–

Hansruedi Raimund, genom C. Hadeyer, Rechtsanwalt,

–

Michaela Aigner, genom F. Gütlbauer, S. Sieghartsleitner och M. Pichlmair, Rechtsanwälte,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 99.1 i rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om EU-varumärken (EUT L 78, 2009, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Hansruedi Raimund och Michaela Aigner. Målet rör talan om intrång i ett EU-ordmärke och ett genkäromål om ogiltighetsförklaring av det varumärket.

3

Enligt skäl 16 i förordning nr 207/2009 ”är [det] absolut nödvändigt att de beslut som avser giltighet av och intrång i [EU-varumärken] får rättsverkan i och omfattar hela [unionen] eftersom det är det enda sättet att förhindra motstridiga beslut från domstolarna och [Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO)] och för att säkerställa den enhetliga karaktären hos [EU-varumärkena]”.

4

I artikel 1.2 i förordning nr 207/2009 föreskrivs följande:

”Ett [EU-varumärke] ska ha en enhetlig karaktär. Det ska ha samma rättsverkan i hela gemenskapen: det får inte registreras, överlåtas eller avstås ifrån eller bli föremål för beslut om upphävande av innehavarens rättigheter eller förklaras ogiltigt, inte heller får dess användning förbjudas om det inte gäller för hela gemenskapen. Denna princip ska gälla om inte annat föreskrivs i denna förordning.”

5

Enligt artikel 6 i förordning nr 207/2009 förvärvas ett EU-varumärke genom registrering.

6

Artikel 52 i förordning nr 207/2009 har rubriken ”Absoluta ogiltighetsgrunder”. I artikel 52.1 b stadgas följande:

”1.   Efter ansökan till [EUIPO] eller på grundval av ett genkäromål om varumärkesintrång ska ett [EU-varumärke] förklaras ogiltigt i följande fall:

…

…”

7

I artikel 96 a och d i samma förordning anges följande:

”Domstolarna för [EU-varumärken] ska ha exklusiv behörighet i fråga om

…

8

Artikel 99 i förordning nr 207/2009 har rubriken ”Giltighetspresumtion – Invändningar”. I artikel 99.1 föreskrivs följande:

”Domstolarna för [EU-varumärken] ska anse ett [EU-]varumärke vara giltigt, om inte dess giltighet bestrids av svaranden genom ett genkäromål om upphävande eller om ogiltighetsförklaring.”

9

Artikel 100 i förordning nr 207/2009 har följande lydelse:

”1.   Ett genkäromål om upphävande eller ogiltighetsförklaring får endast grunda sig på de grunder för upphävande eller ogiltighet som anges i denna förordning.

2.   En domstol för [EU-varumärken] ska avvisa ett genkäromål om upphävande eller ogiltighetsförklaring, om ett beslut av [EUIPO] i ett mål om samma sak mellan samma parter redan har vunnit laga kraft.

…

4.   En domstol för [EU-varumärken] vid vilken ett genkäromål om upphävande eller ogiltighetsförklaring av gemenskapsvarumärket har anhängiggjorts ska meddela [EUIPO] om vilken dag genkäromålet ingivits. [EUIPO] ska införa uppgiften i registret över [EU-varumärken].

…

6.   När en domstol för [EU-varumärken] slutligt har avgjort ett genkäromål om upphävande eller ogiltighet av ett [EU-varumärke] och beslutet vunnit laga kraft, ska domstolen översända en kopia av avgörandet till [EUIPO]. Var och en får begära upplysningar härom. [EUIPO] ska införa uppgifterna i beslutet i registret över [EU-varumärken] i enlighet med vad som föreskrivs i tillämpningsföreskrifterna.

…”

10

I artikel 104.1 och 104.2 i förordning nr 207/2009 föreskrivs följande:

”1.   En domstol för [EU-varumärken], som ska avgöra ett sådant mål som avses i artikel 96, bortsett från fastställelsetalan om att det inte föreligger något intrång, ska om det inte finns särskilda skäl att fortsätta förfarandet, antingen på eget initiativ efter att ha hört parterna, eller på begäran av någon part efter att ha hört övriga parter, förklara målet vilande, om [EU-varumärkets] giltighet är föremål för prövning på grund av genkäromål vid en annan domstol för [EU-varumärken], eller om en ansökan om upphävande eller ogiltighetsförklaring redan gjorts hos [EUIPO].

2.   [EUIPO] ska förklara en ansökan om upphävande eller ogiltighetsförklaring vilande, om det inte finns särskilda skäl att fortsätta förfarandet, antingen på eget initiativ efter att ha hört parterna, eller på begäran av någon part efter att ha hört övriga parter, om [EU-varumärkets] giltighet är föremål för prövning på grund av genkäromål vid en domstol för [EU-varumärken]. Om en av parterna i målet vid domstolen för [EU-varumärken] begär det, kan dock domstolen efter att ha hört övriga parter förklara målet vilande. [EUIPO] ska i så fall återuppta den vilandeförklarade ansökan.”

11

Sedan omkring år 2000 saluför Hansruedi Raimund, som är innehavare av EU-ordmärket Baucherlwärmer, under det märket kryddor för preparation på alkoholbas. Även Michaela Aigner saluför en kryddblandning – avsedd att tillsättas alkohol – vilken även hon kallar Baucherlwärmer.

12

Hansruedi Raimund väckte vid Handelsgericht Wien (handelsdomstol i Wien, Österrike) talan om intrång i det EU-varumärke som han är innehavare av och yrkade förbud för Michaela Aigner att använda kännetecknet Baucherlwärmer för varor och tjänster i de klasser som avses med det varumärket. Michaela Aigner, som är svarande i det nationella målet, anser bland annat att Hansruedi Raimund hade erhållit varumärket på ett sätt som strider mot god moral och i ond tro. Hon har väckt ett genkäromål vid samma domstol om ogiltighetsförklaring av samma varumärke.

13

Handelsgericht Wien (handelsdomstol i Wien) vilandeförklarade genkäromålet tills dess att talan om varumärkesintrång, som är föremålet för det nationella målet, hade avgjorts slutligt. Eftersom beslutet om vilandeförklaring av genkäromålet upphävdes, pågår emellertid det målet fortfarande i första instans. Handelsgericht Wien (handelsdomstol i Wien) har ogillat talan om varumärkesintrång med motiveringen att Hansruedi Raimund hade lämnat in ansökan om registrering av EU-varumärket i ond tro.

14

Oberlandesgericht Wien (regional appellationsdomstol i Wien, Österrike) fastställde efter överklagande den dom som avkunnats i första instans. Hansruedi Raimund överklagade domen från Oberlandesgericht Wien till Oberster Gerichtshof (högsta domstolen i Österrike).

15

Den hänskjutande domstolen anser att sökanden i det nationella målet var i ond tro när han erhöll det i det nationella målet aktuella EU-varumärket och att detta därför ska ogiltighetsförklaras enligt artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i den fråga som Hansruedi Raimund väckte i överklagandet, nämligen huruvida domstolarna i första och andra instans kunde avgöra frågan om ond tro i samband med varumärkesintrång, trots att genkäromålet om ogiltighetsförklaring av varumärket inte hade avgjorts slutligt.

16

Med beaktande av att svaranden i det nationella målet har åberopat en absolut ogiltighetsgrund i den mening som avses i artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009 – som enligt artikel 99.1 i samma förordning kan åberopas med giltig verkan i samband med en intrångstalan endast om svaranden väcker ett genkäromål på en sådan grund – vill Oberster Gerichtshof (högsta domstolen) få klarhet i huruvida det är tillräckligt att väcka ett genkäromål avseende att varumärkesrättigheterna har erhållits i ond tro, för att talan om varumärkesintrång ska kunna ogillas till och med före det att det genkäromålet avgörs (första möjligheten), eller om genkäromålet kan ogillas på den grunden endast om det aktuella varumärket åtminstone samtidigt ogiltigförklaras på grundval av genkäromålet (andra möjligheten), eller också om det är möjligt att i en talan om varumärkesintrång vinna framgång med invändningen att varumärkesrättigheterna erhållis i ond tro endast om varumärket i förväg slutgiltigt har ogiltigförklarats i enlighet med genkäromålet (tredje möjligheten).

17

Den hänskjutande domstolen har anfört att det endast beror på invändningen om ogiltighet huruvida en talan om varumärkesintrång är framgångsrik. Den domstolen har föreslagit att domstolen ska välja den andra möjligheten såtillvida att det följer av artikel 99.1 i förordning nr 207/2009 att en talan om varumärkesintrång får ogillas med anledning av att en grund för ogiltighet föreligger, endast om det genkäromål som vilar på samma grund bifalls samtidigt. Den hänskjutande domstolen anser att det inte bör vara tillräckligt att väcka ett sådant genkäromål, men att det däremot inte bör vara absolut nödvändigt att invänta att avgörandet av det genkäromålet vinner laga kraft. Den domstolen har preciserat att den omständigheten att det eventuellt föreligger en skyldighet att invänta att avgörandet av genkäromålet vinner laga kraft, att förfarandena avseende varumärkesintrång och genkäromål förenas samt bestämmelserna för förfarandet bara ska bedömas mot bakgrund av den nationella processrätten.

18

Den hänskjutande domstolen har dessutom anfört att den möjlighet som den har framfört för domstolen är sådan att det säkerställs att en invändning mellan parterna (inter partes) om ogiltigförklaring eller ogiltighet kan ha framgång endast om varumärket, i samband med genkäromålet och med allmängiltig verkan (erga omnes), ogiltigförklaras eller upphävs på samma grund. I synnerhet måste sökanden i den nationella domstolen, som förlorade målet i första instans, överklaga både avgörandet i målet om varumärkesintrång och avgörandet i genkäromålet för att ha framgång med överklagandet. Om han endast överklagar avgörandet i målet om varumärkesintrång kommer överklagandet att misslyckas, eftersom avgörandet i genkäromålet kommer att vinna laga kraft och från början utgöra hinder för att vinna framgång i målet om varumärkesintrång.

19

Oberster Gerichtshof (högsta domstolen) har emellertid medgett att även den bokstavliga betydelsen av eller syftet med artikel 99 i förordning nr 207/2009 kan leda till en annan tolkning än den föreslagna.

20

Mot denna bakgrund beslutade Oberster Gerichtshof (högsta domstolen) att vilandeförklara målet och att ställa följande frågor till domstolen:

21

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 99.1 i förordning nr 207/2009 ska tolkas så, att talan om varumärkesintrång som väckts vid en domstol för EU-varumärken enligt artikel 96 a i den förordningen kan ogillas på grund av en absolut ogiltighetsgrund såsom den som anges i artikel 52.1 b i samma förordning om inte den domstolen har bifallit det genkäromål om ogiltighetsförklaring som svaranden i målet om varumärkesintrång har väckt på grundval av artikel 100.1 i samma förordning och på grundval av samma ogiltighetsgrund.

22

Enligt domstolens fasta praxis i fråga om tolkningen av unionsbestämmelser är det väsentligt att beakta inte bara deras lydelse, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med det regelverk som de ingår i (dom av den 19 september 2000, Tyskland/kommissionen, C‑156/98, EU:C:2000:467, punkt 50, dom av den 25 oktober 2011, eDate Advertising m.fl., C‑509/09 och C‑161/10, EU:C:2011:685, punkt 54, och dom av den 26 juli 2017, Jafari, C‑646/16, EU:C:2017:586, punkt 73).

23

Vad gäller lydelsen i artikel 99 i förordning nr 207/2009, som har rubriken ”Giltighetspresumtion – Invändningar” och återfinns i avsnitt 2 i avdelning X i den förordningen, som avser tvister om intrång i och giltighet av EU-varumärken, föreskrivs i punkt 1 i densamma att domstolarna för EU-varumärken ska anse ett EU-varumärke vara giltigt, om inte dess giltighet bestrids av svaranden genom ett genkäromål om upphävande eller om ogiltighetsförklaring.

24

Det framgår således av den bestämmelsen att EU-varumärket presumeras vara giltigt och att den presumtionen kan motbevisas genom ett genkäromål om ogiltighetsförklaring. Domstolen konstaterar emellertid att det endast på grundval av lydelsen i den bestämmelsen inte kan slås fast huruvida domstolen för EU-varumärken ska bifalla ett genkäromål innan intrångstalan kan ogillas, när svaranden i ett mål om varumärkesintrång invänder mot den talan med en ogiltighetsgrund avseende varumärket och dessutom väcker ett genkäromål grundat på samma ogiltighetsgrund.

25

I fråga om det sammanhang i vilket artikel 99.1 i förordning 207/2009 ingår fordras enligt artikel 104.1 i samma förordning att en domstol för EU-varumärken, som ska avgöra ett sådant mål som avses i artikel 96 i den förordningen, ska, om det inte finns särskilda skäl att fortsätta förfarandet, förklara målet vilande om EU-varumärkets giltighet är föremål för prövning på grund av genkäromål vid en annan domstol för EU-varumärken eller om en ansökan om upphävande eller ogiltighetsförklaring redan gjorts hos EUIPO.

26

Om artikel 99.1 i förordning 207/2009 skulle tolkas så, att det är tillräckligt att ett genkäromål om ogiltighetsförklaring väcks vid en domstol för EU-varumärken för att denna, innan den ens avgör genkäromålet, ska kunna avgöra en intrångstalan som väckts i enlighet med artikel 96 a i samma förordning och grunda sig på samma ogiltighetsgrund som den som åberopats i genkäromålet, skulle detta få till den ologiska följden att bestämmelserna i den ovannämnda förordningen om konnexa pågående mål vid olika domstolar för EU-varumärken skulle vara strängare än bestämmelserna om konnexa pågående mål vid en och samma domstol för EU-varumärken.

27

Beträffande det mål som eftersträvas med förordning nr 207/2009 erinrar domstolen om att det i artikel 1.2 i den förordningen slås fast att EU-varumärket har en enhetlig karaktär. Varumärket har samma rättsverkan i hela unionen. Det får inte registreras, överlåtas, avstås ifrån eller bli föremål för beslut om upphävande av innehavarens rättigheter eller förklaras ogiltigt, inte heller får dess användning förbjudas om det inte gäller för hela unionen.

28

I skäl 16 i den förordningen anges att beslut som avser EU-varumärkens giltighet får rättsverkan i och omfattar hela unionen, eftersom det är det enda sättet att förhindra motstridiga beslut från domstolarna och EUIPO och att säkerställa den enhetliga karaktären hos EU-varumärkena.

29

Det följer således av målet för den ovannämnda förordningen att ett avgörande från en domstol för EU-varumärken om ogiltighetsförklaring av ett EU-varumärke enligt artikel 100.1 i den ovannämnda förordningen med nödvändighet får en allmängiltig verkan (erga omnes) i hela unionen för att säkerställa den enhetliga karaktären hos EU-varumärket i hela unionen.

30

Den allmängiltiga verkan (erga omnes) av ett sådant avgörande bekräftas för övrigt både i artikel 100.6 i förordning nr 207/2009, enligt vilken en domstol för EU-varumärken ska vidarebefordra en kopia av det lagakraftvunna avgörandet av genkäromålet om upphävande eller ogiltighetsförklaring till EUIPO och av bestämmelserna om konnexitet som avses i artikel 104 i den förordningen, vilka domstolen erinrat om ovan i punkt 25.

31

Däremot har, såsom generaladvokaten angav i punkt 64 i förslaget till avgörande, ett avgörande från en domstol för EU-varumärken, som avkunnats i ett mål om intrång, endast verkan mellan parterna (inter partes). När ett sådant avgörande vinner laga kraft är det därför bindande endast för parterna i det målet.

32

Så är fallet när domstolen för EU-varumärken, såsom i det nationella målet, ogillar talan om intrång på grund av att det föreligger en absolut ogiltighetsgrund – såsom att den som ansökt om varumärkesregistrering var i ond tro när ansökan gavs in i den mening som avses i artikel 52.1 b i förordning nr 207/2009 – utan att dessförinnan ha avgjort det genkäromål om ogiltighetsförklaring som svaranden i det målet har väckt.

33

Med hänsyn till att EU-varumärket har en enhetlig karaktär och till målet att motstridiga beslut på området ska förhindras, ska en ogiltighetsförklaring av ett EU-varumärke som grundas på en sådan absolut ogiltighetsgrund gälla för hela unionen och inte bara för parterna i intrångsmålet. Det kravet innebär att den ifrågavarande domstolen för EU-varumärken avgör genkäromålet om ogiltighetsförklaring innan den avgör intrångsmålet.

34

Domstolen för EU-varumärken är därför skyldig att bifalla ett genkäromål om ogiltighetsförklaring av EU-varumärket som i enlighet med artikel 100.1 i förordning nr 207/2009 väckts i samband med en talan om intrång i det varumärket i den mening som avses i artikel 96 a i den förordningen, innan den kan ogilla den sistnämnda talan på samma absoluta ogiltighetsgrund.

35

Av vad ovan anförts följer att artikel 99.1 i förordning nr 207/2009 ska tolkas så, att talan om varumärkesintrång som väckts vid en domstol för EU-varumärken enligt artikel 96 a i den förordningen inte kan ogillas på grund av en absolut ogiltighetsgrund såsom den som anges i artikel 52.1 b i samma förordning om inte den domstolen har bifallit det genkäromål om ogiltighetsförklaring som svaranden i målet om varumärkesintrång har väckt på grundval av artikel 100.1 i samma förordning och på grundval av samma ogiltighetsgrund.

36

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida bestämmelserna i förordning nr 207/2009 ska tolkas så, att domstolen för EU-varumärken kan ogilla talan om varumärkesintrång i den mening som avses i artikel 96 a i den förordningen på grund av en absolut ogiltighetsgrund såsom den som anges i artikel 52.1 b i samma förordning även om avgörandet av genkäromålet om ogiltighetsförklaring som väckts enligt artikel 100.1 i samma förordning och grundar sig på samma ogiltighetsgrund, inte har vunnit laga kraft.

37

Det följer av svaret på den första frågan att domstolen för EU-varumärken enligt artikel 99.1 i förordning nr 207/2009 är skyldig att bifalla det genkäromål som väckts enligt artikel 100.1 i den förordningen för att säkerställa den enhetliga karaktären hos EU-varumärket och förhindra risken för motstridiga beslut, innan den får ogilla talan om intrång i den mening som avses i artikel 96 a i samma förordning.

38

Såsom generaladvokaten anförde i punkt 80 i förslaget till avgörande, innehåller förordning nr 207/2009 inte någon bestämmelse om att ett avgörande om bifall till ett genkäromål om ogiltighetsförklaring ska ha vunnit laga kraft för att domstolen för EU-varumärken ska kunna ogilla en talan om varumärkesintrång. Den innehåller inte heller någon bestämmelse om att den domstolen inte får invänta att ett avgörande om bifall till ett genkäromål om ogiltighetsförklaring ska vinna laga kraft innan den ogillar en talan om varumärkesintrång.

39

Det finns inte någon bestämmelse i den förordningen som innebär att möjligheterna för domstolen för EU-varumärken att ogilla talan om varumärkesintrång på grund av en ogiltighetsgrund omfattas av villkoret att det avgörande ska ha vunnit laga kraft genom vilket den på grund av samma ogiltighetsgrund har bifallit genkäromålet om ogiltighetsförklaring av det varumärket. Ett sådant krav föreskrivs emellertid för andra fall i artikel 100 i den ovannämnda förordningen.

40

I detta sammanhang erinrar domstolen om att enligt domstolens fasta praxis ankommer det, i avsaknad av unionsrättsliga föreskrifter på området, på varje medlemsstats interna rättsordning att, enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi, ange vilka domstolar som är behöriga och att fastställa de processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet för enskildas rättigheter enligt unionsrätten. Medlemsstaterna bär likväl ansvaret för att dessa rättigheter i varje enskilt fall tillförsäkras ett effektivt skydd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 september 2003, Köbler, C‑224/01, EU:C:2003:513, punkt 47, och dom av den 27 juni 2013, Agrokonsulting, C‑93/12, EU:C:2013:432, punkt 35).

41

Enligt principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU får de processuella regler som gäller för talan vilka syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten varken vara mindre förmånliga än de som avser liknande talan som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen), eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen) (se, bland annat, dom av den 16 december 1976, Rewe-Zentralfinanz och Rewe-Zentral, 33/76, EU:C:1976:188, punkt 5, dom av den 14 december 1995, Peterbroeck, C‑312/93, EU:C:1995:437, punkt 12, och dom av den 27 juni 2013, Agrokonsulting, C‑93/12, EU:C:2013:432, punkt 36).

42

Det framgår av domstolens praxis att de krav som följer av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen särskilt gäller för att slå fast vilka processuella regler som gäller för talan som grundas på unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 juni 2013, Agrokonsulting, C‑93/12, EU:C:2013:432, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

43

Det framgår härvid av begäran om förhandsavgörande att en talan om varumärkesintrång enligt österrikisk rätt, enligt Oberster Gerichtshofs (högsta domstolen) praxis kan ogillas på grund av att EU-varumärket är ogiltigt endast om varumärket åtminstone samtidigt ogiltigförklaras på grundval av ett genkäromål. Enligt den domstolen säkerställs genom det kravet att en invändning mellan parterna (inter partes) om ogiltigförklaring eller ogiltighet kan ha framgång endast om varumärket, i samband med genkäromålet och med allmängiltig verkan (erga omnes), ogiltigförklaras eller upphävs på samma grund.

44

Såsom generaladvokaten angav i punkt 86 i förslaget till avgörande förhindrar – när, såsom i det nationella målet, samma domstol samtidigt ska pröva en talan om varumärkesintrång och ett genkäromål om ogiltighetsförklaring av samma varumärke – kravet på samstämmighet med den domstolens avgörande av genkäromålet att den fäller ett motstridigt avgörande i intrångsmålet.

45

Domstolen för EU-varumärken är visserligen skyldig att invänta utgången av genkäromålet om ogiltighetsförklaring innan den avgör intrångsmålet. Såsom den hänskjutande domstolen har anfört, skulle det sannolikt medföra att förfarandet försenades väsentligt, om avgörandet i intrångsmålet skulle göras beroende av parternas agerande med avseende på överklagandena av avgörandet om bifall till genkäromålet om ogiltighetsförklaring. Domstolen erinrar härvid, såsom generaladvokaten anförde i punkt 89 i förslaget till avgörande, om att eftersom parterna i de båda målen är desamma, har de samma möjligheter till försvar och måste ta konsekvenserna av sina handlingar. Möjligheten att en av parterna genom successiva överklaganden försöker försena att domarna i första instans vinner rättskraft får inte ges företräde framför domstolens skyldighet att avgöra det mål som väckts vid den.

46

Det förhållandet att domstolen för EU-varumärken behandlar genkäromålet om ogiltighetsförklaring, grundat på artikel 100.1 i förordning nr 207/2009 gemensamt med talan om varumärkesintrång enligt artikel 96 a i samma förordning framstår som ägnat att säkerställa effektivitetsprincipen.

47

Beträffande likvärdighetsprincipen erinrar domstolen om att den inte har anledning att betvivla att sådan praxis som Oberster Gerichtshofs (Högsta domstolen), vilken domstolen erinrat om ovan i punkt 43, är förenlig med den principen. Det ankommer emellertid på den domstolen att kontrollera detta.

48

Den andra frågan ska besvaras på följande sätt: Bestämmelserna i förordning nr 207/2009 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att domstolen för EU-varumärken kan ogilla talan om varumärkesintrång i den mening som avses i artikel 96 a i den förordningen på grund av en absolut ogiltighetsgrund såsom den som anges i artikel 52.1 b i samma förordning, även om avgörandet av genkäromålet om ogiltighetsförklaring som väckts enligt artikel 100.1 i samma förordning och grundar sig på samma ogiltighetsgrund, inte har vunnit laga kraft.

49

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (nionde avdelningen) följande: