1

Alliance for Europe GEIE (nedan kallat IAE) har yrkat att domstolen ska upphäva det beslut som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 21 april 2016, Alliance for Europe/kommissionen (T-539/13, ej publicerat, EU:T:2016:235) (nedan kallat det överklagade beslutet). Genom detta beslut ogillade tribunalen IAE:s talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut C (2013) 4693 slutlig av den 17 juli 2013 om återkrav av beloppet 212411,89 EUR, motsvarande en del av det finansiella bidrag som utbetalats till IAE med tillämpning av tre bidragsavtal som ingåtts i samband med projekten MARE, Senior och ECRN (nedan kallat det överklagade beslutet).

2

Artikel 169 i domstolens rättegångsregler har rubriken ”Yrkanden, grunder och argument som framställs respektive åberopas inom ramen för överklagandet”.

I artikel 169.1 anges följande: ”Yrkandena i ett överklagande ska avse upphävandet, helt eller delvis, av tribunalens avgörande, såsom detta framgår av domslutet eller av slutet i beslutet.”

3

Artikel 170 i rättegångsreglerna har rubriken ”Yrkanden om att överklagandet ska bifallas”. I artikel 170.1 föreskrivs följande:

”Yrkanden som framställs för det fall domstolen bifaller överklagandet ska avse helt eller delvis bifall till de yrkanden som framställts i första instans. Överklagandet får inte ändra saken i målet vid tribunalen.”

4

Bakgrunden till tvisten beskrivs i punkterna 1‐61 i det överklagade beslutet. Den kan såvitt avser förevarande förfarande sammanfattas enligt följande.

5

IAE är ett bolag i Rumänien och som är verksamt inom sektorn för hälsa och social integrering.

6

Den 19 december 2007 och den 2 september 2008 ingick Europeiska kommissionen och IAE, enligt Europaparlamentets och rådets beslut 1982/2006, av den 18 december 2006 om Europeiska gemenskapernas sjunde ramprogram för verksamhet inom området forskning, teknisk utveckling och demonstration (2007–2013) (EUT L 412, 2006, s. 1, nedan kallat det sjunde ramprogammet) ett bidragsavtal betitlat Senior – Social Ethical and Privacy Needs in ICT for Older People: a dialogue roadmap (nedan kallat Senioravtalet) och ett bidragsavtal med rubriken Market Requirements, Barriers and Cost-Benefits Aspects of Assistive Technologies (nedan kallat MARE-avtalet).

7

I samband med ett av de tre särskilda programmen i ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation (CIP), som antogs genom Europaparlamentets och rådets beslut 1639/2006/EG av den 24 oktober 2006 om inrättande av ett ramprogram för innovation och konkurrenskraft (2007–2013) (EUT L 310. 2006, s. 15) (nedan kallat ramprogrammet IC), ingick kommissionen den 6 oktober 2008 en tredje bidragsöverenskommelse med IAE med rubriken ”European Civil Registry Network” (nedan kallat ECRN-avtalet).

8

IAE och de andra berörda operatörerna deltog i de aktuella forskningsprojekten i samband med konsortier och varje bidragsavtal innehöll bland annat en bilaga II som innehöll de allmänna avtalsvillkoren (nedan, vad gäller Seniorkontrakten och MARE, de allmänna villkoren i sjunde ramprogrammet och, vad gäller ECRN-avtalet, de allmänna villkoren i ramprogrammet IC).

9

I de allmänna villkoren i sjunde ramprogrammet och i de allmänna villkoren i IC-ramprogrammet föreskrivs att kommissionen, upp till ett visst belopp, ska finansiera de stödberättigande kostnader som deltagarna i dessa ramprogram ådragit sig för att genomföra de aktuella projekten.

10

Enligt artikel II.22 i de allmänna villkoren i sjunde ramprogrammet och artikel II.28 i de allmänna villkoren i ramprogrammet för IC hade kommissionen befogenhet att, genom externa revisorer eller sina egna avdelningar, genomföra revisioner avseende ”finansiella, systematiska eller andra aspekter (t.ex. förvaltnings- och bokföringsprinciper) som rör ett korrekt genomförande av [det berörda] bidragsavtalet”.

11

För revisionsförfarandet gällde de allmänna villkoren i sjunde ramprorammet och de allmänna villkoren i IC-ramprogammet. Det föreskrevs särskilt att när revisionen hade avslutats skulle en provisorisk rapport upprättas och översändas till den berörde för att denne skulle ges möjlighet att yttra sig innan en slutrapport antogs.

12

Artikel II.21 i de allmänna villkoren i sjunde ramprogrammet och artikel II.30 i de allmänna villkoren i ramprogrammet IC avsåg kommissionens återkrav av belopp som felaktigt utbetalats till varje stödmottagare.

13

Dessutom föreskrevs i Senior-, MARE- och ECRN-avtalen att dessa skulle regleras i avtalsklausulerna, unionens rättsakter avseende sjunde ramprogrammet eller ramprogrammet IC, rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 av den 25 juni 2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget ((EGT L 248, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 1525/2007 av den 17 december 2007 (EUT L 343, 2007, s. 9) (nedan kallad budgetförordningen) och kommissionens förordning (EG, Euratom) nr 2342/2002 av den 23 december 2002 om genomförandebestämmelser för förordning nr 1605/2002 (EGT L 357, 2002, s. 1), andra unionsbestämmelser och, i andra hand, belgisk rätt.

14

I artikel 9.2 i Senioravtalet, artikel 9 i MARE-avtalet och artikel 10 i ECRN-avtalet föreskrevs att kommissionen hade befogenhet att anta verkställbara beslut för att se till att ”ekonomiska förpliktelser” fullgörs i den mening som avses i artikel 256 EG (nu artikel 299 FEUF).

15

Den befogenheten föreskrevs även i artikel II.21 i de allmänna villkoren i sjunde ramprogrammet och i artikel II.30 i de allmänna villkoren i ramprogrammet IC.

16

Efter att ha betalat olika ekonomiska bidrag i samband med Senior- och MARE-avtalen, hävde kommissionen MARE-avtalet i förtid och underrättade IAE om sin avsikt att genomföra en revision för att kontrollera att avtalen fullgjordes korrekt.

17

Vid revisionen framkom svårigheter i den ekonomiska förvaltningen av de aktuella projekten, eftersom villkoren i kontrakten och i de allmänna villkoren i sjunde ramprogrammet inte hade iakttagits.

18

Genom skrivelse av den 21 december 2010, i vilken den ansåg att IAE:s synpunkter på den preliminära revisionsrapporten inte tillförde någon ny omständighet, underrättade kommissionen klaganden om att revisionen hade avslutats och översände den slutliga revisionsrapporten, enligt vilken 49677 EUR skulle återkrävas beträffande Senioravtalet, och 72890 EUR beträffande MARE-avtalet. Kommissionen begärde dessutom att IAE skulle bedöma i vilken utsträckning de systematiska svårigheter som konstaterades i denna rapport kunde påverka bokföringen för de perioder som ännu inte hade varit föremål för en revision.

19

Genom e-postmeddelande av den 10 mars 2011, i vilket kommissionen underrättades om att ett klagomål hade ingetts till Europeiska ombudsmannen i januari samma år, begärde IAE att kommissionen skulle bevilja en förlängning av fristen för att besvara den sistnämnda ansökan. Samma dag avslog kommissionen IAE:s begäran om förlängning av fristen i enlighet med artikel 2.6 i Europaparlamentets beslut 94/262/CECA, EG, Euratom av den 9 mars 1994 om föreskrifter och allmänna villkor för ombudsmannens ämbetsutövning (EGT L 113, 1994, s. 15).

20

Den 17 oktober 2011 utfärdade kommissionen, efter skriftväxling mellan IAE och kommissionen inom ramen för MARE-projektet, debetnota nr 3241111004 på 72889,57 EUR, samtidigt som den förbehöll sig rätten att i avsaknad av betalning anta en verkställbar rättsakt i den mening som avses i artikel 299 FEUF.

21

Den 2 april 2012 underrättade kommissionen IAE om sin avsikt att återkräva de belopp som skulle betalas i samband med Seniorprojektet. Kommissionen ansåg att IAE:s synpunkter på den slutliga revisionsrapporten inte tillförde någon ny omständighet och utfärdade därför debetnota nr 3241203475 på 49677 EUR.

22

Genom beslut av den 2 maj 2012, som antogs efter det klagomålsförfarande som IAE hade ingett, drog ombudsmannen slutsatsen att det klagomålet inte visade på några fall av ”bristfällig handläggning” som kunde tillskrivas kommissionen.

23

Eftersom IAE inte hade återbetalat något av de belopp som skulle betalas i projekten MARE och Senior, sände kommissionen den 4 april och den 20 juli 2012 en formell underrättelse till IAE och anmodade detta att för vart och ett av dessa projekt betala kapitalbeloppet jämte dröjsmålsränta från och med den dag som anges i debetnota nr 3241111004 respektive debetnota nr 3241203475. Kommissionen preciserade att om beloppen i fråga inte hade betalats inom 15 dagar från mottagandet av dessa formella underrättelser, skulle ett förfarande för indrivning av beloppen inledas.

24

Med beaktande av resultatet av revisionen av projekten MARE och Senior vidtog kommissionen den 26 juni 2012 nödvändiga åtgärder för att IAE skulle betala skadestånd som beräknats i enlighet med artikel II.24 i de allmänna villkoren i sjunde ramprogrammet. Den 10 september 2012 utfärdade kommissionen, i avsaknad av yttrande från IAE, två andra debetnotor, i vilka den även nämnde möjligheten att, om betalning uteblev, anta ett beslut som är verkställbart i den mening som avses i artikel 299 FEUF.

25

Enligt ECRN-avtalet hade ett ekonomiskt bidrag på 178230 EUR betalats till IAE. Även här gjorde kommissionen en revision, av vilken det framgick att den ekonomiska förvaltningen av det aktuella projektet inte hade genomförts i enlighet med villkoren i det avtalet och i de allmänna villkoren i ramprogrammet IC.

26

Den 19 december 2011 avslutade kommissionen, efter att ha inhämtat IAE:s synpunkter på den preliminära revisionsrapporten, revisionen genom att upprätta en slutrapport, enligt vilken ett belopp på 169365 EUR skulle återkrävas från IAE.

27

Den 5 mars 2012 bekräftade kommissionen, trots IAE:s synpunkter i detta avseende, slutsatserna i den slutliga revisionsrapporten och informerade klaganden om att ett förfarande inletts för att återkräva det felaktigt utbetalda beloppet enligt artiklarna II.28.5 och II.30.1 i de allmänna villkoren för ramprogrammet IC.

28

Den 7 maj 2012 utfärdade kommissionen debetnota nr 3241204669. Däri angavs från och med vilken dag dröjsmålsräntan skulle börja löpa och återigen möjligheten för kommissionen att, om betalning uteblev, anta ett verkställbart beslut i den mening som avses i artikel 299 FEUF.

29

Eftersom IAE inte hade gjort någon betalning inom den föreskrivna fristen, sände kommissionen den 26 juni 2012 en påminnelse till klaganden.

30

Den 30 juli samma år, till följd av en utvidgning av den bankgaranti som ursprungligen ställts, uppgick IAE:s kvarstående delbelopp till 62427 EUR och, jämte upplupen dröjsmålsränta till ett värde av 2798 EUR, till totalt 65225 EUR.

31

Den 17 juli 2013 antog kommissionen, med stöd av artikel 299 FEUF, det omtvistade beslutet.

32

Enligt artikel 1 i det beslutet var IAE skyldigt kommissionen, vad gäller MARE-avtalet, 80352,07 EUR, avseende Senioravtalet, 53138,40 EUR och ECRN-avtalet, 65225 EUR. Till dessa belopp tillkom dröjsmålsränta på 13696,42 EUR per den 15 juli 2013, det vill säga ett belopp på totalt 212411,89 EUR som IAE var skyldigt att betala, jämte ett belopp på 25,42 EUR per dags ytterligare försening.

33

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 2 oktober 2013 väckte IAE talan om dels ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet och dels skadestånd från kommissionen för den ekonomiska och ideella skada som bolaget lidit till följd av tillämpningen av det omtvistade beslutet.

34

Vad gäller yrkandet om ogiltigförklaring ogillade tribunalen inledningsvis talan i den del den var riktad mot den advokatbyrå som hade bemyndigats att genomföra revisionerna, på grund av att det var uppenbart att unionsdomstolen saknade behörighet att pröva talan.

35

Tribunalen avvisade dessutom ansökan om uppskov med verkställigheten av det omtvistade beslutet, eftersom det var uppenbart att den inte kunde tas upp till sakprövning, eftersom ansökan inte hade framställts ”genom särskild handling” i enlighet med tribunalens rättegångsregler, samt talan om ogiltigförklaring av ”alla andra undersökningsförfaranden som genomförts av kommissionen eller på dess begäran av andra organisationer”, eftersom det saknades närmare uppgifter om föremålet för denna ansökan.

36

Till stöd för sin talan vid tribunalen åberopade IAE i huvudsak åtta grunder.

37

Tribunalen erinrade i punkt 86 i det överklagade beslutet om att när kommissionen i avtalsförhållanden formellt fastställer en fordran genom ett verkställbart beslut i den mening som avses i artikel 299 FEUF, kan frågan huruvida det beslutet är välgrundat göras gällande vid unionsdomstolen endast att med stöd av artikel 263 FEUF. I punkt 90 i det överklagade beslutet preciserade tribunalen att ett sådant besluts lagenlighet ska bedömas mot bakgrund av EUF-fördraget eller någon annan bestämmelse som gäller dess tillämpning, det vill säga i unionsrätten. När unionsdomstolen har att ta ställning till en talan som väckts med stöd av artikel 272 FEUF kan klaganden däremot, enligt tribunalen, endast klandra den avtalsslutande institutionen för underlåtenhet att uppfylla avtalsförpliktelser eller för åsidosättande av den lagstiftning som är tillämplig på det aktuella avtalet.

38

Tribunalen drog härav, i punkt 91 i det överklagade beslutet, slutsatsen att de grunder som åberopats i ansökan i första instans till stöd för att den skulle pröva huruvida det omtvistade beslutet var lagenligt mot bakgrund av bestämmelserna i de aktuella avtalen och den nationella rätt som var tillämplig på dessa avtal skulle avvisas.

39

Under dessa omständigheter prövade tribunalen var och en av de grunder som IAE hade åberopat i talan i första instans för att avgöra huruvida de kunde tas upp till sakprövning i en talan som väckts med stöd av artikel 263 FEUF.

40

Vad gäller den första grunden, avseende felaktig tillämpning av ”finansriktlinjerna”, påpekade tribunalen, i punkt 96 i det överklagade beslutet, att IAE hade gjort gällande att det i klausulerna i de aktuella avtalen föreskrevs att 2007 års riktlinjer skulle tillämpas och att revisorn således inte kunde tillämpa senare versioner av de riktlinjerna. Tribunalen ansåg att de argumenten avsåg tolkningen av klausuler i de aktuella avtalen och avvisade därför, i punkt 97 i det överklagade beslutet, den grunden.

41

Tribunalen tillade, i punkt 98 i det överklagade beslutet, att den slutsatsen inte påverkades av den omformulering av grunden som IAE hade försökt att göra genom att hävda att den påstådda retroaktiva tillämpningen av 2010 års riktlinjer utgjorde ett åsidosättande av legalitetsprincipen för administrativa åtgärder, av proportionalitetsprincipen, av den kontradiktoriska principen, av principen om insyn, av principen om rätt till en rättvis rättegång och av motiveringsskyldigheten. I punkt 99 i samma beslut slog tribunalen fast att ett sådant argument som framförs för första gången i repliken ska avvisas enligt artikel 44.1 i tribunalens rättegångsregler, jämförd med artikel 48.2 första stycket i samma rättegångsregler.

42

Beträffande den andra grunden, avseende åsidosättande av principen om god förvaltningssed och principen om iakttagande av rätten till försvar, fann tribunalen, i punkt 112 i det överklagade beslutet, efter att ha slagit fast att den grunden kunde tas upp till sakprövning, att det var uppenbart att överklagandet inte kunde vinna bifall på den grunden.

43

Beträffande den tredje grunden, avseende felaktigheter i den slutliga revisionsrapporten och underlåtenhet att beakta IAE:s synpunkter på den preliminära revisionsrapporten, fann tribunalen, i punkt 115 i det överklagade beslutet, att det var uppenbart att överklagandet inte kunde prövas på denna grund, med motiveringen att det var svårt att förstå argumenten i den och att det i vart fall inte fanns något stöd för dessa argument. I punkterna 116 och 117 i beslutet tillade tribunalen att den första anmärkningen under alla omständigheter avsåg tolkningen av de aktuella avtalen och att den andra anmärkningen redan hade underkänts vid prövningen av den andra grunden.

44

I fråga om den fjärde och den femte grunden, avseende åsidosättande av principerna om samarbete och ömsesidigt förtroende samt osäkerhet beträffande de bestämmelser som är tillämpliga på små och medelstora företag vid bedömningen av om projektkostnaderna var stödberättigande, avvisade tribunalen de grunderna i punkterna 120 och 123 i det överklagade beslutet, eftersom det var uppenbart att de inte kunde tas upp till sakprövning, på grund av att de endast avsåg tolkningen av villkoren i de aktuella avtalen och inte av en unionsrättslig bestämmelse.

45

Tribunalen avvisade i punkt 126 i det överklagade beslutet den sjätte grunden avseende att det inte fanns någon tillämpning av normerna från Fédération internationale des comptables (IFAC) eller den europeiska lagstiftningen i fråga om revision av små och medelstora företag, eftersom den grunden inte avsåg unionsrättsliga bestämmelser som kunde ligga till grund för bedömningen av det omtvistade beslutets lagenlighet.

46

Den sjunde grunden, avseende fel begångna av revisorn i fråga om hur revisionen skulle avlöpa och att vissa kostnader som IAE deklarerat inte kunde tas upp. Tribunalen avvisade den grunden i punkt 128 i det överklagade beslutet. De åberopade argumenten avsåg tolkningen av de aktuella avtalsklausulerna.

47

I den åttonde grunden åberopade IAE Europeiska unionens skadeståndsansvar för obehörig vinst. Tribunalen erinrade i punkt 130 i det överklagade beslutet om att en sådan grund inte kan åberopas i en talan som väckts enligt artikel 263 FEUF. Tribunalen tillade dessutom, i punkt 132 i det beslutet, att för att en sådan talan ska kunna bifallas måste vinsten helt sakna giltig rättslig grund, vilket inte är fallet när den, såsom i förevarande fall, motiveras av avtalsförpliktelser.

48

I fråga om yrkandet om skadestånd, genom vilket IAE yrkade att tribunalen skulle förplikta kommissionen att ersätta den ekonomiska och ideella skada som bolaget lidit till följd av tillämpningen av det omtvistade beslutet, avvisade tribunalen detta yrkande i punkt 138 i det överklagade beslutet, eftersom det var uppenbart att det inte kunde tas upp till sakprövning, eftersom det inte uppfyllde kraven i artikel 21 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och i artikel 44.1 i tribunalens rättegångsregler.

49

Tribunalen ogillade följaktligen talan i första instans, eftersom det var uppenbart att den i vissa delar inte kunde tas upp till sakprövning och i övriga delar var ogrundad.

50

IAE har i huvudsak yrkat att domstolen ska

51

Kommissionen har yrkat att domstolen ska

52

Kommissionen har i sin svarsskrivelse framställt en invändning om rättegångshinder avseende överklagandet.

53

Kommissionen har för det första gjort gällande att, eftersom de grunder som åberopats till stöd för överklagandet endast utgör en upprepning av de argument som åberopades i ansökan i första instans och inte innehåller några specifika rättsliga argument avseende tribunalens resonemang i det överklagade beslutet, uppfyller överklagandet inte villkoren i artikel 168.1 d i rättegångsreglerna, enligt vilken överklagandet ska innehålla ”de grunder och rättsliga argument som åberopas samt en kortfattad framställning av dessa grunder”.

54

För det andra uppfyller överklagandet inte bestämmelserna i artikel 170 i rättegångsreglerna, enligt vilken ”[y]rkandena i ett överklagande, om det vinner bifall, ska avse att de yrkanden som framställts i första instans helt eller delvis ska bifallas, vilket innebär att nya yrkanden inte får framställas”. Kommissionen har i detta avseende påpekat att yrkandena i överklagandet endast avser upphävande av det överklagade beslutet i dess helhet, men inte ett bifall till de yrkanden som framställts i första instans, nämligen bland annat ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet. IAE har således inte något berättigat intresse av att få saken prövad i förevarande mål. Även om överklagandet skulle bifallas, skulle domstolens avgörande nämligen inte ha någon ändamålsenlig verkan, eftersom det omtvistade beslutet fortsätter att vara en del av rättsordningen.

55

Vad för det första gäller argumentet att överklagandet inte kan tas upp till sakprövning på grund av att det inte uppfyller villkoren i artikel 168.1 d i rättegångsreglerna, erinrar domstolen om att det framgår av denna bestämmelse samt av artikel 256.1 andra stycket FEUF och artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol att det i ett överklagande klart ska anges i vilka delar det beslut som det yrkas upphävning av ifrågasätts samt de rättsliga grunder som specifikt läggs till grund för yrkandet om upphävande av domen, vid äventyr av att talan eller den berörda grunden avvisas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2018, Staelen/ombudsmannen, C-45/18 P, ej publicerad, EU:C:2018:814, punkt 14 och där angiven rättspraxis).

56

I förevarande mål innehåller överklagandet, vad gäller varje grund, en uppgift om de punkter i det överklagade beslutet som kritiseras samt kortfattade argument som identifierar den felaktiga rättstillämpning som beslutet skulle vara behäftat med, vilket gör det möjligt för domstolen att pröva beslutets lagenlighet. Det framgår för övrigt underförstått av svarsinlagan att kommissionen inte har haft några svårigheter att förstå klagandens resonemang i de olika grunderna.

57

Vad för det andra gäller argumentet att överklagandet inte kan tas upp till sakprövning på grund av att IAE i sina yrkanden inte har yrkat att de yrkanden som framställts i första instans ska bifallas, erinrar domstolen om att enligt artikel 169 i rättegångsreglerna ska yrkandena i ett överklagande avse upphävande av tribunalens avgörande, såsom det framgår av domslutet i detta avgörande. Den bestämmelsen syftar på den grundläggande principen i fråga om överklagande att detsamma ska riktas mot tribunalens beslut och inte kan begränsas till att avse ändringen av motiveringen för detsamma (se, för ett liknande resonemang, domar av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa, C-539/10 P och C-550/10 P, EU:C:2012:711, punkterna 43–45, och av den14 november 2017, British Airways/kommissionen, C-122/16 P, EU:C:2017:861, punkt 51).

58

Artikel 170 i rättegångsreglerna som är en naturlig följd av denna gäller däremot slutsatserna av överklagandet avseende följderna av en eventuell ogiltigförklaring av det beslutet (se för ett liknande resonemang, dom av den 11 juni 2015, EMA/kommissionen, C-100/14 P, ej publicerad, EU:C:2015:382, punkt 41).

59

I förevarande mål har IAE formellt yrkat att domstolen ska upphäva det överklagade beslutet. Även om de övriga yrkandena i överklagandet inte uttryckligen syftar till att de yrkanden som framställdes i första instans ska bifallas eller till att det omtvistade beslutet ska ogiltigförklaras, kan de inte heller anses avse annat än samma resultat.

60

Vid äventyr av att överdriva formaliteterna och i strid med rättspraxis som det hänvisas till ovan i punkterna 57 och 58 finner domstolen därför att IAE uppfyllde kraven i artiklarna 169 och 170 i rättegångsreglerna.

61

Vad vidare gäller argumentet att IAE saknar berättigat intresse av att få saken prövad, erinrar domstolen om att ett sådant intresse förutsätter att utgången av överklagandet kan medföra en fördel för klaganden (dom av den 19 oktober 1995, Rendo m.fl./kommissionen, C-19/93 P, EU:C:1995:339, punkt 13, och dom av den 3 april 2003, parlamentet/Samper, C-277/01 P, EU:C:2003:196, punkt 28).

62

Det ska i detta hänseende påpekas att eftersom IAE har tappat målet i första instans, har bolaget otvivelaktigt ett intresse av att domstolen bifaller dess överklagande och återförvisar målet till tribunalen för att denna i sak ska pröva de grunder som den uppenbart har avvisat.

63

Mot bakgrund av det ovan anförda ska invändningen om rättegångshinder ogillas.

64

IAE har åberopat fyra grunder till stöd för sitt överklagande. Den första grunden för överklagandet avser felaktig tolkning av begreppet talan enligt artikel 263 FEUF. Genom den andra grunden för överklagandet har IAE gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av argumenten i repliken och därmed åsidosatte allmänna unionsrättsliga principer. Den tredje grunden för överklagandet avser felaktig tolkning av den tredje och den sjätte grunden i första instans samt bristfällig motivering av det överklagade beslutet. Den fjärde grunden för överklagandet avser felaktig tolkning av anmärkningen om obehörig vinst för unionen och av yrkandet om skadestånd.

65

Genom den första grunden för överklagandet har IAE gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig kvalificering av talan i första instans när den i punkt 90 i det överklagade beslutet slog fast att talan felaktigt grundades på artikel 263 FEUF och att den borde ha väckts med stöd av artikel 272 FEUF, eftersom de grunder som åberopats avsåg underlåtenhet att fullgöra avtalsförpliktelser eller åsidosättande av den lagstiftning som var tillämplig på de aktuella avtalen.

66

Enligt IAE avser de grunder som åberopats i ansökan genom vilken talan väckts inte åsidosättande av avtalsförpliktelser, utan åsidosättande av allmänna unionsrättsliga principer, vilka det erinras om i både EUF-fördraget och i budgetförordningen, till vilken det för övrigt uttryckligen hänvisas till artikel II.25 i de allmänna villkoren i sjunde ramprogrammet. IAE har understrukit att de aktuella avtalsvillkoren endast utgör en del av den rättsliga referensramen, vilken kräver en ”fortlöpande tolkning” och att de kompletteras med uttryckliga hänvisningar till unionsrättens allmänna principer.

67

Att godta tribunalens ifrågasättande av den rättsliga grunden för talan i första instans skulle dessutom innebära ett åsidosättande av rätten till försvar, eftersom de till vilka beslut riktar sig, som på ett påtagligt sätt påverkar deras intressen, inte ändamålsenligt skulle kunna göra gällande sina synpunkter.

68

IAE har betonat att allmänna unionsrättsliga principer har åberopats både i ansökan genom vilken talan väcktes och i repliken, såsom bland annat principen om iakttagande av rätten till försvar, den kontradiktoriska principen, rätten till en rättvis rättegång, legalitetsprincipen i det administrativa förfarandet och proportionalitetsprincipen.

69

Kommissionen har gjort gällande att det är uppenbart att överklagandet inte kan vinna bifall på den första grunden. Enligt kommissionen gjorde tribunalen en riktig bedömning när den, i punkt 82 och följande punkter i det överklagade beslutet, fann att talan i första instans grundades på artikel 263 FEUF och att de grunder som IAE anfört till stöd för yrkandet om att det omtvistade beslutets lagenlighet skulle avgöras utifrån avtalsbestämmelserna följaktligen inte kunde tas upp till sakprövning, med hänsyn till arten och gränserna för domstolens behörighet i samband med lagenlighetsprövningen.

70

Vad gäller IAE:s argument avseende kvalificeringen av de grunder som åberopats i samband med talan om ogiltigförklaring, ska det påpekas att tribunalen i punkt 90 i det överklagade beslutet, utan att göra någon bedömning av huruvida grunden för talan var lämplig, erinrade om den rättspraxis enligt vilken unionsdomstolen, vid vilken en talan om ogiltigförklaring väckts med stöd av artikel 263 FEUF, ska pröva lagenligheten av den angripna rättsakten mot bakgrund av EUF-fördraget eller någon annan rättsregel om tillämpningen av den, det vill säga en unionsrättslig bestämmelse och att i en talan som väckts med stöd av artikel 272 FEUF, kan en sökande inte klandra en avtalsslutande institution för annat än att den inte har fullgjort avtalsförpliktelser eller har åsidosatt rättsregler som är tillämpliga på det berörda avtalet.

71

Det ska i detta hänseende erinras om att en talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 FEUF generellt kan väckas mot alla rättsakter – oavsett slag eller form – som har antagits av unionsinstitutionerna och som är avsedda att ha bindande rättsverkningar som kan påverka klagandens intressen genom att väsentligt förändra dennes rättsliga ställning (domar av den 9 september 2015, Lito Maieftiko Gynaikologiko kai Cheirourgiko Kentro/kommissionen, C-506/13 P, EU:C:2015:562, punkt 16, av den 28 februari 2019, Alfamicro/kommissionen, C-14/18 P, EU:C:2019:159, punkt 47; av den 25 juni 2020 i mål C-14/19 P, Satcen/KF, EU:C:2020:492, punkt 69, och av den 16 juli 2020, ADR Center/kommissionen, C-584/17 P, EU:C:2020:576, punkt 62).

72

Unionsdomstolen är emellertid inte behörig att avgöra ett mål om ogiltigförklaring när sökandens rättsliga situation uteslutande ingår i avtalsförhållanden som rättsligt regleras i den nationella lagstiftning som avtalsparterna angett (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2015, Lito Maieftiko Gynaikologiko kai Cheirourgiko Kentro/kommissionen, C-506/13 P, EU:C:2015:562, punkt 18; dom av den 28 februari 2019, Alfamicro/kommissionen, C-14/18 P, EU:C:2019:159, punkt 48, dom av den 25 juni 2020, Satcen/KF, C-14/19 P, EU:C:2020:492, punkt 78 och av den 16 juli 2020, ADR Center/kommissionen, C-584/17 P, EU:C:2020:576, punkt 63).

73

Om unionsdomstolen förklarade sig behörig att pröva tvister om ogiltigförklaring av rent avtalsrättsliga akter, skulle den nämligen riskera inte bara att urholka artikel 272 FEUF, som gör det möjligt att ge unionsdomstolarna prövningsrätt genom en skiljedomsklausul, utan också, när avtalet inte innehåller en sådan klausul, att utvidga prövningsrätten utanför de gränser som fastställs i artikel 274 FEUF, enligt vilken de nationella domstolarna har allmän behörighet att döma i tvister i vilka unionen är part (dom av den 9 september 2015, Lito Maieftiko Gynaikologiko kai Cheirourgiko Kentro/kommissionen, C-506/13 P, EU:C:2015:562, punkt 19, av den 28 februari 2019, Alfamicro/kommissionen, C-14/18 P, EU:C:2019:159, punkt 49 och av den 25 juni 2020, CSUE/KF, C‑14/19 P, EU:C:2020:492, punkt 79, och av den 16 juli 2020, ADR Center/kommissionen, C‑584/17 P, EU:C:2020:576, punkt 64).

74

Av denna rättspraxis följer att när det föreligger ett avtal mellan klaganden och en av unionens institutioner kan talan väckas vid unionsdomstolarna med stöd av artikel 263 FEUF endast om den angripna akten syftar till att skapa bindande rättsverkningar som ligger utanför avtalsförhållandet mellan parterna och som innebär utövande av offentliga maktbefogenheter som den avtalsslutande institutionen getts i egenskap av administrativ myndighet (dom av den 9 september 2015, Lito Maieftiko Gynaikologiko kai Cheirourgiko Kentro/kommissionen, C-506/13 P, EU:C:2015:562, punkt 20, av den 28 februari 2019, Alfamicro/kommissionen, C-14/18 P, EU:C:2019:159, punkt 50 och av den 16 juli 2020, ADR Center/kommissionen, C-584/17 P, EU:C:2020:576, punkt 65).

75

Kommissionen kan emellertid inte anta ett verkställbart beslut i avtalsförhållanden som inte innehåller någon skiljedomsklausul till förmån för unionsdomstolen och som därmed omfattas av behörigheten för domstolarna i en medlemsstat. Att kommissionen antar ett sådant beslut i avsaknad av en skiljedomsklausul skulle nämligen leda till att de sistnämnda domstolarnas behörighet begränsades, eftersom unionsdomstolen skulle bli behörig att pröva det beslutets lagenlighet. Kommissionen skulle således systematiskt kunna kringgå kompetensfördelningen mellan unionsdomstolen och de nationella domstolarna som slås fast i primärrätten som erinrats om i punkterna 72–74 ovan. Kommissionens befogenhet att anta verkställbara beslut i avtalsförhållanden ska därför begränsas till avtal som innehåller en skiljedomsklausul som ger unionsdomstolen behörighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2020, ADR Center/kommissionen, C-584/17 P, EU:C:2020:576, punkt 73).

76

Det framgår av tribunalens praxis, som citeras i punkt 90 i det överklagade beslutet, att när unionsdomstolen ska ta ställning till en talan om ogiltigförklaring som väckts enligt artikel 263 FEUF, ska den pröva den angripna rättsaktens lagenlighet endast mot bakgrund av unionsrätten, eftersom klaganden endast kan åberopa att avtalsförpliktelserna inte har uppfyllts eller att den lagstiftning som är tillämplig på det aktuella avtalet har åsidosatts i en talan som väckts med stöd av artikel 272 FEUF.

77

Denna praxis från tribunalen innebär att unionsdomstolen, vid vilken en talan om ogiltigförklaring har väckts mot ett verkställbart beslut, vilket utgör en akt som antagits med stöd av egen behörighet som skiljer sig från avtalsförhållandet mellan parterna, ska avvisa varje grund som avser bristande uppfyllelse av avtalsförpliktelser eller åsidosättande av bestämmelser i nationell rätt som är tillämplig på avtalet i fråga, såvida det inte är möjligt att, under vissa förutsättningar, fastställa att det föreligger en sådan grund som inte endast avser den nationella domstolens vilja, utan även den omständigheten att sökanden inte uttryckligen motsätter sig att de grunder som avser detta förhållande föreligger (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2020. ADR Center/kommissionen, C-584/17 P, EU:C:2020:576, punkterna 81 och 84)..

78

I förevarande mål erinrade tribunalen, i punkt 92 i det överklagade beslutet, om att var och en av de åberopade grunderna skulle prövas. därefter avvisade tribunalen den första och den tredje till sjunde grunden för talan i första instans, bland annat på grund av att de argument som åberopades avsåg tolkningen av villkoren i de aktuella avtalen.

79

Om det i tribunalens praxis görs åtskillnad beroende på om de grunder som åberopats i en talan ska anses avse en av de överträdelser eller något av de fall som avses i artikel 263 andra stycket FEUF, eller om det tvärtom avser bristande uppfyllelse av villkoren i det berörda avtalet eller åsidosättande av bestämmelser i nationell rätt som är tillämplig på avtalet, skulle sökanden ha behövt väcka talan även med stöd av artikel 272 FEUF. Denna rättspraxis kan därför inte säkerställa att samtliga faktiska och rättsliga frågor som är relevanta i målet prövas i syfte att säkerställa ett effektivt domstolsskydd i den mening som avses i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

80

För att en domstol ska kunna avgöra en tvist om rättigheter och skyldigheter som följer av unionsrätten enligt artikel 47 i stadgan, måste den ha behörighet att pröva alla sak- och rättsfrågor som är relevanta i målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 november 2012, Otis m.fl., C-199/11, EU:C:2012:684, punkt 49, och av den 16 juli 2020ADR Center/kommissionen, C-584/17 P, EU:C:2020:576, punkt 84). När en talan om ogiltigförklaring i en tvist om ett beslut som antagits på grundval av ett avtal anhängiggörs vid unionsdomstolen enligt artikel 263 FEUF, som när ett verkställbart beslut antas som innebär att en avtalsenlig fordran formaliseras, ankommer det således på unionsdomstolen att pröva både de grunder som innebär ett ifrågasättande av det beslutet, på grund av att institutionen har utövat sina befogenheter som myndighetsutövare, och de som avser de avtalsförpliktelser som låg till grund för antagandet av nämnda beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2020, ADR Center/kommissionen, C-584/17 P, EU:C:2020:576, punkt 88).

81

Om parterna i sina avtal med stöd av en skiljedomsklausul beslutar att ge unionsdomstolen behörighet att pröva tvister som hänför sig till det avtalet, är denna domstol behörig, oberoende av tillämplig lag enligt avtalet, att pröva åsidosättanden av stadgan och de allmänna principerna i unionsrätten.

82

Domstolen erinrar om att när kommissionen fullgör ett avtal omfattas den fortfarande av de skyldigheter som åligger den enligt stadgan och de allmänna principerna i unionsrätten. Den omständigheten att samma garantier inte säkerställs enligt den lag som är tillämplig på det aktuella avtalet som de som ges i stadgan och de allmänna principerna i unionsrätten befriar således inte kommissionen från skyldigheten att säkerställa att dessa garantier iakttas gentemot dess avtalsparter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2020, ADR Center mot kommissionen, C-584/17 P, EU:C:2020:576, punkt 86).

83

Av detta följer att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att unionsdomstolen, i en talan som väckts med stöd av artikel 263 FEUF, ska pröva den angripna rättsaktens lagenlighet enbart mot bakgrund av unionsrätten och att bristande uppfyllelse av villkoren i det berörda avtalet eller ett åsidosättande av de rättsregler som är tillämpliga på detta avtal kan åberopas endast i en talan enligt artikel 272 FEUF.

84

Av det anförda följer att överklagandet ska bifallas på den första grunden.

85

I den andra grunden för överklagandet har IAE gjort gällande att tribunalen, i punkt 98 i det överklagade beslutet, felaktigt slog fast att argumenten i repliken bestod i att åberopa nya grunder som syftade till att omformulera den första grunden i ansökan i första instans. Tribunalen gjorde därigenom en felaktig tolkning av argumenten i repliken. Det rör sig nämligen inte om ett nytt yrkande, utan endast om preciseringar av de grunder som åberopats i ansökan.

86

Kommissionen har gjort gällande att det är uppenbart att överklagandet inte kan vinna bifall på den andra grunden.

87

Såsom framgår av uttrycket ”för övrigt” har motiveringen i punkt 98 i det överklagade beslutet utvecklats för fullständighetens skull i förhållande till motiveringen i punkt 97 i beslutet. Tribunalen fann att den första grunden inte kunde tas upp till sakprövning, eftersom argumenten i denna grund avser tolkningen av avtalsklausuler och följaktligen inte som sådan kan åberopas i en talan om ogiltigförklaring som väckts med stöd av artikel 263 FEUF.

88

Grunder som riktas mot en motivering i ett beslut från tribunalen som utvecklats för fullständighetens skull kan emellertid inte medföra ogiltigförklaring av det beslutet och ska därför lämnas utan avseende, (se, bland annat. Dom av den11 december 2019, Mytilinaios Anonymos Etairia – Omilos Epicheiriseon (C-332/18 P, EU:C:2019:1065, punkt 137 och där angiven rättspraxis).

89

Av detta följer att den andra grunden för överklagandet är verkningslös.

90

Genom den tredje grunden för överklagandet har IAE gjort gällande dels att tribunalen, i punkt 113 och följande punkter samt i punkt 124 och följande punkter i det överklagade beslutet, inte vederbörligen beaktat tillämpliga bestämmelser om revision och följaktligen inte heller de allmänna principerna i unionsrätten, dels att den inte tillräckligt motiverat varför talan i första instans inte kunde bifallas på den tredje och den sjätte grunden.

91

Enligt IAE följer det av artikel 317 FEUF att kommissionen även ska handla i enlighet med ”principerna om sund ekonomisk förvaltning” i fråga om revision. Enligt skäl 33 och artikel 124 i budgetförordningen är kommissionen dessutom skyldig att iaktta vissa ”allmänt erkända bokföringsprinciper”, bland annat principen om ”redovisningsmetoder”. Dessa principer är inte tillämpliga på unionsinstitutionerna enbart i samband med genomförandet av unionens budget, utan kan göras gällande mot dessa i samband med alla åtgärder som vidtas, inbegripet avtal.

92

Tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att tillämpningen av revisionsreglerna omfattas av tolkningen av avtalsklausuler och därför inte kan prövas av unionsdomstolen i en talan om ogiltigförklaring, trots att den tvärtom borde ha beaktat dessa regler för att slå fast att de allmänna principerna i unionsrätten hade åsidosatts.

93

Tribunalen gjorde sig dessutom skyldig till felaktig rättstillämpning vid bedömningen av den bevisning som IAE hade lagt fram, eftersom den inte beaktade de omständigheter och den dokumentation som IAE hade lagt fram.

94

Enligt kommissionen kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.

95

Vad för det första gäller påståendet att det överklagade beslutet är bristfälligt motiverat, erinrar domstolen om att enligt fast rättspraxis innebär tribunalens motiveringsskyldighet att det klart och tydligt ska framgå hur den har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för det fattade beslutet och så att domstolen ges möjlighet att utöva sin prövningsrätt (se, bland annat, domar av den 14 oktober 2010, Deutsche Telekom/kommissionen, C-280/08 P, EU:C:2010:603, punkt 136, och av den du 26 maj 2016, Rose Vision/kommissionen, C-224/15 P, EU:C:2016:358, punkt 24).

96

I förevarande mål fall framgår det av punkterna 114–118 och 124–126 i det överklagade beslutet att tribunalen inte med framgång kan klandras för att inte ha motiverat på vilket sätt talan om ogiltigförklaring inte kan vinna bifall beträffande den tredje och den sjätte grunden.

97

Vid prövningen av den tredje grunden påpekade tribunalen nämligen, i punkt 115 i det överklagade beslutet, att IAE:s invändningar mot den slutliga revisionsrapporten var svåra att förstå och i vart fall saknade stöd. Tribunalen fann att det var uppenbart att de inte kunde tas upp till sakprövning. Vad gäller åsidosättandet av principen om iakttagande av rätten till försvar hänvisade tribunalen till prövningen i punkterna 107–122 i det överklagade beslutet för att därav dra slutsatsen att IAE:s argument i detta avseende inte kunde godtas.

98

Vad gäller den sjätte grunden påpekade tribunalen, i punkterna 124 och 125 i det överklagade beslutet, att de bestämmelser som IAE hänvisade till var regler som utfärdats antingen av utomstående organ eller inte var bindande.

99

Vad för det andra gäller argumentet att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid bedömningen av de faktiska omständigheterna och bevisningen, är det tillräckligt att erinra om att enligt fast rättspraxis är ett överklagande begränsat till att avse rättsfrågor och att tribunalen är ensam behörig att fastställa och bedöma de relevanta faktiska omständigheterna och bedöma bevisningen, utom då uppgifter har missuppfattats (dom av den 18 juli 2006, Rossi/harmoniseringskontoret, C-214/05 P, EU:C:2006:494, punkt 26, och dom av den 13 september 2007, Il Ponte Finanziaria/OHMI, C-234/06 P, EU:C:2007:514, punkt 38).

100

Eftersom IAE inte har gjort gällande att tribunalen missuppfattade de faktiska omständigheterna eller bevisningen, utan endast hävdat att tribunalen gjorde en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen kan detta argument inte tas upp till sakprövning.

101

Vad för det tredje gäller tillämpningen av artikel 317 FEUF och budgetförordningen, ska det erinras om att domstolen endast är behörig att pröva den rättsliga bedömningen av de grunder som har åberopats i den lägre instansen. Om en part tilläts att vid domstolen åberopa en ny grund som denne inte har åberopat vid tribunalen, skulle detta innebära att vederbörande vid domstolen, som har en begränsad behörighet i mål om överklagande, kunde anhängiggöra en mer omfattande tvist än den som tribunalen har prövat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juni 1994, kommissionen/Brazzelli Lualdi m.fl., C-136/92 P, EU:C:1994:211, punkt 59)..

102

Det ska i förevarande mål påpekas att IAE inte hade anfört några sådana argument vid tribunalen, utan endast gjort gällande att vissa bestämmelser som var tillämpliga i fråga om revision hade åsidosatts.

103

Eftersom det framgår av punkt 83 ovan att kommissionen är skyldig att iaktta bestämmelserna i EUF-fördraget och budgetförordningen, oavsett om den agerar i egenskap av avtalspart i avtalsförhållanden med en enskild eller om den, i egenskap av administrativ myndighet, antar verkställbara beslut, kan emellertid den omständigheten att IAE numera hänvisar till tillämpningen av artikel 317 FEUF och bestämmelserna i budgetförordningen inte leda till slutsatsen att de argumenten har en annan innebörd än den som åberopades vid tribunalen. De argumenten ska anses utgöra en utvidgning av en invändning som ursprungligen åberopades i talan vid tribunalen.

104

Med hänsyn till att tribunalen underkände denna invändning bland annat på grund av att argumenten bestod i rena påståenden som var svårbegripliga och i vart fall inte underbyggda eller att det inte på något sätt hänvisades till unionsrättsliga bestämmelser och att de argument som åberopades vid domstolen inte kan avhjälpa detta, kan denna anmärkning inte tas upp till sakprövning.

105

Av det anförda följer att överklagandet inte heller kan vinna bifall såvitt avser den tredje grunden, eftersom den i vissa delar inte kan tas upp till sakprövning och i övriga delar inte kan leda till bifall för överklagandet.

106

I den första delen av den fjärde grunden för överklagandet har IAE klandrat tribunalen för att den fann att IAE:s yrkande om att unionen skulle ådra sig skadeståndsansvar för obehörig vinst var ogrundat enbart av det skälet att det förelåg ett avtalsförhållande mellan parterna, utan att den fördel som kommissionen dragit av den tillhandahållna förmånen beaktades.

107

Genom den andra delen av denna grund för överklagande har IAE gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den fann att IAE:s yrkande om skadestånd inte var styrkt, trots att ett sådant yrkande ”med nödvändighet” grundade sig på den prestation som bolaget redan hade tillhandahållit och på de kostnader som bolaget redan hade haft.

108

Kommissionen har gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall på den fjärde grunden.

109

Vad gäller den fjärde grundens första del erinrar domstolen om att det, för att en talan som grundar sig på obehörig vinst ska kunna bifallas, är väsentligt att vinsten helt saknar giltig rättslig grund. Det villkoret är inte uppfyllt, bland annat när vinsten beror på avtalsvillkor (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 2008, Masdar (UK)/kommissionen, C-47/07 P, EU:C:2008:726, punkt 46, och av den 28 juli 2011, Agrana Zucker, C-309/10, EU:C:2011:531, punkt 53

110

Av detta följer att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den, efter att ha erinrat om den rättspraxis som angetts i punkt 109 i förevarande dom, i punkt 133 i det överklagade beslutet slog fast att kommissionens påstådda obehöriga vinst grundade sig på MARE, Senior- och ECRN-avtalen, som band kommissionen till IAE, varför denna vinst inte kunde anses ”obehörig” i den mening som avses i rättspraxis.

111

Överklagandet kan därför inte bifallas såvitt avser den fjärde grundens första del.

112

Avseende dem färde grundens andra del förutsätter enligt fast rättspraxis unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar enligt artikel 340 andra stycket FEUF att flera villkor är uppfyllda, nämligen att det handlande som läggs unionsinstitutionen till last är rättsstridigt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan handlandet och den åberopade skadan (se, bland annat, dom av den 14 oktober 2014, Giordano/kommissionen, C-611/12 P, EU:C:2014:2282, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

113

Eftersom ansökan i första instans i målet inte innehöll några uppgifter till stöd för yrkandet om skadestånd gjorde tribunalen en riktig bedömning när den i punkt 138 i det överklagade beslutet avvisade detta yrkande, eftersom det var uppenbart att det inte kunde tas upp till sakprövning, med tillämpning av artikel 21 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 44.1 i tribunalens rättegångsregler. Klaganden kan inte med framgång göra gällande att bolaget kunde underlåta att iaktta formkraven i dessa bestämmelser, eftersom dess ansökan ”med nödvändighet” grundade sig på den tjänst som bolaget hade tillhandahållit och på kostnader som det hade haft.

114

Talan kan följaktligen inte heller vinna bifall på den andra delen av fjärde grunden för överklagandet.

115

Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.

116

Mot bakgrund av det ovan anförda ska överklagandet bifallas och det överklagade beslutet följaktligen upphävas.

117

Enligt artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol kan domstolen, om den upphäver tribunalens avgörande, antingen själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa målet till tribunalen för avgörande.

118

Mot bakgrund av att den första och den tredje till den sjunde grunden som åberopats i målet i första instans avvisades i det överklagade beslutet, eftersom det var uppenbart att de inte kunde tas upp till sakprövning av det felaktiga skälet att de avsåg tolkningen, eller till och med den påstådda bristande uppfyllelsen, av de aktuella avtalsvillkoren, och inte åsidosättande av unionsrättsliga bestämmelser, anser domstolen att målet inte är färdigt för avgörande.

119

Målet ska därför återförvisas till tribunalen.

120

Eftersom målet återförvisas till tribunalen ska frågan om rättegångskostnader i målet om överklagande anstå.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande: