–

”Banginis” UAB, genom E. Bernotas, L. Sesickas och J. Poderis, advokatė,

–

Litauens regering, genom D. Kriaučiūnas och G. Taluntytė, båda i egenskap av ombud,

–

Spaniens regering, genom S. Jiménez García, i egenskap av ombud,

–

Frankrikes regering, genom D. Colas, S. Horrenberger och E. de Moustier, samtliga i egenskap av ombud,

–

Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom J. Jokubauskaitė och A. Stobiecka-Kuik, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma fiskeripolitiken, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1954/2003 och (EG) nr 1224/2009 och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 2371/2002 och (EG) nr 639/2004 och rådets beslut 2004/585/EG (EUT L 354, 2013, s. 22) samt av artiklarna 16 och 20 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, ”Spika” UAB, ”Senoji Baltija” AB, ”Stekutis” UAB och ”Prekybos namai Aistra” UAB (nedan tillsammans kallade Spika m.fl.), vilka är fyra litauiska aktörer inom fiskesektorn, och, å andra sidan, Žuvininkystės tarnyba prie Lietuvos Respublikos žemės ūkio ministerijos (avdelningen för fiske vid jordbruksministeriet i Litauen). Målet rör denna avdelnings fördelning av extra enskilda fiskemöjligheter i Östersjön för år 2015.

3

I artikel 2.1, 2.2 och 2.5 i förordning nr 1380/2013 om den gemensamma fiskeripolitiken föreskrivs följande:

”1.   Den gemensamma fiskeripolitiken ska säkerställa att fiske- och vattenbruksverksamheterna är miljömässigt hållbara på lång sikt och förvaltas på ett sätt som är förenligt med målen om att uppnå nytta i ekonomiskt, socialt och sysselsättningshänseende samt att bidra till att trygga livsmedelsförsörjningen.

2.   Den gemensamma fiskeripolitiken ska tillämpa försiktighetsansatsen i fiskeriförvaltningen och ska säkerställa att nyttjandet av de levande marina biologiska resurserna sker på ett sådant sätt att populationerna av skördade arter återställs till och bevaras över nivåer som säkerställer en maximal hållbar avkastning.

…

5.   Den gemensamma fiskeripolitiken ska särskilt

…

…

…

…”

4

Artikel 4 i denna förordning har rubriken ”Definitioner”. I artikel 4.1 föreskrivs följande:

”I denna förordning gäller följande definitioner:

…

…

…”

5

I artikel 16 i nämnda förordning, med rubriken ”Fiskemöjligheter”, föreskrivs följande i punkt 6:

”Varje medlemsstat ska bestämma hur de fiskemöjligheter som den har tilldelats, och som inte omfattas av ett system med överlåtbara fiskenyttjanderätter, ska fördelas mellan de fartyg som för dess flagg, till exempel genom att skapa enskilda fiskemöjligheter. Medlemsstaten ska underrätta kommissionen om tilldelningsmetoden.”

6

Artikel 17 i samma förordning har följande lydelse:

”Vid fördelning av de fiskemöjligheter som finns tillgängliga för dem enligt artikel 16 ska medlemsstaterna tillämpa transparenta och objektiva kriterier, inbegripet miljömässiga, sociala och ekonomiska kriterier. De kriterier som används får bland annat inbegripa fiskets påverkan på miljön, tidigare efterlevnad av bestämmelser, bidraget till den lokala ekonomin och historiska fångstnivåer. Inom ramen för de fiskemöjligheter som de tilldelats ska medlemsstaterna sträva efter att ge incitament till fiskefartyg som använder selektiva fiskeredskap eller miljövänligare fiskemetoder, med bland annat minskad energikonsumtion eller minskade skador på livsmiljöer.”

7

Lietuvos Respublikos žuvininkystės įstatymas (den litauiska fiskelagen), i dess ändrade lydelse enligt lag nr XII-1523 av den 23 december 2014, som trädde i kraft den 1 januari 2015 (nedan kallad fiskelagen), avser bland annat att införliva förordning nr 1380/2013 i nationell rätt. I artikel 171 i denna lag anges allmänna principer för fördelning av fiskemöjligheter i Östersjön.

8

I artikel 171.1 i fiskelagen fastställs en metod för tilldelning av enskilda fiskemöjligheter till aktörer med fartyg som seglar under litauisk flagg. Enligt denna bestämmelse är det för detta ändamål nödvändigt att för varje aktör beräkna dennes genomsnittliga fångster av olika arter av fisk under en period av tre kalenderår, som valts ut av aktören bland de senaste sju kalenderåren (nedan kallad den historiska andelen).

9

Enligt artikel 171.4 i denna lag ska de enskilda fiskemöjligheter som tilldelas en aktör motsvara den historiska andelen, vilken kan höjas eller sänkas beroende på följande kriterier:

10

Enligt artikel 171.6 i nämnda lag får en ekonomisk aktör inte ensam ha mer än 40 procent av de fiskemöjligheter som tilldelats Republiken Litauen för en viss fiskart.

11

Enligt artikel 171.7 och 171.8 i fiskelagen kan enskilda fiskemöjligheter fördelas genom auktion. Efter avdrag av fiskemöjligheter som ska användas av det småskaliga kustfisket, ska den återstående delen möjligheter per art som tilldelades Republiken Litauen efter tilldelningen på grundval av de återstående historiska andelarna, som måste utgöra minst 5 procent av dessa möjligheter, beviljas genom auktion till aktörer som äger ett fiskefartyg som seglar under litauisk flagg, förutsatt att den inte överskrider den maximala fiskekapacitet som fastställts av jordbruksministeriet i det geografiska fiskeområdet i fråga.

12

Det framgår av beslutet om hänskjutande att enligt protokollet från ett möte som anordnades den 11 mars 2015 av Zvejybos Baltijos jurije kvotu skyrimo komisija (kommittén för fördelning av fiskemöjligheter i Östersjön, Litauen), som har upprättats genom beslut nr VI-24 av den 18 mars 2013 av direktören för fiskeavdelningen (nedan kallad fördelningskommittén), har fördelningskommittén tilldelat ytterligare individuella fiskemöjligheter till aktörer som hade lämnat in en ansökan om detta i enlighet med följande fördelning:

13

Spika m.fl. ifrågasatte lagligheten av tilldelningen av ytterligare fiskemöjligheter för sill och skarpsill och väckte talan vid Vilniaus apygardos administracinis teismas (regionala förvaltningsdomstolen i Vilnius, Litauen) och yrkade ogiltigförklaring av ovannämnda protokoll med hänvisning till att de individuella fiskemöjligheter som tilldelats Grinvita, Baltlanta, Banginis och Baltijos šprotai saknade rättslig grund.

14

Genom dom av den 6 november 2015 avslog domstolen den talan som väckts av Spika m.fl. Spika m.fl. överklagade den domen till den hänskjutande domstolen, Lietuvos vyriausiasis administracinis teismas (Högsta förvaltningsdomstolen, Litauen), och yrkade att domen i första instans skulle upphävas och att ett nytt beslut skulle meddelas i enlighet med deras yrkanden.

15

Den hänskjutande domstolen har för det första påpekat att fiskelagen införlivar bland annat förordning nr 1380/2013 och påpekat att aktörerna, på grundval av denna lag, inte behandlas lika när det gäller tilldelning av fiskemöjligheter. Under dessa omständigheter och i avsaknad av objektiv motivering utgör diskrimineringen av vissa aktörer ett åsidosättande av de litauiska konstitutionella principerna om fri konkurrens och likabehandling.

16

För det andra frågar sig den hänskjutande domstolen om det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna har enligt artikel 16.6 i förordning nr 1380/2013 gör det möjligt för medlemsstaterna att fastställa kriterier för fördelning av fiskemöjligheter som leder till att det skapas ojämlika konkurrensvillkor för operatörer som konkurrerar med varandra för att erhålla sådana möjligheter.

17

Den hänskjutande domstolen anser nämligen att detta utrymme för skönsmässig bedömning inte är obegränsat, eftersom det i artikel 17 i förordningen fastställs att medlemsstaterna ska anta transparenta och objektiva kriterier, inbegripet miljömässiga, sociala och ekonomiska kriterier. Den nationella domstolen vill i synnerhet få klarhet i huruvida en sådan nationell lagstiftning som fiskelagen, i vilken det föreskrivs en metod för tilldelning av individuella fiskemöjligheter som huvudsakligen grundar sig på historiska uppgifter om kvantiteter och som är ägnad att skapa sådana ojämlika villkor, kan betraktas som ”objektiv”. Vidare önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida de konkurrensbegränsningar som följer av denna metod är oförenliga med unionslagstiftningen, även om den aktuella metoden uppfyller de krav på objektivitet och transparens som avses i artikel 17 i förordning nr 1380/2013.

18

För det tredje har den hänskjutande domstolen erinrat om att en medlemsstat som tillämpar en EU-förordning är skyldig att följa stadgan. Således uppkommer frågan huruvida artiklarna 16 och 20 i stadgan, som avser näringsfriheten och principen om likabehandling, utgör hinder för att en medlemsstat tillämpar en metod för tilldelning av fiskekvoter som innebär ojämlika villkor för operatörer med avseende på erhållande av fiskemöjligheter, även om denna metod grundar sig på kriterierna i artikel 17 i förordning nr 1380/2013.

19

För det fjärde och sista önskar den hänskjutande domstolen, mot bakgrund av de konkurrerande målen med den gemensamma fiskeripolitiken, att få klarhet i huruvida artikel 2.5 c i förordning nr 1380/2013 ska tolkas så, att den förbjuder medlemsstaterna att välja en metod för tilldelning av fiskekvoter som resulterar i ojämlika villkor för konkurrerande aktörer med avseende på erhållande av en större kvantitet av fiskemöjligheter, även om den grundar sig på ett transparent och objektivt kriterium.

20

Mot denna bakgrund beslutade Lietuvos vyriausiasis administracinis teismas (Högsta förvaltningsdomstolen i Litauen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

”Ska artiklarna 17 och 2.5 c i [förordning nr 1380/2013], jämförda med artiklarna 16 och 20 i [stadgan], tolkas så, att de innebär att en medlemsstat, när den utövar sitt utrymme för skönsmässig bedömning i enlighet med artikel 16.6, inte får välja en tilldelningsmetod för de fiskemöjligheter som den har tilldelats som orsakar ojämlika konkurrensvillkor för de [aktörer] som konkurrerar med varandra för erhållande av en större kvantitet av fiskemöjligheter, även om denna metod grundar sig på ett transparent och objektivt kriterium?”

21

Banginis har hävdat att domstolen saknar behörighet att besvara den ställda frågan. Bolaget har anfört att unionsrätten inte är tillämplig i det nationella målet, i den mån Republiken Litauen, när den antar en metod för tilldelning av individuella fiskemöjligheter, inte tillämpar unionsrätten, men utövar en egen befogenhet som är exklusiv.

22

För att avgöra frågan huruvida en nationell lagstiftning utgör tillämpning av unionsrätten är det nödvändigt att bland annat pröva huruvida den syftar till att genomföra en unionsrättslig bestämmelse, vilken har karaktär av lagstiftning, och huruvida den inte eftersträvar andra mål än dem som omfattas av unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 mars 2014, Siragusa, C‑206/13, EU:C:2014:126, punkt 25).

23

När medlemsstaterna fastställer metoden för fördelning av de fiskemöjligheter som tilldelats dem utövar de en behörighet som uttryckligen tillerkänns dem inom ramen för genomförandet av den gemensamma fiskeripolitiken genom en bestämmelse i unionsrätten, nämligen artikel 16.6 i förordning nr 1380/2013.

24

Under dessa omständigheter konstaterar domstolen att Republiken Litauen, genom att anta metoden för tilldelning av fiskemöjligheter till fartyg som seglar under litauisk flagg, har tillämpat unionsrätt. Domstolen är följaktligen behörig att besvara den ställda frågan.

25

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 16.6 och artikel 17 i förordning nr 1380/2013 och artiklarna 16 och 20 i stadgan, ska tolkas så, att de utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning, såsom den som är aktuell i det nationella målet, som innebär att medlemsstaten antar en metod för tilldelning av fiskemöjligheter som kan leda till ojämlik behandling av operatörer som har fiskefartyg som seglar under medlemsstatens flagg.

26

För att besvara denna fråga ska det först fastställas huruvida en metod för tilldelning av fiskemöjligheter, såsom den som är aktuell i det nationella målet, uppfyller de villkor som uppställs i artikel 17 i förordning nr 1380/2013.

27

Enligt artikel 16.6 i förordningen ska varje medlemsstat besluta om vilken metod som ska användas vid tilldelningen till fartyg som seglar under dess flagg av de möjligheter som den har tilldelats. Det följer härvidlag av domstolens rättspraxis avseende artikel 20.3 i rådets förordning (EG) nr 2371/2002 av den 20 december 2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken (EGT L 358, 2002, s. 59), som motsvarar artikel 16.6 i förordning nr 1380/2013, att medlemsstaterna har ett visst handlingsutrymme vid genomförandet av den sistnämnda förordningen (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 5 maj 2009, Atlantic Dawn m.fl./kommissionen, C‑372/08 P, ej publicerat, EU:C:2009:287, punkt 41).

28

Vid utövandet av denna befogenhet är medlemsstaterna, enligt artikel 17 i förordning nr 1380/2013, skyldiga att använda sig av ”transparenta och objektiva kriterier”.

29

I detta fall har Republiken Litauen valt att fördela de fiskemöjligheter som den har tilldelats enligt en metod som huvudsakligen bygger på kriteriet ”historiska fångstnivåer”. Enligt detta kriterium tilldelas de flesta av dessa fiskemöjligheter på grundval av den genomsnittliga fångsten av en fiskeart som gjorts av en operatör under de tre kalenderår som har valts av denne bland de sju senaste kalenderåren.

30

Detta kriterium nämns uttryckligen i artikel 17 i förordning nr 1380/2013, i förteckningen över dem som medlemsstaterna kan välja att använda för att fördela de fiskemöjligheter som tilldelats dem. Vidare återfinns detta kriterium i en lagbestämmelse, nämligen artikel 171 i fiskelagen, som genom att hänvisa till de berörda aktörernas historiska andel grundar sig på uppgifter som är objektiva och mätbara och kan kontrolleras av de behöriga myndigheterna.

31

Under dessa omständigheter konstaterar domstolen att en metod för tilldelning av fiskemöjligheter, såsom den som är i fråga i det nationella målet, uppfyller de villkor avseende transparens och objektivitet som avses i artikel 17 i förordning nr 1380/2013.

32

Vidare ska det prövas huruvida en sådan fördelningsmetod leder till ett åsidosättande av artiklarna 16 och 20 i stadgan, när denna metod skapar gynnsammare villkor för operatörer som har historiska fångstandelar (nedan kallade historiska aktörer), till förfång för de aktörer som inte har en sådan historisk andel och som vill etablera sig på fiskemarknaden eller öka sin produktion (nedan kallade nya aktörer).

33

Enligt de uppgifter som har lämnats till domstolen och som den hänskjutande domstolen ska kontrollera kan historiska aktörer erhålla fiskemöjligheter genom att endast ge in uppgifter om fångster till behöriga myndigheter, medan det endast är i andra hand som fiskemöjligheter tilldelas nya aktörer, beroende på vad som återstår av den kvot som beviljats Republiken Litauen efter att tilldelning enligt den historiska andelen genomförts. En sådan metod för tilldelning skulle således dels vara till förfång för näringsfriheten för nya aktörer genom att begränsa deras rätt att verka på marknaden i fråga, dels orsaka en omotiverad skillnad i behandlingen av olika typer av aktörer.

34

I detta avseende ska det erinras om att enligt artikel 16 i stadgan ska näringsfriheten erkännas i enlighet med unionsrätten. Det skydd som ges i denna artikel omfattar friheten att utöva en ekonomisk eller kommersiell verksamhet, avtalsfriheten och den fria konkurrensen (dom av den 17 oktober 2013, Schaible, C‑101/12, EU:C:2013:661, punkt 25).

35

I artikel 20 i stadgan fastställs den allmänna unionsrättsliga principen om likabehandling, enligt vilken lika situationer inte får behandlas olika och olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (dom av den 5 juli 2017, Fries, C‑190/16, EU:C:2017:513, punkt 30).

36

Det framgår av artikel 52.1 i stadgan att varje begränsning i utövandet av de rättigheter och friheter som erkänns i stadgan ska vara föreskriven i lag och förenlig med det väsentliga innehållet i dessa rättigheter och friheter. Begränsningar får, med beaktande av proportionalitetsprincipen, endast göras om de är nödvändiga och faktiskt svarar mot de mål av allmänt intresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter.

37

I förevarande fall är det, såsom har angetts i punkt 30 i denna dom, utrett att den metod för fördelning av fiskemöjligheterna i fråga föreskrivs i en lag, närmare bestämt fiskelagen.

38

I lagen fastställs dessutom en auktionsmekanism som gör det möjligt för nya operatörer att förvärva fiskemöjligheter som inte tilldelats, på grundval av det som återstår av den kvot som beviljats Republiken Litauen efter fördelning enligt den historiska andelen. Dessutom begränsar denna lag de fiskemöjligheter som kan tilldelas varje aktör till 40 procent av en viss fiskart. Den metod för tilldelning som är i fråga i det nationella målet är således förenlig med det väsentliga innehållet i den frihet som garanteras genom artikel 16 i stadgan, eftersom metoden inte innebär att marknaden i fråga fullständigt stängs.

39

Vidare äventyrar inte fiskelagen principen om likabehandling och föreskriver bland annat i artikel 17.4, bestämmelser som tar hänsyn till särskilda situationer i vilka aktörer kan befinna sig. Följaktligen är denna metod också förenlig med det väsentliga innehållet i de rättigheter som de olika typerna av aktörer har enligt artikel 20 i stadgan.

40

Det är dock fortfarande nödvändigt att kontrollera huruvida sådana begränsningar av de friheter som avses i artiklarna 16 och 20 i stadgan svarar mot mål av allmänt intresse och, om så är fallet, huruvida de är förenliga med proportionalitetsprincipen.

41

När det gäller frågan huruvida den nationella lagstiftning som är i fråga i det nationella målet bidrar till uppfyllandet av ett allmänintresse enligt unionsrätten ska det påpekas att lagstiftningen fastställer fiskemöjligheterna för fartyg som seglar under litauisk flagg och reglerar sålunda tillträdet till fiske. Dessa åtgärder motiveras således av målet med den gemensamma fiskeripolitiken, som det erinras om i artikel 2.1 i förordning nr 1380/2013, att säkerställa att fiske- och vattenbruksverksamheterna är miljömässigt hållbara på lång sikt.

42

Dessutom bör det noteras att den metod för fördelning av fiskemöjligheterna i fråga, som huvudsakligen bygger på den historiska andelen, syftar till att säkerställa att dessa möjligheter i första hand ges till aktörer som har en flotta med en fiskekapacitet som är lämplig för de fångstmängder som motsvarar dessa möjligheter. Under dessa omständigheter kan denna metod motiveras av det syfte med den gemensamma fiskeripolitiken som avses i artikel 2.5 d i förordning nr 1380/2013 och också bidra till att upprätthålla den ekonomiska bärkraften hos flottorna, vilket föreskrivs i denna bestämmelse.

43

Antagandet av en sådan metod för fördelning motiveras också av det socioekonomiska mål som anges i artikel 2.5 f i förordning nr 1380/2013, i den mån bevarande av flottornas ekonomiska livskraft gör det möjligt för historiska aktörer att fortsätta verka på marknaden i fråga och därmed att säkerställa upprätthållandet av en rimlig levnadsstandard för dem som är beroende av fiskeverksamheten.

44

Eftersom en sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i det nationella målet syftar till att uppfylla målen med den gemensamma fiskeripolitiken, såsom dessa angavs i förordning nr 1380/2013, kan det konstateras att den svarar mot ett mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen i den mening som avses i artikel 52.1 i stadgan.

45

Det ska därefter prövas huruvida de inskränkningar som en sådan lagstiftning medför är förenliga med proportionalitetsprincipen eftersom de är lämpliga för att uppnå de eftersträvade målen och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

46

Det är riktigt att det i detta fall ankommer på den hänskjutande domstolen att, på grundval av en helhetsbedömning av samtliga relevanta faktiska och rättsliga omständigheter, pröva huruvida den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet uppfyller de villkor som anges i föregående punkt. Det ankommer emellertid på EU-domstolen att för detta ändamål tillhandahålla den hänskjutande domstolen alla de upplysningar om unionsrättens tolkning som ger den möjlighet att avgöra målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 december 2017, Global Starnet, C‑322/16, EU:C:2017:985, punkt 52).

47

Vad gäller frågan huruvida den lagstiftning som är i fråga i det nationella målet är ägnad att uppnå de mål av allmänintresse som den eftersträvar, ska det påpekas att den metod för tilldelning av fiskemöjligheter som föreskrivs i denna lagstiftning gör det möjligt att undvika att de marina biologiska resurserna överutnyttjas och att deras förnyelse störs eller hindras. Vidare framgår det av beslutet om hänskjutande att den historiska andelen ökas med 5 procent om aktörerna använder fisketekniker som är skonsamma för de naturliga livsmiljöerna och med ytterligare 5 procent om aktörerna använder fiskebåtar som förorenar mindre och förbrukar mindre energi.

48

Under dessa omständigheter är en sådan lagstiftning ägnad att säkerställa en miljömässigt hållbar fiskeverksamhet som avses i artikel 2.1 i förordning nr 1380/2013.

49

Det ska tilläggas att det beaktande av tidigare fångstnoteringar som följer av tillämpningen av den metod för tilldelning som är i fråga i det nationella målet gör det möjligt för historiska aktörer att för framtiden räkna med en relativt stabil mängd fiskemöjligheter i förhållande till tidigare år. Dessa aktörer kan således dels göra en avskrivning av de ofta betydande investeringarna som de gjort för att bedriva verksamhet på den relevanta marknaden, dels planera de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa effektiviteten hos flottorna.

50

Följaktligen är den nationella lagstiftning som är i fråga i det nationella målet och den metod för fördelning av fiskemöjligheter som föreskrivs i den även ägnad att säkerställa förverkligandet av de socioekonomiska målsättningarna som ligger till grund för artikel 2.5 d och f i förordning nr 1380/2013.

51

När det gäller frågan huruvida denna metod medför begränsningar av de friheter som stadgas i artiklarna 16 och 20 i stadgan som går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de mål som eftersträvas i den nationella lagstiftning som är i fråga i det nationella målet framgår det av beslutet om hänskjutande, för det första, att den historiska andelen kan ökas eller minskas enligt vissa kriterier, bland annat miljömässiga kriterier eller kriterier som bidrar till att utveckla den lokala ekonomin. Den hänskjutande domstolen har vidare påpekat att den historiska andelen minskas med 2 procent eller 0,5 procent för varje allvarlig respektive icke allvarlig överträdelse som begåtts under de referensår som avses i artikel 171.1 i fiskelagen.

52

En ekonomisk aktör får inte heller ensam ha mer än 40 procent av de fiskemöjligheter som tilldelats Republiken Litauen för en viss fiskart.

53

Såsom har påpekats i punkt 38 i förevarande dom fördelas den andel av fiskemöjligheterna som inte med prioritet har tilldelats historiska aktörer, vilken måste utgöra minst 5 procent av de fiskemöjligheter som tilldelats Republiken Litauen, genom auktion till andra aktörer som har ett fiskefartyg som seglar under litauisk flagg.

54

Under dessa omständigheter kan den metod för fördelning av fiskemöjligheterna som är i fråga i det nationella målet inte bara inte bara leda till att fiskemöjligheter endast ges till historiska aktörer på grundval av deras historiska andelar, utan den gör det också möjligt att vikta dessa andelar på grundval av ett antal objektiva kriterier.

55

Denna fördelningsmetod går följaktligen inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de mål av allmänt intresse som eftersträvas med den nationella lagstiftning som är i fråga i det nationella målet, och innebär således inte ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen.

56

Mot bakgrund av det ovan anförda ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 16.6 och artikel 17 i förordning nr 1380/2013 samt artiklarna 16 och 20 i stadgan ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning, såsom den som är aktuell i det nationella målet, vilken innebär att medlemsstaten antar en metod för tilldelning av fiskemöjligheter som, trots att den grundar sig på ett transparent och objektivt fördelningskriterium, kan leda till ojämlik behandling av operatörer som har fiskefartyg som seglar under medlemsstatens flagg, i den mån denna metod eftersträvar ett eller flera mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av Europeiska unionen och är förenlig med proportionalitetsprincipen.

57

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

Artikel 16.6 och artikel 17 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma fiskeripolitiken, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1954/2003 och (EG) nr 1224/2009 och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 2371/2002 och (EG) nr 639/2004 och rådets beslut 2004/585/EG samt artiklarna 16 och 20 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning, såsom den som är aktuell i det nationella målet, vilken innebär att medlemsstaten antar en metod för tilldelning av fiskemöjligheter som, trots att den grundar sig på ett transparent och objektivt fördelningskriterium, kan leda till ojämlik behandling av operatörer som har fiskefartyg som seglar under medlemsstatens flagg, i den mån denna metod eftersträvar ett eller flera mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av Europeiska unionen och är förenlig med proportionalitetsprincipen.