det inte hade visats att de var kända i den mening som avses i artikel 8.5 i förordning nr 207/2009.

53

EUIPO har närmare bestämt i huvudsak gjort gällande att tribunalen åsidosatte artikel 76.1 i förordning nr 207/2009 och principen om god förvaltningssed, jämförda med regel 19.2 c i förordning nr 2868/95 och artikel 8.5 i förordning nr 207/2009, när den slog fast att Puma ”i vederbörlig ordning åberopade” EUIPO:s tre tidigare beslut vid invändningsenheten och vidare fann att överklagandenämnden, med tillämpning av principerna om god förvaltningssed och likabehandling, såsom de har tolkats i den rättspraxis som följer av domen av den 10 mars 2011 i målet Agencja Wydawnicza Technopol/harmoniseringskontoret (C‑51/10 P, EU:C:2011:139), borde ha beaktat dessa beslut och ägnat särskild uppmärksamhet åt frågan huruvida det fanns anledning att besluta på samma sätt och att den inte hade rätt att avvika från EUIPO:s beslutspraxis utan att på något sätt förklara varför den ansåg att det i dessa tidigare beslut fastställda sakförhållandet att de äldre varumärkena var kända inte, eller inte längre, var relevant.

54

Det framgår av ordalydelsen i artikel 8.5 i förordning nr 207/2009 att denna bestämmelse endast är tillämplig under förutsättning att följande tre villkor är uppfyllda. För det första ska de motstående varumärkena vara identiska eller likna varandra, för det andra ska det äldre varumärke som åberopats till grund för invändningen vara känt och för det tredje ska det finnas risk för att användningen av det varumärke som ansökan avser utan skälig anledning skulle dra otillbörlig fördel av eller vara till förfång för det äldre varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 17 september 2015, Arnoldo Mondadori Editore/harmoniseringskontoret, C‑548/14 P, ej publicerat, EU:C:2015:624, punkt 54).

55

Vad närmare beträffar det andra villkoret att varumärket ska vara känt, vilket är det enda villkor som är aktuellt i förevarande fall, följer det av domstolens praxis att ett varumärke anses vara känt i den mening som avses i unionsrätten när det är känt hos en betydande del av omsättningskretsen för de varor eller tjänster som omfattas av varumärket och i en väsentlig del av det relevanta området (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2015, Iron & Smith, C‑125/14, EU:C:2015:539, punkt 17 och där angiven rättspraxis).

56

Vid bedömningen av om varumärket är känt ska man beakta samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet, särskilt varumärkets marknadsandel, i hur stor omfattning, i vilket geografiskt område och hur länge varumärket har använts samt hur stora investeringar företaget har gjort för att marknadsföra varumärket (dom av den 14 september 1999, General Motors, C‑375/97, EU:C:1999:408, punkt 27).

57

Även om frågan om de äldre varumärkena är kända i den mening som avses i artikel 8.5 i förordning nr 207/2009 utgör ett konstaterande som omfattas av tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna, som inte kan prövas i ett mål om överklagande, med undantag för i de fall då tribunalen har missuppfattat de faktiska omständigheterna och den bevisning som åberopats (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 januari 2016, Hesse/harmoniseringskontoret, C‑50/15 P, EU:C:2016:34, punkt 29), utgör frågan om bevisupptagningen har skett på ett riktigt sätt och om de allmänna rättsprinciper och processuella regler som är tillämpliga i fråga om bevisbördan och bevisningen har iakttagits, en rättsfråga som kan prövas av domstolen (se för ett liknande resonemang, dom den 10 maj 2012, Rubinstein och L’Oréal/harmoniseringskontoret, C‑100/11 P, EU:C:2012:285, punkt 74).

58

Vad beträffar bevisbörda och bevisupptagning föreskrivs, med avseende på de fall där innehavaren av ett varumärke avser att åberopa ett registreringshinder som avses i artikel 8.5 i förordning nr 207/2009, i regel 19.1 och regel 19.2 c i förordning nr 2868/95 att EUIPO ger den invändande parten möjlighet att lägga fram fakta, bevis och argument till stöd för invändningen, bland annat bevisning för att det äldre varumärket är känt, eller att komplettera alla fakta, bevis och argument som redan har lämnats in. I den mån det i förordningarna nr 207/2009 och nr 2868/95 inte anges vilken bevisning som den invändande parten kan lägga fram i syfte att visa att det äldre varumärket är känt, är vederbörande i princip fri att välja den bevisning som hon/han anser är lämplig att förebringa för EUIPO i samband med en invändning som grundas på en äldre rättighet. EUIPO är skyldig att pröva den bevisning som lagts fram av den invändande parten och har inte rätt att utan vidare underlåta att godta en viss sorts bevisning på grund av dess form (se, analogt, dom av den 19 april 2018, EUIPO/Group, C‑478/16 P, ej publicerad, EU:C:2018:268, punkterna 56–59).

59

Vidare anges i artikel 76.1 i förordning nr 207/2009 att vid förfaranden vid EUIPO ska denna i princip pröva sakförhållandena på eget initiativ. I samma bestämmelse föreskrivs emellertid att i ärenden om relativa registreringshinder, såsom det registreringshinder som anges i artikel 8.5 i förordningen, ska prövningen vara begränsad till vad parterna åberopat och yrkat.

60

Det framgår dessutom av domstolens fasta praxis att EUIPO ska utöva sin behörighet i enlighet med de allmänna principerna i unionsrätten, bland annat principerna om likabehandling och god förvaltningssed (dom av den 10 mars 2011, Agencja Wydawnicza Technopol/harmoniseringskontoret, C‑51/10 P, EU:C:2011:139, punkt 73, och beslut av den 11 april 2013, Asa/harmoniseringskontoret, C‑354/12 P, ej publicerat, EU:C:2013:238, punkt 41).

61

Domstolen har preciserat att med hänsyn till dessa principer ska EUIPO, när den behandlar en registreringsansökan, beakta de beslut som redan antagits i fråga om liknande ansökningar och ägna särskild uppmärksamhet åt frågan huruvida det finns anledning att besluta på samma sätt. Såsom tribunalen påpekade i punkt 20 i den överklagade domen ska tillämpningen av dessa principer ske på ett sätt som är förenligt med legalitetsprincipen, vilket medför att bedömningen av en registreringsansökan ska vara strikt och fullständig och utföras i varje enskilt fall (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 mars 2011, Agencja Wydawnicza Technopol/harmoniseringskontoret, C‑51/10 P, EU:C:2011:139, punkterna 74, 75 och 77, och dom av den 17 juli 2014, Reber Holding/harmoniseringskontoret, C‑141/13 P, ej publicerad, EU:C:2014:2089, punkt 45, och beslut av den 14 april 2016, KS Sports/EUIPO, C‑480/15 P, ej publicerat, EU:C:2016:266, punkt 37).

62

I detta sammanhang underkänner domstolen utan vidare EUIPO:s argument att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den angav att de principer som följer av dom av den 10 mars 2011, Agencja Wydawnicza Technopol/harmoniseringskontoret (C‑51/10 P, EU:C:2011:139), som angetts i föregående punkt, ska tillämpas med avseende på förfaranden som grundar sig på ett relativt registreringshinder, såsom det som föreskrivs i artikel 8.5 i förordning nr 207/2009.

63

Det är visserligen riktigt att domstolen har slagit fast dessa principer i ett mål som avsåg ett absolut registreringshinder, det vill säga det registreringshinder som avses i artikel 7.1 c i rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken (EGT L 11, 1994, s. 1). Domstolen har emellertid därefter uttryckligen angett att de även är tillämpliga i invändningsförfaranden som avser ett relativt registreringshinder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 juli 2014, Reber Holding/harmoniseringskontoret, C‑141/13 P, ej publicerad, EU:C:2014:2089, punkt 46, beslut av den 11 april 2013, Asa/harmoniseringskontoret, C‑354/12 P, ej publicerat, EU:C:2013:238, punkt 42, beslut av den 15 oktober 2015, Cantina Broglie 1/harmoniseringskontoret, C‑33/15 P, ej publicerat, EU:C:2015:705, punkt 49, beslut av den15 oktober 2015, Cantina Broglie l/harmoniseringskontoret, C‑34/15 P, ej publicerat, EU:C:2015:704, punkt 49, och beslut av den 14 april 2016, KS Sports/EUIPO, C‑480/15 P, ej publicerat, EU:C:2016:266, punkt 37).

64

Domstolen har även redan klargjort, i likhet med vad tribunalen angav i punkterna 18 och 19 i den överklagade domen, att rätten till god förvaltning, enligt artikel 41.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, innefattar en skyldighet för förvaltningen att motivera sina beslut. Denna skyldighet, som även följer av artikel 75 i förordning nr 207/2009 har ett dubbelt syfte, nämligen dels att göra det möjligt för dem som berörs därav att få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden, så att de kan göra gällande sina rättigheter, dels att göra det möjligt för unionsdomstolarna att pröva beslutets lagenlighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 maj 2012, Rubinstein och L’Oréal/harmoniseringskontoret, C‑100/11 P, EU:C:2012:285, punkt 111, och dom av den 17 mars 2016, Naazneen Investments/harmoniseringskontoret, C‑252/15 P, ej publicerad, EU:C:2016:178, punkt 29).

65

Nämnda skyldighet har dessutom samma räckvidd som den skyldighet som följer av artikel 296 FEUF. Enligt den artikeln ska det klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat. Det krävs dock inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av ett beslut uppfyller kraven i artikel 296 FEUF inte ska ske endast utifrån motiveringens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 oktober 2004, KWS Saat/harmoniseringskontoret, C‑447/02 P, EU:C:2004:649, punkterna 63–65, och beslut av den 14 april 2016, KS Sports/EUIPO, C‑480/15 P, ej publicerat, EU:C:2016:266, punkt 32).

66

Det följer av det ovan anförda att under sådana omständigheter där en invändande part på ett klart och tydligt sätt vid invändningsenheten till styrkande av att det äldre varumärke som åberopats som stöd för invändningen är känt åberopar de tidigare beslut som EUIPO antagit avseende frågan om det varumärket är känt, ankommer det på EUIPO:s enheter att beakta de beslut som redan antagits och ägna särskild uppmärksamhet åt frågan huruvida det finns anledning att besluta på samma sätt, i enlighet med den rättspraxis som angetts i punkt 61 i förevarande dom. Om dessa enheter beslutar att göra en annan bedömning än i de tidigare besluten, ankommer det på dem, med beaktande av det sammanhang i vilket de antar det nya beslutet – och åberopandet av sådana tidigare beslut ingår i detta sammanhang – att uttryckligen motivera varför de avviker från det som fastställts i de besluten.

67

Det är mot bakgrund av dessa överväganden som det ska prövas huruvida tribunalen i förevarande fall, såsom EUIPO har gjort gällande, åsidosatte artikel 76.1 i förordning nr 207/2009 och principen om god förvaltningssed, jämförda med regel 19.2 c i förordning nr 2868/95 och artikel 8.5 i förordning nr 207/2009.

68

Vad för det första beträffar EUIPO:s argument att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i punkt 31 i den överklagade domen när den slog fast att Puma ”i vederbörlig ordning åberopade” de tre tidigare besluten i vilka det slagits fast att de äldre varumärkena var kända, påpekar domstolen för det första att tribunalen, i punkt 30 i den överklagade domen, angav att Puma hade åberopat dessa tre tidigare beslut i det företagets skrivelser till invändningsenheten.

69

Såsom har angetts i punkt 58 i förevarande dom, står det den invändande parten i princip fritt att välja den bevisning som denne anser är lämplig att lägga fram vid EUIPO. Det finns således inga hinder för att det i detta sammanhang som bevis för att ett äldre varumärke är känt åberopas tidigare beslut av EUIPO i vilka det fastställts att det varumärket är känt inom ramen för andra kontradiktoriska förfaranden, särskilt när det skett en exakt hänvisning till besluten och de väsentliga delarna av besluten har sammanfattats i invändningsinlagan på förfarandespråket, vilket skedde i förevarande fall.

70

I den mån som EUIPO har gjort gällande att tribunalen, genom sitt konstaterande i punkt 31 i den överklagade domen, medgav att Pumas hänvisning till dessa beslut utgjorde en giltig hänvisning till såväl alla bedömningar som EUIPO gjort som den bevisning som Puma förebringat i dessa tidigare förfaranden, så att nämnda hänvisning skulle utgöra giltigt bevis för att fastställa att de äldre varumärkena är kända i den mening som avses i regel 19.2 c i förordning nr 2868/95, ska det konstateras att detta argument grundar sig på en felaktig tolkning av nämnda punkt 31 som ska ses i sitt sammanhang.

71

Genom den prövning som tribunalen företog i punkterna 30 och 31 i den överklagade domen avsåg den att bemöta Pumas argument, som sammanfattats i punkt 28 i den domen, enligt vilket överklagandenämnden inte hade rätt att frångå sin ”beslutspraxis” i vilken de äldre varumärkena ansetts vara kända utan att förklara på vilket sätt en sådan avvikelse från de tre tidigare besluten var motiverad.

72

Då EUIPO hade bemött detta argument genom en hänvisning, såsom framgår av punkt 29 i den överklagade domen, till motiveringen i det omtvistade beslutet enligt vilket lagenligheten hos EUIPO:s beslut ska bedömas enbart på grundval av förordning nr 207/2009 och inte mot bakgrund av tidigare beslutspraxis från EUIPO eller från nationella immaterialrättsmyndigheter, redogjorde tribunalen, i punkt 30 i den överklagade domen, för innehållet i de tre tidigare besluten och framhöll därvid de bedömningar som gjorts av behöriga enheter vid EUIPO och den bevisning som dessa beslut var grundade på.

73

Såsom framgår av punkterna 28–30 i den överklagade domen, gjorde tribunalen dessa bedömningar i syfte att besvara frågan huruvida EUIPO, när den antog det omtvistade beslutet, iakttog sina skyldigheter enligt principen om god förvaltningssed, särskilt motiveringsskyldigheten, som det erinrats om i punkterna 64 och 65 i förevarande dom, under sådana omständigheter där Puma, till stöd för sin invändning, åberopat tidigare beslut av EUIPO i vilka det fastställts att dessa äldre varumärken var kända, samtidigt som besluten angavs med exakthet och det genom att sammanfatta dessa beslut på förfarandespråket särskilt hänvisades till de relevanta delarna av besluten och den bevisning som återfanns däri.

74

Det är således mot bakgrund av dessa omständigheter som tribunalen i punkt 31 i den överklagade domen fann att Puma ”i vederbörlig ordning åberopade” de tre tidigare besluten. Tribunalen angav emellertid inte att hänvisningen till dessa beslut utgjorde en giltig hänvisning till all bevisning som förebringats i tidigare förfaranden vid EUIPO:s enheter.

75

Härav följer att tribunalen inte kan anses ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att, i punkt 31 i den överklagade domen, slå fast att Puma ”i vederbörlig ordning åberopade” de tre tidigare besluten.

76

Vad för det andra beträffar EUIPO:s argument att tribunalen har åsidosatt principen om god förvaltningssed och gjort en felaktig bedömning av omfattningen av EUIPO:s motiveringsskyldighet, framhåller domstolen följande. I enlighet med den rättspraxis som anges i punkterna 61, 64 och 65 i förevarande dom och vad som slagits fast i punkt 66 i förevarande dom, var EUIPO skyldig att beakta de tre tidigare beslut som åberopats av Puma i förevarande fall och för det fall att EUIPO intar en avvikande ståndpunkt jämfört med den som intagits i nämnda beslut avseende frågan om de äldre varumärkena är kända, som prövats i dessa beslut och i förevarande fall, var den myndigheten tvungen att uttryckligen motivera denna avvikelse, mot bakgrund av det omtvistade beslutets sammanhang.

77

Det ska härvidlag erinras om att tribunalen gjorde en bedömning av de tre äldre besluten som åberopats av Puma vid invändningsenheten i punkt 30 i den överklagade domen, vars innehåll inte har ifrågasatts i förevarande mål om överklagande, varvid den redogjorde för beslutens huvudsakliga innehåll. Tribunalen angav vidare i punkt 33 i den överklagade domen att EUIPO i de tre tidigare besluten hade fastställt att de äldre varumärkena är kända. De besluten bekräftades genom ett flertal nationella beslut och dessa beslut rörde samma äldre varumärken, varor som var identiska med eller liknade de nu aktuella varorna, och vissa av de i förevarande fall berörda medlemsstaterna. Tribunalen tillade att konstaterandet att de äldre varumärkena är kända utgör ett konstaterande av ett sakförhållande som inte är avhängigt av det sökta varumärket.

78

I punkt 34 i den överklagade domen drog tribunalen härav slutsatsen att det ”under dessa omständigheter” och med beaktande av de skyldigheter som följer av principen om god förvaltningssed och likabehandlingsprincipen, kan konstateras ”att överklagandenämnden … inte hade rätt att avvika från EUIPO:s beslutspraxis utan att på något sätt förklara varför den ansåg att det i [de tre tidigare besluten] fastställda sakförhållandet att de äldre varumärkena var kända inte, eller inte längre, var relevant”.

79

Tribunalen gjorde således rätt när den prövade om överklagandenämnden, när den i det omtvistade beslutet endast erinrade om att EUIPO inte var bunden av sin beslutspraxis, hade uppfyllt sin motiveringsskyldighet, mot bakgrund av det sammanhang i vilket beslutet antogs, samt med beaktande av de rättsliga bestämmelserna på det ifrågavarande området, inklusive principen om god förvaltningssed och likabehandlingsprincipen.

80

I motsats till vad EUIPO har gjort gällande kan tribunalen inte anses ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning vad gäller tolkningen av dessa principer. Det är härvidlag visserligen riktigt att EUIPO:s enheter inte automatiskt är bundna av sina tidigare beslut, eftersom – såsom tribunalen med rätta angav i punkt 20 i den överklagade domen – bedömningen av en registreringsansökan ska vara strikt och fullständig för att förhindra att varumärken registreras på ett otillbörligt sätt. Frågan om det äldre varumärket är känt ska således bedömas med beaktande av de faktiska omständigheterna i varje enskilt fall (se, analogt, beslut av den 12 februari 2009, Bild digital och ZVS, C‑39/08 och C‑43/08, ej publicerat, EU:C:2009:91, punkt 17, och, för ett liknande resonemang, dom av den 10 mars 2011, Agencja Wydawnicza Technopol/harmoniseringskontoret, C‑51/10 P, EU:C:2011:139, punkt 77). Härav följer emellertid inte att dessa enheter är undantagna från de skyldigheter som anges i punkt 66 i förevarande dom och som följer av principen om god förvaltningssed och likabehandlingsprincipen, vilka inbegriper motiveringsskyldigheten.

81

Denna skyldighet är än mer viktig under sådana omständigheter som dem i förevarande fall, såsom det erinras om i punkt 77 i denna dom, där det står klart att vissa tidigare beslut av EUIPO, som åberopats vid dess enheter, är relevanta vid en fullständig prövning av frågan om det aktuella äldre varumärket är känt. Såsom tribunalen i huvudsak har framhållit är en sådan prövning inte strikt avhängig av det sökta varumärket.

82

Det var därför riktigt av tribunalen att, under dessa omständigheter, slå fast att EUIPO:s enheter inte kunde uppfylla sin motiveringsskyldighet genom att endast erinra om att lagenligheten av EUIPO:s beslut ska bedömas enbart på grundval av förordning nr 207/2009 och inte mot bakgrund av tidigare beslutspraxis.

83

Slutligen, i den mån som EUIPO har gjort gällande att tribunalen gjorde fel när den, i punkt 31 i den överklagade domen, angav att de tre tidigare besluten ”inte varit föremål för någon granskning, eller ens omnämnda” i det omtvistade beslutet, räcker det att konstatera att EUIPO inte kan vinna framgång med detta argument. Tribunalen kan inte anses ha gjort bedömningar som står i strid med innehållet i detta beslut.

84

Det är visserligen riktigt att, i avsnittet ”Parternas argument” i det omtvistade beslutet angav överklagandenämnden att Puma hade framfört argumentet att det hade konstaterats att de äldre varumärkena var kända i ”ett stort antal beslut av immaterialrättsmyndigheten”. Överklagandenämnden underlät emellertid att nämna de tre tidigare besluten när den angav ”den bevisning som den invändande parten har förebringat”. I den del av nämnda beslut som har rubriken”Grunder för beslutet”, omnämnde den inte nämnda beslut och prövade dem inte heller mot bakgrund av deras innehåll och bevisvärde med avseende på frågan om de äldre varumärkena var kända, även om den gjort så med avseende på ett flertal avgöranden från nationella immaterialrättsmyndigheter.

85

Av det anförda följer att tribunalen inte åsidosatte artikel 76.1 i förordning nr 207/2009 och principen om god förvaltningssed, jämförda med regel 19.2 c i förordning nr 2868/95 och artikel 8.5 i förordning nr 207/2009, när den slog fast att överklagandenämnden – genom att endast erinra om att lagenligheten av EUIPO:s beslut under sådana omständigheter som de som är aktuella i förevarande fall enbart ska prövas på grundval av förordning nr 207/2009, såsom den tolkats av unionsdomstolen, och inte mot bakgrund av tidigare beslutspraxis från EUIPO eller nationella immaterialrättsmyndigheter – åsidosatte principen om god förvaltningssed, och särskilt skyldigheten att motivera sina beslut, vilket medförde att det omtvistade beslutet blev rättsstridigt.

86

Härav följer att överklagandet inte kan vinna bifalla såvitt avser den första grundens första och andra del.

87

EUIPO har genom den första grundens tredje del och den andra grunden, som ska prövas tillsammans, gjort gällande att tribunalen åsidosatte artikel 76.1 i förordning nr 207/2009, jämförd med principen om god förvaltningssed och artikel 76.2 i den förordningen jämförd med regel 50.1 i förordning nr 2868/95, när den i punkt 37 i den överklagade domen slog fast att överklagandenämnden under omständigheterna i förevarande fall borde ha anmodat Puma att inkomma med ytterligare bevis för att de äldre varumärkena är kända – om så enbart för att vederlägga dem – vilket är tillåtet enligt regel 50.1 tredje stycket i förordning nr 2868/95.

88

EUIPO har bland annat gjort gällande att en sådan tolkning av dessa bestämmelser och principer innebär ett åsidosättande av den kontradiktoriska principen, som kommer till uttryck i artikel 76.1 i förordning nr 207/2009 när det gäller det kontradiktoriska förfarandet vid EUIPO, och tar inte hänsyn till den omständigheten att EUIPO:s skyldighet att utnyttja sin möjlighet att avgöra huruvida den ska beakta omständigheter som har åberopats och bevis som lagts fram för sent endast är tillämplig på sakförhållanden och bevis som parterna lagt fram på eget initiativ.

89

Genom sina argument har EUIPO i huvudsak gjort gällande att tribunalen har omvandlat det utrymme för skönsmässig bedömning som tillkommer överklagandenämnden med stöd av artikel 76.2 i förordning nr 207/2009, jämförd med regel 50.1 i förordning nr 2868/95, i syfte att avgöra om det är nödvändigt att beakta omständigheter och bevisning som inte läggs fram inom de tidsfrister som fastställts av invändningsenheten, till en skyldighet. Denna skyldighet har enligt EUIPO felaktigt utvidgats till att även avse sakförhållanden och bevisning som parterna inte har lämnat på eget initiativ.

90

I detta avseende framgår det av punkt 35 i den överklagade domen att EUIPO har gjort gällande vid tribunalen att överklagandenämnden inte var skyldig att beakta de tre tidigare besluten, med motiveringen att Puma inte hade förebringat den bevisning vid invändningsenheten för att de äldre varumärkena är kända som tidigare ingetts inom ramen för de förfaranden som lett till antagandet av dessa beslut. EUIPO har anfört att klaganden borde ha förebringat den bevisningen på nytt eller specifikt ha hänvisat till den.

91

Tribunalen bemötte detta argument i punkt 36 i den överklagade domen. Den erinrade med rätta om den rättspraxis enligt vilken artikel 76.2 i förordning nr 207/2009 och regel 50.1 tredje stycket i förordning nr 2868/95 ger EUIPO:s överklagandenämnd ett utrymme för skönsmässig bedömning för att avgöra huruvida den ska beakta ytterligare eller kompletterande sakförhållanden och bevis som inte läggs fram inom de tidsfrister som fastställts eller preciserats av invändningsenheten. När det däremot har getts in bevis inom den frist som EUIPO har fastställt, såsom i förevarande fall, är det även efter utgången av nämnda frist möjligt att ge in kompletterande bevis (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 juli 2016, EUIPO/Grau Ferrer, C‑597/14 P, EU:C:2016:579, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

92

När tribunalen i punkt 37 i den överklagade domen angav att ”överklagandenämnden under de omständigheter som var för handen i förevarande fall, mot bakgrund av sin senaste beslutspraxis – vilken hade bekräftats av ett relativt stort antal nationella beslut och i en dom från tribunalen – [således borde] ha utnyttjat sin möjlighet enligt regel 50.1 tredje stycket i förordning nr 2868/95 att anmoda klaganden att … ge in kompletterande bevis till styrkande av att de äldre varumärkena var kända – om så bara för att vederlägga dem …”, grundade tribunalen emellertid sin bedömning på principen om god förvaltningssed och inte på artikel 76.2 i förordning nr 207/2009 och regel 50.1 tredje stycket i förordning nr 2868/95.

93

I förevarande fall framgår det av punkterna 30, 33 och 37 i den överklagade domen att Puma i invändningen redogjorde för det huvudsakliga innehållet i de tre tidigare besluten på förfarandespråket. Innehållet i dessa beslut ska således anses ha kommit till såväl invändningsenhetens och överklagandenämndens som Gemma Groups kännedom.

94

Av punkt 30 i den överklagade domen följer även att de behöriga enheterna vid EUIPO i dessa tre tidigare beslut ”på grundval av ett stort antal bevis” hade funnit att ett av de äldre varumärkena var ”mycket väl känt, åtminstone i Frankrike” och ett annat av de äldre varumärkena ansågs ”mot bakgrund av den omfattande bevisning som hade getts in” vara ”mycket väl känt till följd av användning i unionen” och ha ”hög särskiljningsförmåga till följd av att det hade använts ’under lång tid och intensivt’ och på grund av sin ’höga inarbetningsgrad’”. Tribunalen slog även fast att de bevis som hade lett till slutsatsen att de äldre varumärkena är kända beskrivits utförligt i vissa av dessa beslut.

95

Under dessa omständigheter utgjorde de tre tidigare besluten, i den mån det däri slogs fast att de äldre varumärkena är kända, en viktig indikation på att varumärkena även inom ramen för invändningsförfarandet i fråga skulle betraktas som kända i den mening som avses i artikel 8.5 i förordning nr 207/2009, såsom redan har påpekats i punkt 81 i förevarande dom.

96

Såsom har konstaterats i punkt 76 i förevarande dom var EUIPO skyldig att beakta de tre tidigare beslut som åberopats av Puma och att uttryckligen motivera sitt beslut i förevarande förfarande i den mån den beslutade att anta ett annat synsätt än det som tillämpats i dessa beslut när det gäller frågan om de äldre varumärkena ska anses vara kända.

97

I de fall där överklagandenämnden drar slutsatsen att den inte kan uppfylla sina skyldigheter enligt principen om god förvaltningssed, och i detta sammanhang särskilt sin motiveringsskyldighet, vilken det erinrats om i punkt 66 i förevarande dom, utan tillgång till bevis som ingetts under tidigare förfaranden vid EUIPO, finner domstolen i likhet med tribunalen att överklagandenämnden är tvungen att utnyttja sin möjlighet att begära att sådan bevisning inges så att den kan utöva sitt utrymme för skönsmässig bedömning och göra en fullständig prövning av invändningen.

98

Det ska härvidlag erinras om att det, såsom domstolen redan har slagit fast, följer av artikel 63.2 i förordning nr 207/2009, jämförd med artikel 78 i samma förordning, att överklagandenämnden, vid prövningen i sak av överklagandet, vid behov ska anmoda parterna att inom angiven frist avge yttrande över skrivelser från nämnden, och att den också kan besluta om åtgärder för bevisupptagning, bland vilka inhämtande av uppgifter om faktiska omständigheter eller ingivande av bevis ingår. Dessa bestämmelser visar på möjligheten att faktaunderlaget utökas under förfarandets olika etapper vid EUIPO (dom av den 13 mars 2007, harmoniseringskontoret/Kaul, C‑29/05 P, EU:C:2007:162, punkt 58, och dom av den 28 februari 2018, mobile.de/EUIPO, C‑418/16 P, EU:C:2018:128, punkt 57).

99

Mot bakgrund av denna rättspraxis och den rättspraxis som det erinrats om i punkt 91 i förevarande dom, enligt vilken det när bevis framläggs inom den frist som EUIPO har fastställt fortfarande är möjligt att förebringa kompletterande bevisning, kan en sådan skyldighet som tribunalen fastställt i punkt 37 i den överklagade domen, i enlighet med principen om god förvaltningssed, inte anses strida mot bestämmelserna i förordning nr 207/2009.

100

Tribunalen gjorde sig således inte skyldig till en felaktig rättstillämpning när den i punkt 37 i den överklagade domen slog fast att det med hänsyn till omständigheterna i förevarande fall ankom på överklagandenämnden, i enlighet med principen om god förvaltningssed, att antingen ange skälen till varför den ansåg att EUIPO:s bedömningar i de tre tidigare besluten beträffande frågan om de äldre varumärkena är kända inte skulle beaktas i förevarande fall eller anmoda Puma att inkomma med kompletterande bevis för att de äldre varumärkena är kända.

101

Av det anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall på den första grundens tredje del och den andra grunden.

102

Eftersom överklagandet inte kan vinna bifall på någon av de grunder gjorts gällande och de argument som framförts inte kan godtas, ska överklagandet ogillas.

103

Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas.

104

Enligt artikel 138.1 i samma rättegångsregler, som enligt artikel 184.1 i dessa ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

105

Puma har yrkat att EUIPO ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom EUIPO har tappat målet, ska Pumas yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande: